Rursus

O gloriosa patria, o helgade fosterjord!
Är åter i hemlandet, med sedvanligt dödsmördarvirus, inhämtat på flyget, i halsen och en lättare jetlagpsykos.

Då, som sagt, världen och verkligheten är särdeles dimmig tack vare tidsskillnad, blir detta inlägg inte något eget och genomtänkt och vackert, såsom carissima (k):s de senaste dagarna (tusen tack), utan snarare en liten mediagenomgång.

En ytterst fascinerande Understreckare iom tidskriften Moderna Språks hundraårsjubileum ger följande tänkvärda bitar:

"Moderna språk. Svensk månadsrevy för undervisningen i de tre huvudspråken" utkom för första gången i oktober 1906 på initiativ av lektor Emil Rodhe, docent vid Göteborgs Högskola. Numera studsar man till när man ser dess undertitel: "Published by the modern language teachers" association of Sweden". Gott så!
Tidskriftens utveckling speglar på ett talande sätt både nedmonteringen av de främmande språken i den svenska skolan efter utbildningsexplosionen på 60-talet och breddningen av det som förr kallades filologi till att omfatta nya inriktningar som lingvistik, översättningsvetenskap, litteratur- och kulturteoretiska studier."
...
"I populära framställningar framhålls nu som förr den vetenskapliga terminologins rötter i latin och grekiska, engelskans variationsrikedom, dess "låga" och "höga" stil (man kan säga shapeless eller amorphous) samt möjligheterna att bilda nya ord medelst prefixer och suffixer. Men grammatiken och skriftbilden har lika stor betydelse, menar Crystal [som här ifrågasätter den gängse uppfattningen av vad ett vetenskapligt språk ], som tycker språkforskarna gjort det lätt för sig genom att huvudsakligen syssla med att härleda ords ursprung."

Ännu en Understreckare som såg dagens ljus under min frånvaro är en klok en om Eyvind Johnson, i mitt tycke en av de främsta svenska författarna (ett retroaktivt tack till den svensklärare som gav mig "Strändernas svall" att läsa då jag blott var en högstadiespoling):

"Enligt historikern Hayden White kan vi aldrig återskapa historien så som den faktiskt var. Den historiska verkligheten är oåtkomlig. Visserligen kan vi med hjälp av historiska källor och arkeologiskt material fastställa vissa historiska fakta men det finns ett glapp mellan dessa enkla fakta och historiografiska framställningar. För att vi ska kunna ta till oss historien måste vi stöpa den i en litterär form. Inte bara den historiska romanen utan även historieskrivningen är därför en i grunden fiktionsskapande process. Historiska skeenden framställs som tragiska eller komiska episoder med en början och ett slut, med protagonister och bifigurer, allt enligt litterära berättartekniker. Men enskilda fakta i sig är varken tragiska eller komiska. Historien har varken början eller slut, inget givet centrum och ingen periferi.
Liknande tankar märker man även hos Johnson i romaner som "Strändernas svall"
och "Molnen över Metapontion" (1957). Händelser som tidigare har framställts i ett heroiskt tragiskt ljus framstår som komiska när författaren ifrågasätter hjältemodet och storheten i Odysseus äventyr och visar en skrävlande ålderstigen gubbe, eller när han flyttar fokus från de namnkunniga strategerna i Kyros fälttåg och i stället intresserar sig för fotsoldaternas vardag. De stora historiska namnen får i Johnsons romaner träda tillbaka och scenen fylls av alldagliga figurer som av en händelse befinner sig i de politiska händelsernas mitt. Historiens huvudpersoner skymtar bara, med Vignys ord, som figurer på horisonten."
...
"Diktarens version är inte bara lika möjlig som historikerns utan troligare, sannare, eftersom den tillåter läsaren att förstå det historiska förloppet, att komma det förflutnas människor nära. I samma essä återger han i moderniserad form en episod ur Xenofons "Anabasis", samma berättelse som han senare ska återkomma till i "Molnen över Metapontion". Xenofons framställning, skriver Johnson, som ursprungligen var tänkt att troget återge verkligheten, reduceras på grund av avståndet i tid och rum till en saga för den nutida läsaren. Vi kan inte längre leva oss in i situationens allvar utan drabbas av den tjusning som tillhör det förunderligas värld. Det förflutna är inte omedelbart tillgängligt för oss och de antika redogörelserna vilseleder oss och förblindar oss. Xenofon och Kyros blir själlösa namn. Men om vi klär soldaterna i moderna kläder och ger dem välbekanta namn, som Andersson och Karlsson, kan vi lättare ta till oss deras lidande. Därför kan
Johnson hävda att hans framställning, där de hellenska soldaterna återuppstår i modern skepnad, återger "verkligheten i Xenofons rapport".
Vad Johnson eftersträvar i sitt författarskap är en allmänmänsklig ideell sanning som är fri från historiens här och nu. Endast så kan vi verkligen förstå vad som hände."

Det första som gjordes då man nådde Land of the free and home of the brave, vid en liten layover i Chicago, var att rusa till närmaste pressbyrå för att äntligen lägga vantarna på absolut senaste Vanity Fair med de läskiga Suri Cruise-bilderna (jag har aldrig hävdat att jag är särskilt djup). DEt fanns dock en del däri som kunde intressera även en latinist, såsom en trevlig lättviktig artikel om Gibbons beskrivning av det romerska förfallet och det amerikanska ditot:

"According to Gibbon, Rome fell through a combination of external overreach, internal corruption, religious transformation, and barbarian invasion. That the United States—and, perhaps even more, the European Union—might have something to learn from his account is too seldom acknowledged, perhaps because Americans and Europeans like to pretend that their polities today are something more exalted than empires. But suppose for a moment (as the Georgetown University historian Charles Kupchan has suggested in The End of the American Era) that Washington really is the Rome of our time, while Brussels, the headquarters of the European Union, is Byzantium, the city transformed in the fourth century into the second imperial capital, Constantinople. Like the later Roman Empire, the West today has its Western and Eastern halves, though they are separated by the Atlantic rather than the Adriatic. And that is not the only thing we have in common with our Roman predecessors of a millennium and a half ago.
...
There is a well-established American tradition, perhaps best expressed by Gore Vidal in The Decline and Fall of the American Empire, of worrying that the United States might go the way of Rome. But the perennial liberal fear is of the early Roman predicament more than the late one. It is the fear that the republican institutions of the United States—above all, its hallowed Constitution, based on the careful separation of powers—could be corrupted by the ambitions of an imperial presidency. Every time a commander in chief attempts to increase the power of the executive branch, pleading wartime exigency, there is a predictable chorus of "The Republic is in danger." We have heard that chorus most recently with respect to the status of prisoners detained without trial at Guantánamo Bay and the use of torture in the interrogation of suspected insurgents in Iraq."

Och hela den reklamstinna och glansiga tidningen avslutas med ett citat från Margaret Atwood; Nolite te bastardes carborundorum, som VF med sedvanlig snobbism lämnar oöversatt.(Det kanske är allmänt känt genom hennes författarskap, vad vet jag)

Och så some more important findings från andra sidan pölen, i rapporten “Beyond Bias and Barriers: Fulfilling the Potential of Women in Academic Science and Engineering,” utgiven av National Academy of Sciences, såsom de återges i The New York Times:

"If there are cognitive differences, the report says, they are small and irrelevant. In any event, the much-studied gender gap in math performance has all but disappeared as more girls enroll in demanding classes. Even among very high achievers, the gap is narrowing, the panelists said."
...
"Nor is the problem a lack of women in the academic pipeline, the report says. Though women leave science and engineering more often than men “at every educational transition” from high school through college professorships, the number of women studying science and engineering has sharply increased at all levels."
...
"The report also dismisses other commonly held beliefs — that women are uncompetitive or less productive, that they take too much time off for their families. Instead, it says, extensive previous research showed a pattern of unconscious but pervasive bias, “arbitrary and subjective” evaluation processes and a work environment in which “anyone lacking the work and family support traditionally provided by a ‘wife’ is at a serious disadvantage.”

Hustru sökes! Jag är totalt omöjlig att leva med, men förhoppningsvis är du en sådan som får ut något av själva självuppoffringen.

SÅ skönt att vara tillbaka...