scribendum est

Äntligen är det slut, och jag må säga att det ska vara bra starka skäl för att jag ska åka till Frankrike igen på konferens igen. Visserligen har det varit väldigt trevligt, jag har även hört en mängd intressanta föredrag, informerat mig vilka av våra framstånde filologer som har alkoholproblem, ätit en hel del fantastisk mat och njutit av den sista sommarsnutten, men jag, som den enormt trista och tråkiga skandinav jag ändå är, har tröttnat på att ingenting sker i tid, allt drar över, information ständigt saknas, och att organisationen emellanåt fallerar det grövsta.

Ta häromaftonen, då konferensdeltagarna skulle ges rundvandring på det lokala arkeologiska museumet och därefter cocktail dinatoire, och utan att gå in på trista detaljer om 80-åriga filoger som släpades upp och ner för trappor, så kan man säga att det hela började två timmar försenat, varefter det närapå utbröt slagsmål vid snittarna, och det var svårt att njuta av det faktum att man fick glida runt bland himmelska originalmosaiker med champagne i näven. Även sydlänningarna, som ju ska vara toleranta och flexibla, tvärt emot vi trångsynta norbor, var frustrerade och upploppsbenägna.

Vi noterar vidare att fransmännen inte skanderar när vers läses i föreläsningar, utan framförs såsom prosa på "franska", och jag har minst en handout där exemplen som hänvisas till ges blott i fransk översättning utan tillstymmelse till latin, och deras presentationer präglas av, låt oss säga, en annan retorisk tradition; mycket verba, och lite res. (Det kanske inte är så illa med latinet i Sverige ändå.) Inte heller problematiseras det någonsin att franska får dominera helt och fullt, att all info är på det språket, vilket stänger ute en del av universum, trots att konferensen kallar sig internationell (jag klagar inte över detta, det funkar bra, men en viss insikt om att detta inte är utan problem kanske vore önskvärt, ty annars brikar det vara föremål för en viss organisatörsångest och ibland arga utspel från deltagare).

Jag bör återkomma till en hel del, såsom editionsprinciper, latinskt snusk (Cum loquor una mihi peccatur littera: nam te/ pe-dico.), merovinger, Antologia Latina, si rem/seriem, debatten kring om det klassiska latinet faktiskt funnits (infekterad!), mycket annat och i synnerhet Roger Wrigts fantastiska föreläsning om berberna och den muslimska invasionens påverkan på latinet i Spanien, och det hypotetiska Afro-Romance, och proto-Afro-Romance, vilket dock får vänta en smula.