conventus

Ah, den stora, stora filologkongressen har avslutats och livet ska väl strax återvända till sitt normaltillstånd. Jag skulle egentligen nu behöva en kortare semester och en privat massör för att verkligen bli mig själv igen, men sådant tillhandahålls icke.

Nåväl, ingen ska kunna förneka att det var otroligt roligt och sanneligen stimulerande, men jag tror kruxet kanske lite ligger i att om man som jag är van vid att sitta på sin kammare (eller på sitt lokala bibliotek) läsandes och skrivandes i trivsam ensamhet, så blir det en smula chockartat att plötsligt vara ständigt social i ungefär tre dagar.

Och så var det det där med kaffet... Då jag som nämnt blivit rectrix coffeae för detta lilla spektakel, spenderade jag en stor del av tiden springandes runt och bärandes kaffetermosar, läggandes frallor i skön emplacement och klurandes på mjölkens datummärkning. Jag kan berätta att kak-konsumptionen var särdeles låg, med tanke på mina beräkningar, och trots att frukter av olika slag inköpts (physalis!) var det bara bananerna som åts, det som hade en strykande åtgång var godiset, dessa snaskbitar var rullade i papper med universitetets emblem. Vissa gick omkring som hamstrar tack vare dessa.

Första dagen var löjligt och självförvållat seg för mig, då jag dessförinnan gjort en blixtvisit till den gamla hemstaden för att gå på en god väns disputation och följande disp.fest. (Denna var nog en av roligaste fester i mitt liv, med högtidsdräkt, en viss professor till bordet (mkt underhållande), utmärkt orkester och en mycket lång och blöt efterfest på en institution som kanske inte ska namnges.) Jag var, som kan förstås, inte helt återställd, men tapper på konferensens första dag.

Om vi sålunda tänker bor allt kaffekånkande från min dagordning så kan jag berätta att jag lärde mig om sabelliska, grekiska interjektioner och Syon Abbey.

Om jag bläddrar igenom mina anteckningar ser jag att jag mest suttit och förundrats över det onormala antalet svarta skjortor bland grecisterna, enligt mina beräkningar bars det 5 stycken sådana, vidare två svarta tröjor och två mörkblå skjortor. Detta bland blott 15 anmälda grecister!
Hade de snackat ihop sig innan? Var det någon slags manifestation? Är det en Johnny Cash-grej? Har det något med Oswald Mosley att göra? Eller var det bara en sådan där kosmisk slump som emellanåt inträffar?

Dagen avslutades med en trevlig middag i vår vackra entré-hall, och den följande började tidigt för mig, dels pga det förbaskade kaffet, men även för att jag anfallits av en särdeles elakartad förkylning och var tvungen av min nästäppa att sova högt upp-pallad på en mängd obekväma kuddar, vilket även är bra för att inte ens flegma ska blandas med blodet och gallan under natten. Sov aldrig platt, iuvenes!

Jag inhämtade kunskaper om Filoponos, Calpurnius, Rönnow och vulgarisering, samt prövade nya sorters kakor för att se om de skulle falla de församlade filologerna mer på läppen. (Nix) Det mystifierande klädesplagget för dagen var seglarskor, detta var dock jämt spritt bland greker och latinister, och det fanns även en viss stockholmiansk koncentration.
Ämneskonferenserna var suveräna (well, jag kan väl egentligen bara tala för latinet), det finns så mycket bra idéer därute. Man kanske borde byta dem med varandra oftere än vart tredje år.

Den stora tjusiga middagen skedde vid vatten och dit transporterades vi i en special-abonnerad spårvagn från anno 1920 (eller därkring). En fantastisk middag med mycket vin, dock tyvärr har jag varken skvaller eller skandaler att komma med. Det kanske skedde bakom min rygg.

Och så, den sista dagen. Folk var en smula sega, jag kände mig mest vansinnig, då kombinationen av snuva och rödvin hållit mig från välbehövd sömn, och för att, som påpekat ovan, jag verkligen inte är van vid att umgås så ständigt med en dylik mängd människor. På något sätt, förutom mitt kaffenisse-ämbete, hade jag blivit power point guru, (det finns ingen rimlig förklaring därtill) och hjälpte dra sladdar för en mycket vacker föreläsning om Albertus Pictor och Höga visan. Därefter den avslutande föreläsningen, med den absolut bästa titeln; "Axel Oxenstierna - Projektet". (Projektet är ruskigt intressant, så jag kanske ska strunta i att göra mig lustig över föredragets titel)

Därefter var det äntligen slut, och jag tänker nu undvika ögonkontakt med folk i minst en vecka och väsa ilsket åt alla som kommer mig nära. Solitude!

Stort tack till alla de underbara föreläsarna, i synnerhet hr Pheu och frk Dublar, ni tog i sanning segerpalmen i denna kategori, och till de gamla bekanta som kom fram och hälsade på kaffenissan, speciellt lundensarna (favoritkomplimang: "Du har växt till dig bra!"), och min allra största tacksamhet till mina consortes coffeae.