Poetiska panegyriker till Karl XII

Idag, 30 november 2007, är det 289 år sedan Karl XII omkom vid Norges gräns. Dagens inlägg kommer inte att handla om spekulationer kring hur denne kung dog eller om den krigsmoral han hade var onormal. Dagens bidrag kommer att handla om hur Karl XII hyllades under sitt liv, närmare bestämt under sin tid som svenska arméns huvudbefälhavare.
Karl blev Sveriges regent 15 år gammal. Bara tre år efter kröningen, år 1700, attackerades hans land från tre olika håll av tre olika fiender. Dessa tre var Danmark, Saxen och Ryssland. Danmark började sina krigsaktioner först: dess trupper invaderade Sveriges förbundsförvant Schleswig-Holstein. Denna konflikt blev snabbt löst och fred med den nordiske grannen slöts igen redan 8 augusti 1700. Saxiska trupper försökte under denna tid att inta Riga, men det kalla höstvädret fick dem att avbryta detta företag. Ryssland satte igång sist av alla. Peter den Stores agerande var minst väntat, då precis innan han förklarade krig hade han skickat en envoyé till svenska hovet som skulle försäkra Karl om Rysslands vänliga inställning mot Sverige. I oktober blev Karl informerad om att en stor rysk armé invaderat Estland och börjat belägra Narva, en viktig svensk stad med en stor hamn. Kungen som hade kommit till kontinenten för att försvara Riga var tvungen att tänka om (Saxen avstod ju från belägringen och därför kunde man ställa in fälttåget dit) och rikta sina krafter mot Peters trupper. Som bekant resulterade detta möte i en storslagen svensk seger. Det som hände 20 november 1700 utanför Narvas murar pekade på att den svenska armén fortfarande var något att räkna med (den slog ju en här som var åtta gånger så stor!) och den unge kungen faktiskt var en duktig befälhavare. Mängder av panegyriker skrevs direkt efter segern. Orationes och carmina på latin utgjorde en betydande del av denna hyllningsproduktion. Härmed lämnar vi historia och krigshistoria och vänder oss till det som denna fantastiska blogg är ämnad för, nämligen till latin.

En av de mest tacksamma genrerna för att hylla en kung som vunnit en vacker seger var den episka genren. Andreas Stobaeus, proffesor i Lund, passade på och författade ett magnifikt verk som idag går under titeln Narva. Detta var ett riktigt epos på hexameter som omfattade 1241 verser. Poeten följde de regler som en eposförfattare var bunden till: han beskrev själva slaget, visade den gudomliga inblandningen samt förde in de obligatoriska ”skeppslistorna” (sådana ser vi först hos Homeros). Detta enorma verk blev uppläst vid ett officiellt firande vid Lunds universitet. Stackars publiken! Den fick lyssna på denna oratio i nästan två timmar! Även om man kan konstatera att Stobaeus är duktig på latin och hans verser är påhittiga är det nog svårt att föreställa sig denna uppläsning som något actionsaktigt. (Jag ser framför mig hur studenterna somnat redan efter en halvtimme eller kanske sitter och viskar till varandra till vilken pubb de ämnar gå på kvällen. Men jag kanske har fel. Vem vet, kanske använde Stobaeus massa ljudeffekter när han läste upp bataljscenerna? Han hade ju ingen PowerPoint, vad jag vet.)

Olof Hermelin skrev en pamflett om Peters perfidia. Pamfletten är 80 sidor lång och bär namnet Discussio Criminationum, quibus usus est Moscorum Czarus, cum iniquissimo bello Svecis, contra jusjurandum, et nuperrime datam fidem, illato praetextum quaereret anno MDCC. Hermelin som var Sveriges rikshistoriograf briljerar med sina kunskaper i svensk-rysk historia. Hans latinska prosa har inga skavanker. Som inledningscitat valde författaren Ciceros ord från De legibus: ”Poena divina perjurii exitium, humana, dedecus est.” Nu vet vi vad som väntar om man får för sig att vara fraudulentus.

Många andra poeter hittade på anagram på temat Narva. Vissa av dessa anagramfraser är ganska talanglösa. Ok, anagrammet Sued - Deus kanske går hem hos en och annan läsare, men vad sägs om Narva – Vana R, där R står som förkortning för IRA?

Den poet som verkligen lyckades med att skapa eleganta lovprisningar till kungen var Magnus Rönnow. Denne skrev minst två dikter om Narva. Dessa två är skrivna på alkaisk vers. Alkaisk vers förknippas i första hand med Horatius och det är väl det Rönnow ville, att vara en ny Horatius. Den antike poeten glorifierade kejsaren Augustus, vår nylatinske skald besjöng sin kung. Vi tittar på några ställen i en av Rönnows Narvadikter. Dikten heter In Victoriam Narvensem och är nästan 500 rader lång. Den är så representativ för den tid så att man med dess hjälp kan illustera de viktigaste dragen i den nylatiska poesi som tillägnades Karl XII.

Efter generella inledningsfraser i horatiansk stil och ursäkter för sin oförmåga att skriva fint (så skrev många poeter under antiken och senare för att visa att de inte var självsäkra och självnöjda gossar) jämför Rönnow kungen med Alexander den Store:


Primis Alexandrum auspiciis praeis,
Magnum stupendis, cum populis libet
Si turgidis, seu belluarum
Cum grege conseruisse dextram.

Fri översättning:
I dina första häpnadsväckande erfarenheter (som befälhavare)
överträffar du Alexander den Store,
när du invecklas i strid med arroganta folk
eller med en flock av bestar.

Alltså, Karl är större än den kände makedonen! Inte illa. Rönnow är inte ensam om denna jämförelse som återfinns hos många andra poeter från samma epok. Ett sådant moment kallas för hyperbol och detta innebär att författaren för att skapa starka språkbilder överdriver lite. Förutom Alexander kunde man använda Caesar eller Achilles.
Observera att fienden alltid får hemska epitet: turgidus (eg. svullen, men även skrytsam, arrogant) eller grex belluarum (en flock av odjur). Frasdelen om Karl har sådana ord som auspiciis och stupendis. Detta kan man kalla för en lätt antites, dvs. två motsater ställs emot varandra (Förenklat: Titta, här har vi en vacker hjälte och här har vi en elak och dum fiende!).
Och nu tittar vi på några rader som ännu mera är representativa för poesin från det tidiga 1700-talet:

O Petre, Moscum Rector, in aethere
Terrisque culti sceptra verens Dei
Iam disce, quid sit provocare
Fulmen Hyperborei Leonis.

(OBS! Moscum = Moscorum, dvs. gen. pl.)

Fri översättning:
O Peter, ryssarnas ledare, visa vördnad för Guds makt
som finns på jorden och i himmelen
och lär dig vad det innebär
att provocera fram det nordiska lejonets vrede.

Här har vi den berömda djursymboliken. Alla nationer betecknades med ett eget djur. Sverige (eller Sveriges kung) var Lejonet. Denna metaforik användes flitigt redan i dikter om Gustav II Adolf. Aquila (Örnen) och Ursus (Björnen) symboliserade Ryssland och Tigris (Tigern) betydde Danmark.
Detta är inte allt. Hyperboreus är ett viktigt ord: för dåtidens poeter var det av stor betydelse att poängtera att deras kung kom från det fina Norden. Glorifiering av Norden var nästan nödvändig, då de flesta européer som tänkte på de nordiska goterna tänkte samtidigt på det barbariska folket som för många århundranden förstört Rom. En återupprättelse behövdes! I vår text finns det också en anspelning på att det nordiska Lejonet har den högsta makten. Fulmen brukade nämligen skickas av Juppiter.
Hänvisning till Peters gudlöshet bör noteras. Impietas var något som skulle straffas av Gud. Karl, å andra sidan, är alltid pius hos Rönnow. Utan denna egenskap skulle man aldrig vinna en så vacker seger som vanns vid Narva!

doctissima

Jag vet faktiskt inte varför jag ännu inte tipsat er om Mary Beards blogg, jag kanske ville hålla det för mig själv ett tag, eller så är jag bara väldigt tankspridd.
Nåväl, Mary Beard, professor in Classics vid Cambridge och ansvarig för Classics vid min absoluta favorittidning TLS, har en blogg, som ni hittar här.

Jag älskar att hon in bildtexten kallas för "a wickedly subversive commentator", då det blir tydligare och tydligare att det mesta av protestsymboler och revolutionära yttringar är fullständigt kommersiella (lindex säljer palestinasjalar, Che finns som påslakan usw), så kanske det sant subversiva finns i de klassiska språken. (Förlåt, inte så välformulerat, låg sömnlös hela natten och läste Svenbros senaste, varvat med Elizabeth MacPherson deckare)

Jag vill dock passa på att citera ett stycke från denna blogg, då hon just diskuterar att översätta motton och sentenser åt den nyfikna allmänheten, ty jag känner så väl igen mig i hur hon resonerar:

"...my Faculty in Cambridge gets so many requests from Rugby clubs, charities, WI’s, etc., to turn some reassuring platitude into a Latin slogan that we have a specially designated motto-writer. Professor X (I’m not going to reveal his name for fear of increasing the workload beyond what is manageable) is kept pretty busy. [Den svenska motsvarigheten är latinfragor@lingfil.uu.se]
[...]

Well here we must go back to what out teachers taught us. The way you translate Latin is not “word for word” – but going for the nugget of sense (that’s why, they said, translating Churchill’s speeches into Latin – a task on which I spent many days of my youth – was such a good training in understanding).
So in Simon's case, we wont be going for “Tene labrum rigidum” (literally “keep a stiff lip” – a phrase no Roman would have even begun to understand). But something more like “Vincit qui se vincit” (“he conquers who conquers himself” – the motto of self-control). It’s a bit of a cheat actually, because the slogan was already a Latin one, included in an under-rated proverb collection of the first century BCE.
[...]

And much as I liked Richard’s “Magnus frater spectat te” (“Big brother is watching you”), I would have to opt for “Omnes videantur” ("Let all be seen”). The same principles are at work here as with the Churchill, go for the nugget of sense, not for the words."

Saepius cum hoste conflixit quam quisquam cum inimico concertavit

Skulle egentligen skriva om de konstiga ting som man läser vid insomnia (såsom Erlend Loes Expedition Shakespeare) och hur de ofta föder och när sömnlösheten då man blir så fruktansvärt irriterad över boken (i detta fall the crackpot theory som läggs fram däri, samt en misstanke om att det hela kan vara ett stort skämt) att man ligger vaken till 4 på morgonen och i huvudet skriver argt brev till författaren (en enda gång har jag faktiskt gjort det, satt mig ner och gripit pennan, men då var det till Sven Stolpe, så det gick i slutändan inte att skicka), men då frågelådan bör få sitt innan vår spännande gästbloggare, stoppar jag istället ner näven i den, och får till min glädje upp en epistel från en idéhistoriker:

"Jag [...] håller just på att slipa på en d-uppsats i idéhistoria om Carl Schmitt. Schmitt skiljer i sin definition av den politiska fienden på inimicus och hostis. Om du kan hjälpa mig med en översättning av detta, så vore det mycket välkommet!Jag förstår andemeningen - den privata fienden och den allmänna, publika - men finns det någon mer precis översättning jag kan använda mig av?"

Intressant ämne, och en snabb googling visar att denne tänkare alltjämt stöts och blöts!

För attt ta det väldigt basalt och torrt så översätts inimicus med 'ovän, fiende', och kan just, såsom du sade, vara av det personliga slaget.
Hostis är i grund och botten främling, och sålunda den yttre fienden, precis som tydligen Carl Schmitt använder begreppet. Man kunde förklara ngn en fiende, alqm hostem iudicare, att genom senatsbeslut officiellt bekräfta ngn son fiende, och inte bara "främlingar" kunde stämplas sålunda utan även romare. Hostis drar åt 'högförrädare, statens fiende, fiende till samhällsordningen' sålunda i hög grad en allmän, publik fiende.

Tyvärr är begreppet fiende använt för båda de latinska orden, men ett lite klumpigt särskiljande kunde vara att använda 'ovän' för inimicus (det är ju trots allt en negerad variant av amicus)och 'fiende' för hostis. Ett annat sätt är att använda sig av de adjektiv som föreslogs, privat respektive publik/offentlig fiende.

Denne Schmitt, en inte helt sympatisk karaktär, verkade i en miljö där latinkunskaperna säkerligen var goda och behövde antagligen inte översätta dessa begrepp, då hans läsare genom sina latinstudier per automatik förstod distinktionen. Han själv hade säkerligen läst latin (döpte sin dotter till Anima) och hade dessutom en juridisk bakgrund, vari han gissningsvis skolats ytterligare i latinet, jag vet dock inte om han hämtat användandet av dessa två begrepp från någon annan modern tänkare eller själv konstruerat detta. Någon som vet?
(Distinktionen är dock antik, se exemplet i rubriken.)

anxietas hispaniensis

Stuck in a rut vad det gäller avhandling, har massor verkligen roligt att läsa (sådant som jag tycker är roligt iaf), såsom artikel om dativ hos Petronius, och bok om overlap av dativ och genitiv i fornfranskan, men idds icke. Skyller på letargi samt en oroväckande upptäckt att en massa spaniorer pysslat med "mina" ämnen och skrivit åtskilligt därom. Oroande av två skäl, dels att man kommer framstå som en epigon och plagiatör, dels för att de envisas med att publicera sig på spanska och nu måste jag stava mig igenom det iberiska tungomålet. (Autentisk dialog: Moi- Spanska, varför har de publicerat det på spanska? Varför kan de inte släppa det på ett världspråk! Vem läser på spanska? L'autre- Tja, stor del av Sydamerika...)

Filologer förväntas av någon orsak kunna stava sig igenom böcker och artiklar på de flesta språk (låt mig modifiera det, de flesta indoeuropeiska språk hemmahörnade i Europa, det är alltjämt tillåtet att skippa artiklar på t.ex slaviska språk), och till viss grad instämmer jag, och tycker inte man ska välja bort en skrift för att den är på "fel" språk, men jag ser inte fram emot att traggla mig igenom allt detta spanska.

Annars så är det fortfarande massor av kommitté-arbete att läsa in sig på och bråka om, och jag kan inte heller riktigt släppa det där med egenfinasiering, och då jag tyvärr inte har tid att utveckla det jag själv rafsade ner i ett upprört tillstånd, hänvisar jag till den på många sätt utmärkta sidan doktorandhandboken.nu och dess länksida där man kan komma åt hökskoleverkets rapporter i doktorandfrågor. De har naturligtvis tänkt på allt som jag nojjar över, såsom spaniorerna visar är jag inte särskilt originell, dock föreslår sällan ngra bra riktlinjer utan verkar mest konstatera att problem finns.

För att inte fastna i en negativ gröt av avhandlingsoro, mörker och insomnia vill jag istället redan nu avslöja att det på fredag kommer en ytterst spännande gästbloggare, som kommer anknyta till just den dagen på ett ypperligt vis. Något att se fram emot!

Discentes vita defecit

Frågelådan har som alltid en del trafik, och här är en fråga från en latinkunnig, grundaren till facebookgruppen Custodes eruditionis, och sålunda förväntas jag inte översätta utan blott utvärdera en översättning:

"Jag har fått en förfågan om att översätta Uppsala akademiska roddsällskaps devis till latin.
På svenska lyder den: Vi gör roddare av studenter.
Jag och en annan kompis som har fuskat med latin har försökt få ordning på det här. Det vi hittils kommit fram till är att 'studenter' är ett problem, till slut har vi dock kommit överrens om att 'studiosi' nog är den bästa översättningen i det här fallet.
Roddare bjuder som tur är inte på alltför stora svårigheter; 'remiges' helt enkelt.

Sen var det frågan om vilket verb som skulle användas och om det skulle användas över huvud taget. Jag förespråkar 'fingo' för att det ger en lite mer poetisk schwung åt det hela. I alla fall mer poetiskt än 'facio', som är det andra alternativet. Det sista alternativet skulle väl vara att helt enkelt skippa predikatet enligt god sentensbildningssed.Således är några av alternativen:

Facimus remiges ex studiosis.
Ex studiosis fingimus remiges.
Remiges ex studiosis.
Ex studiosis remiges.

Jag har sett på latinbloggen att du har erfarenhet av denna typ av spörsmål och är nu nyfiken på vad du skulle vilja tillföra för tankar och idéer."

Lexikalt verkar fingere funka, men jag slår lite bakut själv, vet inte riktigt varför, jag skulle nog föredra facere, om man nu ska ha ett verb. Det snyggaste är nog att helt enkelt ha ex + ablativ och en ackusativ med ett underförstått verb.

Du har helt rätt i att remex, remigis är roddare (det är väl dock inte den mest ärofyllda jobbtiteln i det romerska imperiet), so far so good.
Det är ’studenter’ som är lite knepigt. Eller egentligen inte, det är bara det att studiosus i det högklassiska latinet (vilket man av tradition eftersträvar) är en beteckning för att 'vara mån, , angelägen om' eller 'flitig, idog, (det är uppenbart varför det givit upphov till ’student’) intresserad av', det finns belägg för betydelsen student, men desto senare du kommer desto vanligare blir det. Jag anser definitivt att ni kan använda det då det är hyggligt vedertaget i akademiska kretsar, och jag tvivlar på att ngn kommer missförstå.

Alternativa förslag, som kanske skulle kunna anses vara lite mer högklassiskt, skulle kunna vara doctis (eller om vi ska ta i; doctissimis), det vill säga lärda, även eruditis (för att återigen förhäva oss; eruditissimis) har den betydelsen. Jag gillar även litteratis, även det med betydelsen lärd.

Vilborg nämner det högtidliga civis academicus, vilket får mig att vilja brista ut i Gaudeamus och skaffa mig mensurärr, och när jag sitter och fingrar på min bleka, ointressanta kind slår det mig att jag faktiskt har 1655 års konstitutioner för UU i bokhyllan (ingick i programmet för doktorspromotionen -05 med ett mysigt förord av allas vår Stickan (och av platsbrist blir den sedavanliga trivian att han är född i Boden), ni hittar dem även i UUs årsskrift utgiven av Annerstedt 1890), med utmärkt översättning, och där används studiosi såsom studenter, men även discentes, vilket jag måste säga är snyggt. Även candidati används. (Djäknar kallas för scholares.)

’Studenternas ed’, som man svor vid inskrivning, heter dock juramentum studiosorum, sålunda får nog saken vara helt avgjord. (Studiosis it is, och remiges ex studiosis är i mitt tycke snyggast) Jag tänker inte citera den, även om det finns gobitar däri, likaså hoppa över De vita et moribus studiosorum, blott nämna att nationssammankomster samt ”nattlig gängbildning” var strängerligen förbjudet, likaså var krogbesök (ingen öl efter kl 21) och dueller, utan landa i kapitlet om studenters privilegier, vilket var t.ex frikallelse från militärtjänst, och Ob pestem grassantem, pretii locationis dimidium studiosis pro rata remittatur. (Halva hyran efterskänks då pesten härjar)

suum cuique honorem et gradum redditum

Jag har i dagarna suttit i kommitté och berett antagning av doktorander. Som ni alla vet så är det fakultetsnämnden som antar doktorander, efter förslag från beredande organ, och det är i ett sådant jag suttit och pysslat, dock är det inte där själva urvalet görs, utan vad jag har tagit ställning till är sådant som beslutats i de olika institutionsstyrelserna, och där på förslag från institutionernas beredande organ i sådana frågor, oftast kallat handledarkollegiet (kan dock de ut lite hur som helst, och ska gärna ha ngn slags student och/eller doktorandrepresentation, då sökanden ofta ser det som en garanti för att saker går rätt till, finns dock krafter som vill begränsa sådant deltagande.)

Det har varit väldigt roligt att läsa utlåtandena över de ca 125 kandidaterna (tidskrävande också), man blir så fruktansvärt imponerad över den kompetens och kreativitet som finns, och man önskar att man kunde anta alla, då dessa hjärnor spritter av energi och tankar. (Jag är stum av beundran och inser att jag nog aldrig skulle stå mig i denna konkurrens.)

Tyvärr lever vi i kärva ekonomiska tider och i år hade ett 20-tal ämnen ett bidragsrum (eller i folkmun doktorandplatser) vardera. Inte mycket i sanning, och än mer problematiskt när man tänker på att det under många år inte fanns ngra bidragsrum alls (vide slutet av 90-talet), och sålunda förtvinar och försvinner så sakteliga den kritiska massa som anses vara nödvändig för en god forskningsmiljö.

Det finns dock andra sätt att antas förutom med fakultetsmedel ( i det vackra Sverige har vi den regeln att du inte får bli antagen till forskarstudier om inte du kan uppvisa finansiering för dessa, du kan alltså inte antas och hoppas att det löser sig längs vägen, eller sätta tillit till kommande stip och ströjobb), genom vad som ges lite olika beteckningar vid fakulteten beroende på vem man frågar; extern finansiering, annan finansiering, eller det problematiska egen finansiering.

Typiska exempel på extern finansiering är bl.a. jag själv som går på pengar från en utomstående intressent, i mitt fall Vitt.aka, och fakulteten får en klumpsumma (oftast årsvis, har jag för mig) att försörja doktoranden med, och de s.k. Wallenbergarna, problematiska på många vis, men även en utmärkt uppfinning då det ger en ökad skara mkt duktiga doktorander i moderna språk. Det finns även nationella forskarskolor som på olika sätt finansierar doktorander och projekt, t.ex från SAOBs sida, eller vad som är en vouge från regeringens sida att forska om, förintelsen eller Linné, som hostar upp pengar.
Vidare finns de mer rena stipendierna, där doktoranden antas, men inte får lön eller de fringisar som oftast anses som självklara, t.ex. semester och föräldraledighet, och doktoranden själv får en klumpsumma (oftast terminsvis) att disponera över (har själv varit i den situationen och ni ska veta hur frestande tanken är att go to Vegas and double it!).

Det är bara några former som jag här översiktligt nämner, ty jag vill komma till mitt dilemma och min stora prövning då det gäller dessa antagningar, nämligen det som jag tänker kalla egen finansiering (förvirrande nog kallas ibland de alternativa former som nämnts ovan med detta namn), då doktoranden på olika sätt på helt på egen hand försörjer sig själv. (Det uttalas oftast i en följd, egenfinansiering)

Jag vill börja med att bestämt säga att mina tankar och resonemang runt detta på inget vis har att göra med årets antagning av doktorander eller heller någon annan kull, och jag inte, om jag inte specificerar det, har någon speciell person eller situation i åtanke, utan detta är en rent principiell och hypotetisk diskussion om vad för regler och praxis som bör gälla.

Som sagt, i detta fantastiska land är regeln sedan 97 (tror jag) att du måste ha full finansiering för den lic eller doktorsexamen du är antagen för. De flesta som antas har antagligen fakultetsfinansiering eller vad jag vill kalla annan eller extern finansiering, men det finns en grupp som antas med egen finansiering, och det som princip bekymrar mig mycket.
Jag tvivlar inte på kompetensen på dem som antas med egen finansiering, då det enligt reglerna måste rankas i urvalet och sålunda prövas bland alla andra sökanden, men det är en sunkig gråzon på många vis.

Om vi ska börja med själva ”ooooorättvist”-aspekten, så har en egenfinansierad skaffat sig kompetens utöver de övriga till nästa antagning, och har sålunda ett ordentligt försprång framför de som inte har råd med egenfinansiering (detta är naturligtvis en helt hypotetisk diskussion), och närapå förtur till det oftast enda futtiga bidragsrum som finnes. Ska man kunna köpa sig förtur?
Det skulle då i förlängningen kunna innebära att en person som aspirerar på forskarutbildningen förväntas att göra ngt el ngra år såsom egenfinansierad innan man får ngra av de dyrbara fakultetsmedlen, dels för att spara pengar, dels för att visa sin villighet och stamina ( ”på min tid var vi minsann tvungna att…”).

Vi har i Sverige valt att ha en professionell doktorandkår, som är mer eller mindre försörjd, som ska ha (ännu icke fallet vid alla fakulteter och lärosäten) sjukpenning, semester och föräldraledighet, och sålunda inte behöver sätta sitt liv på undantag under doktorand-åren (även om det inte är ovanligt), samt i och med att man har en proffsstatus kan ställa krav, driva frågor vilket trots detta är svårt då, well, att vara doktorand är en ngt annorlunda jobbsituation. Vad gör det för en yrkeskår (om jag får vara så fräck att kalla oss så) om ens överordnande kan peka på ngn som är villig att betala (eller iaf vara utan betalning) för ens jobb?

Hur försörjer sig då de egenfinansierade? Sådant som brukar nämnas är folk med egen förmögenhet eller pensionärer, men verkligheten skulle jag tro är lite annorlunda. Jag har ingen statistik på detta och jag tror det faktiskt inte riktigt finns någon vettig, då de flesta universitet och fakulteterna inte vill ta i denna fråga och vidare kan mallarna vara klumpiga, ’egen finansiering’ eller ’annan finansiering’ kan betyda såväl finansierad av prestigefylld stiftelse som just egna pengar. Jag gissar att det generellt är folk som jobbar halvtid i väntan på bidragsrum. (Dock låt mig här göra en utvikning om sant förmögna och pensionärer (försöker inte antyda att de är förmögna, men de har oftast ngn slags regelbunden inkomst), som jag definitivt anser kan få söka med egenfinansiering, men då samtidigt på ngt vis förbinda sig att inte söka eventuella bidragsrum)

Sedan är det där med fakultetens ansvar, ty fakulteten har ansvar har sina doktorander, och ska se till att de har uppehälle. Ponera att någon som är antagen med egenfinansiering plötsligt förlorar sitt halvtidsjobb som nattportier för att hotellet lägger ner, eller, vänligen minns att detta är fullkomligt hypotetiskt och på intet vis syftar på någon, för att denne dykt upp onykter ett oförlåtligt antal gånger. Då har fakulteten plötsligt försörjningsansvar för denne egenfinansierade, som då plötslig har en doktorandtjänst.

Vidare, då jobbsituationen är vas den är för doktorer i humanistiska ämnen, är det i det närmaste omoraliskt att folk ska på egen bekostnad utbilda sig till arbetslöshet. Doktorander med anställning har iaf ngra år med lön och benefits, skulle de bli riktigt sjuka har de sjukpenning och rehabilitering, och föds det en unge blir det inte kris, dessutom har de a-kassa efter sin forskarskola. (Detta gäller som sagt doktorander med anställning, stipendiater hamnar ofta i kläm, och på många lärosäten går man på utbildningsbidrag i ett år innan man anställs för de resterande 3, från doktorandfackligt håll kämpar man för att alla ska bli anställda från dag ett.)

Vilket leder oss till nästa fråga, något som ofta antyds vid förhandling och diskussion med the powers that be om detta ovan, är di svenska doktoranderna bortklemade och bortskämda gnällspikar utan sinne för den hårda verkligheten och marknadsekonomiska principer? Jag tror jag nämnde det finska fnittret åt den svenska modellen, att då deras doktorander var tvungna att ständigt söka försörjning och stip, blev dessa bättre förberedda på den dystra realiteten som råder för humanioradoktorer.
Det må så vara, att vi i jämförelse är bortskämda, men kärnan är ändå i denna fråga, ska doktorander som sådana (inte bara humanistiska sådana) behandlas sämre än andra arbetstagare? Och om ja, varför då? För att det är ett ’kall’? Pyttsan, det är ett yrke. För att det är en utbildning? Visst är det en utbildning, men framförallt ett yrke, på de flesta institutioner på alla fakulteter undervisar, handleder och föreläser doktorander och jag vill minnas att majoriteten av forskningen i Sverige bedrivs av doktorander. C’est vrai!
Ska vi göra detta enorma bidrag till landets framtid, intellektuella klimat och bruttonationalprodukt helt utan ersättning, eller t.o.m. vid sidan om betalt arbete?

Det är en ruskigt prekär och riktigt otäck situation att det finns så få doktorandtjänster inom humaniora, tänk vilken braindrain, det är en skam att forskarutbildningen sätts på undantag och ses som en lyx, men det är likväl en fläck på vårt baner, om doktorandantagning heter pengar.

(Detta är som synes skrivet i viss affekt, och mkt för min egen skull, då jag behövde reda ut mina tankar, och är sålunda inte oklanderligt argumenterat, samt lämnar många aspekter obeaktade, och struntar i den jämförelse som borde göras med de naturvetenskapliga doktoranderna situation, lämnar diskussionen om hur systemet i Sverige förändrats därhän, likaså förändringens konsekvenser, tar inte ens i frågan om de humanistiska vetenskapernas relevans, skyggar från internationella exempel och slirar på många andra vis, så det skulle kunna bli rena blodbadet i kommentarerna.)

Lupercal redux

Ett addendum till det nedan, då DNs formulering av nyheten och myten var helt underbar:

"Enligt myten övergavs Romulus och Remus, söner till guden Mars, vid floden Tiberns strand. De räddades av en varghona. På platsen ska bröderna sedan ha grundat Rom. En maktkamp ledde senare till att Romulus dödade Remus. "

Bisatser är överkurs!

lupus ultro fugiat oves

Jag hinner ingenting, jag hinner inte med de frågor jag får in, jag hinner inte tänka kreativt, jag hinner definitivt inte med ngn avhandling, utan all min tid går till möten (som jag iofs får förlängning för) samt att bråka med folk om flyttandet av min tjänst. (Jag är ju så naiv att jag tror att om man kommit överens om ngt så gäller det, så funkar tydligen inte världen, och sålunda är det tur att jag sparar mail jag får och kan oftast visa på den tidigare överenskommelsen, vilket inte alltid hjälper, och jag börjar faktiskt utveckla en viss paranoia. Sorry, end of rant, men jisses amalia, vad frustrerad jag är.)
Dock, ngra tips:

- För den speciella subkulturen "Dyrkan av Sture Linnér" (vi borde ha en facebook-grupp), finns en riktig gobit, nämligen P3 Dokumentärs program om Kongokrisen. Han berättar om FN i Kongo och Dag Hammarskjöld. (P3 dokumentärerna är emellanåt så fruktansvärt bra, såsom denna om Kongo, och den om Bulltofta-kapningen är helt lysande, ngt av det bästa jag hört i radioväg.) Ni hittar dem på nätet.

- Jag kanske inte ska klaga så mkt över min situation som doktorand, jag har iaf inte tagit livet av David Halberstam. Det ser i sanning inte bra ut på CVn. (På tal om CV, var det ingen på KI som undrade vad han gjort de senaste 6 åren? Och, om man inte redan innan hade ganska lågt förtroende för intervju-förfarandet, måtte det nu vara totalt borta.)

- Dagens snackis i lunchrummet var utan tvivel upptäckten av Lupercal, "an underground grotto believed to have been revered by ancient Romans as the place where a wolf nursed the city's legendary founder Romulus and his twin brother Remus". Det stöttes och blöttes, och man fick en del random fakta om den italienske arkeologi-professorn som uttalade sig (gräver i trenchcoat (passande), en äkta conte, delägare i mejeri.) Nyheten kom dock redan i januari.

- Slutreplik i litt.vet. debatten i DN, och som alltid finns det intressant stoff även för andra humanister:

"En annan huvudfråga gäller ämnets roll och funktion i dagens samhälle. Litteraturvetarna har inte förmått - eller velat - synliggöra nyttan av sin forskning. Som Högskoleverket skriver i sin utvärdering 2006 finns det hos litteraturvetarna "en betydande beröringsångest i förhållande till allt nyttotänkande". Många odlar en slags katakombnostalgi. Man ser ämnet som en exklusiv subkultur, där litteraturforskaren fungerar som en outsider nära besläktad med det romantiska diktargeniet."

quod nequeunt oculis rerum primordia cerni

Det blir mest frågelådesvar i dessa dagar, då inspirationskorgen brevid datorn är en smula tom, och tidsbristen akut. Nåväl, frågan, som är från "en doktorand inom biomedicinsk instrumentteknik (fin titel, minsann)" , och det är helt klart värt att klippa in en större bit av mailet, då det är en naturvetare som kan formulera sig (ack, tyvärr ovanligt):

"...som just nu håller på att skriva min avhandling, skulle jag skriva "avslutar" så skulle jag ljuga... I stället för att sitta och skriva på väsentligheter om sådana saker såsom, optiska parametrar, spektroskopi, kromoforer och annat så pysslar jag mer med det som är roligt; nämligen layout och annat skoj.

Jag kom då på idén att ha ett latinskt citat på baksidan och eftersom jag hittade din sida av en slump så tänkte jag kolla om du kan hjälpa mig med en översättning (eller kanske två).

Eftersom jag under min doktorandtid har huvudsakligen hållit på med spektroskopi och även undervisat lite i det så är ett av mina favoritcitat följande:"All of us are watchers – of television, of time clocks, of traffic on the freeway - but few are observers. Everyone is looking, not many are seeing." Peter Leschak

Detta eftersom det verkligen säger vad spektroskopi är eller snarast gör: man ser det som ögat inte kan se. Nu är det inte så illa så att du ska översätta ovanstående citat utan bifogade det endast för känslans skull.

För baksidan tänkte jag mer på en kort travesti (?) på ovanstående, nämligen något i stil med: Jag tittade och därför såg jag. (I looked and therefore I saw)Eller, eventuellt en passning till ett annat känt citat:Jag såg, därför är jag."

Jag måste erkänna att jag alldeles särskilt uppskattar epistlar från fellow graduate students, sådana som en själv är plein dans la merde, som precis som jag vid uppvaknandet undrar varför man inte har ett riktigt jobb, samt ägnar timmar åt att fundera på paginering eller skriva det perfekta mailet om beställning av ytterligare post-its. (Förlåt, känslan av hopplöshet är rejäl just nu, sedvanlig novemberutbrändhet och en djup övertygelse om att det nog aldrig blir någon avhandling.)

Nåväl, till frågorna. Jag tittade och därför såg jag. /Jag såg därför är jag

'Jag tittade' skulle kunna övesättas på åtskilliga vis, och jag utgår från att det ska implicera att man verkligen beskådar, verkligen fäster blicken vid, se på rikt.
Aspicio kan enligt Ahlberg, som ligger utfläkt framför mig, dels ha den oavsiktiliga betydelsen av att 'få syn på, varsebli', och den mer avsiktliga betydelen 'se på, betrakta, betrakta, överväga'.
Intueor har en rejäl bibetydelse av att 'uppmärksamt betrakta, fixera på, betänka, beakta' och kunde kanske ha den betydelse av att 'titta' som efterlyses ovan. Intuitus sum, 'jag tittade' då det är deponens, och den frågande är en gosse.

Det välkända videre skulle väl också gå, då ordboken ger översättningar såsom betrakta, inse, märka, iakttaga, och då i den vittfrejdade formen visi, och t.o.m. spectare funtar väl även om det nog gärna har ett objekt, och det har även en trevlig bibetydelse av att vara åskådare (på t.ex teatern), vilket kanske är en smula passivt för den tänkta frasen.

Se kan givetvis översättas med många av de föreslagna ovan, gärna med videre och aspicere, dock kanske det bör förstärkas och dra åt 'varsebi, urskilja'. Cernere är ett förslag, väldigt lucretianskt, vilket passar naturvetare, men det verkar vara praxis att mest använda det i presens. Conspicere kanske inte är så dumt, det drar gärna åt 'förstå, förnimma'.

Jag föreslår sålunda, då jag brottats förgäves med dessa nyanser, ett välklingande aspexi ergo conspexi (jag utgår fräckt från att det famösa cartesianska ergo eftersträvas, även om det snarare är 'alltså' än 'därför'), eller kanske för att ha ett objekt conspexi quod aspexi, 'jag såg det jag tittade på'. Vad det gäller det andra tycker jag personligen det är lite snyggare om man har de två ledan i samma tempus och det blir sålunda en mer renodlad hommage à Decartes om man formulera det så 'jag varseblir alltså är jag', dvs cerno ergo sum.

Några kommentarer?

fugit et volat

O tempora! Eller snarare o tid, som rusar hän så snabbt!
Jag försöker hitta tid att arbeta på avhandlingen och emellanåt skriva något här, men min dyrbara tid försvinner snabbt i det gigantiska slukande hål som möten, rapportskrivande, seminarier, beredningsgrupper, jobbfikan, flyttbestyr, tapetval (håll er undan från Engelska tapetmagasinets hemsida, man kan fastna i timmar), föreningsliv och en och annan social aktivitet samt emellanåt lite sömn, och jag förtvivlar så över min stackars avhandling. Terminen rusar mot sitt slut och det kapitel som jag tänk ha en styrsel på mot dess slut har ännu icke sett dagens ljus, knappt ens i tanken.
Då kalendern fylls redan nu av all galenskap som måste avverkas i december, föreslår jag att ni alla halar upp dem och skriver i följande datum:


- 30 november, Klassiska Föreningen i Gbg har årsmöte på Arkeologen (f.d hovrätten) olof Wijksg 6, kl 19, med en föreläsning om "Osynliggjorda Kvinnor under Antiken- angår de oss idag?".

- 3 december går sjunde Allegoriseminariet av stapeln i Uppsala, Engelska Parken sal 7–0042 (under restaurang Matikum), kl. 16–18, "Från metaforer till allegores. Nytt ljus över antika tolkningsstrategier?"

- 5 december föreläser Ola Wikander för Antikens Vänner i Göteborg, ett föredrag med titeln "Baal- älskvärd men missförstådd? Den kanaaneiska religionen och dess arv." Även detta på Arkeologen, T302 kl.18.30.

- 11 december. Medeltidskommittén vid GU bjuder in till en temadag om islam under medeltiden den 11 december kl 10.15-17.00 i Stora Hörsalen.

- 12 december, det tvärvetenskapliga seminariet vid GU i editionsfilologi sammanträder för att lyssna på "Epigrafik: andra bevarandeformer, andra utgivningsprinciper" , framfört av Anna Holst Blennow, kl. 15.15-17, sal T116.

- 12 december, en onsdag kl 16.15 på Arkeologen (såsom ovan), sal T307, föreläser Dominic Ingemark om sin nya bok "Kärlek och Erotik i antikens Rom".

- 21 december. Min sista dag i Göteborg.

Något jag glömt?

Credo

Jag börjar så sakteliga hämta mig, och såsom en del i sorgearbetet för vi en djupdykning i frågelådan:


"Jag tänkte kolla med dig om du kunde hjälpa mig att översätta en fras från svenska till latin. Det jag vill översätta är: "gud döms av mig, inte tvärt om"."


Frasen, måhända teologiskt tvivelaktig, översätts till viss del med stor lätthet. 'Gud' är Deus, 'dömas' är, och då utgår jag ifrån att det är döma såsom en domstol, vid yttersta domen eller dylikt, och inte bedöma, såsom i fällande av ett utlåtande. och deyt är där det blir llite knepigt. Ni förstår, iuvenes, romarna hade en unik och pruknande flora av mer eller mindre specifika verb och uttryck gällande domstolar och rättegångsväsen. (Det finns t.o.m en egen variant av genitiven (mitt favvo-kasus), det legendariska genitivus forensis, anger t.ex brottet vid rättegångsverb.) Översättningen av 'att döma' beror på vad domen blir. Att döma ngn i fällande bemärkelse kan vara damnare, att frikänna är absolvere.

Dock slår det mig plötsligt, vi kan strunta i allt detta, och jag kan slippa göra långa och eleganta resonemang som slår ingen med häpnad, ty vad gossen ovan nog är ute efter är väl, paradoxalt nog, en så pass kyrklig lydelse som möjligt. Sålunda tittar man helt enkelt i Credo, katolikernas Trosbekännelse (och snärjer inte in oss i olika koncilier och stridigheter, då det stycke vi tittar på inte omges av samma kontroverser som andra bitar), och där finner vi att den latinska varianten av "därifrån igenkommande i härlighet till att döma levande och döda, på vilkens rike icke skall varda någon ände" helt enket är (med assisterande uttalsaccenter):

Et íterum ventúrus est cum glória,
iudicáre vivos et mórtuos,
cuius regni non erit finis.

(Inte är väl det en helt klassiska användning av iudicare? Bara en känsla jag får.)
Nåväl, hur ska man göra med 'tvärtom'? Immo funkar väl inte riktigt, att säga non contrarie kanske går (ngn som vet?), och jag funderar på diverse konstruktioner mer eventit och fit, men inget slår mig som riktigt passande.
Det enklaste och snyggaste sättet att lösa det på är nog att formulera det sålunda; Deus iudicatus a me, non ego a Deo; alltså 'Gud döms av mig, inte jag av Gud'.

Och brysselflickorna, I'll get to you tomorrow.

R.I.P

Vi avbryter det sedvanligt klassiska och antika för en längre hedrande tystnad med anledning av giganten, legenden och slagskämpen Norman Mailers död.

Jag anser i all sanning att världen har blivit betydligt tråkigare nu, att det saknas något. En saknad ligger tung över axlarna och såsom jag nyss undrade i sörjande konversation med frater, varför att Gud alltid de bästa så tidigt (varpå frater lakoniskt svarar ; Dude, he was 84, jag tror för övrigt vi använde ordet testicularity iaf två ggr under samtalets gång), men jag skakar ända nävarna mot skyn och sörjer vår nu något fattigare värld.

Norman Mailer var ett sant geni, i den betydelsen att han var hiskeligt ojämn i sin produktion (bara den mediokre är på topp jämt), och i det att man var sällan oberörd i vad han skrev (även om reaktionen ibland var "vilken djävla dynga"). Han hade en känsla för titlar (Tough guys don't dance), var ständigt attuned to the Zeitgeist, och hade trots allt, ett sinne för humor.

Frågan jag emellanåt får såsom den inbitna, rabiata feminist jag ändå är, är hur jag kan älska den mansgrisen så. Det finns naturligtvis de lite undflyende svaren såsom att han emellanåt skrev fantastiskt, hans engagemang i politik, och det faktum att han slog Gore Vidal på käften, eller hans dissningar av Tom Wolfe (en äkta misogyn), men sanningen är att jag anser honom ha tagit kvinnorörelsen på allvar.

Om man ser den mytomspunna dokumentären Town bloody hall (ett måste!), som visar Norman Mailer såsom ensam karl delta i en debatt med åtskilliga stora namn inom kvinnorörelsen såsom Germaine Greer, Diana Trilling och Jill Johnston (som han försöker i sin roll såsom moderator få att sluta ägna all tid åt att hångla med groupies på scenen med orden "Be a lady"), finner man de flesta av hans argument vara en smula fåniga, men det modet som det innebär att ge sig in i en sådan total underdog position (ett auditorium fyllt av motståndare), gör en häpen, han står och vaggar såsom en omskakad boxare, och han är sällan nedlåtande och försöker faktiskt ha en diskussion utan att vara inställsam, och den vackraste stunden kommer mot slutet då han djärvt tar frågot från auditoriet. Han får då frågan appropå ngt han tidigare sagt att (jag skriver nu ur minnet så alla eventuella fel är mina egna) det viktigaste för en författare är hans 'balls', varpå damen i auditoriet försynt undrar i vilket bläck han doppar dessa. Bara detta hade varit enormt skoj, men vad som gör stunden gyllende är att Mailer totally cracks up, han skrattar åt sig själv, åt hennes giftiga skämt, och i och med detta måste myten om den humorlösa kvinnorörelsen vara död och begraven.

För det skrattet älskar jag honom hejdlöst och förlåter diverse stabbings, vänskaper med Norman Podhoretz, creepy åsikter och ett och annat pekoral till bok.

nives

Stormvarning! Snöblandat regn! Iskyla! Helgen kan onekligen bli intressant.
Dock, låt inte vädret hindra er från att besöka de utmärkta Humanistdagarna här vid GU i helgen. Här är hela programmet.

Det finns myckert som verkar spännande och roligt (Världen går snart under- men först måste vi ha en kopp kaffe av den ständige Liedman, eller gästprofessorn Palmer som vacker anspelar på en av mina favoritböcker i sin titel) men russinen ur kakan för oss antikintresserade är ändå lördagen på Antikmuséet (huserar i Arkeologen/gamla Hovrätten) med start kl 11.30.

De två jag prickat för är "När natur möter kultur. Scener från Illiaden och Odysséen", som har sin början 12.00, samt "Vindolanda: romerska soldater i nordligt klimat", denna kl 13.30.

Bokutföräljningen kan bjuda på en del fynd (såsom Elias Janzon) och rekommenderas även den varmt. Ses där!

gerrae

Ett gäng notiser idag blott, då värmen alltjämt inte riktigt fungerar på mitt kontor (det är som Brott och Straff härinne fast utan yxa och pantlånerska) och då jag strax ska dra iväg till seminariet med årets pedagogiska pristagare, en legend i sin egen tid. Nåväl:

- Detta seminarium kommer hållas i det jublierande universitetshuset, som det inte var länge sedan jag besökte, då det med anlening av hundraårsdagen hålls guidade visningar där varje onsdag kl 16 (rekommenderas!). Under den organiserade rundvandringen gjord jag ett fantastiskt fynd i dess källare, ty där fann jag, i en porträtttavla av undervisande lärare vid den unga högskolan anno 1907 (tror jag det var), ett fotografi av den dyrkade Elias Janzon! Ett poetansikte med diktarlockar och glödande blick! Så passande för en Catullus och Propertius-översättare! Förälskelsen var ögonblicklig.

- Jag måste erkänna att min första tanke då jag såg filmtiteln Mr. Woodcock, var att det ju var roligt att E.C. Woodcock (författare till A new latin syntax) äntligen får den biopic han säkerligen förtjänar... (Tror för övrigt att Billy Bob Thornton vore fantastisk på att gestalata filolog på vita duken.)

- Litt.vet. debatten rasar vidare i DN, och många av pängerna är i hög grad relevanta för de klassiska språken:

"Men är det så klokt att luta sig tillbaka i den kombinerade professors- och kritikerfåtöljen och högaktningsfullt strunta i den resta frågan om litteraturvetenskapens legitimitet?Jag tror inte det. Tiderna är inte sådana. Det var länge sedan den akademiska litteraturdisciplinen kunde förlita sig på sin höga status som bildningsämne. [...]
De härskande klasserna smyckade sig inte längre med bildning och diktcitat. Unga människors kulturella socialisation gick i allt mindre utsträckning över den kvalificerade litteraturen, som blev en subkultur bland andra."

- En tråkig sak med latinet är att varenda halvbildad neo-konservativ och annat bottenskrap är övertygade om att en latinsk titel skänker klass åt deras publikation. Senaste bidraget till denna farsot är Serviam. Hua!

- Intressant om veckodagarna i SvD:

"Rom fanns en tidsperiod som kallades nundinae. Ordet betyder egentligen ”niodagars”, men kom att betyda ”marknadsdag”. Emellertid hade romarna ett mycket speciellt sätt att räkna som innebar att den nionde dagen i en nundin sammanföll med den första dagen i nästa period. En nundin omfattade på så sätt endast åtta dagar. Det finns kalend­rar bevarade från romartiden där nundinernas dagar står antecknade med en av bokstäverna från A till H. "

maiorum more

Såsom inbiten historeälskare, värnare om universitet, latinist och alltjämt göteborgare är jag naturligtvis förpliktigad att påpeka att det idag är Gustav Adolfsdagen. Flaggorna är hissade i hela staden, ett riktigt frosseri av bakelser väntar mig ikväll (då det numer finns flera varianter måste varje sort avsmakas).

Det finns, såsom tidigare tagits upp hår, en uppsjö skildringar och hyllningar av vår hjältekonung på altin, då det var den stidens internationellt gångbara språk, och den unge Gustav pekades tidigt ut av sin fader såsom ett framtidshopp med de bevingade orden Ille faciet.
Vi sänder honom sålunda en tanke och läser om vår Topelius och Grimberg, dagen till ära.

Nullus orbis angulus tam obscurus est, nullus locus tam remotus, quo non laudum tuarum fama pervadet, beskrev Johannes Loccenius konungens berömmelse i Oratio de Gustavi Adolphi ... virtutibus togatis et militaribus vere heroicis, ett typiskt exempel på hyberbol menar HH, ett stilgrepp som, med rätta, gärna användes i fråga om GIIA.

infucata

Sålunda, sent om sider, iuvenes, min skildring av den gloriösa Latinfestivalen! (Som ni har väntat! Paranteser och utropstecken är tyvärr legio, ty jag har inga subtiliteter i mitt språkbruk!)

En av de mest rafflande saker med detta för mig var att jag nu äntligen skulle få träffa många av dem som jag så länge korresponderat med och ibland t.o.m haft som gästbloggare.
Ett planeringsmöte hade lagts in sent på kvällen innan den stora dagen, och arrangörer och funktionärer sammanstrålade sålunda i skydd av mörkret på ett fik inte långt från centralstationen. Det var som en agentfilm från kalla krigets dagar hur vi anlände dit en efter en, med blott den brinnande språkliga passionen som vårt enda igenkänningstecken (nja, tack vare det moderna samhällets datakommunikationer och facebook (detta förhatliga) hade fotografier sedan länge pluggats in).
Nåväl, det var ett kärt återseende, och de sista planerna smiddes snabbt (anteckningarna är bara ngra streck och understryckningar på mitt ständiga rutiga papper), och vi skiljdes åt i mörkret, lika oförmärkt som vi kommit smög vi iväg i natten.

Jag vaknade väldigt tidigt nästa morgon och sparkade liv i prästkandidaten, min värd för denna lilla sejour (man hade dragit lott och han hade fått det kortaste strået), hoppandes upp och ner av iver. Jag drabbades av den nostalgi som uteblivit under gårdagskvällen (då minnesmärkena dolts i mörkret), och pekade ivrigt ut under den kalla promenaden till SOL-centrum ut var si och så hade inträffat under min ungdom. Det var svårt att hitta den angivna salen, jag och anhang fick fråga oss fram genom de slingriga byggnaderna, men anlände till det som för dagen var vår bastion, sal L201.
Lovisa anlände, med bedårande små blombuketter att dela ut till de medverkande, hon hade likaså fixat mineralvatten till podiet, och hon hade även gjort de mest fulländade små namnbrickor till oss såsom moderatorer/arrangörer och funktionärerna. (Ah, funktionärerna, det är en lovsång i sig! Dessa djärva ungdomar som frivilligt åtog sig att se till att allting flöt, de var i sanning oljan i maskineriet! De stod oftast längst bak, såsom ngt slags benigna dörrvakter och överblickade salen, redo att slå ner på minsta tillstymmelse till oro!)

Efter att vår förvåning lagt sig över att det faktiskt strömmade till en och annan (samt lite snabbt istjälpt thé), och en viss förvirring över startiden så drog det hela igång. (Vi hade hoppats på 10, blev runt 60 personer.)
Min sista riktigt sammanhängande tanke innan den organisatoriska automathjärnan (nödvändig för att hålla i större arrangemang) sparkade igång var en innerlig glädje över att även Lovisa inte mäter hiskeligt många centimeter över havet, vi såg sålunda någorlunda jämnhöga ut då vi introducerade landets första latinfestival.

Då jag modererade förmiddagen hade jag glädjen att påannonsera de första estradörerna, nämligen de namnkunniga antik-vetarna Wikander, som genast ställde hela dagen på sin spets genom att skickligt kartlägga hur mycket latin man behöver egentligen (mkt förenklat från min sida, men jag måste bara säga hur underbart det var att ha dem först och liksom börja med ett ifrågasättande). Ja tänker inte kommentera föredragen så mycket, då det var mycket annat i huvudet än de pärlor som kastades framför min grishjärna, dock kan jag nämna att de övriga två framträdanden var lite Brenner (vilket man aldrig kan få nog av), samt en uppskattad workshop helt på latin i konsten att tala latin. Folk fasade, försökte gömma sig, men tvingades med i leken och hade riktigt roligt.

Jag vill minnas att jag åt lunch, och att jag fick en kort och förvirrad pratstund med den eminenta Gabrielle, but it is all a bit hazy, det var mycket att ha i huvudet. Eftermiddagen påbörjades med en lundakaraktär från det förflutna, med silkesmaskar och mullbärsträd och dagens absolut snyggaste klänning (notiser om sådant hittar man alltid i mina anteckningar), och fortsatte med kyrklig musik och latinsk mässa av uppenbarligen prediko-van yngling.
Det sista passet inleddes med Cicero och matematik (den längste föreläsaren, det höj och sänkbara föreläsarbordet var i sanning en skänk från ovan), och sedan Lovisas utredning av Livias hushåll, omnämnd häromdagen, som snyggt och cykliskt återknöt till det Wikanderska förmiddagspasset.

Jag hade äran att avsluta, och hade under dagen nästan formulerat mitt föredrag, dock uppvisade jag ett närapå ludditiskt oförstånd inför OH-apparaten, som väl egentligen är mer eller mindre idiotsäker, och lade saker lite hipp som happ.
Det hela avslutades med att de donerade böckerna lottades ut genom Vergilius-generatorns slumpfunktion, och även om vinnarna gick nöjdast därifrån, hoppas jag alla hade något av den känslan.

But soft; det var inte riktigt slut för de tappra arrangörernas del, utan Studio Etts reporter var där för att gör en live-intervju. Vi skulle vara det lättsamma inslaget efter en hetsig ekonomidebatt, och då den intressanta och djuplodande diskussion vi haft med reportern före sändning kortades ner till lite polemik och skoj samt ett rikligt fnissande i slutet. Därefter öppnades proseccon.

Slutligen hamnade artrangörerna, funktionärerna samt en och annan föreläsare på Grand för dygdens rättmätiga belöning, champagne på stadshotell, det skålades, åts, hölls tal och skålades mer. Snälla gossar sprang regelbundet till baren för att ordna mina drajjor (torra, torra, torra, gärna Montgomery-stuk), Lovisa drack en otäckt färgad grasshopper och Artemis hällde, efter mycken diskussion och åberopande av Dorothy Parker -citat i sig en sidecar. (”It must have been bad celery [som orsakade “a nasty case of the rams”]; because you cant tell me that two or three sidecars, some champagne at dinner, […] talking seven hours to pass a given point, are going to leave a person in that state where she is afraid to turn around suddenly lest she see again a Little Mean Man about eighteen inches tall, wearing a yellow slicker and roller-skates.”) Andra höll sig till öl, och mådde sålunda mkt bättre än vissa nästa dag.

A good time was had by all, och euforin var ständig ända tills efterfesten då Studio Ett reportaget spelades upp för denna onyktra latindoktorand som då bestämde sig för att emigrera. (I ngra få dagar till kan ni höra inslaget här, bläddra ner till 25 oktober)

Jag kan fortfarande inte riktigt släppa hur lyckat det ändå blev, den lilla festival som jag och Lovisa trollade ihop med kort varsel och inga som helt resurser. Det har i sanning gett mersmak och jag hoppas att det blir lika magnifikt i vår! (Hör av er redan nu: latinaprepetua@gmail.com)

Tack till funkisar, föreläsare, Lovisa, media och framförallt publiken!
Tack även för alla uppmuntrande mail och kommentarer!

lux

Jag vill slutligen bara önska alla en vacker Allhelgona, nu går jag och säljer min lägenhet, och ni kan njuta av åkallan av den eviga vilan samt Oscar Wildes Requiescat (en poet som är extra passande denna dag då han även använde sig av titeln De Profundis.):

Requiem æternam dona eis
Domine; et lux perpetua luceat
eis. Requiescant in pace. Amen

Och så Oscar:

Requiescat

TREAD lightly, she is near
Under the snow,
Speak gently, she can hear
The daisies grow.

All her bright golden hair
Tarnished with rust,
She that was young and fair
Fallen to dust.

Lily-like, white as snow,
She hardly knew
She was a woman, so
Sweetly she grew.

Coffin-board, heavy stone,
Lie on her breast,
I vex my heart alone
She is at rest.

Peace, Peace, she cannot hear
Lyre or sonnet,
All my life’s buried here,
Heap earth upon it.

Perfricare

Jag vet att ni väntar ivrigt, iuvenes, på min skildring av Latinfestivalen, men det får tyvärr vänta, då ingen tid finns till skrivande och då det är så förbaskat kallt i mitt arbetsrum att jag sitter insvept i kappan och huttrar. jag har dock en fråga som fått ligga länge och då plikt alltid varit ett honnörsord för mig, försöker jag mig på ett svar:

"Ska starta ett massageföretag, [...] Jag letar efter ”berör mig” på latin, då jag tycker det kan vara ett passande namn på mitt företag. Vet du vad detta blir på latin? Har seriöst funderat på att bara använda ”tangere”, men beröra kanske finns som ett annat ord? Eller ”jag vill beröra dig” om inte detta blir långt och komplicerat?"

Berör mig, det för tankarna till imperativ, alltså uppmaningsformen, och då blir det attinge me, eller tange me, dock kan båda verben ha en anstrykning av "antasta, förgripa sig på' (våra Vulgata-begivna läsare tänker genast på Noli me tangere) kanske inte så passande för en massör. Men visst går även det att använda.
'Jag vill beröra dig', det blir volo te attingere, inte särskilt långt och kanske kan passa?

Om man i Vilborg slår på 'massera' får man perfricare, att 'gnida/gnugga häftigt' (ni känner alla igen ordet friktion), han ger även ett senare ord för 'massage'; prefricatio, vilket inte ser särskilt snyggt ut. han erbjuder då även ord för 'massör'; fricator/fritor/fricatrix/frictrix, inte särskilt snyggt. Finns ett grekiskt låneord i latinet för 'insmörjare, massör som smorde in sin herre i badet', aliptes. Kommer även att tänka på Lovisas lysande föreläsning, då hon bl.a redogjorde för titlar (bevarade genom gravinskrifter) i det kejserliga hushållet där Livias massör kallades om jag inte missminner mig för unguentrix, en variant av just 'insmörjare' (ungere är insmörja), då romarna verkar ha tagit fasta på den olja som används vid massage. (Lovisa! Rätta mig gärna!)

Hoppas detta ger ngt!

vagabundus

Då en viss person tydligen delar kök med Svenbro f.n (Salve K!), känns det väldigt passande att hänvisa er till Aftonbladets recension av hans essäsamling "Försokratikern Sapfo och andra studier i antikt tänkande":

"Svenbros snirkliga vandringar i inte bara attiska landskap avslutas ofta med en slagfärdig lätthet, där analysen nått en slutpunkt och just här förvandlas Sokrates till ”eftersapfiker”. En glimt av en ny historieskrivning.
Det är svårt att förenkla långa tvinnade resonemang som Svenbros. Det beror delvis på att själva ”resultatet”eller ”slutsatsen” inte är det roligaste, utan vägen, förstås. Bara en sann intellektuell törs på det här sättet pröva, diskutera med läsaren, förlora sig i stickspår. "