Scripta manent

Efer en riktig Kristi Flygare-helg, med total frånvaro från arbetsplatsen och, som sig bör, utflykter (Ånglok! Sälar! Museer! Flamingos! Pizza i Herrljunga!), återvänder man med magont över den mängden jobb som föreligger, samt massor att läsa på nätet.

Jag fastnade naturligtvis genast för den bokhistorisk UnderStreckare som allas våran Stickan plitat. (Och vad ska vi ha för sedvanlig Stickanfakta denna gång? Att han översatts av den danska drottningen? Mängden akademier han sitter i? Det är så svårt att välja!) Bokhistoria, kodikologi, paleografi och dylikt är ju ungefär det roligareste som finns, ty kan någon undgå att bli alldeles till sig över en handskrift eller gammalt tryck? Det är samtidigt så många vetenskaper som interagerar i detta, dels förstås det språkliga och litterära, men även saker som konst, konservatorskunskaper och sålunda rent hantverk som är relevanta.
Den fantastiska kursen Latinsk paleografi med kodikologi vid UU, som ni definitivt ska ta och gå om ni kan, jag har sällan lärt mig så mkt, är synnerligen taktil, man fick känna på olika material, lära sig flera bläcksorter och leka med åtskilliga hisnande handskrifter, och vi fick där lära oss att man inte riktigt känner en viss skrift innan man lärt sig själv att skriva den.
Sålunda är det särdeles passande att just det handgripliga och praktiska lyfts fram, även om Strömholm som alltid sätter sin egen förtjusande vinkling på detta:

"”Die literarische Welt des Mittelalters” är i själva verket en ovanligt komplett beskrivning av alla tänkbara aspekter på bokproduktionens och bokmarknadens villkor – en beundransvärt koncentrerad handbok i medeltida litteratursociologi, litteraturekonomi och även framställningsteknik på det berörda området. Vandringen genom denna vidlyftiga materia genomförs med den blandning av skoningslös fullständighet i sak och förnämt disciplinerad korthet i stil som är karakteristisk för god klassisk tysk humanistisk framställningskonst. Ett modernt drag är, förutom det rikliga illustrationsmaterialet, användningen av citat, som vid behov tillåts bli ganska fylliga. Citaten, försiktigtvis översatta till modern tyska, bidrar i hög grad till att ge framställningen liv.

Kanske är de konkreta beskrivningarna av bokproduktionens tysta och hemlighetsfulla förstadier det som fängslar och lockar en modern läsare mest: ”När du vill göra bläck”, skriver kyrkomannen Theophilus Presbyter någon gång omkring år 1100 i sitt stora verk ”De diversis artibus”, ”skär då i april eller maj grenar av törnbusken innan blommor och blad slagit ut. Bind samman dem i små buntar och låt dem sedan ligga två, tre eller fyra veckor i skuggan, tills de är tämligen uttorkade. Sedan behöver du träklubbor, med vilka du på en hård träkloss bankar sönder dessa törnkvistar tills du överallt har slagit loss barken, som du genast häller över i ett fat fyllt med vatten. När du har fyllt två, tre eller fyra fat med bark, låt dem stå åtta dagar, till dess vattnet har upptagit all saft från barken. Fyll sedan …” det är många noggrant beskrivna stadier kvar, innan det genomskinliga, ljus- och vattensäkra bläcket rinner ned i bläckhornet. Det är inte utan ett visst längtansfullt vemod som en nutida läsare följer dessa tidskrävande och rofyllda operationer, alltifrån det vårliga kvistbrytandet i en ännu grön värld, över de tysta veckorna av väntan, fram till den slutliga blandningen med vitt eller rött vin: hur oändliga mängder av pretentiös smörja, som i dag kan framställas utan nämnvärda förberedelser av vare sig det ena eller det andra slaget, förblev inte oskrivna för varje vecka av bläckberedning."

Det sägs även i UnderStreckaren att den omtalade boken är rikt illustrerad, vilket gör mig mkt glad, ty intet ont om Bischoff, men men vill ju se allt det vackra i färg.