Saturday, July 05, 2008

Campania Confusa Liber IV: Capua...

Jag har vid tidigare tillfällen i denna mina Kampanienexposé snuddat vid Capua, och hastigt skyndat vidare, med tal om amfiteatrar och muséer i allmänhet, på vägen mot misslyckade försök att angöra Cumae. Men ack, sanningen är den, att Capua smög sig tätt inpå mig, med all sin fulhet, och lade sig att vila någonstans mellan revbenen. För en antiknörd och därtill samnitfantast ligger ett besök i Capua lika högt upp på lyckorusskalan som första blicken ut över Forum Romanum för en latinist, en påvevinkning för katoliken, eller Roma på hemmaplan för fotbollsivraren.

Det gamla Capua var på sin tid (300-talet f.Kr.) den andra största staden i Italien efter Rom. Den grundades av etruskerna (man har hittat gravar från 7/600-talet) och blev ett samnitiskt högsäte under 400-talet. I alla texter, skrivna av romerksa eller grekiska historiker som behandlar t.ex. Italiens geografi eller folkliga sammansättning, dyker namnet upp igen och igen, som huvudkärna i samniternas rike. Vad som än finns kvar av och i staden, har den med andra ord i varje fall varit någonting storslaget, om än en gång för länge sedan.

Här behövs en tydliggörande (möjligen har jag tidigare blandat ihop termerna något): när jag säger "Capua" menas här det gamla Capua, denna stad heter idag Santa Maria Capua Vetere. Det moderna Capua ligger idag en kort bussresa norrut utmed Corso Aldo Moro, och grundades av flyktigar från det ursprungliga Capua, sedan staden skövlats av saracenerna (dvs. muslimer) år 841 f.Kr.

Det moderna Capua är en charmig liten småstad, med påtagligt medeltida gränder, välputsad, intagande och välkomnande. Där finns en flod, ett romerskt brofäste och ett par fina kyrkor, och kullerstenen duggar tätt i varje gathörn. Intrycket är någonting i stil med Gamla Stan fast lite mer rosa väggputs och kanske lite mindre gult. Men för den som strävar längre tillbaka i tiden än 900-tals konflikter mellan kämpande lombardiska småfurstar, har det moderna Capua inte många tidens vingslag att erbjuda, förutom, så klart, ett imponerande museum med en delvis svensktalande guide, om vilken jag redan har berättat.

Det gamla Capua, däremot, är hur fult som helst. Särskilt på en grå halvregnig dag, när asfalten blir än mörkare och får smutsgula husväggar att skämmas och slå igen sina fönsterluckor, och när träd och grönska faller tillbaka i ett dystert dunkel i samma nyans som de militärgröna sopkonteinrarna. Då är det svårt att vara fattig, kampansk landsortsstad med en bortglömd amfiteater, och samtidigt försöka vara attraktiv för besökande kritiker, särskilt som hela den charmerande medeltiden har flyttat 5 km längre norrut.
När man närmare sig staden är bland det första man får se en stor triumfbåge, kallad Arco di Adriano (i själva verket är man inte klar över till vilken kejsares ära den rests), sorgligt inklämd i en gatukorsning och till synes till stadsplanerarnas stora besvär. På ungefär samma vis föreligger amfiteatern, vidare rakt fram och till vänster, vid änden av en större fält dekorerat med grävskopor, osäkert huruvida man gräver efter en romersk kapplöpningsbana eller lägger grunden för ett nytt bostadskomplex.

Och ändå, för samnitfantasten, blev besöket i gamla Capua en lyriskt solskensbehängd kringvandring, där varje gathörn tycktes bjuda på en överraskning - en mithrashelgedom, ett oannonserat arkeologiskt muséum med fler inskrifter, liksom en hejdlöst rolig vandring utmed motorvägen på vägen tillbaka till hotellet i Caserta förbi gamla gravar av både etruskiskt och senare datum (mellan neonskyltar, brödfabriker och jordgubbsförsäljare). Bl.a hittade jag hos en gammal keramiker med fru en s.k. salvadanaio, en etruskisk spargris, något jag drömt om sedan jag första gången såg en på en designbutik i Oxford. Lyckan med andra ord total.

3 comments:

mikaela said...

Jag vill gå där med dig! Att som novis få lyssna på fantastiska historier om allt man passerar... underbart! =)

Svante said...

Vi fortsätter att läsa med maxi-intresse. Och så fin stilist! De där husväggarna som skämms och slår igen sina fönsterluckor, obetalbart..

En gång för mycket, mycket längesen i latingymnasiet med Livius måndag - lördag, vecka ut och vecka in, var det mycket Beneventum och Capua.
Dina läsare/lyssnare är säkert av alla åldrar!

(K) said...

Tack Mikaela och Svante!
Blev själv mycket nöjd med just den meningen ;)