Heus ! etiam mensas consumimus

Arrrghhh, jag blir galen.
Jagt får ständigt fler och fler indikationer att vissa gudar försöker hålla mig från Göteborg, detta blev tydligt igår då första flyttlasset skulle köras ner till den nya hemstaden. Seglatsen gick fint så när på vissa komplikationer (varför är det inte skyltat ordentligt när man ska över Stockholm? Det var mycket nära att jag hamnade på Lidingö), till dess att vi anlöpte i Arboga, drivna dit av hunger och trötthet.
Bilen, när den skulle startas igen (förlåt, segel hissas), var stendöd och gav blott från sig ett smattrande ljud, à la maskingevär ca 1916. Efter en noggran felsökning med handboken från handskfacket i hand, insåg man att det var lönlöst och ringde på bärgare.
Vädret var vackert, jag låg utsräckt i bukolisk frid i grässlänten vid rondellens kant och läste på om Plautus och plöjde en bok om indo-europeiska språk (lustigt nog så sätter sig saker som man läser under underliga omständigheter som berg, jag kommer alltid minnas den sanskrit jag läste i vid Arboga-rondellen, precis som den Sallustius jag för många år sedan läste på en 7eleven 4-5 en lördagmorgon, då övriga gäster kräktes och sitaminuten-raggade, är evigt inristad i mitt minne) och Arboga kinde nog blivit mitt Kartago, om inte, såsom även skedde Aeneas, Hermes, här i skepnad av en trevlig gosse från assistance-kåren, stigit ner från etern och drivit mig ut på havet igen.
But lo! Juno var inte färdig med mig, och min farkost bröt ihop på mystiska vis gång på gång på GÅNG PÅ GÅNG... men som tur var fick man hjälp av den tjänstvilliga lokalbefolkningen (batteriet dog ständigt).
Sen omsider, mycket sent omsider, mycket mycket sent omsider, nådde vi vår resas mål och jag önskar innerliget att jag kunde på pius A:s vis bränna det jävla skeppet, men det måste nog lämnas åter. Men profetsian gick i uppfyllelse, vi åt våra bord och är nu på plats.