gigantes

'Många [lunda]studenter söker hjälp för alkoholproblem' är en rubrik i dagens Sydsvenskan (den enda svenska tidningen intresserad av kulturarv och bildning), och det förvånar väl ingen, jag skulle också ta till flaskan om min alma mater helt sonika eliminerade latin och grekiska. (På tal om vilket, har ni sänt en rad till Bexell?)

On a related note, så var jag nere i katakomberna av vår fina institution igår och rotade i arkivet. Det är ju styrelsebytartider i maj och en avgående ordförande skulle avtackas med en liten gåva, och då går man ner i arkivet och rotar igen om resterna av legenden Blomgrens samlingar (godbitarna är sedan länge utplockade), som en gång skänktes till seminariet, för att hitta någon praktfull tingest. Dessa samlingar är djupt fascinerande, man kan vara timtal där, då man kan följa vad han läst vid olika perioder, då han ofta har satt ett slutdatum i boken, samt att han i sannaing närläste och rättade allt, man finner inte en volym utan rättelser och notationer, och, och eventuella recensioner är nogsamt instoppade. Petade bl.a annat på vad som nog var hans första grekiska grammatik, hans hustrus latinläsebok, en vacker Alkmanutgåva, en enorm samling avhandlingar som han opponerat på, samt mycket annat. Jag fann en söt bok om Maecenas att skänka bort, men plockade även med en Ernout upp att ha på rummet, samt Wifstrands 'Bakgrunder' att läsa på den Brf-stämma jag skulle sitta igenom på kvällen.

Wifstrand har vi pratat om tidigare, en lysande professor i grekiska i Lund (som antagligen vridrar sig varv på varv i sin grav med tanke på debaclet), då man var klok att ge ut ett urval av honom på engelska nyligen, och i SvDs recension av detta urval med rätta kallas "en av de förnämligaste kännare av antikens grekiska språk och kultur som vårt land någonsin ägt, därtill en lysande stilhistoriker ".
'Bakgunder' är dock en samling lättlästa och underbara populärvetenskapliga essäer, som ni genast ska köpa på närmaste antikvariat (kan inget smart förlag göra ett nytryck?), ty jisses, vad läsvärd den var!

Jag ville naturligtvis däri hitta ett resonamang om vikten av det klassiska, för att kunna fingera i tankarna den insändare som Wifstrand skulle skrivit med tanke på grekstolens undergång i Lund, och han gjorde mig inte besviken, slutet av essän 'Den verkliga antiken och vi' gav gott stoff.
Den insiktsfulle Wifstrand skriver (på tal om en religionsdebatt, vari han jämför Russell med Filon):

"Insikten om att många nya frågor äro gamla behöver icke göra oss till trötta skeptiker som säga "ingenting nytt under solen" och därmed mena "alltså är det nya lika värdelöst som det gamla", men den kan lära oss att rätt bedöma det nya såväl som det gamla och det gamlas betydelse för det nya.
Antiken hjälper oss också att hålla samman Europa; det gemensamma europémedvetande, som trots alla slitningar mellan staterna och deras maktägande klickar ändå inte utplånats i Västeuropa åtminstone, det beror till största delen på den gemensamma antika grundvalen. om det är det mest utmärkande draget i vår tid att hela jorden har blivit en sammanhängande enhet och vad som sker på ett ställe får viktiga återverkningar ända till ställets antipoder, är därmed icke sagt att vi skola offra Europa åt en global synkretism, tvärtom borde Europa i fredligt kulturarbete kunna hålla på sitt och fördjupa sitt eget utan att därmed träda andras berättigade anspråka för nära. Framtidsutsikterna för europeisk andlig kultur te sig nu inte så ljusa som de föreföllo både när Europa i början av 1700-talet självbelåtet ville förkasta våra antika föregångare och när det i slutet av århundradet svärmiskt ville återvända till dem, som om de hade legat okända och icke haft något att betyda på ett par årtusenden, och uppliva både det som var dött hos dem och det som levde. Det är rimligare och riktigare att med 1600-talet mena att det kostar möda att hålla kulturen uppe, men att det som man skall hålla uppe är vad som med möda också har hållits uppe, mer allmänt och helt eller mer sporadiskt och fragmentariskt, från antiken till nu. Mycket har tillkommit sedan antiken, och man kan ingalunda ta den till mönster i allt, men man kan behöva återvända till den i någon punkt då och någon punkt då, när vi ha genomskådat en del falska och anspråksfulla moderna muser."

Det var i sanning ingen uppoffring att knappa in detta, ty är det inte något av det mest lysande försvar av antiken ni någonsin läst? Han framlägger poäng efter poäng, man blir nästan matt. Europatanken med antik grund är en synnerlig relevant idé idag, (cf Tengström) och det tål att tänkas på att detta är publicerat 1961 då det senaste världskriget var i friskt minne ("...trots alla slitningar mellan staterna", understatment). Och vilket grepp han har om sitt material, kan sammanfatta år av kulturhistoria i bara några meningar, och språket är hisnande.

En utflykt i arkivet är en salig upplevelse, de aromrika böckerna, de förvånande fynden, dessa vetenskapsgärningar coh samlingar som ligger på hög, men samtidigt behäftad med vemod, ty nutiden vill rasera allt detta och låta det dö för evigt. Den klassiska bildningen flämtar redan, man kan aldrig bli så lärd och skolad som dessa forna tides män var, men vi kan stå på deras axlar och tradera vidare, för att göra en rörig och förvirrande metafor.