cum esset trans Tiberim in hortis

Igår var det terminens sista möte för Klassiska Föreningen i Uppsala, men det var även dess andra hundraårsjubileum. Den första varianten av KF grundades redan 1864, då kallad Föreningen för klassisk filologi, och sålunda firades det första hundraårsjubileet 1964 (med högtidsmöte och föreläsning av Svennung). Detta andra hundraårsjubileeum högtidlighåller det år som föreningen återuppstod på initiativ av bl.a Einar Löfstedt efter en tids vila, 1908 (obviously).

Föreningen var vid sitt grundadne ett ganska språkligt seminarum med textläsning (omväxlande på latin och grekiska), men när sådana sessioner faktiskt började bedrivas vid universitetet i större utsträckning tappade föreningen mycket mark, därav det uppehåll som den gjorde i början av förra seklet. Vid återuppståndelsen omformulerades dess målsättning en smula, det skulle nu vara ett forum för vetenskaplig diskussion, med föreläsningar och papers. Ambitionsnivån var hög, det var ofta internationella storheter (tex Diels)som föreläste för föreningen och som vår kära ordförande ofta påminner oss om, så rapporterades det alltid på sidan ett i UNT om föreningens möten.

Det högtidliga firandet inleddes denna gång med en redogörelse för föreningens historia av our fearless leader, varivfån historiken ovan är hämtad. Den kära ordföranden berättade även om andra bemärkelsedagar i föreningens historia, som den 3 november 1911 då de första kvinnliga medlemmarna skrevs in i matrikeln, tre stycken var de; Gabrielle, Claire och Elin.
Ytterligare några rapporter från UNT refererades och ett och annt övrigt ut arkivens gömmor (delar av 80-talet verkar dock ha förkommit), och det är som alltid en underbar tidsresa, som med de föreskrivna böterna på 50 öre för utebliven närvaro eller uppmaningen att medföra ransoneringskort till eftersitsen. Rafflande. Det är vidare en förening med kontinuitet, nuvarande ordf har suttit så i 13 år, och revisorn har nu i år suttit 40 år på den tjänsten, och fick blomma för den insatsen.

Därefter var det dags för kvällens föreläsare, nämligen doktorn i AKS, Allan Klynne, som bl.a (med sin hustru) författat Den antika rekordboken (nu översatt till, berättade han, tyska, estniska, rumänska, finska, grekiska, och koreanska), och nu i februari (?) utkommer med en populärvetenskaplig bok om Kleopatra,och då inte bara om damen själv utan även om hennes eftermäle, myt och tradition.

Föreläsningen fokuserade på framförallt traditionen runt Kleopatra, och det berättades först en del om att Kleopatra redan under antiken blev en myt, en gestalt att fantisera ganska fritt om. T.ex sägs det ha funnits en bok om kosmetika i omlopp som sades vara författad av den egyptiska drottningen, och ett recept mot håravfall framhölls särskilt med tanke på Caesars kala huvud. Ammianus Marcellinus berättar vidare att Heptastadion byggdes på Kleopatras befallning på blott 7 dagar (därav namnet). Även andra myter om hennes leverne fanns i omlopp, men det verkar inte ha varit så illa under iaf den tidigkristna tiden, ty Tertullianus nyttjar hennes självmord som någon slags tröst för kristna martyrer, deta att även hon tog livet av sig med hjälp av ett djur.

Hennes ställning som fallen och syndig kvinna verkar dock grundmurad i och med Dante somplacerar henne i den andra kretsen, där de som styrs av sina luster och laster huserar(vidare hade hon ju tagit livet av sig, en rejäl synd), och Boccaccio beskrev henne i sin De muliebribis claris(finns i det fina I Tatti-biblioteket!) som behäftad med avaritia, crudelitas och luxuria. (minst två dödsynder där!)

Dock saknades inte helt andra åsikter, Chaucer låter henne uppträda som en kärlekens martyr i The Legend of Good Women, där tar hon dock livet av sig genom att hoppa ner i en ormgrop.
Som ni säkert kan gissa, så återger jag här mina anteckningar, därav något disdjointed, ty det var fascinerande, och bildspelet vackert, Kleopatra är en frekvent avbildad dam i vår konsthistoria.

Om man så här hoppar till barocken blir hon här en hjältinna, och har sin popularitetstopp. Vägs ände för denna "goda" Kleopatra är i slutet på 1700-talet, då synen på Egypten ändras radikalt i och med Napoleons fälttåg, och västvärldens "upptäckt" av det landet. Orientalismen gör sitt intåg och färgar sedan alla framställningar av Kleo, och hon blir något främmande, det "andra" omgivet av etno-kitsch.

Vi lämnar vår moderna tid därhän, jag skulle gärna återge allt som sades om filmernas framställande (Theda Bara!)och den vansinniga explosion av litteratur om Kleopatra som kom, och den black power diskussion som finns samt den feministiska läsning (där jag naturligtvis tog anstöt av vissa fördomar, jag är ju en humorbefriad feminist) som varit, ty jag måste iväg, men rekommenderar att man helt enkelt skaffar boken, vilken som sagt kommer till våren. (Naturligtvis var det en fantastisk eftersits, kombinationen vin och bildat sällskap är oslagbar)

Låt mig bara avsluta med två ting, det ena är den kommentar som följde på gårdagens inlägg, då det beklagades att det var ytterst svårt att hitta info om KF på nätet, vilket är helt sant. För att råda bot på detta, och för att göra detta hundraårsfirande lite mer speciellt har det nu skapats en FB-grupp, där all info kommer läggas ut. Gå med!

Det andra att UNT rykte faktiskt upp sig och rapporterade visserligen inte från sammankomsten igår, men gjorde en liten "Hallå där" (minns med fasa den från latinfestivalen), med ordföranden som bör återges i sin förtjusande helhet:

"Klassiska föreningen firade 100 år på måndagskvällen, bland annat med en föreläsning om Cleopatra.

Marianne Wifstrand Schiebe, docent i latin och ordförande i Klassiska föreningen i Uppsala, vad gör Klassiska föreningen?

- Vi är en populärvetenskaplig förening med universitetsanknytning som sprider och fördjupar intresset för antiken och studiet av antiken.

Hur ser intresset för antiken ut i dag?

- Allmänhetens intresse är mycket, mycket stort. Så fort vi gör något och annonserar om det, en föreläsning eller liknande, så kommer mycket folk och vill lyssna och ställa frågor och lära sig mer. Jag höll en öppen föreläsning i höstas om den romerska författaren Vergilius, det kom 200 personer. Vi har många yngre deltagare också.

Hur kommer det sig att intresset för något så avlägset som antiken är så stort?

- Jag tror att det finns ett sug att få lära sig mer på ett seriöst sätt och under trevliga former, inte genom Hollywoodfilmer om Troja och annat flash och splash, om hur det verkligen var på den tiden. Ett slags motkraft mot flum och ytlighet, och mot att medierna inte intresserar sig för sådant här.

Vad tycker du är tjusning med antiken?

- Min forskning har en inriktning mot idéhistoria och texter och tankar och jag tycker att klassikerna från den här tiden har formulerat eviga problem och beskrivit dem på ett sätt som leder vidare, och som sällan är ytligt."