Eros IV

Äntligen, vi återvänder till konferensen! Som ni väntat, iuvenes.

Det är otroligt svårt att göra dessa föreläsningar rättvisa, speciellt de beskrivna här nedan, it was quite riveting, och jag skulle gärna formulera mig snyggare och berätta utförligare, men om jag inte slänger ut dem nu i cyberrymden, kommer det inte bli av någonsin.

(Och så en brasklapp som gäller dessa återberättelser, de grundas på min subjektiva uppfattning från kletiga, förvirrade anteckningar. Jag kan sålunda ha missförstått allt, vidare har jag inte riktigt tid eller utrymme att göra dem rättvisa)

Jag var väl inte så mycket piggare den följande dagen, visserligen var nu orsaken stillsamt vindrickande och nattsudd, men tyvärr med samma konsekvenser som det tidigare vildsinta, dock skärptes alla sinnen vid förmiddagssessionens fantastiska upplägg; Eros goes West: women and erotics in latin litterature.

Dagen inleddes med Maria Plazas Extreme women in love: transgressive female sexuality in Petronius and Juvenal.
(Plaza hade under förra symposiedagen i min inofficiella omröstning vunnit vackrast nacke, jag satt som alltid längst bak och kunde sålunda utan problem kritiskt bedöma startfältet, och hennes ljushyllta med mörk knut däröver, sopade allvarligt talat banan med de övriga.)

Hursomhaver, Plaza, som ni ser på titeln, talade en del om den råa sexualiteten, tydligen hade hon, såsom tillfrågad att tala på detta symposium, sagt att hon inte hade så mycket om kärlek, men ”quite a lot of sex”.

Transgressiviteten hon visade spännande exempel på härörde från Petronius och Juvenalis och handlade om ett rollbyte mellan män och kvinnor, då de i antiken så underkastade kvinnorna förvandlas till skrattande, hånande aggressorer gentemot män, och ställer den könsmaktordningen på ända.

Vad som tyligen gjorde Petroniustexten extra otäck är att kvinnorna just ständigt skrattar åt männen i det erotiska spelet, texten är dock ngt fragmentarisk och sålunda vet vi inte riktigt vad som sker, vilket i och för sig är ett ganska effektivt stilgrepp, en lacuna med klingande, hånfullt skratt omkring. Kvinnorna är impudentes, männen är "subdued by priapic women", nästan en slags baccusartad rit, tänk på de galna bacchanterna, men här är det kanske en än mer sexuell exstas, ej så mycket gudomligt inspirerad. (Keine ahnung)

Några citat från just detta fragment så ni förstår hur galen och grov den är:

"The maid, whose name was Psyche, now carefully spread a rug on the marble floor, and endeavored to rouse my member into activity, but it lay cold as a thousand deaths could make it. Ascyltos had muffled his head in his mantle, having doubtless learned from experience the peril of meddling with other people's secrets. Meantime Psyche produced two ribbons from her bosom, and proceeded to tie our hands with one and our feet with the other.
...
"What!" put in Quartilla, "has Encolpius drunk up all our stock of satyrion?" and her sides shook with pretty merriment. Eventually not even Giton could contain his mirth, particularly when the little girl threw her arms round his neck, and gave the boy, who showed no signs of reluctance, a thousand kisses.
...We should have cried out for help in our unhappy plight, but there was no one to hear us and besides Psyche pricked my cheeks with her hair pin every time I tried to call upon my fellow countrymen for succor, while at the same time the other girl threatened Ascyltos with a brush dipped in satyrion. Finally there entered a catamite, tricked out in a coat of chestnut frieze, and wearing a sash, who would alternately writhe his buttocks and bump against us, and beslaver us with the most evil-smelling kisses, until Quartilla, holding a whalebone wand in her hand and with skirts tucked up, ordered him to give the poor fellows quarter. Then we all three swore the most solemn oaths the horrid secret should die with us.
...
Then, his poetry exhausted, he spat a most stinking kiss in my face; before long he mounted on the couch where I lay and exposed me by force in spite of my resistance. He labored hard and long to bring up my member, but in vain. Streams of gummy paint and sweat poured from his heated brow, and such a lot of chalk filled the wrinkles of his cheeks, you might have thought his face was an old dilapidated wall with the plaster crumbling away in the rain."

Och sedan, iuvenes, blir det faktiskt för snuskigt, med fullbordade barnbröllop och kreativa penetrationer, och då jag är en pryd skolfröken i själ och sinne, samt att det inte riktigt rör de bitarna av den fragmentariska texten får ni läsa på eget bevåg.

Men poängen är att kvinnornas skratt förhånar och förvirrar. De försvagas som än och "are weakened as narrator".

Nästa text, Juvenalis, är ej i fragment desto värre. Det var stycken ur Juvenalis sjätte satir, "Matronornas sedefördärv" som granskats närmare och de verserna ”brings patriarchys worst nightmare into wiew”.
Juvenalis sjätte satir är poetens avrådan till vännen Postumus att gifta sig, önskan om äktenskap är en slags dödsönskan, och Postumus dör sedan för sin hustrus händer.
Hela poemet präglas av ”Juvenalis hysteriska [sic] kommentarer” rörande kvinnor och deras allmänna otäckhet. Det är det typiska fear of the oppressed by the oppressor” som man kan skönja. En skräck för döden för dessa kvinnors händer och denna skräck kan sålunda leda till vansinne, och man ska aldrig glömma att galenskap medför en förlust av ställning, en pater familias kunde förlora sin auktoritet pga insania.

Transgresiviteten är stark i Juv.6, kvinnorna här är matronor som springer vilda om nätterna, det besudlar altare och helgedomar genom att kissa på dem, de har en hög sexualdrift, de hetsar varandra tills männen släpps in och en av dem går så långt att hon säger ”Homo sum”, jag är människa/man, en tanke som inte passade sig för det täcka könet vid den tiden. Dessa riter runt Bona dea iakttas, det hela påminner om Orestes ödesdigra tjuvgluttande på backanterna.


Översättning, mycket putsad och lätt censurerad:

It is there that they set down their litters at night, and befoul the image of the Goddess, playing their filthy pranks for the moon to witness. Thence home they go; while you, when daylight comes, and you are on your way to salute your mighty friends, will trend upon the traces of your wife's abominations. Well known to all are the mysteries of the Good Goddess, when the flute stirs the loins and the Maenads of Priapus sweep along, frenzied alike by the horn-blowing and the wine, whirling their locks and howling. What foul longings burn within their breasts! What cries they utter as the passion palpitates within! How drenched their limbs in torrents of old wine! Saufeia challenges the slave-girls to a contest. Her agility wins the prize, but she has herself in turn to bow the knee to Medullina. And so the palm remains with the mistress, whose exploits match her birth! There is no pretence as in a game; all is enacted to the life in a manner that warm the cold blood of a Priam or a Nestor. And now impatient nature can wait no longer: woman shows herself as she is, and the cry comes from every corner of the den, "Now we can act! Let in the men!" If one favoured youth is asleep, another is bidden to put on his cowl and hurry along; if better cannot be got, a run is made upon the slaves; if they too fail, the water-carrier will be paid to come in. . . . O would that our ancient practices, or at least our public rites, were not polluted by scenes like these! But every Moor and Indian knows who was the she-lutist who brought a yard bigger than the two Anticatos of Caesar into a place whence every buckmouse scuttles away conscious of his virility, and in which every picture of the male form must be veiled. [...] I hear all this time the advice of my old friends--"Put on a lock and keep your wife indoors." Yes, but who will ward the warders? The wife arranges accordingly and begins with them. High or low their passions are all the same.

Efter detta rather shocking paper från Plaza var det dags för den punkt på programmet som jag egentligen var ditrest för Mathilde Skoies föredrag om Sulpicia; Reading Sulpicia:(Em)plotting love.

Symposiet hade som helhet en stor dragningskraft men denna programpunkt gjorde att jag faktiskt tog mig till U-a; jag (försöker) läsa elegi för närvarande, samt att jag läst Skoies bok med stor behållning. (Äsch, låt oss vara ärliga,jag önskar att jag skrivit den.) Hela idén med kommentarshistoria fascinerar mig, och jag tycker det är quite briljant att välja en ändå så avgränsad författare som Sulpicia, på vilken dessutom synen ändrats så radikalt över tid.

Hon berättade kort om de olika kommentatorerna som hon analyserat i sin bok, såsom Scaliger; "the hero of the cleansing of the text", Gruppe som såg Sulpicia som sin tids Bettina von Arnim, med allt det innebär, och Smit som ansåg att hon var en variant på Daisy Miller.

Jag tänker inte alls gå in på Sulpicias poesi eller dylikt just nu, jag vill faktiskt någon gång bli klar med min sammanfattning av symposiet, men detta bör sägas om Skoie, att hon var nog den bästa föreläsaren på dessa två dagar. Det fanns andra papers som var mer inträngande i sitt ämne, och svårare och mer nydanande, men hon var en underbart enthusiastisk föreläsare, jag tror ordet vi söker är dynamisk, fast med små skutt.

Sålunda, delirious av hjältedyrkan var jag ju tvungen att kasta mig fram och hälsa när hon talat klart. Jag ville väl mest falla henne om halsen, men då hon först skulle avsluta ett smatal med någon som hann före mig till målet, kunde jag lugna mig en smula, och när det blev min tur berätta hur mycket jag tyckte om hennes bok. Det verkade som hen uppskattade komplimanden samt att hon hade en viss erfarenhet i att hantera svettiga, dyrkande, bakfulla doktorander.
Under promenaden bort till lunchen hann vi prata lite kommentatorshistoria, och hon både kände till och gillade Ellis Catulluskommentar och jag var knäsvag av lycka. Vilken förmiddag!

Orkar jag berätta om eftermiddagen? Nästan i mål...