plus etiam spasmorum

Den sköna SDIL bör nu vara i antågande, varför detta får bli mitt sista inlägg på denna blogg. "Man ska sluta när det är som bäst", "man får ta det onda med det goda" och så vidare med lämpligt passande citat. En annan variant på "jasså du kan latin?" är nämligen Citatprovet. Även detta kan drabba en vid de mest oväntade tillfällen, men oftast på krogen (som sistliden fredagskväll) när man råkar i samtal med någon ny person, som gärna vill bevisa sina (bristfälliga) latinkunskaper, och samtidigt skriva en på näsan - allra helst om man råkar vara 25 år yngre och dessutom kvinna.

Citatprovet består av att en harang underliga ljud vari man med viss svårighet kan uttyda ett -us, ett -am och kanske ett -orum någonstans, varvid man blir uppmanad att tala om vad det "betyder". Problemet är nu inte uttalet i sig, och det här är över huvud taget inte alls en fråga om att "störa sig" på att "folk" kan latin, nej, problemet uppstår eftersom citaten allra oftast endast är bristfälligt ihågkomna, och formerna blir fel.

Som i fredags kväll:
"Jasså du kan latin, du," sa han med ett flin, och så började det. Först de gamla vanliga (som jag nog inte behöver upprepa här, eftersom "alla" kan dem), men sen kom:
praesentia minuit famam - vilket han ville översätta med "verkligheten överträffar dikten".
Jag förklarade tålmodigt för honom att det latinska uttrycket (för övrigt ett citat av Claudius Claudianus, aktiv under senare delen av 300-talet e.Kr.) istället hävdar det rakt motsatta, dvs. att själva mötet en person man tidigare kanske beundrat ofta innebär att hjältedyrkan får sig en törn och faller i bitar.

Min utfrågare såg lite förtörnad ut, och drämde till med: "Kungsängsliljan växer i ymnig mängd på Kungsängen söder om Uppsala". Det är precis sådana översättningsstilar man inte gärna vill få sig till livs över ett glas jordnötter och en öl på krogen (särskilt som jag själv alltså inte är särskilt bevandrad vad gäller Linné, utan hellre rör mig en 3-400 år f.Kr.), och här blev jag nära på ohyfsad och vände honom ryggen.

Han gjorde ett sista försök: "Men vad betyder det här då: ... [och jag förstod så klart inte ett ord av vad han sade]". Efter lite trassel och en hel del harvande fram och tillbaka (och jag tror nog han blev lite spak när jag så uppenbart talade om för honom att ha hade fel), kom vi tillsammans fram till att det måste vara någonting i stil med: Hospes nullus tam in amici hospitium deverti potest... men fortsättningen kunde vi dock inte alls komma överrens om, varför vi gav upp, och tog en till öl istället.

En snabb undersökning dagen efter påvisade att det rörde sig om ett Plautuscitat:
Hospes nullus tam in amici hospitium deverti potest, quin, ubi triduum continuum fuerit, iam odiosus siet. (Miles Gloriosus 739)
I Rileys översättning: "For no guest can be thus hospitably entertained by a friend, but that when he has been there three days running, he must now become a bore."

Den medelålders mannen ifråga var dock inte blott och bart tråkig, utan gav mig ett antal intressanta paralleller (vi är åter inne på jämförande diktning här). Så här säger nämligen Havamal:
35. "Gå skall man, ej är gott, att gäst är ständigt på samma ställe. Ljuv bliver led, om länge kvar på en annans bänk han bliver."
Dessutom finns det visst ett liknande uttryck på finska (här i passande svensk språkdräkt):
"Två ting finns som stinker på andra dagen, fisk och främmande."

Det intressanta med allt det här är att jag satt och slog upp dessa citat på lördagsmorgonen, och att jag på samma dags afton slog till med en rejäl brakfest, varifrån de sista gästerna gick hem framemot halv tre dagen efter - efter 16 timmars underhållande besök. Både Plautus, Havamal och den okände finske folkdiktaren träffade alltså i detta fall synnerligen fel.