Napoleon imperator

Vi hade storm här igår, med emellanåt öppna skyar och ballistiskt flygande kottar, samt livshotande grenar som föll varhelst, och även idag regnade det duktigt emellanåt, men denna dag lystes upp och var i sanning lysande tack vare ett besök på ett av Roms många muséer, Museo Napoleonico (brukar inte referera besök av det slaget, det finns andra som gör det bättre, men detta är kanske ett lite mer obskyrt museum, och förtjänar att dras fram i ljuset for my fellow Napoleon-enthusiasts).

Det ska erkännas att detta mest är för oss som är fanatiska i kunskap av Napoleon och bortglömda Bonaparter, ty muséet är som vanligt ytterst dåligt skyltat, och det helt på italienska, och om man inte som vissa (guilty!) är sjukligt bevandrad i deras genealogi så ger det nog inte så mycket.

Samlingarna och lokalerna är donerade av en riktigt dunkel släkting, Giuseppe Primoli , man får en känsla av att hans stora prestation var att kuratera och pyssla med souvenirerna från sina mer illustra släktingar, och det hela tillföll staden Rom 1927. Egentligen är inte muséet så förvånande om man betänker det kejserliga husets täta band med Italien och korsikanska ursprung, dock är lite speciellt pga källan till samlingarna.

När man träder in, efter att betalt den hutlösa summan i inträde, är det väl tänkt att man ska ha något slags kronologiskt upplägg i grevens gamla salonger, och då är det förstås först och främst Napoleon, Napoleon och mer napoleon, med enstaka porterätt av Josephine och Madame Mère i storstilad empir, men det roliga börjar strax med storslagna bilder på systern Elisa, som fick flera förnäma italienska titlar.

Därefter, än pampigare framställs Caroline Murat, då hon ju blev drottning av Neapel i någon av alla titeldistributioner som den store brodern gjorde (hennes son övertog dessutom prinstiteln av Ponte Corvo fron en viss svensk kung). Här finns då rikligt med tillfälle att diskutera hennes makes fantasiuniformer (ett galet stick med honom i admiraluniform), eller fräckhet som marsalk, eller bara reflektera över de söta bilder som visar henne assistera vid möten i statens råd.

Pauline får naturligtvis ett eget rum, där man inte bara hittar en avbildning av hennes högra bröst, utan en mängd bric-à-brac som speglar, anteckningsbot etc. som tillhört damen, hon huserade i Rom (i samma park som jag) i och med äktenskapet med prins Borghese. Louis är lite av en doldis, och dyker mest här upp som make till Hortense (vars brors avbild förekommer frekvent i museet, då han ett tag var vice-kung av Italien, och far till en framtida svensk drottning) och far till Nappe III, likaså Jerome, vi hittade dock nog för att driva gäck även med honom, i synnerhet det faktum att alla pretendenter verkar häröra från hans linje numer, och vi återkommer till Lucien och Joseph.

Kungen av Rom, Napoleons efterlängtade son har förstås åtskilligt italienskt, det hör man på titeln. Det finns en fin samling av gulliga propagandastick av kejsaren med avkomma, samt flera utkast till tavlor av typen "Apoteosen av Kungen av Rom". Good times. Samlingen har även en hel del om gossens senare liv, som hertig av Reichstadt, t.ex ett franskt stick som proklamerar hans död ("förgiftad" väser min lika bonapartiske kamrat och musei-följeslagare) pga "bröstsjukdom" , samt den fantastiska saken nedan, en teckning av den forne tronföljarens hand, given till Mussolini av en beundrare (but why?).


Vad som ändå gör detta ett måste är den samling av diverse och spridda släktingars porträtt, oftast med kungliga pretentioner, Bonaparterna hade dynastiska ambitioner som de odlade särdeles, genom att gifta sig inom släkten och vänta ivrigt på restaurationen. Bilden nedan visar Josephs två döttrar (han fick minsann titeln kung av Spanien, förutom dito av Neapel), som framställs som de prinsessor de knappast längre var vid porträttering med tiaror etc, vad som gör den hysteriskt kul är att brevet som de håller i har avsändelseort Philadelphia (Pennsylvania, USA), dit pappa stuckit sedan han avsatts.

Den ena av dessa flickor (Zénaïde) giftes sedan bort med sin kusin, en son till Lucien Bonaparte, som är mkt rikligt representerad på detta museum. Lucien fick sin nobla titel från påven, inte från sin broder, som han inte var på särskilt god fot med (de återförenades dock under de 100 dagarna), men var ändå tydligen intresserad av att hålla samman familjen. (Kusinäktenskapet var lyckat med 12 barn, varav en kardinal, vars habit naturligtvis fanna utställd. Fattas bara annat!) Nåväl, fanns åtskilliga fler och mer avlägsna släktingar där tom jag och my fellow fanatic gick bet på släktskap (for the record, jag är egentligen djupt ointresserad av genealogi och kungliga blodsband, förutom när det gäller Bonaparte-ätten, för de är så party), dröser av individer vars enda prestation var efternamnet, och som girigt och med vita knogar klängde sig fast. Man kan liksom föreställa sig släkträffarna.

Det fanns förstås mycket om Napoleon III och hans olycklige son ("död i Zululand", hur kan man undgå att fascineras!), och propagandasticken där var nästan värda inträdet, vidare fanns flera boksamlingar som tillhört olika individer i den kejserliga familen framme (bl.a några från St helena, mkt intressant, omfattade Plutarkos och Gibbon) men vi gör en praeteritio for brevity och för att komma till en av höjdpunkterna, nämligen herrtoaletten, installerad 2007, berättade en liten skylt. Skåda miraklet nedan:

Den har både sfinxer och kejserligt monogram!

Museo Napoleonico får fyra lagerkransar av fem möjliga, så läs om Desirée, hitta ett utförligt Bonapartiskt släkträd och dra dit!