Prandium harengense

Valborg sålunda lyckligt förlöpt, med det antagligen bästa sånghäftet någonsin. Inte bara estetisk (tack till designteamet!), utan även för att andelen sånger på latin var den högsta någonsin.
Naturligtvis fanns De brevitate (7 verser), men även kanonfavoriten Noster gallus est mortuus, och två mkt uppskattade latinska varianter av svenska visor. Den första listar ni nog snabbt ut den svenska titeln till:

Totum it. Cantabimus: omnia iam cadunt.
Totum it. Cantabimus. spes cadit.
Et qui non ceperit totum,
habebit nec dimidium.
Totum it! Cantabimus: spes vivit!

Jag hade råkat, så jag knappat in den på datorn för sånghäftet, i hast och slarv, satt ett spes istället för iam i första raden, och vilket ledde till att detta fick korrigeras för hand. Latinisten som upptäckte detta ville insistera på ett Corr. i häftet, but relented.

På valborg, sittandes i grönskan och i solen, med en snaps i handen (Marskens, tack), måste det sjungas Bellman, vilket även går på latin. Ecce, "Gubben Noak" i Arminis tolkning (såväl denna, som den ovan är hämtade från Gbgs högskolas studentkårs sångbok, anno 1952):

Senex Noak, senex Noak bonus vir fuit.
Exiens ex arca
bonus patriarcha
multum vini, multum vini humi coluit.

Vix descendit, vix descendit arca vetere,
emit cum lagenas,
quales caupo plenas
nunc in novo, nunc in novo vendit nemore.

Bene scivit, bene scivit semper hominum
guttura sitire
penitus et mire
Inde Noak, inde Noak fecit spiritum.

Anus Noak, anus Noak optima fuit.
Pocula marito
dabat. Talis cito
uxor nihi, uxor mihi esse debuit.

Numquam dixit, numquam dixit: 'Heus, patercule,
desine potare!'
Immo ebriare
senem iussit, senem iussit se quotidie.

Veros Noak, veros Noak habuit crines,
vultum rubicundum
mentum et rotundum;
totos semper, totos semper hausit calices.

Tum vivebant, tum vivebant dulce atavi.
Omnes tum bibebant,
nulli sitiebant
ad exstructam, ad exstructam mensam aridi.

Non gravabat, non gravabat propinatio.
Nemo tum vicino
dixit: 'En propino!'
Hauriebant, hauriebant pocula modo.

Dock inkluderades blott 2 verser i sånghäftet, då det fanns vissa anti-anti-barbarus-krafter på lunchen. Men, oh, vad roligt vi hade!

hodie

Har varit här sedan strax innan 7 för att jobba undan inför en otroligt späckad dag. Har som sagt lite lugn just nu (lyssnar på Malte och Svenbro prata om träd, mkt trevligt, tack till errata för länken!) för att slutföra det sista på deklarationen, ordna inför dagen och repetera Peregrinatio, men vid nio drar det igång:

09.00 pedagogiskt försnack
10.00 -12.00 Undervisa
12.15- ca 13 ÄG-möte
13.00-13.45 Pedagogiskt eftersnack
13.45-14.00 Äta något
14.00-16.00 Språkhistoria med Peregrinatio-läsning
16.00-16.15 Kaffe!
16.15-18.00 Högre seminariet i latin!
18.00-18.15 Ta sig upp till Humanisten
18.15---> Litt.vet seminarium; "Humor och romersk satir"

Därefter: packa, diska, städa, läsa sem.material inför morgondagen, kanske äta ngt, ev. sova...

Kill me now.

Commiserari

En rysligt arbetsam dag, med lektionsförberedelser, konstiga ärenden, och läsning av Peregrinatio, samt en strid ström av folk som tittat förbi för att prata om U-a. Vill gå hem och inte deklarera.

Men, har man lovat att svara på en läsarfråga till idag, så måste man ge besked. Frågan är följande:

"[...] undrar om kan hjälpa mig med följande fras :
”Det är dumt att göra fel”
Vad skulle det bli på Latin ?"

Då jag är trött och nyligen har avslutat min stilkurs (yay!), och sålunda är närapå hyperkorrekt, försöker jag leta upp någon slags parallell i hos den stora, ultimata förebilden för oss latinskrivande, id est naturligtvis hos mannen myten och legenden, Cicero. Det finns turligt nog en sentens hos honom med lydelsen Est proprium stultitiae aliorum vitia cernere, oblivisci suorum, vilket ungefär är; det är typiskt för dumheten/dumbommen att se andras fel och glömma sina egna.
Sålunda skulle man nog kunna äga Est proprium stultitiae errare; det är kännetecknande för dumheten att göra fel.
Errare är i sin grundbetydelse "irra" och "gå vilse", och har sålunda även lydelsen "misstaga sig, ta fel." (Icke-latinist publiken kanske känner igen det från humanum est errare; det är mänskligt att fela)

Stultum est funkar väl även för "det är dumt", jag hittar exempel på detta hos Seneca och Publilius Syrus, t.ex Morieris: stultum est timere, quod vitare non possis, du kommer att dö: det är dumt att frukta det du ej kan undkomma. Sålunda kan man översätta den önskade frasen med Stultum est errare.

Notitia

-North American Institute for Living Latin Studies, som anser att vi bör tala latin, har en lite tafflig hemsida, men det finns bra länkar och en (ngt klumpig) "Your name in Latin"-apparat.

-Jag känner mig en smula snobbig för att jag inte tog med Växjö i tipsandet om latinkurser på högskolenivå. Där erbjuds nu en bättre klassisk bildning än Lund.

-Nej, jag tänker inte skriva ett enda ord om U-a förrän det är helt klart.

-Enkla barnsliga latinska övningar att nyttjas av lärare.

-Jeltsin struntar jag i, likaså folkpartiets ledarbyte, men blir lite nere av att David Halberstam har dött i en bilolycka. (Han skrev the absolut bästa strandböckerna, jag rekommenderar i synnerhelt The Fifties och The Children. Jo, han gillade att ha ordet "the" i sina titlar.) Låt aldrig doktorander köra, det är läxan vi kan lära oss av detta.

Sed quid temptare nocebit?

En regnig måndagmorgon, och jag passar på att berätta att stolsprofessorn i (klassisk) grekiska i Lund varslades om uppsägning i förrförra veckan.
Detta är väl första gången en professor i klassiska språk i detta land drabbas på detta vis.

Då allt obehagligt som befarades i Lund nu blivit verklighet, kavarstår blott att återigen sätta sig ner och skriva en kraftfullt formulerad protest. Det ändrar inte ngt, men det är värre att tiga och samtycka.
Då det är den s.k. rector magnificus (får man använda en latinsk titel på en ledare för ett universitet där latinet knappt finns längre?) som undertecknat detta beslut är det kanske passande att skriva till denne:

Prof. Dr. Göran Bexell, rector magnificus
(Goran.Bexell@rektor.lu.se )
(Rektorsämbetet, Lunds universitet, 221 00 Lund, Sverige)

Praeterea

Jag får ibland frågor som inte är från en intresserad allmän läsekrets, utan snarare från den innersta kretsen, vilket är särdeles roligt då man har möjlighet att mer utförligt diskutera runt frasen i fråga och man oftast känner till kontexten bättre. Min vän och ständiga legal counsel rhetorn skrev häromdagen och undrade, för ett tal som skulle hållas inför en mängd iuris studerande, följande:

"För detta syfte skulle jag behöva ett förslag till gott latin för följande alludering på den äldre Catos ständiga slutkläm: ”Praeterea censeo att sättet att anta tingsnotarier skall förändras.” Antagningen handlar ju om att vid domstol anställa vad som också skullekunna kallas domarassistenter (på engelska ”law clerk”), sättet metoden att närmast uteslutande beakta betygen i jur kand-examen."

Det här, iuvenes, är en otroligt kul övning. Jag var först tvungen att googla praeterea censeo för att se hur pass utbrett det är med ett perverterande av den frasen och hittade en sådan uppsjö med varianter som Praeterea censeo MODO esse delendam (förlåt ChW), Praeterea censeo arma nuclearia esse delenda, Praeterea censeo Bushadministrationem esse delendam, Praeterea censeo microsoftenem esse delendam, Praeterea censeo adiuctionem EMU esse repudiandam, Praeterea censeo metaphysicam esse delendam, Praeterea censeo Socialismum esse delendum, Praeterea censeo constitutionum esse repudiendam, Praeterea censeo prostitutionem esse delendam, Praeterea censeo internetinem esse delendam, Praeterea censeo monotheismum esse delendum, Praeterea censeo subsidia Ordinum Universitatis esse augenda, Praeterea censeo, Daniam esse delendam, Praeterea censeo Babyshambles esse delendam och många, många fler exempel, alla dessa ovan är helt autentiska, och bara en handfull. Jag undrar vad den gode Cato ansett om att hans lilla slutkläm blivit så produktiv.

Jag satte mig sålunda ner och plitade följande svar:

"Jag har vid min översättning helt fräckt antagit att du, såsom Cato, menar "skall" i betydelsen "måste/bör", och inte futuralt ("kommer att"). Om så inte är fallet, så hojta, och jag ska genast hitta på ngt annat.
Nåväl, det svåraste i detta är just översättningen av tingsnotarie. Notarie finns ju i en slags latiniserad variant, notarius, men det är vad jag förstått ngt helt annat på svenska än just tingsnotarie. Och visst kan du använda notarius i detta uttryck om du vill, det är dock efterklassiskt latin för snabbskrivare alt stenograf. Men det kanske har den högsta igenkänningsfaktorn hos din publik.
De svensk-latinska lexika som jag har på bordet föreslår scriba som notarie, och detta är enl de klassiska källorna; "skrivare, skrivarbiträde, kanslist" och tillägger att "sekreterarståndet var så aktat som lönearbete medgav [...] hade hand om räkneskaper och protokoll och voro med sin rutin en god hjälp för de årligen växlandeämbetsmännen". Kanske inte helt korrekt beskrivning av en tingsnotarie, även om just "clerk" är en översättning av scriba (som trots sin feminina form är genus maskulinum). Vad du kanske snarare är ute efter är domarassistent.
För lydelsen assistent, kan man ta till ngn variant av hjälpare, då finn adiutor (ordagrannt en "hjälpare", men även "birollsinnehavare" samt "medhjälpare, hantlangare, i ogynnsam bemärkelse") och man kunde kanske konstruera det som adiutor iudicis/arbitri-domaren hjälpreda, eller adiutor iuris-lagen/rättens hjälpreda/assistent, eller adiutor iudicalis-rättslig hjälpare, adiutor iudicarius- juridisk hjäpreda. Du ser det finns en oändlig variant att skapa här, men inte heller detta kanke känns helt bra.

Jag vet inte riktigt vad jag ska föreslå, antingen ta scriba + passande bestämning (iudicialis, forensis; ngt som gör det rättsligt, eller auditor iudicis kanske funkar, eller ett lite mer spexigt förslag är att göra en diminutivform (förminskandeform, som -ing på svenska) av iudex, och få ngt som skulle kunna översättas med smådomare (varför tänker jag på småpåvar?), och kanske är med i linje med denna uppsluppna tillställning på vilken du ska tala. Det skulle väl bli iudiculus alt iudiciulus.
Vad om bekymmrar mig att intet av dessa har egentligen hittats vid googlingar, visserligen hastiga sådana, men ändå, och det tyder på att det finns säkert ngt mer erkännt ord för detta fenomen som är tingsnotarie, som jag inte hittat.

För att ta resten av meningen är "sätt" oftast modus, "förändra" kan vara mutare, vilket här ger en allitration, typiskt latinskt stilgrepp, "anta" tyckte jag var lite klurigt, funderade först på ngn variant av "anställa"-instituere, men fastnade sedan för verbet sumere som betyder ungefär "uttaga, välja, nyttja" men även "adoptera", vilket väl blir en vacker metafor för att de tas upp i den juridiska familjen. Sålunda, om man nu använder scriba iudicalis för tingsnotarie bör det ungefär bli:

Praeterea censeo modum scribae iuducalis sumendi mutandum esse

Ordagrant:"För övrigt anser jag att sättet att skaffa domstolsskrivare bör ändras."
Scribae iudicalis kan sålunda bytas ut mot adiutoris iudicalis/iudicis et al. eller iudiculi. Om du väljer notarius blir det notarii iudicalis eller notarii tribunalis (det känns som man bör ha en modifikator här).
The friendly neighbourhood philologist/SDIL

P.S Ett litet påpekande om uttalet bara (jag är övertygad om att du redan kan, men säger det fräckt ändå), ae uttalas på klassiskt vis som aj, och sålunda sägs frasen ovan; prajterea censeo modum scribaj... (ser lite ut som transpiranto när man skriver detta så). D.S"

Min vän rhetorn blev nöjd och svarade trots han var "rädd för att i alltför hög grad störa Dina angelägna forskarstudier." (Jag har en särskild soft spot för de av mina vänner som tror att jag faktiskt jobbar om dagarna)
Han meddelade att "det jag närmast fastnade för var Praeterea censeo modum notarii tribunalis sumendi mutandum esse.", med motiveringen "Eftersom hovrätts-, tings- och länsrättsnotarier alla är notarier vid domstol känns domstolsnotarie som en bra utgångspunkt för översättningen. Att notarie är nylatin kan jag överleva, med all respekt för Cato d ä."

Jag fick ganska nyss veta från min bildade kamrat att "Talet igår förlöpte tämligen väl.[...] Slutklämmen blev dock lysande. Den följde på "Jag kommer ju från Uppsala. Där talar vi latin."

Någon som förresten vat den officiella latinska beteckningen för tingsnotarie?

Terminus post quem

Recension i SvD av Från Alexander till Augustus. En glanstid i antikens kultur av Sture Linnér (må han leva till minst hundra):

"Rubriken är alltså en tidsmarkering och epoken är hellenismen. Linnér säger sig ha skrivit sin bok i avsikt att väcka intresse för hellenismens konst och kultur, som han med rätta anser vara underskattade. En länge rådande allmän mening har varit att den klassiska filosofin, konsten och litteraturen nådde sin höjdpunkt i Aten ungefär vid tidpunkten för Alexanders maktövertagande, medan det som följde därefter inte nådde upp till samma nivå och därför inte är lika intressant. Detta är både sant och osant.
...
Linnér lyfter fram hellenismens betydelse genom att hänvisa till den stora geografiska spridning den grekiska kulturen fick i medelhavsområdet och Främre orienten tack vare Alexanders erövringar. Det är förstås sant och riktigt, även om jag skulle vilja se ett djupare samband som sträcker sig ända fram till vår egen tid. Det stora intresset för den klassiska perioden [Vaaaaaa?] kommer sig av, tror jag, att vi tyckt oss se likheter mellan deras och vårt sätt att leva och skapa; likheter som kan sammanfattas i orden frihet och demokrati. Similis simili gaudet, som redan Cicero sade, ”Kaka söker maka”."

Stercora

Annat som rusat genom mitt huuvud under sjukdom och intensiv stilskrivning:

-Den utmärkta lingvistbloggen gräver i barnramsor med hjälp av såväl latin som hebreiska.

-De studenter som går och latar sig på högskolan läser inte klassiska språk. Just sayin'.

- Senaste diagnosförsöket är körtelfeber. Jag börjar känna mig som ett House-avsnitt.

-Hurra att regeringen erkänner att denna doktorandproblematik existerar. Hoppas det även görs ngt åt den.

-Jag har skaffat mig ett par röda sandaler. Det är ngt visst med färgade skor, man blir glad var gång man tittar ner.

- En intervju med en av regissörerna av Rome.

- Vergiliusgeneratorn, som jag inte kan leva utan, omnämndes tidigare av förvirrade amerikaner på wiki-sidan om Spogg, men det är tyvärr borta nu.

- Jag ska undervisa i nästa vecka, för att kunna få min univ.pedagogiska meritering och de två obligatoriska pedagogiska poängen. Bäva månde...

- Jag funderar på att anslå ChWs förhållningsorder på dörren till mitt kontor, det skulle underlätta.

Amor vincit omnia

Efter en tid med blommande träd och milt, sommarartat väder visar nu Gbg återigen sitt rätta ansikte, med piskande regn och sönderblåsta paraplyer. Då jag fortfarande inte är helt frisk (det börjar bli löjligt, det här) sitter jag framför datorn och ryser av fukten och gråheten, men tänker att det är bättre än förra veckan.

Förra veckan var på många vis ett rent helvete, jag var febrig och dann (jag lovar, jag ska strax sluta prata om min tråkiga påsk och all feber och halsont därkring), men det fanns tyvärr ingen möjlighet att stanna hemma sjuk då det dels var inrest seminarium, dels Klassiska föreningen med allt som hör därtill, så det var bara att ta itu med det på darrande ben och ständig hetta. Jag gick och lyssnade på det intressanta seminariet, även om jag mest satt och lyssnade på inflektioner av röster och patterns of speech då huvudet var för svullet och dunkande för att ta till sig något. På kvääen ombesörjde jag mat, bar och städ för KF, samt var powerpoint-guru, en roll som jag varken vill eller faktiskt kan inneha. Utmärkt föredrag dock, hurra för dig (K)!

En ljuspunkt var dock att jag fick tillfälle att utöva den så mytomspunna tredje uppgiften, en hunduppfödare kontaktade nämligen institutionen för att få hjälp att döpa en kull med valpar. Uppfödarinnan hade valt Amor som tema för denna kull och ville sålunda ha lite hjälp i att döpa de små ulliga sakerna. Jag klurade ett tag och hade sedan ett givande samtal med damen då vi gjorde upp en lista på namn, och här är några exempel:

De som har med att älska att göra:
Amanda
Amadeus
Amorosa
Amicus
Amica
och så min personliga favorit; Amens amans

De som har snarare med guden Amor att göra:
Cupido
kerub
amorin
erot
putto
Psyche
Venus
Afrodite

Det är ännu inte bestämt vad de 8 pyttiga hundarna ska döpas till, men jag meddelar då jag vet.

ostentationis plena

Magnolian blommar, närapå över, på vår varma innergård, och det är så vackert att man här på institutionen inte kan prata om det, utan då man passerar varandra i korridoren, lägger man bara handen över hjärtat och nickar mot detta prunkande träd.

Håller på med vad som antagligen är slutuppgiften i min stilkurs, dvs hiskeligt upptagen.

Exercitus noster est magnus

(Jag blir inte frisk, jag kan inte skaka av mig denna feber och raspiga hals, så jag har till slut beslutat mig för att strunta i dessa symptom och försöka leva livet såsom det brukar vara och ignorera att jag svettas genom blusen.)

En av de ting som stått på agendan ett tag har varit att gå och se 300, man har en viss skyldighet som klassicist och Leonidasdyrkare, och det gjordes nu i veckan.
Jag är på många vis väldigt lätt att behaga som filmbesökare, det behöver bara finnas antingen exploderande helikoptrar eller ljudet av sköldar som slår samman för att jag ska tycka det är en passabel upplevelse.

Sålunda kanske jag inte gick besviken därifrån, men det kanske ändå var med viss svårighet som I wrenched enjoyement från denna film. Färgskalan och bilderiet är absolut superba, antagligen a nod till dess ursprung som seriealbum, och även, vill man hoppas, en slags tanke om att efterhärma vasmålningar, med de veckade mantlarna och överdrivna linjerna.
En scen, som i sanning är serierutig, är då "Leonidas" står och tittar naken på himmelen natten innan avfärd, man ser nästan bläcket. Den blir än mer underbar då han därefter beklagar sig inför sin hustru ungefär med orden "sometimes you have to disregard the laws you have sworn to upheld, for the sake of Freedom", (Darn it, somethimes you have to spill a little constitutional milk to save the american pie!)very bushian, och han är som sagt totally nude (vid återberättande för frater sade han: Thank you, I now have the image of a naked Dubaya before my eyes. SDIL: Circumsized?). Överhuvudtaget mycket, mycket naket i denna film.

Dialogen kunde, som sagt, emellanåt varit skriven av Karl Rove, med ett evigt basunerande av ordet Freedom, utan definition eller sammanhang för detta begrepp, och underbara plattityder som ovan. Överhuvudtaget var manus under all kritik, jag förklarade detta för mina gumsande eskorter (som redan från början hade viss illvilja mot filmen då den visades i en salong som inte hade plusstolar, då de båda består av mycket och långa ben), att då man betalat för all dyr dataanimerning fanns det inte helt inte pengar till ett manus. Det var faktiskt mest a string of clichées, såsom det ironiska ensamma handklappandet och mycket annat som ni alla sett på film tusentals gånger. Till och med de repliker som hämtats från de klassiska källorna schabblades bort, och en klassiskt kommer naturligtvis att irritera sig på att hodie apud umbras fortasse cenabimus översätts med "tonight we dine i hell", då det inte riktigt fanns koncept för helvetet på den tiden (detta kan man irritera sig på även i Gladiator om man så önskar).
"Kom och ta dem" finns med, och även det om att slåss i skuggan, men de missade många tillfällen till bra repliker, jag hade gärna sett att "Leonidas" faktiskt uppmanat sin hustru då de skiljs åt att skaffa sig en bra make och ytterligare barn, och den får sluta med Millers variant av Simonides dikt: Go tell the Spartans, passerby,That here, by Spartan law, we lie.

Annars är historieförfalskningen helt galen, man tar bort mycket av det nobla och tragiska i spartanernas uppoffring, och rensar bort bilden av Leonidas som stor härförare i spetsen för en grekisk allians som sänder hem trupper för att ensam ta striden, samt glömmer de överiga som även stannde i passet. Att ha Ephialtes som en vanskapt, utstött puckelrygg, visserligen en bild som är hämtad från serien, förtar den fruktansvärda banalitet som finns i hans förräderi (satt mest och tänkte på var gång han var ibild att jag intressant nog kan det franska ordet för ryggpuckel, bosse). Lustigt nog är de ruskiga, korrupta eforerna (hur kan de vara inbred?) och persernas elitninjas även vanskapta med utväxter och vårtiga partier.

Både DN och SvDs recencent beskriver perserkungen såsom en diskofjolla (jo, de är båda män), själ associerar jag snarare till filmen Stargate där potentaten framställdes på liknande, om än ngt kortare vis. Och ja, hotet, det perverterade, degenererade hotet från öster utmålas tydligt, och jag är förvissad om att den gått varm i Vita huset projectorn (efter att viss nakenhet klipps bort).

Vissa stridsener är vackra, närapå balettartade, och just ljudet av sköldar som slår ihop (ungefär det enda jag gillade i Troja), samt det faktum att jag betalt 90 kronor gjorde att jag var så illa tvungen att uppskatta den.

Alleulia centuplicat

Carmen Paschale av Sedulus Scottus, som riktar sig till Tado, ärkebiskopen i Milano vid den tiden:

Surrexit Christus sol verus vespere noctis,
Surgit et hinc domini mystica messis agri.
Nunc vaga puniceis apium plebs laeta labore
Floribus instrepitans poblite mella legit.
Nunc variae volucres permulcent aethera cantu
Temperat et pernox nunc Philomela melos.
Nunc chorus ecclesiae cantat per cantica Sion,
Alleluia suis centuplicatque tonis.
Tado, pater patriae, caelestis gaudia paschae
Percipias meritis limina lucis: ave.

I översättning av Helen Waddell, på intet sätt ordagrann och en smula fri, som man hittar i den utmärkta Penguin-pocketen Mediaeval Latin Lyrics blir det:

Last night did Christ the sun rise from the dark,
The mystic harvest of the fields of God,
And now the little wandering tribes of bees
Are brawling in the scarlet flowers abroad.
The winds are soft with birdsong; all night long
Darkling the nightingale her descant told,
And now inside church doors the happy folk
The Alleluia chant a hundredfold.
O father of thy folk, be thine by right
The Easter joy, the threshold of the light.

dimidium animae meae

Att vara sjuk har sina fördelar, man kan faktiskt inte jobba (även då man bokstavligt talat har högar av saker som måste, måste göras), och kan sålunda med gott samvete (typ) läsa om alla sina favoritböcker.

Jag läste inatt, hostandes, om en absolut favorit, ’Maken-En förhållanderoman’ av Gun-Britt Sundström, från 1976, och blev som alltid lika tagen över vilken perfekt skildring det är av relationer och tänker återigen att det måtte vara en av de mest realistiska kvinnoporträtten som svensk litteratur har.
Den är socialrealistisk och tidstypisk, både Vietnam och kårhusockupationer figurerar, men samtidigt finns ett evigt, ständig skimmer över texten, de unga tu kommunicerar ofta genom Bibelverser och genom citat, de filosofiska samtalen och insikterna är viktiga för dem båda. Boken får mig alltid att inse hur otroligt löjlig de nutida böckerna ”för kvinnor” är, i dessa är det bara yta, yta, yta. Och jag tänker inte på den utseendemässiga, utan det är mer om hur man framstår och vad andra ska tycka än vad man faktiskt är. (Da mihi veniam, jag har en svettig feber, riktigt ont i höger öra och en hals som känns sandpapprad, och sålunda jag får vara rejält flummig.) Hjältinnan i Maken kämpar att hitta sin essens, om man så vill, det handlar inte om vad samhället anser om henne, dess restriktioner eller krav, utan om att vara ärlig och sann, och på så vis leva med en annan människa.

Nåväl, Martina (hjältinnan) och Gustav, hennes ”make”, korresponderar mycket, dels då de emellanåt är geografiskt åtskilda, dels som uppvaktning, men även för att kunna uttrycka sig tydligare, och då isynnerhet då de bestämmer sig för att vara isär. Vid en av dessa ”skilsmässor”, påkallad av svartsjuka, mottager Martina följande (s.308 i min utgåva, Månpocket från -93):

”Gustav ringer inte mer, men en brevhälsning kommer i början av augusti. Med bibelhänvisning som förr i världen, men nu är det Klagovisorna han hämtar verser i. Klag. 3:17 som lyder så: Ja, du förkastade min själ och tog bort min frid; jag visste ej mer vad lycka var.Resten är en avskrift från Spinozas geometriska etik-ett bidrag till förståelse av svartsjuka:
Qui enim imagintur mulierem, quem amat, alteri sese prostituere, non solum ex eo, quod ipsius appetitus coercitur, contristabitur, sed etiam quia rei amatae imaginem pubendis et excrementis alterius iungere cogitur, eandem aversatur. Ad quod denique accedit, quod zelotypus non eodem vultu, quem res amata ei praebere solebat, ab eadem excipiatur, qua etiam de causa amans contristatur.

-Ty den som ser för sig hur den kvinna han älskar ger sig åt en annan, blir inte bara bedrövad därför att hans egen åtrå tvingas tillbaka, utan får också avsmak för henne då han tvingas förbinda föreställningen om den älskade med en annans könsdelar och utsöndringar (det är alltså pudendis et excrementis det). Härtill kommer att den svartsjuke inte mottages av den älskade med samma min som hon förr visade honom, ett ytterligare skäl till att den älskande blir bedrövad.

Genom århundradena. Contristatur.”

(Vi har haft kärleksförklaringar och inviter på latin här på latinbloggen, detta är väl vår första dumpning på det språket.) Det anges inte i romanen vems översättning detta är, om det är ”Gustavs” eller tagen från en publicerad översättning, jag har en smygande misstanke om att det är Sundströms egen, hon är en välkänd och lärd översättare och har i många år arbetat med den nya Bibelöversättningen.
Hennes filologiska angreppsmetod lyser igenom i hela boken, dels som ovan då originaltexten till citat alltid anges, och ord rådbråkas och analyseras just för att nå sanning och förståelse. En favoritscen är när Martina ringer från en lantlig telefonkiosk till en väninna för att få en etymologisk definition på ett ord, eller hur hon ständigt använder sig av engelska fraser (missmate) då hon tycker svenskans ordförråd tryter.
Se här hennes funderingar över ordet panic, efter ytterligare en ”skiljsmässa” (s.330):

”I panic, och det är märkvärdigt att det på svenska inte finns ett verb för det, för panik är inte bara något som man är ett offer för, lika lite som en depression är något man stillsamt ”har”: precis som det är en aktivitet att deppa är det att panika, det är en verksamhet som tar all uppmärksamhet och all kraft i anspråk.”

Författare och filosofer vimlar det av i Maken, det är dock aldrig ett tomt name-droppande, utan oftast en språngbräda för Martinas och Gustavs tankar och diskussioner. Kierkegaards ”realiere det Almene” är grunden för Gustavs frieri, men Martina kontrar då med Sandemose, utan att det någonsin blir pretentiöst eller svårt.

Ett sista exempel vill jag ge på deras orddiskussioner med filologiska insikter, från början av boken, då de är nyförälskade och Bibelcitaten kommer från Höga visan, de äter lunch och diskuterar samlagsteknik, Gustav är nämligen alltjämt en orörd gosse:

”Om ordet samlagsteknik vill säga. Gustav har vid sitt studium av Aristoteles funnit att det är alldeles galet att tala om teknik i det sammanhanget.
- Techne är den kunskap som gäller poiesis [säger Gustav], verksamheter som går ut på att framställa någonting, att bygga hus till exempel. Men verksamheter som är självändamål, praxis, regleras av fronensis. Att spela flöjt är Aristoteles exempel på praxis.
- Och samlag är mer som att spela flöjt menar du?
- Ja, är det inte?
Jag tänker.
- Men i det fall då man är ute efter att göra barn, då är det alltså egentligt att tala om samlagsteknik?
- Om man så vill, men det är ju inte så det används. Som det används i Expressen och dagligt tal tycks ju verksamheten betraktas som underordnad ändamålet att framställa orgasm. Ett medel för det, och inte något som är meningsfullt i övrigt. Fronesis finns det inte ens ett ord för på svenska, typiskt nog.
Jag är gruvligt imponerad.
- Du läser honom väl inte på grekiska i alla fall?
- Nåja, i Loeb-utgåvan med parallelltext på engelska. Där återges det med prudence.
Gruvligt imponerad, och ganska nyfiken på hur dessa ovanliga insikter skulle kunna ta sig ut i praktiken. I praxis alltså.”

Då akten sedan slutligen sker tröstar Martina Gustav vid sänggåendet med frågan; ”Du kommer väl ihåg att det är fronesis det gäller och inte techne?”
Visst är de underbara?

Kan knappt svälja och håller på att brinna upp av feber.

Sic semper

Jag genomlider en enormt trist påsk, jag är sjuk och dålig. Hals och öron smärtar och jag är övertygad om att jag har feber och /eller resistent TBC. Allt roligt som skulle ske under dessa helgdagar har gått om intet, den emotsedda utflykten till de nobla galningarna på Tjörn och besök från roliga östkustare har fått ställas in, istället får jag ligga i sängen och äta äggmackor och läsa Wodehouse och Jordahl. Och hosta.

Nåväl, i min självömkan inser jag dock att mitt lidande är futtigt i jämförelse. Idag är det som bekant dödsdagen of our bearded saviour, och jag syftar icke såsom den mer konventionella almanackan på Jesus Kristus, utan en annan, lite längre kille, nämligen Abraham Lincoln.

Lincoln mördades, som bekant, under ett teaterbesök på just långfredagen (rätt åt honom säger pia mea I) av den numera ökände John Wilkes Booth. Och hur kan vi knyta detta till latinbloggen?
Jo, vad sade JWB efter att han skjutit presidenten? Han hoppade ner på scenen från den loge där presidenten satt, och utropade med sitt sinne för dramatik, han var nämligen skådespelare (hans broder ansågs vara den tidens absolut bästa Hamlet och står staty i NY), med lyft dolk (shades of Caesar); Sic semper tyrannis!

Det är en synnerligen tragisk historia, konspirationen att mörda Lincoln; man har en ung nation splittrad av ett hiskeligt krig, och en påbörjad mycket ömtålig process att ena dessa två landsändar (jag tänker inte gå in på det amerikanska inbördeskriget, då jag antar att ni alla är bildade nog att känna till den geggan, eller kloka nog att själva läsa på), och mitt i allt detta mördas the commander in chief av ett litet gäng egocentrerade skådisar och riffraff. Detta patetiska gäng planerade en slags statskupp, inte bara old Abe skulle röjas undan utan även the Secretary of State W.H. Seward (överlevde mordförsöket då vapnet inte ville fungera och Sewards söner gick emellan) och vicepresidenten, men den konspiratören fegade dock ur. (Läs gärna mer om detta i Assassination Vacation som är källa till dagens anekdoter)

Men, som vanligt är det latinet vi ska hålla oss till. Sic semper… är ett flitigt nyttjat citat, brukar tillskrivas Marcus Junius Brutus (vem annars?)och man skulle ungerfär kunna översätta det med Så går det minsann alltid för tyranner. Det är delstaten Virginias motto, och ska väl anspela snarare på de engelska tyrannerna, men har helt klart nyttjats i en nord-syd kontext, som t.ex i grannstaten Marylands state song (dra dock inte för stora växlar, folk brukar vara lika bekanta med the state song som vi med våra landskapssånger, och de enda jag känner som kan sin brukar vara ölänningar, som ju är lite speciella i sig. Solens och vindarnas ö!) som i denna ditty (Maryland, My Maryland; samma melodi som O Tannenbaum), utropar såsom maning till secession:

Dear Mother! burst the tyrant's [dvs Lincoln's]chain,
Maryland!
Virginia should not call in vain,
Maryland!
She meets her sisters on the plain-
Sic semper! ‘tis the proud refrain

För att gräva ytterligare i detta uttrycks rather disgusting senare historia, kan det berättas att Timothy McVeigh, då han sprängde the Murrah Federal Building i Oklahoma City (1995, då terrorism alltjämt var all-american), bar en t-tröja vars baksida pryddes av det spridda Thomas Jefferson-citatet ”The tree of liberty must be refreshed from time to time with the blood of patriots and tyrants.” och framsidan med en bild av Lincoln och just texten Sic semper tyrannis. För att göra historien än mer obehaglig (168 döda, iuvenes, varav 15 dagisbarn) så såldes den tröjan snabbt slut efter dådet hos den ngt militanta postorderfirman som saluförde dessa. (Och googla inte sic semper..., man blir bara deprimerad)

För att återvända till mordet på Lincoln kan det påpekas att Booths fader bar det klingande namnet Junius Brutus Booth, och Booth själv (f.ö från Maryland, vilket gör the state-song än mer tacky) is in dagbok jämförde sig själv med just Caesarmördaren Brutus (och även William Tell).
Efterspelet av detta mord var, förutom de politiska och nationella följderna som t.ex att processen att återigen ena nord och syd fördröjdes och försvårades, tragiskt. Konspiratörerna sköts eller avrättades eller fängslades. Seward hade ärr i ansiktet, hans fru dog strax därefter av chocken (säger vissa), sonen hämtade sig aldrig riktigt. Det par som satt i logen med the Lincolns gick det inte heller bra för, Henry Rathbone knivhöggs av Booth då han försökte hindra honom att fly, och blev senare vansinnig och sköt sin hustru. Mary Todd Lincolns depressioner och vansinne är väl välkända.

Glad Påsk!

doctores futuri

Yay Linköping!

"- Vi har kommit längre än de flesta andra universitet när det gäller att ge doktoranderna anställningsvillkor som också ger ett socialt skyddsnät, konstaterar Mille Millnert. Med styrelsens beslut idag finns alla förutsättningar att vi ska bli det första universitetet där alla forskarstuderande har en doktorandanställning."

Jag skulle egentligen vilja sätta mig och lägga ut texten om olika sorter av doktorandanställningar och betydelsen av stipendiater och alla gråzoner som finns och de reformer och system som varit och den skamliga bristen på pengar, men jag har så ont i såväl hals som öron att jag måste gå hem.

almae matres

Det börjar närma sig, i synnerhet för er yngre iuvenes, det datum då kursval för högskolan ska lämnas in (15 april, om jag inte helt missminner mig, numera söker jag inte kurser, utan får antingen pigga mail från ngn käck ämnesövergripande doktorandkurs, eller så pysslar jag ihop ngt med kära handledaren, men för er vanliga dödliga är det nära.) och naturligtvis ska ni läsa ett klassiskt språk till hösten. Framför allt för er egen förkovran och utveckling, men även för att kunna ha den belåtenheten att hjälpa ett så hotat ämne överleva, att bevara tusentals år av kulturarv, att vara ruskigt subversiv i vår bottom-line fixerade tid.

Lund har alltjämt kvar såväl latin som grekiska i katalogen, kurserna är blott på kandidatnivå för att, skulle jag gissa, folk ska kunna slutföra sina påbörjade studier. En ack-så-sorglig påminnelse om sakernas tillstånd.

Vid Göteborgs universitet kan du läsa grekiska och latin, samt även sådan där skojig småkurs (7.5 p), 'Latinet som språk och kulturbärare'.

Stockholm erbjuder ett mkt tjusigt latinsortiment, man drägglar vid anblicken, men det verkar inte vara så många av dessa som ges till hösten, men hla spectrat av nivåer, ända upp till mastersnivå finnes. Likaså grekiskan har mastersnivå.

Uppsala universitet har introkurs i latin till hösten, samt sin sedvanliga sallad av högre latinkurser, och så den trevliga 'Latin för naturvetare'. Så passande i Linné-tider. För grekiskan finns såväl disans som lokala kurser.

Anmäl er sålunda i tid till den 15 april, och läs sedan verkligen kursen, det gör gott för själen.

Errare, mehercule, malo cum Platone

”Filosofer är de bästa älskarna”, pyttsan! En läsvärd Understreckare:

"”Gästabudet” är skriven på en klar och enkel prosa, men är trots detta ingen lättillgänglig text. Bortsett från den filosofiska argumentationen – som vissa kritiker har funnit förvirrande och föga övertygande – är själva det grekiska kärleksbegreppet (och synen på det sexuella allmänt sett) problematiskt eftersom det väsentligen har andra förtecken än moderna tiders romantiska föreställning om kärlek. Den så kallade kosmogoniske Eros var i de grekiska skapelseberättelserna en av de ursprungliga gudarna. Senare kom han att framställas som son till kärleksgudinnan Afrodite, då ofta med sina attribut bågen och pilarna. Hos Sapfo, Archilochos, Alkman och andra diktare och författare är Eros ibland ljuv men oftast en tvingande och kompromisslös kraft som alla måste underkasta sig ty ”inte ens gudarna kan undfly / dig och heller ingen människa, / och den som du intar blir galen”, som kören i Sofokles tragedi ”Antigone” sjunger (övers. J Stolpe och L-H Svensson).
...
Sheffield ägnar stor uppmärksamhet åt frågan om den sokratiska visionen av Eros innebär att närmare kontakt med andra människor för deras egen skull förlorar i betydelse när det högsta goda är skådandet av det sköna självt. Sokrates verkar ju vilja säga att ett sexuellt förhållande med en annan människa inte kan ge oss fullkomlig tillfredställelse. Sheffield menar dock, utan att kanske helt övertyga, att Sokrates erotiska vision visst inte utesluter att andra personer kan spela en viktig roll i våra liv, men deras roll är av begränsad betydelse. Våra ”älskares” omsorg om oss måste ha sin grund i en förståelse för det som är värdefullt för oss att eftersträva (enligt Platon) och deras uppgift är att leda oss mot detta. Sexuella och andra begär måste därför underordnas ett större sammanhang. De älskare som inser detta kan leda oss till en genuin och varaktig lycka. Filosofin blir därför den högsta formen av Eros och de bästa älskarna är filosofer."

Bah!

Sic et non

En av de trevligaste sakerna med denna blogg (förutom dess lysande möjligheter till procrastination) är att folk med jämna mellanrum skickar en saker (cf igår).
Ytterligare ting som damp ner för ett tag sedan är en artikel från tidningen Skolvärlden (nr 5) om latinets tillstånd i gymnasieskolan. Rubriken är mkt vitsigt; 'Går latinet över Rubicon?' (Skolvärlden förklarar vänligt i en fotnot vad uttrycket betyder, mkt rart.) Ni kan själva läsa den i pdf-format här (s 22), men jag tänkte ändå ge er ngra highlights.

Artikeln är elegant gjord, varje stycke inleds med en liten ingress i form av ett latinskt citat, och det första stycket inleds med Qui tacet, consentit. Detta citat leder oss in på att latinlärare LF "vill bryta tytstnaden och få igång en debatt om de klassiska språkens framtid." Vivat , må jag säga. Han tar upp det faktum att latinet får leva på undantag, dess existens hänger på att det inte stör övrig schemaläggning. Antalet gymnasielever på A-kursen har tydligen ökat nationellt, men de påföljande kurserna B och den sällsynta C-kursen, som ges blott på enstaka ställen i landet (ca 90 elever totalt), har sämre beläggning.

Även problemet med den bristande nyrekryteringen av latinlärare tas upp, och LF påtalar möjligheten att inrätta fler lektorat i gymnasieskolan och på så väg locka fler latinstudenter till lärarbanan. (Detta vid ingressen Dum spiro, spero) . Den intervjuade lektorn nämner sin egen avhandling om intransitiva verb, och konstaterar torrt, "-Jag har inte kunnat tillföra skolan just den kompetensen, [...]." He.

Han pekar på ngt otroligt viktigt då han efterlyser fler forskarutbildade lärare i skolan, det skule verkligen kunna vara den vitala länken i samarbetet mellan gymnasiet och högskolan, och förbereda elever för högre studier, samt på ett tidigt stadium tillföra de unga liven metod och kritiskt tänkande.

Det avslutande stycket (ingress Unus sed leo), tar han även upp vilken tillgång en latinlärare faktiskt är för en skola, och de tvärvetenskapliga (modeord!) möjligheter som finnes. Lektorn nämner själv en lektion om Linné på naturvetenskapen, och ger även andra förslag på samarbete mellan latinet och historia, svenska, religion, etc.

Det finns även en liten spalt brevid om hur gymnasiereformer påverkar latinet. Den lyckligen avblåsta GY 07 skulle slå ihop inriktningarna kultur och språk till en enda. (Så befängt!)
Vi får se vad som händer vid nästa översyn av gymnasiet. (Jisses, vad de petar i det där.)
Den där halvbakta reformen om meritpoäng för vissa ämnen kanske kan leda till ngt gott.

Praeterea, håller vi idag tummarna för kårobligatoriet. Det är inte tvångsanslutning, som vissa obildade nissar som hävdar, utan en vacker, symbolisk kvarleva som bör omhuldas från de första universiteten, som var just sammanslutningar, ett gille, av studenter.

tempus in ultimum

Ha, iuvenes, nu presenteras här bildbevis för den pinsamhet som är rest utanför Lunds (vad ska vi kalla det?) universitets SOL(Språk Och Litteratur)-centrum, som diskuterats här tidigare, och som beskrivs på SOL-centrums egen hemsida på följande vis:

"Vid Bibliotekshusets gavel mot Sölvegatan finns ytterligare en bronsskulptur av Kirsten Ortwed, Section, med texten:"Verba volant. Scripta manet"Denna korta variant av ”Verba dicta volant. Littera scripta manet”(De talade orden flyger. Den skrivna bokstaven består.) har väckt en del diskussion. "

Dock saknas bild, andra konstverk är porträtterade, då de nog är mer generade än de vill erkänna över att ha i brons (så symboliskt, aere perennius) ha klantat sig så. Att ha rört till ett så känt uttryck är genant på ett sätt som knappast går att beskriva.

Här presenteras sålunda bilden på monumentet, det som kommer finnas kvar då vi alla är borta, tack vare vår spion i Lund, mikaelm. (Tusen tack till dig):

avet vagari

Det är vår och snart får jag utlopp för reslusten!
catullus säger det, som alltid, bäst, här med XLVI:

Iam ver egelidos refert tepores,
iam caeli furor aequinoctialis
iucundis Zephyri silescit aureis.
linquantur Phrygii, Catulle, campi
Nicaeaeque ager uber aestuosae:
ad claras Asiae volemus urbes.
iam mens praetrepidans avet vagari,
iam laeti studio pedes vigescunt.
o dulces comitum valete coetus,
longe quos simul a domo profectos
diversae variae viae reportant.

Janzon sez:

Våren är kommen, och luften ljummas åter,
och för smekande vestanflägt förstummas
vinterstormarnes ras i rymden redan.
Upp, Catullus, och bort från phrygerfälten,
från det kvava Nicaeas rika ängder
flyg till Asiens månbesjungna städer.
Re'n mitt hjerta av längtan hastigt klappar,
redan spritter min fot af vandringsifver.
O, kamrater, farväl! I käre bröder,
som förenade drogen ut i fjerran,
men hemvändandes skingrens hvar på sin väg.

signifer

Nationalklenoden Stig Strömholm, rector magnificus emeritus, har skrivit en synnerligen läsvärd Understreckare om Bo Lindbergs ”Den antikka skevheten” (sic!).
(Och som alltid måste ett omnämnande av Stickan även ledsagas av en bit Stickan-trivia: visste ni att Uppsala universitets forne rektor har en bror som brukar kallas 'den dumme Strömholm'? Den dumme fick nämligen ut gymnasiet med ett litet a i studentbetyget (resten stora) och var sålunda snäppet sämre en brorsan med stora A i allt. Det har dock gått bra för den dumme (så att ni inte oroar er), han har gjort en UD-karriär.)

Nåväl, Understreckaren:

"Den tid som är föremål för undersökning är i huvudsak 1600- och 1700-talen, och ämnesområdet är de politiska och i någon mån sociala termer och begrepp som under dessa århundraden kom till användning i Sverige. Vad som gör den valda perioden särskilt intressant är att dessa termer förekom i två olika diskurser (för att nu hemfalla åt ett här svårundvikligt modeord): dels en i huvudsak akademisk, men också politisk, framför allt diplomatisk, vars språk under huvuddelen av den studerade tiden var latinet, dels en praktisk-politisk, som fördes på svenska. Denna tvåspråkighet försvagades gradvis under de båda berörda århundradena; latinet trängdes tillbaka (och ersattes inom en smal sektor i någon mån av franskan).
...
Det är mot bakgrund av denna situation som Lindberg ställer frågorna: ”Hur svarade de grekiska och latinska termerna mot den verklighet de applicerades på? Vad fick de antika orden beteckna och vilka associationer häftade vid dem? I vilken utsträckning noterades och värderades skillnaden mellan den antika politiken och den samtida?” Författaren konstaterar att något revolutionärt uppbrott från antiken i stil med det som följde av 1600-talets vetenskapliga genombrott och striden mellan de ”gamla” och ”de nya” – les anciens et les modernes – i litteraturen inte ägde rum på det politiska tänkandets område. Där rådde en väsentligt starkare kontinuitet. Man översåg med, eller såg inte alls, de strukturella skillnaderna mellan antiken och det samtida Europa. ”Spänningen mellan det antika och det tidig-moderna”, sammanfattar Lindberg – och här kommer förklaringen till bokens förbryllande titel – ”yttrade sig inte i någon revolution utan som en asymmetri, diskrepans eller med ett svenskt ord, skevhet mellan den antika modellen och den verklighet som den anbragtes på.”
...
Ett annat vältaligt exempel är latinets civis (och det betydligt mindre vanliga grekiska polites) som beteckning för – ja, för vad? Självfallet inte för den romerske medborgaren eller den röstberättigade mannen i folkförsamlingen i Aten. Lindberg visar att det fanns en tämligen variationsrik flora av begrepp, eller kanske snarare ännu ganska oprecisa föreställningar, i 1600-talets Sverige som kunde anses åtminstone hjälpligt svara mot en ­civis. Men ingen ifrågasatte på allvar att det svenska riket befolkades av kungens trogna undersåtar, subditi – ett ord som ligger så fjärran idén om fria medborgare som möjligt. Ett annat ord, som dock genomgick en ganska radikal utveckling under perioden, är ”patriot”. I Axel Oxenstiernas mun är det snarast en term för lojala medlemmar av den aristokratiska eliten; hos Anders Nordencrantz år 1760 har ordet en klart radikal klang; patrioten är en fri medborgare i en ståndsutjämnad stat."

Just det där han talar om att försöka få en klassiskt antikt ord att omfatta ett modernt begrepp är mycket intressant. Det fanns i hos vissa i neo-latinet en puristisk strömmning, att man blott skulle använda ciceronianska ord och hålla sig ifrån nybildningar, och så försökte man helt enkelt klämma in nya betydelser i gammla ord.

Jag satt och bläddrade i Helanders fina bok, 'Neo-latin literature in Swedan in the period 1620-1720' och landade på kapitlet The art of Warfare, vari man kan se en del mindre slående exempel på det som duon Stig och Bo framför, t.ex användningen av centurio som kapten, eller fulmino (blixtra som i det tidevarvet får med artilleriet att göra. jag gillar även betydelseglidningen av catapulta som emellanåt får betyda kanon, och även res tormentaria.
Författaren själv beskriver att just att hitta ord för dessa begrepp "was a difficult task for those authors who wanted to write good ancient latin. [...] Very often we meet expressions formed with considerable ingenuity, and apparent enthusiasm.", och ger os unnderbara ord såsom bombarda (kanon el. musköt) och bl.a pulvis bombardicus, pulvis ignivomus, pulvis pyrius för krut.
Som avslutning kan även nämnas frasen soleati milites (jag dröjer mig kvar i det militära kapitlet) som är 'soldiers that use skis'! Solea är nämligen sandal på det klassiska latinet och även adjektivet soleatus-sandalklädd funnes hos romarna. En rejäl betydelseförändring och tillägger gärna att dessa skid-soldater var tydligen mycket snabba.

Verba aliorum

- Latinbloggsfavoriten Ola Wikander har en hemsida, med anspelningar på såväl 'gamla klang' som gnosticism. Missa inte listan på språk han gillar!

- Poeta laureatus Omar har börjat blogga.

-På tal om lagerkrönta poeter, så gå och gratta Malte samt läs ngra av de fina recensionerna. Poetae existimationes benevolentissimas gratulor!

-På den ständiga favoriten Go fug yourself förstår de sig på latinlärare:

"...when I was in high school, we had a Latin teacher who was sort of quirky and interesting, but in a very... sort of scholastic-seeming way. Well, I guess she had some kind of crisis, because she left the school under a cloud of mystery, but not before donating a huge box of clothing to the school's drama department, which I was involved in (I know, big surprise, right?). In the box were several elaborate beaded, ruffled, neon gowns, all of which were cut to the navel. We later learned that Lady Latin had been a nationally ranked ballroom dancer until she had been BANNED FOR LIFE from the National Ballroom Dancing Association -- or whatever the national ballroom dancing association is called -- for behavior not befitting a ballroom dancer. The rumor, which was naturally immediately accepted as truth, was that she had been caught in a particularly shocking and perverse orgy, corrupting her fellow dancers, probably so as to throw them off their dance-game, but my guess from the adult perspective is that maybe none of this actually happened and she just decided she was tired of nude t-strap sandals and high school girls and quit ballroom dancing and teaching, in that order, and ran off to somewhere more interesting to do something else. " (Kanske fick en doktorandplats)

- Jag älskar böcker av detta slag.

-Mater gillar denna gradstudent blogg.
(Hur är det egentligen med doktoranders bloggande i Sverige? Inte lika spritt som i USA kan jag tro, men finns det något register eller nätverk? Någon som vet?)

Solutiones

Det har varit en del att göra och dessutom försöker jag att ej längre sitta vid datorn på helgerna, så frågelågan har blivit gravt eftersatt. Vi kikar dock i den och finner återigen ett behov av kärleksförklaring:

"Jag vet att det varit uppe tidigare, men jag kan inte hitta någon exakt översättning på min mening, och vågar inte riskera att det blir fel. Som så många andra så är jag ute efter att översätta en kärleksförklaring till latin.Fick ditt namn av din väninna Karin, som rekommenderade dig. Jag undrar hur man översätter meningen "I mitt hjärta för all framtid" eller "I mitt hjärta för alltid". Kan du hjälpa mig?? "

Jag tror inte vi haft precis den varianten tidigare, men liknade har tagits upp. 'I mitt hjärta' kan väl enkelt översättas med in corde meo, eller in pectore meo, och alltid kan gärna uttryckas med semper (även om vissa tydligen inte anser det högtidligt nog) eller in aeternum, el. in perpetuum, dessa båda är snarare 'i evighet'. Mitt lexikon ger in omne tempus för 'för all framtid' och bör sålunda funka utmärkt. Tidigare har även uttrycket per omnia saecula saeculorum och varianter diskuterats för just evighetsuttryck. Jag föreslår sålunda semper in corde meo då det annars blir många in, vilket man kanske kan finna enerverande. Och nej, jag tror inte detta har en klassisk förlaga, utan känns snarare lite vulgata.
Som jag förstår från din fråga vill du inte ha ett verb utan det ska vara underförstått, säg till sådant behövs.

Ytterligare en fråga har halkat ner i lådan från en viss Inya:

"Jag är med i en lekar-trupp som heter Musica Ignita, och frågan är hur man översätter/tolkar detta, ty en lärare har ifrågasatt huruvida det är korrekt eller inte."

Jag skulle helst vilja ställa motfrågan, vad ni vill att det ska betyda, men vi gör ett tolkningsförsök. Musica är är ett latinskt låneord från grekiskan med lite varierande böjning, med just betydelsen 'musik, tonkonst, sång', och även i vidare mening 'poesi, konst, vetenskap, bildning'. Ignita för tankarna till eld (ignis) och ska vara en kongruerad form av det icke högklassiska ignitus-fiery, glowing-(säger Lewis & Short). Glödande/eldig musik, är det så ni vill att det ska tolkas? Musik som satts i brand?
Man kan sålunda säga att det inte är inkorrekt, men det är för purister som gärna strävar efter ett gott klassiskt latin, detta blir efterklassiskt i sin ton (not that there's anything wrong with that!), lite klumpigt. Cicero hade inte sagt sålunda.

Quoque

Det är, som Svenskan mycket välvilligt uppmärksammat, idag Idus Martiae, även känd som den hemska dag då Caesar mördades, fadermordets dag.
Understreckaren beskriver väl Caesars kulturella arv och lyfter även fram just det att vårt källmaterial runt mordet är torftigt:

"Ett viktigt avstamp är granskningen av det osäkra källäget: Suetonius och Plutarchos biografier, standardtexterna om Caesars liv, skrevs först 150 år efter imperatorns död. Den enda någorlunda samtida skildringen själva mordet skrevs av kung Herodes rådgivare Nikolaos från ­Damaskus, och fungerar som en utvikning i dennes biografi över kejsar Augustus, endast bevarad i ett bysantinskt lexikon från 900-talet. Nikolaos utifrånperspektiv ger en annan bild av förloppet än den gängse. Sammansvärjningens främsta drivkraft är personlig hämnd, bland såväl Caesars fiender som anhängare, vilka alla upp­lever sig förfördelade av hans mildhet. Inte ett ord om idealistiska motiv och fruktan för kungadöme; allt är en simpel maktstrid i samhällets översta skikt. Istället för en stenhård viljemänniska framstår Caesar som vacklande och utan kontroll över händelserna, när han passivt låter sig ledas vid handen av Brutus in till senatsmötet. Mordet beskrivs som rena tumultet, där attentatsmännen skadar varandra i sin iver att komma åt diktatorn, som för övrigt stupar efter 35 hugg. Om händelsen kunde uppfattas som inte särskilt epokgörande runt 20 fKr, då Nikolaos var verksam, uppstår frågan om Caesar som republikens baneman är en efterkonstruktion skapad under det romerska kejsardömets första sekel. Kanske hade Augustus, under 45 år ensam vid makten och enväldets egentlige arkitekt, mycket att tjäna på detta."

Visst är det förvirrat, och händelseförloppet kan definitivt diskuteras, men jag vill ändå hålla mig Suetonius variant idag, ty den är rörande och ger det avstamp jag behöver:

Assidentem conspirati specie officii circumsteterunt, ilicoque Cimber Tillius, qui primas partes susceperat, quasi aliquid rogaturus propius accessit renuentique et gestu[m] in aliud tempus differenti ab utroque umero togam adprehendit: deinde clamantem: 'ista quidem uis est!' alter e Cascis auersum uulnerat paulum infra iugulum. Caesar Cascae brachium arreptum graphio traiecit conatusque prosilire alio uulnere tardatus est; utque animaduertit undique se strictis pugionibus peti, toga caput obuoluit, simul sinistra manu sinum ad ima crura deduxit, quo honestius caderet etiam inferiore corporis parte uelata. atque ita tribus et uiginti plagis confossus est uno modo ad primum ictum gemitu sine uoce edito, etsi tradiderunt quidam Marco Bruto irruenti dixisse: kai su teknon

I Robert Graves underbara översättning (jag är inte så förtjust i den svenska) bliver det:

"As soon as Caesar took his seat the conspirators crowded around him as if to pay their respects. Tullius Cimber, who had taken the lead, came up close, pretending to ask a question. caesar made agesture of postponemnet, but cimber caught hold of his shoulders. 'This is violence!' Caesar cried, and at that moment one of the Casca brothers slipped behind and with asweep of his dagger stabbed him just below the throat. caesar grasped casca's arm and ran it through with his stylus; he was leaping away when another dagger caught him in the breast. Confronted by a ring of drawn daggers, he drew the top of his gown over his face, and at the same time ungirded the lower part, letting it fall to his feet so that he would die with both legs decently covered. Twenty-three dagger thrusts went home as he stood there, Caesar did not utter a sound after Casca's blow had drawn a groan from him; though some say that when he saw Marcus Brutus about to deliver the second blow, he reproached him in greek with: "You too, my son?"

Ja, vad sade egentligen Caesar till Brutus? Vad blev hans sista ord (näst det suveräna Ista quidem vis est)? Som ni ser så övesätter graves den transkriberade latinska textem med 'You too, my son', vilket säkert får en och annan att klia sig i huvudet, då ni bestämt minnsa att Caesar utbrast i Et tu, Brute!

Men nej, om vi ska gå på Suetonius linje, säger karln med sitt sista andetag Καì σù τέκνον, för att för omväxlings skull faktiskt ge er lite grekiska. En bildad romare utbrast gärna i grekiska, inte blott för att stila, utan även för att det faktiskt var naturligt för dem (cf hur Gustaf III utbrister je suis blessé på den ödesdigra makeradbalen). Detta τέκνον har vållat huvudbry för många alltför bokstavliga kommentatorer genom århundradena, det finns sålunda spekulationer att Caesar skulle vara Brutus son, då Servilia (som var Rome-fantast vet)var en gammal flamma till Caesar, men detta är hyggligt avvisat, gängse uppfattning är att han såg den yngre mannen som en skyddsling. (Formen τέκνον ska vara episk och tragisk vokativ, och det har sålunda spekulerats i att Caesar citerar ngt för oss okänt verk.)

Varianten Et tu... lär vara en fullkomligt shakespeariansk uppfinning, varianter fanns i omlopp på 1500-talet, och forskare kunniga i detta vill härleda detta citat bl.a till en och annan tidigare källa, och engelska varianter existerade i t.ex den anonyma 'Caesar's revenge'; 'What, Brutus, too?'. Will S. kan ha översatt en av dessa engelska varianter, eller plockat från annan, antagligen mer eller mindre samtida, latinsk källa. (Vi ska inte diskutera Shakespeares small latin idag, men det är inte troligt att han läst Suetonius på originalspråket)

Det lustiga är att i många frankofona länder har en annan variant av Caesars dying words spridning, nämligen Tu quoque mi fili, en rent latinsk översättning av grekiskan ovan. Denna härleds även den ganska lätt, det är ett citat från en särdeles vanlig läsebok i latin på 1700-talet; De viris illustribus urbis Romæ a Romulo ad Augustum, av en abbé Lhomond, som fick vissa problem i egenskap av präst under franska revolutionen.

Ska nu högtidhålla denna dag med en kopp thé på soffan.

Victrix et servus

(Då SDIL, som sagt, sitter och gottar sig på den pedagogiska kursen bland alla forskande tandläkare, och verkligen inte har tid med internet, får slavpojken (praktikanten) Ganymedes (né Gustav) ta hand om det nödvändiga idag)

Ååååå, jag är tillsagt att först av allt avsluta den där himla tävlingen och priset går i år till Pingvinkvinnan, och gnällspiken som bara suttit i ett konferencentrum och fått morotskaka idag ropar att motiveringen är att "hon bäst verkar ha behov av boken. Samt att kombinationen ryska och latin är häftig, och att café idiot-besökare bör få gåvor. Maila postadress bums!"
Vaddå pingviner?

Sen så har jag fått lova att länka till allt som har ordet Mommsen i sig. Vaddå mommsen?
Jag hittade en grej:

"Edward Gibbon, Leopold von Ranke, Theodor Mommsen och ­Johan Huizinga är alla kända namn i historie­vetenskapens historia: de är ofta refererade till, antingen positivt eller kritiskt, men är knappast i någon större utsträckning lästa, och än mindre använda. Häri skiljer de sig från klassikerna i angränsande discipliner som statsvetenskap och sociologi [...]
...

Ett betydande problem inom historiografihistorien är frågan om innovationers ursprung. Hur kommer det sig att historiker utvecklar nya sätt att uppfatta det förgångna? Hur är det möjligt att föreställa ett slags historia som ännu inte är skriven men som skulle kunna, och borde, skrivas? På ett sätt kan frågan tyckas enkel: historievetenskapen ”uppfinner” oftast ingenting, utan importerar sina nyheter. Genomgående består de innovationer som beskrivs i ”Klassiker der Geschichtswissenschaft” av lån av resultat, metoder och begrepp från andra discipliner. Rostovtsevs antikhistoria stod i en unikt nära förbindelse till arkeologin, Quentin Skinner byggde sin metod på idéer från filosofer som Collingwood och Austin – och Ranke, som inte hade någon historisk bakgrund alls, gick till forskningsverket med metoden från sin egen disciplin, den klassiska filologin."

Bloggande är himla lätt.

nuditas

Jag måste bara hänvisa er till SvDs nakenchock, jag blev så lycklig när jag såg denna artikel och utdrag ur Herodotos.

Sture Linnér gör en trevlig inledning till historien om Kandaules, hans nakna hustru och Gyges, samt berättar om vilka senare författare som anspelat på Herodotos och i synnerhet just denna historia ("Friedrich Hebbel, Théophile Gautier och André Gide"), men han missar den, i mitt, visserligen begränsade, tycke, härligaste och i sanning, hm, låt oss säga, sinnligaste, id est 'Till styvmoderns lov' av Mario Vargas Llosa . Det är en underbar liten bok (finns i den sötaste lilla pocketutgåva), med illustrationer, ty man ska läsa berättelserna och titta på bilderna parallellt.

Och just MVLs variant av denna berättelse illustreras med samma tavla som SvD också använder, som får mig att övervinna mitt motstånd mot bilder på bloggen, ty den är så magnifik, ni ser just den ovan.

Herodotos beskriver det på följande vis den korkade mannen som gjorde sin hustru arg:

"Denne Kandaules älskade sin hustru högt, och i sin kärlek menade han, att hans hustru var skönast av alla kvinnor på jorden. I sin fasta tro härpå företog han sig följande.

Bland hans drabanter var Gyges, Daskylos son, hans specielle gunstling, åt vilken han anförtrodde även mera allvarliga värv, och inför honom prisar han nu även sin gemåls skönhet.

Icke lång tid efteråt – ty ödet hade nu en gång bestämt, att det skulle gå Kandaules illa – sade han till Gyges följande: ”Gyges, du tror mig bestämt inte, då jag talar om min hustrus utseende, öronen är nu en gång mindre tillförlitliga än ögonen; laga därför, att du får se henne naken.” Gyges gav till ett rop och sade: ”Vad är det för olämpligt tal, herre, som du för, då du bjuder mig att betrakta min härskarinna naken, ty med kläderna, som kvinnan tar av sig, avkläder hon sig även sin blygsel. Och redan för länge sedan har männi­skorna funnit ut kloka ordstäv, som man kan lära av, och bland dem är följande ett: man skall blott se på vad man själv äger. Jag är verkligen övertygad om att hon är vackrast av alla kvinnor, och jag ber dig att inte begära syndiga ting av mig.”

(SDIL är på pedagogisk kurs (jo, faktiskt) denna vecka och lär sålunda blott uppdatera sporadiskt. Frågor kanske besvaras och pris i den årliga tävlingen delas definitivt ut.)

Lacedaemonia

(Jag är ytterligt generad över de fantastiska komplimangerna (fasces tal framkallade tårar), och tackar er innerligt. Jag är generad. Prisutdelningen kommer för övrigt på måndag.)

In other news, så har 300 nu haft premiär och den verkar något halvdann. Det sorgliga är att jag lär ser den, ty jag har en passion för B-film. Salon skriver:

"300" marches forward with an almost insane degree of authoritativeness. Spartan he-men spout declarative sentences like "Only Spartan women give birth to real men!" and sneer at their fellow city-staters, the Athenians, calling them -- with straight faces -- "boy lovers." Then they don battle garb consisting of leather Speedos and flowing deep-red capes; when the fighting starts, they add helmets and strap-on shinguards, but their pectorals, and the rippling contours of their washboard stomachs, remain exposed, Village People style. In one scene, Leonidas watches as a young soldier demonstrates his spear-chucking prowess: "Fine thrust!" he says, nodding approvingly. It's an obvious nugget of comic-book homoeroticism, but Snyder doesn't let himself, or his actors, have fun with it: The movie stays well inside its closet of self-seriousness. "

Vissa friheter med historien är väl bara att vänta:

"Ephialtes has begged Leonidas to let him fight; Leonidas, citing Ephialtes' physical weakness, declines, suggesting, instead, that he could carry food and water to the soldiers. Wanting none of that sissy stuff, Ephialtes stomps off, and is lured to the dark side by Xerxes, whose palace is a den of hot lesbo action and amputee go-go dancers.
Scoping out the scene around him, Ephialtes can't believe his bulging eyes. Xerxes tells him that if he'll swear allegiance to Persia, the most sensual pleasures imaginable will be his; to prove it, a few of Xerxes' comely slaves rub their bejeweled nipples against Ephialtes' barnacled hump -- an admirable bit of ingenuity on their part, considering some of them don't even have arms. "

biennium

Så, ungefär nu i helgen, då jag låg platt i rödvinsinducerad bakfylla och läste Harriet Löwenhjelm, firade denna blogg, i ensamhet, sin 2-årsdag.
Min spontana tanke till denna anniversaire är att jag måste verkligen ta och skaffa mig ett liv.

Min andra tanke är en smula mer pretentiös, jag hoppas att den fullgör sitt hemliga syfte, såsom för en ständig läsare må vara ganska uppenbar, att visa hur ständigt aktuell och hur genomsyrande den klassiska traditionen och dess arv är, hur mycket som skulle bli fullständigt oförståeligt om vi avskaffade de kunskaperna. But maybe you’ve already cottoned on to that…
(Att den även är ett ständigt outlet för mina frustrationer, nugae och disciplinproblem är en annan femma och har väldigt lite med detta högre syfte att göra.)
Det är även för mig ett sätt att spara på alla de där artiklarna och länkarna som jag finner intressant och kanske kommer kunna vara nyttiga vid tillfälle

Det är det där med disciplinen som gjort att jag ändå fortsatt, detta är verkligen en av de få saker som fokuserar min spattiga hjärna, mången till synes hopplös dag har räddats av att formulera något här, och så blir förståndet bättre och renare.

Jag har nämligen funderat ofta på att lägga av, inte pga bristande inspiration, ämnet latin är oändligt, utan därför att min självcensur oftare får ta överhanden, det finns så mkt som jag inte vågar uttala mig i, eller ens berätta. (En särskilt tyngande sak där är att jag efterhand insett från olika källor att vissa kollegor och avlägsna bekanta läser detta, utan att ge sig till känna, rather rude.) Ofta slänger jag caution to the wind, och slänger samtidigt ut något här, folk får väl tycka jag är en fånig idiot om de så vill, men denna återhållsamhet är emellanåt mycket trist. Detta är ett skrivande som kännetecknas av spontanitet, orden ska bara flöda och jag reviderar sällan, så censuren hämmar.

Jag ska väl tillägga att jag har ju aldrig trott att jag skulle vara skyddad av min anonymitet, vem som helst kan på ngra minuter lista ut den rätta identiteten, antalet latindoktorander i landet är ganska begränsat, utan anonymiteten tillkom för att man inte skulle få upp denna om man googlade mitt namn, och har sålunda alltid utövat en viss försiktiget (well, kanske kan diskuteras), men det blir bara mer och mer eftertanke, vilket är tråkigt.

Och nu till det skojiga. Det som varit bland det absolut roligaste är att ha fått bloggkamrater, sådana vars tankar man blivit bevandrad i tack vare deras skrivande, och jag riktar ett kollektivt tack här till Camilla, JJ, Malte, fasces, venanzio, mikaelm och många andra som jag inte kommer på just nu, samt att bli än mer förtjust i dem man redan känner genom deras bloggande; DBD, Erika, ChW, (K), Stockholmienne (ej längre bloggande och särdeles stadgad). En särskild honourable mention går till DK gjort uppvaktande ansatser via bloggen. Och mater förstås (Come home soon! Miss you lots!).
(Jag måste bara säga att jag blir generad var gång jag skriver ’blogg’, ’bloggande’ och varianter därav, det är så, så, …så töntigt på ngt vis) Även att ha fått folk att gästa här har varit enormt skoj, tusen tack till er, och jag hoppas det visat på latinets relevans för flera individer, inte bara mig.

Jag har en eller två inlägg som jag är lite stolt över, men det som jag egentligen är mest belåten med är att detta var väl det enda stället där nyheterna från Lund samlades på ett ställe och sålunda blev lätttillgängliga. Om det fick en enda person att bry sig, kan jag vara nöjd. Jag är även mkt lycklig över Vergiliusgeneratorn. (Tack för den!)

Och så, till sist, det ni alla väntat på, den nu årliga och nu återkommande födelsedagstävlingen. Reglerna är desamma som tidigare, en person vinner en bok ett ex av den bästa Vergiliusöversättningen på svenska, eller annan Björkesonöversättning om denna redan innehas, och för att deltaga skriver man antingen i kommentarena eller sänder ett mail där man berättar hur man hittade hit (pluspoäng om det var vid googling av konstig fras).
(Vinnaren, som väljs enväldigt av en av mig utsedd jury, måste vara villig att vid vinst avslöja adress, och tidigare vinnare samt släkt och vänner (vinnare på sitt sätt) är diskvalificerade. Beslut kan ej överklagas.)

Feliciter!

In umbra, igitur, pugnabimus!

Då filmen 300 faktiskt har premiär på fredag är det väl dags att man säger något om den.
Det ska på sitt sätt vara en filmatisering av slaget vid Thermopyle, men inte baserad på någon slags klassiska källa, utan på Frank Millers seriealbum The 300. (Det ska väl erkännas att jag, trots mitt serieintresse inte är en överdrivet stor Miller-fan.)

I sitt hemland USA har den redan väckt uppseeende, då båda politiska block vill läsa in något mer än vad som kanske var tänkt:

"The questioner, by Mr. Snyder’s recollection, insisted that Mr. Bush was Xerxes, the Persian emperor who led his force against Greek’s city states in 480 B.C., unleashing an army on a small country guarded by fanatical guerilla fighters so he could finish a job his father had left undone. More likely, another reporter chimed in, Mr. Bush was Leonidas, the Spartan king who would defend freedom at any cost.
Mr. Snyder, who said he intended neither analogy when he set out to adapt the graphic novel created by Frank Miller with Lynn Varley in 1998, suddenly knew he had the contemporary version of a water-cooler movie on his hands. And it has turned out to be one that could be construed as a thinly veiled polemic against the Bush administration, or be seen by others as slyly supporting it."

Det finns nog få händelser som blivit så mytomspumm a och symboliska som slaget vid Thermopyle, regissören är antingen hopplöst naiv och obildad, eller, more likely, spelar han ovetande. Att göra en film av detta slag utan att folk läser in ett större syfte går knappast.

Jag utgår från att ni kan historien, men ger en kort resumé; ca år 480 f.kr marcherar perserna mot de grekiska stadstaterna, som i förbund var ledda av spartenernas konung Leonidas (jag kan knappt skriva namnet utan att rysa). Perserkonungen Xerxes sänder, då de närmar sig grekernas läger, bud och ber om kapitulation eoch deras vapen. Han får då svaret från de särdeles numrärt underlägsna grekerna; "kom och ta dem!".
Härarna möts vid Thermopylepasset, och under tre dagar hålles passet mot mot perserna, tills att en förrädare bland grekerna, Efialtes, (det namnet går att använda på samma vis som vi använder quisling)visar perserna en stig som leder bakom slaglinjen.
Då Leonidas inser läget, sänder han iväg sin armé, då det är hopplöst, så när som på sina 300 spartanska krigare (och 700 thespianer), som slåss djärvt till sista man, fullständigt nermejade av perserna. Dock lyckas de slå ihjäl ett ansenligt antal fiender i sin sista kamp, de siffror som brukar dras fram är att dessa 1000 greker dödade runt 20000 perser. Tack vare spartanernas utmärkta ledning, taktik och mod ges den tidsfrist som behövs till athenarna att organisera försvaret till sjöss, och sålunda segern över perserna.

Poeter och författare, i alla fall i ett mer bildat tidevarv, refererar ständigt till Thermopyle, och militärhistoriskt intresserade drägglar ständigt över detta pass.

ΜOΛΩΝ ΛΑΒΕ, detta "kom och ta dem" som man svarar perserna finns logiskt nog som motto i grekiska armén, samt nyttjades ("come and take it")av de särdeles bildade Texasborna i den texikanska revolutionen 1835, då de hindrade den mexikanska armén från att ta deras kanon (jodå, singularis). Med mina rötter i den trakten blir jag ju ack-så-stolt. (Vad som inte inger stolthet är det moderna amerikanska användandet av denna fras, den har plockats av the gun-nuts, och vad är det med dessa och klassiska fraser? Går väl tillbaka på the founding fathers kunskaper i det klassiska, jag tror inte de sitter i sin bunker och läser Plutarkos.)

Hur som helst, de klassiska källor, förutom Plutarkos, där man finner detta framförallt berättat är Herodotos bok VII. Det är dock ett vanligt motiv som man hittar lite varstans i den antika litteraturen, t.ex Cicero refererar till det i första boken av Tusculanerna (lägger in lite latin här istället för den grekiska som faktiskt höves, men Blogger är ingen anhängare av de bokstäverna):

"Exercitus noster est magnus,” Persicus inquit, “et propter numerum sagittarum nostrarum caelum non videbitis.” Tum Lacedaemonius respondet: “In umbra, igitur, pugnabimus.” Et Leonidas, rex Lacedaemoniorum, exclamat: “Pugnate cum animis, Lacedaemonii; hodie apud umbras fortasse cenabimus.”

(Ungefär: Vår här är stor, sade persen, och på grund av antalet av massan av våra pilar kommer ni inte kunna se himmelen. Då svarade spartanen; Sålunda kommer vi slåss i skuggan.
Leonidas, spartanernas konung utbrister; Kämpa djärvt, spartaner, kanske kommer vi idag få äta middag hos skuggorna.)

Själv är jag sedan tidig ålder mycket fäst vid denna berättelse om spartanerna och Leonidas, jag riktigt svärmade för Sparta som flicka. Dessutom är jag väldigt svag för historier om hopplös och djärv kamp, och denna har i sanning allt detta. (För er som vill ha mer sådant tipsar vi om skildringen av slaget vid Waterloo i 'Samhällets olycksbarn'. Jag grät som en tok först gången jag läste den. På en biologilektion, i högstadiet.)

Sedan har vi för oss svenskar the Boye-connection då det gäller Thermopyle.
Ingen som läst den kan väl glömma Gullbergs epitaphium över Boye, dikten Död Amazon:

Svärd som fäktar mot övermakten,
du skall brytas och sönderslås !
Starka trupper ha enligt T.T.
nått Thermopyle, Greklands lås

Fyrtioåriga Karin Boye
efterlyses från Alingsås.
Mycket mörk och med stora ögon;
klädd i resdräkt, när hon försvann.

Kanske söker hon bortom sekler,
dit en spårhund ej vägen fann,
frihetspasset där Spartas hjältar
valde döden till sista man.

Ej har Nike med segerkransen
krönt vid flöjtspel och harposlag
perserkonungen, jordens gissel.
Glömd förvittrar hans sarkofag.

Hyllningkören skall evigt handla
om Leonidas' nederlag.
För Thermopyle i vårt hjärta
måste några ge livet än.

Denna dag stiger ned till Hades,
följd av stolta hellenska män,
mycket mörk och med stora ögon
deras syster och döda vän.

En sådan ögonblicksbild från en hopplös tid, man kan tänka sig symbolvärdet i tyskarnas erövrande av Thermopylepasset, och fullständigt oförståelig om man inte känner till Leonidas hjältemod. Vi kanske håller den kunskapen levande något tag till genom denna kommande film.

nemus lundense

Då det varit hela två nyhetsinslag i nationell televiserad media om lundadebaclet (eller situationen som jag gärna eufemistiskt kallar den i hopp om att avvända onda ögat), visserligen inte särskilt bra (ni kan ladda ner dem själv här), då det första inslaget, för att citera DK:s magnifika kommentar, fick det att framstå som om osynliga naturkrafter…(varför i hela fridens namn intervjuades ingen ansvarig?), samt att de naturligtvis inledde med att tala om de nu dåliga kunskaperna i latin i Vatikanen (varför denna fixering vid den Heliga Stolen? Vi bröt loss för århundraden sedan) och det andra inslaget (22 februari) traskade rakt in på det minfält som är humaniorans kris (don’t get me started, I tend to rant for hours) och sålunda inte hade så mkt med de klassiska språkens överlevnad som sådan, även om de två är intimt förknippade, och så blev man en smula distraherad av de så kända ansikten som fick uttala sig (SDIL: Ebba Witt är väl ändå väldigt tjusig? Manlig kollega (med eftertryck): Jaaaaa!), är det ändå dags för en liten roundup.

Följande har hänt: humanioran har drabbats av ständiga nedskärningar i Lund och humanisterna ifrågasätter om pengarna faktiskt fördelas rättvist, samt protesterar, detta är i början av november förra året.
Professor Piltz skriver en vacker krönika om 'Hotet mot latin i Lund' och säger kloka saker, dock i en lite uppgiven ton:

"Ingen orkar dra eller höra den högstämda retoriken igen om humanioras nytta. De som inte har begripit den fattar inget nu heller. Men faktum är att varje dag konsulteras våra ämnen av en, två eller tre representanter för den så kallade allmänheten, som vill ha hjälp med översättningar till och från de gamla språken. Varför vill man tatuera latinska texter på sin kropp? Varför ska det stå "Tills döden skiljer oss åt" i vigselringen på ett utdött språk?

Latin och grekiska är två av lundauniversitetets äldsta ämnen. Fram till år 1800 bedrevs all högre undervisning på latin, och fram till sekelskiftet 1900 var latinkunskaper antagningsvillkor för alla studenter. Vid ett lärosäte som gärna kallar sig prestigeuniversitet måste det finnas åtminstone någon eller några personer som behärskar det som alla akademiker behärskade för hundra år sedan. Men varifrån ska de tas, utan grundutbildning?"
Den sorgliga historien fortsätter, nedläggningen av de klassiska språken är ett symptom på den gegga som finns, och utsikterna är dåliga, vilket man kan utläsa ur ett brev i Sydsvenskan från en bunt dekaner:

"Man hade kunnat tänka sig att den uppkomna situationen hade lett till en diskussion inom universitetet om vad man vill med de humanistiska och teologiska utbildningarna. Någon sådan diskussion märker vi emellertid inte av. Däremot har vi fått vänja oss vid tydliga besked om att vi ska åstadkomma en budget i balans med de medel vi har.
Vi kommer förmodligen att klara de ekonomiska kraven även den här gången, men det kommer att ske till priset av nedskärningar i verksamheten som sänker kvaliteten ytterligare, som försämrar arbetsmiljön för lärare och studenter, skador som kommer att bli mycket svåra att reparera.
Och om sedan studenttillströmningen minskar ytterligare så har vi bara att planera för hur vi på ett så anständigt sätt som möjligt administrerar den totala avvecklingen. "

Lunds rektor lovar särskilda satsningar någon dag senare och sedan är det i princip slut på rapporteringen i Sydsvenskan om denna så dramatiska sak, dock ska denna publikation ha all hedar då de nästan som de enda, uppmärksammat detta kulturmord.

SvD gav det en liten artikel i början av december, knastertorr och passionslös, då fait redan var accompli, men tog dock in två styck Apropå (och refuserade en från en latinprofessor iGbg), den ena av Lindberg:

"Spåren av detta tanke- och språkarv sitter djupt. De sitter i teman, begrepp och frågor som filosofer och forskare alltjämt diskuterar, de sitter i vanor och tänkesätt som vi knappt är medvetna om, och de sitter i språket, tydligast i fackområdenas termer men också i det politiska språket och allmänspråket.Fakultet betyder förmåga, kapacitet. En humanistisk fakultet skall äga förmågan till kritisk reflektion över kulturarvet. De klassiska språken är en del av den förmågan. De gör inte bara grundläggande texter tillgängliga på ursprungsspråken. De hjälper också till att förstå hur antiken ideligen återanvänts och hur verkan av detta återbruk satt sina avtryck i språket och kulturen."

Samt en mer allmän om humaniorans kris, i vilken serie även den ovan ingick, också den med en ngt mörk syn:

"I år kan vi för första gången på decennier konstatera att söktrycket på humanioras grundkurser över hela landet kraftigt minskar. Utbildningsplatserna är helt enkelt svåra att fylla. Inte så konstigt när dagens lösenord är "anställningsbarhet" och studielån är dyra. I kombination med kraftigt minskad nyrekrytering av doktorander sätts ett strypkoppel på de humanistisk-filosofiska studierna. Detta sker i tider med återkommande försäkringar om att vi befinner oss i goda händer i en ljusnande framtid där "jobben" blir fler. Fan tro"t.

Beskedet kom i slutet av november att nedläggningen skulle ske, omen tydde ändå på det, men då hade media tröttnat totalt och jag kan bara hänvisa hit som källa.

Sedan dess har det varit tyst, dock verkar det gå kurs i latin nu i vår, och många som jag haft kontakt med är hoppfulla om återuppståndelse. Den 9:e januari blev det ny diskussion i Sydsvenska om humaniora (Tack till pietro för länken):

"Jag tror att många i samhället föreställer sig att det på universiteten finns lärdom, sakkunskap och ny forskning inom områden som de inte dagligen har nytta av. Man förväntar sig att kunna gå till ett universitet och få hjälp med ett latinskt citat, man tror att där sitter någon och har koll på vad man vet om Skånes övergång från Danmark till Sverige, att där finns arkeologisk expertis och någon som vid behov kan berätta något om Mozart eller Beatles som går utöver uppslagsbokskunskap. Och för den delen någon som kan sammanfatta ett forskningsläge i en kondenserad uppslagsboksartikel.

Om jag har rätt i det, har vi inte bara i uppdrag att vara extremt marknadsanpassade och trendiga, utan faktiskt också att upprätthålla ”lärdom” (inte bara humanistisk) och ”fri forskning”. Detta styrks av att mig veterligt har inga andra lärosäten i Sverige dragit ner på samma sätt som Lunds universitet. Forskarutbildningen inom humaniora är här i det närmaste utdöd, men har fortsatt på en rimlig nivå på andra håll. Forskningsvillkoren är på många andra håll bättre för den tillsvidareanställda personalen. Men Sveriges största universitet har inte råd med humaniora och uppfattar ”fri forskning” som ett förlegat begrepp."

Nu kom dessa två inslag i TV och nu är det väl bara att vänta och hoppas att latinet i Lund syns i medierna för annat än kannibalism (jag kan inte sluta förvånas att professor fortfarande faktiskt är rubrikvärdigt i kvällsdrakarna).

Jag vet inte om protesterna i tidningar och på annat håll har haft verkan, protester såsom det vackra humanistupproret, och de mail som jag hoppas strömmade in efter detta inlägg (tack till Pär Sandin)!

En av de protester som gladde mig mest, vilket var PS som informerade mig om, var det att Mohamed Omar hade skrivit och protesterat, och det rör mig djupt att en av våra främsta poeter engagerar sig i denna sak.

När man tänker på de klassiska språkens situation i Lund är det svårt att inte låta tankarna vila vid den felformulerade skylt som står vid deras Språk Och Litteraturcentrum (inte undra på att de vill göra sig av med latinet, en ständig tagg som påminner om denna klumpighet).
För att inte detta inlägg ska sluta hemskt och sorgligt, hopplöshet har genomsyrat det, och det ska vi väl inte ge efter för, ska vi tänka på att som de flesta vet kallas i Uppsala det, som man skulle kunna säga motsvarar Lunds SOL-center, Engelska Parken .

I Omars diktsamling Tregångare har jag hittat det som borde, utan grammatiska fel, graveras i brons och smällas upp utanför de språkliga institutionerna, dvs Engelska Parken, i Uppsala:

Engelska Parken

När vi går bort
Tar vi språket med oss
Och tomheten
En efter en.

Lärkträden,
Ett efter ett
Fyller ordlöst värden.

Och schackpjäsernas position
Blir en kod
För de efterkommande
Att knäcka-

Ingen filolog, eller för den delen humanist, kan missförstå de orden.