Amor comparativus

Eftersom den fagra SDIL har lämnat oss för storebrorslandet i väster, har undertecknat fått den stora äran att utgjuta sig i lite gästbloggarfunderingar:

Själv stolt komparatist tar jag mig friheten att välja en liten annan vinkel på dessa inlägg, med lite jämförande språkforskning. Inom det jämförande språkstudiet ("komparativ filologi" för er som är inne i snacket) använder man sig ju bekant av diverse olika språkliga fenomen för att påvisa språks släktskap inom de olika familjerna. Paradexemplet inom min sida av forskningen, den indoeuropeiska språkfamiljen, lyder som följer med ordet för "far" :

Lat. pater, Gr. paté:r, Skr. pitár-

Det tycks ganska uppenbart att de tre formerna, från så vitt skilda områden som italiska halvön och det forna Indien, genom sin likhet måste peka på någonting gemensamt, varför man alltså klumpar ihop de tre språken inom den indoeuropeiska språkfamiljen. Härpå följer sedan ändlösa tirader om hur ljudet n- förändras inom de olika språken, eller s-ljudets öden och äventyr i initial position (jag lovar, jag har skrivit hela uppsatser om detta), samt de oerhört roliga och inspirerande laryngalerna (till stort nöje för alla som någonsin öppnat en bok av Saussure). Risken att tröttna på detta "subatomära" grävande är dock rätt överhängande, och vi slungar oss därför raskt upp mot högre nivåer av jämförelser: poesi! (Den store Dumézil räknar upp ganska många fler.)

När jag i våras inför sista poesimuntan - någonsin! - plöjde mig igenom Aeniden (ack, vilka skatter finner man inte däri!), stötte jag på följande lilla fras:

...nec me meminisse pigebit Elissae
dum memor ipse mei, dum spritus hos regit artus. (Aen. IV, 336)

I en relativt egen översättning (jag har ingen Björkesson tillhanda) blir det:
"...och jag skall inte skämmas över att minnas Elissa,
så länge jag minns mig själv, så länge andedräkten styr dessa lemmar."

Det är så klart Aeneas som, på vippen att lämna Kartago för att bege sig mot Italien, talar om den sköna Dido. Själva talet/grälet i sig innehåller mycket vackert, men det som slog an en ton i mig med just denna fras var ett minne från för länge sedan, från ett par tusen år eller så före Vergilius egen tideräkning. Det handar om den indiska sagoskatten Mahabarata, och närmare bestämt Nalasagan (den brukar läsas på nybörjarkurser i sanskrit): kärlekssagan om hjälten Nala och den sköna prinsessan Damayanti, i en svunnen tid för länge, länge sedan...

Nala får höra talas om den undersköna Damayanti, och ger sig iväg för att vinna hennes gunst medelst övertalning (hon har dock fallit handlöst för honom bara genom att höra om hans hjältedåd), och hennes hand medelst seger i de tävlingar hennes pappa kungen låter utlysa. Efter diverse förvecklingar (det kan till exempel vara ytterst farligt att besegra sina medtävlare om dessa råkar vara gudar...) får de unga tu så klart varandra, varpå följer en av de vackraste kärleksförklaringar litteraturhistorien någonsin har skådat. Och Nala säger:

yāvacca me dharisyānti prānā dehe šucismite
tāvattvayi bhavisyāmi satyam etad bravīmi te

Min sanskrit är nu lite rostig måste jag ju erkänna, men en indolog och jag lyckades klura ut följande (gör på intet vis originalets poetiska språk full rättvisa):
"Så länge där står mig till buds andedräkt i min kropp, oh du ljuvaste,
lika länge kommer jag att jag att vara dig städse tillhanda."

Det må vara en gammal sliten klyscha, men kärlekens språk förblir bevisligen detsamma, genom årtusendena, även på skilda kontinenter. Icke här att förglömma, så klart, den där engelsmannens parafras (sonett XVIII) på samma tanke (antagligen har han kopierat Vergilus):

So long as men can breathe, or eyes can see,
So long lives this, and this gives life to thee.