(Jo, jag har haft lite semester, sånghäfteskonstruerande tar tid, samt det behövdes en smula mer allmän vila, men tyvärr är det nu att vara åter vid arbetet.)
Caesars de Bello Civili har nu kommit på svenska, och recensionen inleds underbart nog, med en liten glimt av latinets läge i landet idag:
"Efter något mer än två årtusenden utkommer Julius Cæsars arbete Inbördeskriget på svenska och man har svårt att inte utbrista ”äntligen”! Det mest egendomliga är att verket utkommer i en tid då klassisk bildning nått ett lågvattenmärke i svenskt utbildningsväsende. Aldrig tidigare har standarden vad gäller undervisning och kunskaper i de klassiska språken och antikens historia varit så lågt värderad som under de senaste tre till fyra decennierna. Latinet och den klassiska grekiskan är inte bara utrensade från gymnasiets läroplan, snart är de också avlägsnade från universiteten. Som gammal latinare kan man inte annat än sörja denna kortsynta utveckling. "
Och så en läsvärd UnderStreckare från måndagen om studentexamens historia i Sverige:
"Resultatet blir ”överproduktion” av studenter – och därmed arbetslöshet med dess både sociala och politiska konsekvenser.Situationen i Tyskland utgjorde en skräckbild med dess ”50000 Doktoren ohne Brot”; gjorda beräkningar tydde på att de skulle bli ännu flera: 100000 arbetslösa doktorer redan 1935. Alla dessa arbetslösa skulle ofrånkomligen komma att bilda en kår av vinddrivna existenser utan möjlighet till uppgifter i samhället.[Det är som att se in i sin egen framtid] Och problemet fanns dessvärre också på andra håll.
Ohlon avslutade sin artikelserie med denna dystra analys: det var fredlösa akademiker [bra namn på ett förortsgäng?]och inte alls något industriproletariat som låg bakom bolsjevikrevolutionen i Ryssland och det var arbetslösa akademiker som bar upp Hitlerismen i Tyskland och en hel del sysslolösa studenter som satt igång lapporörelsen i Finland. ”Må vi inför dessa avskräckande exempel i tid betänka, vad vår frid tillhörer”!
Ivar Andersson hade noterat att de skolreformer som syftat till att skapa möjligheter för obemedlade begåvningar att läsa vidare dessvärre lett till problem: ”Den oerhörda ansvällning vårt högre skolväsende fått, innebär emellertid snarare en plutokratisering än en demokratisering i ståndscirkulationen”. I skildringen av en kommande utveckling knöt han direkt an till Ohlons artiklar: här hotar ett farligt proletariat. ”Både ledarna i Hitlers armé och gudlöshetspropagandans apostlar bland kommunisterna rekryteras främst ur desperata akademiska kretsar”.[Varför görs det ingen såpa om dessa, istället för de där tråkiga hemmafruarna?]"
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
1 comment:
Det otäcka i sammanhanget blir väl således att man kan tänkas dra resonemanget till sin spets - akademiker [upplysta] förstår att förändring sker genom uppror.
Jag skämtar visserligen men jag ska ta mig en titt på den där understreckaren. Det är väl frågan hur stor roll det spelade att de arbetslösa var akademiker eller om det var mest att de var desperata? Hade vi inte ett par gruvuppror för ett par sekler sedan?
Post a Comment