”Filosofer är de bästa älskarna”, pyttsan! En läsvärd Understreckare:
"”Gästabudet” är skriven på en klar och enkel prosa, men är trots detta ingen lättillgänglig text. Bortsett från den filosofiska argumentationen – som vissa kritiker har funnit förvirrande och föga övertygande – är själva det grekiska kärleksbegreppet (och synen på det sexuella allmänt sett) problematiskt eftersom det väsentligen har andra förtecken än moderna tiders romantiska föreställning om kärlek. Den så kallade kosmogoniske Eros var i de grekiska skapelseberättelserna en av de ursprungliga gudarna. Senare kom han att framställas som son till kärleksgudinnan Afrodite, då ofta med sina attribut bågen och pilarna. Hos Sapfo, Archilochos, Alkman och andra diktare och författare är Eros ibland ljuv men oftast en tvingande och kompromisslös kraft som alla måste underkasta sig ty ”inte ens gudarna kan undfly / dig och heller ingen människa, / och den som du intar blir galen”, som kören i Sofokles tragedi ”Antigone” sjunger (övers. J Stolpe och L-H Svensson).
...
Sheffield ägnar stor uppmärksamhet åt frågan om den sokratiska visionen av Eros innebär att närmare kontakt med andra människor för deras egen skull förlorar i betydelse när det högsta goda är skådandet av det sköna självt. Sokrates verkar ju vilja säga att ett sexuellt förhållande med en annan människa inte kan ge oss fullkomlig tillfredställelse. Sheffield menar dock, utan att kanske helt övertyga, att Sokrates erotiska vision visst inte utesluter att andra personer kan spela en viktig roll i våra liv, men deras roll är av begränsad betydelse. Våra ”älskares” omsorg om oss måste ha sin grund i en förståelse för det som är värdefullt för oss att eftersträva (enligt Platon) och deras uppgift är att leda oss mot detta. Sexuella och andra begär måste därför underordnas ett större sammanhang. De älskare som inser detta kan leda oss till en genuin och varaktig lycka. Filosofin blir därför den högsta formen av Eros och de bästa älskarna är filosofer."
Bah!
Friday, March 30, 2007
Wednesday, March 28, 2007
Sic et non
En av de trevligaste sakerna med denna blogg (förutom dess lysande möjligheter till procrastination) är att folk med jämna mellanrum skickar en saker (cf igår).
Ytterligare ting som damp ner för ett tag sedan är en artikel från tidningen Skolvärlden (nr 5) om latinets tillstånd i gymnasieskolan. Rubriken är mkt vitsigt; 'Går latinet över Rubicon?' (Skolvärlden förklarar vänligt i en fotnot vad uttrycket betyder, mkt rart.) Ni kan själva läsa den i pdf-format här (s 22), men jag tänkte ändå ge er ngra highlights.
Artikeln är elegant gjord, varje stycke inleds med en liten ingress i form av ett latinskt citat, och det första stycket inleds med Qui tacet, consentit. Detta citat leder oss in på att latinlärare LF "vill bryta tytstnaden och få igång en debatt om de klassiska språkens framtid." Vivat , må jag säga. Han tar upp det faktum att latinet får leva på undantag, dess existens hänger på att det inte stör övrig schemaläggning. Antalet gymnasielever på A-kursen har tydligen ökat nationellt, men de påföljande kurserna B och den sällsynta C-kursen, som ges blott på enstaka ställen i landet (ca 90 elever totalt), har sämre beläggning.
Även problemet med den bristande nyrekryteringen av latinlärare tas upp, och LF påtalar möjligheten att inrätta fler lektorat i gymnasieskolan och på så väg locka fler latinstudenter till lärarbanan. (Detta vid ingressen Dum spiro, spero) . Den intervjuade lektorn nämner sin egen avhandling om intransitiva verb, och konstaterar torrt, "-Jag har inte kunnat tillföra skolan just den kompetensen, [...]." He.
Han pekar på ngt otroligt viktigt då han efterlyser fler forskarutbildade lärare i skolan, det skule verkligen kunna vara den vitala länken i samarbetet mellan gymnasiet och högskolan, och förbereda elever för högre studier, samt på ett tidigt stadium tillföra de unga liven metod och kritiskt tänkande.
Det avslutande stycket (ingress Unus sed leo), tar han även upp vilken tillgång en latinlärare faktiskt är för en skola, och de tvärvetenskapliga (modeord!) möjligheter som finnes. Lektorn nämner själv en lektion om Linné på naturvetenskapen, och ger även andra förslag på samarbete mellan latinet och historia, svenska, religion, etc.
Det finns även en liten spalt brevid om hur gymnasiereformer påverkar latinet. Den lyckligen avblåsta GY 07 skulle slå ihop inriktningarna kultur och språk till en enda. (Så befängt!)
Vi får se vad som händer vid nästa översyn av gymnasiet. (Jisses, vad de petar i det där.)
Den där halvbakta reformen om meritpoäng för vissa ämnen kanske kan leda till ngt gott.
Praeterea, håller vi idag tummarna för kårobligatoriet. Det är inte tvångsanslutning, som vissa obildade nissar som hävdar, utan en vacker, symbolisk kvarleva som bör omhuldas från de första universiteten, som var just sammanslutningar, ett gille, av studenter.
Ytterligare ting som damp ner för ett tag sedan är en artikel från tidningen Skolvärlden (nr 5) om latinets tillstånd i gymnasieskolan. Rubriken är mkt vitsigt; 'Går latinet över Rubicon?' (Skolvärlden förklarar vänligt i en fotnot vad uttrycket betyder, mkt rart.) Ni kan själva läsa den i pdf-format här (s 22), men jag tänkte ändå ge er ngra highlights.
Artikeln är elegant gjord, varje stycke inleds med en liten ingress i form av ett latinskt citat, och det första stycket inleds med Qui tacet, consentit. Detta citat leder oss in på att latinlärare LF "vill bryta tytstnaden och få igång en debatt om de klassiska språkens framtid." Vivat , må jag säga. Han tar upp det faktum att latinet får leva på undantag, dess existens hänger på att det inte stör övrig schemaläggning. Antalet gymnasielever på A-kursen har tydligen ökat nationellt, men de påföljande kurserna B och den sällsynta C-kursen, som ges blott på enstaka ställen i landet (ca 90 elever totalt), har sämre beläggning.
Även problemet med den bristande nyrekryteringen av latinlärare tas upp, och LF påtalar möjligheten att inrätta fler lektorat i gymnasieskolan och på så väg locka fler latinstudenter till lärarbanan. (Detta vid ingressen Dum spiro, spero) . Den intervjuade lektorn nämner sin egen avhandling om intransitiva verb, och konstaterar torrt, "-Jag har inte kunnat tillföra skolan just den kompetensen, [...]." He.
Han pekar på ngt otroligt viktigt då han efterlyser fler forskarutbildade lärare i skolan, det skule verkligen kunna vara den vitala länken i samarbetet mellan gymnasiet och högskolan, och förbereda elever för högre studier, samt på ett tidigt stadium tillföra de unga liven metod och kritiskt tänkande.
Det avslutande stycket (ingress Unus sed leo), tar han även upp vilken tillgång en latinlärare faktiskt är för en skola, och de tvärvetenskapliga (modeord!) möjligheter som finnes. Lektorn nämner själv en lektion om Linné på naturvetenskapen, och ger även andra förslag på samarbete mellan latinet och historia, svenska, religion, etc.
Det finns även en liten spalt brevid om hur gymnasiereformer påverkar latinet. Den lyckligen avblåsta GY 07 skulle slå ihop inriktningarna kultur och språk till en enda. (Så befängt!)
Vi får se vad som händer vid nästa översyn av gymnasiet. (Jisses, vad de petar i det där.)
Den där halvbakta reformen om meritpoäng för vissa ämnen kanske kan leda till ngt gott.
Praeterea, håller vi idag tummarna för kårobligatoriet. Det är inte tvångsanslutning, som vissa obildade nissar som hävdar, utan en vacker, symbolisk kvarleva som bör omhuldas från de första universiteten, som var just sammanslutningar, ett gille, av studenter.
Tuesday, March 27, 2007
tempus in ultimum
Ha, iuvenes, nu presenteras här bildbevis för den pinsamhet som är rest utanför Lunds (vad ska vi kalla det?) universitets SOL(Språk Och Litteratur)-centrum, som diskuterats här tidigare, och som beskrivs på SOL-centrums egen hemsida på följande vis:
"Vid Bibliotekshusets gavel mot Sölvegatan finns ytterligare en bronsskulptur av Kirsten Ortwed, Section, med texten:"Verba volant. Scripta manet"Denna korta variant av ”Verba dicta volant. Littera scripta manet”(De talade orden flyger. Den skrivna bokstaven består.) har väckt en del diskussion. "
Dock saknas bild, andra konstverk är porträtterade, då de nog är mer generade än de vill erkänna över att ha i brons (så symboliskt, aere perennius) ha klantat sig så. Att ha rört till ett så känt uttryck är genant på ett sätt som knappast går att beskriva.
Här presenteras sålunda bilden på monumentet, det som kommer finnas kvar då vi alla är borta, tack vare vår spion i Lund, mikaelm. (Tusen tack till dig):
"Vid Bibliotekshusets gavel mot Sölvegatan finns ytterligare en bronsskulptur av Kirsten Ortwed, Section, med texten:"Verba volant. Scripta manet"Denna korta variant av ”Verba dicta volant. Littera scripta manet”(De talade orden flyger. Den skrivna bokstaven består.) har väckt en del diskussion. "
Dock saknas bild, andra konstverk är porträtterade, då de nog är mer generade än de vill erkänna över att ha i brons (så symboliskt, aere perennius) ha klantat sig så. Att ha rört till ett så känt uttryck är genant på ett sätt som knappast går att beskriva.
Här presenteras sålunda bilden på monumentet, det som kommer finnas kvar då vi alla är borta, tack vare vår spion i Lund, mikaelm. (Tusen tack till dig):
Wednesday, March 21, 2007
avet vagari
Det är vår och snart får jag utlopp för reslusten!
catullus säger det, som alltid, bäst, här med XLVI:
Iam ver egelidos refert tepores,
iam caeli furor aequinoctialis
iucundis Zephyri silescit aureis.
linquantur Phrygii, Catulle, campi
Nicaeaeque ager uber aestuosae:
ad claras Asiae volemus urbes.
iam mens praetrepidans avet vagari,
iam laeti studio pedes vigescunt.
o dulces comitum valete coetus,
longe quos simul a domo profectos
diversae variae viae reportant.
Janzon sez:
Våren är kommen, och luften ljummas åter,
och för smekande vestanflägt förstummas
vinterstormarnes ras i rymden redan.
Upp, Catullus, och bort från phrygerfälten,
från det kvava Nicaeas rika ängder
flyg till Asiens månbesjungna städer.
Re'n mitt hjerta av längtan hastigt klappar,
redan spritter min fot af vandringsifver.
O, kamrater, farväl! I käre bröder,
som förenade drogen ut i fjerran,
men hemvändandes skingrens hvar på sin väg.
catullus säger det, som alltid, bäst, här med XLVI:
Iam ver egelidos refert tepores,
iam caeli furor aequinoctialis
iucundis Zephyri silescit aureis.
linquantur Phrygii, Catulle, campi
Nicaeaeque ager uber aestuosae:
ad claras Asiae volemus urbes.
iam mens praetrepidans avet vagari,
iam laeti studio pedes vigescunt.
o dulces comitum valete coetus,
longe quos simul a domo profectos
diversae variae viae reportant.
Janzon sez:
Våren är kommen, och luften ljummas åter,
och för smekande vestanflägt förstummas
vinterstormarnes ras i rymden redan.
Upp, Catullus, och bort från phrygerfälten,
från det kvava Nicaeas rika ängder
flyg till Asiens månbesjungna städer.
Re'n mitt hjerta av längtan hastigt klappar,
redan spritter min fot af vandringsifver.
O, kamrater, farväl! I käre bröder,
som förenade drogen ut i fjerran,
men hemvändandes skingrens hvar på sin väg.
signifer
Nationalklenoden Stig Strömholm, rector magnificus emeritus, har skrivit en synnerligen läsvärd Understreckare om Bo Lindbergs ”Den antikka skevheten” (sic!).
(Och som alltid måste ett omnämnande av Stickan även ledsagas av en bit Stickan-trivia: visste ni att Uppsala universitets forne rektor har en bror som brukar kallas 'den dumme Strömholm'? Den dumme fick nämligen ut gymnasiet med ett litet a i studentbetyget (resten stora) och var sålunda snäppet sämre en brorsan med stora A i allt. Det har dock gått bra för den dumme (så att ni inte oroar er), han har gjort en UD-karriär.)
Nåväl, Understreckaren:
"Den tid som är föremål för undersökning är i huvudsak 1600- och 1700-talen, och ämnesområdet är de politiska och i någon mån sociala termer och begrepp som under dessa århundraden kom till användning i Sverige. Vad som gör den valda perioden särskilt intressant är att dessa termer förekom i två olika diskurser (för att nu hemfalla åt ett här svårundvikligt modeord): dels en i huvudsak akademisk, men också politisk, framför allt diplomatisk, vars språk under huvuddelen av den studerade tiden var latinet, dels en praktisk-politisk, som fördes på svenska. Denna tvåspråkighet försvagades gradvis under de båda berörda århundradena; latinet trängdes tillbaka (och ersattes inom en smal sektor i någon mån av franskan).
...
Det är mot bakgrund av denna situation som Lindberg ställer frågorna: ”Hur svarade de grekiska och latinska termerna mot den verklighet de applicerades på? Vad fick de antika orden beteckna och vilka associationer häftade vid dem? I vilken utsträckning noterades och värderades skillnaden mellan den antika politiken och den samtida?” Författaren konstaterar att något revolutionärt uppbrott från antiken i stil med det som följde av 1600-talets vetenskapliga genombrott och striden mellan de ”gamla” och ”de nya” – les anciens et les modernes – i litteraturen inte ägde rum på det politiska tänkandets område. Där rådde en väsentligt starkare kontinuitet. Man översåg med, eller såg inte alls, de strukturella skillnaderna mellan antiken och det samtida Europa. ”Spänningen mellan det antika och det tidig-moderna”, sammanfattar Lindberg – och här kommer förklaringen till bokens förbryllande titel – ”yttrade sig inte i någon revolution utan som en asymmetri, diskrepans eller med ett svenskt ord, skevhet mellan den antika modellen och den verklighet som den anbragtes på.”
...
Ett annat vältaligt exempel är latinets civis (och det betydligt mindre vanliga grekiska polites) som beteckning för – ja, för vad? Självfallet inte för den romerske medborgaren eller den röstberättigade mannen i folkförsamlingen i Aten. Lindberg visar att det fanns en tämligen variationsrik flora av begrepp, eller kanske snarare ännu ganska oprecisa föreställningar, i 1600-talets Sverige som kunde anses åtminstone hjälpligt svara mot en civis. Men ingen ifrågasatte på allvar att det svenska riket befolkades av kungens trogna undersåtar, subditi – ett ord som ligger så fjärran idén om fria medborgare som möjligt. Ett annat ord, som dock genomgick en ganska radikal utveckling under perioden, är ”patriot”. I Axel Oxenstiernas mun är det snarast en term för lojala medlemmar av den aristokratiska eliten; hos Anders Nordencrantz år 1760 har ordet en klart radikal klang; patrioten är en fri medborgare i en ståndsutjämnad stat."
Just det där han talar om att försöka få en klassiskt antikt ord att omfatta ett modernt begrepp är mycket intressant. Det fanns i hos vissa i neo-latinet en puristisk strömmning, att man blott skulle använda ciceronianska ord och hålla sig ifrån nybildningar, och så försökte man helt enkelt klämma in nya betydelser i gammla ord.
Jag satt och bläddrade i Helanders fina bok, 'Neo-latin literature in Swedan in the period 1620-1720' och landade på kapitlet The art of Warfare, vari man kan se en del mindre slående exempel på det som duon Stig och Bo framför, t.ex användningen av centurio som kapten, eller fulmino (blixtra som i det tidevarvet får med artilleriet att göra. jag gillar även betydelseglidningen av catapulta som emellanåt får betyda kanon, och även res tormentaria.
Författaren själv beskriver att just att hitta ord för dessa begrepp "was a difficult task for those authors who wanted to write good ancient latin. [...] Very often we meet expressions formed with considerable ingenuity, and apparent enthusiasm.", och ger os unnderbara ord såsom bombarda (kanon el. musköt) och bl.a pulvis bombardicus, pulvis ignivomus, pulvis pyrius för krut.
Som avslutning kan även nämnas frasen soleati milites (jag dröjer mig kvar i det militära kapitlet) som är 'soldiers that use skis'! Solea är nämligen sandal på det klassiska latinet och även adjektivet soleatus-sandalklädd funnes hos romarna. En rejäl betydelseförändring och tillägger gärna att dessa skid-soldater var tydligen mycket snabba.
(Och som alltid måste ett omnämnande av Stickan även ledsagas av en bit Stickan-trivia: visste ni att Uppsala universitets forne rektor har en bror som brukar kallas 'den dumme Strömholm'? Den dumme fick nämligen ut gymnasiet med ett litet a i studentbetyget (resten stora) och var sålunda snäppet sämre en brorsan med stora A i allt. Det har dock gått bra för den dumme (så att ni inte oroar er), han har gjort en UD-karriär.)
Nåväl, Understreckaren:
"Den tid som är föremål för undersökning är i huvudsak 1600- och 1700-talen, och ämnesområdet är de politiska och i någon mån sociala termer och begrepp som under dessa århundraden kom till användning i Sverige. Vad som gör den valda perioden särskilt intressant är att dessa termer förekom i två olika diskurser (för att nu hemfalla åt ett här svårundvikligt modeord): dels en i huvudsak akademisk, men också politisk, framför allt diplomatisk, vars språk under huvuddelen av den studerade tiden var latinet, dels en praktisk-politisk, som fördes på svenska. Denna tvåspråkighet försvagades gradvis under de båda berörda århundradena; latinet trängdes tillbaka (och ersattes inom en smal sektor i någon mån av franskan).
...
Det är mot bakgrund av denna situation som Lindberg ställer frågorna: ”Hur svarade de grekiska och latinska termerna mot den verklighet de applicerades på? Vad fick de antika orden beteckna och vilka associationer häftade vid dem? I vilken utsträckning noterades och värderades skillnaden mellan den antika politiken och den samtida?” Författaren konstaterar att något revolutionärt uppbrott från antiken i stil med det som följde av 1600-talets vetenskapliga genombrott och striden mellan de ”gamla” och ”de nya” – les anciens et les modernes – i litteraturen inte ägde rum på det politiska tänkandets område. Där rådde en väsentligt starkare kontinuitet. Man översåg med, eller såg inte alls, de strukturella skillnaderna mellan antiken och det samtida Europa. ”Spänningen mellan det antika och det tidig-moderna”, sammanfattar Lindberg – och här kommer förklaringen till bokens förbryllande titel – ”yttrade sig inte i någon revolution utan som en asymmetri, diskrepans eller med ett svenskt ord, skevhet mellan den antika modellen och den verklighet som den anbragtes på.”
...
Ett annat vältaligt exempel är latinets civis (och det betydligt mindre vanliga grekiska polites) som beteckning för – ja, för vad? Självfallet inte för den romerske medborgaren eller den röstberättigade mannen i folkförsamlingen i Aten. Lindberg visar att det fanns en tämligen variationsrik flora av begrepp, eller kanske snarare ännu ganska oprecisa föreställningar, i 1600-talets Sverige som kunde anses åtminstone hjälpligt svara mot en civis. Men ingen ifrågasatte på allvar att det svenska riket befolkades av kungens trogna undersåtar, subditi – ett ord som ligger så fjärran idén om fria medborgare som möjligt. Ett annat ord, som dock genomgick en ganska radikal utveckling under perioden, är ”patriot”. I Axel Oxenstiernas mun är det snarast en term för lojala medlemmar av den aristokratiska eliten; hos Anders Nordencrantz år 1760 har ordet en klart radikal klang; patrioten är en fri medborgare i en ståndsutjämnad stat."
Just det där han talar om att försöka få en klassiskt antikt ord att omfatta ett modernt begrepp är mycket intressant. Det fanns i hos vissa i neo-latinet en puristisk strömmning, att man blott skulle använda ciceronianska ord och hålla sig ifrån nybildningar, och så försökte man helt enkelt klämma in nya betydelser i gammla ord.
Jag satt och bläddrade i Helanders fina bok, 'Neo-latin literature in Swedan in the period 1620-1720' och landade på kapitlet The art of Warfare, vari man kan se en del mindre slående exempel på det som duon Stig och Bo framför, t.ex användningen av centurio som kapten, eller fulmino (blixtra som i det tidevarvet får med artilleriet att göra. jag gillar även betydelseglidningen av catapulta som emellanåt får betyda kanon, och även res tormentaria.
Författaren själv beskriver att just att hitta ord för dessa begrepp "was a difficult task for those authors who wanted to write good ancient latin. [...] Very often we meet expressions formed with considerable ingenuity, and apparent enthusiasm.", och ger os unnderbara ord såsom bombarda (kanon el. musköt) och bl.a pulvis bombardicus, pulvis ignivomus, pulvis pyrius för krut.
Som avslutning kan även nämnas frasen soleati milites (jag dröjer mig kvar i det militära kapitlet) som är 'soldiers that use skis'! Solea är nämligen sandal på det klassiska latinet och även adjektivet soleatus-sandalklädd funnes hos romarna. En rejäl betydelseförändring och tillägger gärna att dessa skid-soldater var tydligen mycket snabba.
Tuesday, March 20, 2007
Verba aliorum
- Latinbloggsfavoriten Ola Wikander har en hemsida, med anspelningar på såväl 'gamla klang' som gnosticism. Missa inte listan på språk han gillar!
- Poeta laureatus Omar har börjat blogga.
-På tal om lagerkrönta poeter, så gå och gratta Malte samt läs ngra av de fina recensionerna. Poetae existimationes benevolentissimas gratulor!
-På den ständiga favoriten Go fug yourself förstår de sig på latinlärare:
"...when I was in high school, we had a Latin teacher who was sort of quirky and interesting, but in a very... sort of scholastic-seeming way. Well, I guess she had some kind of crisis, because she left the school under a cloud of mystery, but not before donating a huge box of clothing to the school's drama department, which I was involved in (I know, big surprise, right?). In the box were several elaborate beaded, ruffled, neon gowns, all of which were cut to the navel. We later learned that Lady Latin had been a nationally ranked ballroom dancer until she had been BANNED FOR LIFE from the National Ballroom Dancing Association -- or whatever the national ballroom dancing association is called -- for behavior not befitting a ballroom dancer. The rumor, which was naturally immediately accepted as truth, was that she had been caught in a particularly shocking and perverse orgy, corrupting her fellow dancers, probably so as to throw them off their dance-game, but my guess from the adult perspective is that maybe none of this actually happened and she just decided she was tired of nude t-strap sandals and high school girls and quit ballroom dancing and teaching, in that order, and ran off to somewhere more interesting to do something else. " (Kanske fick en doktorandplats)
- Jag älskar böcker av detta slag.
-Mater gillar denna gradstudent blogg.
(Hur är det egentligen med doktoranders bloggande i Sverige? Inte lika spritt som i USA kan jag tro, men finns det något register eller nätverk? Någon som vet?)
- Poeta laureatus Omar har börjat blogga.
-På tal om lagerkrönta poeter, så gå och gratta Malte samt läs ngra av de fina recensionerna. Poetae existimationes benevolentissimas gratulor!
-På den ständiga favoriten Go fug yourself förstår de sig på latinlärare:
"...when I was in high school, we had a Latin teacher who was sort of quirky and interesting, but in a very... sort of scholastic-seeming way. Well, I guess she had some kind of crisis, because she left the school under a cloud of mystery, but not before donating a huge box of clothing to the school's drama department, which I was involved in (I know, big surprise, right?). In the box were several elaborate beaded, ruffled, neon gowns, all of which were cut to the navel. We later learned that Lady Latin had been a nationally ranked ballroom dancer until she had been BANNED FOR LIFE from the National Ballroom Dancing Association -- or whatever the national ballroom dancing association is called -- for behavior not befitting a ballroom dancer. The rumor, which was naturally immediately accepted as truth, was that she had been caught in a particularly shocking and perverse orgy, corrupting her fellow dancers, probably so as to throw them off their dance-game, but my guess from the adult perspective is that maybe none of this actually happened and she just decided she was tired of nude t-strap sandals and high school girls and quit ballroom dancing and teaching, in that order, and ran off to somewhere more interesting to do something else. " (Kanske fick en doktorandplats)
- Jag älskar böcker av detta slag.
-Mater gillar denna gradstudent blogg.
(Hur är det egentligen med doktoranders bloggande i Sverige? Inte lika spritt som i USA kan jag tro, men finns det något register eller nätverk? Någon som vet?)
Solutiones
Det har varit en del att göra och dessutom försöker jag att ej längre sitta vid datorn på helgerna, så frågelågan har blivit gravt eftersatt. Vi kikar dock i den och finner återigen ett behov av kärleksförklaring:
"Jag vet att det varit uppe tidigare, men jag kan inte hitta någon exakt översättning på min mening, och vågar inte riskera att det blir fel. Som så många andra så är jag ute efter att översätta en kärleksförklaring till latin.Fick ditt namn av din väninna Karin, som rekommenderade dig. Jag undrar hur man översätter meningen "I mitt hjärta för all framtid" eller "I mitt hjärta för alltid". Kan du hjälpa mig?? "
Jag tror inte vi haft precis den varianten tidigare, men liknade har tagits upp. 'I mitt hjärta' kan väl enkelt översättas med in corde meo, eller in pectore meo, och alltid kan gärna uttryckas med semper (även om vissa tydligen inte anser det högtidligt nog) eller in aeternum, el. in perpetuum, dessa båda är snarare 'i evighet'. Mitt lexikon ger in omne tempus för 'för all framtid' och bör sålunda funka utmärkt. Tidigare har även uttrycket per omnia saecula saeculorum och varianter diskuterats för just evighetsuttryck. Jag föreslår sålunda semper in corde meo då det annars blir många in, vilket man kanske kan finna enerverande. Och nej, jag tror inte detta har en klassisk förlaga, utan känns snarare lite vulgata.
Som jag förstår från din fråga vill du inte ha ett verb utan det ska vara underförstått, säg till sådant behövs.
Ytterligare en fråga har halkat ner i lådan från en viss Inya:
"Jag är med i en lekar-trupp som heter Musica Ignita, och frågan är hur man översätter/tolkar detta, ty en lärare har ifrågasatt huruvida det är korrekt eller inte."
Jag skulle helst vilja ställa motfrågan, vad ni vill att det ska betyda, men vi gör ett tolkningsförsök. Musica är är ett latinskt låneord från grekiskan med lite varierande böjning, med just betydelsen 'musik, tonkonst, sång', och även i vidare mening 'poesi, konst, vetenskap, bildning'. Ignita för tankarna till eld (ignis) och ska vara en kongruerad form av det icke högklassiska ignitus-fiery, glowing-(säger Lewis & Short). Glödande/eldig musik, är det så ni vill att det ska tolkas? Musik som satts i brand?
Man kan sålunda säga att det inte är inkorrekt, men det är för purister som gärna strävar efter ett gott klassiskt latin, detta blir efterklassiskt i sin ton (not that there's anything wrong with that!), lite klumpigt. Cicero hade inte sagt sålunda.
"Jag vet att det varit uppe tidigare, men jag kan inte hitta någon exakt översättning på min mening, och vågar inte riskera att det blir fel. Som så många andra så är jag ute efter att översätta en kärleksförklaring till latin.Fick ditt namn av din väninna Karin, som rekommenderade dig. Jag undrar hur man översätter meningen "I mitt hjärta för all framtid" eller "I mitt hjärta för alltid". Kan du hjälpa mig?? "
Jag tror inte vi haft precis den varianten tidigare, men liknade har tagits upp. 'I mitt hjärta' kan väl enkelt översättas med in corde meo, eller in pectore meo, och alltid kan gärna uttryckas med semper (även om vissa tydligen inte anser det högtidligt nog) eller in aeternum, el. in perpetuum, dessa båda är snarare 'i evighet'. Mitt lexikon ger in omne tempus för 'för all framtid' och bör sålunda funka utmärkt. Tidigare har även uttrycket per omnia saecula saeculorum och varianter diskuterats för just evighetsuttryck. Jag föreslår sålunda semper in corde meo då det annars blir många in, vilket man kanske kan finna enerverande. Och nej, jag tror inte detta har en klassisk förlaga, utan känns snarare lite vulgata.
Som jag förstår från din fråga vill du inte ha ett verb utan det ska vara underförstått, säg till sådant behövs.
Ytterligare en fråga har halkat ner i lådan från en viss Inya:
"Jag är med i en lekar-trupp som heter Musica Ignita, och frågan är hur man översätter/tolkar detta, ty en lärare har ifrågasatt huruvida det är korrekt eller inte."
Jag skulle helst vilja ställa motfrågan, vad ni vill att det ska betyda, men vi gör ett tolkningsförsök. Musica är är ett latinskt låneord från grekiskan med lite varierande böjning, med just betydelsen 'musik, tonkonst, sång', och även i vidare mening 'poesi, konst, vetenskap, bildning'. Ignita för tankarna till eld (ignis) och ska vara en kongruerad form av det icke högklassiska ignitus-fiery, glowing-(säger Lewis & Short). Glödande/eldig musik, är det så ni vill att det ska tolkas? Musik som satts i brand?
Man kan sålunda säga att det inte är inkorrekt, men det är för purister som gärna strävar efter ett gott klassiskt latin, detta blir efterklassiskt i sin ton (not that there's anything wrong with that!), lite klumpigt. Cicero hade inte sagt sålunda.
Thursday, March 15, 2007
Quoque
Det är, som Svenskan mycket välvilligt uppmärksammat, idag Idus Martiae, även känd som den hemska dag då Caesar mördades, fadermordets dag.
Understreckaren beskriver väl Caesars kulturella arv och lyfter även fram just det att vårt källmaterial runt mordet är torftigt:
"Ett viktigt avstamp är granskningen av det osäkra källäget: Suetonius och Plutarchos biografier, standardtexterna om Caesars liv, skrevs först 150 år efter imperatorns död. Den enda någorlunda samtida skildringen själva mordet skrevs av kung Herodes rådgivare Nikolaos från Damaskus, och fungerar som en utvikning i dennes biografi över kejsar Augustus, endast bevarad i ett bysantinskt lexikon från 900-talet. Nikolaos utifrånperspektiv ger en annan bild av förloppet än den gängse. Sammansvärjningens främsta drivkraft är personlig hämnd, bland såväl Caesars fiender som anhängare, vilka alla upplever sig förfördelade av hans mildhet. Inte ett ord om idealistiska motiv och fruktan för kungadöme; allt är en simpel maktstrid i samhällets översta skikt. Istället för en stenhård viljemänniska framstår Caesar som vacklande och utan kontroll över händelserna, när han passivt låter sig ledas vid handen av Brutus in till senatsmötet. Mordet beskrivs som rena tumultet, där attentatsmännen skadar varandra i sin iver att komma åt diktatorn, som för övrigt stupar efter 35 hugg. Om händelsen kunde uppfattas som inte särskilt epokgörande runt 20 fKr, då Nikolaos var verksam, uppstår frågan om Caesar som republikens baneman är en efterkonstruktion skapad under det romerska kejsardömets första sekel. Kanske hade Augustus, under 45 år ensam vid makten och enväldets egentlige arkitekt, mycket att tjäna på detta."
Visst är det förvirrat, och händelseförloppet kan definitivt diskuteras, men jag vill ändå hålla mig Suetonius variant idag, ty den är rörande och ger det avstamp jag behöver:
Assidentem conspirati specie officii circumsteterunt, ilicoque Cimber Tillius, qui primas partes susceperat, quasi aliquid rogaturus propius accessit renuentique et gestu[m] in aliud tempus differenti ab utroque umero togam adprehendit: deinde clamantem: 'ista quidem uis est!' alter e Cascis auersum uulnerat paulum infra iugulum. Caesar Cascae brachium arreptum graphio traiecit conatusque prosilire alio uulnere tardatus est; utque animaduertit undique se strictis pugionibus peti, toga caput obuoluit, simul sinistra manu sinum ad ima crura deduxit, quo honestius caderet etiam inferiore corporis parte uelata. atque ita tribus et uiginti plagis confossus est uno modo ad primum ictum gemitu sine uoce edito, etsi tradiderunt quidam Marco Bruto irruenti dixisse: kai su teknon
I Robert Graves underbara översättning (jag är inte så förtjust i den svenska) bliver det:
"As soon as Caesar took his seat the conspirators crowded around him as if to pay their respects. Tullius Cimber, who had taken the lead, came up close, pretending to ask a question. caesar made agesture of postponemnet, but cimber caught hold of his shoulders. 'This is violence!' Caesar cried, and at that moment one of the Casca brothers slipped behind and with asweep of his dagger stabbed him just below the throat. caesar grasped casca's arm and ran it through with his stylus; he was leaping away when another dagger caught him in the breast. Confronted by a ring of drawn daggers, he drew the top of his gown over his face, and at the same time ungirded the lower part, letting it fall to his feet so that he would die with both legs decently covered. Twenty-three dagger thrusts went home as he stood there, Caesar did not utter a sound after Casca's blow had drawn a groan from him; though some say that when he saw Marcus Brutus about to deliver the second blow, he reproached him in greek with: "You too, my son?"
Ja, vad sade egentligen Caesar till Brutus? Vad blev hans sista ord (näst det suveräna Ista quidem vis est)? Som ni ser så övesätter graves den transkriberade latinska textem med 'You too, my son', vilket säkert får en och annan att klia sig i huvudet, då ni bestämt minnsa att Caesar utbrast i Et tu, Brute!
Men nej, om vi ska gå på Suetonius linje, säger karln med sitt sista andetag Καì σù τέκνον, för att för omväxlings skull faktiskt ge er lite grekiska. En bildad romare utbrast gärna i grekiska, inte blott för att stila, utan även för att det faktiskt var naturligt för dem (cf hur Gustaf III utbrister je suis blessé på den ödesdigra makeradbalen). Detta τέκνον har vållat huvudbry för många alltför bokstavliga kommentatorer genom århundradena, det finns sålunda spekulationer att Caesar skulle vara Brutus son, då Servilia (som var Rome-fantast vet)var en gammal flamma till Caesar, men detta är hyggligt avvisat, gängse uppfattning är att han såg den yngre mannen som en skyddsling. (Formen τέκνον ska vara episk och tragisk vokativ, och det har sålunda spekulerats i att Caesar citerar ngt för oss okänt verk.)
Varianten Et tu... lär vara en fullkomligt shakespeariansk uppfinning, varianter fanns i omlopp på 1500-talet, och forskare kunniga i detta vill härleda detta citat bl.a till en och annan tidigare källa, och engelska varianter existerade i t.ex den anonyma 'Caesar's revenge'; 'What, Brutus, too?'. Will S. kan ha översatt en av dessa engelska varianter, eller plockat från annan, antagligen mer eller mindre samtida, latinsk källa. (Vi ska inte diskutera Shakespeares small latin idag, men det är inte troligt att han läst Suetonius på originalspråket)
Det lustiga är att i många frankofona länder har en annan variant av Caesars dying words spridning, nämligen Tu quoque mi fili, en rent latinsk översättning av grekiskan ovan. Denna härleds även den ganska lätt, det är ett citat från en särdeles vanlig läsebok i latin på 1700-talet; De viris illustribus urbis Romæ a Romulo ad Augustum, av en abbé Lhomond, som fick vissa problem i egenskap av präst under franska revolutionen.
Ska nu högtidhålla denna dag med en kopp thé på soffan.
Understreckaren beskriver väl Caesars kulturella arv och lyfter även fram just det att vårt källmaterial runt mordet är torftigt:
"Ett viktigt avstamp är granskningen av det osäkra källäget: Suetonius och Plutarchos biografier, standardtexterna om Caesars liv, skrevs först 150 år efter imperatorns död. Den enda någorlunda samtida skildringen själva mordet skrevs av kung Herodes rådgivare Nikolaos från Damaskus, och fungerar som en utvikning i dennes biografi över kejsar Augustus, endast bevarad i ett bysantinskt lexikon från 900-talet. Nikolaos utifrånperspektiv ger en annan bild av förloppet än den gängse. Sammansvärjningens främsta drivkraft är personlig hämnd, bland såväl Caesars fiender som anhängare, vilka alla upplever sig förfördelade av hans mildhet. Inte ett ord om idealistiska motiv och fruktan för kungadöme; allt är en simpel maktstrid i samhällets översta skikt. Istället för en stenhård viljemänniska framstår Caesar som vacklande och utan kontroll över händelserna, när han passivt låter sig ledas vid handen av Brutus in till senatsmötet. Mordet beskrivs som rena tumultet, där attentatsmännen skadar varandra i sin iver att komma åt diktatorn, som för övrigt stupar efter 35 hugg. Om händelsen kunde uppfattas som inte särskilt epokgörande runt 20 fKr, då Nikolaos var verksam, uppstår frågan om Caesar som republikens baneman är en efterkonstruktion skapad under det romerska kejsardömets första sekel. Kanske hade Augustus, under 45 år ensam vid makten och enväldets egentlige arkitekt, mycket att tjäna på detta."
Visst är det förvirrat, och händelseförloppet kan definitivt diskuteras, men jag vill ändå hålla mig Suetonius variant idag, ty den är rörande och ger det avstamp jag behöver:
Assidentem conspirati specie officii circumsteterunt, ilicoque Cimber Tillius, qui primas partes susceperat, quasi aliquid rogaturus propius accessit renuentique et gestu[m] in aliud tempus differenti ab utroque umero togam adprehendit: deinde clamantem: 'ista quidem uis est!' alter e Cascis auersum uulnerat paulum infra iugulum. Caesar Cascae brachium arreptum graphio traiecit conatusque prosilire alio uulnere tardatus est; utque animaduertit undique se strictis pugionibus peti, toga caput obuoluit, simul sinistra manu sinum ad ima crura deduxit, quo honestius caderet etiam inferiore corporis parte uelata. atque ita tribus et uiginti plagis confossus est uno modo ad primum ictum gemitu sine uoce edito, etsi tradiderunt quidam Marco Bruto irruenti dixisse: kai su teknon
I Robert Graves underbara översättning (jag är inte så förtjust i den svenska) bliver det:
"As soon as Caesar took his seat the conspirators crowded around him as if to pay their respects. Tullius Cimber, who had taken the lead, came up close, pretending to ask a question. caesar made agesture of postponemnet, but cimber caught hold of his shoulders. 'This is violence!' Caesar cried, and at that moment one of the Casca brothers slipped behind and with asweep of his dagger stabbed him just below the throat. caesar grasped casca's arm and ran it through with his stylus; he was leaping away when another dagger caught him in the breast. Confronted by a ring of drawn daggers, he drew the top of his gown over his face, and at the same time ungirded the lower part, letting it fall to his feet so that he would die with both legs decently covered. Twenty-three dagger thrusts went home as he stood there, Caesar did not utter a sound after Casca's blow had drawn a groan from him; though some say that when he saw Marcus Brutus about to deliver the second blow, he reproached him in greek with: "You too, my son?"
Ja, vad sade egentligen Caesar till Brutus? Vad blev hans sista ord (näst det suveräna Ista quidem vis est)? Som ni ser så övesätter graves den transkriberade latinska textem med 'You too, my son', vilket säkert får en och annan att klia sig i huvudet, då ni bestämt minnsa att Caesar utbrast i Et tu, Brute!
Men nej, om vi ska gå på Suetonius linje, säger karln med sitt sista andetag Καì σù τέκνον, för att för omväxlings skull faktiskt ge er lite grekiska. En bildad romare utbrast gärna i grekiska, inte blott för att stila, utan även för att det faktiskt var naturligt för dem (cf hur Gustaf III utbrister je suis blessé på den ödesdigra makeradbalen). Detta τέκνον har vållat huvudbry för många alltför bokstavliga kommentatorer genom århundradena, det finns sålunda spekulationer att Caesar skulle vara Brutus son, då Servilia (som var Rome-fantast vet)var en gammal flamma till Caesar, men detta är hyggligt avvisat, gängse uppfattning är att han såg den yngre mannen som en skyddsling. (Formen τέκνον ska vara episk och tragisk vokativ, och det har sålunda spekulerats i att Caesar citerar ngt för oss okänt verk.)
Varianten Et tu... lär vara en fullkomligt shakespeariansk uppfinning, varianter fanns i omlopp på 1500-talet, och forskare kunniga i detta vill härleda detta citat bl.a till en och annan tidigare källa, och engelska varianter existerade i t.ex den anonyma 'Caesar's revenge'; 'What, Brutus, too?'. Will S. kan ha översatt en av dessa engelska varianter, eller plockat från annan, antagligen mer eller mindre samtida, latinsk källa. (Vi ska inte diskutera Shakespeares small latin idag, men det är inte troligt att han läst Suetonius på originalspråket)
Det lustiga är att i många frankofona länder har en annan variant av Caesars dying words spridning, nämligen Tu quoque mi fili, en rent latinsk översättning av grekiskan ovan. Denna härleds även den ganska lätt, det är ett citat från en särdeles vanlig läsebok i latin på 1700-talet; De viris illustribus urbis Romæ a Romulo ad Augustum, av en abbé Lhomond, som fick vissa problem i egenskap av präst under franska revolutionen.
Ska nu högtidhålla denna dag med en kopp thé på soffan.
Tuesday, March 13, 2007
Victrix et servus
(Då SDIL, som sagt, sitter och gottar sig på den pedagogiska kursen bland alla forskande tandläkare, och verkligen inte har tid med internet, får slavpojken (praktikanten) Ganymedes (né Gustav) ta hand om det nödvändiga idag)
Ååååå, jag är tillsagt att först av allt avsluta den där himla tävlingen och priset går i år till Pingvinkvinnan, och gnällspiken som bara suttit i ett konferencentrum och fått morotskaka idag ropar att motiveringen är att "hon bäst verkar ha behov av boken. Samt att kombinationen ryska och latin är häftig, och att café idiot-besökare bör få gåvor. Maila postadress bums!"
Vaddå pingviner?
Sen så har jag fått lova att länka till allt som har ordet Mommsen i sig. Vaddå mommsen?
Jag hittade en grej:
"Edward Gibbon, Leopold von Ranke, Theodor Mommsen och Johan Huizinga är alla kända namn i historievetenskapens historia: de är ofta refererade till, antingen positivt eller kritiskt, men är knappast i någon större utsträckning lästa, och än mindre använda. Häri skiljer de sig från klassikerna i angränsande discipliner som statsvetenskap och sociologi [...]
...
Ett betydande problem inom historiografihistorien är frågan om innovationers ursprung. Hur kommer det sig att historiker utvecklar nya sätt att uppfatta det förgångna? Hur är det möjligt att föreställa ett slags historia som ännu inte är skriven men som skulle kunna, och borde, skrivas? På ett sätt kan frågan tyckas enkel: historievetenskapen ”uppfinner” oftast ingenting, utan importerar sina nyheter. Genomgående består de innovationer som beskrivs i ”Klassiker der Geschichtswissenschaft” av lån av resultat, metoder och begrepp från andra discipliner. Rostovtsevs antikhistoria stod i en unikt nära förbindelse till arkeologin, Quentin Skinner byggde sin metod på idéer från filosofer som Collingwood och Austin – och Ranke, som inte hade någon historisk bakgrund alls, gick till forskningsverket med metoden från sin egen disciplin, den klassiska filologin."
Bloggande är himla lätt.
Ååååå, jag är tillsagt att först av allt avsluta den där himla tävlingen och priset går i år till Pingvinkvinnan, och gnällspiken som bara suttit i ett konferencentrum och fått morotskaka idag ropar att motiveringen är att "hon bäst verkar ha behov av boken. Samt att kombinationen ryska och latin är häftig, och att café idiot-besökare bör få gåvor. Maila postadress bums!"
Vaddå pingviner?
Sen så har jag fått lova att länka till allt som har ordet Mommsen i sig. Vaddå mommsen?
Jag hittade en grej:
"Edward Gibbon, Leopold von Ranke, Theodor Mommsen och Johan Huizinga är alla kända namn i historievetenskapens historia: de är ofta refererade till, antingen positivt eller kritiskt, men är knappast i någon större utsträckning lästa, och än mindre använda. Häri skiljer de sig från klassikerna i angränsande discipliner som statsvetenskap och sociologi [...]
...
Ett betydande problem inom historiografihistorien är frågan om innovationers ursprung. Hur kommer det sig att historiker utvecklar nya sätt att uppfatta det förgångna? Hur är det möjligt att föreställa ett slags historia som ännu inte är skriven men som skulle kunna, och borde, skrivas? På ett sätt kan frågan tyckas enkel: historievetenskapen ”uppfinner” oftast ingenting, utan importerar sina nyheter. Genomgående består de innovationer som beskrivs i ”Klassiker der Geschichtswissenschaft” av lån av resultat, metoder och begrepp från andra discipliner. Rostovtsevs antikhistoria stod i en unikt nära förbindelse till arkeologin, Quentin Skinner byggde sin metod på idéer från filosofer som Collingwood och Austin – och Ranke, som inte hade någon historisk bakgrund alls, gick till forskningsverket med metoden från sin egen disciplin, den klassiska filologin."
Bloggande är himla lätt.
Monday, March 12, 2007
nuditas
Jag måste bara hänvisa er till SvDs nakenchock, jag blev så lycklig när jag såg denna artikel och utdrag ur Herodotos.
Sture Linnér gör en trevlig inledning till historien om Kandaules, hans nakna hustru och Gyges, samt berättar om vilka senare författare som anspelat på Herodotos och i synnerhet just denna historia ("Friedrich Hebbel, Théophile Gautier och André Gide"), men han missar den, i mitt, visserligen begränsade, tycke, härligaste och i sanning, hm, låt oss säga, sinnligaste, id est 'Till styvmoderns lov' av Mario Vargas Llosa . Det är en underbar liten bok (finns i den sötaste lilla pocketutgåva), med illustrationer, ty man ska läsa berättelserna och titta på bilderna parallellt.
Och just MVLs variant av denna berättelse illustreras med samma tavla som SvD också använder, som får mig att övervinna mitt motstånd mot bilder på bloggen, ty den är så magnifik, ni ser just den ovan.
Herodotos beskriver det på följande vis den korkade mannen som gjorde sin hustru arg:
"Denne Kandaules älskade sin hustru högt, och i sin kärlek menade han, att hans hustru var skönast av alla kvinnor på jorden. I sin fasta tro härpå företog han sig följande.
Bland hans drabanter var Gyges, Daskylos son, hans specielle gunstling, åt vilken han anförtrodde även mera allvarliga värv, och inför honom prisar han nu även sin gemåls skönhet.
Icke lång tid efteråt – ty ödet hade nu en gång bestämt, att det skulle gå Kandaules illa – sade han till Gyges följande: ”Gyges, du tror mig bestämt inte, då jag talar om min hustrus utseende, öronen är nu en gång mindre tillförlitliga än ögonen; laga därför, att du får se henne naken.” Gyges gav till ett rop och sade: ”Vad är det för olämpligt tal, herre, som du för, då du bjuder mig att betrakta min härskarinna naken, ty med kläderna, som kvinnan tar av sig, avkläder hon sig även sin blygsel. Och redan för länge sedan har människorna funnit ut kloka ordstäv, som man kan lära av, och bland dem är följande ett: man skall blott se på vad man själv äger. Jag är verkligen övertygad om att hon är vackrast av alla kvinnor, och jag ber dig att inte begära syndiga ting av mig.”
(SDIL är på pedagogisk kurs (jo, faktiskt) denna vecka och lär sålunda blott uppdatera sporadiskt. Frågor kanske besvaras och pris i den årliga tävlingen delas definitivt ut.)
Friday, March 09, 2007
Lacedaemonia
(Jag är ytterligt generad över de fantastiska komplimangerna (fasces tal framkallade tårar), och tackar er innerligt. Jag är generad. Prisutdelningen kommer för övrigt på måndag.)
In other news, så har 300 nu haft premiär och den verkar något halvdann. Det sorgliga är att jag lär ser den, ty jag har en passion för B-film. Salon skriver:
"300" marches forward with an almost insane degree of authoritativeness. Spartan he-men spout declarative sentences like "Only Spartan women give birth to real men!" and sneer at their fellow city-staters, the Athenians, calling them -- with straight faces -- "boy lovers." Then they don battle garb consisting of leather Speedos and flowing deep-red capes; when the fighting starts, they add helmets and strap-on shinguards, but their pectorals, and the rippling contours of their washboard stomachs, remain exposed, Village People style. In one scene, Leonidas watches as a young soldier demonstrates his spear-chucking prowess: "Fine thrust!" he says, nodding approvingly. It's an obvious nugget of comic-book homoeroticism, but Snyder doesn't let himself, or his actors, have fun with it: The movie stays well inside its closet of self-seriousness. "
Vissa friheter med historien är väl bara att vänta:
"Ephialtes has begged Leonidas to let him fight; Leonidas, citing Ephialtes' physical weakness, declines, suggesting, instead, that he could carry food and water to the soldiers. Wanting none of that sissy stuff, Ephialtes stomps off, and is lured to the dark side by Xerxes, whose palace is a den of hot lesbo action and amputee go-go dancers.
Scoping out the scene around him, Ephialtes can't believe his bulging eyes. Xerxes tells him that if he'll swear allegiance to Persia, the most sensual pleasures imaginable will be his; to prove it, a few of Xerxes' comely slaves rub their bejeweled nipples against Ephialtes' barnacled hump -- an admirable bit of ingenuity on their part, considering some of them don't even have arms. "
In other news, så har 300 nu haft premiär och den verkar något halvdann. Det sorgliga är att jag lär ser den, ty jag har en passion för B-film. Salon skriver:
"300" marches forward with an almost insane degree of authoritativeness. Spartan he-men spout declarative sentences like "Only Spartan women give birth to real men!" and sneer at their fellow city-staters, the Athenians, calling them -- with straight faces -- "boy lovers." Then they don battle garb consisting of leather Speedos and flowing deep-red capes; when the fighting starts, they add helmets and strap-on shinguards, but their pectorals, and the rippling contours of their washboard stomachs, remain exposed, Village People style. In one scene, Leonidas watches as a young soldier demonstrates his spear-chucking prowess: "Fine thrust!" he says, nodding approvingly. It's an obvious nugget of comic-book homoeroticism, but Snyder doesn't let himself, or his actors, have fun with it: The movie stays well inside its closet of self-seriousness. "
Vissa friheter med historien är väl bara att vänta:
"Ephialtes has begged Leonidas to let him fight; Leonidas, citing Ephialtes' physical weakness, declines, suggesting, instead, that he could carry food and water to the soldiers. Wanting none of that sissy stuff, Ephialtes stomps off, and is lured to the dark side by Xerxes, whose palace is a den of hot lesbo action and amputee go-go dancers.
Scoping out the scene around him, Ephialtes can't believe his bulging eyes. Xerxes tells him that if he'll swear allegiance to Persia, the most sensual pleasures imaginable will be his; to prove it, a few of Xerxes' comely slaves rub their bejeweled nipples against Ephialtes' barnacled hump -- an admirable bit of ingenuity on their part, considering some of them don't even have arms. "
Tuesday, March 06, 2007
biennium
Så, ungefär nu i helgen, då jag låg platt i rödvinsinducerad bakfylla och läste Harriet Löwenhjelm, firade denna blogg, i ensamhet, sin 2-årsdag.
Min spontana tanke till denna anniversaire är att jag måste verkligen ta och skaffa mig ett liv.
Min andra tanke är en smula mer pretentiös, jag hoppas att den fullgör sitt hemliga syfte, såsom för en ständig läsare må vara ganska uppenbar, att visa hur ständigt aktuell och hur genomsyrande den klassiska traditionen och dess arv är, hur mycket som skulle bli fullständigt oförståeligt om vi avskaffade de kunskaperna. But maybe you’ve already cottoned on to that…
(Att den även är ett ständigt outlet för mina frustrationer, nugae och disciplinproblem är en annan femma och har väldigt lite med detta högre syfte att göra.)
Det är även för mig ett sätt att spara på alla de där artiklarna och länkarna som jag finner intressant och kanske kommer kunna vara nyttiga vid tillfälle
Det är det där med disciplinen som gjort att jag ändå fortsatt, detta är verkligen en av de få saker som fokuserar min spattiga hjärna, mången till synes hopplös dag har räddats av att formulera något här, och så blir förståndet bättre och renare.
Jag har nämligen funderat ofta på att lägga av, inte pga bristande inspiration, ämnet latin är oändligt, utan därför att min självcensur oftare får ta överhanden, det finns så mkt som jag inte vågar uttala mig i, eller ens berätta. (En särskilt tyngande sak där är att jag efterhand insett från olika källor att vissa kollegor och avlägsna bekanta läser detta, utan att ge sig till känna, rather rude.) Ofta slänger jag caution to the wind, och slänger samtidigt ut något här, folk får väl tycka jag är en fånig idiot om de så vill, men denna återhållsamhet är emellanåt mycket trist. Detta är ett skrivande som kännetecknas av spontanitet, orden ska bara flöda och jag reviderar sällan, så censuren hämmar.
Jag ska väl tillägga att jag har ju aldrig trott att jag skulle vara skyddad av min anonymitet, vem som helst kan på ngra minuter lista ut den rätta identiteten, antalet latindoktorander i landet är ganska begränsat, utan anonymiteten tillkom för att man inte skulle få upp denna om man googlade mitt namn, och har sålunda alltid utövat en viss försiktiget (well, kanske kan diskuteras), men det blir bara mer och mer eftertanke, vilket är tråkigt.
Och nu till det skojiga. Det som varit bland det absolut roligaste är att ha fått bloggkamrater, sådana vars tankar man blivit bevandrad i tack vare deras skrivande, och jag riktar ett kollektivt tack här till Camilla, JJ, Malte, fasces, venanzio, mikaelm och många andra som jag inte kommer på just nu, samt att bli än mer förtjust i dem man redan känner genom deras bloggande; DBD, Erika, ChW, (K), Stockholmienne (ej längre bloggande och särdeles stadgad). En särskild honourable mention går till DK gjort uppvaktande ansatser via bloggen. Och mater förstås (Come home soon! Miss you lots!).
(Jag måste bara säga att jag blir generad var gång jag skriver ’blogg’, ’bloggande’ och varianter därav, det är så, så, …så töntigt på ngt vis) Även att ha fått folk att gästa här har varit enormt skoj, tusen tack till er, och jag hoppas det visat på latinets relevans för flera individer, inte bara mig.
Jag har en eller två inlägg som jag är lite stolt över, men det som jag egentligen är mest belåten med är att detta var väl det enda stället där nyheterna från Lund samlades på ett ställe och sålunda blev lätttillgängliga. Om det fick en enda person att bry sig, kan jag vara nöjd. Jag är även mkt lycklig över Vergiliusgeneratorn. (Tack för den!)
Och så, till sist, det ni alla väntat på, den nu årliga och nu återkommande födelsedagstävlingen. Reglerna är desamma som tidigare, en person vinner en bok ett ex av den bästa Vergiliusöversättningen på svenska, eller annan Björkesonöversättning om denna redan innehas, och för att deltaga skriver man antingen i kommentarena eller sänder ett mail där man berättar hur man hittade hit (pluspoäng om det var vid googling av konstig fras).
(Vinnaren, som väljs enväldigt av en av mig utsedd jury, måste vara villig att vid vinst avslöja adress, och tidigare vinnare samt släkt och vänner (vinnare på sitt sätt) är diskvalificerade. Beslut kan ej överklagas.)
Feliciter!
Min spontana tanke till denna anniversaire är att jag måste verkligen ta och skaffa mig ett liv.
Min andra tanke är en smula mer pretentiös, jag hoppas att den fullgör sitt hemliga syfte, såsom för en ständig läsare må vara ganska uppenbar, att visa hur ständigt aktuell och hur genomsyrande den klassiska traditionen och dess arv är, hur mycket som skulle bli fullständigt oförståeligt om vi avskaffade de kunskaperna. But maybe you’ve already cottoned on to that…
(Att den även är ett ständigt outlet för mina frustrationer, nugae och disciplinproblem är en annan femma och har väldigt lite med detta högre syfte att göra.)
Det är även för mig ett sätt att spara på alla de där artiklarna och länkarna som jag finner intressant och kanske kommer kunna vara nyttiga vid tillfälle
Det är det där med disciplinen som gjort att jag ändå fortsatt, detta är verkligen en av de få saker som fokuserar min spattiga hjärna, mången till synes hopplös dag har räddats av att formulera något här, och så blir förståndet bättre och renare.
Jag har nämligen funderat ofta på att lägga av, inte pga bristande inspiration, ämnet latin är oändligt, utan därför att min självcensur oftare får ta överhanden, det finns så mkt som jag inte vågar uttala mig i, eller ens berätta. (En särskilt tyngande sak där är att jag efterhand insett från olika källor att vissa kollegor och avlägsna bekanta läser detta, utan att ge sig till känna, rather rude.) Ofta slänger jag caution to the wind, och slänger samtidigt ut något här, folk får väl tycka jag är en fånig idiot om de så vill, men denna återhållsamhet är emellanåt mycket trist. Detta är ett skrivande som kännetecknas av spontanitet, orden ska bara flöda och jag reviderar sällan, så censuren hämmar.
Jag ska väl tillägga att jag har ju aldrig trott att jag skulle vara skyddad av min anonymitet, vem som helst kan på ngra minuter lista ut den rätta identiteten, antalet latindoktorander i landet är ganska begränsat, utan anonymiteten tillkom för att man inte skulle få upp denna om man googlade mitt namn, och har sålunda alltid utövat en viss försiktiget (well, kanske kan diskuteras), men det blir bara mer och mer eftertanke, vilket är tråkigt.
Och nu till det skojiga. Det som varit bland det absolut roligaste är att ha fått bloggkamrater, sådana vars tankar man blivit bevandrad i tack vare deras skrivande, och jag riktar ett kollektivt tack här till Camilla, JJ, Malte, fasces, venanzio, mikaelm och många andra som jag inte kommer på just nu, samt att bli än mer förtjust i dem man redan känner genom deras bloggande; DBD, Erika, ChW, (K), Stockholmienne (ej längre bloggande och särdeles stadgad). En särskild honourable mention går till DK gjort uppvaktande ansatser via bloggen. Och mater förstås (Come home soon! Miss you lots!).
(Jag måste bara säga att jag blir generad var gång jag skriver ’blogg’, ’bloggande’ och varianter därav, det är så, så, …så töntigt på ngt vis) Även att ha fått folk att gästa här har varit enormt skoj, tusen tack till er, och jag hoppas det visat på latinets relevans för flera individer, inte bara mig.
Jag har en eller två inlägg som jag är lite stolt över, men det som jag egentligen är mest belåten med är att detta var väl det enda stället där nyheterna från Lund samlades på ett ställe och sålunda blev lätttillgängliga. Om det fick en enda person att bry sig, kan jag vara nöjd. Jag är även mkt lycklig över Vergiliusgeneratorn. (Tack för den!)
Och så, till sist, det ni alla väntat på, den nu årliga och nu återkommande födelsedagstävlingen. Reglerna är desamma som tidigare, en person vinner en bok ett ex av den bästa Vergiliusöversättningen på svenska, eller annan Björkesonöversättning om denna redan innehas, och för att deltaga skriver man antingen i kommentarena eller sänder ett mail där man berättar hur man hittade hit (pluspoäng om det var vid googling av konstig fras).
(Vinnaren, som väljs enväldigt av en av mig utsedd jury, måste vara villig att vid vinst avslöja adress, och tidigare vinnare samt släkt och vänner (vinnare på sitt sätt) är diskvalificerade. Beslut kan ej överklagas.)
Feliciter!
In umbra, igitur, pugnabimus!
Då filmen 300 faktiskt har premiär på fredag är det väl dags att man säger något om den.
Det ska på sitt sätt vara en filmatisering av slaget vid Thermopyle, men inte baserad på någon slags klassiska källa, utan på Frank Millers seriealbum The 300. (Det ska väl erkännas att jag, trots mitt serieintresse inte är en överdrivet stor Miller-fan.)
I sitt hemland USA har den redan väckt uppseeende, då båda politiska block vill läsa in något mer än vad som kanske var tänkt:
"The questioner, by Mr. Snyder’s recollection, insisted that Mr. Bush was Xerxes, the Persian emperor who led his force against Greek’s city states in 480 B.C., unleashing an army on a small country guarded by fanatical guerilla fighters so he could finish a job his father had left undone. More likely, another reporter chimed in, Mr. Bush was Leonidas, the Spartan king who would defend freedom at any cost.
Mr. Snyder, who said he intended neither analogy when he set out to adapt the graphic novel created by Frank Miller with Lynn Varley in 1998, suddenly knew he had the contemporary version of a water-cooler movie on his hands. And it has turned out to be one that could be construed as a thinly veiled polemic against the Bush administration, or be seen by others as slyly supporting it."
Det finns nog få händelser som blivit så mytomspumm a och symboliska som slaget vid Thermopyle, regissören är antingen hopplöst naiv och obildad, eller, more likely, spelar han ovetande. Att göra en film av detta slag utan att folk läser in ett större syfte går knappast.
Jag utgår från att ni kan historien, men ger en kort resumé; ca år 480 f.kr marcherar perserna mot de grekiska stadstaterna, som i förbund var ledda av spartenernas konung Leonidas (jag kan knappt skriva namnet utan att rysa). Perserkonungen Xerxes sänder, då de närmar sig grekernas läger, bud och ber om kapitulation eoch deras vapen. Han får då svaret från de särdeles numrärt underlägsna grekerna; "kom och ta dem!".
Härarna möts vid Thermopylepasset, och under tre dagar hålles passet mot mot perserna, tills att en förrädare bland grekerna, Efialtes, (det namnet går att använda på samma vis som vi använder quisling)visar perserna en stig som leder bakom slaglinjen.
Då Leonidas inser läget, sänder han iväg sin armé, då det är hopplöst, så när som på sina 300 spartanska krigare (och 700 thespianer), som slåss djärvt till sista man, fullständigt nermejade av perserna. Dock lyckas de slå ihjäl ett ansenligt antal fiender i sin sista kamp, de siffror som brukar dras fram är att dessa 1000 greker dödade runt 20000 perser. Tack vare spartanernas utmärkta ledning, taktik och mod ges den tidsfrist som behövs till athenarna att organisera försvaret till sjöss, och sålunda segern över perserna.
Poeter och författare, i alla fall i ett mer bildat tidevarv, refererar ständigt till Thermopyle, och militärhistoriskt intresserade drägglar ständigt över detta pass.
ΜOΛΩΝ ΛΑΒΕ, detta "kom och ta dem" som man svarar perserna finns logiskt nog som motto i grekiska armén, samt nyttjades ("come and take it")av de särdeles bildade Texasborna i den texikanska revolutionen 1835, då de hindrade den mexikanska armén från att ta deras kanon (jodå, singularis). Med mina rötter i den trakten blir jag ju ack-så-stolt. (Vad som inte inger stolthet är det moderna amerikanska användandet av denna fras, den har plockats av the gun-nuts, och vad är det med dessa och klassiska fraser? Går väl tillbaka på the founding fathers kunskaper i det klassiska, jag tror inte de sitter i sin bunker och läser Plutarkos.)
Hur som helst, de klassiska källor, förutom Plutarkos, där man finner detta framförallt berättat är Herodotos bok VII. Det är dock ett vanligt motiv som man hittar lite varstans i den antika litteraturen, t.ex Cicero refererar till det i första boken av Tusculanerna (lägger in lite latin här istället för den grekiska som faktiskt höves, men Blogger är ingen anhängare av de bokstäverna):
"Exercitus noster est magnus,” Persicus inquit, “et propter numerum sagittarum nostrarum caelum non videbitis.” Tum Lacedaemonius respondet: “In umbra, igitur, pugnabimus.” Et Leonidas, rex Lacedaemoniorum, exclamat: “Pugnate cum animis, Lacedaemonii; hodie apud umbras fortasse cenabimus.”
(Ungefär: Vår här är stor, sade persen, och på grund av antalet av massan av våra pilar kommer ni inte kunna se himmelen. Då svarade spartanen; Sålunda kommer vi slåss i skuggan.
Leonidas, spartanernas konung utbrister; Kämpa djärvt, spartaner, kanske kommer vi idag få äta middag hos skuggorna.)
Själv är jag sedan tidig ålder mycket fäst vid denna berättelse om spartanerna och Leonidas, jag riktigt svärmade för Sparta som flicka. Dessutom är jag väldigt svag för historier om hopplös och djärv kamp, och denna har i sanning allt detta. (För er som vill ha mer sådant tipsar vi om skildringen av slaget vid Waterloo i 'Samhällets olycksbarn'. Jag grät som en tok först gången jag läste den. På en biologilektion, i högstadiet.)
Sedan har vi för oss svenskar the Boye-connection då det gäller Thermopyle.
Ingen som läst den kan väl glömma Gullbergs epitaphium över Boye, dikten Död Amazon:
Svärd som fäktar mot övermakten,
du skall brytas och sönderslås !
Starka trupper ha enligt T.T.
nått Thermopyle, Greklands lås
Fyrtioåriga Karin Boye
efterlyses från Alingsås.
Mycket mörk och med stora ögon;
klädd i resdräkt, när hon försvann.
Kanske söker hon bortom sekler,
dit en spårhund ej vägen fann,
frihetspasset där Spartas hjältar
valde döden till sista man.
Ej har Nike med segerkransen
krönt vid flöjtspel och harposlag
perserkonungen, jordens gissel.
Glömd förvittrar hans sarkofag.
Hyllningkören skall evigt handla
om Leonidas' nederlag.
För Thermopyle i vårt hjärta
måste några ge livet än.
Denna dag stiger ned till Hades,
följd av stolta hellenska män,
mycket mörk och med stora ögon
deras syster och döda vän.
Det ska på sitt sätt vara en filmatisering av slaget vid Thermopyle, men inte baserad på någon slags klassiska källa, utan på Frank Millers seriealbum The 300. (Det ska väl erkännas att jag, trots mitt serieintresse inte är en överdrivet stor Miller-fan.)
I sitt hemland USA har den redan väckt uppseeende, då båda politiska block vill läsa in något mer än vad som kanske var tänkt:
"The questioner, by Mr. Snyder’s recollection, insisted that Mr. Bush was Xerxes, the Persian emperor who led his force against Greek’s city states in 480 B.C., unleashing an army on a small country guarded by fanatical guerilla fighters so he could finish a job his father had left undone. More likely, another reporter chimed in, Mr. Bush was Leonidas, the Spartan king who would defend freedom at any cost.
Mr. Snyder, who said he intended neither analogy when he set out to adapt the graphic novel created by Frank Miller with Lynn Varley in 1998, suddenly knew he had the contemporary version of a water-cooler movie on his hands. And it has turned out to be one that could be construed as a thinly veiled polemic against the Bush administration, or be seen by others as slyly supporting it."
Det finns nog få händelser som blivit så mytomspumm a och symboliska som slaget vid Thermopyle, regissören är antingen hopplöst naiv och obildad, eller, more likely, spelar han ovetande. Att göra en film av detta slag utan att folk läser in ett större syfte går knappast.
Jag utgår från att ni kan historien, men ger en kort resumé; ca år 480 f.kr marcherar perserna mot de grekiska stadstaterna, som i förbund var ledda av spartenernas konung Leonidas (jag kan knappt skriva namnet utan att rysa). Perserkonungen Xerxes sänder, då de närmar sig grekernas läger, bud och ber om kapitulation eoch deras vapen. Han får då svaret från de särdeles numrärt underlägsna grekerna; "kom och ta dem!".
Härarna möts vid Thermopylepasset, och under tre dagar hålles passet mot mot perserna, tills att en förrädare bland grekerna, Efialtes, (det namnet går att använda på samma vis som vi använder quisling)visar perserna en stig som leder bakom slaglinjen.
Då Leonidas inser läget, sänder han iväg sin armé, då det är hopplöst, så när som på sina 300 spartanska krigare (och 700 thespianer), som slåss djärvt till sista man, fullständigt nermejade av perserna. Dock lyckas de slå ihjäl ett ansenligt antal fiender i sin sista kamp, de siffror som brukar dras fram är att dessa 1000 greker dödade runt 20000 perser. Tack vare spartanernas utmärkta ledning, taktik och mod ges den tidsfrist som behövs till athenarna att organisera försvaret till sjöss, och sålunda segern över perserna.
Poeter och författare, i alla fall i ett mer bildat tidevarv, refererar ständigt till Thermopyle, och militärhistoriskt intresserade drägglar ständigt över detta pass.
ΜOΛΩΝ ΛΑΒΕ, detta "kom och ta dem" som man svarar perserna finns logiskt nog som motto i grekiska armén, samt nyttjades ("come and take it")av de särdeles bildade Texasborna i den texikanska revolutionen 1835, då de hindrade den mexikanska armén från att ta deras kanon (jodå, singularis). Med mina rötter i den trakten blir jag ju ack-så-stolt. (Vad som inte inger stolthet är det moderna amerikanska användandet av denna fras, den har plockats av the gun-nuts, och vad är det med dessa och klassiska fraser? Går väl tillbaka på the founding fathers kunskaper i det klassiska, jag tror inte de sitter i sin bunker och läser Plutarkos.)
Hur som helst, de klassiska källor, förutom Plutarkos, där man finner detta framförallt berättat är Herodotos bok VII. Det är dock ett vanligt motiv som man hittar lite varstans i den antika litteraturen, t.ex Cicero refererar till det i första boken av Tusculanerna (lägger in lite latin här istället för den grekiska som faktiskt höves, men Blogger är ingen anhängare av de bokstäverna):
"Exercitus noster est magnus,” Persicus inquit, “et propter numerum sagittarum nostrarum caelum non videbitis.” Tum Lacedaemonius respondet: “In umbra, igitur, pugnabimus.” Et Leonidas, rex Lacedaemoniorum, exclamat: “Pugnate cum animis, Lacedaemonii; hodie apud umbras fortasse cenabimus.”
(Ungefär: Vår här är stor, sade persen, och på grund av antalet av massan av våra pilar kommer ni inte kunna se himmelen. Då svarade spartanen; Sålunda kommer vi slåss i skuggan.
Leonidas, spartanernas konung utbrister; Kämpa djärvt, spartaner, kanske kommer vi idag få äta middag hos skuggorna.)
Själv är jag sedan tidig ålder mycket fäst vid denna berättelse om spartanerna och Leonidas, jag riktigt svärmade för Sparta som flicka. Dessutom är jag väldigt svag för historier om hopplös och djärv kamp, och denna har i sanning allt detta. (För er som vill ha mer sådant tipsar vi om skildringen av slaget vid Waterloo i 'Samhällets olycksbarn'. Jag grät som en tok först gången jag läste den. På en biologilektion, i högstadiet.)
Sedan har vi för oss svenskar the Boye-connection då det gäller Thermopyle.
Ingen som läst den kan väl glömma Gullbergs epitaphium över Boye, dikten Död Amazon:
Svärd som fäktar mot övermakten,
du skall brytas och sönderslås !
Starka trupper ha enligt T.T.
nått Thermopyle, Greklands lås
Fyrtioåriga Karin Boye
efterlyses från Alingsås.
Mycket mörk och med stora ögon;
klädd i resdräkt, när hon försvann.
Kanske söker hon bortom sekler,
dit en spårhund ej vägen fann,
frihetspasset där Spartas hjältar
valde döden till sista man.
Ej har Nike med segerkransen
krönt vid flöjtspel och harposlag
perserkonungen, jordens gissel.
Glömd förvittrar hans sarkofag.
Hyllningkören skall evigt handla
om Leonidas' nederlag.
För Thermopyle i vårt hjärta
måste några ge livet än.
Denna dag stiger ned till Hades,
följd av stolta hellenska män,
mycket mörk och med stora ögon
deras syster och döda vän.
En sådan ögonblicksbild från en hopplös tid, man kan tänka sig symbolvärdet i tyskarnas erövrande av Thermopylepasset, och fullständigt oförståelig om man inte känner till Leonidas hjältemod. Vi kanske håller den kunskapen levande något tag till genom denna kommande film.
Friday, March 02, 2007
nemus lundense
Då det varit hela två nyhetsinslag i nationell televiserad media om lundadebaclet (eller situationen som jag gärna eufemistiskt kallar den i hopp om att avvända onda ögat), visserligen inte särskilt bra (ni kan ladda ner dem själv här), då det första inslaget, för att citera DK:s magnifika kommentar, fick det att framstå som om osynliga naturkrafter…(varför i hela fridens namn intervjuades ingen ansvarig?), samt att de naturligtvis inledde med att tala om de nu dåliga kunskaperna i latin i Vatikanen (varför denna fixering vid den Heliga Stolen? Vi bröt loss för århundraden sedan) och det andra inslaget (22 februari) traskade rakt in på det minfält som är humaniorans kris (don’t get me started, I tend to rant for hours) och sålunda inte hade så mkt med de klassiska språkens överlevnad som sådan, även om de två är intimt förknippade, och så blev man en smula distraherad av de så kända ansikten som fick uttala sig (SDIL: Ebba Witt är väl ändå väldigt tjusig? Manlig kollega (med eftertryck): Jaaaaa!), är det ändå dags för en liten roundup.
Följande har hänt: humanioran har drabbats av ständiga nedskärningar i Lund och humanisterna ifrågasätter om pengarna faktiskt fördelas rättvist, samt protesterar, detta är i början av november förra året.
Professor Piltz skriver en vacker krönika om 'Hotet mot latin i Lund' och säger kloka saker, dock i en lite uppgiven ton:
"Ingen orkar dra eller höra den högstämda retoriken igen om humanioras nytta. De som inte har begripit den fattar inget nu heller. Men faktum är att varje dag konsulteras våra ämnen av en, två eller tre representanter för den så kallade allmänheten, som vill ha hjälp med översättningar till och från de gamla språken. Varför vill man tatuera latinska texter på sin kropp? Varför ska det stå "Tills döden skiljer oss åt" i vigselringen på ett utdött språk?
Latin och grekiska är två av lundauniversitetets äldsta ämnen. Fram till år 1800 bedrevs all högre undervisning på latin, och fram till sekelskiftet 1900 var latinkunskaper antagningsvillkor för alla studenter. Vid ett lärosäte som gärna kallar sig prestigeuniversitet måste det finnas åtminstone någon eller några personer som behärskar det som alla akademiker behärskade för hundra år sedan. Men varifrån ska de tas, utan grundutbildning?"
Den sorgliga historien fortsätter, nedläggningen av de klassiska språken är ett symptom på den gegga som finns, och utsikterna är dåliga, vilket man kan utläsa ur ett brev i Sydsvenskan från en bunt dekaner:
"Man hade kunnat tänka sig att den uppkomna situationen hade lett till en diskussion inom universitetet om vad man vill med de humanistiska och teologiska utbildningarna. Någon sådan diskussion märker vi emellertid inte av. Däremot har vi fått vänja oss vid tydliga besked om att vi ska åstadkomma en budget i balans med de medel vi har.
Vi kommer förmodligen att klara de ekonomiska kraven även den här gången, men det kommer att ske till priset av nedskärningar i verksamheten som sänker kvaliteten ytterligare, som försämrar arbetsmiljön för lärare och studenter, skador som kommer att bli mycket svåra att reparera.
Och om sedan studenttillströmningen minskar ytterligare så har vi bara att planera för hur vi på ett så anständigt sätt som möjligt administrerar den totala avvecklingen. "
Lunds rektor lovar särskilda satsningar någon dag senare och sedan är det i princip slut på rapporteringen i Sydsvenskan om denna så dramatiska sak, dock ska denna publikation ha all hedar då de nästan som de enda, uppmärksammat detta kulturmord.
SvD gav det en liten artikel i början av december, knastertorr och passionslös, då fait redan var accompli, men tog dock in två styck Apropå (och refuserade en från en latinprofessor iGbg), den ena av Lindberg:
"Spåren av detta tanke- och språkarv sitter djupt. De sitter i teman, begrepp och frågor som filosofer och forskare alltjämt diskuterar, de sitter i vanor och tänkesätt som vi knappt är medvetna om, och de sitter i språket, tydligast i fackområdenas termer men också i det politiska språket och allmänspråket.Fakultet betyder förmåga, kapacitet. En humanistisk fakultet skall äga förmågan till kritisk reflektion över kulturarvet. De klassiska språken är en del av den förmågan. De gör inte bara grundläggande texter tillgängliga på ursprungsspråken. De hjälper också till att förstå hur antiken ideligen återanvänts och hur verkan av detta återbruk satt sina avtryck i språket och kulturen."
Samt en mer allmän om humaniorans kris, i vilken serie även den ovan ingick, också den med en ngt mörk syn:
"I år kan vi för första gången på decennier konstatera att söktrycket på humanioras grundkurser över hela landet kraftigt minskar. Utbildningsplatserna är helt enkelt svåra att fylla. Inte så konstigt när dagens lösenord är "anställningsbarhet" och studielån är dyra. I kombination med kraftigt minskad nyrekrytering av doktorander sätts ett strypkoppel på de humanistisk-filosofiska studierna. Detta sker i tider med återkommande försäkringar om att vi befinner oss i goda händer i en ljusnande framtid där "jobben" blir fler. Fan tro"t.
Beskedet kom i slutet av november att nedläggningen skulle ske, omen tydde ändå på det, men då hade media tröttnat totalt och jag kan bara hänvisa hit som källa.
Sedan dess har det varit tyst, dock verkar det gå kurs i latin nu i vår, och många som jag haft kontakt med är hoppfulla om återuppståndelse. Den 9:e januari blev det ny diskussion i Sydsvenska om humaniora (Tack till pietro för länken):
"Jag tror att många i samhället föreställer sig att det på universiteten finns lärdom, sakkunskap och ny forskning inom områden som de inte dagligen har nytta av. Man förväntar sig att kunna gå till ett universitet och få hjälp med ett latinskt citat, man tror att där sitter någon och har koll på vad man vet om Skånes övergång från Danmark till Sverige, att där finns arkeologisk expertis och någon som vid behov kan berätta något om Mozart eller Beatles som går utöver uppslagsbokskunskap. Och för den delen någon som kan sammanfatta ett forskningsläge i en kondenserad uppslagsboksartikel.
Om jag har rätt i det, har vi inte bara i uppdrag att vara extremt marknadsanpassade och trendiga, utan faktiskt också att upprätthålla ”lärdom” (inte bara humanistisk) och ”fri forskning”. Detta styrks av att mig veterligt har inga andra lärosäten i Sverige dragit ner på samma sätt som Lunds universitet. Forskarutbildningen inom humaniora är här i det närmaste utdöd, men har fortsatt på en rimlig nivå på andra håll. Forskningsvillkoren är på många andra håll bättre för den tillsvidareanställda personalen. Men Sveriges största universitet har inte råd med humaniora och uppfattar ”fri forskning” som ett förlegat begrepp."
Nu kom dessa två inslag i TV och nu är det väl bara att vänta och hoppas att latinet i Lund syns i medierna för annat än kannibalism (jag kan inte sluta förvånas att professor fortfarande faktiskt är rubrikvärdigt i kvällsdrakarna).
Jag vet inte om protesterna i tidningar och på annat håll har haft verkan, protester såsom det vackra humanistupproret, och de mail som jag hoppas strömmade in efter detta inlägg (tack till Pär Sandin)!
En av de protester som gladde mig mest, vilket var PS som informerade mig om, var det att Mohamed Omar hade skrivit och protesterat, och det rör mig djupt att en av våra främsta poeter engagerar sig i denna sak.
När man tänker på de klassiska språkens situation i Lund är det svårt att inte låta tankarna vila vid den felformulerade skylt som står vid deras Språk Och Litteraturcentrum (inte undra på att de vill göra sig av med latinet, en ständig tagg som påminner om denna klumpighet).
För att inte detta inlägg ska sluta hemskt och sorgligt, hopplöshet har genomsyrat det, och det ska vi väl inte ge efter för, ska vi tänka på att som de flesta vet kallas i Uppsala det, som man skulle kunna säga motsvarar Lunds SOL-center, Engelska Parken .
I Omars diktsamling Tregångare har jag hittat det som borde, utan grammatiska fel, graveras i brons och smällas upp utanför de språkliga institutionerna, dvs Engelska Parken, i Uppsala:
Engelska Parken
När vi går bort
Tar vi språket med oss
Och tomheten
En efter en.
Lärkträden,
Ett efter ett
Fyller ordlöst värden.
Och schackpjäsernas position
Blir en kod
För de efterkommande
Att knäcka-
Ingen filolog, eller för den delen humanist, kan missförstå de orden.
Följande har hänt: humanioran har drabbats av ständiga nedskärningar i Lund och humanisterna ifrågasätter om pengarna faktiskt fördelas rättvist, samt protesterar, detta är i början av november förra året.
Professor Piltz skriver en vacker krönika om 'Hotet mot latin i Lund' och säger kloka saker, dock i en lite uppgiven ton:
"Ingen orkar dra eller höra den högstämda retoriken igen om humanioras nytta. De som inte har begripit den fattar inget nu heller. Men faktum är att varje dag konsulteras våra ämnen av en, två eller tre representanter för den så kallade allmänheten, som vill ha hjälp med översättningar till och från de gamla språken. Varför vill man tatuera latinska texter på sin kropp? Varför ska det stå "Tills döden skiljer oss åt" i vigselringen på ett utdött språk?
Latin och grekiska är två av lundauniversitetets äldsta ämnen. Fram till år 1800 bedrevs all högre undervisning på latin, och fram till sekelskiftet 1900 var latinkunskaper antagningsvillkor för alla studenter. Vid ett lärosäte som gärna kallar sig prestigeuniversitet måste det finnas åtminstone någon eller några personer som behärskar det som alla akademiker behärskade för hundra år sedan. Men varifrån ska de tas, utan grundutbildning?"
Den sorgliga historien fortsätter, nedläggningen av de klassiska språken är ett symptom på den gegga som finns, och utsikterna är dåliga, vilket man kan utläsa ur ett brev i Sydsvenskan från en bunt dekaner:
"Man hade kunnat tänka sig att den uppkomna situationen hade lett till en diskussion inom universitetet om vad man vill med de humanistiska och teologiska utbildningarna. Någon sådan diskussion märker vi emellertid inte av. Däremot har vi fått vänja oss vid tydliga besked om att vi ska åstadkomma en budget i balans med de medel vi har.
Vi kommer förmodligen att klara de ekonomiska kraven även den här gången, men det kommer att ske till priset av nedskärningar i verksamheten som sänker kvaliteten ytterligare, som försämrar arbetsmiljön för lärare och studenter, skador som kommer att bli mycket svåra att reparera.
Och om sedan studenttillströmningen minskar ytterligare så har vi bara att planera för hur vi på ett så anständigt sätt som möjligt administrerar den totala avvecklingen. "
Lunds rektor lovar särskilda satsningar någon dag senare och sedan är det i princip slut på rapporteringen i Sydsvenskan om denna så dramatiska sak, dock ska denna publikation ha all hedar då de nästan som de enda, uppmärksammat detta kulturmord.
SvD gav det en liten artikel i början av december, knastertorr och passionslös, då fait redan var accompli, men tog dock in två styck Apropå (och refuserade en från en latinprofessor iGbg), den ena av Lindberg:
"Spåren av detta tanke- och språkarv sitter djupt. De sitter i teman, begrepp och frågor som filosofer och forskare alltjämt diskuterar, de sitter i vanor och tänkesätt som vi knappt är medvetna om, och de sitter i språket, tydligast i fackområdenas termer men också i det politiska språket och allmänspråket.Fakultet betyder förmåga, kapacitet. En humanistisk fakultet skall äga förmågan till kritisk reflektion över kulturarvet. De klassiska språken är en del av den förmågan. De gör inte bara grundläggande texter tillgängliga på ursprungsspråken. De hjälper också till att förstå hur antiken ideligen återanvänts och hur verkan av detta återbruk satt sina avtryck i språket och kulturen."
Samt en mer allmän om humaniorans kris, i vilken serie även den ovan ingick, också den med en ngt mörk syn:
"I år kan vi för första gången på decennier konstatera att söktrycket på humanioras grundkurser över hela landet kraftigt minskar. Utbildningsplatserna är helt enkelt svåra att fylla. Inte så konstigt när dagens lösenord är "anställningsbarhet" och studielån är dyra. I kombination med kraftigt minskad nyrekrytering av doktorander sätts ett strypkoppel på de humanistisk-filosofiska studierna. Detta sker i tider med återkommande försäkringar om att vi befinner oss i goda händer i en ljusnande framtid där "jobben" blir fler. Fan tro"t.
Beskedet kom i slutet av november att nedläggningen skulle ske, omen tydde ändå på det, men då hade media tröttnat totalt och jag kan bara hänvisa hit som källa.
Sedan dess har det varit tyst, dock verkar det gå kurs i latin nu i vår, och många som jag haft kontakt med är hoppfulla om återuppståndelse. Den 9:e januari blev det ny diskussion i Sydsvenska om humaniora (Tack till pietro för länken):
"Jag tror att många i samhället föreställer sig att det på universiteten finns lärdom, sakkunskap och ny forskning inom områden som de inte dagligen har nytta av. Man förväntar sig att kunna gå till ett universitet och få hjälp med ett latinskt citat, man tror att där sitter någon och har koll på vad man vet om Skånes övergång från Danmark till Sverige, att där finns arkeologisk expertis och någon som vid behov kan berätta något om Mozart eller Beatles som går utöver uppslagsbokskunskap. Och för den delen någon som kan sammanfatta ett forskningsläge i en kondenserad uppslagsboksartikel.
Om jag har rätt i det, har vi inte bara i uppdrag att vara extremt marknadsanpassade och trendiga, utan faktiskt också att upprätthålla ”lärdom” (inte bara humanistisk) och ”fri forskning”. Detta styrks av att mig veterligt har inga andra lärosäten i Sverige dragit ner på samma sätt som Lunds universitet. Forskarutbildningen inom humaniora är här i det närmaste utdöd, men har fortsatt på en rimlig nivå på andra håll. Forskningsvillkoren är på många andra håll bättre för den tillsvidareanställda personalen. Men Sveriges största universitet har inte råd med humaniora och uppfattar ”fri forskning” som ett förlegat begrepp."
Nu kom dessa två inslag i TV och nu är det väl bara att vänta och hoppas att latinet i Lund syns i medierna för annat än kannibalism (jag kan inte sluta förvånas att professor fortfarande faktiskt är rubrikvärdigt i kvällsdrakarna).
Jag vet inte om protesterna i tidningar och på annat håll har haft verkan, protester såsom det vackra humanistupproret, och de mail som jag hoppas strömmade in efter detta inlägg (tack till Pär Sandin)!
En av de protester som gladde mig mest, vilket var PS som informerade mig om, var det att Mohamed Omar hade skrivit och protesterat, och det rör mig djupt att en av våra främsta poeter engagerar sig i denna sak.
När man tänker på de klassiska språkens situation i Lund är det svårt att inte låta tankarna vila vid den felformulerade skylt som står vid deras Språk Och Litteraturcentrum (inte undra på att de vill göra sig av med latinet, en ständig tagg som påminner om denna klumpighet).
För att inte detta inlägg ska sluta hemskt och sorgligt, hopplöshet har genomsyrat det, och det ska vi väl inte ge efter för, ska vi tänka på att som de flesta vet kallas i Uppsala det, som man skulle kunna säga motsvarar Lunds SOL-center, Engelska Parken .
I Omars diktsamling Tregångare har jag hittat det som borde, utan grammatiska fel, graveras i brons och smällas upp utanför de språkliga institutionerna, dvs Engelska Parken, i Uppsala:
Engelska Parken
När vi går bort
Tar vi språket med oss
Och tomheten
En efter en.
Lärkträden,
Ett efter ett
Fyller ordlöst värden.
Och schackpjäsernas position
Blir en kod
För de efterkommande
Att knäcka-
Ingen filolog, eller för den delen humanist, kan missförstå de orden.
Wednesday, February 28, 2007
Verba, verba, verba*
Dålig dag arbetsmässigt, blir så frustrerad. Sålunda några random bitar:
- Dialog i lunchrummet:
'Så vad är egentligen skillnaden mellan lingvistik och filologi?'
'Filologer har en själ!'
- En lapp har satts upp på den vägg som är gemensam för latinets handbibliotek och det omfattande allområde som finns på overvåningen, med uppmaning om att sitter man just där ska man gärna ta det lite piano, ty det hörs rakt in i biblioteket, då väggen är tunn. Jag tycker detta här en vettig sak att be om, ty det är verkligen lyhört, vad som dock får mig att le är att den är undertecknad med; 'Med vänlig hälsning/latin'. Det är som om språkets Genius förkroppsligats och nu även skriver lappar, en personifikation vandrar i korridorerna.
-Hade en underbar diskussion om Victoria-altaret med kära handledaren idag, så så usel kanske inte dagen var.
- Och en rolig med en kollega om om postmodernitet och slipsar, hur de påverkar varandra.
-GU Journalen är en skoj tidskrift, dels för att rubrikerna är obetalbara (autentiska exempel: 'Träning är vardagens tältpinne', Trombonist blir högskolerektor'), dels därför att debattsidorna emellanåt är genuint intressanta.
Där rasar för övrigt stegräknardebatten vidare. Den som skrivit in beskriver denna plastmanick såsom "...billiga presenter som följer med Kalle Anka -tidningar nuförtiden." och kvaliteten såsom "urusel", och att den egna samt kollegors inte fungerat.
Rektor svarar då med att först erkänna att inte heller hennes till en början fungerade och tillägger sedan: "De felaktiga skall givetvis reklameras och om mna inte vill ha en ny stegräknare går det istället att få en handuk". Jag vill ha en handuk!
(*Of course, it's better in the original Klingon)
- Dialog i lunchrummet:
'Så vad är egentligen skillnaden mellan lingvistik och filologi?'
'Filologer har en själ!'
- En lapp har satts upp på den vägg som är gemensam för latinets handbibliotek och det omfattande allområde som finns på overvåningen, med uppmaning om att sitter man just där ska man gärna ta det lite piano, ty det hörs rakt in i biblioteket, då väggen är tunn. Jag tycker detta här en vettig sak att be om, ty det är verkligen lyhört, vad som dock får mig att le är att den är undertecknad med; 'Med vänlig hälsning/latin'. Det är som om språkets Genius förkroppsligats och nu även skriver lappar, en personifikation vandrar i korridorerna.
-Hade en underbar diskussion om Victoria-altaret med kära handledaren idag, så så usel kanske inte dagen var.
- Och en rolig med en kollega om om postmodernitet och slipsar, hur de påverkar varandra.
-GU Journalen är en skoj tidskrift, dels för att rubrikerna är obetalbara (autentiska exempel: 'Träning är vardagens tältpinne', Trombonist blir högskolerektor'), dels därför att debattsidorna emellanåt är genuint intressanta.
Där rasar för övrigt stegräknardebatten vidare. Den som skrivit in beskriver denna plastmanick såsom "...billiga presenter som följer med Kalle Anka -tidningar nuförtiden." och kvaliteten såsom "urusel", och att den egna samt kollegors inte fungerat.
Rektor svarar då med att först erkänna att inte heller hennes till en början fungerade och tillägger sedan: "De felaktiga skall givetvis reklameras och om mna inte vill ha en ny stegräknare går det istället att få en handuk". Jag vill ha en handuk!
(*Of course, it's better in the original Klingon)
Tuesday, February 27, 2007
parvi pretii
Bokreastart idag, mig rör det inte i ryggen, ty jag har redan beställt de jag önskar via nätet och kan sålunda vänta spänt på skojiga paket.
Nja, inte helt sant, jag önskar kanske lite att jag var i Sthlmsregionen för att kunna gå på Hedengrens bokrea, deras utbud är i år magnifikt för en klassiskt intresserad, och i synnerhet för en Björkeson-fantast, ty du kan få hans Propertiusöversättning för blott 15 kr, och De Homeriska Hymnerna (med grekisk parallelltext!), inbunden, för 35 kr, det gör nästan ont att dessa redan finns i min bokhylla, men nu har ni chansen.
Vidare finns för de som gillar Ovidius, Amores för 15 kr, och Kärlekskonsten för 35 kr. För den mer sociolingvistiskt lagda, Lindbergs Europa och latinet, och för den mer allmänna antikfanatikern finns en uppsjö titlar, t.ex World of Athens, Tuchmans March of Folly, Teutoburgerskogen, och säkerligen många fler, de myndiga herrarna i lodenrockar gillar att köpa dessa.
För Romanknytningen kan även Resan till Rom med Gunnar Ekelöf rekommenderas, blott 39 kr, och då vi ändå är nere i den regionen kan några intressanta titlar plockas fram, som Compagnis Florentinsk krönika, Brunos Askonsdagsmåltiden och Vicos Självbiografi.
Om jag får frångå det latinska och klassiska ett slag vill jag även rekommendera några personliga favoriter av vilka jag tror ni kan ha glädje.
Raverats Period Piece är underbar, hur det var att växa upp i skuggan av Darwin, och blir extra kul om man tänker på vad det senare blev av flickan (nakenbadade med Rupert Brooke). Old School är en njutning för blott 59 kr, och har det roligaste häcklande av Ayn Rand jag någonsin läst, och slutligen Snobs, som fick mig att skratta högt flera gånger, lite som en klassmedveten Wodehouse.
Nja, inte helt sant, jag önskar kanske lite att jag var i Sthlmsregionen för att kunna gå på Hedengrens bokrea, deras utbud är i år magnifikt för en klassiskt intresserad, och i synnerhet för en Björkeson-fantast, ty du kan få hans Propertiusöversättning för blott 15 kr, och De Homeriska Hymnerna (med grekisk parallelltext!), inbunden, för 35 kr, det gör nästan ont att dessa redan finns i min bokhylla, men nu har ni chansen.
Vidare finns för de som gillar Ovidius, Amores för 15 kr, och Kärlekskonsten för 35 kr. För den mer sociolingvistiskt lagda, Lindbergs Europa och latinet, och för den mer allmänna antikfanatikern finns en uppsjö titlar, t.ex World of Athens, Tuchmans March of Folly, Teutoburgerskogen, och säkerligen många fler, de myndiga herrarna i lodenrockar gillar att köpa dessa.
För Romanknytningen kan även Resan till Rom med Gunnar Ekelöf rekommenderas, blott 39 kr, och då vi ändå är nere i den regionen kan några intressanta titlar plockas fram, som Compagnis Florentinsk krönika, Brunos Askonsdagsmåltiden och Vicos Självbiografi.
Om jag får frångå det latinska och klassiska ett slag vill jag även rekommendera några personliga favoriter av vilka jag tror ni kan ha glädje.
Raverats Period Piece är underbar, hur det var att växa upp i skuggan av Darwin, och blir extra kul om man tänker på vad det senare blev av flickan (nakenbadade med Rupert Brooke). Old School är en njutning för blott 59 kr, och har det roligaste häcklande av Ayn Rand jag någonsin läst, och slutligen Snobs, som fick mig att skratta högt flera gånger, lite som en klassmedveten Wodehouse.
Monday, February 26, 2007
sancta simplicitas
Jag har trillat dit igen, men jag kan inte motstå, de undersköna små häftena i Penguins Great Ideas-serien är för vackra och lockande, och jag har nu även Gibbon om di Kristna i Rom, A Vindication of the Rights of Woman och ett urval av Voltaires Dictionnaire philosophique, i serien kallad Miracles and Idolatry.
Vad har då detta med det antika att göra kanske någon av våra mer långsamma läsare undrar? Jo, förutom det uppenbara att den gode Voltaire var klassiskt bildad, så diskuterar och drar han ständiga paralleler till antika skeenden i denna bok, såsom men of letters tenderade att göra fordom, och har åtskilliga direkta syftningar till vissa personer i klassisk tid, vidare svämmar det över av latin och grekiska.
Man finner en förtjusande essä om Julianus avfällingen (en av kära handledarens absoluta favoriter) där Voltaire säger (jag återger engelska översättningen, då jag faktiskt inte orkar hitta det franska originalet):
“In short, everyone who has studied the facts impartially recognizes that Julian had all the qualities of Trajan, except the inclination for which the Greeks and the Romans have so long been forgiven; all the virtues of Cato, but not his obstinacy and his bad temper; all that we admire in Julius Caesar, and none of his vices; he was as chaste as Scipio. In a word, he was in all things the equal of Marcus Aurelius, the greatest of men.”
Detta blir sedan en kritisk diskussion om historieskrivning (och kristendom, ett genomgående tema i boken), såväl latinsk som fransk, där han konstaterar att vinnarna skriver historien och säger:
”The same wretches who scribble Roman history in a bombastic style full of solecisms, tell you that Theodosius, before engaging battle with his rival Eugene, saw saint John and saint Pihlip dressed in white, who promised him victory. Let such writers sing hymns to John and Philip, but let them not write history.”
Och avslutar med följande rad:
Careat successibus opto
Quisquis ab eventu facta notanda putat.
(Ungefär: jag önskar att var och en som anser att händelser ska bedömas enligt utgången, må sakna framgång) Kommer från Ovidius.
Voltaire, iuvenes, var och är the shit.
(För mer om Julianus, läs Ammianus Marcellinus, en underbar författare.)
Vad har då detta med det antika att göra kanske någon av våra mer långsamma läsare undrar? Jo, förutom det uppenbara att den gode Voltaire var klassiskt bildad, så diskuterar och drar han ständiga paralleler till antika skeenden i denna bok, såsom men of letters tenderade att göra fordom, och har åtskilliga direkta syftningar till vissa personer i klassisk tid, vidare svämmar det över av latin och grekiska.
Man finner en förtjusande essä om Julianus avfällingen (en av kära handledarens absoluta favoriter) där Voltaire säger (jag återger engelska översättningen, då jag faktiskt inte orkar hitta det franska originalet):
“In short, everyone who has studied the facts impartially recognizes that Julian had all the qualities of Trajan, except the inclination for which the Greeks and the Romans have so long been forgiven; all the virtues of Cato, but not his obstinacy and his bad temper; all that we admire in Julius Caesar, and none of his vices; he was as chaste as Scipio. In a word, he was in all things the equal of Marcus Aurelius, the greatest of men.”
Detta blir sedan en kritisk diskussion om historieskrivning (och kristendom, ett genomgående tema i boken), såväl latinsk som fransk, där han konstaterar att vinnarna skriver historien och säger:
”The same wretches who scribble Roman history in a bombastic style full of solecisms, tell you that Theodosius, before engaging battle with his rival Eugene, saw saint John and saint Pihlip dressed in white, who promised him victory. Let such writers sing hymns to John and Philip, but let them not write history.”
Och avslutar med följande rad:
Careat successibus opto
Quisquis ab eventu facta notanda putat.
(Ungefär: jag önskar att var och en som anser att händelser ska bedömas enligt utgången, må sakna framgång) Kommer från Ovidius.
Voltaire, iuvenes, var och är the shit.
(För mer om Julianus, läs Ammianus Marcellinus, en underbar författare.)
Sunday, February 25, 2007
conversiones
Måste bara beklaga mig och berätta hur otroligt förkyld jag är, och tack vare den förbenade fukten i min nya hemstad svullnar ansikte och bihålor, så om det är lite förvirrat nedan, vet ni varför.
Det har rasat en liten debatt, eller knappast rasat, bubblat kanske, i kommentarena till ett tidigare inlägg om just att översätta uttryck till latin och att använda latin i inskrifter på ringar och såsom tatuering.
På ett sätt vill jag hålla med Mars tempel hämnaren, varför nyttja ett språk som man inte förstår (visst fnissar man åt Beckham; ut amem et foveam), varför anknyta till en auktoritär och t.o.m papistisk tradition, varför inte låta det vara enkelt och förståeligt, det dunkelt sagda/skrivna är det dunkelt tänkta.
Dock, om jag var övertygad om att det var så förkastligt med latinska tatueringar och ringinskrifter, så skulle jag inte översätta dem för di frågande, och ej heller bry mig om att få det så korrekt som möjligt.Jag tycker att det finns mycket gott att säga om att tatuera sig på latin, att rista in latin i sin ring, att hitta på ett latinskt motto till sin förening. Det är först och främst såsom JJ och ChW påpekat i bubblet, att det knyter an till en tradition som är nära på obegripligt omfattande, man blir på något sätt del i den., och att det markera det högtidliga.
Det har även förstås med att göra med latinet som ett magiskt språk (cf hokuspokus, otaliga Buffy-avsnitt, the Potter, diverse rollspelare, doktorspromoveringar und so weiter), den fras man väljer blir som en trollformel. Jag tror även det har med vårt psyke att göra, ”vanliga” ord på ens eget språk blir så lätt banala eller slits ner av ständigt nyttjande, visst förlorar ordet älska sin kraft då man sekunden innan kärleksförklaringen hört personen utbrista ”jag älskar pizza/the Simpsons/angoraraggsockor”?
Man får sålunda frasen ren och magisk på nytt så den är på ett främmande språk, den laddas och blir tyngre. Det kan även bli en hemlighet, denna främmande fras, att bara vi två vet vad den betyder.
Man kan även börja fundera över betydelsen på det man vill säga då man låter omtolka det på ett annat språk. Denna komparativa funktion som jag lever med dagligen, t.ex när man funderar över hur en viss sorts dativ fungerar uppmanas man att försöka konstruera det på grekiska, eller se hur det heter på hettitiska, eller sanskrit (ungefär då bestämmer jag mig för att åka till Polen), och man får en mycket bättre insikt i hur ett uttryck är konstruerat när man översätter det, och man måste försjunka i grubblerier över ett ords betydelse och valör och stilnivå då man översätter, och sålunda uttrycker man förhoppningsvis mer precist det som man tänkt. Man tvingas ifrågasätta sin formulering och sin tanke. Vad menar jag med ’i evighet’? Med ’leva ut sitt inre’?
Vidare är det där med skönhet, många latinska fraser är så oändligt tjusiga, in aeternum, nemo nisi mors, och återigen detta med tradition, vore det inte roligt att ha samma fras som Katarina Jagellonica i sin ring?
Slutligen, det finns visserligen en uppsjö latinska uttryck och fraser lämpliga för de flesta tillfällen, och det är en nobel strävan att nyttja dessa befintliga i så stor utsträckning som möjligt, men detta betyder inte att man ska sluta skriva på latin och översätta till detsamma. Jag tycker finnarna med sina radioutsändningar, Vatikanen med sitt lexikon, och de alla de som sitter på sin kammare och plitar på latin gör en formidable insats, ty slutade man försöka skulle latinet verkligen bli tokdött. Så översätt, eller efterlys översättning av Nationalteatern eller Strindberg eller dagens GP till latin och låt ingen säga att det är fånigt eller förkastligt.
Jag vill bara passa på att tillägga när jag ändå diskuterar översättning av fraser, att, on a more personal note, jag tycker det varit enormt kul att översätta eller förklara uttryck och jag gör det så gärna, men jag blir så innerligt förbannad på dem som får denna tjänst och sedan aldrig hör av sig igen och tackar. Majoriteten är underbart rara och skriver för att berätta vad de använt, men till det lilla ouppfostrade pack som prompt försvinner vill jag säga; Skäms! (Pudeat vos!)
Det har rasat en liten debatt, eller knappast rasat, bubblat kanske, i kommentarena till ett tidigare inlägg om just att översätta uttryck till latin och att använda latin i inskrifter på ringar och såsom tatuering.
På ett sätt vill jag hålla med Mars tempel hämnaren, varför nyttja ett språk som man inte förstår (visst fnissar man åt Beckham; ut amem et foveam), varför anknyta till en auktoritär och t.o.m papistisk tradition, varför inte låta det vara enkelt och förståeligt, det dunkelt sagda/skrivna är det dunkelt tänkta.
Dock, om jag var övertygad om att det var så förkastligt med latinska tatueringar och ringinskrifter, så skulle jag inte översätta dem för di frågande, och ej heller bry mig om att få det så korrekt som möjligt.Jag tycker att det finns mycket gott att säga om att tatuera sig på latin, att rista in latin i sin ring, att hitta på ett latinskt motto till sin förening. Det är först och främst såsom JJ och ChW påpekat i bubblet, att det knyter an till en tradition som är nära på obegripligt omfattande, man blir på något sätt del i den., och att det markera det högtidliga.
Det har även förstås med att göra med latinet som ett magiskt språk (cf hokuspokus, otaliga Buffy-avsnitt, the Potter, diverse rollspelare, doktorspromoveringar und so weiter), den fras man väljer blir som en trollformel. Jag tror även det har med vårt psyke att göra, ”vanliga” ord på ens eget språk blir så lätt banala eller slits ner av ständigt nyttjande, visst förlorar ordet älska sin kraft då man sekunden innan kärleksförklaringen hört personen utbrista ”jag älskar pizza/the Simpsons/angoraraggsockor”?
Man får sålunda frasen ren och magisk på nytt så den är på ett främmande språk, den laddas och blir tyngre. Det kan även bli en hemlighet, denna främmande fras, att bara vi två vet vad den betyder.
Man kan även börja fundera över betydelsen på det man vill säga då man låter omtolka det på ett annat språk. Denna komparativa funktion som jag lever med dagligen, t.ex när man funderar över hur en viss sorts dativ fungerar uppmanas man att försöka konstruera det på grekiska, eller se hur det heter på hettitiska, eller sanskrit (ungefär då bestämmer jag mig för att åka till Polen), och man får en mycket bättre insikt i hur ett uttryck är konstruerat när man översätter det, och man måste försjunka i grubblerier över ett ords betydelse och valör och stilnivå då man översätter, och sålunda uttrycker man förhoppningsvis mer precist det som man tänkt. Man tvingas ifrågasätta sin formulering och sin tanke. Vad menar jag med ’i evighet’? Med ’leva ut sitt inre’?
Vidare är det där med skönhet, många latinska fraser är så oändligt tjusiga, in aeternum, nemo nisi mors, och återigen detta med tradition, vore det inte roligt att ha samma fras som Katarina Jagellonica i sin ring?
Slutligen, det finns visserligen en uppsjö latinska uttryck och fraser lämpliga för de flesta tillfällen, och det är en nobel strävan att nyttja dessa befintliga i så stor utsträckning som möjligt, men detta betyder inte att man ska sluta skriva på latin och översätta till detsamma. Jag tycker finnarna med sina radioutsändningar, Vatikanen med sitt lexikon, och de alla de som sitter på sin kammare och plitar på latin gör en formidable insats, ty slutade man försöka skulle latinet verkligen bli tokdött. Så översätt, eller efterlys översättning av Nationalteatern eller Strindberg eller dagens GP till latin och låt ingen säga att det är fånigt eller förkastligt.
Jag vill bara passa på att tillägga när jag ändå diskuterar översättning av fraser, att, on a more personal note, jag tycker det varit enormt kul att översätta eller förklara uttryck och jag gör det så gärna, men jag blir så innerligt förbannad på dem som får denna tjänst och sedan aldrig hör av sig igen och tackar. Majoriteten är underbart rara och skriver för att berätta vad de använt, men till det lilla ouppfostrade pack som prompt försvinner vill jag säga; Skäms! (Pudeat vos!)
Relata refero
Samt ett kortare mediasvep:
Den nya litteraturantologin för studentbruk, 'Texter från Sapfo till Strindberg', har nu släppts. Personligen är jag nöjd med att romarna är väl representerade och även SvD gillar den:
"Det är tydligt att redaktörstrion har lagt ned ett stort och grannlaga arbete på att hitta goda översättningar, att ibland till och med erbjuda alternativa översättningar, som till exempel av en dikt av Sapfo. De har inte skyndat sig till första bästa översättning utan uppenbarligen jämfört översättningar med varandra och inte tagit första bästa och enklast tillgängliga."
Ja, jag vet att det är olika budgetar, sch så, men jisses vad frustrerad jag blir när jag läser detta och samtidigt sörjer den föreslagna neddragningen på Carolina, då det skulle kosta en bråkdel av denna summa att hålla det så anrika biblioteket vid liv:
"I fjol betalade Uppsala universitet över 42 miljoner kronor för lokaler som inte används.
Det innebär att tomma lokaler svarade för 7.3 procent av universitetets totala lokalbudget på 580 miljoner kronor. "
Slutligen, den stackars lundaprofessor som nyss hotades av kannibal har nu fått sin dator stulen. Det är tungt för latinister i Lund:
"I korridoren sitter även latinprofessorn Anders Piltz. Han förlorade två datorer i stölden. – Universitetet har lagt ner ett stort arbete på att göra dörrarna inbrottssäkra. Men våra fönster har lämnats helt olarmade, berättar han.Avdelningen ligger visserligen på andra våningen. Men huset är byggt på så sätt att man lätt kan klättra upp och nå fönstren. – Det klarar vilken pensionär som helst. Och så två gatstenar genom fönstret, säger Anders Piltz. "
Den nya litteraturantologin för studentbruk, 'Texter från Sapfo till Strindberg', har nu släppts. Personligen är jag nöjd med att romarna är väl representerade och även SvD gillar den:
"Det är tydligt att redaktörstrion har lagt ned ett stort och grannlaga arbete på att hitta goda översättningar, att ibland till och med erbjuda alternativa översättningar, som till exempel av en dikt av Sapfo. De har inte skyndat sig till första bästa översättning utan uppenbarligen jämfört översättningar med varandra och inte tagit första bästa och enklast tillgängliga."
Ja, jag vet att det är olika budgetar, sch så, men jisses vad frustrerad jag blir när jag läser detta och samtidigt sörjer den föreslagna neddragningen på Carolina, då det skulle kosta en bråkdel av denna summa att hålla det så anrika biblioteket vid liv:
"I fjol betalade Uppsala universitet över 42 miljoner kronor för lokaler som inte används.
Det innebär att tomma lokaler svarade för 7.3 procent av universitetets totala lokalbudget på 580 miljoner kronor. "
Slutligen, den stackars lundaprofessor som nyss hotades av kannibal har nu fått sin dator stulen. Det är tungt för latinister i Lund:
"I korridoren sitter även latinprofessorn Anders Piltz. Han förlorade två datorer i stölden. – Universitetet har lagt ner ett stort arbete på att göra dörrarna inbrottssäkra. Men våra fönster har lämnats helt olarmade, berättar han.Avdelningen ligger visserligen på andra våningen. Men huset är byggt på så sätt att man lätt kan klättra upp och nå fönstren. – Det klarar vilken pensionär som helst. Och så två gatstenar genom fönstret, säger Anders Piltz. "
primus/prima inter pares
Det har varit en enormt upptagen vecka, jag återvände till gamla fina bästkusten i dess början och överhopades då mentalt av de mängder och högar med jobb som jag borde utfört under vistelsen i den eviga ungdomens stad, och ett otal dödlinjer som fräste ilsket strax runt hörnet. Jag grep mig an och slet som en galning, och upplevde sålunda ett pytte sammanbrott på tisdagen då jag timmarna efter lunch ägnade min värdefulla tid med att helt på allvar planera schappa med första bästa färja till Polen och hade till och med hittat ett tåg som skulle ta mig i tid till Ystad för avgång, då en av våra professorer spontant bjöd på hembakta semlor och jag bestämde mig för att stanna i alla fall tills nästa dag.
Onsdagen var lika illa den, jag fuskade mig igenom mina presentationer och redovisningar och var allmänt pinsam, men räddades från att drivas mot Polen av min skam genom klumpigt pulkaåkande i den myckna snön på institutionspulkan, och skrattade nog för att stanna veckan ut.
Nu i helgen (låt oss dra en glömskans slöja över resten av den trista, infekterade veckan) satt jag med ömmande, förkyld hals och reflekterade över vd saker är annorlunda från vecka till vecka, ty förra fredagen var jag på ett enormt happening, nämligen de första provföreläsningarna på 20 år för en professorsstol i latin.
Jag var där dels för att en sådan sak är definitivt väl värd att se, dels för att kära handledaren var en av de fyra kandidaterna. Det hela drog igång närapå ohemult tidigt på morgonen, i alla fall för humanister, som oftast tar till vara den enda lilla perk som deras yrke ger dem, nämligen att kunna sova länge. Jag anlände med andan i halsen, bussen hade sinkats av snön, och sprang närapå in i gruppen av sakkunniga, en av dem hade hatt. Salen var närapå fullsatt, det var tråkigt nog bara en vanlig lektionssal, man tycker att en riktig sal kunde ha varit passande.
Kandidat 1, som alltså hade äran att dra igång spektaklet, satte igång vid den obarmhärtiga tiden 8.30, och efter en kort introduktion vari vi alla uppmanades att låtsas vara masters-studenter alternativt doktorander, fick vi en särdeles intressant föreläsning om Catullus dikt 51 (ni vet; ille mi par esse…). Det diskuterades om översättningar från grekiska till latin, om Catullus insatser med att införa grekiska versmått i latinet, men framförallt runt konjekturer i denna dikt. Att prata om konjekturer är ett säkert kort, ty alla filologer älskar konjekturalhumor, och man har sålunda vunnit auditoriet innan man ens börjat.
Det som jag fann mest fascinerande var kandidat 1:s teori om v. 8, vocis in ore, som ju är, såsom alla apparatfanatiker vet, en gissning. Andra förslag som lanserats genom åren för just denna tomma vers är vocis amantis, gutture vocis, impectore vocis, Lesbia vocis, osv, som synes verkar man vilja ha någon variant på vox, vilket skulle följa den grekiska förlagan av Sappho.
Tanken var denna, att Catullus här hade avsett att denna versrad skulle vara blank, en tystnad om X antal stavelser, som den bildare publiken skulle uppfatta, och skulle vara en lek med just det att betraktaren av den älskade tystnar, att intet mer kan sägas.
Det skulle då även vara en lekfull utmaning och avståndstagande till Sappho, med denna effekt. Denna av poeten inlagda tystnad (très Cagesque) skulle då även förklara den mystiska sista strofen vars äkthet och kontext debatterats oavbrutet sedan typ renässansen.
Det otium som omtalas där, som så förvånar (Ska det vara Lesbia som förmanar, eller förmanar poeten sig själv eller är det en annan hand som plitat detta, blablabla?), Catullus anser knappast annars att hans diktande är slöseri eller lättja, skulle, då otium tydligen även ska betyda ung. paus (news to me), ska då syfta på denna tystnad i dikten och ska sålunda vara poetens egen förebråelse för sin djärvhet i all införa detta nya grepp. Fler argument lades fram och ytterligare resonemang, men jag minns inte mer än detta.
Jag gillade teorin, är väl inte på ngt vis övertygad, men det är skoj att läsa dikten med denna teori i åtanke. (Annan problematik som omtalades vid denna föreläsning har jag inte tagit hänsyn till här):
Ille mi par esse deo videtur,
ille, si fas est, superare divos,
qui sedens adversus identidem te
spectat et audit
dulce ridentem, misero quod omnis
eripit sensus mihi, nam simul te,
Lesbia, aspexi, nihil est super mi
- u u - u
lingua sed torpet, tenuis sub artus
flamma demanat, sonitu suopte
tintinant aures, gemina teguntur
lumina nocte.
Otium, Catulle, tibi molestum est.
Otio exultas nimiumque gestis.
Otium et reges prius et beatas
perdidit urbes.
Och i Janzons översättning som makes no sense med teorin ovan, men jag har ändå klippt v.8:
Den mig syns jemlik med en gud i lycka,
ja, om möjligt, gudarne överlägsen,
som får sitta städse hos dig och städse
höra och se dig
med ditt löjes ljuva behag; vid denna
tanke all min sans jag förlorar arme,
ty när dig, o Lesbia, blott jag varsnar,
---
tungan låder stel vid min gom, i hvarje
fiber käns, som flöte der eld, mitt öra
villad hör klock-klang, och av nattligt mörker
ögonen höljas.
Lättlingslifvet vållar dig ve, catullus,
övfer höfvan svärmisk och yr det gör dig.
Lättlingslif storkonungar förr och rika
städer har störtat
Kandidat 2 var kära handledaren, och ni tror väl inte jag tänker säga ngt om det, förutom att det var fulländat. (Och tänk vad jag måste ha censurerat mig om övriga kandidater, är inte så dum att jag tror att jag på ngt vis är anonym.)
Kandidat 3 släpptes fram till det provisoriska podiet prytt med pelargon, först efter en kort paus då folk strömmade till i än större utsträckning, då denne har a sizeable fanclub, samt att det nu var en mer rimlig tid på dagen.
Efter en mer allmän introduktion om neo-latin i allmänhet (with a nod to Linné), blidde det sedan Swedenborg för hela slanten. En genomgång av karlns liv och en del ord om hans latin med koncentration på några valda ställen (tydligen blev hans latin betydigt sämre efter den religiösa uppenbarelsen, tämligen birgittinsk, jag tror ’insipid’ var kandidat 3:s eget ord.). En del om ordbildningen för de nya vetenskaperna, och om latinets roll i dessa tidevarv fick vi också.
(Har massor av latinska nedklottrade ord och fraser från denna föreläsning, men de är för random för att ge er någon behållning.)
Utan tvivel den bästa rösten för att föreläsa och behållningen blev än större då under plockandet som följer då kandidaten lämnar rummet, hördes en teaterviskning som åsyftade 3:an, sagd med beundrande respekt; ”Hans lärdom är fruktansvärd!”
Jag fnittrade sålunda tilldess det var dags för den sista giganten att äntra ringen. Jag var hyggligt utmattad vid det här laget och trots att det rörde sig om ett av mina favoritämnen, Aeneiden, och att vi uppmanades att tänka oss vara Vergilius (o ljuva tanke!), tappade jag så sakteliga min koncentration. Det var mycket tråkigt, ty det var spännande, men krävde en del uppmärksamhet. Kort kan man väl säga att det handlade om en filosofisk tolkning av det tal som Anchises håller för Aeneas i underjorden, framförallt det då han visar de efterkommande för Aeneas. Här fanns dock, trots det svåra ämnet, det svåraste tror jag, en bra publikkontakt och en beundransvärd energi.
Efter allt detta, efter denna så slitiga morgon gick en hel bunt trötta latinister, grecister och en slavist till skolmatsalen Sthlms nation och lunchade, samt spekulerade i kandidaternas chanser. Ett eftersnack värdigt vilket sportevenemang som helst.
Nu är det bara att vänta på utslaget, det lär enligt ryktet dröja, till besvikelse för min omgivning som redan förra fredagen började ringa och fråga vem det blev, då de alla verkar vara under the impression att detta är en variant på frk Sverige, där vinnaren kröns direkt efter the pageant (badräkt, eveningwear, och föreläsning). Icke så. (Tårar, sammetsrosor, stela leenden med vaselin på tänderna, avdankad kändis i tupé som MC… ”And the next professor of latin will be…”)
Ett litet P.S till detta får väl vara att då jag söndag morgon skulle ta tåget åter till den eviga ungdomens stad efter en spritig natt i Stockholm, återigen närapå sprang rakt in i den hattbeprydde sakkunnige på centralen. Han nickade artigt.
Onsdagen var lika illa den, jag fuskade mig igenom mina presentationer och redovisningar och var allmänt pinsam, men räddades från att drivas mot Polen av min skam genom klumpigt pulkaåkande i den myckna snön på institutionspulkan, och skrattade nog för att stanna veckan ut.
Nu i helgen (låt oss dra en glömskans slöja över resten av den trista, infekterade veckan) satt jag med ömmande, förkyld hals och reflekterade över vd saker är annorlunda från vecka till vecka, ty förra fredagen var jag på ett enormt happening, nämligen de första provföreläsningarna på 20 år för en professorsstol i latin.
Jag var där dels för att en sådan sak är definitivt väl värd att se, dels för att kära handledaren var en av de fyra kandidaterna. Det hela drog igång närapå ohemult tidigt på morgonen, i alla fall för humanister, som oftast tar till vara den enda lilla perk som deras yrke ger dem, nämligen att kunna sova länge. Jag anlände med andan i halsen, bussen hade sinkats av snön, och sprang närapå in i gruppen av sakkunniga, en av dem hade hatt. Salen var närapå fullsatt, det var tråkigt nog bara en vanlig lektionssal, man tycker att en riktig sal kunde ha varit passande.
Kandidat 1, som alltså hade äran att dra igång spektaklet, satte igång vid den obarmhärtiga tiden 8.30, och efter en kort introduktion vari vi alla uppmanades att låtsas vara masters-studenter alternativt doktorander, fick vi en särdeles intressant föreläsning om Catullus dikt 51 (ni vet; ille mi par esse…). Det diskuterades om översättningar från grekiska till latin, om Catullus insatser med att införa grekiska versmått i latinet, men framförallt runt konjekturer i denna dikt. Att prata om konjekturer är ett säkert kort, ty alla filologer älskar konjekturalhumor, och man har sålunda vunnit auditoriet innan man ens börjat.
Det som jag fann mest fascinerande var kandidat 1:s teori om v. 8, vocis in ore, som ju är, såsom alla apparatfanatiker vet, en gissning. Andra förslag som lanserats genom åren för just denna tomma vers är vocis amantis, gutture vocis, impectore vocis, Lesbia vocis, osv, som synes verkar man vilja ha någon variant på vox, vilket skulle följa den grekiska förlagan av Sappho.
Tanken var denna, att Catullus här hade avsett att denna versrad skulle vara blank, en tystnad om X antal stavelser, som den bildare publiken skulle uppfatta, och skulle vara en lek med just det att betraktaren av den älskade tystnar, att intet mer kan sägas.
Det skulle då även vara en lekfull utmaning och avståndstagande till Sappho, med denna effekt. Denna av poeten inlagda tystnad (très Cagesque) skulle då även förklara den mystiska sista strofen vars äkthet och kontext debatterats oavbrutet sedan typ renässansen.
Det otium som omtalas där, som så förvånar (Ska det vara Lesbia som förmanar, eller förmanar poeten sig själv eller är det en annan hand som plitat detta, blablabla?), Catullus anser knappast annars att hans diktande är slöseri eller lättja, skulle, då otium tydligen även ska betyda ung. paus (news to me), ska då syfta på denna tystnad i dikten och ska sålunda vara poetens egen förebråelse för sin djärvhet i all införa detta nya grepp. Fler argument lades fram och ytterligare resonemang, men jag minns inte mer än detta.
Jag gillade teorin, är väl inte på ngt vis övertygad, men det är skoj att läsa dikten med denna teori i åtanke. (Annan problematik som omtalades vid denna föreläsning har jag inte tagit hänsyn till här):
Ille mi par esse deo videtur,
ille, si fas est, superare divos,
qui sedens adversus identidem te
spectat et audit
dulce ridentem, misero quod omnis
eripit sensus mihi, nam simul te,
Lesbia, aspexi, nihil est super mi
- u u - u
lingua sed torpet, tenuis sub artus
flamma demanat, sonitu suopte
tintinant aures, gemina teguntur
lumina nocte.
Otium, Catulle, tibi molestum est.
Otio exultas nimiumque gestis.
Otium et reges prius et beatas
perdidit urbes.
Och i Janzons översättning som makes no sense med teorin ovan, men jag har ändå klippt v.8:
Den mig syns jemlik med en gud i lycka,
ja, om möjligt, gudarne överlägsen,
som får sitta städse hos dig och städse
höra och se dig
med ditt löjes ljuva behag; vid denna
tanke all min sans jag förlorar arme,
ty när dig, o Lesbia, blott jag varsnar,
---
tungan låder stel vid min gom, i hvarje
fiber käns, som flöte der eld, mitt öra
villad hör klock-klang, och av nattligt mörker
ögonen höljas.
Lättlingslifvet vållar dig ve, catullus,
övfer höfvan svärmisk och yr det gör dig.
Lättlingslif storkonungar förr och rika
städer har störtat
Kandidat 2 var kära handledaren, och ni tror väl inte jag tänker säga ngt om det, förutom att det var fulländat. (Och tänk vad jag måste ha censurerat mig om övriga kandidater, är inte så dum att jag tror att jag på ngt vis är anonym.)
Kandidat 3 släpptes fram till det provisoriska podiet prytt med pelargon, först efter en kort paus då folk strömmade till i än större utsträckning, då denne har a sizeable fanclub, samt att det nu var en mer rimlig tid på dagen.
Efter en mer allmän introduktion om neo-latin i allmänhet (with a nod to Linné), blidde det sedan Swedenborg för hela slanten. En genomgång av karlns liv och en del ord om hans latin med koncentration på några valda ställen (tydligen blev hans latin betydigt sämre efter den religiösa uppenbarelsen, tämligen birgittinsk, jag tror ’insipid’ var kandidat 3:s eget ord.). En del om ordbildningen för de nya vetenskaperna, och om latinets roll i dessa tidevarv fick vi också.
(Har massor av latinska nedklottrade ord och fraser från denna föreläsning, men de är för random för att ge er någon behållning.)
Utan tvivel den bästa rösten för att föreläsa och behållningen blev än större då under plockandet som följer då kandidaten lämnar rummet, hördes en teaterviskning som åsyftade 3:an, sagd med beundrande respekt; ”Hans lärdom är fruktansvärd!”
Jag fnittrade sålunda tilldess det var dags för den sista giganten att äntra ringen. Jag var hyggligt utmattad vid det här laget och trots att det rörde sig om ett av mina favoritämnen, Aeneiden, och att vi uppmanades att tänka oss vara Vergilius (o ljuva tanke!), tappade jag så sakteliga min koncentration. Det var mycket tråkigt, ty det var spännande, men krävde en del uppmärksamhet. Kort kan man väl säga att det handlade om en filosofisk tolkning av det tal som Anchises håller för Aeneas i underjorden, framförallt det då han visar de efterkommande för Aeneas. Här fanns dock, trots det svåra ämnet, det svåraste tror jag, en bra publikkontakt och en beundransvärd energi.
Efter allt detta, efter denna så slitiga morgon gick en hel bunt trötta latinister, grecister och en slavist till skolmatsalen Sthlms nation och lunchade, samt spekulerade i kandidaternas chanser. Ett eftersnack värdigt vilket sportevenemang som helst.
Nu är det bara att vänta på utslaget, det lär enligt ryktet dröja, till besvikelse för min omgivning som redan förra fredagen började ringa och fråga vem det blev, då de alla verkar vara under the impression att detta är en variant på frk Sverige, där vinnaren kröns direkt efter the pageant (badräkt, eveningwear, och föreläsning). Icke så. (Tårar, sammetsrosor, stela leenden med vaselin på tänderna, avdankad kändis i tupé som MC… ”And the next professor of latin will be…”)
Ett litet P.S till detta får väl vara att då jag söndag morgon skulle ta tåget åter till den eviga ungdomens stad efter en spritig natt i Stockholm, återigen närapå sprang rakt in i den hattbeprydde sakkunnige på centralen. Han nickade artigt.
Subscribe to:
Posts (Atom)
