Monday, November 10, 2008

Vale

Den fagra SDIL närmar sig Sverige och det börjar bli dags för mig att lämna plats på bloggen för att hon skall kunna återuppta det ordinarie bloggandet. Det har varit en händelserik vecka, USA har fått en ny president (läs gärna om händelsen på latin: http://ephemeris.alcuinus.net/nuntius.php?id=459) och världens nyheter domineras av denne vältalande försvarare av demokratiska ideal – är inte en parallell till en viss romare på sin plats? Några sista tankar innan jag lämnar över bloggen. Många har under sina första 20-25 år fått frågan jämt och ständigt vad de skall bli, och den vanligaste frågan jag får när jag kommer till min hemstad är just “vad skall du bli?” orden anar en välvillighet bakom sig och kanske en oro för ens väl och ve men den är felriktad: Jag är redan något. Det är som om man identifieras så mycket tillsammans med sitt yrke som om resten har gått förlorat. Just den här frågan är vad jag och säkert många andra latinstudenter får när vi möter människor av olika bakgrund och jag tror att den rör sig i domänerna av en annan fråga, den ständiga frågan kring humaniorans “nytta”– varför läser vi ämnen som latin, historia etc? Man blir inte per automatik en bättre människa, sådana idealiseringar kan man släppa. Sällan får man en yrkesexamen. Det rör sig snarare som att sätta sig i ett samtal över gränserna och över seklerna och låta sig formas av det. Att man måste bli sig innan man blir något och ställer sig i medmänniskans tjänst. Naturligtvis kan man inte sitta i ett elfenbenstorn med böcker allena (om man inte råkar vara synnerligen förmögen), människan ingår vare sig hon vill eller ej i ett sammanhang där hon har en roll att spela, men för att spela den rollen väl krävs kännedom om människan och det är där humaniorans “nytta” kommer in. Det är lite av ett risktagande att välja en humanistisk bildningsgång framför en yrkesutbildning men det är ett större risktagande att göra uteslutande tvärtom därför att man riskerar att missa vad allting vi gör handlar om – människan. Och det är där humanioran befinner sig, i en glipa mellan idévärld och realitet, så nödvändig fastän ingen kan peka på dess faktiska, ekonomiska, “nytta”.

Jag riskerar väl att ha predikat för de redan frälsta men humaniorans nödvändighet och framtid är något som alltid legat mig varmt om hjärtat och diskussionen om den måste alltid föras framåt. Jag skulle därför uppskatta att se kommentarer på detta inlägg vad ni som läsare tycker och tror om humaniorans framtida funktioner.

Så, där tog en grundstudents bekännelser slut det har varit ett nöje att få vara gästbloggare, tack för kommentarerna och jag hoppas det blir ett snart återseende på en blogg nära dig!
Vale

1 comment:

venanzio said...

Tack Z för bra ord om en viktig fråga! Jag tycker inte du behöver oroa dig för att predika för de redan frälsta; tvärtom tror jag att många som sysslar med humaniora säkert känner att det de gör är viktigt, men kanske inte alltid kan förklara det just när någon begär det. Det har i alla fall jag upplevt själv.

Det är viktigt att poängtera att de humanistiska ämnena i sig inte utgör det nyttiga; de är snarare de redskap vi kan förändra oss själva med, och därmed vår omvärld. Om vi förmår förstå, förvalta och förnya såväl det höga som det låga, det stora och det lilla, det mänskliga och det omänskliga, tror jag vi har kommit långt. Som jag ser det vilar själva vår civilisation i dessa tre handlingar.

Och, som du säger, det är först när man blivit sig själv som man kan bli något för omvärlden. De som stirrar sig blinda på ett enda mål värt att eftersträva, såsom maximal ekonomisk nytta, kanske redan är bortom räddning - men det är omgivningens skyldighet att erbjuda alternativ. Det är allas uppgift att erbjuda sig själv och andra möjligheten att växa och utvecklas, och alla skapar efterhand sina unika förutsättningar att göra det, exempelvis genom att studera humaniora och skaffa sig en yrkesutbildning.