blanditiis, muneribus, donis

Om man som jag lider av lättare neuroser och ständig tidsbrist har man antagligen redan beställt de flesta av julklapparna från adlibris, antikvariat.net och abebooks, och visserligen är det vidrigt att inte göra sin medborgerliga plikt och hänga i boklådor, men jisses vad effektivt det är.
Det kommer strax ett och annat klapptips som ni hittar på de vanligaste nätbokshopparna, men först, det viktigaste, det som jag önskar mig (allt är natuligvis böcker, vad annars ger man i present?):

Lavinia av Ursula K. Le Guin
The sack of Rome av Alexander Stille
Italy and its discontents Paul Ginsborg (dessa två för att förstå italienarna lite bättre)
Apuleius Metamorphoses i två fina Loebband
Seven hundred Penguins (boken tack! Titta för övrigt här!)
Kreousas skugga av Anders Cullhed (eller Gullhed som di säger på adlibris, något slags smeknamn?), som jag ännu inte fått; kära släkt, vad är det för fel på er!
Without precedent (då jag nu läst 9/11-rapporten fånigt många gånger)

Vad det gäller julklappar (och då kan vi väl säga att julklappar är en hyggligt okristen sak, prefixet har intet med vår frälsare att göra, men jag kan säga vinterklappar om det får någon att må bättre), ges nedan några allmänna tips för de som känner sig förvirrade och fantasilösa, eller redan nyttjat förra årets tips till fullo. (Jag har hållit mig till det svenska för att inte listan ska bli oändlig):

Catullus, i översättning av Harding och Janson
Grekiska - språket, kulturen, myterna av Eva-Carin Gerö
Samlingsvolymen De grekiska tragedierna (så vacker!) från Vertigo
Tiro av Stewe Claesons Tiro (borde inte den komma i trevlig liten pocket snart?)
Ola Wikander in toto (man kan där som sport göra ett försök att begåva hela familjen med Wikandergåvor, Ett träd till far, Cirkelmakaren till mor, och I döda språks sällskap åt lille, lille bror...)
Edelcrantz förbindelser (någongång ska jag teckna ner mina tankar om den, låt mig bara säga att den kan hålla en ljuvligt sysselsatt i ett länge, utan förklaring, vilande Ryanair plan, samt rekommenderar Tallskogshäftet som stockingstuffer)
Björkesons senaste, Olympiska och pythiska oden (kanske för den idrottsintresserade?)

I budgetklassen rekommenderas allt övrigt av Björkeson som alltjämt finns i pocket (varför finns inte längre hans Aeneiden i det formatet?) och i synnerhet Petrarcas Kärleksdikter. Jag har tidigare utnämnt Rött och svart till årets julklapp, och lägger även till Att besegra fru J, som också den håller toklågt pocketpris.

Tidigt, I know, men när man gjort dessa beställningar kan man återgå till väsentligheter som avhandling, bullbak och dryckenskap.

sine mixtura

(tack till Alatius som berättade att det var ngt fel på inlägget, Blogger är ett gissel. Bättre nu?)

Har alltjämt ett brett leende på läpparna efter helgens rörande ceremoni (hade äran att stå bakom min bror med ringarna (utan latinsk inskription), och kämpa mot tårarna) och fantastiska festligheter, jag undvek allt latin och klassiska referenser i mitt tal, då brodern hade bett mig undvika "all of that latin shit", men fick ändå vara snobbig latinist under den storslagna middagen då ett synnerligen mal-placerat Ovidiuscitat användes, which made me dissolve into giggles.

Det är sålunda svårt att landa, och i min allmänna uppspelthet tar jag mig för att rensa ut frågelådan.
Den första, som legat där ett tag, lyder:

"Jag har fått en uppgift till ett skolarbete där vi ska komma på olika valspråk i livet. Jag har tänkt mig följande: Smärta en stund, ära en evighet. Och då tänkte jag översätta den till latin. Men jag kan inte detta med vilka latinska ord det ska vara så det blir rätt. Hoppas att Ni kan hjälpa mig med detta!"

I like it, det är väldigt amerikansk higschoolfilm med sporttema!
Pain is temporary, pride is forever! Vid googlande av den frasen för att få upp någon länk till ett aggressivt fotbollslag, är min första träff dock ett försök till översättning av dito fras; Dolor ad tempus manet, superbia autem ad aeternitatem.

Är dock en smula tveksam till detta, såväl såsom översättning till frågan som föreligger i frågelådan, som till den engelskspråkiga klyschan. För att ta upp det sistnämnda först, så är superbia inte direkt ett snällt ord, det drar mer åt 'övermod' och 'förakt' än den 'stolthet' eller 'pride' som antagligen åtsyftas.
Gloria kanske skulle vara bättre, även om detta så att säga är externt ('pride/stolthet' är väl så att säga internt), och även det kan dra åt 'overmod'. Honor är även det till största delen utifrån kommande, och är väl mer 'ära', samt kan vara väldigt konkret, men kan dock ha ett slags internt, evigt värde.

Hursomhelst, superbia är ett ytterst dåligt val, och jag tänker mig att det, då jag känner mig en smula dragen åt John Hughes-genren i svaret till denna fråga, att översättningen säkert konstruerades av hämndlysten latinnörd på begäran av hotfullt jock-gäng, som bums tryckte upp t-tröjor (eller bättre, tatuerade in tvärs över ryggen) att deras övermod kvarstår i evighet... (eller så är det gjort med någon som slog upp 'pride' och inte var sofistikerad nog att veta att 'pride' kan emellanåt vara något illa).

Nåväl, för att återvända till frågan kunde man säkerligen använda frasen med någon justering; Dolor ad tempus manet, honor autem ad aeternitatem (även om ad tempus inte riktigt är vad du vill ha), skulle dock inte riktigt rekommendera det. Annars kanske dolor paulisper, honor in aeternum manet eller durat.

Nästa fråga är kort:

"Är följande mening korrekt och översatt rätt.
"Aliquando et insanire iucundum est" - Ibland är det skönt att få vara galen"

Visst är den det (om man lägger till ett litet även/också; "ibland är det även skönt att få
vara galen"), och det är Seneca som är upphovsman, De tranquillitate animi 17.10:

Nam sive graeco poetae credimus' aliquando et insanire iucundum est,' sive platoni frustra poeticas fores compos sui pepulit,' sive aristoteli 'nullum magnum ingenium sine mixtura dementiae fuit non potest grande aliquid et super ceteros loqui nisi mota mens.

(Kontexten är att man visserligen må emellanåt nyttja vin och då och då känna fyllan, detta ska naturligtvis göras med måtta (salubris moderatio), men ibland ska den tråkiga nykterheten (tristis sobrietas) förjagas.) Översätts typ:

"Ty vare sig vi tror på den grekiska poeten [Menander]; "ibland är det även skönt att vara galen", eller på Platon; "den kontrollerade knackar förgäves på poesins portar, eller Aristoteles; "inget stort geni har funnits utan ett tillägg av galenskap": blott det rörda sinnet lan säga något stort, som höjer sig över de övriga."

(Shades of Baudelaire; Il faut être toujours ivre [...])

Nästa fråga gör mig mycket glad, och svarar gärna, dock tycker jag att man alltid ska fråga sin latinlärare, vadän frågan är (vi besitter sådan visdom):

"Jag läser Latin A på gymnasiet och tycker att det är hur roligt som helst. Nu försöker jag konstruera en egen mening, men jag är inte säker på om ett av verben är rätt då det inte står någonstans vilken grupp det tillhör. Jag hittade din blogg och såg att man i alla fall kunde prova att skicka frågor om latin till dig. :)
Jag tänkte skriva: "Döm inte innan du vet"
Jag har än så länge fått det till: "Non iudica prius scie"

Prius kanske också skall böjas? Ja, hoppas på ett svar. Annars får jag fråga
min latin-lärare. "

Det är utmärkt att du försöker, det är verkligen så man lär sig latin, och jag tycker alltid bäst om de frågor där ett försök redan gjorts.
Dock det finns några regler nör det gäller negerande av imperativ som man kanske inte hinner med på A-nivå. Kort sagt, imperativ kan inte negeras.

Vill du sålunda uttrycka ett förbud har du två vägar att gå, det ena är att använda en konjunktiv istället, en s.k prohibitiv konjunktiv, genom vilket, i kombination med ne, presens uttrycker ett allmängiltigt förbud, och perfekt ett sådant till en bestämd andra person (du/ni), och då skrivet i andra person.
Du föreslog iudicare som verb (och hade satt det helt rätt i imperativ singular), vilket funkar och då ska det första ledet bli (om vi tänker oss att det är en specifik andra person och sålunda i perfekt); Ne iudicaveris...

Det andra ledet som inleds med 'innan', kan väl konstrueras med konjunktion, alltså det som binder ihop två satser, t.ex priusquam, men det är kanske snyggare att ha någon annan konstruktion, typ 'utan kunskap' sine cognitione, eller kanske
med ignorans (eller ignarus eller nescius).
Sålunda Ne iudicaveris sine cognitione/Ne ignorans iudicaveris.
Du har valt en knepig mening att översätta!

For the record är det andra alternativet att använda noli, såsom det kända noli me tangere, och det skulle då bli något i stil med noli iudicare sine cognitione.

Det ligger en fråga kvar i botten, men det får vänta, ty det är hög tid att ta sig hem genom snön.

casu

Evenemang:

- Höstens sista seminarium i GU:s
editionsfilologiska serie är onsdag 26 november kl. 15.15-17, i sal T116 på Arkeologen:

"Utgivning handlar inte bara om text i olika former; också noter måste ges ut, och musikutgivare konfronteras med samma sorts problem runt autenticitet, intention och förhållande mellan olika källor som textutgivare. Seminarieinledare denna gång är Anders Wiklund, professor i musikdramatik vid Högskolan för scen och musik, som kommer att tala om källkritisk utgivning av opera."

- Humansitiska förbundet i Uppsala har möte och föreläsning på måndag.

- Jag själv närvarar idag vid vigseln mellan min bror och min förtjusande svägerska.
Total och ytterlig lycka all around (Claudius Claudianus, Epithalamium, 211-227):

Tu festas, Hymenaee, faces, tu, Gratia, flores
elige, tu geminas, Concordia, necte coronas.
vos, pennata cohors, quocumque vocaverit usus,
divisa properate manu, neu marceat ulla
segnities: alii funalibus ordine ductis
plurima venturae suspendite lumina nocti;
hi nostra nitidos postes obducere myrto
contendant; pars nectareis adspergite tecta
fontibus et flamma lucos adolete Sabaeos;
pars infecta croco velamina lutea Serum
pandite Sidoniasque solo prosternite vestes.
ast alii thalamum docto componite textu;
stamine gemmato picturatisque columnis
aedificetur apex, qualem non Lydia dives
erexit Pelopi nec quem struxere Lyaeo
Indorum spoliis et opaco palmite Bacchae.

(Loeb Classical Library 1922:
Hymen, choose thou the festal torches, and ye Graces gather flowers for the feast. Thou, Concord, weave two garlands. You, winged band, divide and hasten whithersoever you can be of use: let none be slothful or lazy. You others hang numberless lamps in order from their brackets against the coming of night. Let these haste to entwine the gleaming door-posts with my sacred myrtle. Do you sprinkle the palace with drops of nectar and kindle a whole grove of Sabaean incense. Let others unfold yellow-dyed silks from China and spread tapestries of Sidon on the ground. Do you employ all your arts in decorating the marriage-bed. Woven with jewels and upborne on carved columns be its canopy, such as rich Lydia ne'er built for Pelops nor yet the Bacchae for Lyaeus, decked as his was with the spoils of Ind and the mantling vine.)

geometria tradit circini usum

Jag bör väl säga något om Frankrikeresan innan jag glömmer den helt och hållet.

Besöket gällde alltså den något mindre orten Besançon, som för övrigt dyker upp redan hos Caesat såsom Vesontio, Gall.1.38, och beskriver stadens läge med följande ord:

Namque omnium rerum quae ad bellum usui erant summa erat in eo oppido facultas, idque natura loci sic muniebatur ut magnam ad ducendum bellum daret facultatem, propterea quod flumen [alduas] Dubis ut circino circumductum paene totum oppidum cingit, reliquum spatium, quod est non amplius pedum MDC, qua flumen intermittit, mons continet magna altitudine, ita ut radices eius montis ex utraque parte ripae fluminis contingant, hunc murus circumdatus arcem efficit et cum oppido coniungit.

Vilket stämmer än idag, det är en av naturen vansinnigt väl fortifierad stad med de omgivande bergen och floden runtom kunde vara utritad med passare (circino circumductum). Staden har till viss del bevarat sitt åldriga upplägg, med en spikrak huvudgata och en bro som minst härstammar från romarnas besök, det har dock förstås byggts på och om i tusentals år.

Jag tjusades dels av att det faktiskt är Victor Hugos födelsestad, dels, och det än mer, att det är den stad som den evige hjälten Julien Sorel studerar vid prästseminariet, vår värd var vänlig nog att visa oss den byggnad som på den tiden skulle varit det lärdomsätet och jag föll i lycklig trans utanför och tog många bilder (vidare är Rött och Svart årets julklapp (i budgetklassen) då den finns i urbillig pocket och faktiskt måste läsas av alla).

Besöket var dock inte av turistart utan syftade till samvaro med ISTA, Institut des Sciences et des Techniques de l'Antiquité, (bra länkar på hemsidan), och man fick ett fantastiskt bra mottagnade på universitetet, som var så tjusigt som ett lantligt, franskt dito bör vara, med uråldriga murar, hortis conclusis, välklädda fransmän, suveräna anslagstavlor med maningar till solidaritet, strejk och revolution. Biblioteket var bra om än något arkaiskt, och deras avhandlingar ser så vansinnignt annorlunda ut än våra.

Språket var förstås en smula knepigt, jag talat (typ) franska, och även om flertalet franska akademiker hävdar att de talar engelska är så inte riktigt alltid fallet, så de föredrar att jag snubblar kring på min klumpiga variant av deras modersmål än att själva eventuellet fela på ett främmande språk, och man får sålunda oförtjänt mycket beröm. Min medresande kollega talar dock inte franska (förstår emellertid mycket) och tog då tuillflykt till italienskan, vilket oftast känndes bättre för vissa fransoser än utsikten att klanta sig på engelska. Som det blir i sådana samanhang blir blandningen ganska underbar, jag halkar runt på någon variant av franska, den infödda doktoranden försöker emellanåt med engelska men är annars lite för tacksam över mina franska försök, den svenske kollegan börjar ofta med engelska, men glider snabbt in på italienskan och vår värd blandar tjusigt italienska, franska och engelska till en delikat pytt, allt detta kryddat med det fantastiska universalspråket latin, som kan tas till då allt annat tryter i fråga om ömsesidig förståelse (fan, det är skönt att vara klassiker). Det är, som sagt, kul att verka i sådant pottpuri, men ack så tröttande, och ens engelska försämras i rekordfart.

Det gällde förstås vetenskap och teknik under antiken (inte mitt område alls egentligen), och jag tror glädjen och engagemanget bäst illustreras med att berätta om besöket på det stora muséet i Besançon (med en inte oäven konstsamling faktiskt), då naturligtvis avdelningen med lokala romerska artefakter (trevliga mosaiker) skulle besiktigas. Det upptäcks då att man på toppen av en utställd korintisk kolonn (själva pelaren saknades) alltjämt kan urskilja de cirklar som kratsas in för att konstruera den, varpå antikteknik-nördarna blir som galna förlorar sig i beräkningar, lyckas avlura vakten en linjal och snöre för att göra ytterligare beräkningar och citerar Vitruvius med en oöverträffad iver. Värden, den fine professorn, blir så till sig över att få prata sitt favoritämne med kunning person och samtidigt göra mätningar att han börjar ivrigt och taktfast slå på kolonnens topp, tills vakten griper in och frånhändar honom linjalen. (I have pictures.)

Som alltid var det även roligt att prata med unga männinskor i samma branch och sucka över den dystra utvecklingen, avhandlingsångest och förestående arbetslöshet. Även i kulturlandet Frankrike är det väldigt svårt att locka kidsen att läsa latin (för att inte tala om grekiska), och tjänsterna vid såväl universitet som gymnasium minskar stadigt.

Vistelsen var mycket trevlig och givande, men jag måste dock ändå säga att höjdpunkten var att sittandes i kliniskt hotellrum få säkert veta genom mansikt flippande mellan fransk tv, BBC och Rai Uno att Obama var nästa president i USA.

Romae

Alla har väl redan sett Google Earths visualisering av det forntida Rom? Berättas i SvD:

"Google uppger att man har lyckats modellera fram närmare 7000 byggnader efter en modell som tog forskare 40 år att göra. 250 av dem är mycket detaljerade och via ”bubblor” med information, kända från kartfunktionen Google maps, kan man lära sig mer om byggnaderna och historien kring tidsperioden."

cum esset trans Tiberim in hortis

Igår var det terminens sista möte för Klassiska Föreningen i Uppsala, men det var även dess andra hundraårsjubileum. Den första varianten av KF grundades redan 1864, då kallad Föreningen för klassisk filologi, och sålunda firades det första hundraårsjubileet 1964 (med högtidsmöte och föreläsning av Svennung). Detta andra hundraårsjubileeum högtidlighåller det år som föreningen återuppstod på initiativ av bl.a Einar Löfstedt efter en tids vila, 1908 (obviously).

Föreningen var vid sitt grundadne ett ganska språkligt seminarum med textläsning (omväxlande på latin och grekiska), men när sådana sessioner faktiskt började bedrivas vid universitetet i större utsträckning tappade föreningen mycket mark, därav det uppehåll som den gjorde i början av förra seklet. Vid återuppståndelsen omformulerades dess målsättning en smula, det skulle nu vara ett forum för vetenskaplig diskussion, med föreläsningar och papers. Ambitionsnivån var hög, det var ofta internationella storheter (tex Diels)som föreläste för föreningen och som vår kära ordförande ofta påminner oss om, så rapporterades det alltid på sidan ett i UNT om föreningens möten.

Det högtidliga firandet inleddes denna gång med en redogörelse för föreningens historia av our fearless leader, varivfån historiken ovan är hämtad. Den kära ordföranden berättade även om andra bemärkelsedagar i föreningens historia, som den 3 november 1911 då de första kvinnliga medlemmarna skrevs in i matrikeln, tre stycken var de; Gabrielle, Claire och Elin.
Ytterligare några rapporter från UNT refererades och ett och annt övrigt ut arkivens gömmor (delar av 80-talet verkar dock ha förkommit), och det är som alltid en underbar tidsresa, som med de föreskrivna böterna på 50 öre för utebliven närvaro eller uppmaningen att medföra ransoneringskort till eftersitsen. Rafflande. Det är vidare en förening med kontinuitet, nuvarande ordf har suttit så i 13 år, och revisorn har nu i år suttit 40 år på den tjänsten, och fick blomma för den insatsen.

Därefter var det dags för kvällens föreläsare, nämligen doktorn i AKS, Allan Klynne, som bl.a (med sin hustru) författat Den antika rekordboken (nu översatt till, berättade han, tyska, estniska, rumänska, finska, grekiska, och koreanska), och nu i februari (?) utkommer med en populärvetenskaplig bok om Kleopatra,och då inte bara om damen själv utan även om hennes eftermäle, myt och tradition.

Föreläsningen fokuserade på framförallt traditionen runt Kleopatra, och det berättades först en del om att Kleopatra redan under antiken blev en myt, en gestalt att fantisera ganska fritt om. T.ex sägs det ha funnits en bok om kosmetika i omlopp som sades vara författad av den egyptiska drottningen, och ett recept mot håravfall framhölls särskilt med tanke på Caesars kala huvud. Ammianus Marcellinus berättar vidare att Heptastadion byggdes på Kleopatras befallning på blott 7 dagar (därav namnet). Även andra myter om hennes leverne fanns i omlopp, men det verkar inte ha varit så illa under iaf den tidigkristna tiden, ty Tertullianus nyttjar hennes självmord som någon slags tröst för kristna martyrer, deta att även hon tog livet av sig med hjälp av ett djur.

Hennes ställning som fallen och syndig kvinna verkar dock grundmurad i och med Dante somplacerar henne i den andra kretsen, där de som styrs av sina luster och laster huserar(vidare hade hon ju tagit livet av sig, en rejäl synd), och Boccaccio beskrev henne i sin De muliebribis claris(finns i det fina I Tatti-biblioteket!) som behäftad med avaritia, crudelitas och luxuria. (minst två dödsynder där!)

Dock saknades inte helt andra åsikter, Chaucer låter henne uppträda som en kärlekens martyr i The Legend of Good Women, där tar hon dock livet av sig genom att hoppa ner i en ormgrop.
Som ni säkert kan gissa, så återger jag här mina anteckningar, därav något disdjointed, ty det var fascinerande, och bildspelet vackert, Kleopatra är en frekvent avbildad dam i vår konsthistoria.

Om man så här hoppar till barocken blir hon här en hjältinna, och har sin popularitetstopp. Vägs ände för denna "goda" Kleopatra är i slutet på 1700-talet, då synen på Egypten ändras radikalt i och med Napoleons fälttåg, och västvärldens "upptäckt" av det landet. Orientalismen gör sitt intåg och färgar sedan alla framställningar av Kleo, och hon blir något främmande, det "andra" omgivet av etno-kitsch.

Vi lämnar vår moderna tid därhän, jag skulle gärna återge allt som sades om filmernas framställande (Theda Bara!)och den vansinniga explosion av litteratur om Kleopatra som kom, och den black power diskussion som finns samt den feministiska läsning (där jag naturligtvis tog anstöt av vissa fördomar, jag är ju en humorbefriad feminist) som varit, ty jag måste iväg, men rekommenderar att man helt enkelt skaffar boken, vilken som sagt kommer till våren. (Naturligtvis var det en fantastisk eftersits, kombinationen vin och bildat sällskap är oslagbar)

Låt mig bara avsluta med två ting, det ena är den kommentar som följde på gårdagens inlägg, då det beklagades att det var ytterst svårt att hitta info om KF på nätet, vilket är helt sant. För att råda bot på detta, och för att göra detta hundraårsfirande lite mer speciellt har det nu skapats en FB-grupp, där all info kommer läggas ut. Gå med!

Det andra att UNT rykte faktiskt upp sig och rapporterade visserligen inte från sammankomsten igår, men gjorde en liten "Hallå där" (minns med fasa den från latinfestivalen), med ordföranden som bör återges i sin förtjusande helhet:

"Klassiska föreningen firade 100 år på måndagskvällen, bland annat med en föreläsning om Cleopatra.

Marianne Wifstrand Schiebe, docent i latin och ordförande i Klassiska föreningen i Uppsala, vad gör Klassiska föreningen?

- Vi är en populärvetenskaplig förening med universitetsanknytning som sprider och fördjupar intresset för antiken och studiet av antiken.

Hur ser intresset för antiken ut i dag?

- Allmänhetens intresse är mycket, mycket stort. Så fort vi gör något och annonserar om det, en föreläsning eller liknande, så kommer mycket folk och vill lyssna och ställa frågor och lära sig mer. Jag höll en öppen föreläsning i höstas om den romerska författaren Vergilius, det kom 200 personer. Vi har många yngre deltagare också.

Hur kommer det sig att intresset för något så avlägset som antiken är så stort?

- Jag tror att det finns ett sug att få lära sig mer på ett seriöst sätt och under trevliga former, inte genom Hollywoodfilmer om Troja och annat flash och splash, om hur det verkligen var på den tiden. Ett slags motkraft mot flum och ytlighet, och mot att medierna inte intresserar sig för sådant här.

Vad tycker du är tjusning med antiken?

- Min forskning har en inriktning mot idéhistoria och texter och tankar och jag tycker att klassikerna från den här tiden har formulerat eviga problem och beskrivit dem på ett sätt som leder vidare, och som sällan är ytligt."

Sodalitas humanitatis antiquae

Ack, di där norrmännen alltså , nu vill de även lägga ner Antikkprogrammet (Antikk Kultur & Klassiske Tradisjoner, som verkar ha både en bachelor och en master) vid Oslos Universitet (jo, lite av en sten i glashus med tanke på Lund).

Som vanligt är facebook plates för information, spridning av densamma och bildnade av kampenhet, ty där hittar man gruppen Opprop mot nedleggelse av Antikkprogrammet på UiO, än så länge är informationen bristfällig, men det kommer säkerligen mer.

Då det alltså var dåligt med länkar på nämnda FB-sida, googlade jag runt en smula, men det enda jag lyckats hitta är att det är en process på gång att göra "langsiktige faglige prioriteringer" ('faglig', det körde jag också först fast på, men efter att ha hittat en norrman i lunchrummet löste det såg, det är alså ämnes-/ämnesmässig), och att ovännämnda program kanske får stryka på foten då. Norsk Klassisk studentforening säger sålunda i sin kommentar (som man hittar i en av rapporterna):

"[...]Vi ønsker å påvise at det finnes et aktivt antikkmiljø som både benytter seg av antikkprogrammets nåværende tilbud, og som ønsker at klassisk språk- og kulturkunnskap skal bli et satsningsområde for HF.

Vi er en forening for alle med kunnskap eller interesse for antikken og den klassiske kultur. Som medlemmer har vi studenter fra mange faggrupper, hovedsakelig antikkprogramstudentene og historiestudenter men også fra filosofi, litteraturvitenskap, språkprogrammet, arkeologi og religionsstudier. Fellesbetegnelsen er at de alle arbeider med antikken på en eller annen måte, men innenfor hver sin fagkrets. Dette er noe av problemet med antikkfagets stilling ved UiO i dag. Noe som må betraktes som del av et omdømmeproblem. Der man internasjonalt har Classics som en naturlig del av universitetsmiljøet er vi i Norge fragmentert i forskjellige faggrener, med kun mulighet for en Master i gresk eller latin for antikkprogrammet. Når programmet i sin tid ble opprettet var dette for å muliggjøre et løft for fagområdet nasjonalt, og det engasjement som nå finne blant studentene kan være en indikator på at man er i ferd med å lykkes. Klassiske fags stilling i Norge har blitt beklaget av flere, men antikkprogrammet er det eneste som faktisk har bidratt til å samle studenter fra ulike fagmiljøer. Og vår forening er et resultat av nettopp dette."
...

Jag har blott hunnit ögna och skumma de rapporter som finns där och vill sålunda inte säga ngt om vad som står där, dels för min läshastighet på norska är pinsamt dålig, dels för att jag nu ska rusa till Klassiska Föreningen (vi ses väl där?), men frågan kommer att bevakas!

De Re Rustica

Kungl. Skogs- och Lantbruksakademien (Enheten för de areella näringarnas historia!) gör nedan en liten blänkare för sin kommande bok Tolv böcker om lantbrukav Columella, samt bjuder på ett mycket förmånligt erbjudande för bloggens läsare:

För alla intresserade av antikens historia!

Kungl. Skogs- och Lantbruksakademien ger nu ut Columellas Tolv böcker om lantbruk i svensk översättning.

Boken skrevs på 100-talet e.Kr. och har haft stor betydelse för det västerländska jordbruket ända in i 1800-talet. Columella skriver ingående om trädgårdsskötsel, livsmedel ur olika synvinklar, biodling och vinodling.

Texten är översatt av Columellaforskaren Sten Hedberg, som även har försett texten med kommentarer och register. Dessutom innehåller boken en introducerande artikel av Hans Furuhagen och elva artiklar om det romerska jordbruket, skrivna av svenska historiker. Boken
rymmer också en omfångsrik bilaga med färgillustrationer och artiklarna är illustrerade i svartvitt.

Beställ boken senast 2 februari 2009 för endast 225 kr + porto!
Leverans i mars. (Ord. pris därefter: 350 kr. Porto: ca 70 kr.)
kslab@ksla.se www.kslab.ksla.se

odium belli

Det har naturligtvis inte undgått latinbloggen att det nyss varit 90 års minnet av 11/11, då det råder en viss besatthet av första världskriget här. (När jag ser de där Remembrance day poppies (n Flanders fields the poppies blow/Between the crosses, row on row) som dyker upp den dagen, dras tanken nästan alltid till den scenen i Livius när Tarquinius Superbus slår av huvudena på de mest högresta blommorna av vallmon ( refereras även hos Joyce?), vet ej varför.)

Jag har tidigare diskuterat de klassiska rötterna i den poesi som producerades under The Great War, och även de sortes vergiliana som nyttjades då, sålunda bjuder vi blott på en kort dikt och en tyst minut, med ett evigt tema, säker har någon romare uttryckt ngt liknande på stålblankt latin, 'Survivors',:

No doubt they'll soon get well; the shock and strain
Have caused their stammering, disconnected talk.
Of course they're "longing to go out again,"--
These boys with old, scared faces, learning to walk,
They'll soon forget their haunted nights; their cowed
Subjection to the ghosts of friends who died,--
Their dreams that drip with murder; and they'll be proud
Of glorious war that shatter'd all their pride ...
Men who went out to battle, grim and glad;
Children, with eyes that hate you, broken and mad

significanter

Och visst var det allt som behövdes, att uppdatera vebbläsaren! Tack SF, Nu funkar blogger finfint.
Jag passar sålunda på att tacka Z å det innerligaste, gåva och belöning kommer, och förlåt att jag rusade ifrån dig häromdagen, bråttom som alltid tyvärr. Utmärkta inlägg, tusen tack!

Sålunda, de notiser som ni bör få:

- Seminariet i bysantinologi och grekiska vid UU sammanträder den 19 november kl. 16.15 i lilla seminarierummet (9-3068), för att diskutera ett nytt avsnitt av Mats Erikssons
kommande doktors­avhand­ling om Hesychios fr. Jerusalems scholier till
de mindre profeterna.

- En sak som dock oroade mig lite under Zs gästbloggarskap, är den stackare som bad om hjälp att tolka latinet i Gamla Klang, och oron består av det faktum att det hävdades att man genomgått latinstudier, och ändå syntes den enkla raden vara olöslig. Hm. Har bloggat om det här, och här om svar alltjämt sökes.

- En trevlig UnderStreckare om historieämnet i skolan:

”I Atén lefde på den tiden en man vid namn Temistokles. Det mest i ögonen fallande draget hos honom hade allt från barnaåren varit ärelystnad.” Så inleds avsnittet om perserkrigen i Aron Rydfors ”Historisk läsebok” från 1904. Med Temistokles som centralfigur följer sedan den klassiska berättelsen om grekernas kamp mot Persien och slagen vid Maraton 490 f Kr och Salamis 480 f Kr. Det förra sekelskiftets historieläroböcker hade en klar kronologi och tydliga aktörer som drev utvecklingen framåt med makt som främsta motiv. I deras historiska berättelser var nationens öden den självklara tolkningsramen, staten den centrala arenan och kriget ett äventyr."


- Ars edendi vid SU har ett öppet seminarium den 20 november om medeltida franska krönikor (önskar så att jag kunde vara där, men hela nästa veckan är fullständigt bröllopsdominerad).


- Kollegan DHS rekommenderade följande, Graduate school: The Game, vilket bjöd på obehagligt många igenkänningsmoment. I'm totally 'Jill: the emotionally unstable ABD', 'Rod Starr' är min nemisis (kanske även Administress), och jag har varenda 'Setback Card' som finns på hand.

- En tredje klassisk aften är under uppseglande i trondheim. Ack, våra modiga norska vänner kommer återigen ha det mycket trevligt:

"Kan vi snakke om æresdrap i antikken? Et av de mer kjente fenomenene fra romersk kultur er familieoverhodets fullstendige makt over sin familie, patria potestas.

Stipendiat ved institutt for historie og klassiske fag Jan Frode Hatlen vil se på familieoverhodets, pater familias, utøvelse av makt i lys av Unni Wikans siste bok Om ære som kom nå i oktober. Kan den nye diskursen om æresdrap belyse familieforhold og drap i antikken, og kan forhold i antikken bringe nytt lys på det moderne fenomenet og tragediene som har funnet sted også her i Skandinavia?

Det kommer också denna gång vara anledning att köpa vin och öl"

- Visste ni förresten att det enda bolag som nu, efter Sterlings insomnande, flyger direkt från Arlanda till Rom är Ethiopian air?

- Debatten om arbetskraftsinvandring härjar ju i dagarna, men inte har vår så framsynta regering noterat (om man nu faktiskt är intresserad av invandring av kvalificerad arbetskraft) att man får inte som gäsforskare eller forskare in räkna in de åren man har varit i Sverige i hemvisttiden, och inte heller som doktorand trots att man har varit anställd i fem år som doktorand, och sålunda kan man sällan stanna i Sverige efter avslutad examen. Genomtänkt!

Borde inte vi, de svenska skattebetalarna, vinna på att fler utländska doktorander kunde få stanna och bidra till välfärdssystemet?
(och nu har vi inte ens börjat prata om de visumproblem som utländska doktorander kan ha)

- Är man intresserad av doktorandfrågor kan man även kika in på SvD Brännpunkt om KI och vilket läskigt ställe det är för doktorander.

- Slutligen kan jag berätta att latinshirt.eu har 15% på allt fram till den 20 november.

revenio

Återigen har det hämt ngt skumt med min dator, så detta får bli kort och triumfatoriskt i det att jag ensam nu besitter bloggen. Berättelse om de framska äventyren kommer, men idag blott två tips utan länkar, då tekniken inte är välvillig:

- På fredag är det ett extra seminarium i latin, ty den 14 november kl. 15-17 gästas latinseminariet av Timo Sironen, universitetslektor i antikens språk och kultur vid Uleåborg universitet (i Norra Österbottens län i Finland), som vill diskutera sitt arbete om Olof Hermelin med oss.

- Och alla vet väl att det blir filologkongress i vår? Om inte, så kommer den sjunde svenska filologkongressen att äga rum programenligt i Stockholm den 29 till 31 maj 2009, i lokaler i centrum (inte i
Frescati).

Vale

Den fagra SDIL närmar sig Sverige och det börjar bli dags för mig att lämna plats på bloggen för att hon skall kunna återuppta det ordinarie bloggandet. Det har varit en händelserik vecka, USA har fått en ny president (läs gärna om händelsen på latin: http://ephemeris.alcuinus.net/nuntius.php?id=459) och världens nyheter domineras av denne vältalande försvarare av demokratiska ideal – är inte en parallell till en viss romare på sin plats? Några sista tankar innan jag lämnar över bloggen. Många har under sina första 20-25 år fått frågan jämt och ständigt vad de skall bli, och den vanligaste frågan jag får när jag kommer till min hemstad är just “vad skall du bli?” orden anar en välvillighet bakom sig och kanske en oro för ens väl och ve men den är felriktad: Jag är redan något. Det är som om man identifieras så mycket tillsammans med sitt yrke som om resten har gått förlorat. Just den här frågan är vad jag och säkert många andra latinstudenter får när vi möter människor av olika bakgrund och jag tror att den rör sig i domänerna av en annan fråga, den ständiga frågan kring humaniorans “nytta”– varför läser vi ämnen som latin, historia etc? Man blir inte per automatik en bättre människa, sådana idealiseringar kan man släppa. Sällan får man en yrkesexamen. Det rör sig snarare som att sätta sig i ett samtal över gränserna och över seklerna och låta sig formas av det. Att man måste bli sig innan man blir något och ställer sig i medmänniskans tjänst. Naturligtvis kan man inte sitta i ett elfenbenstorn med böcker allena (om man inte råkar vara synnerligen förmögen), människan ingår vare sig hon vill eller ej i ett sammanhang där hon har en roll att spela, men för att spela den rollen väl krävs kännedom om människan och det är där humaniorans “nytta” kommer in. Det är lite av ett risktagande att välja en humanistisk bildningsgång framför en yrkesutbildning men det är ett större risktagande att göra uteslutande tvärtom därför att man riskerar att missa vad allting vi gör handlar om – människan. Och det är där humanioran befinner sig, i en glipa mellan idévärld och realitet, så nödvändig fastän ingen kan peka på dess faktiska, ekonomiska, “nytta”.

Jag riskerar väl att ha predikat för de redan frälsta men humaniorans nödvändighet och framtid är något som alltid legat mig varmt om hjärtat och diskussionen om den måste alltid föras framåt. Jag skulle därför uppskatta att se kommentarer på detta inlägg vad ni som läsare tycker och tror om humaniorans framtida funktioner.

Så, där tog en grundstudents bekännelser slut det har varit ett nöje att få vara gästbloggare, tack för kommentarerna och jag hoppas det blir ett snart återseende på en blogg nära dig!
Vale

de magistris

Latinlärare är ett speciellt släkte, jag har mött ett antal under studiernas gång och kan inte låta bli att dela med mig av några tankar kring dem.
Många tänker säkerligen på “Caligula”, den galne latinläraren i filmen "Hets" från 1944 med manus av Ingmar Bergman och det är ju knappast en förebild för dagens blivande latinlärare. Alltför många av den sorten har förr lyckats skrämma bort i grunden goda latinstudenter från högre studier i ämnet. Latinlärarna av idag är av ett helt annat slag. I mitt fall blev det ett mer eller mindre livsavgörande möte. Jag hade vid 15 år fyllda bestämt mig för min väg i livet: jag skulle bli nätverkstekniker! Jag frångick min kloka mors råd att välja en humanistisk och språklig inriktning. Ett år senare kom jag fram till att det där med humaniora och framförallt latin verkade häftigt (till mors stora lättnad). Jag bytte gymnasium vilket kostade mig ett år men väl där, i mitt rätta element, lärde jag känna Pelle som blev min latin- och italienskalärare, tillika mentor. Han var på många sätt en glädjespridare bland de elever som han hade omkring sig (framförallt genom sin snällhet), för mig inkarnerade han glädjen i att kunna och var förenad med sitt ämne på ett sätt som skiljde sig från de andra lärarna.
En del kasuslära blev det, men desto mer lyckades han dela med sig av sin optimism och att visa på en värld som gick bortom det som är direkt marknadsanpassat och karriärsinriktat. Det här är såklart inte egenskaper som tillhör latinlärare per automatik, jag är inte ute efter att idealisera, men man kan däremot säga att många latinlärare drivs av en passion för sitt ämne (kanske för att det är så unikt och så hotat) som inte är "nyttigt" i dagens bemärkelse. Just passionen för ämnet är ett signum för alla de latinlärare jag mött, från gymnasiet och upp till universitetet har det aldrig varit fråga om halvmesyrer och det är onekligen något som smittar av sig. Gymnasielärare i latin står kanske inte i lika hög kurs idag som det gjorde för 50 år sedan med omvärldens mått, men de har en aldrig så viktig roll att spela där ute för att visa på en annan värld för många tonåringar. Det är i vilket fall min upplevelse efter ett antal år då jag mött flera betydelsefulla lärare att ingen av dem har spelat en så avgörande roll i mina tonår som min latinlärare och jag kommer aldrig upphöra att vara tacksam.

libri

En latinstudents dag är ofta lång, men även den har ett slut och det är i den fasen min dag nu befinner sig. Innan jag med de återstående krafter som står till buds frossar i analyser om vem som kan bli näste president tänkte jag dela med mig av några boktips och händelser värda att ta en närmare titt på:

1. Klassiska föreningen i Stockholm har bjudit in professor Sten Hidal från Lunds Universitet för att hålla ett föredrag med titeln "Linguam Latinam Bene Calleant - Latinet i Katolska Kyrkan, historiskt och aktuellt". Spektaklet går av stapeln den 13:e november kl 18:30 i Gula Villan. Den som så önskar kan delta i mat- och dryckesaktivitet efteråt vilket man får anmäla sig till. För mer information se www.klassiskaforeningen.se
Alla i Stockholmstrakten med intresse för latinet bör alltså bege sig mot Gula Villan!

2.
Eftersom min släkt på fädernet har varit bokhandlare sedan 30-talet och jag har en tendens att pracka på alla jag möter en bok som jag tycker de borde läsa vare sig de vill eller ej kan jag inte låta bli att utnyttja denna plattform som SDIL har försett mig med. Här kommer några böcker jag funnit rörande det klassiska som jag tror kan vara till glädje.

Tore Jansson "Latin - Kulturen, historien språket". En bok som ger en överblick över latinets historia som kulturspråk från det tidigaste Rom till moderna tider. Jansson var professor i latin och sedan även i afrikanska språk, boken är lättskriven och tillgänglig för alla. Den som är intresserad av formlära får sitt lystmäte i den kortfattade grammatiska översikten i bokens sista kapitel. Den inbundna utgåvan finns troligen inte längre i handeln (det skulle i sådana fall vara till bokrean) däremot kan man ofta i butikerna finna pocketutgåvan om man är beredd att stå ut med något mindre text. Prisklass 50-60 kr, väl värt!

Eva-Carin Gerö gav i våras/somras ut boken Grekiska - Språket Kulturen Myterna" en bok i samma anda som Janssons bok. Boken är även den enkelt skriven och riktar sig till en bredare publik som har intresse för grekisk kultur sedd genom det grekiska språket med dess begreppsflora. Gerö ger en tematisk exposé över den grekiska kulturen, mytologin och filosofin för att ta upp några aspekter. Även här ges en översikt över formläran, uttal etc. Man behöver inte frukta för uttalssvårigheterna vad gäller grekiskan (många ord är annars riktiga tungvrickare, smaka exempelvis på "exelängchthäsomai") Gerö transkriberar alla ord och förklarar allt för den som stiftar sin första bekantskap med grekiskan. Boken ger också i slutkapitlet några läsövningar på grekiska med en tillhörande ordlista. Texterna är tagna från kända grekiska författare och lämpar sig för såväl den som bara vill ha lite roligt till den som vill försöka piffa upp kunskaperna som grekiskamagistern försökte bulta i en under gymnasiet.
Författaren är professor i grekiska vid Stockholms Universitet och skriver på bokens omslag:

"En av mina poänger i den här boken är den att grekerna inte var övermänskliga, överraskande annorlunda exoter, utan bara särskilt mänskliga och tidigt ute med att formulera och problematisera människans villkor på ett tidlöst sätt"

Det låter väl som något? Ett mycket viktigt arbete kort och gott som sträcker sig ut till en intresserad allmänhet. Gerö gör en stor insats genom att visa att grekiska är inte omöjligt och genom att belysa den grekiska kulturen som sträcker sig bortom begreppet "redan de gamla grekerna..."
Mer om denna bok går att läsa hos latinbloggens grekiska motsvarighet i blouge-världen: Venanzio (se länk till vänster, jag har inte lyckats bemästra länkandets konst ännu).


För att nu vandra från facklitteraturen in i det skönlitterära kan jag tipsa er kära läsare om en deckarserie med stor potential: Den är skriven av Steven Saylor och utspelar sig i antikens Rom. Huvudperson i serien är privatdetektiven Gordianus Hittaren som verkar i Rom under det första århundradet före Kristus. I den första romanen "Romarblod" blir han anlitad av den unge lovande advokaten Marcus Tullius Cicero (vivat!) för att hjälpa honom finna fakta inför ett försvarstal (Pro Roscio) gällande ett fadersmord. Det blir en lång färd genom Roms gator och bakgator och ständigt i bakgrunden verkar skräcken för diktatorn Sulla... Detta är endast den första boken i en serie på nio böcker, såvitt jag förstått grundade i Ciceros rättsfall. Än så länge finns "Romarblod", "I Hades käftar" och "Catilinas gåta" tillgängliga på svenska. I dagarna kommer även "Venuskastet" ut i pocket . Ett intressant grepp som gör deckargenren en tjänst med att erbjuda någonting annat än tråkiga polishistorier.
Samme författare har nu även kommit ut med ytterligare en bok, en roman med det kanske inte så originella namnet "Roma". Den tar sin början runt år 1000 f.Kr. jag ger er här sammanfattningen hämtad från bokus.com:

"Från vadställe till världens centrum -- Roms dramatiska historia under tusen år.
Roma är den fascinerande historien om staden Rom, från den tid då den bara var en ö nära ett vadställe över Tibern. Vi får lära känna slavar och patricier, matronor och vestaler, generaler och byggmästare -- en del av personerna är historiska, andra rent fiktiva Vi får se legender födas och historiska milstolpar passeras: Romulus och Remus, sabinskornas bortrövande, de puniska krigen, mordet på Caesar. De som bevittnar dessa händelser och spelar nyckelrollerna är ättlingar till två av Roms första familjer, klanerna Poitius och Pinarius.En av dem blirRomulus förtrogne,en annan bliren slav som lyckas locka en vestalisk jungfru att bryta sina löften. En blir massmördare, en annan Julius Caesars arvinge. En mystisk talisman, äldre än staden själv, binder generationerna samman under de 1000 år berättelsen omfattar.Steven Saylors mustiga berättarmaner och historiska detaljkunskaper är välkända för svenska läsare efter bokserien om Gordianus Hittaren, privatdetektiven från antikens Rom. "

Ett mastodontarbete således (635 sidor!) Det utkom på svenska 2008 så den poketfrälste får ge sig till tåls sannolikt till sommaren 2009.
För att göra en liten utsvävning utanför det antika kan jag även tipsa om Ken Follets "A world without end" som kommit på engelsk pocket och nu även i svensk översättning (inbunden), det är den fristående uppföljaren till hans succéroman "Pillars of the Earth" som kom för 18 år sedan. Trycket har varit enormt på författaren att producera någonting liknande. Själv läste jag Pillars of the Earth ("Svärdet och Spiran -Stormarnas tid och Maktens skördar" på svenska) som 15 åring och föll ögonblickligen. Boken utspelar sig under 1350-talet, alltså 200 år efter föregångaren och huvudpersonerna är ättlingar till föregångarens dito, en smula sentimentalt kanske men det förtjänar en chans. Återigen är det den fiktiva staden Kingsbridge som står i centrum med diverse maktspel, kärlekshistorier, äventyr etc. Någonting att krypa ihop med under mörka novemberkvällar!
Där ser man! Ett långt inlägg blev det och den långa dagen är närmare sitt slut, nu skall jag ögna lite i Ephemeris artiklar om Baracus Obama och Johannes McCain och se om dramatiken blir bättre om man klär det i latinsk språkdräkt. Jag hoppas att boktipsen kommer till pass, använd er gärna av dem i en "riktig" bokhandel, internet i all ära men bokhandeln som en kulturinstitution (d.v.s. butiker med en kunnig personal) står på sina knän och väntar på dekapitering. Hoppsan, där kom den lille agitatorn fram!
Vale!

vicarius

Den fagra SDIL har lämnat Sverige för en kort stund och begett sig till Frankrike. Latinbloggen får emellertid inte lämnas utan tillsyn, därför har jag fått det ärofulla uppdraget att under den kommande veckan lämna mina reflektioner kring latinet och dess välsignelser.En kort presentation är väl på sin plats, jag är en latinstudent med rötterna i såväl Roslagen som Uppsala. Jag har en bakgrund som student inom teologi och idéhistoria och eftersom mitt intresse ligger bortom år 1800 är latin ett självskrivet ämne i mina studier. Jag kommer under veckan ge några korta reflektioner och några av de erfarenheter gällande latin och humanistiska studier som man hinner samla på sig under tre år vid Uppsala Universitet. Självklart kan jag inte komma i närheten av den bredd som vår kära SDIL kan åstadkomma, jag hoppas kunna ta igen denna kunskapsklyfta med en iver för något som är mer än ”utbildning”, idealist som jag ännu är. Man kan sammanfatta bloggens tema denna vecka som ”latinets värld ur ett grodperspektiv” helt enkelt.

vim vi repellere

Strax åker jag till Frankrike och lämnar så bloggen i händerna på en helt ny gästbloggare, nämligen den unge Z, som själv får presentera sig antar jag.
Jag väljer att bara säga att där har vi en yngling med glöd, såväl i hjärtat,som i håret, och med de orden och den givna initialen tror jag samtliga uppsaliensare kan gissa vem det är (precis som med Barabrossa är det väl ett något uppenbart alias).

Innan jag försvinner dock föreslår jag allla en utflykt till SvD där man först hittar en UnderStreckare om de svenska nådeansökningarna till påven under medeltiden, bevarade genom upptecningarna hos nådemyndigheten, Penitentiariae Apostolicae:

"De senaste åren har svenska och finländska forskare ägnat det nytillgängliga materialet sin uppmärksamhet. Det har gällt att identifiera de svenska syndarna bland de tiotusentals europeiska supplikanter som förekommer i Penitentiarians handlingar från 1410 (de äldsta som finns bevarade) till reformationen. Sedan har uppgiften varit att tolka de ofta ganska svårläsliga texterna.

För att bearbeta detta material krävs omfattande kunskaper i den sena medel­tidens latin och i paleografi. Ett särskilt problem är att gissa vilka svenska ort- och personnamn som gömmer sig bakom de sydländska skrivarnas tappra försök att ­­reproducera för dem helt främmande ord. Forskaren måste dessutom förstå hur ­Penitentiarians kansli arbetade, vad de ­olika interna marginalnoteringarna betyder och hur medeltidens kyrkorätt fungerade.

En forskargrupp bestående av en ­finländsk historiker, som är specialist på Penitentiarie­materialet, och en svensk latinist, som är expert på senmedeltidens latin, har arbetat med materialet under de senaste åren. Tillsammans har de nu samlat de 453 svenska fall de funnit i Penitentiarians arkiv i en alldeles nyutkommen bok: Sara Risberg och Kirsi Salonen, Auctoritate papae: The Church Province of Uppsala in the Apostolic Penitentiary 1410–1526"

Därefter vandrar ni vidare till den utmärkta recensionen av '1001 böcker du måste läsa innan du dör', med titlen 'Du måste inte läsa Odysseus' (Joyce åsyftas, tackolov):

"Vad är det då för böcker vår ­ciceron har att rekommendera? Det kan kvitta. Här ges tips om allt mellan himmel och jord, från Dostojevskij, Proust och Joyce till ”Fem söker en skatt”, ”Da Vinci-koden” och andra böcker som är rena skräpet, vilket Hägg heller inte sticker under stol med. Budskapet är tydligt: det spelar ingen som helst roll vad du läser, bara du läser. Läs, din djävel. Det kommer att göra dig gott.

Ändå vill jag gärna tro att den som kånkar hem två kilo lästips från bokhandeln redan har förlikat sig med tanken på att faktiskt också läsa något, och nu önskar sig en kvalificerad guidning i bokskogen. Något som går bortom ytliga handlingsreferat och intetsägande omdömen som ”oerhört komplicerat”, ”oerhört komiskt”, ”oerhört vemodigt”, ”oerhört sexuellt upphetsande”."

haec sunt menstrua, illae sunt aeternae

Det är ju nu november (en månad som jag ivrigt försöker lansera som det nya oktober), förvånande och skrämmande nog, och denna fordom nionde månad är grå, kall och flaggar samtidigt för slutet på terminen, och man har inte fått nog gjort på långa vägar, you know the feeling.

November är även känd som en månad där det inte händer något, därav har t.ex halloween anammats så av den svenska folksjälen (blev f.ö trick-or-treatad idåg afton, eller som de små flickorna sade "bus eller godis", en av dessa hade för övrigt en sågan där mässingskaffepanna att samla in godsakerna i, en trevlig hybrid och transitional symbol mellan våra påskgummor och de amerikanska häxorna, gav dem vindruvor, behöll själv chokladen), något som den käre frater tänker råda bot på genom att gifta sig strax, och vissa mer arty personer försöker fixa genom Nanowrimo, alltså National Novel Writing Month, då man under november månad försöker skriva en roman genom ett visst antal ord per dag, 50 000 för att vara exakt.

Whatever, säger jag och ansluter sig istället till InaDWriMo, International Dissertation Writing Month, betydligt coolare, vilket är, såsom de mer skarpsynta av er redan greppat, detsamma fast för doktorander/forskare och med betydligt färre ord (well, man bestämmer själv antalet).
Då jag verkligen behöver börja få utkast och skrivet för avhandlingen, samt har en längre ansökan som ska in sätter jag upp målet 10000 ord (och hoppas det där nämnda brölloppet inte stör alltför mkt, it's gonna be a doozy). Det kommer vara mkt skit som skrivs, emn kasnke kommer det sedan gå att rensa ngt vackert ur den sörjan.

Någon annan som hänger på?

Detta och det faktum att jag åter till Frankrike strax gör att jag imorgon ska presentera en förtjusande gästbloggare, som ska underhålla er ett litet tag.