conventiculum mirabile

Jag har tvekat en smula att skriva om mina övningar i talat latin, mycket för att jag inte vill att det ska vara en enda lång gush över hur underbart skojigt kul det hela var, och även för att jag inte riktigt vet hur mycket digression om själva Amerikat-vistelsen som är lämplig i denna beskrivning, då det ändå på ett och annat vis är relevant.

Nåväl, kursen, eller detta conventiculum, hade först två förberedande dagar för oss absoluta nybörjare (tirones), och därefter anlände de mer erfarna. Därefter var det definitivt inte en nybörjarkurs, och knappt en kurs, utan mer seminarium korsat med summer camp, tanken är ju att man ska kunna närvara år efter år utan att bli uttråkad.

Under denna del var dagarna som sagt upplagde med undervisning eller sanrare seminarium under förmiddagarna, en gemensam lunch, en utflykt till relevant ställe som på något vis anknöt till förmiddagen, gemensam middag och slutligen redovisning och LEKAR!

För att ge ett exempel annat än det som bloggades i mitt extremt jetlaggade tillstånd häromdagen (med More och statliga ord inspirerandes till science fiction diskussioner), besöktes en dag staden Seattles akvarium efter att vi under förmiddagen haft en noggrann (väldigt biologisk) genomgång av fiskens delar med ruskigt underhållande lagtävling i att placera ut de olika delarna på egenhändigt ritade firrar, samt att i grupp diskuterat det där Plinius' brevet vari en pojke blir vän med en delfin (sitter och skriver utan mina anteckningar, det blir sålunda ganska hänvisningslöst). På akvariet delades man in i mindre grupper och traskade runt beskrivandes vad man såg, vilket sedan återberättades under kvällen.

Och hur gick det undrar säkert någon? Det fanns åtskilliga väldigt duktiga och skolade som talade mer eller mindre flytande, och så fanns det vi nybörjare. Jag var kass. Efter första dagen förstog jag allt, det var inte något problem, men att tala, jisses. Först och främst fanns det en mindre psykologisk spärr (Tala latin? Och göra fel? Det blir avdrag på stilskrivningen!), sedan var det samma fenomen som man upplever vid all inlärning av nytt språk att annat främmande språk plötsligt tumlar ut (min franska gjorde många gästspel), en osäkerhet vad det gäller grammatiken (Är det här en finalsats? Vat i i hela friden är futurum av mittere?) och slutligen hämmades man av ett bristande ordförråd. Det där med ordförråd fick man hjälp att fylla på med oändliga listor av sådant som man oftast saknar i sitt latinska vokabulär, såsom färger, mer moderna persedlar (subucula= t-shirt)och mat i alla former. En latinist tenderar att kunna flera ord för blod, svärd och arméförflyttningar, men kanske inte så många för att kunna beskriva vad man åt till frukost och vad ens mamma jobbar med.

Och vad ska då det vara bra för? Är det inte oändligt fånigt att fylla sin lilla bgränsade hjärna med konstruerade och manierade ord för moderna företeelser, såsom interrete, finns det inte nog att gräva ner sig i det bevarade och traderade? Å ena sidan, visst, cancerns gåta löses inte sålunda, men å andra sidan tror jag man alldeles för lätt glömmer att latinet ändå fram till minst 1800 var ett talat språk, och kanske förtjänar att även idag utförskas även ur den aspekten.
Det kan absolut ses som en aning fånigt att plugga in ordet för minikjol (mini-gunna), men man kan samtidigt argumentera att man här återknyter till en lång tradition av att nyskapa i latinet, och att uttrycka sin verklighet. Jag (och den kurs jag gick) propagerar inte för ett allmänt lingua latina rediviva utan tenderar väl snarare att se det som en hobby, en övning och en annorlunda metod att närma sig ett dött språk, ett komplement till de mer gängse metoderna.(Det var inte på något sätt knutet till någon katolsk eller överhuvudtaget kristet centum, utan ytterligt sekulärt. Vad Vatikanen vill göra med sitt latin vet jag inget om och engagerar mig inte heller i.)

På detta conventiculum fanns en klar övervikt av latinlärare, vilket kanske inte förvånar, men ändå är intressant att uppmärksamma. Latinundervisningen på grundskole- och gymnasie-nivå har under en viss tid av en del lärare vridits just mot det talade latinet. De har, föga förvånande, samma problem som i vårt lilla land (eller Europa in toto) att kidsen är inte så intresserade av att läsa latin längre, och att låta sig eleverna närma sig detta mystiska språk genom att tala det och inte kastas direkt in i ren grammatik har varit en metod att dra till sig ungdomarna. Man har även integrerat det talade i den mer traditionella undervisningen just för att ge en annan aspekt och to tart it up a bit. (Jag förhörde mig om detta genom mödosamt formulerade fågor på knackigt latin.)Mig veteligen har en liknande inriktning inte diskuterats i Sverige, men det kanske inte är en dum idé för att locka fler. (Läromedel som t.ex Piper Salve, finns redan.)

Och vilka går en kurs av detta slag, förutom just latinlärare? Oh, vilken spridning vi hade! Ålderspannet var som sagt ungefär 14-70, och vi var visserligen a rather whitebread bunch, men variationen var stor. Här fyllde lekarna en viktig funktion då ett lag bestående av en 14-årig nörd, en svensk doktorand , en närapå parodiskt preppy börsmäklare, en Hendrix-dyrkande latinlärare och en mkt blond student från Iowa kan bli ruskigt sammansvetsat i kamp och tävlan. Folk hade detta som hobby.
Socialt sett var det enda hindret att jag var så dålig på att formulera mig, pratade dock på efer bästa förmåga och har såväl deltagit i som åhört diskussioner om de mest skilda ting; gymnasielatinets framtid, Dan Brown, Högsta Domstolen, vilken var den bästa säsongen av SNL, Tolkien, ex-fruar, Silverbibeln, barnuppfostran, hundar, bergsbestigning...
Vi var verkligen en syn för gudar när vi svepte in i sådan blandad och svårbegriplig grupp på museer och restauranger, babblandes på ett obegripligt språk (lex ferrea rådde, bara latin fick talas och det hölls benhårt, t.o.m då man sprang in i varnadra i badrummet under sömniga småtimmar), Den vanligaste frågan var förstås vad det var för språk. Ett särskilt underbart tillfälle var då en glädjestrålande latinlärare hoppade på oss inne på Seattles konstmuseum, efter att ha tjuvlyssnat länge.

Och vad om det amerikanska? Det finns mycket att säga, men jag håller mig till att säga att jag hade ett problem som jag aldrig träffat på förut i USA, nämligen att min accent gjorde mig svårförstådd. Är mer eller mindre amerikan till börden och betraktas som sådan i USA (dock, känner mig där emellanåt som en produkt av en sådan där mytomspunnen sovietisk Charm School, då jag smälter in, låter rätt och förstår koder och kultur, men brister i en del rudimentära småsaker, kan aldrig hålla isär nickles och dimes samt avskyr mängden med is som stoppas i all dricka), men mitt latin har lustigt nog en tydlig svensk klang, vilket ibland gjorde mig svårförstådd för di bräkande amerikanderna.

Måste tyvärr lämna ämnet nu, det finns alltjämt mycket att säga, t.ex attityden till talat latin i allmänhet och vid universitet i synnerhet, om de stridigheter som finns latintalarna emellan (olika glossarier och orböcker finns i bruk) och att än en gång upprepa hur löjligt roligt jag hade, men jag avslutar med att säga att jag vill definitvit göra detta igen och jag vill någongång bemästra detta, om inte annat för att någongång kanske kunna hjälpa andra att försöka sig på språket på detta vis. Tänk om man någongång kunde få till något liknande i Sverige!