Campania confusa liber ultimus

Tiden rusar iväg, och det är dags att återlämna stylusen till den fagra SDIL, som väntas anlända vilken dag som helst. Dags att summera min resa genom Kampanien, med andra ord, dags att dra samman alla lösa trådändar, dags att dra ett streck... Men Kampanien, ack, Kampanien tar ju aldrig slut! Medsamma när jag återvänt till Rom började jag drömma om min nästa resa. Jag prisade civilisationen (!) och bussar som går inom 30 minuter efter utsatt tid, och sopade gator och bortkörda sopor, och planerade ändå utflykt nummer två.

På tåget på väg från Teano, där jag väntat 1 timme på en totalt öde perrong, efter ett slutligt misslyckat försök att se det sista samnitmuséet, tillbaka ner till Neapel, värjde jag mig i nära nog en timme mot uppmärksamhet riktad av två vänliga personer som egentligen hade större sjå med att förklara hur fult och smutsigt Neapel blivit, än att lyssna på mig. På piazzan utanför tågstationen, i Neapel, kryssade jag konstlat oberört genom solnedgångens väntande taxichaufförer och gatuförsäljare, och undvek att köpa Rolexklockor och fula solglasögon till överpriser. På själva tågstationen flockades sura och försenade resenärer och enades i sin förbittring, jag var nära att skälla ut en spansk småbarnsfamilj som satte sig bredvid mig på bänken för att äta sin McDonaldsmiddag (jag inte klarar av lukten av frityrfett), och jag avreste bara 1,5 timme försenad.

Ändå började jag planera nästa resa genast, redan på tåget på vägen upp, och medan jag drog min lilla resväska på väg upp genom Borgheseparken väl framme i Rom, och när jag långsamt packade upp alla tunga museikataloger jag tjatat mig till, alla ruinguider och reseförslag jag samlat på mig, då stod det klart för mig att jag måste återvända. Jag måste se allting igen, förberedd. Kullar och övergivna tågperronger (Teano), borttappade amfiteatrar (Nola), undangömda samnitmuséer (Santa Maria Capua Vetere), pampiga teaterruiner (Benevento), och fler ruiner, överallt, som antingen lockar med sin oerhörda närvaro eller retas med sin oberörbara frånvaro under vågorna (Baia).

Där finns en viktig vagga, och jag tror att Kampanien långsamt förstår att göra bruk utav det. Där hela Italien har Romarriket att ståta med, men framförallt Rom självt, och där Etrurien har etruskerna, där Lucanien har grekerna, där har Neapelbukten och den gröna inlandet allting. Jag möttes ofta av frågande höjde ögonbryn när jag anlände till de olika små muséerna och visade upp mitt introduktionsbrev - Svensk forskarstuderande, här? Varför i all världen då? - och när jag sedan lyckats förklara vad och varför och hur någorlunda väl, mottogs jag med öppna famnen.

På muséet i Capua, med den klumpfotade guiden, hade jag en lång konversation om stolthet över en historia som resten av landet mer eller mindre har glömt bort. På muséet i Santa Maria Capua Vetere möttes jag av en liten dam som strålande ringde muséet i Teano för att höra sig för om öppettider (mitt misslyckade försök berodde på bristande anslutning från tågstationen de 5 kilometrarna upp till själva staden). På muséet i Benevento var forskarfilialen tillfälligt stängd, men man lovade mig att om jag kom tillbaka skulle man gladeligen ge mig allt vad jag behövde, och mer därtill. Och det slog mig, då och på vägen tillbaka till Rom: det här är en historia som förtjänar att berättas. Någon gång, i någon form.