Tabula Caesaris et fabula criminalis

Antika kartor! Eller snarare frånvaron därav... Skojig Understreckare av göteborgaren Ida Östenberg:

"Whittakers till synes enkla svar på frågan om varför Caesar gick vilse är att den romerske härföraren saknade en karta. Visserligen, poängterar Whittaker, existerade kartor under romersk tid, men dels var dessa betydligt färre än vad man traditionellt ansett, dels saknade de i stor utsträckning praktisk användning. Med denna ståndpunkt markerar Whittaker sitt ställningstagande i den påtagligt skarpa debatt som sedan ett drygt decennium förs bland antikhistoriker involverade i frågor kring romersk rumsuppfattning. I strid med den tidigare generellt accepterade uppfattningen har på senare år ett flertal forskare ifrågasatt en spridd förekomst och användning av kartor i antikens Rom. Debatten har många gånger varit hätsk. Inte minst väckte den tyske antikhistorikern Kai Brodersen starka känslor då han 1995, liksom nu Whittaker, hävdade att romarna använde sig av kartor i mycket begränsad omfattning (”Terra cognita. Studien zur römischen Raumerfassung”). För en recensent ansågs blotta tanken att Rom saknade kartor så befängd att han önskade Brodersen – med eller utan karta – till Timbuktu!

Faktum är dock att det finns mycket lite i det antika källmaterialet som stöder den traditionella uppfattningen om en utbredd romersk kartanvändning. Caesar nämner över huvud taget inga kartor i sina böcker om det galliska kriget, och då andra romerska skribenter någon enstaka gång berör kartor är terminologin varierande och tolkningen osäker."

Och så en annan om deckare med litterära eller historiska motiv i den där dj-vla "Da Vinci-kodens" kölvatten:

"Högt är högt och lågt är lågt, och stundom mötas de två. Även i dag, när gränsen mellan det finkulturella och det skräpkulturella är betydligt mindre markerad än den en gång var, gäller George Bernard Shaws ofta anförda ord om att alla normala människor behöver "classics and trash".
...
"Samspelet mellan högt och lågt kan särskilt tydligt illustreras i bland annat detektivernas värld. Beläggen äro legio, i stort och i smått. Såväl Marcel Proust som Denis Diderot har exploaterats i moderna franska mordmysterier; och detaljfrossaren noterar belåtet de otaliga ordstölder från Shakespeare & co som givit inte minst pusseldeckare sina titlar.

Den som vill se hur ett lyriskt författarskap lagts till grund för, eller åtminstone via motton fått ornera, en hel deckargåta bör läsa till exempel H-K Rönbloms "Höstvind och djupa vatten" från 1955, som har Hjalmar Gullberg att tacka för så mycket eller, kanske ännu bättre, Amanda Cross 15 år yngre "Poetic Justice", som i en av huvudrollerna har en om icke fysiskt så poetiskt påtagligt närvarande W H Auden - vars övertygelse om att litteraturen i sin helhet behöver både gudfruktiga fabler och liderliga anekdoter likväl knappast är tillämplig i just detta fall.

Ty "Poetic Justice" påminner mer om en kvick salongskomedi än om ett stycke sant snusk; och Amanda Cross vet förvisso vad hon gör när hon föga fromt blandar lättsinne, lättsinnighet och lärdom. [Ni läste det först här på bloggen!]"