spasmi

Ett samtal vid ett fikabord, på en institution någonstans i Sverige...

Som klassicist drabbas man ofta av spontana översättningsprov, i de mest oväntade lägen men ofta vid möten med spritt språngande människor, i stil med: "jasså du kan latin, du, ja men vad heter [insert word/expression of your choice here] då?" Ibland är det korta, svåra grejer, som "Kan inte du hjälpa mig att komma på något klatschigt namn på mitt företag?", och ibland vill någon ha en tatuering och vill veta vad den kommer att betyda. Ibland hamnar en kollega mitt i ett flyttlass en söndag och får frågan:
"Ja men vad heter 'skrivkramp' på latin?"

Vilket föranleder diskussionen vid 11-kaffet dagen efter. Att 'kramp' måste översättas spasmi (för okontrollerbara ryckningar samt smärta) slås fast nästan omedelbart, av medicinkunnige U. Spasmer hit och spasmer dit över det blaskiga Gevaliakaffet - men vad göra med förledet, 'skriv-'?

Ett kort tag sysselsätter vi oss med former i stil med scribendi, dvs. gerundium - ars scribendi för "skrivkonst" eller "skrivandets konst", så varför inte spasmus scribendi? Vi funderar även över om de gamla, stora även de led av det, om problemet fantasibrist och "köra fast" ens existerat då, samt när det kom i bruk. Vi enas samfällt om att om någon av de gamla borde ha lidit av skrivkramp, skulle vi i så fall ha önskat detta på Cicero.

Ett enkelt uppslag i första bästa lexikon ger uttrycket spasmus scriptórius, dvs. den 'kramp som hör en skrivare till'. Den term vi idag på svenska använder främst för att beteckna brist på inspiration visar sig nämligen vara en medicinsk beteckning på en viss sorts smärta i hand och fingrar (grek. graphospasm), oftast särskilt knuten till just skrivandet, medan andra finmotoriska rörelser fungerar som de ska. Ne.se avslutar sin lilla artikel med en viss sarkasm:

"Skrivkramp kan vara ett konversionssymtom med psykiskt ursprung eller med rötter i livssituationen. Detta belyses av de epidemier av skrivkramp som uppkom i Storbritannien vid introduktion av stålpennor på 1830-talet och av telegrafistkramp då telegrafnycklar började användas i början av 1900-talet. När yrkesskadeersättning upphörde att utgå klingade epidemierna av." [min kursiv]

Dessvärre (?) led Cicero helt uppenbart inte själv av brist på vare sig inspiration eller stoff att skriva om, och eftersom man hade systemet med diktering och skrivarslavar/sekreterare lär väl han själv knappast ha legat i riskzonen för den medicinska åkomman heller (möjligen sagda slavar, även om de kan knappast ha kommit på tal för yrkesskadeersättning).

Jag har inte formulerat tanken helt klart än, men kan det måhända vara någonting likande som ligger bakom de uppenbara, spastiska ryckningar som kommer över en doktorand så fort man nämner orden "anställning", "stipendium" eller "hur lång tid har du kvar"?