Servus Medicus

Som en enkel tjänare av Aesculapius, Hygiea och Panacea har undertecknad ombetts bidra med ett perspektiv på latin som inte belysts på denna plats tidigare, nämligen det medicinska. I detta inlägg tänkte jag prata lite om användingsområden och för att i en uppföljare senare ta upp några berömda citat samt diskuterar i vilken mån det är latin och i vilken mån det bara är fikonspråk.

”Ingen yrkesgrupp i vårt samhälle - bortsett från latinlärarnas – rör sig i sin dagliga gärning med ens tillnärmelsevis så mycket latin som läkarna.” Så inleds Latin för Medicinare (andra upplagan, 1952), en bok som f.ö. bland sina latinska texter innehåller Gaudeamus Igitur(Dagens visa 9 februari 2003). Författaren ignorerar här uppenbarligen forskare i klassiska språk, och kanske fler, men har väl rätt i att latin används flitigt, han påstår t.o.m. att ”Här kan man om någonsin tala om ett ’levande latin’”. Frågan är dock om detta var sant ens 1952; författaren ondgör sig över att latinkunskaper inte har krävts för tillträde till läkarutbildningen sedan 1907.

Har man sett ”ER” har man hört ”Stat!”, skrikas. Det är kort för statim (omedelbart); tyvärr förekommer detta inte så vitt jag vet i svensk sjukvård, här tar vi status(tillstånd på latin; undersöker patienten) och anamnes(hör patientens berättelse; från grekiskan) i lugn och ro istället(En annan skillnad är att vi inte ska skrika ”Clear” inför elstöten vid hjärtlungräddning, det som lärs ut är istället ”Undan! Jag defibrillerar”). Fraser som används flitigt är dock ”Cave!”(varnar för allergier eller annat farligt) och ”Sic!”(som i andra områden när man menar vad man säger; särskilt användbart på recept så apoteket ger det menar avsett till patienten och inte ringer upp och dubbelkollar).

Mest används det medicinska latinet dock som teknisk terminologi, särskilt i anatomi och patologi där latin och latiniserad grekiska än idag ger oss namnen. Tumreglen där är att friska ting såsom organ, muskler och ben har latinska namn, sjukdomar har oftast namn som kommer från grekiskan. Jag överlåter till läsaren att bedöma huruvida det avspeglar något av de två språkens natur. Därför får du en salpingit i din tuba, en cystit i din vesica urinara eller en pneumoni i din pulmo. Precis som de flesta språkliga(och biologiska) regler finns dock undantag; muskler såsom psoas med namn från grekiskan och många sjukdomar som bildas av latinska sammansättningar; lägg till -it till ett organs namn och du har en inflammation där!

Helt korrekt blir det använda sällan; böjningar och uttal varierar och skulle nog inte alltid anses helt grammatiskt korrekt respektive rent. Ovan nämnda verk försvarar det medicinska latinet mot ”förklenande omdömen”, något ”kökslatin” är det inte. Uttalet skall, enligt gällande regler, vara av medeltida snitt snarare än klassiskt och även de (latiniserat) grekiska orden skall uttalas enligt samma riktlinjer. Efter att ha läst latin på gymnasiet gav detta mig lite problem; med vissa organ blir det väldigt svårt att förstå varandra(T.ex. Caecum(, en del av tjocktarmen, blir antingen kajkum eller säkum, beroende på tidsålder; detta gav mig nästan underkänt på en munta). Än idag håller jag dock troget fast vid det antika uttalet; var det gott nog åt Caesars fältskärar är det gott nog för mig.

Mycket av terminologin ses redan i Cornelius Celsus verk De Medicina från första århundradet efter kristus. För övrigt var han källan till Paracelsus val av namn, vilket är intressant i detta sammanhang då han var en av de första som skrev och föreläste på ett annat språk än latinom medicin. En internationell standardisering av termerna kom dock först 1895 i och med Nomina Anatomica, numera Termonologica Anatomica, efter tuffa interna konflikter bland anatomikerna, och dess uppföljare, där den senaste varianten publicerade 1998. Lokala traditioner gör dock än idag skillnad, särskilt där namnbyten har försökts. Magsäcken kallas än idag ofta ventrikel i kliniska sammanhang snarare än gaster, trots att detta används i undervisning och atlas(vissa kan ses på nätet). Namnbytet kom till stånd då ventrikel används för flera olika håligheter utöver magsäcken; bland annat de vätskefyllda hålrummen i hjärnan och hjärtats kammare. Gaster ansågs mindre förvirrande, men vanans makt är för stark; ett vanligt problem inom medicinen, och kanske även andra områden?