odium belli

Det har naturligtvis inte undgått latinbloggen att det nyss varit 90 års minnet av 11/11, då det råder en viss besatthet av första världskriget här. (När jag ser de där Remembrance day poppies (n Flanders fields the poppies blow/Between the crosses, row on row) som dyker upp den dagen, dras tanken nästan alltid till den scenen i Livius när Tarquinius Superbus slår av huvudena på de mest högresta blommorna av vallmon ( refereras även hos Joyce?), vet ej varför.)

Jag har tidigare diskuterat de klassiska rötterna i den poesi som producerades under The Great War, och även de sortes vergiliana som nyttjades då, sålunda bjuder vi blott på en kort dikt och en tyst minut, med ett evigt tema, säker har någon romare uttryckt ngt liknande på stålblankt latin, 'Survivors',:

No doubt they'll soon get well; the shock and strain
Have caused their stammering, disconnected talk.
Of course they're "longing to go out again,"--
These boys with old, scared faces, learning to walk,
They'll soon forget their haunted nights; their cowed
Subjection to the ghosts of friends who died,--
Their dreams that drip with murder; and they'll be proud
Of glorious war that shatter'd all their pride ...
Men who went out to battle, grim and glad;
Children, with eyes that hate you, broken and mad