pugilatus

Jag är trött; trött på mitt jobb, trött på det här förbaskade regnandet, trött på det mesta.
Det finns mkt jag vill skriva om, men ids liksom inte.

Muntras dock upp lite av artiklar av följande slag:

"Det är inte första gången i modern tid som Roms centurioner uppträder våldsamt. Hård konkurrens om turisterna mynnade 2003 ut i ett knytnävsslagsmål mellan de utklädda männen vid Colosseum."

I nästa vecka tar jag någon slags semester (sätter mig och deppar någonstans med ett gäng böcker om romanistik) och ni kommer då lämnas över i ngra eminenta gästbloggares händer, och dessa avslöjas just i nästa vecka.

Aqua

Jag är slut i huvudet, förvirrad, och har gått ner mig alltför djupt i romanistik-träsket. Utsikterna till avhandling är mkt, mkt dåliga.

Läs istället om Staffan Michelsons högintressanta bok 'Vatten' i DN:

"Om Staffan Michelsons bok "Vatten" kommit ut för tio år sedan hade den lätt kunnat glida förbi som ännu en trevlig kulturhistorisk bok, om också med en något kuriös inriktning. Författaren, miljöjurist med djupt intresse för klassisk kultur, har här förenat sitt livs två stora ämnen genom att undersöka just vattnet som tema i antikens kultur och lagstiftning.
Kultur - och juridik?
Till en början känns greppet väl pedagogiskt. Antikens filosofer i repris. Allt flyter och man kan inte stiga ner i en flod två gånger. Vattennymfer och vattengudar. Små faktarutor om grekiska myter, lagar och statsskick. Vackra bilder på gamla fontäner och akvedukter. Allt snyggt, belärande och välförpackat.
Men långsamt djupnar bilden, och den ter sig förbluffande aktuell.Ett av den berömde talaren Demosthenes stora juridiska anföranden var en plädering för en part i en vattentvist. En markägare hade skyddat sig mot en säsongsvis återkommande störtflod genom att bygga en barriär på sin sida av en väg. Vattnet hamnade i stället på intilliggande mark, och frågan var nu om grannen hade rätt till skadestånd för tilltaget.
...
Så byggdes samhället, och målet var hela tiden detsamma: att skydda gemensamma, vitala tillgångar mot exploatering och förorening, men också att ge var och en rätt till sitt. En vattenkälla ansågs tillhöra markinnehavaren, men redan den gamle Solon (tidigt 500-tal f Kr) som räknas som Europas äldste lagstiftare, stadgade att om en markägare inte fann vatten på sin mark hade han rätt att hämta för sin försörjning hos grannarna."

senatum consulere

Humöret är, så att säga inte på topp, regnet öser ner, jag har insett att jag egentligen vill hålla på med romanistik (damn you, Roger Wright), de böcker jag önskar beställa från UB benämns ständigt för det förhatliga ordet 'förkommen', magen krånglar och min finansiering knorrar.

On tha bright side, är det snart semester (då jag ska läsa massor av romanistik och skriva konferenspaper) och en särdeles rar papegoja har flyttat in i korridoren (det har flyttats runt mycket här i huset på senaste tiden, emellanåt har korridorena varit blockerade av möbler och flyttkartonger).

Med samma kluvna sinne närmar jag mig den motion som ngn anonym, men snäll kommentator länkade till här i kommentarerna. Det är alltså en skrivelse (Motion 2005/06:Ub495) som föreslår "att de klassiska språkens ställning bör säkras vid Göteborgs, Lunds, Uppsala och Stockholms universitet i enlighet med vad som anförs i motionen."
Detta var, som sagt, 2005, och visst känns det ironiskt när man betänker det s.k debaclet, och läser de vackra och utopiska ord som utför motionen:

"Verkligheten ger vid handen att klassiska språk är oundgängliga i den svenska akademiska utbildningen. Vid Uppsala, Lunds, Göteborgs och Stockholms universitet finns dessutom en internationellt erkänd och dokumenterat framstående akademisk tradition i de klassiska språken, men de har behandlats styvmoderligt på senare tid. För att kunna upprätthålla denna tradition och för att kunna vidmakthålla såväl en språklig avancerad kompetens med kontinuerlig doktorandutbildning och en godtagbar kunskap i språken bland t.ex. språkvetare och historiker i gemen bör det finnas en adekvat basbesättning för de två språken vid de klassiska institutionerna. Den bör vara en professor, en universitetslektor och en universitetsadjunkt. Detta är också den tjänsteuppsättning i latin och grekiska som Högskoleverket önskar sig och den bör vara likadan i Uppsala, Lund, Göteborg och Stockholm eftersom de fyra universiteten har samma uppdrag med grundutbildning och forskarutbildning.

Tidigare har det föreslagits en koncentration utöver detta med utbildning i klassiska språk i t.ex. Uppsala eller Stockholm och Göteborg eller Lund. Ett sådant beslut vore emellertid olyckligt i synnerhet för Göteborgs och Lunds del, eftersom erfarenheten visar att regional spridning är viktig när det gäller högskoleutbildning. Om latinet för exemplets skull skulle läggas ner i Göteborg och koncentreras till Lund, så skulle med all säkerhet studentantalet minska kraftigt, eftersom ytterst få skulle flytta från Göteborg till Lund för att läsa latin."

Tänk om den hade antagits!
Ambivalensen ligger kommer lite av att en av motionärerna (heter det så?) har i en annan riksdagsmotion ifrågasatt det där med evolutionen. Jaja, man kan inte alltid göra lika kloka saker som ovan.

Den anonyma kommentaren undrar även vad som kan hända nu när dessa faktiskt sitter i regeringställning. Visst vore det magnifikt och högeligen nödvändigt om den lades fram igen, men jag förmodar att den skulle avslås även nu, då den nuvarande regeringens inställning till studier och framförallt bildning och akademi visar sig med all önskvärd tydlighet i Littorins "examen".

ex decreto platonico

Från en intervju på Salon med Simon Blackburn, författaren till Plato's Republic:

"-You also say in the book that Plato might have looked down on Bush for a display like the flight suit on the aircraft carrier.

-Very much so, yes.

-Why is that?

-The danger he elaborates especially in Book 4 of "The Republic" and other places is the danger represented by the man of "thumos," or spirit. Now this is a military virtue, the kind of strutting warrior-hero. Plato thinks that the artists of his time elevate that figure. They make a cult of that kind of heroism. But in effect, that's worshipping brutality. It's not worshipping the right kind of human virtue, which is lodged in the philosopher, in the man of wisdom, not the man of brutal ability to cow other people. And when you see George Bush strutting about on the aircraft carrier, you've got exactly somebody who's plugging in to the cult of the brute, the cult of the powerful figure, who gets his own way by sticking his elbows out and kicking other people. And you're not likely to see a democratic politician going and consorting with academics. You're much more likely to see them standing on podiums, watching the troops go by. And Plato's against that. He thinks it's a very, very dangerous aspect of human nature and one that he would suppress in his ideal city. And so I always argue that's not a silly idea. We may be so attached to liberty that we don't follow him in suppressing it, but I think we should certainly follow him in recognizing that it's a dangerous kind of diet to feed people. "

Opellae

Har överlevt midsommar, och gör mig nu reda för ett sista förtvivlat ryck av arbete, då det faktiskt vore bra om det jobbades något denna termin, och detta måste ske nu.

Innan jag kan ta itu med detta måste lite småbitar rensas från hjärnan:

- Minns ni de hundar som jag hjälpte till att döpa, då en kennel ringde institutionen och bad om assistans i detta? (Frågan vad doktorander gör hela dagarna anses väl nu besvarad) Namnen som valdes är Amica, Amicus, Amor Fidei ('Fidde'), Amadeus, Amadea, Amorina, Amorosa och Amor Vitae. Ni hittar bilder på vovvarna här.

- Det är generellt sett synd om doktorander, än mer om man råkat ha ihjäl en legend.

- I höst kommer äntligen en ny svensk Catullus-översättning! (Linde behövde i sanning ersättas)

- Jag måste faktiskt lyfta upp detta från kommentarena, då det är faktaspäckat och nyttigt, samt att det gör mig varm av lycka att översättaren till Saylors deckare besitter dessa kunskaper, och till råga på allt är sherlockian (om det nu är hon som skriver)!:

"De elaka men vackra talen mot Catilina finns i svensk översättning av Bertil Cavallin i "Sex tal inför senaten och folket" från 1975. Där finns också försvarstalen för Sextus Roscius respektive Milo. Samtliga dessa tal bildar för övrigt utgångspunkt för Steven Saylors utmärkta böcker "Catilinas gåta", "Romarblod" respektive den ännu inte översatta "Murder on the Appian Way".Bertil Cavallin har också översatt Femte talet mot Verres och talet för Marcellus i "Tre politiska tal" från 1973. Talet mot Verres är fullkomligt hjärtskärande och inget för känsliga själar.Båda de ovan nämnda samlingarna är i litet, behändigt format och finns på de flesta kommunbibliotek. Man kan också köpa dem ganska billigt på antikvariat. Rekommenderas!Jag skulle också gärna vilja läsa en riktigt bra biografi över Cicero, om någon har ett tips!"

Någon som har ett tips?

- En SvD-recension av 'Neapel och Campania. Historia, människor och kultur i Vesuvius skugga'. Den är säkert utmärkt, med historiska beskrivningar och så, men jag har personligen lite svårt för böcker av denna typ.

Sicut erat in principio

Då det tentats och slagits runt en dag (jag säger bara Prop-fest) har frågelådan blivit något eftersatt, men nu görs ett ryck att avverka de frågor som fått ligga och jäsa till sig.

Dan har en tatueringsfråga:
"Jag tänkte tatuera min dotters namn+saecula saeculorum ska det vara "in" innan saecula saeculorum ?Filippa "in" saecula saeculorum ?"

Du måste definitivt ha ett in vid saecula, ty det är det som är 'i' i 'i evigheters evighet', det blir ganska betydelselöst annars.
Visserligen funkar det med Filippa in saecula saeculorum, ngt elliptiskt, men det kanske inte vore fel att även hänga på något litet bestämmande, typ mea eller dylikt?

Även Gabrielle har en taueringsfråga, lite knepigare dock och once removed, så att säga:

"Jag har själv ett par år med latin bakom mig men blev konfunderad när en vän bad mig översätta "What goes around comes around" till latin. Han ville ha det som tatuering.
Det närmsta jag har kommit är Ciceros "Ut sementem feceris, ita metes." men det låter så oerhört träigt. Dessutom får man inte med det cykliska utan det blir en linjär tidsaspekt. Så jag tänkte fråga om du har några bättre förslag? Skulle verkligen vara tacksam (då roliga latinska citat-sidorna erbjuder förslag som "Id quot circumiret, circumveniat", vem vill tatuera in det för all framtid?)!! "

Nja, ut sementem... kan väl ändå sägas vara cykliskt, då det liksom sker gång på gång.
En intressant fråga, hur som helst, och svår att besvara. rent spontant tänker jag något i stil med facta redeunt/redibant, eller varför inte sua facta cuique redeunda (hmm, ser iaf snyggt ut), eller facta revertuntur, alltså ngt i stil med 'handlingar/gärningar återvänder'. Ska fundera lite.
Håller med om att id quod circumiret.. inte är så snygg eller klassisk (även om The Independent använder denna, och tänk, en artikel om latinets tillstånd i England, nu kanske ngn svensk landsortsblaska bestämmer sig för att uttala sig om de klassiska språken, dock inte deras sits i Sverige, ty det är ointressant), är dock svag för Cicerocitatet.

Ora et labora

Igår bjöds det på några ord från en latinstudent i Lund, och hennes tankar om debaclet.
Idag tänkte jag att vi skulle vända och vrida lite på detta och titt på vad den förtjusande Lovisa har skrivit på sin blogg om beslutet om nedlägning. Hon kan nämligen bjuda på en annan sida av saken då hon suttit i Områdesstyrelsen, och sålunda, såsom hon själv säger (läs hela hennes inlägg!), "aktivt har medverkat till latinets nedläggning". Intet ont om henne dock, ty hon förstår det viktiga (och ja, jag har bett om lov för detta citerande):

"Men naturligtvis måste vi fråga oss om vi kan bedriva någon historiserande forskning om tiden innan 1800-talet i något ämne utan latin och grekiska. Och naturligtvis blir, åtminstone mitt, svar; nej, det kan vi inte. De klassiska språken har ett egenvärde i sig, men är också oändligt viktiga som redskap inom all humanistisk forskning. Skulle någon kunna tänka sig en Shakespeareforskare inte kan engelska eller en fysiker som inte kan räkna? "

Hon påpekar även de sammarbetsproblem som varit, men ger oss ändå hopp, ty hur roligt det än är att vara nattsvart och vråla kuturskymning mot en blodröd himmel, och få magsår pga tanken på detta inträde i en ny medeltid (och jag är definitivt skyldig till sådant beteende), är det faktiskt inte särskilt konstruktivt (kanske dock nödvändigt). Lovisa igen:

"Så, för att avsluta med vad jag inledde med; nej, jag satt inte tyst på mötet när budgeten togs. Att reservera sig hade inte varit konstruktivt utan bara fegt eftersom jag inte hade något alternativt förslag till finansiering och ett protokollsinlägg hade möjligtvis fått mig personligen att må bättre, men hade inte gjort någon skillnad. Istället yrkade jag och Ida in en att-sats om att området aktivt ska verka för att de klassiska språken skall finnas kvar vid fakulteterna, om än i annan form. Och det är jag fullt och fast övertygad om att de kommer att göra, om vi bara samarbetar. "

Låt oss hoppas!

inclinata resurget

Jag uppskattar alltid att höra från dem som händelsevis snubblar över bloggen, och i synnerhet gillar jag att höra från lundensarna, för att få rapporter från fronten.

Jag har haft ynnesten att korrespondera lite kort med en student från Lund, som har intressanta synpunkter på debaclet. Hon berättar kort om sig själv (jorå, jag har bett om tillåtelse att lägga ut detta):

”Just nu är det mycket odi et amo inför studierna. Jag har förläst
mig på språk (tyska tre terminer och klassisk greiska två just innan
latinet) - jag är långt ifrån enbart en s.k språkmänniska! - och
det hjälper inte så mycket att latin ofta känns svårt. Men jag
gläds något så fruktansvärt åt att ändå få vara en av dem med
klassisk bildning! Just nu är det inte många i omgivningen som förstår
vad man ska ha det till, men om kunskapens rot är bitter, så är
frukterna desto ljuvligare. Jag ska skriva in mig på C-kursen i höst, men
annars ska jag läsa litteraturvetenskap. Det känns bra. Och först
då, "ute bland andra, vanliga dödliga människor" (eller "the hoi
polloi" för att vara grekisk av mig) kanske jag kommer förstå vad jag har
för kunskaper och ja, kanske även insikter, tack vara mina klassiska
språk. Ibland måste man ta en paus och se allt lite på avstånd för
att uppskatta saker och ting.”

Och i ett senare mail:

” Lund känns så fruktansvärt igengrott när det gäller aktion mot nedläggningen.
Mycket få reaktioner. Iallafall inga varaktiga. Man kan undra vart alla
latinister och greker som studerat innan mig och mina kursare har tagit
vägen? Eller klassiska studenter i andra städer; Var finns deras
röster? Bryr de sig inte? Eller vet de helt enkelt, precis som jag, lika
lite hur de ska reagera och påverka?

"Hej Bullen, på min skola ska de lägga ner latinet. Jag vill göra
något, men vet inte vad. Mina kursare är till antalet sex. Tre är
pensionärer. Vi är doldisar på SOL. Jag känner mig så ensam. Jag vet
inte vad jag ska göra."

Vem vet, kanske händer det något från min sida trots allt. Kanske
får jag någon ny idé. Men det är ensamt. Tänk om man hade ett
kontaktnät med alla andra latinstudenter i Sverige. Det vore en styrka.”

Börja med att gå med i Klassikerförbundet, visserligen inget regelrätt kontaktnät och ej heller direkt en kamporganisation, men det gör att man känner sig lite mindre ensam. Jag önskar att jag kunde säga att folk i vårt land egentligen bryr sig, och att det är bara det faktum att media (praeter Sydsvenskan) närapå helt ignorerat försyndelserna som gör att folkstormen har uteblivit, men min cynism säger tyvärr annorlunda.

Ett kontaktnät för latinstudenter (eller för den delen studenter av klassiska språk) är i sanning en utmärkt idé. Det finns en liten skara, har jag förstått, som ibland ambulerar förbi denna blogg, och ni skulle väl kunna göra ett försök?

Non est ingenii cumba gravanda tui

Är något grinig även idag, denna andra och sista dag av festligheterna, borde inte suttit uppe sent och druckit folköl och kir med di små funktionärerna. I övrigt har det gått strålande, visserligen en del av de små missöden som man kan vänta sig då en sådan massa av folk samlas, men idag då tälten rullas ihop, mailadresser utbyts med tomma löften om att hålla kontakten, och försvunna prylar eftersöks, tror jag alla är ense om att det måste bli av även nästa år.
Så med tanke på att jag just nu bemannar hittegods-disken, med en sprängande huvudvärk (det är svårt att avgöra mängden sprit då den är i en kåsa) och med datorn på trötta knän, bjuds ni på följande av Propertius:


III.23

Ergo tam doctae nobis periere tabellae,
scripta quibus pariter tot periere bona!
has quondam nostris manibus detriverat usus,
qui non signatas iussit habere fidem.
illae iam sine me norant placare puellas,
et quaedam sine me verba diserta loqui.
non illas fixum caras effecerat aurum:
vulgari buxo sordida cera fuit.
qualescumque mihi semper mansere fideles,
semper et effectus promeruere bonos.
forsitan haec illis fuerunt mandata tabellis:
'irascor, quoniam's, lente, moratus heri.
an tibi nescio quae visast formosior? an tu
non bona de nobis crimina ficta iacis?'
aut dixit: 'venies hodie, cessabimus una:
hospitium tota nocte paravit Amor,'
et quaecumque volens reperit non stulta puella
garrula, cum blandis dicitur hora dolis.
me miserum, his aliquis rationem scribit avarus
et ponit duras inter ephemeridas!
quas si quis mihi rettulerit, donabitur auro:
quis pro divitiis ligna retenta velit? *
i puer, et citus haec aliqua propone columna,
et dominum Esquiliis scribe habitare tuum.


Översättningen är, som alltid, av festivalens eget skyddshelgon, the one and only Björkeson:

De som visste allt, mina vaxtavlor, bara försvunna
spårlöst, och samman med dem så många vänliga ord!
Flitigt bruk av min hand hade nött dem, så att det tydligt
syntes från vem de kom, även förutan sigill.
Blidka en kvinna utan min hjälp, den konsten förstod de,
och, fast jag själv ej var med, föra ett vältaligt språk.
Ingen guldsmyckad kant gav tavlorna värde, och vanligt
buxbom bestpd de av, vaxet var smutsigt och fult.
men hur enkla än de var, förblev de mig ständigt
trogna, och varje gång hade de önskad effekt.
Kanske följande ord-vem vet?- hade skrivits i vaxet:
"Nu är jag arg: igår, drönare, kom du försent.
Så du har redan fått tag på en vackrare? Går du och sprider
elakt förtal om mig, fastän jag ingenting gjort?"
Men kanske skrev hon: "Kom idag, låt oss vara tillsamman:
Amor har alldeles nyss ordnat en helnatt åt dig",
eller vadhelst en klipsk och villig flicka förtror oss,
när hon vill avtala tid för sin ljuva försåt.
Ve mig! En snåljåp präntar nu in på dem sina siffror,
och någon vidrig, pervers kassabok ställs de brevid!
Den får belöning i guld som återlämnar dem till mig:
vem vill ha gammalt trä, hellre än riklig förtjänst?
Skynda pojke, sätt upp på pelare lappen jag ger dig,
fort! Esquilinens höjd, skriv det, är ägarens adress!


*raden synes vara en konjektur för quisenta velit, och jag ger den här som Björkeson önskar

Certa loquor, sed nulla fides

Då, i enlighet med förra årets deliriskt instiftade tradition, latinbloggens Propertiusfestival sammanfaller med Hultsfred (vilket egentligen är idiotiskt, ingen ska behöva välja, och det är svårt att boka bajamajor), visserligen med vissa begränsnigar ty Prop-fest (såsom den kallas) är blott två dagar, skedde, mot alla odds, den högtidliga invigningen i morse, i ett gråmulet Göteborg.
Det var länge osäkert om den skulle gå av stapeln, logistikproblemen från förra året (malaria-epidemin i tältlägret, den s.k "vattenmelonsincidenten" (inget åtal väcktes dock), det oresonliga priset på myrra, och det faktum att Kenneth Pound flyttat permanent till Phuket) var en mörk skugga, men tack vare alla frivilliginsatser blir festivalen av även i år!
Årets t-tröjor är blekblå, med 'Prop-fest -07' på bröstet och Sed tamen obsistam. Teritur robigine mucro ferreus et parvo saepe liquore silex (då det som sagt in i det sista var osäkert om det skulle bli av) i glittrande mörkgrön snirklig skrift.

Nåväl, till festivalens ena huvudperson:

II.5

Hoc verum est, tota te ferri, Cynthia, Roma,
et non ignota vivere nequitia?
haec merui sperare? dabis mihi, perfida, poenas;
et nobis aliquo, Cynthia, ventus erit.
inveniam tamen e multis fallacibus unam,
quae fieri nostro carmine nota velit,
nec mihi tam duris insultet moribus et te
vellicet: heu sero flebis amata diu.
nunc est ira recens, nunc est discedere tempus:
si dolor afuerit, crede, redibit amor.
non ita Carpathiae variant Aquilonibus undae,
nec dubio nubes vertitur atra Noto,
quam facile irati verbo mutantur amantes:
dum licet, iniusto subtrahe colla iugo.
nec tu non aliquid, sed prima nocte, dolebis;
omne in amore malum, si patiare, leve est.
at tu per dominae Iunonis dulcia iura
parce tuis animis, vita, nocere tibi.
non solum taurus ferit uncis cornibus hostem,
verum etiam instanti laesa repugnat ovis.
nec tibi periuro scindam de corpore vestis,
nec mea praeclusas fregerit ira fores,
nec tibi conexos iratus carpere crinis,
nec duris ausim laedere pollicibus:
rusticus haec aliquis tam turpia proelia quaerat,
cuius non hederae circuiere caput.
scribam igitur, quod non umquam tua deleat aetas,
'Cynthia, forma potens; Cynthia, verba levis.'
crede mihi, quamvis contemnas murmura famae,
hic tibi pallori, Cynthia, versus erit.

Den andre huvudrollsinnehavern, vår dyrkade Björkeson, som gjord en finfin översättning av just Propertius (kan fås till det speciella festivalpriset, blott 37 kronor på adlibris!), får här tolka dikten ovan:

Så är det sant vad man pratar om dig i Rom? Att du lever,
Cynthia, ett så sakmlöst liv, utan att dölja det ens?
Detta är alltså min lön! Det här ska du nog få betala,
trolösa! Annan famn finns det väl också för mig.
Bland alla dessa, så falska de är, skall jag säkert möta
en som vill se sitt namn odödliggjort i min dikt
och inte uppträder så att jag kränks, men ställer i skamvrån
dig som jag länge höll kär- ack, du skall gråta för sent!
Nu när vreden är ny, då är rätta stunden att skiljas:
kärleken kommer igen, vet jag , om skadorna läks.
så snabbt skiftar ej Karpathos' våg för nordliga vindar
och inget regnsvart moln skingras av Sunnan så lätt
som med ett enkelt ord två älskandes hat blåser undan:
därför, medan du kan, kasta ditt tyngande ok!
Smärtan slipper du ej, men efter en natt går den över:
hjärtats plåga är lätt, bara den tappert fördras.
Men vid vår drottning Junos kärlekslagar, ber jag dig,
älskade, dämpa din harm, undvik att skada dig själv.
Tjuren går till attak med buktiga horn mot rivalen;
utsätts ett får för våld kämpar det också emot.
Jag tänker ej rycka av din trolösa kropp några kläder,
inte i vredesmod krossa din tillstängda port;
aldrig dristar jag mig att göra dig illa med hårda
nypor och blind av harm slita ditt flätade hår.
I sådan neslig strid må bondtölpar finna sitt nöje,
de som aldrig har krönt hjässan med murgrönans blad.
men jag skall skriva en rad som ej plånas ut fast du åldras:
"Ingen är som Cynthia skön- ingen så svekfull som hon."
Tro mig, hur mycket än du föraktar viskande rykten:
var gång du läser min vers, Cynthia, skall du bli blek.

Det är en utmärkt översättning, dock tycker jag lite av styrkan i 28 försvinner; Cynthia forma potens, Cynthia verba levis, som ordagrant blir ung. 'Cyntia är stark/mäktig i skönhet, svag i att hålla sitt ord'. A minor detail, och jag är väl lite grinig då jag stått och fixat med funkisarnas linsgryta sedan tidigt i morse.

Nomen atque omen

Linnér recenserar 'Den grekiska mytologins värld' i SvD:

"Inga berättelser har haft större inflytande än antikens grekiska myter. Tänk till exempel på de stordåd som Herakles uträttade då han befriade världen från allehanda odjur. Bragderna framställs på tusen och åter tusen antika vasmålningar och ger fortfarande eko i modern svensk romankonst liksom i våra senaste filmer och interaktiva dataspelsprogram.
...
CG Jung uppfattade ju myterna som arketypiska mönster, lagrade i ett kollektivt omedvetet. Ett annat fascinerande diskussionsämne: det komplementära förhållandet mellan myt och vetenskap, förnuftets mytologi, om man så vill. Om detta kan Platon lära oss mycket, liksom senare bland andra Hölderlin och Schelling. Märkligt är att när Platon söker formulera de högsta sanningarna griper han till myterna."

Samt världens roligaste slutkläm på recensionen (DNs är lite mer sansad)av den förtjusande Ecos 'Kräftgång':

"Må vara att det här inte är en av de Eco-böcker som man ”måste” läsa, men den fungerar bra som sommarläsning i hängmattan för humanistiskt bildade läsare med viss kunskap om italiensk samtidskultur."

correctio

Då jag som sagt, levt i ett hyperkoncentrerat pluggtillstånd senaste dagarna, har latinistögat på nyhetsraporteringen blivit eftersatt och på ngt vis ka det väl tas igen under de närmsta dagarna. Jahg såg visserligen artikeln om Linnélärjungen Rolander, men jag hade inte tid att lägga ut den här, så det gör jag nu:

"Till skillnad från de flesta av Linnés apostlar står han inte i Nationalencyklopedin, och inom Linnéforskningen har han haft rykte om sig att vara en lat, feg och på det hela taget misslyckad figur. Han var sjuk i stort sett hela tiden under de sju månader 1755 som han tillbringade i den holländska kolonin Surinam, där han vantrivdes och dessutom lade sig till med kolonisatörernas dryckesvanor. Han kom hem alkoholiserad och på gränsen till vansinnig, har det sagts. Linné var arg och besviken och de bröt med varandra.
Men nu är det dags att återupprätta Daniel Rolander, anser James Dobreff, nypromoverad doktor i latin vid Lunds universitet. James Dobreff är huvudöversättare av Rolanders reserapport, Diarium Surinamicum, till engelska, och huvudredaktör för en kommande, vetenskaplig utgåva av originaltexten som ges ut med stöd av Riksbankens jubileumsfond.– Ingen av alla dem som uttalat sig om Rolander har uppenbarligen läst vad han har skrivit, konstaterar James Dobreff.Och det är kanske inte så konstigt. Diarium Surinamicum består av 699 handskrivna sidor på latin, men den blev aldrig tryckt och utgiven i samtiden."

Nylatin, enormt skoj!

Dock far artikeln med viss osanning, då den hävdar att;

"Handskriften har visserligen varit känd, men den har i alla år legat obeaktad på Botaniska biblioteket i Köpenhamn – ända tills den engelska stiftelsen IK Foundation beslöt sig för att låta översätta och ge ut samtliga reserapporter av Linnés apostlar."

då jag faktiskt sitter här med en kandidatuppsats i latin vid LU från VT-99 i min hand, med titeln 'Daniel Rolander Diarium Surinamicum, en Linnélärjunges dagbok', en för övrigt utmärkt uppsats, som har en fyllig inledning om Rolander, en beskrivning av Surinam och ett god översättning av det avsnitt som hon trankriberat.

loquaces

Blev tentad och klar igår vid halvfemtiden, och då kändes det inte som någon idé att sätta sig vid datorn, utan det lockade mer att dricka vin och slumra. Det gick utmärkt faktiskt, för omväxlings skull. Trevliga diskussioner om senantikens förvirrade kejsarsuccession, eventuell africitas, samt detta begrepps vara eller inte vara, jag svettades visserligen floder av nervositet i det kvava rummet, men efter ca två och en halv timmes muntande stapplade jag ut därifrån med beröm och bara one total sctrewup under bältet. Det var så klart hos Ammianus som det körde ihop sig i, jag tabbade mig på Hormisdas replik, sagd med astu gentili. (jag vet, säger er inget, men jag var tvungen att spotta ur mig det)

Jag finns nu åter bland de levande, och kan sålunda notera att årets sommarpratare avslöjats, och då man som bloggare (hu, jag har svårt att se mig själv som det), faktiskt enligt lag är förpliktigad att säga något om detta ska jag väl inte försumma denna plikt.

Precis som förra året, tycker jag det är magert och torftigt. Dock finns det inte så mycket gyldkorn som en stor lysande diamant att vaska fram i detta, då den illustre Linnér ska sommarprata (11/7). (Jag måste säga att jag vida föredrar SvDs lista framför DNs, då Svenskan vänligt nog tillhandahåller titlar till de talande, undrar dock om det är de själva som fått formulera. Stures är "diplomat, professor, författare". Oooo!)

Jag tycker även att Erland Josephson skulle kanske kunna vara värd ett öra (22/7) och så även kanske Lars Fredriksson (6/8), som jag visserligen aldrig hört talas om tidigare, men beskrivningen "sinolog, bibliotekarie" på något vis grep mitt sinne, och den påföljande googlingen visar att han är med i EASL, en sådan organisation som man bara tror ska finnas i en akademisk deckare eller in en roman av Alison Lurie-typen.

Jag noterar även att om man skummar listan ser man att de som har titeln professor eller på ngt vis verkar vara från akademin, är karlar, kvinnor med sådana meriter synes mig ha andra ting som ställer dem i rampljuset, såsom en sjävbiografisk roman eller annat.
Feministen i mig vaknar och undrar varför sommarkommissionen, eller vad man nu ska kalla dem som väljer folk till denna så eftertraktade ära, generellt sett väljer "tyngre" män och "lättare" kvinnor. (Eller för den delen damer som är rikskända för att vara hustru till ngn. Om rätt ska vara rätt borde Bo Sahlin erbjudits att prata) Skulle gärna se några kvinnliga professorer få hålla låda, helst naturligtvis en klassicist, eller varför inte t.ex Stina Hansson, om jag ska vara lite GU-lojal.
Nä, kvinnor ska inte vara intellektuella, de ska vara, även om det är radio, pleasing to the eye.

Nulla enim sine adversario corona victoriae

Böcker på mitt skrivbord precis just nu:

- Apuleius, Cupid & Psyche, ed. Kenney
- Der Streit um den Victoriaaltar- Die dritte Relatio des Symmachus und die Briefe 17, 18 und 57 der Mailänder Bischofs Ambrosius, ed. Richard Klein
- Contes Latin Literature: a history
- Rood, The sea, the sea! The shout of the ten thousand in the modern imagination
- Perfect and Emperor: the relationes of Symmachus A.D. 385, ed. Barrow
- Jonge, Kommentar zu Ammianus Marcellinus
- Augustin d'Hippone, Sermons pour la Pâque
- Jones, How I became Hettie Jones
- Gruber, Kommentar zu Boethius de Consolatione Philosophiae
- Teubnertutgåva av Boethius
- Vera, Commento storico alle Relationes di Quinto Aurelio Simmaco
- Ahlbergs latinsk-svenska ordbok
- L&S, A latin dictionary
- Souter, A Glossary of later latin
- 501 Latin Verbs

Plus en hög som jag inte vågar titta på (avhandlingsrelaterat). Tentan närmar sig...

fervor

Göteborg är så kvavt att andning är problematiskt, och värmen ligger som ett lock över allt.
Det närmar sig tenta för min del (torsdag), efter vilken mina läskurser i princip är avslutade. Detta är otäckt på många vis, då det då inte längre finnes ngn ursäkt för att inte ha ETT ord av avhandling, samt att jag då på ngt vis antagligen kommer ses, med mina vaga och förvirrade kunskaper, som bevandrad och beläst i det latinska. Fraus magna.

Är även lite mer skärrad än jag vill inse då jag under helgen (som i övrigt var fullständigt undebar, med välkomnade av skepp, kylt vitt vin i min kaprifolhöljda berså och i synnerhet ChWs besök) hade en helt fruktansvärd mardröm som gick ut på att då det på något vis upptäckts någon slags palimpsest eller nytt fulländat och fullbordat manus av Vergilii skrifter, med hyggligt många variationer och avsteg från det utgivna, var alla latinister tvungna att tenta om den Vergilius de läst, och detta skulle ske nu på tisdag. Drömmen, som kände väldigt logisk och sannolik under sitt förlopp, gick mest ut på att jag panikläste och grät och inte fick uppskov från den tenta jag faktiskt har på torsdag. Vaknade svettig och insnärjd i täcket med ett ångestrop.

Vad spår Vergilius om torsdagen? (Hurra förresten för Lovisa som förstår sig på generatorns storhet!) 8.489 är vad jag får upp, och det bådar inte gott:

at fessi tandem cives infanda furentem
armati circumsistunt ipsumque domumque,
obtruncant socios, ignem ad fastigia iactant.

Den förtjusande Björkeson översätter:

Folket fick nog till sist av dessa nesliga illdåd,
tillgrep vapen och gick till attack mot honom och borgen,
nedhögg alla hans män och kastade facklor mot taket.

Ingen kan väl påstå att detta är positiva förebud? Det är en ganska geggig historia om tyrannen Mezentius som berättas.)


Sålunda blir det väl en smula tyst här de närmaste dagarna, jag hade väl vaga funderingar på att dela med mig av mina anteckningar om Apuleius och Ammianus, men vem hinner sådant? Gläds åt den fina nya digitaliserade katalogen på Carolina, jag älskar de där skrivna luntorna, och gå och peta på dem medna de finns på plats.

O Sueciam beatam!

Jag firade Nationaldagen, som sig bör, igår, dock utan min folkdräkt som låg hos mater i den Eviga ungdomens stad, och i brist på detta plagg fick man fira desto ivrigare på annat vis, och sålunda har dagen varit något seg.

Nåväl, Nationaldagen bör väl högtidhållas även här på latinbloggen, och för att just göra detta, och samtidigt uppmärksamma den nya GIIA biografin som nått bokdiskarna, och det faktum att den store HH nu klivit ner från posten som ordf för det högre seminariet (ryktet säger att postseminariet var ovanligt trevligt) sträcker vi oss efter hans oundgängliga bok och slår upp kapitlet The Caracteristic features of the Nations och stannar vid avdelningen The Swedes, för att se huru vi framställdes i den svenska neo-latinska litteraturen (för övrigt är detta mycket bättre och roligare än alla sådana där löjliga presentböcker (Xenophobes guide och allt vad de heter, eller utlandsvenskar som tror sig ha insikter) om den svenska folksjälen). Där fastnar jag bums för det Stiernhielm (vi återvänder alltså till denna karl, exempel på hans latinska humor, hans snuskiga tankar och Hercules räcker inte, även hans latinska diktning bör ni smaka) skrev det ödesdigra året 1632 (här hittar ni hela poemet, detta är blott en bit):

En fata versa! nostram,
O Suece, Teutho, Gallus,
Italus, feroxque Iberus
Risere barbaram, olim,
Probitatem, et innocentem
Ineruditionem.
Et simplicem vocari
Suecum, probro putarunt.
Contra (vicissitudo
Miranda!) Teutho, Gallus,
Italus, feroxque Iberus
Et universus Orbis
Hodie vident, stupentque
Decorem, elegantiamque,
Martem, tuasque Musas,
Gens Sueca, gens polita,
Venerantur, et verentur.
Ast haec vicissitudo
Tanta, unde? nempe cui dat
Populo Ducem probum Deus,
Is affluet beatus
Omni beatitate.
GUSTAVUS, altus, heros
Augustus, inclutusque,
Sapiens, pius, triumphans,
Virtute, marte, et arte
Pollens, potens, decorus.

(Vad? Vill ni att jag ska översätta? Gör det kanske imorgon, då jag inte är i stånd till det just nu, det har varit en lång, skakig dag, med aspekt och tempus i senlatinet-diskussioner, och allt jag vill är att lägga mitt ömma huvud på skrivbordets kalla, släta yta. Kort sagt, förut skrattade de andra folken åt oss, nu häpnar de över såväl vår poesi som krigskonst, detta är naturligtvis tack vare den store Gustavus som det vänt.)

domus

Frågelådan är som alltid eftersatt, jag läser, som synes i inlägget innan, hellre snusk.

Följande inkom dock för ett tag sedan:


"Jag läste i din blogg att du översatt ”jag älskar er för evigt” och jag undrar om du kan översätta samma fast det ska börja med ” Till min familj jag älskar er för evigt ” det ska också bli en tatuering. Vet inte om ” till min” passar men jag vill att ” familj ” ska vara med ?
Alternativ 2 ” Min Familj, jag älskar er av hela mitt hjärta ”



Det stämmer bra att jag tidigare översatt 'jag älskar er för evigt' till latin med förslag såsom Vos in perpetuum amo, Vos in aeternum amo, Vos semper amo, och 'i evigthet' har ytterligare diskuterats här, och 'av hela mitt hjärta' finnes här; toto pectore, ab imo pectore, och sålunda finnes grundstenarna till den önskade frasen.

Vad som gör dock gör detta till en utmaning är ordet 'familj'. Vad den frågande antagligen menar här är sin omedalbara familj, hustru och barn, vilket blir synnerligen svåröversatt på latin. Den s.k kärnfamiljen är en fullständigt modern konstruktion, och jag skrattar alltid på mig då den framhålls som den solida grunden för vår civilisation, då den faktiskt är ett relativt nytt påfund. Jag är varken historiker eller sociolog, men kan säga detta i egenskap av filolog, då våra tidiga språk just saknar ett begrepp för det vi idag kallar familj. (Därmed inte sagt att jag på ngt vis ogillar kärnfamiljen, jag tycker det är en trevlig liten konstruktion, men att framhålla den som ngt slags naturligt, givet ur-tillstånd är bara idiotiskt.)

Stepping of the soapbox, så kvarstår ändå problemet med att översätta 'familj' i denna moderna mening till gott latin. Glosan familia, varifrån (uppenbarligen) vårt laddade ord kommer, är snarare ett hushåll, inbegripandes tjänstefolk, slavar och husgeråd. Det kan även dra åt 'släktgren' och 'skara, trupp', men den där omhuldade mammapappabarn-sammasättningen kan det inte riktigt beteckna. Vissa ordböcker föreslår domus som en översättning, ordagrant 'hus, bostad', men som gärna drar åt 'hushåll, husfolk, familj', men även här skulle nog au-pair-flickan och labradoren och farmor och polskan som städar kunna inkluderas. Domesticus lyfts fram som ett alternativ, men det känns snarare som en beteckning på en honorary familjemedlem, eller en trotjänare, utan vilken man inte vet vad man skulle kunna ta sig tiiiill.

Jag föreslår sålunda att använda mei, 'de mina', vilket elegant täcker in kärnfamiljen utan tvetydigheter, och även om man vill kan inkludera såväl faster som tidningsbudet, och är ett, i mitt tycke, mycket kärleksfullt uttryck. (Cf 'All my pretty ones?'- Macbeth) Det används dessuton i det klassika latinet gärna om just familen, eller det som vi idag skulle kalla familjen.

Nu skulle man väl kunna konstruera det ngt i stil med Meos vos in perpetuum amo/ Meis, in perpetuum vos amo/meis quos in aeternum amo, men det ser ju faktiskt inte så snyggt ut. Just det där att det ska vara 'till', öppnar för ngn slags dativ, man kanske kunde göra en particip av det och säga ngt i stil med meis in aeternum carissimis/meis semper dilectissimis, ung. 'till mina (min familj) som är mest älskade i evighet'.

Det är som alltid, caveat rogator, då jag inte kan ge garantier att detta är totalt och underbart korrekt, och annan latinist har säkert annan åsikt om hur detta ska översättas.
Har dock precis spillt en halv kopp kaffe i urringningen så det får vara bra så.

Sus

Jag vill verkligen jobba och plöja de intressanta böcker som belamrar alla ytor på mitt arbetsrum (t.ex tegelstenen Bilingualism and the Latin language), jag vill verkligen ta mig samman och tenta 5 senantika poäng, men det är så mycket som hela tiden kommer emellan, och det verkar alltid medföra alkohol.


I fredags släpades jag med att grunda ett litterärt sällskap (mer om det en annan gång), jag ansågs inbjuden då jag petat lite i en del behövligt latin om författaren i fråga, och greps då som så ofta, av sedvanlig passion för neo-latinet. (Fredagen avslutades, efter vinbestänkta högtidligheter och konstituerande, med rosé och högläsning ur 'Vågade verk ur Vitterheten', rolig men dock emellanåt ngt inanely kommenterad, svårt att veta vem som är den tänkte läsaren.) Det är något som blott är en hobby för mig numer, men jag ryser alltid av glädje då ngn prackar på en ett manus att läsa (tack till KL) eller man inbjuds till ett seminarium i ämnet.


Vilken glädje det sålunda var att i början av maj ha möjligheten att närvara vid framläggandet av en D-uppsats om Stiernhielms Idyllion Anacreontium, ngt som det inte verkar finnas mkt om på nätet. Idyllion är ett poem på latin av Stiernhielm, skrivet 1656 såsom tack till de fåtaliga vänner som stått honom bi, då han flytt till Sverige från Livland.
För att planka från den utmärkta uppsatsen, så är dikten en hyllning till vänskapen, presenterad såsom en dialog, på anakreontisk vers, eller katalektisk jambisk dimeter. (Uppsatsförfattaren har imponerande nog översatt den 185 vers långa dikten på samma vers.)

Det är dock inte det jag tänkte fundera över, då ämnet redan är uttömt i såväl uppsatsen som i Vitterhetssamfundets utgåva, där latinet är översatt och kommenterat. Jag tänker inte heller fördjupa mig i hans språkteorier, med tyngdpunkten på etymologi, även om det är vansinnigt intressant.

Jag vill blott återberätta det snäsiga svar som Stiernhielm själv gav till drottning Kristinas läkare, Bourdelot, föga omtyckt av Stiernhielm, då denne anmärkte på potens sura lynne med repliken ; Tu es valde morosus. Stiernhielm lär ha då väst till svar; Sed tu es ultima syllaba.

(Lösningen är i rubriken till inlägget)

Kan väl även passa på att citera raderna ur Hercules, då vi för en gångs skull är inne på Stiernhielm, om att även en latinkunnig tok är en tok, en åsikt som även replikskiftet ovan visar:

Wiltu nu seya min HERCULE; mången är Lärd: men en Åsna/
Toker i alt det han talar/ och gör/ en tylpel i gästbod:
Doch är han lärd. Ney/ HERCVLE/ Ney. En sådan är olärd.
Fast honom flödde Latin öfwer öronen ned opå skägget.
Den sijne Seder/ och Ord; sijne Lyster/ och anfödde Sinne/
Inte wet håll' uti töm; styra/ fogligen hyfsa/ regera.
Han är en olärd man: wari Doctor, ell' hete Magister.
Än äret ett/ som märkligit är: Om än allhanda Lärdom/
Allsköns Dygder/ och Himlisk wet dit hierta bekröna;
Och den ädele Mildheet alleen hon fattas i Kronan;
Så är' all' öfrige Dygder af intet Lius/ utan anseend.

För att väga upp detta allvar, samt visa att jag tagit till mig av den givande högläsningen under middagsförberedelserna i fredags, ges nu även, iuvenes, en bröllopsgåta författad av Stiernhielms hand eder, plockad ur just Vågade Verk...
En bröllopsgåta var ett skämtsamt ofta ekivokt stycke, tänkt att reciteras eller sjungas under bröllopsfesten, läser jag i inledningen. En biprodukt till tillfällighetsdiktningen.
Nåväl, denna publicerades inte i Vitterhetsamfundets utgåva 1928, men dock 1973. Can't imagine why:

Een alfwarsam Gåta/stält til alle Wackre Damer.

När som mig kommer an en Lust/ at iag wil leeka/
Så går iag til min Wän/mijn frögd och tijdsfördrijf;
jag fattarn om sin hals/och tryckern til mit Lijf.
jag grijpern på sin Snarr: Hoo Wil mig thet förneka;
Jag dragern up och ned; iag tagern på sijn Quicka;
Jag gnijdern af och til/ til thess han richtig står;
Seen ställer iag min Wän/emellan Been/och Låår/
Och börjar så en Leek/som bäst sig månde skicka.
Jag fingrarn/fidlarn/til mins hiertans Lust och Frögd;
Jag gårn up och ned/ til thess iag är förnögd.
och ther så händer/Snarren löpr af/och slaaknar/
Så sätter iagen in/ och wrijdern up igen:
Fast skeer thet med förtreet/ til thess han stijwer raaknar;
Går leken åter an; Så gläder iag min Wän.

Svaret följer nedan.
Ta först en stund och grunna på denne mångkunnige poet.



Min Wän är en Fiol di gamba.