Friday, March 20, 2009

rex


På förekommen anledning så ska jag bekräfta att, ja, institutet får besök av den svenske kungen och drottningen nu på tisdag, i samband med statsbesök i Italien, och vansinnet har slagit klorna i såväl hus som invånare. Det har fejats och fixats på ett intensivt vis, framsidan har fått ny gräsmatta, blommor har satts lite överallt, terassen och gården skurats, elementen i hallen målats om, och golven bonats glashala.

Vad det gäller individerna, har "outfits" provats och diskuterats, skor varit i omlopp för lån och matchning, och snittarna provätits. (Efter vilket det beslutades att de ska vara mindre och att mängden majonäs ska minskas på vissa.)

Jag har, förvånande nog, även jag ryckts med en smula, vilket är överraskande inte så mycket pga mina politiska övertygelser, som den irritation som många av oss upplever just nu i det att vi måste tömma våra biblio-bord, då den stora bibliotekssalen så sakteliga omvandlas till auditorium, för den festliga presentation som di församlade gästerna, höga som låga, ska beskåda.


Det är intressant, ty jag förstår för första gången i mitt liv något det som mina rojalistiska vänner känner gentemot kungahuset, och då kanske inte så mycket genom det förestående besöket, utan den ständiga kungliga närvaro i mitt liv, som jag tror en nutida svenska kanske bara kan uppleva i det militära, eller i bizarrt fosterländskt sällskap. Jag lever närapå som en 1800-tals människa med tanke på den allomfattande och benevolenta kraft som det kungliga just nu utgör i mitt liv.

För det första, så är jag som doktorand finansierad av Kungliga Vitterhetsakademien, they pay the bills, och det med stor generositet. Detta kungl. har jag kunnat bortse från, eller faktiskt inte ens skänkt en tanke, men i och med vistelsen på institutet har livets ställts lite på ända och det kungliga trätt in rejält i mitt republikanska liv. Min tid här är t.ex delvis finansierad genom stiftelser som administreras av Kungl. Vitt.aka, och närvaron av det kungliga är stark. (Vad jag menar med det "kungliga" är en bra fråga, det är inte nödvändigtvis kungen eller hovet, utan snarare traditionen och myten, kontinuiteten kanske.)


Svenska institutet grundades 1925, "på initiativ av bl.a. kronprins Gustaf Adolf, som blev styrelsens förste ordförande", och efter några kringvandrande år fick man sitt eget hus 1939 (denna Tengbom-ritade fristad!), och då med Prins Eugen som ordförande i inredningskommittén, med ett Malmsten- och Milles-dominerat resultat, och en variant av prinsens "Molnet" i bibblan. Kungen beskyddar vänföreningen, och jag möts var morgon av hans ansikte i form av att stiligt fotografiskt porträtt, samt att jag huserar i det som kallas Kronprinslägenheten (ja, mamma, bilder kommer!) här på institutet. Den är naturligtvis uppkallad efter den sedemera titulerade Gustaf VI Adolf, som med sitt arkeologiska intresse gärna besökte Rom. Institutet är späckat med referenser till denne mecenat, som fotografier tagna i fält, affischer från utställningar som han inspirerat (se ovan), och anekdoter i omlopp.
.
Alltså, jag förstår nu vissa sidor i rojalismen, i synnerhet som dess försvarare alltid brukar erkänna framemot småtimmarna att deras grunder är till största delen känslomässiga (en kamrat beskrev det som "känslan man har på julafton"), och då "kungl." har blivit närapå oreserverat förknippat med positiva ting för mig, ser jag mycket fram emot det kungliga besöket, och lär applådera åtskilligt och uppskattande.
(Dock tycker jag fortfarande det är galet att ha statschef som ett ärvt ämbete. Crazy!)

6 comments:

svenske floyd said...

Det är då bra mycket roligare att ha en traditionstyngd rex/regina än en okänd figurant som många republiker har!

Anonymous said...

Vi måste få se bilder av spektaklet - så snart som möjligt! Men hur har de förresten gjort med alla blå boxar i trädgården?

Anonymous said...

Royalists have more fun!

Dessutom finns det inga bra argument vare sig för republik eller mot monarki.
Jag har åtminstone inte hittills stött på några i den svenska debatten.

Allt motstånd är förgäves Moa. Du kommer smälta när Deras Majestäter Konungen och Drottningen är där på besök.

Sen kommer du vara monarkist... för alltid!
MOOAAAAHAAAHAAAHAAAHAAAHAAAA!

:)

svenske floyd said...

Tack Bencio, bra sagt! Visst finns det bra argument för republik, men inte i Sverige! Däremot skulle det väl vara ganska konstigt om Finland, efter att ha sluppit undan svenska kungar och ryska tsarer, skulle starta en purfinländsk monarki.

Anonymous said...

Efter att här i Italien ha sett en och annan president (men inte nu på ett bra tag), fikande efter kunglig glans, inte bara för sig själv utan för hela klanen ner till minsta 'nipote', så föredrar jag , helt klart, 'the real thing' och gratulerar er till ert illustra besök!

Dristar mig däremot till en annan betraktelse. Jag har ofta förundrats ( inte minst på plats där, Via Omero, 14, fast i 'förra' seklet!) över hur märkligt seglivad den är , den aristokratiska auran som alltid omgett antikintresse och arkeologi. Från början inte så konstigt, det var kungen av Bourbon som igångsatte Herculaneum, det var rika Milords som stod för den tidens sightseeing. Och jag syftar inte heller på 'Re Gustavo VI Adolfo' och hans gärning, han var en verkligt seriös fackman.
Nej, snarare en diffus känsla av 'klassig' revirbevakning. Att klafsa omkring i leran i Acquarossa var allt ett bra snäpp 'finare' än gemena yrken... Hoppas verkligen att den här attityden är i utdöende..

MEE said...

SF- jag tycker inte rolighet är en bra grund för konstitutioner, eller , well, varför inte...

V- Kamera absolut verboten!
Blå lådorna har packats om och vandrat vidare.

B- Jag gillar i synnerhet det illavarslande skrattet, det får inte direkt rojalism att verka så vansinningt attraktivt!

Tu- jag vet precis vad du menar, och har funderat på att skriva något om det (the stories i could tell), men då man är gäst här, och jag gärna vill komma tillbaka censurerar jag mig själv.