Ars longa, vita brevis

Ars longa, vita brevis
Om vi får tro Adam Smith (och varför skulle vi i dessa tider inte lita på mannen bakom teorin om den självreglerande kapitalismen?) så är alla professioner i själva verket konspirationer mot resten av mänskligheten.* Viktigt blir då att kunna kommunicera i kod, säg via någon form av jargon. Följaktligen får vi de fikonspråk som dominerar olika yrkeskårers kommunikation, där praktiskt orienterad och användbar terminologi blandas upp med traditionella uttryck och försök att låta viktig eller allvetande. Kan man förklara sövningen som fås av opium med dess dormativa egenskaper(mina ursäkter till Molière, en man som visste mycket om läkare och sjukdomar) kan man imponera på åtminstone de utan latinkunskaper, trots att man inte förklarar något.

Det finns naturligtvis ett värde i ett internationellt gångbart exakt språkbruk med precist definierade termer som möjliggör obehindrad kommunikation. Mycket, men inte allt, av det språkbruk som används kommer från latinet och grekiskan. Mycket inom nyare områden, såsom virologi eller molekylär cellbiologi, använder sig istället av det moderna internationella språket, förkortningar (Även om klassiska språkrötter kan spåras även där, ta t.ex. Human Imunodeficency Virus (HIV) eller Janus Kinase (JAK- ett kinas är ett katalysatorprotein), men vilket språkbruk gäller inte det?). Faktum kvarstår att det inte är latin vi talar utan ett fackspråk med många termer hämtat från latinet. Anledningen till denna massiva stöld är allt från ett faktiskt vetenskapligt arv, tradition, bakåtkompabilitet/QWERTY-syndrom till humanistiska pretentioner och det nämnda behovet av kunskapsmonopol.

Att det faktiskt finns ett arv även utanför det tekniska kan illustreras av det ofta använda uttrycket ”en rar fågel” alt en ”en ovanlig fågel”. Detta sägs när en ovanlig diagnos föreslås eller bevisas (det är precis som på House, jag lovar!) och förekommer i dagligt tal. Ursprungsuttrycket är ”rara avis” hämtat från Juvenalus Satirer, där den fullständiga frasen är ”rara avis in terris nigroque simillima cycno”, ”en ovanlig fågel på jorden och mycket som en svart svan”, där den sista delen tycks betyda ickeexisterande . Det faktum att svarta svanar, som ingen romare någonsin sett, faktiskt finns på andra ställen på jorden illustrerar dels bristerna med induktiva resonemang , dels det faktum att diagnospanoramat skiftar beroende på var du befinner dig i världen.

Det vetenskapliga arvet från antiken är, inom medicinen som andra områden, inte oemotsagt. Observationer och praktiska tips kan än idag vara användbara, medan de underliggande teorierna ter sig något världsfrånvända. Galenos fras ”rubor, tubor, calor, dolor”, ”rodnad, svullnad, värme, smärta”, som beskriver inflammationens kännetecken används än idag som inlärningsstöd. Hans fyrsaftslära å andra sidan, som gett oss de fyra personlighetstyperna (melankolisk, kolerisk, sangvinisk och flegmatisk, efter den svarta gallan, den (gula) gallan, blodet och slemmet) är inte lika kliniskt användbar sedan blodtappning slutat vara acceptabelt för patienterna och är inte helt i linje med de senaste forskningsresultaten.

Finns det då något annat vi kan lära oss av antikens medicinare? Den hippokratiska eden används än idag som etiskt rättesnöre (även om den inte krävs eller används i större utsträckning i Sverige, vårt handlande här styrs i stället av den något mer prosaiska Hälso- och Sjukvårdslagen). Eden har dessutom vissa brister; främst kanske förbudet mot abort och vissa former av kirurgi, och även det mot eutanasi är omdiskuterat idag. Hippokrates(som enligt Aristoteles, i en typiskt småsint formulering, beskrivs som stor enbart som läkare, ej som människa) uttryckte sig(i den mån de Hippokratiska texterna faktiskt härstammar från honom och inte bara tillskrivs honom) naturligtvis ursprungligen på grekiska, men är mest känd i sin latinska översättning. Även hos Hippokrates finns en del som kan anses tvivelaktigt utifrån dagens kunskapsläge (t.ex. ”En havande kvinna har, om hon bär på en gosse, mera färg, om hon bär på en flicka, mindre färg”), men även flera praktiska sentenser som än idag kan vara till nytta.

Titeln till detta inlägg är ett sådant och användes ursprungligen för att beskriven läkekonsten, även om det har generaliserats till att gälla alla hantverk. I sin helhet är uttrycket en fantastisk sammanfattning av känslan, desperationen, man får som nattjour på en akutmottagning första gången: ”vita brevis, ars longa, occasio praeceps, experientia fallax, judicium difficile”. ”Livet är kort, konsten lång, tillfället flyktigt, erfarenheten bedräglig, omdömet svårt”; ”jag har inte hunnit lära mig det här, det är så mycket att kunna, jag måste göra något nu, är det här det jag tror det är, tänk om jag har fel?”. Inte konstigt att vi inom professionen blir tvungna att vända oss till varandra för stöd, börjar prata på ett sätt som kan vara svårt för utomstående att förstå och kanske ibland faller tillbaka på ord vi knappt förstår för att täcka upp våra brister?

*Det är en överdrift och kanske en förvrängning av Adam Smiths åsikter i båda fall; mina ursäkter även till honom.