flebilis

Har helt glömt att länka till DNs recension av Sture Linnérs "Från Alexander till Augustus" (här är SvDs), och gör sålunda det nu:

"Men på det hela taget gläds jag ohämmat över Linnérs rundmålning, inte minst hans kloka resonemang kring vad grekerna ka­l­lade kairos (ungefär: tillfället, ett avgörande eller kritiskt ögonblick) - och dess betydelse för bildkons­tens framställningar av rörelse och dramatik, ofta präglade av ond och bråd död, med Laokoongruppen som förnämsta exempel. Och hans litteraturhistoriska exposé dröjer förtjänstfullt vid de fyra stora: den subtile lustspelsförfattaren Menander, den hyperraffinerade lyrikern Kallimakos, den både vid- och skarpsynte herdediktaren Teokritos och den originelle epikern Apollonios, lika hemmastadd i äventyrens som studerkammarens värld. Alla kommenteras de här av sentida svenska kolleger, som Vilhelm Ekelund eller Sven Alfons.

I det (sistnämnda) sällskapet saknar jag egentligen bara Hjalmar Gullberg, som vid sidan av Ekelöf förefaller mig vara den svenske poet som bäst förstått hellenismens egenart och speciella attraktion. I hans fall gäller det framför allt det stråk av melankoli som glimmar i de gamla texterna. "Redan i ungdomens tidiga år har jag tröttnat på livet", läser vi hos epigramdiktaren Asklepiades. Med Gullbergs knappa ord i den dödsmärkta diktboken "Ögon läppar", föranledda av ett marmorhuvud där samma ungdom, tjugoårig, stirrar blint mot poeten över tjugo seklers avstånd: "Vemod, hellenistiskt. / Vad vill våren mig?"