Sunday, September 20, 2009

inveniam

I mitt liv pågår en ständig jakt på tre ting, nästa kopp kaffe (koffeinberoendet är svårt, trots en del perioder av cold turkey, och jag dricker inte automatkaffe), nästa nöjesläsning (jag får, som tidigare nämnt, panik om jag inte har något att läsa), och sammanhängande block av tid till forskning (sällsynt, tyvärr), och nu när jag har såväl kaffe (gjort min mors nymalda bönor och serverat som sig bör i en gammal Önos-burk) som väntande litteratur, nyttjar jag ändå de obokade timmarna för att börja peta i frågelådan, återigen lyftandes prokrastinations-beteendet till helt nya nivåer.

Frågelådean, trots sitt utlysta sommaruppehåll har ändå mottagit en och annan liten elektronisk epistel, och genom att rensa ut dem så förklaras väl lådan öppen igen för säsongen. Vi griper oss an innehållet som omfattar åtskilliga klassiker, så det blir mer eller mindre en greatest hits kavalkad, med spännande hantering av svenska språket från de högt ärade korrepspondenterna och impertinens å min sida:


"Tjenare!
Jag skulle bli jätte glad om jag fick svar på några frågor som jag har.
Det första är en text på latin som jag funderar på att tatuera, men jag vet inte om det betyder det jag har fått fram?? texten är den här.. Disce a heri, viva pro hodie, spera pro cras. och det skulle betyda följande. Ta lärdom från igår, lev livet idag, ha hoppet för imorgon. Kan det stämma???

Sen har jag två frågor till, skulle gärna vilja veta vad Älskade mor blir på latin och sen vad Älskade far blir. Hoppas man kanske kan få hjälp med det.
"

Nej, nej och åter nej när det gäller Disce a heri, viva pro hodie, spera pro cras, som mig synes vara verk av en sådan där automatiserad översättningsgenerator. Heri, cras och hodie är så kallade adverb, och kan sålunda inte knåpas ihop med prepositioner såsom här. En hastigt påkommen översättning, men kanske inte så överdrivet estetisk variant skulle kunna vara Disce ab hesterno die, vive hodie, spera in crastinum.

Vive hodie är jag hyggligt bombsäker på, då man hittar det hos Martialis; Sera nimis vita est crastina: vive hodie, (typ: morgondagens liv är alltför sent, lev idag!), vad det gäller hesterno så finns det, visserligen i något annan lydelse, i en av mina favoritdikter av Catullus, (Hesterno Licini die otiosi multum lusimus in meis tabellis…), och att jag inte kan sluta med att för mig själv sjunga ”heeeesterno” till melodin av "Yesterday" (och visst har någon översatt den till latin upptäcker jag nu).

Dock, ju mer jag sjunger (och tänker), ju mer ogillar jag det, utan funderar om man kanske inte ska ha nåtot i stil med ”det förflutna”, så jag inte går i samma fälla av det extremt ordagranna, vilket vi alla vet är det som befriar tolkningar från all mening på det språk som de överflyttats till; så kanske disce praeteritis. Så kanske, kanske, och är inte helt nöjd med detta, disce praeteritis, vive hodie, spera in crastinum. Ingen poesi eller rytm i det, men det verkar ingen bry sig om.
Jag skulle nog, om man får helt omformulera, men det brukar aldrig vara populärt, ty man vill att ett verb ska motsvaras av ett verb etc, ty det må inte finnas några skillnader mellan språken, försöka med en formulering av stilen Vive hodie, perite hesterni in spe crastini, eller något, men i och med att kaffet kallnar och försvinner så tappar jag sugen.

Men, iuvenes, lita för helskotta inte på översättningsmaskiner, de vill bara en sak (eller lita inte på anonyma nätkällor overhuvudtaget, typ även denna). Vilket naturligtvis är att tolka absolut ordagrant, och språk motsvarar inte varandra på det sättet, det är liksom grejen, att de utvecklats åt olika håll.

Och "älskade mor" det motsvaras enkelt av mater carissima, medans detsamma för pappa blir pater carissimus.

Så, lämnandes, ytterligare en sådan där non-answer answer går vi vidare till ett mycket trevligt brev:

"Jag kan inte beskriva hur lycklig jag blev när jag fann din blogg. Om du är den doktorand i latin du utger dig för att vara skulle jag bli otroligt glad ifall du kunde hjälpa mig med följande dilemma...

Jag älskar latin, men har aldrig studerat det, varför jag blev tveksam när jag fann ett citat jag hemskt gärna ville göra en tatuering av. Citatet (som jag förövrigt läst myntades av härföraren Hannibal då han skulle korsa Alperna med sina elefanter) lyder "Aut viam inveniam aut faciam" och ska betyda något i stil med "Antingen finner jag vägen, eller skapar den", men då jag inte har några kunskaper i latin kan jag inte avgöra om det är korrekt eller inte. Eftersom jag vill göra saker ordentligt sökte jag detta citat både på internet och i böcker på bibliotek, men problemet var att jag nästan enbart fann citatet på engelska, relativt oseriösa hemsidor, och ingenting om detta i boken jag lånade (iofs en gammal utgåva från 60-talet, men Hannibal är väl äldre än så?!). Stämmer citatet grammatiskt, och är översättningen verkligen den ovan? Du har säkert fått liknande frågor många gånger tidigare, men jag skulle verkligen bli väldigt tacksam om du ville ta dig tid att hjälpa till."


Så, mina vänner ska en slipsten dras! Ska man nu nödvändigtvis ha en tatuering på latin ska man göra som ovan, man hittar ett äkta citat, och man letar källor i böcker och slutligen skriver man till en oseriös latindoktorand för slutgiltigt spikande. (Jag är typ vad jag utger mig för att vara, förutom att jag är snyggare och längre i verkligheten.)

Just Aut viam inveniam aut faciam verkar inte finnas i den latinska litteraturen, säger mina sökningar på Brepolis, och inte finns det något hos Livius av detta slag. Jag kan faktiskt inte hitta varifrån själva frasen och attribueringen härrör, vad jag dock vet tack vare wikipedia, att det finns liknande i Senecas dramer, och då i något annan kontext (t.ex si remanet furor,/ pater, recede: mortis inveniam viam), och det motsvarande finner man just hos seneca, fast i tredje person; inveniet viam, aut faciet, men var man skapade just detta efterfrågade citat och när det tillskrevs Hannibal är en gåta. Om jag frå gissa skulle min hypotes vara att det lagts i munnen på Hannibal av någon käck läroboksförfattare, som kunde sin Seneca på 1500- eller 1600-talet.

Hursomhaver, verkar frasen ha fått ett eget rikligt liv, med nyttjande såsom motto av skolor och bataljoner, samt dyker upp dessförinnan i målningar och hos Pope. Sålunda, även om proveniensen är okänd (någon som vet?) kan den utan tvivel användas som tatuering, det är korrekt.

En sista fråga, innan vi går in i halvtid, resten får komma i veckan:

"Jag undrar om du vet ordet "religion" ursprungliga betydelse?

Tack på förhand!"


Ja, det vet jag, men jag tycker du ska slå upp det i ett etymologiskt lexikon (fråga på biblioteket) och sedan kanske i ett latinlexikon, som förhoppningsvis finns på bibblan.
Lycka till!

1 comment:

Hanna said...

Härligt! Det får vara slut på curlandet. Alla borde för övrigt ha en egen Hellquist att rådfråga!