Blir inget skrivet idag heller, iuvenes, då arbetsbördan är stor och spriten, då det är den tiden på året, mycken. (Avslutningsmiddagar, postseminarier, nattsuddande på Klassiska Föreningen...)
Och värre blir det, jag ska snart lämna skrivbordet för att dricka champagne med de övriga latinistern, då universitetets pedagogiska pris tilldelats en viss professor vid denna institution. (Vivat!)
Läs istället DNs recension av deckaren "Catilinas gåta" och undra över den konstiga satslösningen:
"Steven Saylor är en mästare i att återberätta det antika Rom med både lukt och smak, men här blir han för upptagen av romarrikets historia för att riktigt lyckas med detektivintrigen. Däremot berättar han briljant om Cicero och Catilina, i en överraskande modern historia. När senaten söker efter vapengömmor i de sammansvurnas hus får jag en sådan déjà vu-känsla att jag måste se efter när boken är tryckt: 1993, långt före en känd jakt på massförstörelsevapen hemma hos en högst ocharmig diktator. Det är bara en slump. Eller också är det en beprövad taktik sedan Ciceros dagar."
Man kan sedan stanna på DN sidan och gå vidare till essän om Européer (minns vad Wifstand sade!):
"Tanken om kosmopolitismen som Europas och världens frälsning är inte ny. I själva verket är det ju en idé som sedan mer än två tusen år kommit människor till hjälp i mörka stunder. Den uppstod hos kyniker och stoiker på 300-talet f Kr, i samband med att de grekiska stadsstaterna dukade under för det makedoniska imperiet. I kosmopolitismen finns resignation inför det oundvikliga, men också hopp om en bättre framtid. "
Nu går jag och klunkar bubbel.
Thursday, May 31, 2007
Wednesday, May 30, 2007
Infandum, regina, iubes renovare dolorem
En enormt upptagen dag, med föreläsningar, ämnesgrupper, seminarium och därpå ett rejält postsem.
Bjuder er sålunda på ett evenemangstips, sänt till mig av Pär Sandin, om ngn händelsevis är i England i början av den kommande månaden:
AENEID: THE MUSICAL!
Wednesday 13th - Friday 15th June 2007
At The Moser Theatre, Wadham College, University of Oxford
Experience the exciting journey of Rome’s founding father in this daring production of Virgil's famous epic. Swordbattles, heroes, passions and death - it's all there.
Written and Directed by Elizabeth Belcheras
part of the Classics Outreach Programme run by the University of Oxford
Performed by staff and students of the Classics Faculty, University of Oxford to well-loved hits by artists such as Michael Jackson, U2, Dido,The Village People and Robbie Williams. And not forgetting Purcell's 'Didoand Aeneas'!
Tickets: £2All proceeds go to charity (Cancer Research).
Jag skulle ge mitt vänstra ben för att få se detta.
Om någon har lust att göra en svensk variant, kontakta mig!
Bjuder er sålunda på ett evenemangstips, sänt till mig av Pär Sandin, om ngn händelsevis är i England i början av den kommande månaden:
AENEID: THE MUSICAL!
Wednesday 13th - Friday 15th June 2007
At The Moser Theatre, Wadham College, University of Oxford
Experience the exciting journey of Rome’s founding father in this daring production of Virgil's famous epic. Swordbattles, heroes, passions and death - it's all there.
Written and Directed by Elizabeth Belcheras
part of the Classics Outreach Programme run by the University of Oxford
Performed by staff and students of the Classics Faculty, University of Oxford to well-loved hits by artists such as Michael Jackson, U2, Dido,The Village People and Robbie Williams. And not forgetting Purcell's 'Didoand Aeneas'!
Tickets: £2All proceeds go to charity (Cancer Research).
Jag skulle ge mitt vänstra ben för att få se detta.
Om någon har lust att göra en svensk variant, kontakta mig!
Tuesday, May 29, 2007
Addendum
Kan berätta att en rättelse gällande lagts ut på SvDs ledarblogg; min eviga vana att skriva gnälliga brev (jag är en 75-årig "vän av ordning" (antagligen en pensionerad adjunkt i tyska, eventuellt med militär bakgrund) fast i en ung kvinnas kropp) har iaf idag gett viss utdelning.
Rättelsen är inte så mkt att hurra för dock, ska erkännas.
Rättelsen är inte så mkt att hurra för dock, ska erkännas.
dies irae
Är visserligen alltjämt närapå handikappad av lycka, men humöret har sänkts en aning, och jag sänder tacksamma tankar till den rara chall för detta som i kommentarena gav oss alla två länkar. Jag kan nu nästan arbeta.
Den första borde väl egentligen få mig att skina upp och fröjdas, ty ytterligare en tidning (precis som Sydsvenskan, en mer regional sådan, de enda nyhetsmedia som bryr sig om bildning); Barometern, griper en lans till latinets försvar, id est gymnasielatinet. Det sägs kloka och eviga ting i denna ledare som vi måste intämma i:
"Ett 2500 år gammalt språk kan tyckas perifert. Men när nu Sverige ska vara ett kunskapssamhälle kan man ändå göra följande reflektioner. Latin är en av de bättre grunderna för fortsatta studier av europeiska språk över huvud taget. Många av dem är direkta avläggare, och latinets formlära är grund för de flesta. Latinet ger dessutom en viktig allmänintellektuell och allmänkulturell träning, i synnerhet i ett samhälle som är tänkt att integreras i en allmäneuropeisk ram."
Dock, iuvenes, dock, blir jag så ytterligt putt.
Ledarskribenten, visserligen säkerligen en alldeles förtjusande individ med goda förståndgåvor, har uppmärksammats på latinets situation i vårt land genom en notis i The Economist om situationen i Storbritannien, och börjar därav rota i den svenska gymnasieskolans latinsituation. Mängden reasearch innan skrivandet av artikel slår mig som möjligtvis bristfällig, då de flesta kurser i klassiska språk faktiskt börjar från nybörjarnivå numera, samt det faktum att denne skribent, som alltså har som uppgift att hålla sig à jour, helt och fullständigt missat de lundensiska tragedierna. (Eller så väljer han att inte nämna dem, vilket verkar ytterst bizarrt) Denne tyckare, på en lokaltidning i Småland, har bättre koll (eller engageras mer) av ngt som sker i London, än ett kulturmord som sker blott ett landskap bort.
Det är närapå smärtsamt och jag utspyr min frustration; varför, vid alla helgon och gudar, måste våra svenska tidningar blott engagera sig i utlandets bildningsituation (vi sänder en tanke som orkade skriva spalter om latinets nedgång i Vatikanen(som sagt, utlandet), men alltjämt inte pipet ETT ENDA ORD om debaclet i Lund), eller, om de visar intresse för den svenska situationen, blott göra det med avstamp i annat land?
Nåväl, uppsåtet var gott från Barometerns sida, och de klassiska språken behöver alla riddare de kan få. vad som dock fick mitt huvud att explodera, (var faktiskt tvungen att ta ett varv i huset för att lugna ner mig), var kommentaren till ledaren ovan på SvDs ledarblogg.
De nissarna kan intet om gymnasieskolan och dess kurssystem. Latin C är den sista gymnasiekursen i latin, som följer, föga förvånande, på Latin A och B. Blott "90 tappra" läser denna yttesta kurs, men ack så många fler läser A och B. (Man har nämligen behörighet i latin till högskolan efter A och B.) Andelen latinstudenter är sålunda inte nere "under en promille".
(Jag frågar igen, är det ingen tyckare som någonsin kollar upp fakta, åtminstone emellanåt? Kursuppgifterna hittas lätt på Skolverkets hemsida och Klassikerförbundet står säkert gärna till tjänst med det exakta antalet latinelever.)
Då logiskt tänkande och noggranhet är vad man får med sig från latinstudier, förvånar det mig inte alls att bloggaren bekänner att han inte har ngt latin i bagaget.
Den första borde väl egentligen få mig att skina upp och fröjdas, ty ytterligare en tidning (precis som Sydsvenskan, en mer regional sådan, de enda nyhetsmedia som bryr sig om bildning); Barometern, griper en lans till latinets försvar, id est gymnasielatinet. Det sägs kloka och eviga ting i denna ledare som vi måste intämma i:
"Ett 2500 år gammalt språk kan tyckas perifert. Men när nu Sverige ska vara ett kunskapssamhälle kan man ändå göra följande reflektioner. Latin är en av de bättre grunderna för fortsatta studier av europeiska språk över huvud taget. Många av dem är direkta avläggare, och latinets formlära är grund för de flesta. Latinet ger dessutom en viktig allmänintellektuell och allmänkulturell träning, i synnerhet i ett samhälle som är tänkt att integreras i en allmäneuropeisk ram."
Dock, iuvenes, dock, blir jag så ytterligt putt.
Ledarskribenten, visserligen säkerligen en alldeles förtjusande individ med goda förståndgåvor, har uppmärksammats på latinets situation i vårt land genom en notis i The Economist om situationen i Storbritannien, och börjar därav rota i den svenska gymnasieskolans latinsituation. Mängden reasearch innan skrivandet av artikel slår mig som möjligtvis bristfällig, då de flesta kurser i klassiska språk faktiskt börjar från nybörjarnivå numera, samt det faktum att denne skribent, som alltså har som uppgift att hålla sig à jour, helt och fullständigt missat de lundensiska tragedierna. (Eller så väljer han att inte nämna dem, vilket verkar ytterst bizarrt) Denne tyckare, på en lokaltidning i Småland, har bättre koll (eller engageras mer) av ngt som sker i London, än ett kulturmord som sker blott ett landskap bort.
Det är närapå smärtsamt och jag utspyr min frustration; varför, vid alla helgon och gudar, måste våra svenska tidningar blott engagera sig i utlandets bildningsituation (vi sänder en tanke som orkade skriva spalter om latinets nedgång i Vatikanen(som sagt, utlandet), men alltjämt inte pipet ETT ENDA ORD om debaclet i Lund), eller, om de visar intresse för den svenska situationen, blott göra det med avstamp i annat land?
Nåväl, uppsåtet var gott från Barometerns sida, och de klassiska språken behöver alla riddare de kan få. vad som dock fick mitt huvud att explodera, (var faktiskt tvungen att ta ett varv i huset för att lugna ner mig), var kommentaren till ledaren ovan på SvDs ledarblogg.
De nissarna kan intet om gymnasieskolan och dess kurssystem. Latin C är den sista gymnasiekursen i latin, som följer, föga förvånande, på Latin A och B. Blott "90 tappra" läser denna yttesta kurs, men ack så många fler läser A och B. (Man har nämligen behörighet i latin till högskolan efter A och B.) Andelen latinstudenter är sålunda inte nere "under en promille".
(Jag frågar igen, är det ingen tyckare som någonsin kollar upp fakta, åtminstone emellanåt? Kursuppgifterna hittas lätt på Skolverkets hemsida och Klassikerförbundet står säkert gärna till tjänst med det exakta antalet latinelever.)
Då logiskt tänkande och noggranhet är vad man får med sig från latinstudier, förvånar det mig inte alls att bloggaren bekänner att han inte har ngt latin i bagaget.
Friday, May 25, 2007
laetissima omnium
Jag är ledsen, iuvenes, men jag är för lycklig för att sitta framför datorn, så jag ger er istället ett gäng blogglänkar och lovar att försöka bli lite depressiv under helgen och återkomma på måndag med intressanta inlägg.
Först och främst, en helt på latin; Vir cum pluteo pleno. Han skriver mkt fint om sin nyss avlidna katt:
"Quid me cattus docuit? Artem animalia et liberos curandi amandique. Cattus enim me mutavit et paravit ut pater bonus fiam. Ante tepus eius fueram iuvenis stultus."
Sedan en underbar svensk sak; Fragmenta praemoderna, som förstår sig på såväl Catullus som anekdoter:
"Ur “Memories of Paul Maas”, ur Greek in a Cold Climate:
During another visit to Cambridge Maas stayed with me in Jesus college. The triennial congress held by the English classical societies was being held there, and was being attended by the eminent Swedish scholars Einar Löfstedt and Albert Wifstrand, old acquaintances whom he was keen to see again. "
En självutnämnd "latinnörd" och antikare, som förstår sig på dyrkan av Linnér; Lovisas dagbok:
"Om jag någon gång tvivlar över vad jag håller på med räcker det med att läsa ett kapitel ur någon av hans böcker. Han är så kärleksfull och kritisk på samma gång att man inte kan annat än att bli djupt imponerad. "
Och slutligen, ytteligare en dam som uppskattar Linnér.
Först och främst, en helt på latin; Vir cum pluteo pleno. Han skriver mkt fint om sin nyss avlidna katt:
"Quid me cattus docuit? Artem animalia et liberos curandi amandique. Cattus enim me mutavit et paravit ut pater bonus fiam. Ante tepus eius fueram iuvenis stultus."
Sedan en underbar svensk sak; Fragmenta praemoderna, som förstår sig på såväl Catullus som anekdoter:
"Ur “Memories of Paul Maas”, ur Greek in a Cold Climate:
During another visit to Cambridge Maas stayed with me in Jesus college. The triennial congress held by the English classical societies was being held there, and was being attended by the eminent Swedish scholars Einar Löfstedt and Albert Wifstrand, old acquaintances whom he was keen to see again. "
En självutnämnd "latinnörd" och antikare, som förstår sig på dyrkan av Linnér; Lovisas dagbok:
"Om jag någon gång tvivlar över vad jag håller på med räcker det med att läsa ett kapitel ur någon av hans böcker. Han är så kärleksfull och kritisk på samma gång att man inte kan annat än att bli djupt imponerad. "
Och slutligen, ytteligare en dam som uppskattar Linnér.
Thursday, May 24, 2007
veneratus
Signaturen Alkman var vänlig nog att tipsa om en artikel i DN om den "spränglärde" Sture Linnér. (Denne gigant delar för övrigt min dyrkan av Björkeson):
"Kunskapen om antiken är inte det unika hos Sture Linnér. Det enastående är hur den genomsyrar hans människosyn. Hans humanism är inte påklistrad utan levd och utlevd på ett sätt som jag aldrig tidigare varit med om. - Många antikspecialister hade nog lika gärna kunnat skriva om grodor. För mig är antiken en levande realitet, säger han. Den påverkar intensivt mitt sätt att se och vara. "
...
Den springande punkten för Sture Linnérs nytolkning av hellenismen var när han för två år sedan återsåg Pergamonaltaret i Berlin. Då hade han läst Ingvar Björkesons nyöversättningar av flera av periodens författare (Theokritos och Apollonius). - Björkeson är den störste översättaren i vår tid. Nu, inför det stora altaret, drabbades jag av en djup konstupplevelse. Jag stod där som fastnaglad i tre och en halv timma. Förut hade jag läst gubbarna. Men först nu fick jag lust. Nu kom jag dem nära.
...
"Har någon annan så vigt svingat sig mellan näringslivet, universitetet, den internationella politikens hetluft och konsterna? Med en smal klassisk akademisk utbildning från 30-talets konservativa Uppsala. Hade han över huvud taget någon förebild?
- Jean Gabin! Jag såg alla hans filmer. Vi var lika - stora händer, fula nackar, ett klumpigt rörelsemönster. Men så hade Jean Gabin denna ömhet mot kvinnor. En varsamhet och sensualism. Sådan ville jag också bli. Jag läste franska för att förstå honom. Bakom franskan glimrade latinet. Och bakom latinet skimrade grekiskan..."
"Kunskapen om antiken är inte det unika hos Sture Linnér. Det enastående är hur den genomsyrar hans människosyn. Hans humanism är inte påklistrad utan levd och utlevd på ett sätt som jag aldrig tidigare varit med om. - Många antikspecialister hade nog lika gärna kunnat skriva om grodor. För mig är antiken en levande realitet, säger han. Den påverkar intensivt mitt sätt att se och vara. "
...
Den springande punkten för Sture Linnérs nytolkning av hellenismen var när han för två år sedan återsåg Pergamonaltaret i Berlin. Då hade han läst Ingvar Björkesons nyöversättningar av flera av periodens författare (Theokritos och Apollonius). - Björkeson är den störste översättaren i vår tid. Nu, inför det stora altaret, drabbades jag av en djup konstupplevelse. Jag stod där som fastnaglad i tre och en halv timma. Förut hade jag läst gubbarna. Men först nu fick jag lust. Nu kom jag dem nära.
...
"Har någon annan så vigt svingat sig mellan näringslivet, universitetet, den internationella politikens hetluft och konsterna? Med en smal klassisk akademisk utbildning från 30-talets konservativa Uppsala. Hade han över huvud taget någon förebild?
- Jean Gabin! Jag såg alla hans filmer. Vi var lika - stora händer, fula nackar, ett klumpigt rörelsemönster. Men så hade Jean Gabin denna ömhet mot kvinnor. En varsamhet och sensualism. Sådan ville jag också bli. Jag läste franska för att förstå honom. Bakom franskan glimrade latinet. Och bakom latinet skimrade grekiskan..."
Wednesday, May 23, 2007
natura non facit saltum aut petasos
Jag antar, då det faktiskt är Linnés födelsedag idag, att jag bör säga ngt om den store mannen, som finansierat så många latinister, men man är ju så övermätt , satiata Linnaeo sum, tack vare allt ståhej, och jag ids inte.
Jag hänvisar er istället till den trevliga UnderStreckaren i SvD, eller det absolut underligaste, UUs frågelåda om Linné, där den ena frågan är underligare än den andra (Autentiska exempel:"Hade Linné personliga problem?", "Vad hette Linnés hund?", "Hade Linné andra djur än hunden Pompe? Vad var Pompe för ras?", "En av Linnés döttrar lär ha skrivit en avhandling som visst är alldeles uppåt väggarna. Vilken dotter var det och vad handlar avhandlingen om?" Folk är sådana galningar.).
Har dock i sällskap med kollega tittat igenom nästan alla bilder från firandet i U-a för att a) se om ngn man känner fastnat på bild, b) lista ut vad fasiken det är kungen har runt halsen (UUs medalj), c) häpna över vissa scouters slappa honnör, d) se vad domprosten har för skor på sig, och slutligen e) för att man är doktorand och sålunda gärna slösar tid på värdelösa ting hellre än skriver avhandling.
(På frågan; "Latindoktorander, vad gör det hela dagarna egentligen?" är svaret ganska nerslående; har idag panikläst Egeria, lunchat med god konversation, svarat på mail, haft tvåtimmars Egeria och språkhistoria-lektion med k.h, varit på Konstmuséet och köpt buntvis av kort med Karl XIIs likfärd, försökt skriva ett brev på tyska, slösurfat, traskat längs hela Avenyn för att införskaffa vuxenvälling och fånga lite sol, kokat många koppar thé (ibland kommer jag även ihåg att dricka dem, om de hinner kallna hälls de på min longsuffering krukväxt), tittat på alla bilder av damhattarna i Domkyrkan och betalat räkningar. Hoppas inte min kära finansiär, Vitterhetsaka, får syn på detta.)
Jag hänvisar er istället till den trevliga UnderStreckaren i SvD, eller det absolut underligaste, UUs frågelåda om Linné, där den ena frågan är underligare än den andra (Autentiska exempel:"Hade Linné personliga problem?", "Vad hette Linnés hund?", "Hade Linné andra djur än hunden Pompe? Vad var Pompe för ras?", "En av Linnés döttrar lär ha skrivit en avhandling som visst är alldeles uppåt väggarna. Vilken dotter var det och vad handlar avhandlingen om?" Folk är sådana galningar.).
Har dock i sällskap med kollega tittat igenom nästan alla bilder från firandet i U-a för att a) se om ngn man känner fastnat på bild, b) lista ut vad fasiken det är kungen har runt halsen (UUs medalj), c) häpna över vissa scouters slappa honnör, d) se vad domprosten har för skor på sig, och slutligen e) för att man är doktorand och sålunda gärna slösar tid på värdelösa ting hellre än skriver avhandling.
(På frågan; "Latindoktorander, vad gör det hela dagarna egentligen?" är svaret ganska nerslående; har idag panikläst Egeria, lunchat med god konversation, svarat på mail, haft tvåtimmars Egeria och språkhistoria-lektion med k.h, varit på Konstmuséet och köpt buntvis av kort med Karl XIIs likfärd, försökt skriva ett brev på tyska, slösurfat, traskat längs hela Avenyn för att införskaffa vuxenvälling och fånga lite sol, kokat många koppar thé (ibland kommer jag även ihåg att dricka dem, om de hinner kallna hälls de på min longsuffering krukväxt), tittat på alla bilder av damhattarna i Domkyrkan och betalat räkningar. Hoppas inte min kära finansiär, Vitterhetsaka, får syn på detta.)
sub specie aeternitatis
Johan Svedjedal fortsätter kulturdebatten i DN, med visserligen lite väl högtravande sentiments, men iaf en bullseye:
"Naturligtvis går det att se på kulturen som en del av upplevelseindustrin, en sektor som i princip bör drivas under företagsmässiga former. Går det så går det, går det inte så går det i konkurs. Men det finns också ett annat sätt att se på kulturens roll i ett demokratiskt samhälle. Den kan ju också betraktas som en del av den civilisatoriska sfär som bör göras åtminstone delvis oberoende av både statens och marknadens mer kortsiktiga logik - det område dit sådant som domstolar, kyrka, public service-radio och tv, skolor och delar av universiteten kan räknas. Där finns skikt av intellektuella som demokratin behöver just för deras oberoende, både från marknaden och från staten. Detta hör i sin tur samman med tanken på kulturella institutioner som ger medborgarna tillgång till det bästa som skrivits, tänkts, spelats och målats - platser där människor kan söka och debattera vad detta är. Det goda folkbiblioteket är förmodligen det bästa exemplet på en sådan fungerande medborgarkultur.
Jag talar alltså om en grupp konstnärer och tänkare som inte bara ger folk vad de vill ha, utan också vad de inte vill ha (eller inte visste att de ville ha), personer som söker, utmanar och finner. Intressant nog har regeringarna de senaste decennierna faktiskt varit bättre på att åstadkomma detta inom kulturpolitiken än inom universiteten. De senare tycks alltmer ha underställts näringslivets logik, som producenter av utbildning och på olika sätt tillämpbar forskning. [mitt i prick!]"
"Naturligtvis går det att se på kulturen som en del av upplevelseindustrin, en sektor som i princip bör drivas under företagsmässiga former. Går det så går det, går det inte så går det i konkurs. Men det finns också ett annat sätt att se på kulturens roll i ett demokratiskt samhälle. Den kan ju också betraktas som en del av den civilisatoriska sfär som bör göras åtminstone delvis oberoende av både statens och marknadens mer kortsiktiga logik - det område dit sådant som domstolar, kyrka, public service-radio och tv, skolor och delar av universiteten kan räknas. Där finns skikt av intellektuella som demokratin behöver just för deras oberoende, både från marknaden och från staten. Detta hör i sin tur samman med tanken på kulturella institutioner som ger medborgarna tillgång till det bästa som skrivits, tänkts, spelats och målats - platser där människor kan söka och debattera vad detta är. Det goda folkbiblioteket är förmodligen det bästa exemplet på en sådan fungerande medborgarkultur.
Jag talar alltså om en grupp konstnärer och tänkare som inte bara ger folk vad de vill ha, utan också vad de inte vill ha (eller inte visste att de ville ha), personer som söker, utmanar och finner. Intressant nog har regeringarna de senaste decennierna faktiskt varit bättre på att åstadkomma detta inom kulturpolitiken än inom universiteten. De senare tycks alltmer ha underställts näringslivets logik, som producenter av utbildning och på olika sätt tillämpbar forskning. [mitt i prick!]"
Tuesday, May 22, 2007
angelificata
Det har trillat in ett spörsmål i frågelådan:
"Hej, ja[g] undrar om nån kunde hjälpa mig med att översätta MIN MOR MIN ÄNGEL på Latin med rätt grammatik, ja[g] har letat i över sju månader månader, skulle vara jätte jätte jätte tacksam om ja[g] kunde få hjälp, tack på förhand."
Ingen ska behöva vänta på ngt mer än sju månader!
Jag antar att lydelsen här är tankt att vara ungefär 'Min mor är min ängel', men i mer elliptisk form. 'Min mor' är enkelt att översätta; mater mea (man skulle även kunna göra det lite gulligare och säga matercula- ung. 'kära lilla mamma', om man vill låta som Elsa Beskow. Även just mamma kan betyda 'mamma', finns beskrivet som barnspråk och även i inskriptioner, men jag skulle vara lite försiktig med det då det faktiskt betyder 'tutte'.)
'Ängel' är en aning svårare, det klassiska latinet har, av uppenbara skäl, inga änglar. I och med kristendomen gör detta begrepp intåg och då änglarna är budbärare från gud blir det det grekiska ordet för budbärare, 'áγγελος (som väl i sin tur är en tolkning av hebreiskans 'budbärare') nyttjas i bl.a Vulgata, som får en överförd betydelse i vårt språkbruk. Angelus blir det på latin. (Kan påpekas att i senare mer hyperkorrekta tidevarv, då man ville undvika de ord som inte förekommit hos Cicero, gjordes ansaser att använda nuntius-'budbärare' istället.)
Sålunda skulle frasen kunna bli Mater mea-angelus meus. Men jag vet inte, det känns inte helt bra, en sådan otrevlig blandning av genus. man är ju så matad med kongruensregler (tänk Aquila regina avium est), visserligen får väl angelus kanske räknas som ett communia, it just rubs me the wrong way.
Ett alternativ skulle kunna vara 'min änglalika mor'; Mater mea angelica. (eller så kan man frångå hela ängeltanken och ha annan term of endearment, som då gäran går i femininum, t.ex mea vita)
Jag är kass på att ge ett definitivt svar, och flickan med frasen 'allt har en mening' fick inte hon heller några raka besked. Det kanske kommer!
"Hej, ja[g] undrar om nån kunde hjälpa mig med att översätta MIN MOR MIN ÄNGEL på Latin med rätt grammatik, ja[g] har letat i över sju månader månader, skulle vara jätte jätte jätte tacksam om ja[g] kunde få hjälp, tack på förhand."
Ingen ska behöva vänta på ngt mer än sju månader!
Jag antar att lydelsen här är tankt att vara ungefär 'Min mor är min ängel', men i mer elliptisk form. 'Min mor' är enkelt att översätta; mater mea (man skulle även kunna göra det lite gulligare och säga matercula- ung. 'kära lilla mamma', om man vill låta som Elsa Beskow. Även just mamma kan betyda 'mamma', finns beskrivet som barnspråk och även i inskriptioner, men jag skulle vara lite försiktig med det då det faktiskt betyder 'tutte'.)
'Ängel' är en aning svårare, det klassiska latinet har, av uppenbara skäl, inga änglar. I och med kristendomen gör detta begrepp intåg och då änglarna är budbärare från gud blir det det grekiska ordet för budbärare, 'áγγελος (som väl i sin tur är en tolkning av hebreiskans 'budbärare') nyttjas i bl.a Vulgata, som får en överförd betydelse i vårt språkbruk. Angelus blir det på latin. (Kan påpekas att i senare mer hyperkorrekta tidevarv, då man ville undvika de ord som inte förekommit hos Cicero, gjordes ansaser att använda nuntius-'budbärare' istället.)
Sålunda skulle frasen kunna bli Mater mea-angelus meus. Men jag vet inte, det känns inte helt bra, en sådan otrevlig blandning av genus. man är ju så matad med kongruensregler (tänk Aquila regina avium est), visserligen får väl angelus kanske räknas som ett communia, it just rubs me the wrong way.
Ett alternativ skulle kunna vara 'min änglalika mor'; Mater mea angelica. (eller så kan man frångå hela ängeltanken och ha annan term of endearment, som då gäran går i femininum, t.ex mea vita)
Jag är kass på att ge ett definitivt svar, och flickan med frasen 'allt har en mening' fick inte hon heller några raka besked. Det kanske kommer!
Monday, May 21, 2007
Festivus applausus in insignem victoriam
Jag missade även i mitt glada semestrande denna UnderStreckare om brevskrivande, vari man förutom följande; "Brev kommer av latinets ”bre‘ve” för slutet kortfattat, skriftligt meddelande", även hittar denna anekdot:
"Stort intresse för postal verksamhet visade Karl XII som också i fält var flitig med papper och penna men såg sig själv som ”en slät korrespondent”. Ivrig att avsluta ett brev till fältherren Magnus Stenbock hällde han bläck istället för skrivsand över papperet, ursäktade sig – ”Jag slog bläck på, men Tu kant väl ändå läsa‘t” – och sände iväg det."
Det påminde mig om det vådliga känslosvall som jag försattes i efter ett seminarium häromdagen. Seminariet behandlade Rönnows Narvadiktning, visserligen i sig nog att röra ett känsligt sinne, men vad som verkligen spelade på mina känslosträngar var just det lilla parti som kort nämnde Tönningen, det rysliga ställe där hjälten Stenbock (yttrligare ngn som jag i min ungdom svärmat för) var tvungen att ge sig för dansken.
Då detta skrevs, hade denna nesa ännu icke skett, vilket gör raderna än mer intressanta, då de redan siar om danskarnas kommande punica fides (de utväxlade nämligen inte Stenbock, såsom lovat). Tönningen sägs ha kunnat bli ett andra Saguntum, te sine sospitante "om inte du bistått" (du= Karl XII), och alla som tragglat sin Livius minns väl den episoden (staden togs av Hannibal efter belägring).
Traskade sålunda dagen därpå, driven av denna sinnesrörelse, till Domkyrkan (seminariet var i U-a) för att besöka Stenbocks grav and to genuflect.
(För övrigt fullgjorde han under en tid, såsom Skånes guvenör, kanslersplikterna vid Lunds universitet. Undra vad han sagt om det nuvarande debaclet)
"Stort intresse för postal verksamhet visade Karl XII som också i fält var flitig med papper och penna men såg sig själv som ”en slät korrespondent”. Ivrig att avsluta ett brev till fältherren Magnus Stenbock hällde han bläck istället för skrivsand över papperet, ursäktade sig – ”Jag slog bläck på, men Tu kant väl ändå läsa‘t” – och sände iväg det."
Det påminde mig om det vådliga känslosvall som jag försattes i efter ett seminarium häromdagen. Seminariet behandlade Rönnows Narvadiktning, visserligen i sig nog att röra ett känsligt sinne, men vad som verkligen spelade på mina känslosträngar var just det lilla parti som kort nämnde Tönningen, det rysliga ställe där hjälten Stenbock (yttrligare ngn som jag i min ungdom svärmat för) var tvungen att ge sig för dansken.
Då detta skrevs, hade denna nesa ännu icke skett, vilket gör raderna än mer intressanta, då de redan siar om danskarnas kommande punica fides (de utväxlade nämligen inte Stenbock, såsom lovat). Tönningen sägs ha kunnat bli ett andra Saguntum, te sine sospitante "om inte du bistått" (du= Karl XII), och alla som tragglat sin Livius minns väl den episoden (staden togs av Hannibal efter belägring).
Traskade sålunda dagen därpå, driven av denna sinnesrörelse, till Domkyrkan (seminariet var i U-a) för att besöka Stenbocks grav and to genuflect.
(För övrigt fullgjorde han under en tid, såsom Skånes guvenör, kanslersplikterna vid Lunds universitet. Undra vad han sagt om det nuvarande debaclet)
Scripta manent
Efer en riktig Kristi Flygare-helg, med total frånvaro från arbetsplatsen och, som sig bör, utflykter (Ånglok! Sälar! Museer! Flamingos! Pizza i Herrljunga!), återvänder man med magont över den mängden jobb som föreligger, samt massor att läsa på nätet.
Jag fastnade naturligtvis genast för den bokhistorisk UnderStreckare som allas våran Stickan plitat. (Och vad ska vi ha för sedvanlig Stickanfakta denna gång? Att han översatts av den danska drottningen? Mängden akademier han sitter i? Det är så svårt att välja!) Bokhistoria, kodikologi, paleografi och dylikt är ju ungefär det roligareste som finns, ty kan någon undgå att bli alldeles till sig över en handskrift eller gammalt tryck? Det är samtidigt så många vetenskaper som interagerar i detta, dels förstås det språkliga och litterära, men även saker som konst, konservatorskunskaper och sålunda rent hantverk som är relevanta.
Den fantastiska kursen Latinsk paleografi med kodikologi vid UU, som ni definitivt ska ta och gå om ni kan, jag har sällan lärt mig så mkt, är synnerligen taktil, man fick känna på olika material, lära sig flera bläcksorter och leka med åtskilliga hisnande handskrifter, och vi fick där lära oss att man inte riktigt känner en viss skrift innan man lärt sig själv att skriva den.
Sålunda är det särdeles passande att just det handgripliga och praktiska lyfts fram, även om Strömholm som alltid sätter sin egen förtjusande vinkling på detta:
"”Die literarische Welt des Mittelalters” är i själva verket en ovanligt komplett beskrivning av alla tänkbara aspekter på bokproduktionens och bokmarknadens villkor – en beundransvärt koncentrerad handbok i medeltida litteratursociologi, litteraturekonomi och även framställningsteknik på det berörda området. Vandringen genom denna vidlyftiga materia genomförs med den blandning av skoningslös fullständighet i sak och förnämt disciplinerad korthet i stil som är karakteristisk för god klassisk tysk humanistisk framställningskonst. Ett modernt drag är, förutom det rikliga illustrationsmaterialet, användningen av citat, som vid behov tillåts bli ganska fylliga. Citaten, försiktigtvis översatta till modern tyska, bidrar i hög grad till att ge framställningen liv.
Kanske är de konkreta beskrivningarna av bokproduktionens tysta och hemlighetsfulla förstadier det som fängslar och lockar en modern läsare mest: ”När du vill göra bläck”, skriver kyrkomannen Theophilus Presbyter någon gång omkring år 1100 i sitt stora verk ”De diversis artibus”, ”skär då i april eller maj grenar av törnbusken innan blommor och blad slagit ut. Bind samman dem i små buntar och låt dem sedan ligga två, tre eller fyra veckor i skuggan, tills de är tämligen uttorkade. Sedan behöver du träklubbor, med vilka du på en hård träkloss bankar sönder dessa törnkvistar tills du överallt har slagit loss barken, som du genast häller över i ett fat fyllt med vatten. När du har fyllt två, tre eller fyra fat med bark, låt dem stå åtta dagar, till dess vattnet har upptagit all saft från barken. Fyll sedan …” det är många noggrant beskrivna stadier kvar, innan det genomskinliga, ljus- och vattensäkra bläcket rinner ned i bläckhornet. Det är inte utan ett visst längtansfullt vemod som en nutida läsare följer dessa tidskrävande och rofyllda operationer, alltifrån det vårliga kvistbrytandet i en ännu grön värld, över de tysta veckorna av väntan, fram till den slutliga blandningen med vitt eller rött vin: hur oändliga mängder av pretentiös smörja, som i dag kan framställas utan nämnvärda förberedelser av vare sig det ena eller det andra slaget, förblev inte oskrivna för varje vecka av bläckberedning."
Det sägs även i UnderStreckaren att den omtalade boken är rikt illustrerad, vilket gör mig mkt glad, ty intet ont om Bischoff, men men vill ju se allt det vackra i färg.
Jag fastnade naturligtvis genast för den bokhistorisk UnderStreckare som allas våran Stickan plitat. (Och vad ska vi ha för sedvanlig Stickanfakta denna gång? Att han översatts av den danska drottningen? Mängden akademier han sitter i? Det är så svårt att välja!) Bokhistoria, kodikologi, paleografi och dylikt är ju ungefär det roligareste som finns, ty kan någon undgå att bli alldeles till sig över en handskrift eller gammalt tryck? Det är samtidigt så många vetenskaper som interagerar i detta, dels förstås det språkliga och litterära, men även saker som konst, konservatorskunskaper och sålunda rent hantverk som är relevanta.
Den fantastiska kursen Latinsk paleografi med kodikologi vid UU, som ni definitivt ska ta och gå om ni kan, jag har sällan lärt mig så mkt, är synnerligen taktil, man fick känna på olika material, lära sig flera bläcksorter och leka med åtskilliga hisnande handskrifter, och vi fick där lära oss att man inte riktigt känner en viss skrift innan man lärt sig själv att skriva den.
Sålunda är det särdeles passande att just det handgripliga och praktiska lyfts fram, även om Strömholm som alltid sätter sin egen förtjusande vinkling på detta:
"”Die literarische Welt des Mittelalters” är i själva verket en ovanligt komplett beskrivning av alla tänkbara aspekter på bokproduktionens och bokmarknadens villkor – en beundransvärt koncentrerad handbok i medeltida litteratursociologi, litteraturekonomi och även framställningsteknik på det berörda området. Vandringen genom denna vidlyftiga materia genomförs med den blandning av skoningslös fullständighet i sak och förnämt disciplinerad korthet i stil som är karakteristisk för god klassisk tysk humanistisk framställningskonst. Ett modernt drag är, förutom det rikliga illustrationsmaterialet, användningen av citat, som vid behov tillåts bli ganska fylliga. Citaten, försiktigtvis översatta till modern tyska, bidrar i hög grad till att ge framställningen liv.
Kanske är de konkreta beskrivningarna av bokproduktionens tysta och hemlighetsfulla förstadier det som fängslar och lockar en modern läsare mest: ”När du vill göra bläck”, skriver kyrkomannen Theophilus Presbyter någon gång omkring år 1100 i sitt stora verk ”De diversis artibus”, ”skär då i april eller maj grenar av törnbusken innan blommor och blad slagit ut. Bind samman dem i små buntar och låt dem sedan ligga två, tre eller fyra veckor i skuggan, tills de är tämligen uttorkade. Sedan behöver du träklubbor, med vilka du på en hård träkloss bankar sönder dessa törnkvistar tills du överallt har slagit loss barken, som du genast häller över i ett fat fyllt med vatten. När du har fyllt två, tre eller fyra fat med bark, låt dem stå åtta dagar, till dess vattnet har upptagit all saft från barken. Fyll sedan …” det är många noggrant beskrivna stadier kvar, innan det genomskinliga, ljus- och vattensäkra bläcket rinner ned i bläckhornet. Det är inte utan ett visst längtansfullt vemod som en nutida läsare följer dessa tidskrävande och rofyllda operationer, alltifrån det vårliga kvistbrytandet i en ännu grön värld, över de tysta veckorna av väntan, fram till den slutliga blandningen med vitt eller rött vin: hur oändliga mängder av pretentiös smörja, som i dag kan framställas utan nämnvärda förberedelser av vare sig det ena eller det andra slaget, förblev inte oskrivna för varje vecka av bläckberedning."
Det sägs även i UnderStreckaren att den omtalade boken är rikt illustrerad, vilket gör mig mkt glad, ty intet ont om Bischoff, men men vill ju se allt det vackra i färg.
Tuesday, May 15, 2007
Difficile est longum subito deponere amorem
Blomblad i rännstenen, blomblad i drivor, skära små blomblad som fladdrar in genom fönstret, som fastnar i kläder, och som i kombination med häggen lockar till tårar. Damn you, flowering tree. (Shaking fists, size of tangerines, towards sky)
Detta är inte första ggn jag talar om denna problematik, och jag är inte ensam i detta, att bli sentimental och gråtfärdig inför denna blomning, och såsom tidigare påvisats är botemedlet (förutom att fördra och vänta ut) poesi och gin.
Jag har inte riktigt känt för det latinska, utan remedium har denna gång fått bli Petrarca, som då han emellanåt diktade på latin samt är, i det jag tänker citera, tolkad av semideus Björkeson, lugnt kvalar in till latinbloggen, till vilken han även bidragit med valspråket. Detta är från Natur och Kulturs fantstiska lilla poketutgåva av Il Canzoniere, med suberbt nog såväl originaltext som översättning. Blott 37 kr på adlibris!:
132
S’amor non è, che dunque è quel ch’io sento?
Ma s’egli è amor, perdio, che cosa et quale?
Se bona, onde l’effecto aspro mortale?
Se ria, ondes í dolce ogni tormento?
S’a mia voglia ardo, onde ’l pianto e lamento?
S’a mal mio grado, il lamenter che vale?
O viva morte, o dilectoso male,
Come puoi tanto in me, s’io nol consento?
Et s’io ‘l consento, a gran torto mi doglio.
Fra sí contrary vènti in frale barca
Mi trovo in alto mar senza governo,
Sí lieve di saver, d’error si carca
Ch’I’ medesmo non so quell ch’io mi voglio,
E tremor a mezza state, ardento il verno.
Björkeson tolkar sålunda:
Är det ej kärlek, vad är det jag känner?
Om det är kärlek, säg då vad den är!
Ett gott, som så torterar och förtär?
Ett ont, som med så ljuvlig låga bränner?
Om jag har valt att brinna-varför tårar,
Och är jag nödd- vad tjänar jämmer till?
Hur fick du sådan makt, fast ej jag vill,
O liv som dödar, ofärd som bedårar?
Och har jag samtyckt hövs ej att jag klagar.
Emellan stridiga orkaner kastad,
I bräcklig, redlös båt jag mig befinner,
Så lätt med visdom, tungt med misstag lastad
Att jag ej vet vad själv jag vill, och brinner
Om vintern, skälver under sommardagar.
Ack ja. Denna pocket vari ni finner dikten ovan och många andra tolkade av Björkeson, är mycket sentimentalitet för pengarna (365 st, den ena mer rivande än den andra). Har du någonsin ens funderat på att falla för någon kommer den beröra dig nästan pinsamt mycket.
Detta är inte första ggn jag talar om denna problematik, och jag är inte ensam i detta, att bli sentimental och gråtfärdig inför denna blomning, och såsom tidigare påvisats är botemedlet (förutom att fördra och vänta ut) poesi och gin.
Jag har inte riktigt känt för det latinska, utan remedium har denna gång fått bli Petrarca, som då han emellanåt diktade på latin samt är, i det jag tänker citera, tolkad av semideus Björkeson, lugnt kvalar in till latinbloggen, till vilken han även bidragit med valspråket. Detta är från Natur och Kulturs fantstiska lilla poketutgåva av Il Canzoniere, med suberbt nog såväl originaltext som översättning. Blott 37 kr på adlibris!:
132
S’amor non è, che dunque è quel ch’io sento?
Ma s’egli è amor, perdio, che cosa et quale?
Se bona, onde l’effecto aspro mortale?
Se ria, ondes í dolce ogni tormento?
S’a mia voglia ardo, onde ’l pianto e lamento?
S’a mal mio grado, il lamenter che vale?
O viva morte, o dilectoso male,
Come puoi tanto in me, s’io nol consento?
Et s’io ‘l consento, a gran torto mi doglio.
Fra sí contrary vènti in frale barca
Mi trovo in alto mar senza governo,
Sí lieve di saver, d’error si carca
Ch’I’ medesmo non so quell ch’io mi voglio,
E tremor a mezza state, ardento il verno.
Björkeson tolkar sålunda:
Är det ej kärlek, vad är det jag känner?
Om det är kärlek, säg då vad den är!
Ett gott, som så torterar och förtär?
Ett ont, som med så ljuvlig låga bränner?
Om jag har valt att brinna-varför tårar,
Och är jag nödd- vad tjänar jämmer till?
Hur fick du sådan makt, fast ej jag vill,
O liv som dödar, ofärd som bedårar?
Och har jag samtyckt hövs ej att jag klagar.
Emellan stridiga orkaner kastad,
I bräcklig, redlös båt jag mig befinner,
Så lätt med visdom, tungt med misstag lastad
Att jag ej vet vad själv jag vill, och brinner
Om vintern, skälver under sommardagar.
Ack ja. Denna pocket vari ni finner dikten ovan och många andra tolkade av Björkeson, är mycket sentimentalitet för pengarna (365 st, den ena mer rivande än den andra). Har du någonsin ens funderat på att falla för någon kommer den beröra dig nästan pinsamt mycket.
cum grano salis
En av mina spioner sände mig denna länk till ett inlägg på Brudens blogg, en rolig misshandel av latinet och efterföljande diskussion i kommentarerna, vari det faktiskt hänvisas till latinbloggen!
Monday, May 14, 2007
studiosae
Då vårt universitetsbibliotek ska, skandalernas skandal, vara stängt i två veckor, så har jag nu i olika omgångar varit där och lånat på mig vad jag eventuellt kan behöva den närmaste tiden, Det har visserligen blivit en sober giganthög med latinsk lingvistik, men även diverse skoj som jag kanske skulle ha lust att ströläsa de följande veckorna. Man får aldrig få slut på böcker.
En sådan där saken ur skojhögen som jag läste härom natten då insomnian återigen härjade (häggdoft i regn och blomblad i drivor ger oro i själen) var en bok om högre utbildning i USA för kvinnor, och hittade som alltid ngra trevliga godbitar om det latinska språket.
Man måste minnas, iuvenes, hur subversivt det en gång i tiden var med latinstudier för kvinnor, tatin var jus själva nyckeln till det akademiska och de klarade inte di kvinnliga små förstånden av. Det var sålunda fordom en kvinnosaksfråga, kvinnors tillgång till de klassiska språken.
Det var naturligtvis även en kamp för individer från annan klass och ras att få tillgång till detta, bokens fokus var just på kvinnorna, men man hittar ändå intressanta faktum som detta (från 'College girls' av Lynn Peril):
s. 40
”Another African-American graduate from Oberlin, Helen Morgan, became a latin professor at Fisk University in 1869- a post she held for the next thirty-eight years, becoming one of the first women to attain full professorship at a coeducational institution.”
Jag hittar tyvärr närapå intet om denna uppenbarligen fascinerande kvinna på nätet, inte på de högskolornas hemsidor eller annorstädes. Synd, hade gärna fått veta mer.
Jag hittade även detta, om den första kvinnliga studenten vid University of Michigan:
s. 46
“ The first time the university of Michigan’s only coed was called on to read aloud in her Greek class in 1870, she was pointedly given the following passage from Sophocles Antigone: ‘It behoves us in the first place to consider this, that we are by nature women, so not able to contend with men; and in the next place, since we are governed by those stronger than we, it behoves us to admit these things and others still more grievous.’ Evincing much generosity of spirit, Madelon Stockwell always contended the choice of reading matter was an accident, not maliciousness […].
En sådan där saken ur skojhögen som jag läste härom natten då insomnian återigen härjade (häggdoft i regn och blomblad i drivor ger oro i själen) var en bok om högre utbildning i USA för kvinnor, och hittade som alltid ngra trevliga godbitar om det latinska språket.
Man måste minnas, iuvenes, hur subversivt det en gång i tiden var med latinstudier för kvinnor, tatin var jus själva nyckeln till det akademiska och de klarade inte di kvinnliga små förstånden av. Det var sålunda fordom en kvinnosaksfråga, kvinnors tillgång till de klassiska språken.
Det var naturligtvis även en kamp för individer från annan klass och ras att få tillgång till detta, bokens fokus var just på kvinnorna, men man hittar ändå intressanta faktum som detta (från 'College girls' av Lynn Peril):
s. 40
”Another African-American graduate from Oberlin, Helen Morgan, became a latin professor at Fisk University in 1869- a post she held for the next thirty-eight years, becoming one of the first women to attain full professorship at a coeducational institution.”
Jag hittar tyvärr närapå intet om denna uppenbarligen fascinerande kvinna på nätet, inte på de högskolornas hemsidor eller annorstädes. Synd, hade gärna fått veta mer.
Jag hittade även detta, om den första kvinnliga studenten vid University of Michigan:
s. 46
“ The first time the university of Michigan’s only coed was called on to read aloud in her Greek class in 1870, she was pointedly given the following passage from Sophocles Antigone: ‘It behoves us in the first place to consider this, that we are by nature women, so not able to contend with men; and in the next place, since we are governed by those stronger than we, it behoves us to admit these things and others still more grievous.’ Evincing much generosity of spirit, Madelon Stockwell always contended the choice of reading matter was an accident, not maliciousness […].
satyriscus
Intressant UnderStreckare från i söndags om den grekiska teatern:
" I Athen framfördes pjäserna vid årliga teaterhögtidligheter som pågick i flera dagar. Den största festivalen var den så kallade Dionysosfestivalen, eller de stora dionysierna, som ägde rum i månadsskiftet mars/april och till vilken vanligtvis tre tragöder och fem komediförfattare bidrog med helt nyskrivna verk. Den burleska och fräcka komedin spelades således sida vid sida med den allvarliga och upphöjda tragedin och den värderades inte, så vitt vi vet, lägre än denna. Till Dionysosfestivalen skrev var och en av tragöderna en triologi, det vill säga tre tragedier som framfördes i följd under en och samma dag och som tematiskt anknöt till varandra. Komediförfattarna bidrog endast med ett verk var.
Tragedin och komedin var emellertid inte de enda slags dramer som framfördes vid teaterfestligheterna. Utöver de tre tragedierna skrev tragöderna också en fjärde pjäs, ett satyrspel, som spelades efter själva triologin. Denna fjärde pjäs var i jämförelse med tragedin ett kortare, muntert stycke, som behöll tragedins allvarliga inramning men i vilken tragöden skämtsamt kunde anspela på händelser i de föregående tre tragedierna. En förlorad triologi av Aischylos om de öden som drabbade kung Oidipus familj, till exempel, avslutades med satyrspelet ”Sfinxen” som antagligen på ett underhållande sätt behandlade hur Oidipus löste sfinxens gåta och därigenom befriade staden Thebe från dess skräckvälde.
[...]
En annan vanlig förklaring till satyrspelets plats vid teaterfestivalerna är att publiken kunde behöva något lättare att muntra upp sig med efter de omskakande och blodiga händelser som tragedierna ofta gestaltade. Redan Friedrich Schlegel talade om satyrspelet som ett slags lättnad efter den tragiska anspänningen. Satyrspelet förde ned mytens gudar och heroer till ett mänskligt plan, och det utgjorde ett lekfullt korrektiv till de värden som kom till uttryck i tragedin. I tragedin definieras människan i förhållande till familjen, samhället och gudarna – i satyrspelet relativiseras den sociala ordningen genom de ”felplacerade” satyrerna vilka i sitt komiskt avvikande beteende har jämförts med bröderna Marx."
" I Athen framfördes pjäserna vid årliga teaterhögtidligheter som pågick i flera dagar. Den största festivalen var den så kallade Dionysosfestivalen, eller de stora dionysierna, som ägde rum i månadsskiftet mars/april och till vilken vanligtvis tre tragöder och fem komediförfattare bidrog med helt nyskrivna verk. Den burleska och fräcka komedin spelades således sida vid sida med den allvarliga och upphöjda tragedin och den värderades inte, så vitt vi vet, lägre än denna. Till Dionysosfestivalen skrev var och en av tragöderna en triologi, det vill säga tre tragedier som framfördes i följd under en och samma dag och som tematiskt anknöt till varandra. Komediförfattarna bidrog endast med ett verk var.
Tragedin och komedin var emellertid inte de enda slags dramer som framfördes vid teaterfestligheterna. Utöver de tre tragedierna skrev tragöderna också en fjärde pjäs, ett satyrspel, som spelades efter själva triologin. Denna fjärde pjäs var i jämförelse med tragedin ett kortare, muntert stycke, som behöll tragedins allvarliga inramning men i vilken tragöden skämtsamt kunde anspela på händelser i de föregående tre tragedierna. En förlorad triologi av Aischylos om de öden som drabbade kung Oidipus familj, till exempel, avslutades med satyrspelet ”Sfinxen” som antagligen på ett underhållande sätt behandlade hur Oidipus löste sfinxens gåta och därigenom befriade staden Thebe från dess skräckvälde.
[...]
En annan vanlig förklaring till satyrspelets plats vid teaterfestivalerna är att publiken kunde behöva något lättare att muntra upp sig med efter de omskakande och blodiga händelser som tragedierna ofta gestaltade. Redan Friedrich Schlegel talade om satyrspelet som ett slags lättnad efter den tragiska anspänningen. Satyrspelet förde ned mytens gudar och heroer till ett mänskligt plan, och det utgjorde ett lekfullt korrektiv till de värden som kom till uttryck i tragedin. I tragedin definieras människan i förhållande till familjen, samhället och gudarna – i satyrspelet relativiseras den sociala ordningen genom de ”felplacerade” satyrerna vilka i sitt komiskt avvikande beteende har jämförts med bröderna Marx."
Friday, May 11, 2007
gigantes
'Många [lunda]studenter söker hjälp för alkoholproblem' är en rubrik i dagens Sydsvenskan (den enda svenska tidningen intresserad av kulturarv och bildning), och det förvånar väl ingen, jag skulle också ta till flaskan om min alma mater helt sonika eliminerade latin och grekiska. (På tal om vilket, har ni sänt en rad till Bexell?)
On a related note, så var jag nere i katakomberna av vår fina institution igår och rotade i arkivet. Det är ju styrelsebytartider i maj och en avgående ordförande skulle avtackas med en liten gåva, och då går man ner i arkivet och rotar igen om resterna av legenden Blomgrens samlingar (godbitarna är sedan länge utplockade), som en gång skänktes till seminariet, för att hitta någon praktfull tingest. Dessa samlingar är djupt fascinerande, man kan vara timtal där, då man kan följa vad han läst vid olika perioder, då han ofta har satt ett slutdatum i boken, samt att han i sannaing närläste och rättade allt, man finner inte en volym utan rättelser och notationer, och, och eventuella recensioner är nogsamt instoppade. Petade bl.a annat på vad som nog var hans första grekiska grammatik, hans hustrus latinläsebok, en vacker Alkmanutgåva, en enorm samling avhandlingar som han opponerat på, samt mycket annat. Jag fann en söt bok om Maecenas att skänka bort, men plockade även med en Ernout upp att ha på rummet, samt Wifstrands 'Bakgrunder' att läsa på den Brf-stämma jag skulle sitta igenom på kvällen.
Wifstrand har vi pratat om tidigare, en lysande professor i grekiska i Lund (som antagligen vridrar sig varv på varv i sin grav med tanke på debaclet), då man var klok att ge ut ett urval av honom på engelska nyligen, och i SvDs recension av detta urval med rätta kallas "en av de förnämligaste kännare av antikens grekiska språk och kultur som vårt land någonsin ägt, därtill en lysande stilhistoriker ".
'Bakgunder' är dock en samling lättlästa och underbara populärvetenskapliga essäer, som ni genast ska köpa på närmaste antikvariat (kan inget smart förlag göra ett nytryck?), ty jisses, vad läsvärd den var!
Jag ville naturligtvis däri hitta ett resonamang om vikten av det klassiska, för att kunna fingera i tankarna den insändare som Wifstrand skulle skrivit med tanke på grekstolens undergång i Lund, och han gjorde mig inte besviken, slutet av essän 'Den verkliga antiken och vi' gav gott stoff.
Den insiktsfulle Wifstrand skriver (på tal om en religionsdebatt, vari han jämför Russell med Filon):
"Insikten om att många nya frågor äro gamla behöver icke göra oss till trötta skeptiker som säga "ingenting nytt under solen" och därmed mena "alltså är det nya lika värdelöst som det gamla", men den kan lära oss att rätt bedöma det nya såväl som det gamla och det gamlas betydelse för det nya.
Antiken hjälper oss också att hålla samman Europa; det gemensamma europémedvetande, som trots alla slitningar mellan staterna och deras maktägande klickar ändå inte utplånats i Västeuropa åtminstone, det beror till största delen på den gemensamma antika grundvalen. om det är det mest utmärkande draget i vår tid att hela jorden har blivit en sammanhängande enhet och vad som sker på ett ställe får viktiga återverkningar ända till ställets antipoder, är därmed icke sagt att vi skola offra Europa åt en global synkretism, tvärtom borde Europa i fredligt kulturarbete kunna hålla på sitt och fördjupa sitt eget utan att därmed träda andras berättigade anspråka för nära. Framtidsutsikterna för europeisk andlig kultur te sig nu inte så ljusa som de föreföllo både när Europa i början av 1700-talet självbelåtet ville förkasta våra antika föregångare och när det i slutet av århundradet svärmiskt ville återvända till dem, som om de hade legat okända och icke haft något att betyda på ett par årtusenden, och uppliva både det som var dött hos dem och det som levde. Det är rimligare och riktigare att med 1600-talet mena att det kostar möda att hålla kulturen uppe, men att det som man skall hålla uppe är vad som med möda också har hållits uppe, mer allmänt och helt eller mer sporadiskt och fragmentariskt, från antiken till nu. Mycket har tillkommit sedan antiken, och man kan ingalunda ta den till mönster i allt, men man kan behöva återvända till den i någon punkt då och någon punkt då, när vi ha genomskådat en del falska och anspråksfulla moderna muser."
Det var i sanning ingen uppoffring att knappa in detta, ty är det inte något av det mest lysande försvar av antiken ni någonsin läst? Han framlägger poäng efter poäng, man blir nästan matt. Europatanken med antik grund är en synnerlig relevant idé idag, (cf Tengström) och det tål att tänkas på att detta är publicerat 1961 då det senaste världskriget var i friskt minne ("...trots alla slitningar mellan staterna", understatment). Och vilket grepp han har om sitt material, kan sammanfatta år av kulturhistoria i bara några meningar, och språket är hisnande.
En utflykt i arkivet är en salig upplevelse, de aromrika böckerna, de förvånande fynden, dessa vetenskapsgärningar coh samlingar som ligger på hög, men samtidigt behäftad med vemod, ty nutiden vill rasera allt detta och låta det dö för evigt. Den klassiska bildningen flämtar redan, man kan aldrig bli så lärd och skolad som dessa forna tides män var, men vi kan stå på deras axlar och tradera vidare, för att göra en rörig och förvirrande metafor.
On a related note, så var jag nere i katakomberna av vår fina institution igår och rotade i arkivet. Det är ju styrelsebytartider i maj och en avgående ordförande skulle avtackas med en liten gåva, och då går man ner i arkivet och rotar igen om resterna av legenden Blomgrens samlingar (godbitarna är sedan länge utplockade), som en gång skänktes till seminariet, för att hitta någon praktfull tingest. Dessa samlingar är djupt fascinerande, man kan vara timtal där, då man kan följa vad han läst vid olika perioder, då han ofta har satt ett slutdatum i boken, samt att han i sannaing närläste och rättade allt, man finner inte en volym utan rättelser och notationer, och, och eventuella recensioner är nogsamt instoppade. Petade bl.a annat på vad som nog var hans första grekiska grammatik, hans hustrus latinläsebok, en vacker Alkmanutgåva, en enorm samling avhandlingar som han opponerat på, samt mycket annat. Jag fann en söt bok om Maecenas att skänka bort, men plockade även med en Ernout upp att ha på rummet, samt Wifstrands 'Bakgrunder' att läsa på den Brf-stämma jag skulle sitta igenom på kvällen.
Wifstrand har vi pratat om tidigare, en lysande professor i grekiska i Lund (som antagligen vridrar sig varv på varv i sin grav med tanke på debaclet), då man var klok att ge ut ett urval av honom på engelska nyligen, och i SvDs recension av detta urval med rätta kallas "en av de förnämligaste kännare av antikens grekiska språk och kultur som vårt land någonsin ägt, därtill en lysande stilhistoriker ".
'Bakgunder' är dock en samling lättlästa och underbara populärvetenskapliga essäer, som ni genast ska köpa på närmaste antikvariat (kan inget smart förlag göra ett nytryck?), ty jisses, vad läsvärd den var!
Jag ville naturligtvis däri hitta ett resonamang om vikten av det klassiska, för att kunna fingera i tankarna den insändare som Wifstrand skulle skrivit med tanke på grekstolens undergång i Lund, och han gjorde mig inte besviken, slutet av essän 'Den verkliga antiken och vi' gav gott stoff.
Den insiktsfulle Wifstrand skriver (på tal om en religionsdebatt, vari han jämför Russell med Filon):
"Insikten om att många nya frågor äro gamla behöver icke göra oss till trötta skeptiker som säga "ingenting nytt under solen" och därmed mena "alltså är det nya lika värdelöst som det gamla", men den kan lära oss att rätt bedöma det nya såväl som det gamla och det gamlas betydelse för det nya.
Antiken hjälper oss också att hålla samman Europa; det gemensamma europémedvetande, som trots alla slitningar mellan staterna och deras maktägande klickar ändå inte utplånats i Västeuropa åtminstone, det beror till största delen på den gemensamma antika grundvalen. om det är det mest utmärkande draget i vår tid att hela jorden har blivit en sammanhängande enhet och vad som sker på ett ställe får viktiga återverkningar ända till ställets antipoder, är därmed icke sagt att vi skola offra Europa åt en global synkretism, tvärtom borde Europa i fredligt kulturarbete kunna hålla på sitt och fördjupa sitt eget utan att därmed träda andras berättigade anspråka för nära. Framtidsutsikterna för europeisk andlig kultur te sig nu inte så ljusa som de föreföllo både när Europa i början av 1700-talet självbelåtet ville förkasta våra antika föregångare och när det i slutet av århundradet svärmiskt ville återvända till dem, som om de hade legat okända och icke haft något att betyda på ett par årtusenden, och uppliva både det som var dött hos dem och det som levde. Det är rimligare och riktigare att med 1600-talet mena att det kostar möda att hålla kulturen uppe, men att det som man skall hålla uppe är vad som med möda också har hållits uppe, mer allmänt och helt eller mer sporadiskt och fragmentariskt, från antiken till nu. Mycket har tillkommit sedan antiken, och man kan ingalunda ta den till mönster i allt, men man kan behöva återvända till den i någon punkt då och någon punkt då, när vi ha genomskådat en del falska och anspråksfulla moderna muser."
Det var i sanning ingen uppoffring att knappa in detta, ty är det inte något av det mest lysande försvar av antiken ni någonsin läst? Han framlägger poäng efter poäng, man blir nästan matt. Europatanken med antik grund är en synnerlig relevant idé idag, (cf Tengström) och det tål att tänkas på att detta är publicerat 1961 då det senaste världskriget var i friskt minne ("...trots alla slitningar mellan staterna", understatment). Och vilket grepp han har om sitt material, kan sammanfatta år av kulturhistoria i bara några meningar, och språket är hisnande.
En utflykt i arkivet är en salig upplevelse, de aromrika böckerna, de förvånande fynden, dessa vetenskapsgärningar coh samlingar som ligger på hög, men samtidigt behäftad med vemod, ty nutiden vill rasera allt detta och låta det dö för evigt. Den klassiska bildningen flämtar redan, man kan aldrig bli så lärd och skolad som dessa forna tides män var, men vi kan stå på deras axlar och tradera vidare, för att göra en rörig och förvirrande metafor.
Thursday, May 10, 2007
Ostiarius
I veckan sattes den nya skylten upp utanför huvudingången till institutionen (den med alla stiliga vapensköldar ovan porten, en kvarleva från tiden som hovrätt), detta då universitetet bytt sigill, samt att en del byten av institutionsnamn har skett. (Då jag i samband med gjutningen (cement är spannande) nämnde för min rumskamrat att den gamla försvunnit muttrade han ngt om att "nu tar vi ner skylten". Hans humor är av det slaget. Det ska påpekas att han är världens bästa rumskamrat, visserligen grek, men är sällan här på förmiddagen, så jag kan lyssna ostört på den förtjusande Boel Adler, låter mig äta morötter framför datorn (trots crunchandet) och har försiktigt framfört förhoppningen att 300 ska leda till ett uppsving i grekiskastudier hos menigheten, ungefär som Karate Kid-filmerna ökade kampsportarnas antal.)
Nåväl, nu sitter det nya sigillet där och det står Latin och Grekiska, så inte har vi tagit ner skylten helt, iaf inte här i Gbg.
Sitter med näsan klistrad i Egeria, Apuleius, Boethius, Ammianus, Ambrosius och Augustinus; det närmar sig tenta i den senantika kursen.
Nåväl, nu sitter det nya sigillet där och det står Latin och Grekiska, så inte har vi tagit ner skylten helt, iaf inte här i Gbg.
Sitter med näsan klistrad i Egeria, Apuleius, Boethius, Ammianus, Ambrosius och Augustinus; det närmar sig tenta i den senantika kursen.
Tuesday, May 08, 2007
An nescis, mi fili, quantilla prudentia regatur mundus
Sydsvenskan, den enda tidningen i vårt sköna land som bryr sig om det klassiska (även om också de har falafel-varianten av Flavius), hade i helgen en artikel om avskaffandet av den anrika professorsstolen i grekiska:
"Den tionde april i år skrev Lunds Universitets rektor Göran Bexell under Staffan Wahlgrens uppsägning. Därmed försvann den 339 år gamla professuren, som bland andra Esaias Tegnér och Carl Georg Brunius innehaft. Anledningen: för få studenter och för lite pengar. Men professorn som haft sitt jobb är besviken. – Eftersom unga människor har svårt att se vad de ska göra med studier i humaniora är det inte så konstigt att de väljer bort det. Men att köra humanioran i botten så här fullständigt, gör att Lunds universitet riskerar att mista sin ställning som Sydsveriges främsta universitet, säger Staffan Wahlgren.
[...]
Ämnet grekiska språket och litteraturen kommer finnas kvar på Lunds universitet. Men bara i form av en halvtidstjänst. – Grekiska och latin är viktigt som en del av det kulturella bagaget. Men det fungerar också som en grund för en massa andra ämnen, som antik filosofi eller för den delen teologi. "
Den lilla följande intervjun med deras s.k. rector magnificus, Bexell (skriv honom gärna en rad), saknas tyvärr i nätupplagan, vari han förnekar att humaniora är lågprioriterat och bara talar om studentsöktryck. Så tragiskt, skrattretande och sorgligt att lunchen sakta kryper upp i halsen.
Allvarligt talat, detta är befängt, och än värre är den kompakta tystnad som dessa vanvettiga beslut möts med. Vi måtte ha den enda högerregeringen i universum som inte bryr sig en jota (grekiskt!) om bildning och dess fundament. Detta är ungefär som att lägga ner matematiken på en högskola, att utplåna latinet och grekiskan är att ta bort alla grundvalar för forskning och studier.
Ska våra teologer bara läsa heliga skrift i omtolkning, ska våra medeltidshistoriker hoppa över allt som är på latin, och ska vi lägga ner Linnéforskningen helt?
"Den tionde april i år skrev Lunds Universitets rektor Göran Bexell under Staffan Wahlgrens uppsägning. Därmed försvann den 339 år gamla professuren, som bland andra Esaias Tegnér och Carl Georg Brunius innehaft. Anledningen: för få studenter och för lite pengar. Men professorn som haft sitt jobb är besviken. – Eftersom unga människor har svårt att se vad de ska göra med studier i humaniora är det inte så konstigt att de väljer bort det. Men att köra humanioran i botten så här fullständigt, gör att Lunds universitet riskerar att mista sin ställning som Sydsveriges främsta universitet, säger Staffan Wahlgren.
[...]
Ämnet grekiska språket och litteraturen kommer finnas kvar på Lunds universitet. Men bara i form av en halvtidstjänst. – Grekiska och latin är viktigt som en del av det kulturella bagaget. Men det fungerar också som en grund för en massa andra ämnen, som antik filosofi eller för den delen teologi. "
Den lilla följande intervjun med deras s.k. rector magnificus, Bexell (skriv honom gärna en rad), saknas tyvärr i nätupplagan, vari han förnekar att humaniora är lågprioriterat och bara talar om studentsöktryck. Så tragiskt, skrattretande och sorgligt att lunchen sakta kryper upp i halsen.
Allvarligt talat, detta är befängt, och än värre är den kompakta tystnad som dessa vanvettiga beslut möts med. Vi måtte ha den enda högerregeringen i universum som inte bryr sig en jota (grekiskt!) om bildning och dess fundament. Detta är ungefär som att lägga ner matematiken på en högskola, att utplåna latinet och grekiskan är att ta bort alla grundvalar för forskning och studier.
Ska våra teologer bara läsa heliga skrift i omtolkning, ska våra medeltidshistoriker hoppa över allt som är på latin, och ska vi lägga ner Linnéforskningen helt?
Omnia scire volunt omnes, sed discere nolunt.
Ävne frågelådan är eftersatt, här är återigen någon som vill ha sitt motto på latin:
HEJ! jag har letat och letar efter en latinsk översättning på ett motto jag har.
"ALLT HAR EN MENING"
Har du någon aning om vad översättningen kan vara?
Och om du vet, vill du skicka den till mig när du har tid och ork?
TACK på FÖRHAND!
Jag vet inte riktigt hur jag ska kunna sända detta till den undrande damen, då jag inte har ngn adress, men jag lägger svaret här och hoppas på det bästa.
Mening i betydelsen åsikt är väl knappast vad som avses här, och vi kan slänga ner opinio i diket på vår färd mot en fras, vi hehåller dock sententia, då det kan ha betydelsen innebörd, och plockar upp ngra ord såsom sensus och intellectus, men förkastar även dessa snabbt, då jag misstänker att flickan vill ha ngt i stil med betydelsen "avsikt" för mening. Där finns en uppsjö ord; mens, voluntas, consilium, animus, cogitatio och återigen sententia (iaf enl Cavallin).
jag gillar dock inte riktigt sententia här, utan kanske cogitatio, voluntas eller consilium skulle funka, det är svårt att få rätt nyans. Knepigt.
Att sedan göra en omnia voluntatem/cogitationem habent, känns inte bra alls, utan är bara en klumpig översättning, och varianten voluntas/cogitatio/consilium omnibus/in omnibus est, upplever jag inte heller som helt bekväm, det funkar väl typ, och in omnibus är möjligtvis bättre.
En annan variant vore att göra ngn slags verbras av det hela, "allt vill ngt", omnia aliquid volunt eller kanske bara omnia volunt, eller varför inte omnia aliquid petunt, "allt strävar efter ngt". Eller en participvariant på dessa?
Måste fundera lite till, det är dags för lunch, det är omöjligt att tänka hungrig.
HEJ! jag har letat och letar efter en latinsk översättning på ett motto jag har.
"ALLT HAR EN MENING"
Har du någon aning om vad översättningen kan vara?
Och om du vet, vill du skicka den till mig när du har tid och ork?
TACK på FÖRHAND!
Jag vet inte riktigt hur jag ska kunna sända detta till den undrande damen, då jag inte har ngn adress, men jag lägger svaret här och hoppas på det bästa.
Mening i betydelsen åsikt är väl knappast vad som avses här, och vi kan slänga ner opinio i diket på vår färd mot en fras, vi hehåller dock sententia, då det kan ha betydelsen innebörd, och plockar upp ngra ord såsom sensus och intellectus, men förkastar även dessa snabbt, då jag misstänker att flickan vill ha ngt i stil med betydelsen "avsikt" för mening. Där finns en uppsjö ord; mens, voluntas, consilium, animus, cogitatio och återigen sententia (iaf enl Cavallin).
jag gillar dock inte riktigt sententia här, utan kanske cogitatio, voluntas eller consilium skulle funka, det är svårt att få rätt nyans. Knepigt.
Att sedan göra en omnia voluntatem/cogitationem habent, känns inte bra alls, utan är bara en klumpig översättning, och varianten voluntas/cogitatio/consilium omnibus/in omnibus est, upplever jag inte heller som helt bekväm, det funkar väl typ, och in omnibus är möjligtvis bättre.
En annan variant vore att göra ngn slags verbras av det hela, "allt vill ngt", omnia aliquid volunt eller kanske bara omnia volunt, eller varför inte omnia aliquid petunt, "allt strävar efter ngt". Eller en participvariant på dessa?
Måste fundera lite till, det är dags för lunch, det är omöjligt att tänka hungrig.
Flavii
I DN-artikeln om den där nyfunna Herodes-graven används en mindre känd variant av namnet Flavius Josephus :
"Herodes som enligt Matteusevangeliet beordrade barnamord för att undanröja Messias utnämndes ungefär 40 före vår tideräkning till "kung över judarna" av den romerska senaten.Enligt den samtida historikern Falavius Josephus dog Herodes år 4 före vår tideräkning."
Detta är dock snäppet bättre än SvD som blandar de båda formerna:
"Upptäckten löser ett av Israels största arkeologiska mysterier. Majoriteten av forskarna har haft uppfattningen att Herodes var begravd i just Herodion, på grund av skrifter från den judiske historikern Flavius Josephus.
[...]
Herodes som enligt Matteusevangeliet beordrade barnamord för att undanröja Messias utnämndes ungefär 40 före vår tideräkning till "kung över judarna" av den romerska senaten. Enligt den samtida historikern Falavius Josephus dog Herodes år 4 före vår tideräkning."
Då en googling visar att denna falafel-form finnes mest i en del äldre skrifter (kan vara lapsusar) samt i de nyhetsartiklar som talar om Herodes-graven, så kanske det är en hebreisk avart eller helt enkelt ett stavfel i pressmeddelandet.
Hur som helst, då Josephus knappast är obskyr, tycker man att ett fel av detta slag, om nu i pressmeddelandet, borde ha rättats till, och sålunda; skäms på dessa obildade tidningar!
"Herodes som enligt Matteusevangeliet beordrade barnamord för att undanröja Messias utnämndes ungefär 40 före vår tideräkning till "kung över judarna" av den romerska senaten.Enligt den samtida historikern Falavius Josephus dog Herodes år 4 före vår tideräkning."
Detta är dock snäppet bättre än SvD som blandar de båda formerna:
"Upptäckten löser ett av Israels största arkeologiska mysterier. Majoriteten av forskarna har haft uppfattningen att Herodes var begravd i just Herodion, på grund av skrifter från den judiske historikern Flavius Josephus.
[...]
Herodes som enligt Matteusevangeliet beordrade barnamord för att undanröja Messias utnämndes ungefär 40 före vår tideräkning till "kung över judarna" av den romerska senaten. Enligt den samtida historikern Falavius Josephus dog Herodes år 4 före vår tideräkning."
Då en googling visar att denna falafel-form finnes mest i en del äldre skrifter (kan vara lapsusar) samt i de nyhetsartiklar som talar om Herodes-graven, så kanske det är en hebreisk avart eller helt enkelt ett stavfel i pressmeddelandet.
Hur som helst, då Josephus knappast är obskyr, tycker man att ett fel av detta slag, om nu i pressmeddelandet, borde ha rättats till, och sålunda; skäms på dessa obildade tidningar!
Friday, May 04, 2007
solea
Är upptagen och disträ, mycket att tänka på. Sålunda dåligt med inlägg. Här doch lite diverse:
- En recension av spelet 300, "ett sunkigt Space invaders i sandaler".
- En nyupptäckt gladiatorkyrkogård, och de rön som hämtats från de fynden:
"En intressant upptäckt som forskarna gjort är att benresterna visar på att gladiatorerna fick både bra och dyr läkarvård. En av de funna kropparna visar till och med tecken på kirurgisk amputering. Forskarna menar på att benen visar att det inte handlat om okontrollerade massfajter utan snarare om organiserade dueller med strikta regler och domare. Därmed inte sagt att striderna var ofarliga. Många av benen visar även på dödliga skador, vilket stämmer väl överens med historieskrivningen där man kan läsa om hur den blodtörstande publiken kunde ropa "iugula" (kör lansen i honom), om en gladiator inte var tillräckligt skicklig eller om han visade tecken på feghet."
- I vågen med deckare som utspelar sig i antikens Rom (typ Saylor) finns det även något för de unga, nämligen Roman Mysteries.
Har, som sagt, mycket att tänka på.
- En recension av spelet 300, "ett sunkigt Space invaders i sandaler".
- En nyupptäckt gladiatorkyrkogård, och de rön som hämtats från de fynden:
"En intressant upptäckt som forskarna gjort är att benresterna visar på att gladiatorerna fick både bra och dyr läkarvård. En av de funna kropparna visar till och med tecken på kirurgisk amputering. Forskarna menar på att benen visar att det inte handlat om okontrollerade massfajter utan snarare om organiserade dueller med strikta regler och domare. Därmed inte sagt att striderna var ofarliga. Många av benen visar även på dödliga skador, vilket stämmer väl överens med historieskrivningen där man kan läsa om hur den blodtörstande publiken kunde ropa "iugula" (kör lansen i honom), om en gladiator inte var tillräckligt skicklig eller om han visade tecken på feghet."
- I vågen med deckare som utspelar sig i antikens Rom (typ Saylor) finns det även något för de unga, nämligen Roman Mysteries.
Har, som sagt, mycket att tänka på.
Wednesday, May 02, 2007
flebilis
Har helt glömt att länka till DNs recension av Sture Linnérs "Från Alexander till Augustus" (här är SvDs), och gör sålunda det nu:
"Men på det hela taget gläds jag ohämmat över Linnérs rundmålning, inte minst hans kloka resonemang kring vad grekerna kallade kairos (ungefär: tillfället, ett avgörande eller kritiskt ögonblick) - och dess betydelse för bildkonstens framställningar av rörelse och dramatik, ofta präglade av ond och bråd död, med Laokoongruppen som förnämsta exempel. Och hans litteraturhistoriska exposé dröjer förtjänstfullt vid de fyra stora: den subtile lustspelsförfattaren Menander, den hyperraffinerade lyrikern Kallimakos, den både vid- och skarpsynte herdediktaren Teokritos och den originelle epikern Apollonios, lika hemmastadd i äventyrens som studerkammarens värld. Alla kommenteras de här av sentida svenska kolleger, som Vilhelm Ekelund eller Sven Alfons.
I det (sistnämnda) sällskapet saknar jag egentligen bara Hjalmar Gullberg, som vid sidan av Ekelöf förefaller mig vara den svenske poet som bäst förstått hellenismens egenart och speciella attraktion. I hans fall gäller det framför allt det stråk av melankoli som glimmar i de gamla texterna. "Redan i ungdomens tidiga år har jag tröttnat på livet", läser vi hos epigramdiktaren Asklepiades. Med Gullbergs knappa ord i den dödsmärkta diktboken "Ögon läppar", föranledda av ett marmorhuvud där samma ungdom, tjugoårig, stirrar blint mot poeten över tjugo seklers avstånd: "Vemod, hellenistiskt. / Vad vill våren mig?"
"Men på det hela taget gläds jag ohämmat över Linnérs rundmålning, inte minst hans kloka resonemang kring vad grekerna kallade kairos (ungefär: tillfället, ett avgörande eller kritiskt ögonblick) - och dess betydelse för bildkonstens framställningar av rörelse och dramatik, ofta präglade av ond och bråd död, med Laokoongruppen som förnämsta exempel. Och hans litteraturhistoriska exposé dröjer förtjänstfullt vid de fyra stora: den subtile lustspelsförfattaren Menander, den hyperraffinerade lyrikern Kallimakos, den både vid- och skarpsynte herdediktaren Teokritos och den originelle epikern Apollonios, lika hemmastadd i äventyrens som studerkammarens värld. Alla kommenteras de här av sentida svenska kolleger, som Vilhelm Ekelund eller Sven Alfons.
I det (sistnämnda) sällskapet saknar jag egentligen bara Hjalmar Gullberg, som vid sidan av Ekelöf förefaller mig vara den svenske poet som bäst förstått hellenismens egenart och speciella attraktion. I hans fall gäller det framför allt det stråk av melankoli som glimmar i de gamla texterna. "Redan i ungdomens tidiga år har jag tröttnat på livet", läser vi hos epigramdiktaren Asklepiades. Med Gullbergs knappa ord i den dödsmärkta diktboken "Ögon läppar", föranledda av ett marmorhuvud där samma ungdom, tjugoårig, stirrar blint mot poeten över tjugo seklers avstånd: "Vemod, hellenistiskt. / Vad vill våren mig?"
Panem et circenses
(Jo, jag har haft lite semester, sånghäfteskonstruerande tar tid, samt det behövdes en smula mer allmän vila, men tyvärr är det nu att vara åter vid arbetet.)
Caesars de Bello Civili har nu kommit på svenska, och recensionen inleds underbart nog, med en liten glimt av latinets läge i landet idag:
"Efter något mer än två årtusenden utkommer Julius Cæsars arbete Inbördeskriget på svenska och man har svårt att inte utbrista ”äntligen”! Det mest egendomliga är att verket utkommer i en tid då klassisk bildning nått ett lågvattenmärke i svenskt utbildningsväsende. Aldrig tidigare har standarden vad gäller undervisning och kunskaper i de klassiska språken och antikens historia varit så lågt värderad som under de senaste tre till fyra decennierna. Latinet och den klassiska grekiskan är inte bara utrensade från gymnasiets läroplan, snart är de också avlägsnade från universiteten. Som gammal latinare kan man inte annat än sörja denna kortsynta utveckling. "
Och så en läsvärd UnderStreckare från måndagen om studentexamens historia i Sverige:
"Resultatet blir ”överproduktion” av studenter – och därmed arbetslöshet med dess både sociala och politiska konsekvenser.Situationen i Tyskland utgjorde en skräckbild med dess ”50000 Doktoren ohne Brot”; gjorda beräkningar tydde på att de skulle bli ännu flera: 100000 arbetslösa doktorer redan 1935. Alla dessa arbetslösa skulle ofrånkomligen komma att bilda en kår av vinddrivna existenser utan möjlighet till uppgifter i samhället.[Det är som att se in i sin egen framtid] Och problemet fanns dessvärre också på andra håll.
Ohlon avslutade sin artikelserie med denna dystra analys: det var fredlösa akademiker [bra namn på ett förortsgäng?]och inte alls något industriproletariat som låg bakom bolsjevikrevolutionen i Ryssland och det var arbetslösa akademiker som bar upp Hitlerismen i Tyskland och en hel del sysslolösa studenter som satt igång lapporörelsen i Finland. ”Må vi inför dessa avskräckande exempel i tid betänka, vad vår frid tillhörer”!
Ivar Andersson hade noterat att de skolreformer som syftat till att skapa möjligheter för obemedlade begåvningar att läsa vidare dessvärre lett till problem: ”Den oerhörda ansvällning vårt högre skolväsende fått, innebär emellertid snarare en plutokratisering än en demokratisering i ståndscirkulationen”. I skildringen av en kommande utveckling knöt han direkt an till Ohlons artiklar: här hotar ett farligt proletariat. ”Både ledarna i Hitlers armé och gudlöshetspropagandans apostlar bland kommunisterna rekryteras främst ur desperata akademiska kretsar”.[Varför görs det ingen såpa om dessa, istället för de där tråkiga hemmafruarna?]"
Caesars de Bello Civili har nu kommit på svenska, och recensionen inleds underbart nog, med en liten glimt av latinets läge i landet idag:
"Efter något mer än två årtusenden utkommer Julius Cæsars arbete Inbördeskriget på svenska och man har svårt att inte utbrista ”äntligen”! Det mest egendomliga är att verket utkommer i en tid då klassisk bildning nått ett lågvattenmärke i svenskt utbildningsväsende. Aldrig tidigare har standarden vad gäller undervisning och kunskaper i de klassiska språken och antikens historia varit så lågt värderad som under de senaste tre till fyra decennierna. Latinet och den klassiska grekiskan är inte bara utrensade från gymnasiets läroplan, snart är de också avlägsnade från universiteten. Som gammal latinare kan man inte annat än sörja denna kortsynta utveckling. "
Och så en läsvärd UnderStreckare från måndagen om studentexamens historia i Sverige:
"Resultatet blir ”överproduktion” av studenter – och därmed arbetslöshet med dess både sociala och politiska konsekvenser.Situationen i Tyskland utgjorde en skräckbild med dess ”50000 Doktoren ohne Brot”; gjorda beräkningar tydde på att de skulle bli ännu flera: 100000 arbetslösa doktorer redan 1935. Alla dessa arbetslösa skulle ofrånkomligen komma att bilda en kår av vinddrivna existenser utan möjlighet till uppgifter i samhället.[Det är som att se in i sin egen framtid] Och problemet fanns dessvärre också på andra håll.
Ohlon avslutade sin artikelserie med denna dystra analys: det var fredlösa akademiker [bra namn på ett förortsgäng?]och inte alls något industriproletariat som låg bakom bolsjevikrevolutionen i Ryssland och det var arbetslösa akademiker som bar upp Hitlerismen i Tyskland och en hel del sysslolösa studenter som satt igång lapporörelsen i Finland. ”Må vi inför dessa avskräckande exempel i tid betänka, vad vår frid tillhörer”!
Ivar Andersson hade noterat att de skolreformer som syftat till att skapa möjligheter för obemedlade begåvningar att läsa vidare dessvärre lett till problem: ”Den oerhörda ansvällning vårt högre skolväsende fått, innebär emellertid snarare en plutokratisering än en demokratisering i ståndscirkulationen”. I skildringen av en kommande utveckling knöt han direkt an till Ohlons artiklar: här hotar ett farligt proletariat. ”Både ledarna i Hitlers armé och gudlöshetspropagandans apostlar bland kommunisterna rekryteras främst ur desperata akademiska kretsar”.[Varför görs det ingen såpa om dessa, istället för de där tråkiga hemmafruarna?]"
Prandium harengense
Valborg sålunda lyckligt förlöpt, med det antagligen bästa sånghäftet någonsin. Inte bara estetisk (tack till designteamet!), utan även för att andelen sånger på latin var den högsta någonsin.
Naturligtvis fanns De brevitate (7 verser), men även kanonfavoriten Noster gallus est mortuus, och två mkt uppskattade latinska varianter av svenska visor. Den första listar ni nog snabbt ut den svenska titeln till:
Totum it. Cantabimus: omnia iam cadunt.
Totum it. Cantabimus. spes cadit.
Et qui non ceperit totum,
habebit nec dimidium.
Totum it! Cantabimus: spes vivit!
Jag hade råkat, så jag knappat in den på datorn för sånghäftet, i hast och slarv, satt ett spes istället för iam i första raden, och vilket ledde till att detta fick korrigeras för hand. Latinisten som upptäckte detta ville insistera på ett Corr. i häftet, but relented.
På valborg, sittandes i grönskan och i solen, med en snaps i handen (Marskens, tack), måste det sjungas Bellman, vilket även går på latin. Ecce, "Gubben Noak" i Arminis tolkning (såväl denna, som den ovan är hämtade från Gbgs högskolas studentkårs sångbok, anno 1952):
Senex Noak, senex Noak bonus vir fuit.
Exiens ex arca
bonus patriarcha
multum vini, multum vini humi coluit.
Vix descendit, vix descendit arca vetere,
emit cum lagenas,
quales caupo plenas
nunc in novo, nunc in novo vendit nemore.
Bene scivit, bene scivit semper hominum
guttura sitire
penitus et mire
Inde Noak, inde Noak fecit spiritum.
Anus Noak, anus Noak optima fuit.
Pocula marito
dabat. Talis cito
uxor nihi, uxor mihi esse debuit.
Numquam dixit, numquam dixit: 'Heus, patercule,
desine potare!'
Immo ebriare
senem iussit, senem iussit se quotidie.
Veros Noak, veros Noak habuit crines,
vultum rubicundum
mentum et rotundum;
totos semper, totos semper hausit calices.
Tum vivebant, tum vivebant dulce atavi.
Omnes tum bibebant,
nulli sitiebant
ad exstructam, ad exstructam mensam aridi.
Non gravabat, non gravabat propinatio.
Nemo tum vicino
dixit: 'En propino!'
Hauriebant, hauriebant pocula modo.
Dock inkluderades blott 2 verser i sånghäftet, då det fanns vissa anti-anti-barbarus-krafter på lunchen. Men, oh, vad roligt vi hade!
Naturligtvis fanns De brevitate (7 verser), men även kanonfavoriten Noster gallus est mortuus, och två mkt uppskattade latinska varianter av svenska visor. Den första listar ni nog snabbt ut den svenska titeln till:
Totum it. Cantabimus: omnia iam cadunt.
Totum it. Cantabimus. spes cadit.
Et qui non ceperit totum,
habebit nec dimidium.
Totum it! Cantabimus: spes vivit!
Jag hade råkat, så jag knappat in den på datorn för sånghäftet, i hast och slarv, satt ett spes istället för iam i första raden, och vilket ledde till att detta fick korrigeras för hand. Latinisten som upptäckte detta ville insistera på ett Corr. i häftet, but relented.
På valborg, sittandes i grönskan och i solen, med en snaps i handen (Marskens, tack), måste det sjungas Bellman, vilket även går på latin. Ecce, "Gubben Noak" i Arminis tolkning (såväl denna, som den ovan är hämtade från Gbgs högskolas studentkårs sångbok, anno 1952):
Senex Noak, senex Noak bonus vir fuit.
Exiens ex arca
bonus patriarcha
multum vini, multum vini humi coluit.
Vix descendit, vix descendit arca vetere,
emit cum lagenas,
quales caupo plenas
nunc in novo, nunc in novo vendit nemore.
Bene scivit, bene scivit semper hominum
guttura sitire
penitus et mire
Inde Noak, inde Noak fecit spiritum.
Anus Noak, anus Noak optima fuit.
Pocula marito
dabat. Talis cito
uxor nihi, uxor mihi esse debuit.
Numquam dixit, numquam dixit: 'Heus, patercule,
desine potare!'
Immo ebriare
senem iussit, senem iussit se quotidie.
Veros Noak, veros Noak habuit crines,
vultum rubicundum
mentum et rotundum;
totos semper, totos semper hausit calices.
Tum vivebant, tum vivebant dulce atavi.
Omnes tum bibebant,
nulli sitiebant
ad exstructam, ad exstructam mensam aridi.
Non gravabat, non gravabat propinatio.
Nemo tum vicino
dixit: 'En propino!'
Hauriebant, hauriebant pocula modo.
Dock inkluderades blott 2 verser i sånghäftet, då det fanns vissa anti-anti-barbarus-krafter på lunchen. Men, oh, vad roligt vi hade!
Subscribe to:
Posts (Atom)
