Ecce Caesar nunc triumphat

I år gör jag en fullkomlig konst i Valborg, och det med stort behag, jag struntar i det hela och går inte på något svenskt ersatz-Valpurgis och tackar nej till festligheter på finska Institutet.
Vårens ankomst är visserligen värd att fira, men hit har den redan kommit, och om man ska fira något denna dag väljer jag att glädjas över en av de bättre frågor som någonsin ramlat in i min frågelåda (det är för övrigt dags för en till sådan där frågelådes-bonanza, den bågnar för närvarnade, men jag drar mig för det, jag blir så elak av det). Följande har alltså inkommit:

"Jag har ett litet problem som jag skulle vara väldigt tacksam om du ville hjälpa mig att reda ut. När det gäller latin och i synnerhet antik verslära är jag rätt mycket av en novis.

Saken gäller den sång som Caesars soldater sjöng när de tågade in i Rom: "Ecce Caesar nunc triumphat qui subegit Gallias." Tolkningen av denna rad är det inga problem med utan kvantiteterna.

Enligt Alf Henrikson (se nedan) är denna rad helt felaktig enligt den klassiska metrikens regler. En annan latinkunnig person påstår att det inte är något fel alls på versen och gör analysen att den följer mönstret "lång kort lång lång / lång kort lång lång / lång kort lång lång / lång kort lång."

Min egen amatörmässiga analys är i stället att mönstret i raden är L K L K L K L K L K L K L K K. Oavsett vilket som är rätt så ser kvantiteterna regelbundna ut.

1) Har Homeros (Alf Henrikson) slumrat eller bryter raden mot den kvantitetsbundna metrikens regler? I sådana fall, på vilket sätt?

2) Vad har jag missat när jag analyserat stavelsernas kvantitet?"

Avsändaren har hyggligt nog även bifogat det åberopade två styckena hos Henrikson:

"En annan rytm som nu verkar föga klassisk är den som enligt alla konstens regler bör kallas katalektisk trokeisk tetrameter och förekommer ofta bland annat i de attiska tragödernas körer. När Caesars soldater vid hans triumftåg marscherade in i Rom sjöng de i denna rytm en taktfast och oanständig ramsa som började 'Ecce Caesar nunc triumphat qui subegit Gallias.'
Enligt den klassiska metrikens lagar är detta en alldeles oriktig vers; den visar att soldaterna var obildade personer som inte hade någon känsla för stavelsernas kvantitet utan bara tog hänsyn till deras tonvikt precis som vi gör. Rytmen är emellertid alldeles klar." (A. Henrikson, Antikens historier, 1958/1983, s. 428)

Samma sak sägs i "Verskonstens ABC" (1982, s. 159-160):
"tetrameter, antikt versmått av fyra dipodier eller fyra daktyliska takter. Daktylisk tetrameter förekommer i äldre grekisk lyrik och i det attiska dramat:
Detta är nog en passabel tetrameter.
Jambisk tetrameter, mestadels katalektisk sådan, har använts på svenska av åtskilliga äldre poeter, exempelvis Runeberg:
Och solen sjönk, och kvällen kom, den milda sommarkvällen.

En annan antik rytm som verkar föga klassisk är den katalektiska trokeiska tetrametern, som förekommer bland annat i de attiska tragödernas körer.

När Caesars soldater vid hans triumftåg tågade in i Rom sjöng de i denna rytm en taktfast och oanständig ramsa som började:
Ecce Caesar nunc triumphat qui subegit Gallias

-Enligt den klassiska metriken är detta en alldeles oriktig vers; den visar att soldaterna var obildade personer som inte hade någon känsla för stavelsernas kvantitet utan bara tog hänsyn till deras tonvikt som vi gör nu. Rytmen är emellertid alldeles klar.

Versmåttet är detsamma som Viktor Rydberg använde i sin Dexippos:
Nyss på löddrig häst ett ilbud sprängde in i Pallas stad

-Det är samma rytm som Kipling älskade:
Come you back, you British soldier, come you back to Mandalay

-Den rytmen är vanlig varhelst soldater marscherar i världen. Den dyker upp på nytt i alla krig och på alla språk, även på svenska:
Det var Bohus bataljon som drog i fält, tralalala -"

Då jag själv är lite vacklande i metrik konsulterade jag kollega för att svara väl på detta och vi enades om ungefär detta, att Alf Henrikson torde ha misstagit sig, ty versraden är en korrekt katalektisk trokeisk tetrameter. Schemat för denna meter är inte helt statiskt, utan kan variera. Samtliga tillåtna variationer innefattas i följande grundschema:

L (K K), K, L (K K), L (K), L (K K), K, L (K K), L (K), L (K K), K, L (K K), L (K), L (K K), K, L (K).

Härmed menas att en lång stavelse, L, kan ad libitum på vissa ställen i versen antingen upplösas i två korta (K K) eller förkortas till en kort (K). Vidare förekommer en kort stavelse, K, på minst fyra ställen i versen utan möjlighet till variation.

Versen Ecce... har följande kombination: L, K, L, L, L, K, L, L, L, K, L, L, L, K, L.
Viktigt att notera är att det i antik vers handlar om de stavelsernas kvantitet utan hänsyn till ordbrytning. En av naturen kort vokal i ett ord kan bli lång genom sin position. T.ex. a:et i Caesar är kort, men stavelsen -ar n- är lång eftersom vokalen efterföljs av två konsonanter (r och n). På så sätt blir -at qu- (i triumphat qui) och -it G- (i subegit Gallias) långa metriska stavelser.

Tack för en stimulerande och intressant fråga, som inte bara gav upphov till metrikdiskussioner, utan även diskussion om Caesars eventuella liaison med Nicomedes, som passar så fint vid kaffe i solskenet på balkongen.

Napoleon imperator

Vi hade storm här igår, med emellanåt öppna skyar och ballistiskt flygande kottar, samt livshotande grenar som föll varhelst, och även idag regnade det duktigt emellanåt, men denna dag lystes upp och var i sanning lysande tack vare ett besök på ett av Roms många muséer, Museo Napoleonico (brukar inte referera besök av det slaget, det finns andra som gör det bättre, men detta är kanske ett lite mer obskyrt museum, och förtjänar att dras fram i ljuset for my fellow Napoleon-enthusiasts).

Det ska erkännas att detta mest är för oss som är fanatiska i kunskap av Napoleon och bortglömda Bonaparter, ty muséet är som vanligt ytterst dåligt skyltat, och det helt på italienska, och om man inte som vissa (guilty!) är sjukligt bevandrad i deras genealogi så ger det nog inte så mycket.

Samlingarna och lokalerna är donerade av en riktigt dunkel släkting, Giuseppe Primoli , man får en känsla av att hans stora prestation var att kuratera och pyssla med souvenirerna från sina mer illustra släktingar, och det hela tillföll staden Rom 1927. Egentligen är inte muséet så förvånande om man betänker det kejserliga husets täta band med Italien och korsikanska ursprung, dock är lite speciellt pga källan till samlingarna.

När man träder in, efter att betalt den hutlösa summan i inträde, är det väl tänkt att man ska ha något slags kronologiskt upplägg i grevens gamla salonger, och då är det förstås först och främst Napoleon, Napoleon och mer napoleon, med enstaka porterätt av Josephine och Madame Mère i storstilad empir, men det roliga börjar strax med storslagna bilder på systern Elisa, som fick flera förnäma italienska titlar.

Därefter, än pampigare framställs Caroline Murat, då hon ju blev drottning av Neapel i någon av alla titeldistributioner som den store brodern gjorde (hennes son övertog dessutom prinstiteln av Ponte Corvo fron en viss svensk kung). Här finns då rikligt med tillfälle att diskutera hennes makes fantasiuniformer (ett galet stick med honom i admiraluniform), eller fräckhet som marsalk, eller bara reflektera över de söta bilder som visar henne assistera vid möten i statens råd.

Pauline får naturligtvis ett eget rum, där man inte bara hittar en avbildning av hennes högra bröst, utan en mängd bric-à-brac som speglar, anteckningsbot etc. som tillhört damen, hon huserade i Rom (i samma park som jag) i och med äktenskapet med prins Borghese. Louis är lite av en doldis, och dyker mest här upp som make till Hortense (vars brors avbild förekommer frekvent i museet, då han ett tag var vice-kung av Italien, och far till en framtida svensk drottning) och far till Nappe III, likaså Jerome, vi hittade dock nog för att driva gäck även med honom, i synnerhet det faktum att alla pretendenter verkar häröra från hans linje numer, och vi återkommer till Lucien och Joseph.

Kungen av Rom, Napoleons efterlängtade son har förstås åtskilligt italienskt, det hör man på titeln. Det finns en fin samling av gulliga propagandastick av kejsaren med avkomma, samt flera utkast till tavlor av typen "Apoteosen av Kungen av Rom". Good times. Samlingen har även en hel del om gossens senare liv, som hertig av Reichstadt, t.ex ett franskt stick som proklamerar hans död ("förgiftad" väser min lika bonapartiske kamrat och musei-följeslagare) pga "bröstsjukdom" , samt den fantastiska saken nedan, en teckning av den forne tronföljarens hand, given till Mussolini av en beundrare (but why?).


Vad som ändå gör detta ett måste är den samling av diverse och spridda släktingars porträtt, oftast med kungliga pretentioner, Bonaparterna hade dynastiska ambitioner som de odlade särdeles, genom att gifta sig inom släkten och vänta ivrigt på restaurationen. Bilden nedan visar Josephs två döttrar (han fick minsann titeln kung av Spanien, förutom dito av Neapel), som framställs som de prinsessor de knappast längre var vid porträttering med tiaror etc, vad som gör den hysteriskt kul är att brevet som de håller i har avsändelseort Philadelphia (Pennsylvania, USA), dit pappa stuckit sedan han avsatts.

Den ena av dessa flickor (Zénaïde) giftes sedan bort med sin kusin, en son till Lucien Bonaparte, som är mkt rikligt representerad på detta museum. Lucien fick sin nobla titel från påven, inte från sin broder, som han inte var på särskilt god fot med (de återförenades dock under de 100 dagarna), men var ändå tydligen intresserad av att hålla samman familjen. (Kusinäktenskapet var lyckat med 12 barn, varav en kardinal, vars habit naturligtvis fanna utställd. Fattas bara annat!) Nåväl, fanns åtskilliga fler och mer avlägsna släktingar där tom jag och my fellow fanatic gick bet på släktskap (for the record, jag är egentligen djupt ointresserad av genealogi och kungliga blodsband, förutom när det gäller Bonaparte-ätten, för de är så party), dröser av individer vars enda prestation var efternamnet, och som girigt och med vita knogar klängde sig fast. Man kan liksom föreställa sig släkträffarna.

Det fanns förstås mycket om Napoleon III och hans olycklige son ("död i Zululand", hur kan man undgå att fascineras!), och propagandasticken där var nästan värda inträdet, vidare fanns flera boksamlingar som tillhört olika individer i den kejserliga familen framme (bl.a några från St helena, mkt intressant, omfattade Plutarkos och Gibbon) men vi gör en praeteritio for brevity och för att komma till en av höjdpunkterna, nämligen herrtoaletten, installerad 2007, berättade en liten skylt. Skåda miraklet nedan:

Den har både sfinxer och kejserligt monogram!

Museo Napoleonico får fyra lagerkransar av fem möjliga, så läs om Desirée, hitta ett utförligt Bonapartiskt släkträd och dra dit!

Non vitae sed scholae

Omvälvningar pågår alltjämt, och passar sålunda på att för content slänga ut en lite annons från vännen Andrew på Bolchazy-Carducci, om deras "second annual summer webinar series" för framförallt latinlärare. Kanske någon som är intresserad?

"Starting in June, Latin teachers teach Latin teachers online in Bolchazy-Carducci Publisher's second annual, weekly series of online seminars. We have some exciting new sessions this year on Vergil, Catullus, Cicero, etymology, Roman culture, and Latin 2.0, not to mention two sessions from Terence Tunberg and Milena Minkova including a Virtual Conventiculum! Returning favorites Rose Williams and Anna Andresian will reprise their popular sessions from 2008.

Whether you’re a new Latin teacher looking for teaching tips or are a seasoned veteran continuing your professional development, Bolchazy-Carducci Publishers offers you a diverse menu of options to give you what you need. You may be eligible for credit hours towards recertification; check with your school, district, or state to confirm.
More than just an online lecture, attendees can dialogue with each other and the speakers live, view presentations, and explore teaching materials used by the speakers themselves.
June 9: Ronnie Ancona — New Ways of Teaching Vergil's Aeneid*
June 17: Helena Dettmer — The Agony and the Ecstasy of Catullus' Love Affair with Lesbia
June 23: Anna Andresian — Using Oral Latin in Your Classroom
July 9: Bill Dominik — Exploring Etymology in Your Latin Classes
July 16: Rose Williams — Oral Latin via Readings in Roman History
July 21: Jayne Reinhard — Roman Art and Archaeology for Latin Teachers
July 23: Jayne Reinhard — Daily Life in Ancient Rome
July 30: Laura Gibbs — Latin 2.0: Personal Learning Networks
August 6: Rose Williams — Learning Latin Pronouns via Roman Mythology
August 13: Jon Hall — Latin Oral Interpretation and Performance via Cicero
September 23: Terry Tunberg & Milena Minkova — Training Techniques for Spoken Latin Expression (beginners)
September 30: Terry Tunberg & Milena Minkova — Virtual Conventiculum (advanced -- no English will be used)

For more detailed descriptions and to sign up online, please visit http://www.bolchazy.com/webinars.html. Individual webinars are $99.00. Select any three for $249.00, or take all 12 for $749.00. Register online at the above web address, or phone 847.526.4344.Class size is limited to 30. Minimum enrollment is set at five participants unless otherwise noted with a (*) which requires a minimum enrollment of 10. If a webinar is cancelled due to low enrollment, participants can choose to take a different webinar or may opt for a refund."

iteratio

Nu har visserligen Venanzio redan behandlat och länkat till de flesta av de följande artiklar (vilket han med sedvanlig elegans och gentlemannaskap kommenterar nedan, rubbing in my election-defeat lite extra så där), men då jag inte vill låta valförlusten ligga högst här, så kommer några lästips.

Först och främst en UnderStreckare om Roms fall och undergång som grekbloggen inte ens nämnt, som gett upphov ttill en synnerligen lång diskussionstråd, något som inte är så vanligt med UnderS:are.

Därefter lockar det vältrampade territorierna, en recension av Barbarerna. Romarriket ur de erövrade folkens perspektiv, som uppenbarligen helt struntar i Herodotos, och slutligen ytterligare en UnderStreckare, denna av den "outtröttlige Stig Strömholm" om Plataiai:

"Av Plataiai återstår i dag – enligt säkra skriftliga källor – en illa faren mur, som härrör från skilda epoker, och en tidig tempelgrund. Om monument saknas, har i gengäld historikerna åtskilligt att berätta om platsen. Mest finns att hämta i Thukydides historia om det peloponnesiska kriget (431–404 f Kr), som utgör en så nyttig läsning, inte minst för politiker, och alldeles särskilt för försvarspolitiker, att en hanterlig Thukydides-antologi borde vara obligatorisk kursfordran för riksdagskandidater.
...
Den athenske befälhavaren, som var den för sin rättrådighet prisade Aristides, tvekade inför den avgörande drabbningen; ett orakelsvar hade sagt honom att han skulle segra endast om han stred på egen mark. Den plataianske ledaren föreslog då sina landsmän att man skulle frivilligt avträda en taktiskt gynnsam landremsa åt Athen. Därmed skulle orakelsvarets villkor vara uppfyllda, och slaget vid Plataiai (479) blev mycket riktigt en lysande seger. Den gav Plataiai ett hedrat namn bland hellenerna, men det skulle dröja många år och flera bränder innan den hedern bar ätbar frukt. "

Jag har ju försökt att ha som tradition att lägga till en smula trivia om den forna rektorn var gång det länkas till hans essäer, det har dock gått trögt, men idag finns en liten amuse-gueule att bjuda på! Råkade nämligen häromdagen bläddra i Hermes: Zeitschrift für klassische philologie nr 136, årgång 2008 (4) (detta är en av behagen med Institutet att man har alla dessa tidskrifter till hands och kan bläddra lite så där ad libitum), och där, i den första artikeln; "Pindar, Pythian 8.95-6: an unrecognized problem", hittar jag allas vår SS i den tredje fotnoten! Det är kanske inte det hyggligaste omnämnandet någonsin, men då det även berör SvD är det kanske intressant att peka på, och som ni vet tycker jag det är farligt när man låter översättningar stå helt oemotsagda. Noten räknar upp missförstånd och felöversättningar i just Pindaros (P.4.89), och avslutar med följande:

"A record in misconceptions of the line to date is the brazen translation of Stig Strömholm, formerly Rector Magnificus of the "Reichsuniversität" of Uppsala and published in his collection of essays entitled Miniatyrporträtt (Portraits in miniature), Stockholm 1978, 177, which contains at least three mistakes; such was the faith of the Rector Magnificus in his own translation thet he published it also in a highly respected Swedish newspaper (Svenska Dagbladet), which, to its own dishonour, did not see fit to send the Rector's translation to a referee before printing it."

Vae victis

Det var ju själva...
Det eminenta kårpartiet Rädda Carolina var blott 2 röster kort i att få mandat i kårfullmäktige. 2 röster!

Jaja, man får hoppas att det iaf fått upp biblioteksfrågorna på dagordningen.

ambitio

Idag och imorgon (fram till 20.00) är sista chansen att rösta i Uppsala Universitets kårval. De flesta brukar ha en hyggligt ljum inställning till denna demokratiövning, men i år tycker jag faktiskt att ni ska leta reda på ert kårleg och klicka er in här (online-röstning!), då det lilla enfrågepartiet Rädda Carolina bestämt sig för att delta i hopp om att någon fokus ska hamna på de så eftersatta och försummade biblioteksfrågorna vid UU.

Rädda Carolina (där jag, in the interest of full disclosure, för de som inte greppat det, är grundande medlem) har en enkel blogg här, för den som vill veta mer. (Och själv har jag ju ett flertal gånger gjort klart var jag står i frågan.)

Ett missnöjesparti av detta slag kan nog inte ändra på mycket, men det är i högsta grad dags att man börjar markera mot universitetets förvånansvärt slapphänta behandling av biblioteksfrågor (betänk t.ex hur UU ständigt vill, vill, vill jämföra sig med toppuniversitet av typen Harvard och Oxford, men inte har ett enda biblio som är öppet efter nio, medan universitet av den andra sorten oftast har något som är öppet 24 h om dygnet, eller iaf till midnatt, och gärna ser sina biblio om en stolthet och något att skryta med, istället för något som bör byggas om till "faculty club"), ty den som tiger samtycker.

Rösta på RC och känn dig nöjd resten av veckan!

cum qua et conuiuia in primam lucem saepe protraxit

När jag i söndags såg "nyheten" om att nu var minsann Kleopatras grav hittad, undrade jag i mitt stilla sinne vilken svensk dagstidning som skulle vara korkad nog att först rapportera denna "nyhet", och min undran är nu över, ty DN får denna gång vara det tragiskt tydliga beviset på att webb-redaktörerna (anonymt i DNs fall) ser det där med källkritik, kritiskt tänkande eller överhuvudtaget sådant som jag i min naivité trodde var liksom grejen för journalistik, vara lyxprodukter som inte has råd med i det ekonomiska läget. (Och så snart efter Arsinöe-debaclet!)

DN skriver följande:

"Arkeologer upptäckte i veckan en kyrkogård i närheten av templet innehållande förgyllda mumier, det kan betyda att kungligheter är nedgrävda vid templet, skriver nyhetsbyrån Reuters.
- Det här vara det viktigaste fyndet som upptäckts under 2000-talet, sade Zahi Hawass, egyptisk chefsarkeolog, till journalister som var på platsen under söndagen.
Forskarna har också hittat mynt med Kleopatra på, samt en byst av drottningen. Utgrävningarna, som pågått i tre år, görs av arkeologer från Egypten och Dominikanska republiken. I templet, som heter Taposiris Magna, tror forskarna att Kleopatra kan finnas i de djupare schakten, skriver BBC. Man har också funnit en mask som kan tillhöra Kleopatras älskare Marcus Antonius."

Notera hur de har namngett sin källa, nämligen Reuters som har en något okritisk men ändå skeptisk variant (även BBC är skeptiska, men det verkar inte ha ingett någon tvekan hos DNs expert i arkeologi!), och om man tittar på den storyn hos t.ex AP kan man snabbt notera att den nyhetsbyrån definitivt har sina dubier:

"Zahi Hawass showed off the ancient treasures to journalists during a tour of a 2,000-year-old temple to the god Osiris, where they were found. He believes the site near the Mediterranean Sea contains the tomb of the doomed lovers that has been shrouded in mystery for so long.
[...]
Hawass' claim is the latest spectacular announcement by the archaeologist, who continues to capitalize on the world's fascination with ancient Egypt. He regularly unveils discoveries that are often met with skepticism and bemusement by Egyptologists abroad.
In the past, archaeologists have not always backed Hawass' more enthusiastic claims and suggested a degree of caution is sometimes warranted."

Det är alltså mer eller mindre en liten reklamblitz för egyptisk arkeologiturism som DN svalt med hull och hår, och det finns i nuläget inget som egenligen stödjer att detta skulle var Kleopatras grav. Professor Hawass tendens till överdrift, och genialitet när det gäller PR var faktiskt föremål för en artikel i NYT denna helg, och får väl utgöra de avslutande orden; riktig tidning (Med källkritik!!!1!) mot låtsastidning:

"There are scientists who say he is too concerned with self-promotion and is often loose with facts. There are Egyptian antiquities workers who complain that he takes credit for their accomplishments. But his penchant for drama and his virtual monopoly over Egypt’s unrivaled ancient riches have earned him an international following and helped Egypt sell itself to tourists at a time when tourism dollars are increasingly scarce.
...
Dr. Hawass was standing inside a recently unearthed death chamber that had been carved out of the ground about 4,300 years ago for a pharaoh’s mother. At least, that was what he theorized. When the ruins do not reveal a detail, Dr. Hawass often tries to fill in the blanks, spinning stories based on his vast knowledge of Egyptian history — and his showman’s desire to attract the biggest crowd. "

in controversiis

Det pågår visst paradigmskifte och kris bakom kulisserna här på latinbloggen, och vi återkommer då en eller annan sak blivit ordnad eller bortglömd.

Surrexit Christus sol verus

Det blir inget särskilt påskfirande här på latinbloggen, vi säger ett rungande Glad Påsk, och lämnar sedan den helgen därhän, visserligen firats ordentligt med såväl kyrkliga aktiviteter som äggjakt (i institutets trädgård, synes ovan) och alkohol, men vi har en mängd viktiga notiser att ta itu med, och beger oss nästan omedlbart till detta påskägg av diverselänkar och random info.

Dock, först och främst, ett stort tack till gästbloggaren Servus Medicus, som underhöll kort och utan introduktion (övertalades i sista stund) under min konferensvecka. Jag har länge velat ha något om det medicinska latinet, då det är där som de flesta träffar på det döda språket, och gläds sålunda ofantligen åt att den förhoppningen nu besannats.

Därefter, vill jag bara säga att det kommer mer om CILL i Innsbruck, men inte nu. Kan dock berätta att nästa CILL, som infaller 2011, kommer gå av stapeln i Uppsala, antagligen den andra veckan i juni. Mark your calendars!

- Jag börjar med en länk som jag snott från Läsdagboken, nämligen en lista på författaren Lindsay Davis' 10 favoritfaktaböcker om Rom:

"I have nine shelves of Roman books. For this selection I've left out learning Latin, the classics and guidebooks to individual sites, and I have also had to leave out specialisms – glass, gardens, cookery, law ... These are ten that are scholarly but user-friendly. They are all books I have enjoyed, all influenced my love of ancient Rome and most of them are in regular use for my work."

- Jag minns ine om jag nämnt att arkeologiska kursen nu är i full gång här på institutet, så vi har 5 stycken lysande studenter från olika svenska universitet som gör spännande utflykter och sliter i biblioteket. En av dessa har en blogg med fina bilder och en och annan reflexion:
http://ancientandold.blogspot.com/

- En liten konferenslitteratur; jag var faktiskt, skäms jag att erkänna, nära att var morgon i Innsbruck ta bild på "dagens konferensoutfit" och posta (det skulle vara ett internskämt mest för mig och ChW), men då man får så konstiga läsare då man nyttjar ordet "outfit" (whoops, once again!), struntar vi i det och rekommenderar istället bloggen academichic, en söt sak:

"As feminist scholars, we were also forced to reconcile the perceived-superficiality of our interest in style with our academic commitment to questioning gender and class essentialisms.
[...]
This won’t be our dissertation, but it might keep us sane in the mean time. With this project we hope to inspire other academics to embrace their love of clothes, to create unique and beautiful outfits, and to engage in a metadialogue about the art, literature, and garments that can move us all."

- Ting och Tankar diagnostiserar: Akademensis.

- Jag planerar att titta förbi konferensen Romans and Romantics Conference, på Norska Institutet här i veckan, de har tyvärr ingen hemsida, men programmet är mycket intressant, och allt norrmännen gör blir ju bra.

- På tal om Norge, så har Trondheims Klassisk Studentforening en föreläsning och workshop den 27 april med temat "Tragedi och komedi -teatrets socio-politiska roll i antikken". De fixar alltid underbara tillställningar!

- Och på tal om andra institut här i Rom, måste jag säga att det är trist at vara gammal och trött med alla de ständiga fester som pågår. Jag önskar att jag varit pigg nog att hänga på till Brittiska häromdagen och spelat fotboll till tre på morgonen. Ah youth!

- Min ständiga idol Eherenreich har en tyvärr sann historia om satir som slagit bakut, en ypperlig metafor för det Bushianska humorlösa samhället. Hur hamnade vi här?

- Mina amerikanska släktingar sänder mig emellanåt sådant som de hittar i sina lokala blaskor om latin etc (de fick jus se firsthand hur hjärntvättad jag var efter två veckors Latin camp, jag kunde bara svara ita och minime på tilltal), och nu senast denna charmiga sak, som förstås även bekymrar då det blivit så sällsynt i de offentliga skolorna:

"But teachers and students say that where Latin is taught, devotion and sacrifice can be found.
Lehman’s students gather five mornings a week for 7 a.m. classes. Despite the hour, they exhibit enthusiasm and energy."

Jag kan inte annat än instämma, under min tid som latinlärare erbjöd jag till slut, efter frustration med skolledningen, "guerillalatin", alltså lektioner utanför skoltid och utan löfte om betyg i ämnet (lyckades i vissa fall få det tillgodoräknat dock) och tro mig, intresset fanns.

- UnderStreckare om Dante, som förstås citerar Björkeson (jag är något putt över att förlaget inte längre har hans översättning av Den Gudomliga Komedin i tryck såsom pocket, blott i hardback, och sådant orkar ingen släpa på), och diskuterar klassikerfrågan:

"Blir, för att nu hopa frågorna, en bok dubbad till klassiker blott under premissen att ”generation efter generation återfinner sig i den”? Kan det inte vid närmare påseende istället vara tvärtom – att det är avståndet, differenserna, mellan läsaren och verket som är det väsentliga? Att klassikern inte erbjuder oss några speglar, utan snarare fungerar som medelbart identifikationsled, som skänker perspektiv på läsaren och hans eller hennes tid? Att klassikern bjuder oss att skåda oss själva i relation till något annat, något svunnet? Klassikern: ett svar – formulerat som en fråga?"

- Glöm inte söka kurser i latin och grekiska till hösten! Sista dag är 15 april!

Ars longa, vita brevis

Ars longa, vita brevis
Om vi får tro Adam Smith (och varför skulle vi i dessa tider inte lita på mannen bakom teorin om den självreglerande kapitalismen?) så är alla professioner i själva verket konspirationer mot resten av mänskligheten.* Viktigt blir då att kunna kommunicera i kod, säg via någon form av jargon. Följaktligen får vi de fikonspråk som dominerar olika yrkeskårers kommunikation, där praktiskt orienterad och användbar terminologi blandas upp med traditionella uttryck och försök att låta viktig eller allvetande. Kan man förklara sövningen som fås av opium med dess dormativa egenskaper(mina ursäkter till Molière, en man som visste mycket om läkare och sjukdomar) kan man imponera på åtminstone de utan latinkunskaper, trots att man inte förklarar något.

Det finns naturligtvis ett värde i ett internationellt gångbart exakt språkbruk med precist definierade termer som möjliggör obehindrad kommunikation. Mycket, men inte allt, av det språkbruk som används kommer från latinet och grekiskan. Mycket inom nyare områden, såsom virologi eller molekylär cellbiologi, använder sig istället av det moderna internationella språket, förkortningar (Även om klassiska språkrötter kan spåras även där, ta t.ex. Human Imunodeficency Virus (HIV) eller Janus Kinase (JAK- ett kinas är ett katalysatorprotein), men vilket språkbruk gäller inte det?). Faktum kvarstår att det inte är latin vi talar utan ett fackspråk med många termer hämtat från latinet. Anledningen till denna massiva stöld är allt från ett faktiskt vetenskapligt arv, tradition, bakåtkompabilitet/QWERTY-syndrom till humanistiska pretentioner och det nämnda behovet av kunskapsmonopol.

Att det faktiskt finns ett arv även utanför det tekniska kan illustreras av det ofta använda uttrycket ”en rar fågel” alt en ”en ovanlig fågel”. Detta sägs när en ovanlig diagnos föreslås eller bevisas (det är precis som på House, jag lovar!) och förekommer i dagligt tal. Ursprungsuttrycket är ”rara avis” hämtat från Juvenalus Satirer, där den fullständiga frasen är ”rara avis in terris nigroque simillima cycno”, ”en ovanlig fågel på jorden och mycket som en svart svan”, där den sista delen tycks betyda ickeexisterande . Det faktum att svarta svanar, som ingen romare någonsin sett, faktiskt finns på andra ställen på jorden illustrerar dels bristerna med induktiva resonemang , dels det faktum att diagnospanoramat skiftar beroende på var du befinner dig i världen.

Det vetenskapliga arvet från antiken är, inom medicinen som andra områden, inte oemotsagt. Observationer och praktiska tips kan än idag vara användbara, medan de underliggande teorierna ter sig något världsfrånvända. Galenos fras ”rubor, tubor, calor, dolor”, ”rodnad, svullnad, värme, smärta”, som beskriver inflammationens kännetecken används än idag som inlärningsstöd. Hans fyrsaftslära å andra sidan, som gett oss de fyra personlighetstyperna (melankolisk, kolerisk, sangvinisk och flegmatisk, efter den svarta gallan, den (gula) gallan, blodet och slemmet) är inte lika kliniskt användbar sedan blodtappning slutat vara acceptabelt för patienterna och är inte helt i linje med de senaste forskningsresultaten.

Finns det då något annat vi kan lära oss av antikens medicinare? Den hippokratiska eden används än idag som etiskt rättesnöre (även om den inte krävs eller används i större utsträckning i Sverige, vårt handlande här styrs i stället av den något mer prosaiska Hälso- och Sjukvårdslagen). Eden har dessutom vissa brister; främst kanske förbudet mot abort och vissa former av kirurgi, och även det mot eutanasi är omdiskuterat idag. Hippokrates(som enligt Aristoteles, i en typiskt småsint formulering, beskrivs som stor enbart som läkare, ej som människa) uttryckte sig(i den mån de Hippokratiska texterna faktiskt härstammar från honom och inte bara tillskrivs honom) naturligtvis ursprungligen på grekiska, men är mest känd i sin latinska översättning. Även hos Hippokrates finns en del som kan anses tvivelaktigt utifrån dagens kunskapsläge (t.ex. ”En havande kvinna har, om hon bär på en gosse, mera färg, om hon bär på en flicka, mindre färg”), men även flera praktiska sentenser som än idag kan vara till nytta.

Titeln till detta inlägg är ett sådant och användes ursprungligen för att beskriven läkekonsten, även om det har generaliserats till att gälla alla hantverk. I sin helhet är uttrycket en fantastisk sammanfattning av känslan, desperationen, man får som nattjour på en akutmottagning första gången: ”vita brevis, ars longa, occasio praeceps, experientia fallax, judicium difficile”. ”Livet är kort, konsten lång, tillfället flyktigt, erfarenheten bedräglig, omdömet svårt”; ”jag har inte hunnit lära mig det här, det är så mycket att kunna, jag måste göra något nu, är det här det jag tror det är, tänk om jag har fel?”. Inte konstigt att vi inom professionen blir tvungna att vända oss till varandra för stöd, börjar prata på ett sätt som kan vara svårt för utomstående att förstå och kanske ibland faller tillbaka på ord vi knappt förstår för att täcka upp våra brister?

*Det är en överdrift och kanske en förvrängning av Adam Smiths åsikter i båda fall; mina ursäkter även till honom.

Servus Medicus

Som en enkel tjänare av Aesculapius, Hygiea och Panacea har undertecknad ombetts bidra med ett perspektiv på latin som inte belysts på denna plats tidigare, nämligen det medicinska. I detta inlägg tänkte jag prata lite om användingsområden och för att i en uppföljare senare ta upp några berömda citat samt diskuterar i vilken mån det är latin och i vilken mån det bara är fikonspråk.

”Ingen yrkesgrupp i vårt samhälle - bortsett från latinlärarnas – rör sig i sin dagliga gärning med ens tillnärmelsevis så mycket latin som läkarna.” Så inleds Latin för Medicinare (andra upplagan, 1952), en bok som f.ö. bland sina latinska texter innehåller Gaudeamus Igitur(Dagens visa 9 februari 2003). Författaren ignorerar här uppenbarligen forskare i klassiska språk, och kanske fler, men har väl rätt i att latin används flitigt, han påstår t.o.m. att ”Här kan man om någonsin tala om ett ’levande latin’”. Frågan är dock om detta var sant ens 1952; författaren ondgör sig över att latinkunskaper inte har krävts för tillträde till läkarutbildningen sedan 1907.

Har man sett ”ER” har man hört ”Stat!”, skrikas. Det är kort för statim (omedelbart); tyvärr förekommer detta inte så vitt jag vet i svensk sjukvård, här tar vi status(tillstånd på latin; undersöker patienten) och anamnes(hör patientens berättelse; från grekiskan) i lugn och ro istället(En annan skillnad är att vi inte ska skrika ”Clear” inför elstöten vid hjärtlungräddning, det som lärs ut är istället ”Undan! Jag defibrillerar”). Fraser som används flitigt är dock ”Cave!”(varnar för allergier eller annat farligt) och ”Sic!”(som i andra områden när man menar vad man säger; särskilt användbart på recept så apoteket ger det menar avsett till patienten och inte ringer upp och dubbelkollar).

Mest används det medicinska latinet dock som teknisk terminologi, särskilt i anatomi och patologi där latin och latiniserad grekiska än idag ger oss namnen. Tumreglen där är att friska ting såsom organ, muskler och ben har latinska namn, sjukdomar har oftast namn som kommer från grekiskan. Jag överlåter till läsaren att bedöma huruvida det avspeglar något av de två språkens natur. Därför får du en salpingit i din tuba, en cystit i din vesica urinara eller en pneumoni i din pulmo. Precis som de flesta språkliga(och biologiska) regler finns dock undantag; muskler såsom psoas med namn från grekiskan och många sjukdomar som bildas av latinska sammansättningar; lägg till -it till ett organs namn och du har en inflammation där!

Helt korrekt blir det använda sällan; böjningar och uttal varierar och skulle nog inte alltid anses helt grammatiskt korrekt respektive rent. Ovan nämnda verk försvarar det medicinska latinet mot ”förklenande omdömen”, något ”kökslatin” är det inte. Uttalet skall, enligt gällande regler, vara av medeltida snitt snarare än klassiskt och även de (latiniserat) grekiska orden skall uttalas enligt samma riktlinjer. Efter att ha läst latin på gymnasiet gav detta mig lite problem; med vissa organ blir det väldigt svårt att förstå varandra(T.ex. Caecum(, en del av tjocktarmen, blir antingen kajkum eller säkum, beroende på tidsålder; detta gav mig nästan underkänt på en munta). Än idag håller jag dock troget fast vid det antika uttalet; var det gott nog åt Caesars fältskärar är det gott nog för mig.

Mycket av terminologin ses redan i Cornelius Celsus verk De Medicina från första århundradet efter kristus. För övrigt var han källan till Paracelsus val av namn, vilket är intressant i detta sammanhang då han var en av de första som skrev och föreläste på ett annat språk än latinom medicin. En internationell standardisering av termerna kom dock först 1895 i och med Nomina Anatomica, numera Termonologica Anatomica, efter tuffa interna konflikter bland anatomikerna, och dess uppföljare, där den senaste varianten publicerade 1998. Lokala traditioner gör dock än idag skillnad, särskilt där namnbyten har försökts. Magsäcken kallas än idag ofta ventrikel i kliniska sammanhang snarare än gaster, trots att detta används i undervisning och atlas(vissa kan ses på nätet). Namnbytet kom till stånd då ventrikel används för flera olika håligheter utöver magsäcken; bland annat de vätskefyllda hålrummen i hjärnan och hjärtats kammare. Gaster ansågs mindre förvirrande, men vanans makt är för stark; ett vanligt problem inom medicinen, och kanske även andra områden?

Oenipons

Jag är alltså på CILL i Innsbruck denna vecka, vilket förklarar tystnaden i dagaran, först med förberedelser och paperångest, därefter fullödigt konferensande.

Denna häppening i den latinska lingvistikens tecken inträffar varannat år (häromåret var det Erfurt), och detta är den andra jag närvarar vid, och den första som jag föreläst vid. Jag hade turen att få prata på förmidddagen den första dagen, vilket gjorde att jag därefter kunde slappna av en del, den tiden hade också den fördelen att alla inte anlänt ännu, så det finns i alla fall en del personer här som alltjämt är av uppfattningen att jag inte är helt hopplös.

Det finns många charmiga aspekter med denna konferens, det bästa är naturligtvis Innsbruck självt, vilken pittoresk stad och vilka löjligt majestätiska berg därkring! Man hisnar var gång man tittar ut genom fönstret (det verkar finnas en tanke bakom att de förlagt sessionerna i förnsterlösa lokaler). Vidare är det de kära återseenden man får uppleva, man träffar på gamla konferensbekanta och uppdaterar sig, mest uppskattat var nog de underbara tjeker som jag lärde känna under senast CILL, som återigen tog mig i sitt hägn och förklarade deras pågånde regeringskris och förestående reform av utbildningsystemet.
Det raraste är ändå att latinet här på CILL faktiskt alltjämt får fungera som lingua franca och neutralt kommunikationsmedel, då språkbredden är enorm, men överlappen få förutom just i fråga om latin. Hemsidan, som ni kanske noterat, är helt på latin, den mesta av vår information ges på latin, invigningstalet och välkomsthälsning från rektor och dekan var på latin, och den guidade runddtur vi fick häromdagen i gamla stan var helt på latin, framförd av en ung historieenthusiast, som fick åtskilliga förbipasserande att stanna till och lyssna med sitt register.

Jag lär antagligen rapportera mer, men vill bara nämna den heldagsworkshop om datorlingvistik och latin som jag suttit med på, mycket lärorikt (insåg, att då jag ständigt använder de datoriserade sökmaskinerna, jag kanske bör förstå hur de fungerar, "magi" funkar inte riktigt i längden som förklaring), där en av de vackraste stunder var att en av datorlingvistikens fäder, fader Roberto Busa, höll en föreläsning om sitt liv och arbete, med de finaste bilder, ofta av honom själv i talar sammarbetandes med IBM-nissar. Med tanke på att han är född 1913 (95 år, han avslutade sitt tal med Moriturus vos saluto) borde det faktum att han orkade och tog sig fram för egen maskin var beundransvärt, men han stannade hela dagen och deltog även kort i mottagningen på kvällen (förbundslandet Tyrolen bjöd oss illustra gäster på vin och snittar).

Slutligen, låt oss alla sända en tanke till de som drabbats av jorbävningen i Italien. Det har sagts mig att svenska institutet inte fått någon skråma, om någon ville veta det.

dies haud ita multa intercesserunt, cum

Just det, kungabesöket. Enligt Svenskan uppskattades institutet särskilt:

"Kungen talade också om hur kungaparet är ”väl förtrogna med Italien”, och under statsbesöket särskilt uppskattat svenska Rom-institutet som bedriver undervisning i arkeologi och utgrävningar. Institutet grundades 1925 på initiativ av kungens farfar Gustav VI Adolf.
- Där hjälper ny datateknik och tredimensionella bilder till att förklara för människor som inte är väl förtrogna med arkeologi. Det är lika svårt varje gång jag reser in i Rom att försöka skapa en bild av vad som hänt, sade kungen och tillade ”jag minns hur jag kom till Rom tillsammans med min farfar 1968 och visades runt bland olika arkeologiska perioder”. "

Hursomhelst, vi har ju så smått börjat hämta oss från det, the great reminder är den alltjämt mycket nya och fräscha gräsmattan framför institutet, de blommor som är utplacerade lite varstans, sakta vissnandes och övriga små kosmetiska ingrepp som lyser färggrant. Vi frågar oss om det bara var en dröm, ett töcken som sänkte sig temporärt över vårt hem, eller var de faktiskt här? Trampade de vår mark, såg de vårt bibliotek?

Som tur är finns inte bara indicierna ovan, och bildbevis, utan i mitt fall en ruskigt nerspilld klänning som vittnar om den händelserika dagen. Det var en dag av förväntan, det hela skulle ske först vid fem, så vi vandrade nerviga kring, i synnerhet vi som saknade våra biblio-plats, då det, som den största och tjusigaste lokalen omvandlats till auditorium. Vill minnas att vi var några som drog ut och drack kaffe, och sålunda missade polishundar och annan uppståndelse. (Carabinieri skötte det hela väldigt laid-back, dagen innan hoppade de på en viss stipendiat och frågade ut henne om besöktes program etc, hade liksom inte en tanke på att faktiskt leta reda på ansvarig. Denna stipendiat, by the way, cracked like an egg under polisernas utfrågning.)

På de styva, vita inbjudningskort vi fått stod det skrivet att det skulle ta sin början vid 17, och att man på traditionellt manér skulle vara sittandes i salen minst en kvart dessförinnan. Vi institutsinvånare, uppklädda till tänderna (snyggast outfit går till AW, påpekas att hon hade mina skor på sig), var där i god tid, vi är ju inte bara svenskar utan även väldigt nyfikna av oss. Det droppade in folk från övriga institut, likaså uppsvidade, italienare affilierade med studiet av antiken, ex-pat svenskar av typen blondering och stelt leende, men flertal stolar var tomma, då nästan en tredjedel var reserverade för the Royal party. Så, där satt vi, och vi väntade och väntade och väntade, det hade nämligen skett förseningar i programmet. I min rad lyckades vi bli ganska fnittriga, bl.a. av det faktum att ingen av oss hade klocka (eller om man hade, så fungerade den ej), vilket säkert säger något om humanioras tillstånd. Minister Lars L hade redan anlänt och kikade emellanåt i smyg in i salen, ville väl inte sätta sig där för allmän beskådan allena, gav till slut upp att låtsas vara osynlig och satte sig på första bänk med näsan i broschyren om institutet. (A word about the chairs, det var våra fina biblio-stolar, de som vi sitter i var dag, som användes till den första raden, den av honnörskaraktär, och det uppstod viss dispyt därefter vem som skulle få vilken till sitt skrivbord, de där di kungliga suttit var naturligtvis högt i kurs, och ingen ville sadlas med minister Ls; bad luck, you know.)

Äntligen, efter vår väntan inträdde kungaparet med ca 40 minuters försening, båda brunbrända, drottningen i någon slags knallorange dräkt och med ett entourage på åtskilliga individer (bl.a fru Bildt, en militär med raggig nacke och halva ambassadpersonalen). Institutets direktör höll ett inledningsanförande om institutet, med fina bilder på gamle kungen och annat skoj, och berättade om den enorma renovering som varit senaste året. Därefter tog professor Broccoli vid, en riktigt arkeologisk höjdare, som höll sitt på italienska, vilket var underbart ty det gav en tillfälle att se en simultantolk in action, en skäggig herre som satt lutad fram mellan kung och drottning. Vacker, som alltid då italienska akademiker talar, och en lång utläggning om poeten Ulf Nilsson.

Slutligen var det dags för den mest genomövade presentationen, presentationen av via Tiburtina-projektet och dess visualiseringar. Eller, jag vet inte om det var den mest genomövade, det är dock den vars repetitioner jag hört mest om, då de två doktoranderna som höll i den gärna berättade om de missöden som skedde vid inövandet. Det är t.ex mycket enkelt att blanda ihop ”archaeologist” och ”alcoholist” när man presenterar sig själv i en så pressad situation, att det slutligen fick bytas ut mot ”scholar of archaeology”, för att inte dra vanära över hela den akademiska kåren inför kungligheter och högskoleminister. Det gick utmärkt, kan jag berätta, otroligt snygg och informativ presentation.

Låt mig sticka in med att så fort det släcktes ner i salen för denna presentation drog en försvarlig del av italienarna fram sina mobiler och fipplade, bl.a den store Broccoli, ett intressant kulturellt fenomen. De kanske alla live-twittrade kungabesöket? (Vi var för övrigt strängeligen förbjudna att fotografera, men en av våra egna lyckades få en fantastisk bild i smyg på kung och direktör, där de såg härligt intima ut. Kvällstidningar, hör av er!)

Deras majestäter och excellenser lämnade så salen, roligast var de som försökte hänga på det uttåget för att verka knutna till hedersgästerna. Dagens huvudpersoner drog sig tillbaka och några utvalda fördes dit för att konversera (vad jag lyckats utröna så ställde kungen intresserade arkeologiska frågor, och en viss utbildningsminister frågade de ditkommenderade doktoranderna hur länge de hade kvar och annat impertinent, som att fråga en dam d’un certain âge om hennes ålder, eller än värre, vikt), vi övriga ålades att sitta kvar för att inte vara i vägen och för att inte det skulle rusas mot snittar och bubbel på ovärdigt vis.

Slutligen släpptes vi ut på gården för mingel, dricka och fantastisk plockmat; högar av den godaste parmesan, jordgubbar på spett, gudomliga små salta snittar, som senare följdes av pyttiga bedårande minidesserter, tänk dig kastanjestora sachertårtor, fluffiga petitchouer som stora hagelkorn och triamisuer i dockskåpsformat. Kungaparet et consortes visades runt i det nya bokmagasinet, gjorde ett litet stopp vid detta cocktailparty (tror inte de åt och drack något, min journalistiska ådra hade helt försvunnit vid det här laget, sprang mest efter brickan med snittar) och vinkade sedan vänligt (mest drottningen, som fått åtskilliga anhängare, ”hon utstrålar en sådan värme…”) åt oss alla vid återvändandet till bilen. Jag har för mig att de hade svarsmiddag el dylikt den kvällen, och vi fick se vår kära direktör svida upp sig i galastass och försvinna iväg, medan vi, med vad-är-väl-en-bal-på-slottet-attityd, tömde de sista flaskorna på den nyskrubbade gården. (Av gästerna gick finnarna, föga förvånande, sist.)

Vi som fick stanna hemma hade et visst behov av urladdning efter den anspänning som legat över institutet den senaste tiden, och drog ut på stan. Vi drar en glömskans slöja över den aftonen, men ett litet tips är att vid barrundor av detta slag bära en klänning i liknande nyans som dina Negroni, så när du slutligen börjar spilla, skadar det inte tyget nämnvärt eller permanent.