Saturday, May 06, 2006

Perge amare

Under det senaste korta besöket i Uppsala hann jag inte bara med Valborg utan även, mei cuniculi, med att besöka Klassiska Föreningens (världens bästa förening)årsmöte.

Det formella var snabbt avklarat, styrelsen återvaldes med rungande bifall och revisionsberättelsen avnjöts. Därefter var det dags för the star attraction, en föreläsning av den förtjusande Krister Östlund på ett tema som han kallade "Konsten att avsluta ett brev".
Han är till vardags på Carolina och arbetar med Wallerprojektet (gå gärna in och klicka runt, "russinen" är skoj), men föreläser vitt och brett om diverse intressanta ämnen. Avhandlingen handlade om Johan Ihre och 1700-tals latin.

Nåväl, Östlund hade kikat närmare på korrespondensen till en tidigare skytteansk professor Johannes Schefferus (jag har nämnt två skytteanska professorer i detta blogginlägg, det måste vara rekord) och hur dessa latinska epistlar avslutats. Jag har några kladdiga anteckningar från hans föreläsning att dela med mig av om just dessa brevslut. Bildningen är Krister Östlunds, åsikterna och pladdret mitt.

Man kan dock inte säga nog om den store Schefferus, han som blott 27 år gammal kallades till den skytteanska professuren av Drottning Kristina (1648). Ingen av de ovanstående länkarne beskriver rättvist den otroliga insats han gjort för språk och filologi, Schefferus var väl den förste som plitade ihop någon slags svensk litteraturhistoria, och han skapade den första kommenterade utgåvan av Petronius Satyricon (eller som den är mer känd Cena Trimalchionis eller Trimalchios gästabud). Här ska tilläggas att Satyricon blott var fragmentariskt bevarat fram till 1650 (?) då man återfann just det kapitel som kallas Cena i Trau (av alla ställen). År 1664 kom första utgåvan, och 1665 publicerades Schefferus kommenterade version. Det är svårt att för oss att föreställa sig hur stor denne man måtte blivit i Europa med sina lärda publikationer, vi föreställer oss gärna att vi svenskar bodde i grottor fram till, tja, folkhemmets inrättande, men minns det alltid iuvenes, att vi har en lång och hedervärd lärdomshistoria att stoltsera med.

Just det, brev var det. Eller närmare bestämt brevavslut. Den lärde Schefferus mottog en imponerande mängd brev från hela Europa, detta var vanligt på den tiden, men diskuterade och lade frem teser, man utbytte information och skvaller, det var inte ovanligt för en vetenskapare att skriva/mottaga något brev om dagen. Betänk hur vi nuförtiden sitter i timtal med vår e-post och oroar oss över den obesvarade mängd som elektroniskt hopar sig, de hade det icke annorlunda.

Breven hade en viss språklig form, vissa nödvändiga fraser och formalia återkommer ständigt. Östlund hade gjort statistik över de vanligaste fraserna i Schefferus mottagna korrespondens och dessa följer nedan.
Här har ni sålunda en samling utmärkta förslag på på vad sätt ni i framtiden ni ska avrunda era epistlar, såväl formella som privata och kunna lämna det vidriga "MVH"-träsket:

Runt 40% placerade sig i följande kategori, ett hyggligt enkelt Vale med vidhäftade ömhetsbetygelser:

Vale, Clarissime Scheffere - Farväl/lev väl, mest lysande Schefferus
Vale, Vir eruditissime - Farväl du mest lärde man
Vale Corculum meum - Farväl, mitt lilla hjärta
Vale, o vale dilectum mihi caput - Farväl, o farväl du mitt älskade huvud (dvs du min favvo-person; detta ska enligt mina anteckningar vara en grecisim)

Runt 15% av avsluten inkluderade verbet amare- älska, och inga moderna teorier om homosexuell attraktion tack, dessa ska läsas i sin kontext, utan tänk istället på glädjen och sinnligheten i den internationella Respublica Litteraria som de här männen ingick i och detta "älska" ger uttryck för. Det ska snarare gripa tillbaka på amicitia - vänskap, än något annat:

Vale Vir eruditissime et me ama - Farväl du mest lärde man och älska mig
Vale Vir eximie et me amare perge - Farväl du utomordentliga man och fortsätt att älska mig
Vale Vir magne et me quod facis ama - Farväl du store man och älska mig såsom du gör
Vale Oculissime et me ama qui te pereo - Farväl du min ögonsten och älska mig som älskar dig

Det finns ytterligare en grupp på just 15%, de fraser som inkluderar verbet favere - gynna, högakta, och man kunde kanske skönja en viss tendens till att detta används av yngre till den äldre addressaten:

Vale Vir eruditissime et mihi favere perge - Farväl du mest bildade karl och fortsätt gynna mig
Vale Nobilissime Scheffere et quod facis perge favere - Farväl ädlaste Schefferus och fortsätt gynna mig, såsom du gör
Vale Vir celeberrime et mihi favorem tuum serva - Farväl du vittfrejdade man och bevara mig i din gunst

Därefter har jag uppenbarligen tappat koncentrationen, ty alla, till och med vi med blott humanistmatte i botten kan räkna ut att det saknas 30% procent för att nå upp till det föreskrivna hundratalet.
Jag började väl fundera över vad det skulle bli för mat på eftersitsen och om jag kunde ta mig ett glas vin eller två trots att jag skulle upp hiskeligt tidigt, och på varför min handstil ser ut som kilskrift och (k):s, som satt brevid, liknar arabesker och annat skönt, och vad medelåldern i rummet egentligen var (låt oss säga att man kände sig ung).

Dock har jag några ytterligare fraser nerklottrade, men jag har inga procent och bara få klokheter om dessa. Voilà:

Vale et me affectu quo soles perge complecti - Farväl och fortsätt att omfatta mig i den kärlek som du brukar

Denna fras kunde kanske räknas till någon av de tidigare grupperna, men den står bara där, ensam, mitt på raden.

Nestoreos annos imple - Uppnå/Må du uppnå Nestoreiska år

Ha! Här finnes faktiskt en anteckning av mig. Nestor ska enligt traditionen ha blivit mycket gammal, och det är sålunda en förhoppning om ett långt liv för den tilltalade.

Och slutligen;

Scripsi raptim - Jag har skrivit detta snabbt/i all hast

Detta följer oftast på korta brev, och kanske även kladdiga. Jag ser alltjämt Raptim användas som avslutning i brev och jag nyttjar det även själv ibland (det är ändå lite snyggare än "i alla hast"), även om jag föredrar Basia mille.

Efter en frågestund då det konstaderades att Erasmus hade utmärkta handböcker för brevskrivande (det fanns åtskilliga andra) var det äntligen dags för supén. När jag då satt där inklämd mellan en exegetiker och en Linné-forskare med en tallrik fantastisk pastasallad, följd av plommonkaka och nersköljd med rikligt av vin, och vår underbara ordförande läste upp UNTs beskrivning av Hermann Diels föredrag på Klassiska Föreningen 1922 (lustigt, om man ser på Wiki-sidan, synes han ha avlidit i samband med denna resa, vi tog inte bara livet av Descartes, utan även Diels) inser man återigen att detta är den bästa av föreningar. Kommer att sakna den så.

3 comments:

venanzio said...

Visst är Vale, o vale dilectum mihi caput en grecism, dock inte från brevskrivandets, men väl från hälsningarnas värld.

Det är ursprungligen Homeros som använder uttrycket, bland annat i Il. 2.281 och 23.94. Författaren låter ibland kefalé (dvs. caput) vara en omskrivning för en hel person, ibland för livet självt.

venanzio said...

Il. 8.281 Agamemnon:
"Älskade Teukros, du Telamons son, du krigarehövding!"

Il. 23.94 Akilles:
"Varför har hit du kommit till mig, o dyraste huvud".

SDIL said...

Underbar feedback, tusen tack. Det fyller i vad mina anteckningar saknar.