Prunus padus

Bristen på sömn i kombination med de sakta sönderfallande och döende häggblommorna gör mig sentimental och gråtfärdig. Insomnia gör mig grinig (i dess sannaste bemärkelse) och hägg, ja, det är min madeleinekaka i lindblomsthé.
Den där så rika, fylliga, smärtsamma doften för mig tillbaka till varenda förälskelse jag upplevt, om kärlek hade en doft skulle det vara döende hägg.

Det finns åtskilliga dofter som för mig till glömda, forna ställen; nivea leder till barndomen, lapsang till min stormiga gymnasietid, buxbom till en viss sommar i USA, men hägg är det värsta, det kan lägga sig som en mara över bröstet, och man kan bli stående under det konfettislungande trädet i flera minuter och minnas.

Kombinerar man sådan högtravande sentimentalitet med Tibullus-läsning är det bara att släppa på sina prydligt uppbyggda barrikader och dammar och låta skiten flöda.

Jag menar, när man börjar sin dag med att plöja Tibullus I:5 och möts med:

Asper eram et bene discidium me ferre loquebar:
at mihi nunc longe gloria fortis abest.
namque agor ut per plana citus sola uerbere turben
quem celer adsueta uersat ab arte puer.
ure ferum et torque, libeat ne dicere quicquam
magnificum post haec: horrida uerba doma.
parce tamen, per te furtiui foedera lecti,
per uenerem quaeso compositumque caput

I Lees fina översättning:

I was angry and proclaimed separation did not hurt,
but such heroics now are far beyond me.
I am driven, like a top spinning on a flat surface,
whipped by an agile boy who knows his buisness.
Twist and sear my pride with torture till I never fancy
grandiloquence again. Tame my ranting speech.
But forgive me, I beseech you, by the bond of stolen love,
by Venus and the heads of our agreement.

Eller kanske Köhlers svenska översättning:

Sårande var mina ord att jag ej bryr mig om att vi skiljs åt,
men all stursk skrytsamhet har jag gett upp nu totalt.
Ty liksom snurran snabbt vrids runt över plan mark med piskan
skickligt av pojkar, just så drivs jag helt redlös omkring...
Bränn och pina ett odjur som jag, så lusten att skrävla
efteråt ej dyker upp! Stävja mitt rysliga språk!
Trots allt ber jag om nåd, vid de hemliga band som vi knutit,
vid vår kärlek, vid tryggt huvud som lutats vid mitt.

Kanske känner man igen sig lite.
Tibullus fortsätter med att berätta att det är genom hans försorg som hon, Delia, tillfrisknat från svår sjukdom, han har offrat och bett till gudarna. Men nu får en annan man frukterna av hans gudalöften.
Tibullus fortsätter sedan på sit typiska sätt att beskriva den lantliga idyll de skulle levt i om hon valt honom, det stilla livet på deras gård.
Men så blev det ju inte och han kan inte glömma:

Saepe ego temptavi curas depellere vino,
At dolor in lacrimas verterat omne merum.
Saepe aliam tenui, sed iam cum gaudia adirem,
Admonuit dominae deseruitque Venus.
Tunc me discedens devotum femina dixit
Et pudet et narrat scire nefanda meam.
Non facit hoc verbis, facie tenerisque lacertis
Devovet et flavis nostra puella comis.

Lee säger:

Often have I tried to drink away my troubles,
but the sorrow turned every wine into tears;
often embraced another, but Venus on joy's brink
reminding me of Delia forsook me.
Then calling me bewitched the woman left me and to my shame
spread rumours that my girl uses black arts.
What need has she of spells, with that bewitching face,
soft arms and yellow hair.

(Eller om ni är sugna på en annan engelsk översättning eller kanske en på franska.)

Men på svenska blir det enligt Köhler, och här är han lysande:

Ofta har jag försökt att dränka bekymren i vinet-
smärtan förvandlade dock vinet till tårar var gång.
Sov med någon annan ibland, men just när jag ämnade njuta
frammanar Venus din bild, älskling, och bort flyr min kraft.
Kvinnan lämnade mig då och påstod att jag var förhäxad;
att du bedrev häxeri, sånt spred hon ut-vilken skam!
Nej, inte alls med ord gör min flicka det, nej, hon förtrollar
med sin skönhet, sin arms mjukhet, sitt gyllene hår.

En lysande dikt, inte sant?
Han förbannar henne visserligen därefter på hemskaste vis och önskar henne mycket ont, men man får en känla av att det är hyggligt tomma hot.
I den följande elegin (I:6) skriver han nämligen, och kontexten är att han åter blivit grymt sviken, det är inte en aggresiv dikt utan ledsamt uppgiven:

Non ego te pulsare velim, sed venerit iste
si furor, optarim non habuisse manus.

Lee översätter detta sålunda:

I'd never strike you, Delia, but should the mad fit come
I'd pray to lose my hands.

Och den svenska tolkningen blir à la Köhler:

Slå dig vill jag ej, min Delia, men om jag blev så
rasande såge jag helst att mina händer ej fanns.

Vad vi far ut mot den älskade då vi sviks, em inte kan vi skada dem, man kommer alltid tänka på dem vid häggen och som Tibullus nära fåfängt hopp.

I samma dikt lanseras, för övrigt, för närapå första gången i västerlandets histora (Plautus var före, och Ovidius tar upp det därefter)ursäkten "Inte ikväll, älskling, jag har huvudvärk":

Te tenet, absentes alios suspirat amores
et simulat subito condoluisse caput.

Lee:

Her sighs while she embraces you are for an absent lover
and the sudden head-ache is a subterfuge.

Köhler, som återigen så snyggt fångar det resonerande inre samtalet:

Visst, hon omfamnar dig men längtar då efter en fjärran
älskare, låtsas helt tvärt att hennes huvud gör ont.

Jag kan nämna att det är omdiskuterat om det är en eller flera älskare hon suckar efter. (Kvinnor=tokonda)
Vidare finns i just detta poem omnämnande den dekokt som döjler sugmärken och kärleksbett(ett sådant; livor att göra ett; livere, Vilborg har det inte),ett mycket vanligt motiv hos de tonårs-hånglande romarna.

Catullus frågar t.ex sin Lesbia då hon lämnat honom i dikt 8; Quem basiabis? Cui labella mordebis? (vem ska du nu kyssa, vems läppar ska du nu bita) och även Ovidius, Propertius samt andra har detta i sina dikter.

Hmm, när hade jag ett sugmärke/bett senast?
Det är bättre att tänka på sådant, man tar sig då upp ur det sentimental och tårögda träsket.