rex

På förekommen anledning så ska jag bekräfta att, ja, institutet får besök av den svenske kungen och drottningen nu på tisdag, i samband med statsbesök i Italien, och vansinnet har slagit klorna i såväl hus som invånare. Det har fejats och fixats på ett intensivt vis, framsidan har fått ny gräsmatta, blommor har satts lite överallt, terassen och gården skurats, elementen i hallen målats om, och golven bonats glashala.

Vad det gäller individerna, har "outfits" provats och diskuterats, skor varit i omlopp för lån och matchning, och snittarna provätits. (Efter vilket det beslutades att de ska vara mindre och att mängden majonäs ska minskas på vissa.)

Jag har, förvånande nog, även jag ryckts med en smula, vilket är överraskande inte så mycket pga mina politiska övertygelser, som den irritation som många av oss upplever just nu i det att vi måste tömma våra biblio-bord, då den stora bibliotekssalen så sakteliga omvandlas till auditorium, för den festliga presentation som di församlade gästerna, höga som låga, ska beskåda.

Det är intressant, ty jag förstår för första gången i mitt liv något det som mina rojalistiska vänner känner gentemot kungahuset, och då kanske inte så mycket genom det förestående besöket, utan den ständiga kungliga närvaro i mitt liv, som jag tror en nutida svenska kanske bara kan uppleva i det militära, eller i bizarrt fosterländskt sällskap. Jag lever närapå som en 1800-tals människa med tanke på den allomfattande och benevolenta kraft som det kungliga just nu utgör i mitt liv.

För det första, så är jag som doktorand finansierad av Kungliga Vitterhetsakademien, they pay the bills, och det med stor generositet. Detta kungl. har jag kunnat bortse från, eller faktiskt inte ens skänkt en tanke, men i och med vistelsen på institutet har livets ställts lite på ända och det kungliga trätt in rejält i mitt republikanska liv. Min tid här är t.ex delvis finansierad genom stiftelser som administreras av Kungl. Vitt.aka, och närvaron av det kungliga är stark. (Vad jag menar med det "kungliga" är en bra fråga, det är inte nödvändigtvis kungen eller hovet, utan snarare traditionen och myten, kontinuiteten kanske.)

Svenska institutet grundades 1925, "på initiativ av bl.a. kronprins Gustaf Adolf, som blev styrelsens förste ordförande", och efter några kringvandrande år fick man sitt eget hus 1939 (denna Tengbom-ritade fristad!), och då med Prins Eugen som ordförande i inredningskommittén, med ett Malmsten- och Milles-dominerat resultat, och en variant av prinsens "Molnet" i bibblan. Kungen beskyddar vänföreningen, och jag möts var morgon av hans ansikte i form av att stiligt fotografiskt porträtt, samt att jag huserar i det som kallas Kronprinslägenheten (ja, mamma, bilder kommer!) här på institutet. Den är naturligtvis uppkallad efter den sedemera titulerade Gustaf VI Adolf, som med sitt arkeologiska intresse gärna besökte Rom. Institutet är späckat med referenser till denne mecenat, som fotografier tagna i fält, affischer från utställningar som han inspirerat (se ovan), och anekdoter i omlopp.

.

Alltså, jag förstår nu vissa sidor i rojalismen, i synnerhet som dess försvarare alltid brukar erkänna framemot småtimmarna att deras grunder är till största delen känslomässiga (en kamrat beskrev det som "känslan man har på julafton"), och då "kungl." har blivit närapå oreserverat förknippat med positiva ting för mig, ser jag mycket fram emot det kungliga besöket, och lär applådera åtskilligt och uppskattande.

(Dock tycker jag fortfarande det är galet att ha statschef som ett ärvt ämbete. Crazy!)