Friday, November 07, 2008

de magistris

Latinlärare är ett speciellt släkte, jag har mött ett antal under studiernas gång och kan inte låta bli att dela med mig av några tankar kring dem.
Många tänker säkerligen på “Caligula”, den galne latinläraren i filmen "Hets" från 1944 med manus av Ingmar Bergman och det är ju knappast en förebild för dagens blivande latinlärare. Alltför många av den sorten har förr lyckats skrämma bort i grunden goda latinstudenter från högre studier i ämnet. Latinlärarna av idag är av ett helt annat slag. I mitt fall blev det ett mer eller mindre livsavgörande möte. Jag hade vid 15 år fyllda bestämt mig för min väg i livet: jag skulle bli nätverkstekniker! Jag frångick min kloka mors råd att välja en humanistisk och språklig inriktning. Ett år senare kom jag fram till att det där med humaniora och framförallt latin verkade häftigt (till mors stora lättnad). Jag bytte gymnasium vilket kostade mig ett år men väl där, i mitt rätta element, lärde jag känna Pelle som blev min latin- och italienskalärare, tillika mentor. Han var på många sätt en glädjespridare bland de elever som han hade omkring sig (framförallt genom sin snällhet), för mig inkarnerade han glädjen i att kunna och var förenad med sitt ämne på ett sätt som skiljde sig från de andra lärarna.
En del kasuslära blev det, men desto mer lyckades han dela med sig av sin optimism och att visa på en värld som gick bortom det som är direkt marknadsanpassat och karriärsinriktat. Det här är såklart inte egenskaper som tillhör latinlärare per automatik, jag är inte ute efter att idealisera, men man kan däremot säga att många latinlärare drivs av en passion för sitt ämne (kanske för att det är så unikt och så hotat) som inte är "nyttigt" i dagens bemärkelse. Just passionen för ämnet är ett signum för alla de latinlärare jag mött, från gymnasiet och upp till universitetet har det aldrig varit fråga om halvmesyrer och det är onekligen något som smittar av sig. Gymnasielärare i latin står kanske inte i lika hög kurs idag som det gjorde för 50 år sedan med omvärldens mått, men de har en aldrig så viktig roll att spela där ute för att visa på en annan värld för många tonåringar. Det är i vilket fall min upplevelse efter ett antal år då jag mött flera betydelsefulla lärare att ingen av dem har spelat en så avgörande roll i mina tonår som min latinlärare och jag kommer aldrig upphöra att vara tacksam.

4 comments:

Svensson said...

När Vilhelm Ekelund läste grekiska i grundskolan trodde han att språket uppfunnits för att tortera skolpojkar...

Sedan, på läroverket, fick han en bättre lärare, en entusiastisk sådan.

Ulla said...

Härmed vill jag på samma sätt tacka Carl-Johan, min lärare på gymnasiet.

Tilda said...

Åååh lilla Pelle. Han var en härlig prick :)

Tusca said...

Så fint encomion , unge man ! Läser dock med ett styng av smärta. Var nog en gång, bitvis åtm.en sådan gymnasielärare...

Men vart tog mina kära elever vägen? Ve och fasa om DE inspirerades att bli språklärare (i annat än eng. ) och värst av allt i latin! Om nu förstås inte trenden snarast kan vändas, men det blir nog svårt med 'splitterbomben' friskolorna. Att i en halvstor stad i det då enda existerande gymnasiet , år efter år , få hyggligt stora latingrupper, var ju redan ett mirakel i sig och en källa till årlig oro. Nu närmast en orimlighet.

Så, visst jag håller med dig, chansen att få "visa på en annan värld för många tonåringar" är fantastisk, men riskerar kanske att utebli... Att ev. som en lösning hatta omkring som timlärare , vilket oblitt öde!Om man nu förstås inte kan dröja sig kvar runt 'grytorna' vid universiteten. No, no just kidding!

Vem vill inte ge en spark åt allt som är marknadsanpassat och karriärsinriktat .
Ma purtroppo bisogna mangiare! ...