dies haud ita multa intercesserunt, cum

Just det, kungabesöket. Enligt Svenskan uppskattades institutet särskilt:

"Kungen talade också om hur kungaparet är ”väl förtrogna med Italien”, och under statsbesöket särskilt uppskattat svenska Rom-institutet som bedriver undervisning i arkeologi och utgrävningar. Institutet grundades 1925 på initiativ av kungens farfar Gustav VI Adolf.
- Där hjälper ny datateknik och tredimensionella bilder till att förklara för människor som inte är väl förtrogna med arkeologi. Det är lika svårt varje gång jag reser in i Rom att försöka skapa en bild av vad som hänt, sade kungen och tillade ”jag minns hur jag kom till Rom tillsammans med min farfar 1968 och visades runt bland olika arkeologiska perioder”. "

Hursomhelst, vi har ju så smått börjat hämta oss från det, the great reminder är den alltjämt mycket nya och fräscha gräsmattan framför institutet, de blommor som är utplacerade lite varstans, sakta vissnandes och övriga små kosmetiska ingrepp som lyser färggrant. Vi frågar oss om det bara var en dröm, ett töcken som sänkte sig temporärt över vårt hem, eller var de faktiskt här? Trampade de vår mark, såg de vårt bibliotek?

Som tur är finns inte bara indicierna ovan, och bildbevis, utan i mitt fall en ruskigt nerspilld klänning som vittnar om den händelserika dagen. Det var en dag av förväntan, det hela skulle ske först vid fem, så vi vandrade nerviga kring, i synnerhet vi som saknade våra biblio-plats, då det, som den största och tjusigaste lokalen omvandlats till auditorium. Vill minnas att vi var några som drog ut och drack kaffe, och sålunda missade polishundar och annan uppståndelse. (Carabinieri skötte det hela väldigt laid-back, dagen innan hoppade de på en viss stipendiat och frågade ut henne om besöktes program etc, hade liksom inte en tanke på att faktiskt leta reda på ansvarig. Denna stipendiat, by the way, cracked like an egg under polisernas utfrågning.)

På de styva, vita inbjudningskort vi fått stod det skrivet att det skulle ta sin början vid 17, och att man på traditionellt manér skulle vara sittandes i salen minst en kvart dessförinnan. Vi institutsinvånare, uppklädda till tänderna (snyggast outfit går till AW, påpekas att hon hade mina skor på sig), var där i god tid, vi är ju inte bara svenskar utan även väldigt nyfikna av oss. Det droppade in folk från övriga institut, likaså uppsvidade, italienare affilierade med studiet av antiken, ex-pat svenskar av typen blondering och stelt leende, men flertal stolar var tomma, då nästan en tredjedel var reserverade för the Royal party. Så, där satt vi, och vi väntade och väntade och väntade, det hade nämligen skett förseningar i programmet. I min rad lyckades vi bli ganska fnittriga, bl.a. av det faktum att ingen av oss hade klocka (eller om man hade, så fungerade den ej), vilket säkert säger något om humanioras tillstånd. Minister Lars L hade redan anlänt och kikade emellanåt i smyg in i salen, ville väl inte sätta sig där för allmän beskådan allena, gav till slut upp att låtsas vara osynlig och satte sig på första bänk med näsan i broschyren om institutet. (A word about the chairs, det var våra fina biblio-stolar, de som vi sitter i var dag, som användes till den första raden, den av honnörskaraktär, och det uppstod viss dispyt därefter vem som skulle få vilken till sitt skrivbord, de där di kungliga suttit var naturligtvis högt i kurs, och ingen ville sadlas med minister Ls; bad luck, you know.)

Äntligen, efter vår väntan inträdde kungaparet med ca 40 minuters försening, båda brunbrända, drottningen i någon slags knallorange dräkt och med ett entourage på åtskilliga individer (bl.a fru Bildt, en militär med raggig nacke och halva ambassadpersonalen). Institutets direktör höll ett inledningsanförande om institutet, med fina bilder på gamle kungen och annat skoj, och berättade om den enorma renovering som varit senaste året. Därefter tog professor Broccoli vid, en riktigt arkeologisk höjdare, som höll sitt på italienska, vilket var underbart ty det gav en tillfälle att se en simultantolk in action, en skäggig herre som satt lutad fram mellan kung och drottning. Vacker, som alltid då italienska akademiker talar, och en lång utläggning om poeten Ulf Nilsson.

Slutligen var det dags för den mest genomövade presentationen, presentationen av via Tiburtina-projektet och dess visualiseringar. Eller, jag vet inte om det var den mest genomövade, det är dock den vars repetitioner jag hört mest om, då de två doktoranderna som höll i den gärna berättade om de missöden som skedde vid inövandet. Det är t.ex mycket enkelt att blanda ihop ”archaeologist” och ”alcoholist” när man presenterar sig själv i en så pressad situation, att det slutligen fick bytas ut mot ”scholar of archaeology”, för att inte dra vanära över hela den akademiska kåren inför kungligheter och högskoleminister. Det gick utmärkt, kan jag berätta, otroligt snygg och informativ presentation.

Låt mig sticka in med att så fort det släcktes ner i salen för denna presentation drog en försvarlig del av italienarna fram sina mobiler och fipplade, bl.a den store Broccoli, ett intressant kulturellt fenomen. De kanske alla live-twittrade kungabesöket? (Vi var för övrigt strängeligen förbjudna att fotografera, men en av våra egna lyckades få en fantastisk bild i smyg på kung och direktör, där de såg härligt intima ut. Kvällstidningar, hör av er!)

Deras majestäter och excellenser lämnade så salen, roligast var de som försökte hänga på det uttåget för att verka knutna till hedersgästerna. Dagens huvudpersoner drog sig tillbaka och några utvalda fördes dit för att konversera (vad jag lyckats utröna så ställde kungen intresserade arkeologiska frågor, och en viss utbildningsminister frågade de ditkommenderade doktoranderna hur länge de hade kvar och annat impertinent, som att fråga en dam d’un certain âge om hennes ålder, eller än värre, vikt), vi övriga ålades att sitta kvar för att inte vara i vägen och för att inte det skulle rusas mot snittar och bubbel på ovärdigt vis.

Slutligen släpptes vi ut på gården för mingel, dricka och fantastisk plockmat; högar av den godaste parmesan, jordgubbar på spett, gudomliga små salta snittar, som senare följdes av pyttiga bedårande minidesserter, tänk dig kastanjestora sachertårtor, fluffiga petitchouer som stora hagelkorn och triamisuer i dockskåpsformat. Kungaparet et consortes visades runt i det nya bokmagasinet, gjorde ett litet stopp vid detta cocktailparty (tror inte de åt och drack något, min journalistiska ådra hade helt försvunnit vid det här laget, sprang mest efter brickan med snittar) och vinkade sedan vänligt (mest drottningen, som fått åtskilliga anhängare, ”hon utstrålar en sådan värme…”) åt oss alla vid återvändandet till bilen. Jag har för mig att de hade svarsmiddag el dylikt den kvällen, och vi fick se vår kära direktör svida upp sig i galastass och försvinna iväg, medan vi, med vad-är-väl-en-bal-på-slottet-attityd, tömde de sista flaskorna på den nyskrubbade gården. (Av gästerna gick finnarna, föga förvånande, sist.)

Vi som fick stanna hemma hade et visst behov av urladdning efter den anspänning som legat över institutet den senaste tiden, och drog ut på stan. Vi drar en glömskans slöja över den aftonen, men ett litet tips är att vid barrundor av detta slag bära en klänning i liknande nyans som dina Negroni, så när du slutligen börjar spilla, skadar det inte tyget nämnvärt eller permanent.