Thursday, September 28, 2006

mea fraus omnis

Visst beror min allmänna letargi och leda på sömnlöshet, men det kan säkerligen även spåras till bristen av Vergilius i min tillvaro. Jag fiskade sålunda upp trollkarlen från Mantua och stillade en del abstinens.

Aeniden kan dock användas på annat vis än det rent njutningsbara, ni minns säkert, iuvenes, de oumbärliga sortes vergilianae.
Då jag har en del knepiga situationer i tillvaron för närvarande och jag är hyggligt rådlös hur jag ska lösa dem, vände jag mig som man bör till dessa sortes. Mitt mest oroande problem är för närvarande (bortsett från avhandlingsångest) en konflikt som jag hamnat mitt i, och nej, jag kan inte ge detaljer, men jag försökte i möjligaste mån hålla mig utanför. Jag körde in fingret på måfå och fick upp följande:

IX:424-428
Tum uero exterritus, amens
conclamat Nisus, nec se celare tenebris
amplius aut tantum potuit perferre dolorem.
Me me, adsum qui feci, in me conuertite ferrum,
O Rutuli, mea fraus omnis;

Och med Björkesons tjusiga översättning blir det:

Stel av fasa, från sina sinnen
utbrister Nisos, som ej är i stånd att avvakta längre,
dold i mörkret, och utstå sådan olidlig smärta;
"jag det var jag som dräpte! Vänd vapen mot mig, O rutuler;
all skuld vilar på mig.


Vägledd av detta beslöt jag sålunda att söka upp den ena parten och förklara min position för denne, samt att erkänna min "skuld" i det skedda. Det gick över förväntan, och mitt förtroende för sortes har stärkts ytterligare.

Nästa spådom var av lättsinnigare natur, jag har låtit kärlekslivet eller snarare ansatser därtil ligga nere under längre tid, och ville sålunda höra Vergilius åsikt om saken. Jag satte fingret på måfå och fick:

II.795
sic demum socios consumpta nocte reuiso.
Atque hic ingentem comitum adfluxisse nouorum
inuenio admirans numerum, matresque uirosque,
collectam exsilio pubem, miserabile uulgus.
undique conuenere animis opibusque parati
in quascumque uelim pelago deducere terras.

Och, as always, in the other corner, in red shorts; Björkeson:

Först emot nattens slut förenar jag mig med de mina.
Överraskad finner jag då att mängder av nya
flyktingar strömmat till, både män och kvinnor som samlats
till en gemensam exil-en ömkansvärd skara som kommit
från alla håll, och beredd att djärvt, med de få ting man medfört,
följa mig över hav varhelst jag väljer att ta dem.


Jag är osäker på vad detta ska betyda, natten är erkänt det bästa tiden att knyta nya förbindelser, det är sant, men den miserabile vulgus som jag tydligen ska hänga med verkar inte så lockande. En klubb för människor i exil, upsaliensare i diaspora, finns det?

Finnes behov av sortes utför jag dem mer än gärna, än så länge gratis, men skynda, då jag funderar på att starta en telefonlinje med dyra betalminuter.

2 comments:

dunderklumpen said...

Konflikten - den sämsta typen av kon.
Få känner till ordets ursprung, men under 1700-talet när det krigiska hattpartiet och det lite fegare mösspartiet slogs om makten så fanns det även ett mindre strutparti, de kallades så pga sina strutformade huvudbonader. De hade tyvärr inte utarbetat några strikta stadgar för hur denna kon skulle se ut och de splittrades ganska snart i en falang som var för en enkel kon och en annan falang som ville flika sin kon för ett lite mer moderiktigt utseende.
Efter ett par år av bråk, inte så mycket våldsamma inre stridigheter som mer förnärmade blickar och uteblivna tebjudningar, valde de att lägga ner sin verksamhet. Den flikade konen fick då stå som en symbol för denna dispyt, en så kallad konflikt.
De andra partierna gav dessutom öknamnet dumstrut åt densamma.

Apropå ditt andra problem så får du väl starta en exiluppsaliensk förening där nere på Sveriges framsida, så kommer du säkert vinna mångas hjärtan med din charm, intelligens och angeliska utseende. :)

Erika said...

Miserabile vulgus - den spridda skara singlar som dröjer sig kvar i baren en (vid den tidpunkten) tidig söndagmorgon, och bara hoppas att någon ska vara lika desperat som de... (Cynisk, moi?)