Ars occulta quid est?

Igår afton, alltjämt jetlaggad till total overklighet, med ständigt lock i öronen och onaturlig stelhet i lederna, passade jag på att bevista Uppsalas högre seminarium i latin, dels bara för att, dels för att det verkligen var ett ämne som intresserade mig.

Det första som hände när jag kom till institutionen, en aning tidigt, var att jag blev insläpad i ett rum av tre doktorander och pumpad på det senaste om diverse konflikter och intriger, samt att jag uppdaterades om detsamma av dem. Doktorander, förstår ni, iuvenes, gör faktiskt ingenting annat än att skvallra. (Eventuellt dricker de även kaffe.) Det är på intet sätt en frivol sysselsättning ska ni dock förstå, utan det innebär snarare att man håller sig à jour med sin branch, samt en drivande forskarlängtan att eliminera alla oförutsedda och okända variabler, vilket man i sanning gör om man vet vad X sade om Y till Z. Att leta "the big picture", att klargöra händelseförlopp, att gå till såväl originalkällor som sekundära, och därav bilda sig ett helhetsperspektiv, en åsikt och en teori, det är väl därför vi är i forskarskolan?

Nåväl, seminariet denna gång rörde Sylvester Johannis Phrygius och hans lilla samling av gnomiska distika, kallad Centuria Prima av den långe doktoranden som avhandlar ämnet.(Den fullständiga är annars, för er som inte kan leva utan vetskapen, Distichorum ad pietatem & bonos mores paræneticorum centuria prima)

Det kan sägas vara en samling uppbyggliga och sedelärande små verser, tryckta 1602, kanske tänkta att nyttjas som lärobok och moralisk instruktion åt ynglingar, vilket det faktum att den är dedicerad till Per Nilsson Natt och Dag, som vid publiceringen alltjämt av en junker.
På seminariet presenterades dock, förutom en översättning av de 70 första dikterna, en tes att denna bok från början var tänkt att dediceras till hertig Johan av Östergötland (och vet du inte vem det är får du anse dig okunnig i svensk historia), Johan III:s son i äktenskapet med Gunilla Bielke.
Phrygius höll nämligen heljärtat på den sidan av Vasaätten, han hade skrivit åtskilliga hyllningar till kung Johan och rent dynastiskt var väl hertig Johan närmast tronen sedan Sigismund avpolleterats (Yay Uppsalamöte!). En dedicerad bok (med publiceringsbidrag från föremålet för dedikationen) kunde leda till goda ting, såsom kanske en informatorspost hos den blivande regenten eller andra hedrande uppdrag.
Phrygius insåg kanske att det inte skulle bli så, då den unge Johan blivit hyggligt undanmanövrerad av sin farbror, hertig Karl (sedemera Karl IX), utgav han sentomsider verket med en annan pojk i dedikationen.
(En utvikning; tanken på hertig Johans svagsinthet är ruskigt skojig, och allt blir desto mera komiskt av att han giftes bort med Karls dotter, den depressiva Maria Elisabeth, och man kan verkligen tydligt föreställa sig hur de sitter i något kallt och dragigt slott och deppar tillsammans. Han är för övrigt mest känd för att han byggde upp den hemska staden Norrköping, en sak som kunde väl fått vara ogjord.)

För att ni, carissimi cuniculi, ska förstå vilka slags dygder Phrygius försöker inskärpa genom sina verser ska jag ge några exempel (Disclamer: Transkriberingen är PS, doktoranden som jobbar med projektet, och jag har även stött mig på hans engelska översättning för den följande svenska, sålunda tillkommer all ära honom, och all skam mig. Numreringen är dock Phrygius egen):

6. Coniugium libidinibus medetur.
I. Cor. 7. propter fornicationem2 unusquisque, etc
Est praesens contra vetitos medicamen amores,
Corpora legitimi fune ligare thori.

6. Äktenskapet läker lustarna.
[En biblehänvisning]
Det finns ett botemedel till hands för förbjudna lustar;
att binda kroppar med den äkta sängens band

19. Mobile vulgus.
Est brevis, est fallax, levis est propensio vulgi.
Ad quaevis flecti tempora voce potest.

19. Massan är lättrörlig.
Hopens håg är kortvarig, opålitlig och flyktig.
Den kan böjas närsomhelst med tal.

Och så en liknelse som får en att haja till (och det finns ett otal smaklösa skämt att göra, men jag orkar inte):

21. Quasi pannus menstruatae, universae justitiae nostrae. Esa. 64. v.6.
Obscaeno pietas est nostra simillima panno,
Menstrua quem spurco tinxerat imbre nurus.

21. Liksom en mensturerandes trasa, är all vår rättrådighet. [Bibelhänvisning]
Vår fromhet är mycket lik den vidriga trasa,
som en mensturerande hustru färgat med sin smutsiga vätska.

34. Otii et laboris commoda.
Otia laude carent. Labor anxius omnia vincit
Et vivax celebri nomen honore parit.

34. Lättjan och mödans fördelar.
Lättjan saknar ära. Ivrigt arbete övervinner allt
och frambär ett namn levande av spridd ära.

40. Faedus vinarium raro firmum.
Vanus amicitiae quem firmant pocula nexus,
Et quem lauta bono tempore mensa facit.

40. Ett vinindränkt förbund är sällan beständigt.
Vänskapsband som bägaren bekräftat och som ett dignande
bord i goda tider knutit, är förgäves

Kloka råd, inte sant?
Ett roligt seminarium, med inbjudna och kunniga historiker, den sedvanliga editionsprincips-dispyten, spontat Ovidiusdeklamerande, samt ett riktigt, äkta uppsaliensiskt postseminarium. Det vill säga ett överflöd av rödvin och gott tilltugg. Åh, vad jag saknar det!
Den enda smolken i min glädjebägare var att jag naturligtvis frågades om mitt avhandlingsämne, och istället för, såsom min naturliga reaktion är, att ställa mig på tå och vråla "JAG HAR INGET" och sedan falla i fosterställning med tummen i mun, slingrade jag mig och svarade artigt. Kanske bäst så, man vill ju inte att skvallret ska gå...