saeclorum nascitur ordo

Live:

16.16 En fullsatt sal, vi möts av Vergilius' fjärde eklog, v 5-10 på bildkanonen, jisses vad med folk, M kramar alla (förutom R)som anländer. Usual suspects, men även en del okänt folk.

16.17 Vi börjar. M förklarar att hon lämnar sin post om 2 veckor och sålunda håller denna avslutningsföreläsning, samt att denna dag är klassiska föreningens 100årsdag. M har varit ordförande i 13 år. På uppmaning räcker alla närvarna medlemmar upp handen, vi är många och starka!

16.19 Detta är även en hyllning till Vergilius, den bäste, störste och främste.

Vi kommer mest prata om herdedikterna, de övriga kommer vid M:s 70års föreläsning, och om dess after-life.

16.20 Vergilius medeltida magiska rykte, "löstes från sina verk", var trollkarl, stjärntydare usw.

16.21 Det sades på medeltiden att vergilius byggt ett palats i Rom ,av vissa kallat Colosseum (sic!), fullt av magiska statyer, varje skulptur, som symbolyserade varsinn provins, hade en pingla, på taket fanns en riddarstaty. Respektive pingla pinglade om det bliv uppror i respektive provins, och riddaren svängde sin lans ditåt. Byggnaden skulle stå "tills en jungfru nedkommer", vilket de trodde skulle vara för evigt, men då Jesus föddes störtade palatset samman. Var detta en profetsia eller bara en liknelse som kom på skam???

16.26 Först hade de kristna en fientlig syn på de pagana kulturen, men sedan ville de föra över honom till sin sida, trots att han var hedning.

Kristendomens rötter i den hellenistiska kulturen kan definitivt smälta ihop finfint med Vergilius och hans rötter i antik filosofi.

16.28 Lactantius (ca 300) menar att Vergilius inte var långt från sanningen, se A. 6.724-727 och G.4.221-224, ty Gud sträcker sig genom all jord...

16.31 Den viktigaste var förstås fjärde eklogen (se ingress). Eklogerna är söta små möten mellan herdar, klassisk pastoral med mycket växelsång, dock inte 4 eklogen. Annorlunda, en profetsia en spådom, förkunnar n ny tid ska bryta in, paradisiskt liv. Är riktad till Asinius Pollio, sålunda väl daterad. Bakgrunden är det vidrig inbördeskriget och dess efterverkningar som förhärjat allt.

16. 34 Skriven i förhoppnin om ett fredsfördrag, detta är den faktiska bakgrunden. Denna nya paradisiska sagovärd är kopplad till en viss födsel, v 5-10, en ny avkomma kommer från den höga himmelen:

Ultima Cumaei venit iam carminis aetas;
magnus ab integro saeclorum nascitur ordo.
iam redit et Virgo, redeunt Saturnia regna,
iam nova progenies caelo demittitur alto.

16.38 Så vem är denne gosse? En liknelse, i stil med "natten är bara barnet"

16.40 Orakellitteratur. Paradismotiv är vanligt. Mirakulös fruktbarhet.

Inga lejon bland hjordarna osv., de bibelsprängda ser säkert likheter.

16.43 Allt kommer bi så bra i fjärde eklogen, v. 28-36, visserligen finns dumheter kvar. En ny Argo, Tiphys och ny Achilles, men därefter paradis.

16.45 Inte omöjligt att Vergilius läst judisk orakellitteratur, var inte ovanligt.

16.46 Har Vergilius reproducerat spådom utan att förstå vad han återger? Syftar han på Pollios kommande söner?
Fin bild från tidig V-utgåva från 1502. Finns på carro!
Gosssen syftar på Octavianus själv, visserligen typ 22 vid den tiden?

16.48 Kunde, menade di kristna, Vergilius vara inspirerad av Gud och sålunda ge en korrekt spådom? Lactantius menar att det handlar om Kristi andra ankomst, dock förstod inte Vergilius vad han skrev.

16.51 Annat säger Konstantin den store, finns på grekiska Oratio ad sanctum coetum, i tal som hölls för höga kyrkliga dignitärer (kanske Nicaea), då kristendomen blivit erkänd, ett försvar för kyrkan och kristendomen (äkthet är omstridd, men låt oss låtsas att det är sant). I diskussion om orakellitteratur vänder sig Konstantin mot att denna skulle förfalskats i efterhand av kristna, tar då upp 4:e eklog, som bevis på att spådomar fanns i god tid innan Kristi födelse. Jungfrun poängteras.

16.56 Tolkningen diskuteras. Troja står för hela världen enligt Konstantin. Skalden har nyttjat diktarens frihet så långt möjligt, var inte hans sak att profetera, han var ju ingen profet. Dikten talar inte alltid klartext, har försiktigt framställt sanningen efter förmåga för dem som förmår att förstå den.
Det är kallt i denna sal.

17.01 M kastar ut intressant idé. Föreläsningar är nämligen ett bra forum för sådant.

17.02 Ifrågsätts sellan att sybbelinsk förlaga finnes.
Kommentarerna blir yvigare och mer fantasirika. Kan finnas mkt som inte änn granskats i manus på kontinenten och brittiska öarna.

17.04 Nu hoppar vi 1000 år. Ett manus som föreligger i 3 handskrifter, italiensk lärd, Zono. Zono resonerar sig fram till att V visst förstod vad förlagan sade, kanske menade V bokstavligen Pollios son, saloninus, men det måste finnas en kristen tanke. Zono beskriver även en försvunnen bok av Ovidius som säger att Kristus kommer födas av en jungfru, denna skrivt lade ovidius i ett elfenbensskrin och tog med i sin grav. Detta är en pseudoskrift som var i omlopp, de vetula, vari O berättar om sin omvändelse.

17.09 Zono hittar även de vise männen i 4:e eklogen, getterna som återvänder med stinna juvrar ska vara de vise männen, fyllda av tro.

17.11 Mkt senare, på 1500-talet skriver en spansk lärd, Vives, i sin kommentar till Eklogerna, att V läst orakel om en förunderlig gosse som skulle förändra världen, men inte förstått detta, utan låtit det gälla Saloninus, däremot är det intressant att vaska fram den kristna meningen, de otrogna ska hålla käft, taceant impii, tyder på att motstånd fanns.

17.14 Vacker bild på spelande herdar, de gör mycket sådant, herdarna.
dafnis sjunger om Dafnis' död E.5.20-28, sedan om dennes apotheos 56-64. Paradismotiv, uppståndelse. Detta ska alltså nligt den lärde ovan vara om vår Herres död och uppståndelse, enligt vissa i antiken tolkat som Julius Caesar.

17.20 Pastores= Kristi apostlar! enligt Vives. Naturen personifieras också, t.ex lundarna är det enkla folket. Vives verkar stå i en tradition, det finns bevisligen kristen tolkning av andra ekloger. Fragment av handskrift från riksarkivet i Oslo, del av kristen kommentar till 9:e eklogen.

17.22 Avskriften är gjord i Norge, förlagan är okänd. Denna eklog sägs vara självbiografisk, det är traditionsenligt två grekiska herdar som möts, starkt tidsrelaterad dock, gäller konfiskeringarna.

Och nu dör min dator, himla skitbatteri.

Tandem!

Äntligen!



Utlysning av platser inom forskarutbildning vid språkvetenskapliga fakulteten, UU, både i latin och grekiska, har nu kommit!

Sök genast, men senast den 29 september!



Ni hittar den här!

qualis gemma micat

Det har hänt så otroligt mycket senaste veckan, iuvenes, därav tystnaden. Bl.a har jag nu firat min stora dag, och bland alla fantastiska gåvor mottagit halssmycket ovan, naturligtvis från den kitschchica Lovisa.

Bilden på berlocken passar utmärkt då jag idag ägnar min dag åt gudar och Vergilius. sålunda ska jag iväg på M V-S föreläsning; ALLA TIDERS VERGILILUS. GLIMTAR UR SKALDENS ‘AFTER-LIFE’, nu kl 16.15 i Ihresalen. Liveblogg utlovas.

haec omnia vel Civitatibus singulis servantur vel populo

Den rödskäggige är nu resolut utkastad, vi hoppas alla han återkommer någon gång, men nu är det mig ni får dras med ett tag.

Jag följer med en besvärande besatthet det amerikanska valet (vilket jag kanske nämnt tidigare), och min omgivning börjar bli ganska trött på att höra den senaste teorin om vem som är moder till Trig Palin, sålunda är det trevligt att upptäcka inte blott jag engagerar mig alltför ivrigt i valkampanjen (från Language Log):

"Many commentators have observed that John McCain is campaigning as if it were the Democrats, not the Republicans, who had been in office for the last eight years, hoping that voters will forget about George Bush and view the Republicans as the party of reform. If only more people had a classical education, McCain's choice of Sarah Palin as his running mate would have provided yet another point for the Democrats: the Ancient Greek word whose transliteration is the same as her family name, πάλιν, means "again" or "back"."

Och som en kommentator påpekar längre ner på sidan, om man behöver ytterligare orsak att inte stödja denna anti-choice tok:

"It can also mean simply "backward," which describes her views pretty well, too."

Slutligen, för att vara på en smula Gustavus=Augustus-humör (Adolphus= Ah, plus do!), vad blir Obama baklänges?

(Svaret hittas bl.a här)

Quidquid latine dictum sit, altum viditur

Jo, jag kom på en sak till: efter en vistelse på klassisk mark är det onekligen ganska kul att komma hem och mötas av den eminenta modetidskriften King som i ett nummer (6/2008) gör vad om inte att besvara alla insändare med latinska sentenser som den ovan. Detta för att, som man skriver, ”höja nivån på insändarsidan.” Detta är ju ganska skojigt för oss humanister som plägar läsa modemagasin. Men det är väl också en ganska intressant illustration av vilken status latinet trots allt fortfarande verkar ha. Detta med hur ”stilfullt” det är att kunna slänga ur sig ett latincitat eller två tycker jag man ständigt och jämt ser exempel på.

Huruvida detta verkligen är bra för latinets eller latinstudiernas fortlevnad kanske, när allt kommer omkring, inte är helt självklart – det kanske kan leda till en stelnad syn på latinet som språk, och på ”klassisk” och ”antik” kultur? Detta, kära bloggonauter, är nu inte en fråga som jag kan besvara – men jag diskuterar den gärna. Det får dock bli i ett annat sammanhang – min tid har runnit ut och som ni ser är SDIL redan tillbaka. Tack för den här gången - curate, ut valeatis!

ex intervallo

Ah, en nästan avslappnande frånvaro, har faktiskt inte tänkt på er alls.

Jag tackar innerligt Ragnar för hans strålande insats, belöning kommer vid tillfälle, och jag hoppas ni uppskattat hans inlägg med en underbar och stimulerande spännvidd, vilket kan vara trevligt som omväxling, men nu är jag åter och in charge.



Sålunda, veckan får inledas med de små notiser som jag väl skulle lagt här under den forna gågna:



- Inför "skolstarten" (det är svårt att skriva annat då reccarna/novischerna räcker en typ till midjan, klagar över "läxor" och aldrig hört talas om predikat) hade GP en utmärkt liten sak om den latinska uttrycksfloran vid universiteten och bakgrund till detta:



"Ett annat skäl är att universiteten redan från medeltiden var tänkta att fungera som internationella nätverk, enligt ett påbud från påven, berättar docenten. Genom latinet förstod man varandra även över landsgränserna.

...

- Och latin var en identitetsfaktor. De lärda talade latin. De som inte förstod var obildade. Än i dag, när engelskan må sägas har tagit över som världsspråk, är det en obruten tradition med latinska termer som universitetsterminologi.- Kanske har det fortfarande viss internationell funktion, menar Christina och ler. Och det ger lite av en identitet, latin är en kulturbärare. Det är roligt och högtidligt att använda."



-Jag har flängt löjligt mycket till Stockholm förra veckan dels av privata skäl dels för att sitta i långa möten om doktornadvillkor samt i allmänhet diskutera hur man ska förhålla sig till de förestående omvälvningarna av våra universitet och högskolor som lär komma i och med ändrad lagstiftning, nya organisationsformer och avgifter. Det är ju inte så att jag redan innan hade nog att fundera över, utan det känns helt ok att man ligger sömnlös och grunnar på pro et contra vad det gäller stiftelseuniversitet, eller varför ingen påpekat att den kära universitetskanslern har sådant uselt rykte i doktorandsammanhang.



- Och när man är i den nämnda staden går man naturligtvis och hänger på Rönells, men även Hedengrens, i synnerhet eftersom deras årliga engelska bokrea pågår!

Ni bl.a den tjusiga Penguinutgåvan av Robin Lane Fox' The Classical World och Vernants Ancient Greek Myths för blott 69 kronor styck.



-För att fortsätta på temat socialt engagerade filologer (cf Vernant et al) var det en fin UnderStreckare om den svältkatastrof som drabbade det ockuperade Grekland 1941–42:



"Bland dessa fanns ett antal handplockade arkeologer och klassiker som ansågs lämpliga då de kände landet och i de flesta fall talade grekiska: Axel W Persson i Uppsala som fungerade som ledare på centrala Peloponnesos och som kände både folket och topografin väl efter otaliga grävningssäsonger, Christian Callmer, Einar Gjerstad, Torgny Säve-Söderbergh, Stig Wikander och Sture Linnér. Med i gruppen – men inte som officiell delegat – fanns ­också Perssons hustru, läkaren Elsa Segerdahl-Persson, som gjorde viktiga insatser, särskilt för barnen. Ejnar Gjerstad sägs ha upptäckt att hans förmåga att klassificera och pussla ihop antika keramikfragment kom väl till pass vid genomgången av de stora sändningarna med kläder och skor som skulle paras ihop – tack var honom och hans kollega osteologen Nils Gejvall kunde många greker promenera omkring i skor av samma storlek och modell."



- Engagemang av något annorlunda art hittar man, som vi redan vet, i Norge. Den senaste utskicket från solidaritets- och kamp-enheten Klassiske språk NTNU lyder sålunda:



"Tyvärr har jag inte kunnat skriva till er stolta krigare på väldigt länge. Men det betyder inte att ingenting händer. Tvärtimot händer det ganska mycket. Vi har nu i dagarna som varit både ordnat med studentföreningen som väcks från de döda redan i veckan som kommer och vi har i skrivande stund ett femtiotal på listan. Alla dessa blir sänt en invitation till allmöte och är det några av er där ute som vill delta på detta så sänd mig svar på mailen här med e-mail adressen din så ska självklart du också bli inviterad. Vi har redan flera fina punkter på programmet i semestret som kommer. Det spänner sig från apollinska teaterbesök, kärleksdikt på latin till framförande av oldgrekisk arkaisk sång i en dionysisk kontext i ett mysigt miljö. Så har vi i tillägg per dags dato undervisning i Sanskrit och grekiskt, inte i NTNU´s regi men på kvällstid och på fritiden till vår goda professor Wahlgren. Vi är ett tjugotal som studerar detta, skulle vilja se vilka andra ämner som skulle få så stor uppslutning med studenter som inte bara är ute efter att sanka [samla?]studiepoäng..."



Om ni inte är rörda nu, så har ni hjärtan av sten. Hur kan någon klaga på dagens ungdom!

Och tilltalet 'stolt krigare' mottager jag gärna ofta.



- Engagemang kan även finnas i de små tingen, och sålunda vill jag tacka Anonym i tråden "TI IVLIVS AQVILA POLEMAEANVS COS PATREM SVVM" som spontant drog en lans mot latinfrågor ställda i kommentarerna. Att detta missbruk ännu finns är till stor del mitt fel, jag har tänkt länge på att ordna en liten info-ruta om hur den tatueringssugne ska gå till väga, men tyvärr ännu inte kommit till skott. Gratias maximas till Anonym, som sade det jag länge haft på tungspetsen.



- Har även under min paus hunnit fylla 30. So far, so good...

O Deus, ego amo te

är titeln på en motett för fyra stämmor skriven av Benjamin Britten (1913-1976). Texten, av Jesuiten och poeten Gerald Manley Hopkins (1844-1889), är dock på engelska:

O God, I love thee. Not out of hope of heaven for me,
nor fearing not to love and be in the everlasting burning.
Thou, my Jesus, after me didst reach thine arms out dying,
for my sake suffer´dst nail and lance, mocked and marred countenance
sorrows passing number, sweat and care and cumber, yea and death,
and this for me, and thou coulds see me sinning:
then I, why should I not love thee, Jesu, so much in love with me?
Not for heaven´s sake, not to be out of hell by loving thee;
Not for any gains I see; but just the way that thou didst me I do love and I will love thee:
What must I love thee, Lord, for then? For being my king and God. Amen.

Motetten är en av sju i en samling betitlad A.M.D.G. – Ad maiorem Dei gloriam, vilket är Jesuitordens valspråk. Britten arbetade med denna samling i U.S.A. hösten 1939. Motetterna skulle framföras av en engelsk kör i november samma år; krigsutbrottet i september omintetgjorde dock dessa planer. Britten avbröt arbetet med de sju motetterna och publicerade dem aldrig. Kanske hade detta att göra med att motetterna kom att bli ganska svårsjungna, kanske hade det på något sätt med kriget att göra. Det är i alla fall inte svårt att höra ekon av det hotfulla världsläget i musiken. Men den har samtidigt också en ton av innerlighet och förhoppning.

Fyra av motetterna ur Brittens A.M.D.G kommer att framföras i Uppsala domkyrka lördagen den 4 oktober, tillsammans med musik av bland andra Joseph Gabriel Rheinberger och Ralph Vaughan Williams (ja, OK, jag sjunger i den kör som kommer att stå för underhållningen, men jag tänkte att jag väl i alla fall kunde nämna det).

Ordo domus Sanctae Mariae Theutonicorum

var det officiella namnet på den riddarorden som är mer känd under namnet Tyska Orden. Därmed anknyter vi till gårdagens tema, men byter geografiskt fokus något. Precis som Johanniterorden grundades Tyska Orden i samband med korstågen, närmare bestämt i samband med tredje korståget 1189-1191, där bland andra den inte helt okände Rikard Lejonhjärta deltog. Korsfararna från Tyskland hade det nu illa beställt med sjukvård. Alltså bildade man en egen orden för att organisera detta, en orden som snart nog ombildades till en riddarorden.

När väl korstågen i det heliga landet rann ut i sanden var problemet att korståget som rörelse hade blivit något av en fast institution i Europas stater, inte minst på grund av riddarordnarna. Det behövdes därför nya hedningar att bekriga och lösningen på detta problem fanns i östra Europa, där det fortfarande fanns hedniska folk. Tyska Orden som redan tidigt hade etablerat sig som en maktfaktor där förlade därför hela sin verksamhet dit, till det som senare kom att bli det tyska Ostpreussen. Slaget vid Tannenberg (eller Grünwald, som det kallas i Polen) 15 juli 1410, då Tyska Ordens riddare besegrades av Polens och Litauens förenade styrkor, brukar markera slutet på Tyska Ordens stormaktstid. I likhet med många andra ”avgörande slag” är det något tveksamt exakt hur betydelsefullt slaget egentligen var, men det kom att få en oerhörd symbolisk betydelse både i tysk och polsk historieskrivning.

Tyska Ordens högkvarter var borgen Marienburg. Malbork, som borgen idag heter på polska och som är världens största borg, har stått kvar till modern tid. I januari 1945 förskansade sig tyska trupper i borgen – en rätt meningslös gest i ett krig som ju redan var avgjort. Borgen belägrades i två månader innan den kapitulerade. Vid det laget var den till stora delar totalförstörd. Idag är Malbork till stora delar restaurerat, med på Unescos världsarvslista och ett av Polens största turistmål. En guidad tur, då man ändå bara ser de centrala delarna av borgen, tar ca 3 timmar: att gå runt därinne är lite som att irra runt på en flygplats.



Malbork, med ordensmästarens palats i bakgrunden.

Utanför ingången står ”Ordensriddare,” ganska lika de ”centurioner” som står utanför Colosseum i Rom, och låter sig avfotograferas tillsammans med turister, antagligen mot en smärre penning. Jag frågade inte, men jag antar att det är polacker som dragit på sig Polens gamla ärkefiendes munderingar. Är detta ett exempel på att man inte alltid måste bli fast i historien? Eller bara på att allt som går att tjäna pengar på, kommer folk att försöka tjäna pengar på? I vilket fall tycker jag det är hoppingivande på något vis. Och en sån där ordensmantel vore definitivt något att ta med till medeltidsveckan i Visby – de är onekligen rätt snygga.



Moderna ordensriddare möter turister.

Salva nos domine vigilantes

Salva nos domine vigilantes
Custodi nos dormientes
Nisi dominus custodierit civitatem
Frustra vigilat qui custodit eam

Denna inskrift står att läsa ovanför en av portarna – den sjätte av sju - till St. Petersborgen i Bodrum i sydvästra Turkiet. Borgen, som var en av Johanniterordens viktigaste stödjepunkter, anlades av den tyske riddaren Henrik Schlegelholt 1402. Som byggnadsmaterial använde man till stor del sten och marmor från de antika ruiner som fanns på platsen och de var nog många. Här fanns nämligen under antiken staden Halikarnassos, där ingen mindre än själve Herodotos föddes. Staden hade under 300-talet f. Kr. hade varit residensstad för den lokala härskarfamilj som brukar kallas Hekatomniderna efter dynastins grundare, Hekatomnos.

I Halikarnassos lät den främste och mest kände medlemmen av dynastin, Mausollos, uppföra det praktfulla byggnadsverk som kom att uppkallas efter honom och som kom att bli känt som ett av antikens sju underverk. Av det famösa mausoleet finns nu i princip ingenting kvar förutom en grop i marken; denna grop måste betraktas som en av de mest överskattade antika ruiner som finns att se (lustigt nog är en av de andra också ett av antikens sju underverk, nämligen Artemistemplet i Efesos). Danska arkeologer har i alla fall gjort ett imponerande detektivarbete med att försöka rekonstruera hur mausoleet kan ha sett ut.

Men till stora delar finns alltså resterna av mausoleet antagligen i St Petersborgen. Johanniterna byggde sedan ut borgen kraftigt runt år 1500. När de blev utdrivna från Rhodos av ottomanerna övergavs borgen 1523, och Johanniterna drog sig tillbaka till Malta.

Bodrum utgör idag en fascinerade blandning av de olika kulturarv som är resultaten av stadens brokiga historia. St Petersborgen inhyser idag ett rätt berömt museum för undervattenarkeologi. Om man inte vill titta på skeppsvrak (det finns kanske gränser för hur mycket amforor man orkar se på en dag) kan man gå runt och titta på de vackra vapensköldar korsriddarna lämnat efter sig. Annars är Bodrum en fashionabel semesterort, inte minst för välbeställda Istanbulbor. Man kan bland annat hyra enorma lyxyachter för resor längs med kusten - fråga mig inte vad det kostar. Eller så kan man gå till det berömda utomhusdiscot Halikarnas, enligt Lonely Planet länge det mest högljudda discot i Medelhavsvärlden. Inträdet kostar 25 euro, men då ska en drink ingå i priset.

Välkommen till Halikarnas(sos)!

TI IVLIVS AQVILA POLEMAEANVS COS PATREM SVVM

I Efesos byggde en viss Tiberius Julius Aquila ett bibliotek som ett äreminne över sin far, Tiberius Julius Celsus Polemaeanus. Denne hade varit konsul år 92 och proconsul över provinsen Asia 106/07. Julius Aquila var själv konsul år 110. Om allt detta berättar inskrifter på bibliotekets fasader. Dessa inskrifter är på både grekiska och latin. Fyra namngivna statyer som flankerar ingångarna till biblioteket visar på Celsus dygder – sophia, arete, episteme och ennoia.

När man pratar om romarikets kultur är det fortfarande ganska vanligt att vi talar om en västra halva av imperiet, som var latinskt, och en östra som var grekisk. Var nu Celsus – eller kanske snarare Aquila, som trots allt byggde det så kallade Celsusbiblioteket – en romersk ämbetsman som i denna östra halva av imperiet ville omge sig med lite ”grekiskt kulturellt kapital”? Var de grekiska inskrifterna bara till för stadens locals, som bara talade grekiska och inte begrep latin? Eller var det kanske helt enkelt naturligt för Aquila att uttrycka sig både på grekiska och latin? Frågan är öppen. Men jag tror att den sistnämnda idén är den mest intressanta, eftersom den utgör en nyckel till varför romarriket höll ihop så länge och kunde lämna så djupa spår efter sig. Det måste, enkelt uttryckt, ha varit möjligt att vara både romare och grek, samtidigt. Det gör i mitt tycke den här uppdelningen av romarriket i ”väst” och ”öst” något missledande.

Ruinerna av Efesos är idag ett av Turkiets största turistmål. Många av de turister som kommer är deltagare i kristna pilgrimsresor som reser i spåren av Paulus, eller för att se Marias dödshus (Maria och Johannes ska enligt en legend båda ha slutat sina dagar i Efesos). Celsusbiblioteket har blivit en del av Turkiets ansikte utåt: fasaden syns ständigt på affischer på turistbyråer och finns dessutom på en av liresedlarna. Delaktigheten i den romerska kulturen verkar idag vara ett viktigt argument för Turkiet, när man vill visa på landets samhörighet med Europa; Celsusbiblioteket tycks ha blivit något av en symbol för detta. Det är intressant att Aquilas äreminne över sin far kan tolkas som ett försök att uttrycka kulturell samhörighet mellan öst och väst, då som nu.


















Celsusbiblioteket i Efesos.

I morgon: korsriddare.

Memento putei inter quatuor taxos…

Två män sitter i ett rökrum (efter en god middag, får man förmoda) och diskuterar gamla skolminnen. Den ene för på tal alla de ”spökhistorier” som han hört förknippas med olika skolor. Den andre säger då att han faktiskt var med om något ganska konstigt under sin skoltid. En dag skulle skolgossarna öva på olika latinska fraser som handlade om Att Minnas. De olika pojkarna skriver olika mer eller mindre ointressant saker som ”jag minns min fader.” En av eleverna får dock för sig att skriva som ovan – ”minns brunnen mellan de fyra idegranarna.” Han kan i efterhand inte förklara hur just den frasen dök upp i hans huvud: han kom bara på det. Men när läraren läser detta verkar det som om han blir nervös. Något senare händer en annan märklig sak: eleverna ska öva sig på att skriva sentenser med konditionala uttryck. När läraren börjar gå igenom de lappar som eleverna skrivit finns där en på vilken det står skrivet – med okänd handstil och med rött bläck, som ingen i klassen använder: si tu non veneris ad me, ego veniam ad te…

Dessa olycksbådande händelser tilldrar sig i berättelsen A school story, av Montague Rhodes James, mer känd rätt och slätt som M. R. James (1862-1936). Utgången av historien ska inte förtäljas här: nog sagt att det slutar med att läraren försvinner – och med att två skelett långt senare hittas i en brunn.

M. R. James brukar räknas som en av de främsta författarna till spökhistorier. Exemplet ur ovanstående berättelse är ganska typiskt för James stil, ty James var inte bara författare, utan också akademiker ut i fingerspetsarna. Han var en betydande kännare av engelsk medeltidshistoria och medeltida manuskript; han var rektor på King´s College i Cambridge och slutade sina dagar som rektor på Eton. Och så skrev han ibland spökhistorier. Man kan tänka sig att han skrev en om året, hade den klar lagom till juletid, varvid han läste den högt för sina vänner. Detta kanske ägde rum i ett bibliotek, fullt av läderband, vid en trivsamt sprakade brasa. Det är i alla fall så det känns när man läser hans spökhistorier. De är oftare trivsamma och atmosfäriska än rent otäcka - även om det händer, det med. M. R. James höll sig till principen att det otäckaste spöket är det som dels uppträder i en välbekant miljö (inga dystra borgar i Transsylvanien här, alltså), dels aldrig egentligen visar sig – förutom i läsarens fantasi. James lämnar ofta åt läsaren att ”fylla i” vad som händer. Det är det som gör M. R. James berättelser så trivsamma, men samtidigt begåvade med något Omisskännligt Olycksbådande.

Och så var det då det där med den klassiska bildningen. Man behöver inte vara slängd i latin, hemma i engelska medeltida kyrkor eller bekant med universitetsbibliotek och deras dammiga luntor för att uppskatta M. R. James historier – men det underlättar. Och i fall det plötsligt skulle dyka upp ett hotbrev, avfattat på latin, från Den Andra Sidan så kan det ju inte skada att vara föreberedd.

Spöken från det förgångna av mer allvarligt slag avhandlades för övrigt i går kväll i Uppsala Universitetshus sal X, då en namnkunnig panel under ledning av Arne Ruth diskuterade Uppsala universitet och nazismen. Ett tema som ständigt återkom i diskussionen var ”det antisemitiska bakgrundsbruset.” Detta uttryck myntades Stephane Bruchfeld och har utvecklats av Karin Kvist Geverts, som deltog i panelen och som disputerar nu i september vid Uppsala universitet på avhandlingen Ett främmande element i nationen: Svensk flyktingpolitik och de judiska flyktingarna 1938 – 1944. Det var detta ”bakgrundsbrus” som gjorde att antisemitiska åsikter kunde ”normaliseras.” Ett annat tema som ständigt återkom var hur splittrade svenska akademiker, inte minst studenter, var under 30-talet vad gällde synen på Nazityskland. Jag undrar var de akademiker som då företrädde den ”klassiska humanioran” stod?

I morgon: bibliotek.

Meminerimus...

Ja, det är alltså jag, Ragnar Hedlund, som ska underhålla/irritera/tråka ut er med mer eller mindre väl genomtänkta inlägg här under den kommande veckan. Detta är min första utflykt i bloggosfären och det känns mycket spännande. I fall jag hade en egen blogg antar jag att jag skulle fylla den med tänkvärda texter om, tja, kanske flygmotorer från andra världskriget/obskyr independentrock från det tidiga 90-talet/yttepyttesmå oläsliga romerska mynt (som jag jobbat med rätt länge). Men att bli tillfrågad om att gästblogga känns oerhört ärofyllt. Så när jag fick frågan beslöt jag att ämnena ovan nog inte dög, den här gången. Helst skulle det ju dessutom vara latinrelaterat på något vis. Så nedan följer alltså en första meditation över Att Minnas.

Vem är jag förresten? Det är en fråga jag brukar försöka undvika att ställa mig själv; det blir liksom bara komplicerat. Det kanske kan räcka – så länge i alla fall – med att jag disputerade i våras vid Uppsala universitet på en avhandling betitlad ”…achieved nothing worthy of memory: Coinage and authority in the Roman empire c. AD 260 – 295” (jag var faktiskt tvungen att kolla den exakta titeln: det är skrämmande hur fort man glömmer). Nu under hösten ska jag göra klart forskarutbildningen, sen får vi se vad som händer. Men nu håller vi på att komma ifrån ämnet – memini var det ja.

I ett tänkvärt brev som bevarats från romersk tid serveras inledningsvis brevets mottagare följande uppmaning: meminerimus idcirco te in istam provinciam missum, quoniam multa in ea emendanda adparuerint. Den person som blir förmanad är en romersk ämbetsman på uppdrag i en av rikets provinser. Och det är kejsaren själv som ber den här ämbetsmannen att erinra sig varför han blivit utskickad på uppdrag. Kejsaren är i det här fallet ingen mindre än kejsar Trajanus. Frasen finns – som kanske är bekant – bevarad i ett av hans brev till Plinius den yngre.

Plinius den yngre är väl mest känd för sin ögonvittnesskildring av Vesuvius utbrott år 79. Senare i livet blev han i alla fall utskickad av kejsar Trajanus som kejserlig tjänsteman till rikets östra provinser. Och i denna befattning skriver Plinius brev till kejsaren, om stort och smått. Det ska byggas ett bad i staden Prusa. Invånarna i Nikomedia har spenderat över 3 milj sestertier på att bygga en akvedukt som aldrig blivit klar – den måste bli klar någon gång. Brandsläckning måste organiseras. Ett av de mest berömda och omdiskuterade breven handlar om de här människorna som kallas kristna, och som Plinius inte riktigt vet vad han ska göra med. Stundom verkar han, på det hela taget, inte vara speciellt självständig. Trajanus svarar dock tålmodigt. Någon gång, ibland, kan en viss otålighet med Plinius vankelmod skönjas – som till exempel i fallet ovan, där Trajanus faktiskt till slut påpekar att han skickade ut Plinius just eftersom man har förtroende för honom.

Samtidigt kan man kanske inte riktigt klandra Plinius för att han vänder sig till kejsaren i snart sagt varenda litet ärende: Plinius hade antagligen inte mycket till direktiv eller regelverk att hålla sig till. Ofta framställs ju romarriket som någon slags superbyråkratisk stat, med mer eller mindre anakronistiska moderna förtecken. Andrew Lintott har dock påpekat att romarriket snarast verkar ha varit väldigt underadministrerat. Åtminstone i provinserna tycks romarna faktiskt ha haft väldigt lite personal.

Alltnog: Plinius brevväxling med kejsar Trajanus finns bevarad i bok 10 av Plinius brev. Den historia om romarriket som ständigt tycks återkomma i populärkulturen är en om galna kejsare, blodiga gladiatorspel, djurhetsningar och så vidare. Plinius brev, däremot, ger en fascinerande ögonblicksbild från en sömnig provins i det romerska imperiet, där folk – faktiskt – verkar ha haft det ganska bra. Den historien är också värd Att Minnas.

I morgon: spöken.

magis amica veritas

Det är sent, men jag måste få upp ett sista inlägg innan jag lämnar över bloggen i några dagar till min gode vän Ragnar (vars ypperliga avhandling har tagits upp på bloggen), som borde vara a natural at this, då han inte bara skrivit den vittra boken ovan utan även är en utmärkt populärvetenskaplig skribent samt föreläsare (som på latinfestivalen).

Nåväl, innan han får göra sitt måste jag bara rensa ur frågelådan så nothing festers and goes putrid, under min frånvaro (Vad jag ska göra? Jobba, sitta i heldagsmöten, fylla år och äntligen läsa Maltes bok), och vi har en trevlig liten ansamling att plocka i.

Vår förste korrespondent har vad som kan vara en tatueringsfråga:

"Jag skulle behöva hjälp av någon kunnig i Latin att få detta översatt: "Jag är min egen gud" Hoppas Du eller någon annan påläst människa kan hjälpa mig!"

För att komma till saken, så skulle jag föreslå: Ipse deus meus sum, om du är karl, eller kanske lite snyggare; deus mihi sum.

Nästa brev har en lite annan karaktär:

"En mig närstående ledarsida publicerade häromdagen en artikel (osignerad -vem vet hur den uppstått?) om politisk retorik, och om hur upprepning är en ganska effektiv metod att nöta in sitt budskap.

Artikeln inleddes med en latinsk sentens, om vilken det utbrutit viss turbulens. "Repetitio mater studiorum ­ repetition är all kunskaps moder ­ är en sanning som man gör bäst i att inte missförstå."

Den ena parten i debatten menar att ledarförfattaren glömt bort ett 'est' i sentensen, medan den andra parten menar att 'est' är underförstått.

Går det att på ett begripligt sätt försvara den version ledarsidan publicerade, alltså utan 'est'? Jag vill minnas från mina glada år på gymnasiet att man inom latinet ganska ofta bortrationaliserar ett självklart verb såsom 'est'. Minns jag fel?"

Låt oss börja med de goda nyheterna, Repetitio mater studiorum är inte fel. Det skulle kunna sägas vara ett ord med ett tillhörande attribut, ett helt korrrekt vis att formulera sig på latin, och skulle då hellre kanske skrivas Repetitio- mater studiorum.

Problemet är att Repetitio mater studiorum inte direkt betyder "repetition är all kunskaps moder (studiorum betyder för övrigt inte 'kunskap' utan just 'studier') utan snarare "Repetition- Studiernas moder". Andemeningen är dock korrekt.

Man skulle väl kunna argumentera att est är underförstått och sålunda försvunnit, något som inte är ovanligt i latinet (dina gymnasiehågkomster är inte missvisande), men här skulle jag säga att det snarare betyder "Repetition-Studiernas moder" när det saknar est, men det är förstås en tolkningsfråga, dock tror jag de flesta latinare ansluter sig till den attributiva idén.

Sålunda finner jag att den anonyme skribenten kan andas ut, denne gav en kort latinsk sentens och tolkade (inte översatte) dess andemening i ingressen, och har inte begått något språkligt fel, då denne inte menade att något est skulle tolkas in. Jag gissar att gnällspikarna inte är latinare utan folk som hämtat sin klassiska bildning från sentenssamlingar och sålunda har en mkt inflexibel föreställning om hur latin bör skrivas.

Och slutligen, den bästa frågan på länge från en ständig korrespondent, som kansek inte får ett fullt så bra svar som han borde (någon i publiken som kan hjälpa till?):

"Jag skriver (om du minns det) om spectroskopi [han ska lägga fram den 31 oktober, miser!] och såg att avdelningen avdet ordet är både latinsk och grekisk - trodde det bara var grekiskt, men tji vad jag bedrog mig.
Om du har tid skulle jag bara vilja höra din åsiktom förledet "spectro". En källa säger nämligen följande (källan har jag tappat, men inte informationen):

L: Spectrum - an appearance, an apparition, from spectare, to behold
S: Skopein - to view

Är det korrekt med den latinska delen - och i så fall vilken översättningskulle du välja? Hoppas på apparition - det låter lite mer "fancy"."

Du har helt rätt i att det är en sammansättning av latin och grekiska, den grekiska är skopein- att titta (som du även hittar i horoskop) och att spectrum är latin, från verbet spectare 'att beskåda, blicka, åse, åskåda, vara åskådare', (tänk 'spektakel' eller engelskans 'spectator').

I det klassiska latinet har substantivet spectrum betydelsen 'föreställning' (och inte en sådan på scen) utan en inre sådan. OLD säger än mer utförligt att det är en föreslagen motsvarighet till eidolon (förlåt, kan ej få grekisk font); "emanation from physical objects giving rise to visual and mental images", men detta är mkt klassisk latin.

Det spectrum som dyker upp här i vetenskapen skulle jag gissa grundar sig i ett nylatinskt användande (dvs post medeltida bruk), då det inte var ovanligt att klassiska ord kunde skaffa sig en utvidgad betydelse. Du har rätt i 'apparition', det drar antagligen åt det klassiska (cf engelskans 'specter', eller för di anglofila 'sectre'), men om jag fick göra mig en hypotes skulle jag nog säga att det snarare kommer från ett bruk av vetenskapsmän i vad man nästan får kalla modern tid, ty om jag tittar i ett en hysteriskt gammal utgåva av Oxford Dictionary of English Etomology som ligger här brevid mig berättas det att spectrum i engelskan i sin betydelse "coloured band into which a beam of light is decomposed", så lär det kunnas dras till Newton, och jag skulle gissa att ortet spectrum får sin vetenskapliga betydelse strax pre Newton, men det är blott en hypotes.

Sålunda, för att svara på din fråga, så visst kommer spectrum i spectroskopi från spectrum i betydlesen 'apparition' och 'föreställning', men skulle jag tro, via en senare vetenskaplig utveckling av ordet.

Sådärja. Ragnar, nu är det din tur. Knock them dead.

ludi romani

Sådant här gör en överlycklig:

"De humanistiska fakulteterna vid Lunds och Göteborgs universitet har bifallit en ansökan om medel till ett samverkansprojekt som berör ämnena AKS och Latin. Projektet kallas FokusRom och är initierat av Ida Östenberg och Eva Rystedt för AKS, Cajsa Sjöberg och Gunhild Vidén för Latin. Det utvecklade sig ur en successiv inriktning på romerska ämnen hos de högre seminarierna inom AKS-Lund under HT 07, en första större gemensam och samorganiserad seminariedag på romerska temata för de båda ämnena och de båda universiteten den 29 februari 2008, samt ett under VT 08 begynnande lärarutbyte mellan Lund och Göteborg.

Meningen är att denna samverkan med hjälp av det ekonomiska stödet ska utvecklas vidare i de olika riktningar vi redan börjat pröva och i ytterligare fler. Vi skriver i ansökan att FokusRom möjliggör att historisk, kulturvetenskaplig och språklig kompetens och erfarenhet möts och integreras för att främja ett helhetsstudium av den antika romerska civilisationen. Dessutom ger FokusRom en tyngdpunkt inom ämnesramarna för AKS och Latin. Tyngdpunkten är välbehövlig i ett läge när ämnena aktiverar hela sina bredd i vardagen och på hemmaplan (AKS med antika medelhavskulturer, Latin med klassiskt och senare tiders latin) och när det är just bredden de utnyttjar i sina andra samverkanskonstellationer vid universitetet, främst inom ramen för sina institutioner (där Arkeologi är den huvudsakliga partnern för AKS).

...
Våra närmaste planer gäller genomförandet av två tematiska AKS-arrangerade kurser (15 hp) för respektive avancerad nivå och masternivå, båda till hösten 08, den ena i Lund (’Fokus Rom: Den antika storstaden som landskap och livsmiljö’), den andra i Göteborg (’Memento mori – föreställningar om döden och livet efter detta i de antika kulturerna’), med tillträde för Latinstudenter förutom AKS-studenter, och med lärarkrafter från båda ämnena och lärarutbyten mellan Lund och Göteborg. Vi planerar också för ett heldagsseminarium i Göteborg den 28 november (’Döden i Rom’) i anslutning till Göteborgsmasterkursen. AKS-Lund och AKS-Göteborg kommer likaså under hösten att medverka inom grundutbildningen i Latin-Lund med korta introduktionsföreläsningar kring några temata som väljs för höstterminens textstudium inom Nybörjarkurs II. Ett större arbete kommer vidare att inledas för att upparbeta ett nytt läromedel i latin för grundnivå. "

Och på sikt en masterskurs i Rom!

more romano

En finfin UnderStreckare finner man i lördagens SvD, som prydligt förklarar varför man som privatperson idag nästan inte kan eller bör beskriva sin vistelse i Rom, då oräknerliga har gjort det tidigare och i de flesta fall bättre. (Här kan jag passa på att nämna att jag flyttar dit i januari, vårterminen ska nämmligen spenderas på Svenska Institutet i Rom, och frågan är om man ska fortsätta här då, man kan liksom inte konkurrera med Strindberg):

"Rom byggdes inte på en dag, men kan ­expedieras på en. Det är ett hårt arbete, men angår mest hästen och kusken. Jag har inte kommit för att se. Jag har kommit hit för att ha sett. Kör! – Stanna! Capitolium! Vackra palmer och kaktusväxter. Dioscurerna äro där, och vargarne må förträffligt. Gott! Vidare! – Forum! En ganska liten grop, litet skräpig bara!

Så skriver August Strindberg med omisskännlig provokatorisk stil i sin korta reseskildring ”Rom på en dag”. Omisskännligt är också att denna språngmarsch genom Rom ämnar göra narr av den rika reselitteraturen från den eviga staden. Strindberg visar sig väl förberedd för den omöjliga uppgiften att avverka alla Roms monument på en enda dag. Hans medresenär förvånas över att han redan tycks känna till allt: ”Utantill. Jag bara konstaterar fakta”, är Strindbergs föga entusiastiska svar. En replik som vittnar om de djupa spår grand tour-fenomenet lämnat efter sig vid det förra sekelskiftet. Strindbergs dag i Rom fortsätter med ett besök till Colosseum. ”Ganska storartat”, tycker han, ”men jag föredrar fotografierna”."

punctum temporis

Några evenemangstips (sänd gärna in sådant!):


- På tisdag kan man i Ars Edendi-projektets regi deltaga i ett seminarium lett av Peter Ainsworth; Froissart the Historian, 18:00-20:00, D900, Södra husen, Frescati.

- Torsdagen den 4 september är det PANOPLY, PEGASUS and VIRTUAL VELLUM: tools for electronic editions med densamme, 10:15-12:00, E792, Södra husen, Frescati.

- Måndagen den 15 september håller Marianne Wifstrand Schiebe sin avskedsföreläsning betitlad ALLA TIDERS VERGILILUS. GLIMTAR UR SKALDENS ‘AFTER-LIFE’, 16:15-17:45, i Ihresalen, Engelska Parken, Uppsala Universitet, och om ni ska gå på en föreläsning i år, låt det då bli denna! (Inga latinkunskaper behövs!)

- Den 16 september, 13 - 17, i bl.a Ihresalen, men även Sal 7-0042 och 2-K1028, Engelska Parken, är det Inspirationsföreläsningar och arbetsmarknadspresentationer betitlade "Humanister behövs!".

Visibilium omnium et invisibilium

I mina ständiga studier av sortes vergilianae har jag ju dels varit besatt av att inte hitta medeltida exempel, dels av att hitta de förhoppningsvis många moderna nyttjanden som skramlar rumt i vår samtida litteratur och memoarflora.

Mitt senaste fynd (som hittades genom att googla just sortes v.) är den irländska romanen The first verse av en viss Barry McCrea, en i många avseenden utmärkt bok men som synes inte lämnat många spår då den publicerades 2005.

För dem av er som ständigt letar likar och avarter av "Den hemliga historien" har jag goda nyheter, denna roman har visa drag av Tartts kultbok, ung man vid universitetet, bildningsideal, slutna kretsar, mysterier och en antydan om dekadens. Dock är den en smula mer grounded in reality, protagonisten är inte isolerad på landet utan härjar runt i Dublin, det finns andra karaktärer än nietzscheianska (gör det faktum att jag i princip aldrig stavar Nietzsche rätt på första försöket att jag definitivt inte bör försöka identifiera mig med en sådan kategori?) övermänniskor, verkligheten är närmare och ungdomarna har lite mer gemensamt med verkliga studenter, det messas friskt, öl konsumeras och kurser läses. The first verse är som någon slags korsning mellan DHH, Hollinghursts "The line of beauty" (utan Thatcher, kokain och HIV dock) samt un soupçon de Marian Keyes och Roddy Doyle. Historien cirklar runt sortes, och då i synnerhet bokmagi, som här på intet sätt begränsar sig till Vergilius, utan det slumpmässiga inkluderar här även val av bok (Agatha Christie dyker upp, och det drar nästan åt Jasper Fforde emellanåt). Jag vill inte avslöja handling men det finns ett slags hypersortes, antydan om sekter och urgamla ritualer, allt som man kan begära.

I boken beskrivs sortes på följande vis:

’’It’s a form of divination used for millennia’’ she said, somewhat pompously. ''The Babylonians, Arabs, Hebrews, Egyptians all practised it. The Romans called it sortes, or lots. Simply put, you ask a question and take a random quote as you answer. Everyone knows the one with St. Augustine, where a child’s voice in the garden tells him to pick up a book and read. Tolle, lege. He reads the first lines of the Bible which his eyes falls onto, and what he reads prompts his conversion.* The most famous versions which have come down to us from the Romans are the Sortes Virgilianae, in which they chose lines from Virgil, but it’s a method known in hundreds of versions: the sortes biblicae, the sortes Apostolorum, the sortes sangallenses, and so on.

Synchronicity is a Jungian term for something similar, and we use the terms interchangeably, more or less. Simply put, you ask a question and believe, in advance, with complete certitude, that the right answer to it will be in a passage chosen at random from a book chosen at random. It’s always the right passage."

Och så förklaringen hur dessa sortes fungerar (notera att då väljandet av text även är random finns inte den magic of text som många varianter av sortes bygger på (tex de vergilianska och i synnerhet de bibliska), och sålunda är de knappast givna av någon högre makt utan det är just ett slags kollektivt undermedvetet som ger svaren:

’’The sortes are the main method for connecting with the non-material world, the word outside your own sensory experience. The idea is you connect with this massive bank of collective humanity, a world beond the ordinary mortal one we live in. reawaken the whole graveyard of all human thought, ever. That’s how it’s supposed to work, the questions matching the answers, it’s all energy. Archetypes and energy. Like, some energy of yours connects with some energy of this other world, the world in all writing and art, the world of the dead. Not just dead-dead, but also what is not directly lived, if you know what I mean. So this means doing the synchronicities opens a channel. […]’’

Hursomhelst, läsvärt och underhållande, och ytterligare material för min framtida monumentala studie av sortes vergilianae.


* Nämlich Rom 13.13-14

Novatio non praesumitur

Efter att i princip varit hemma och vänt for jag iväg igen till bukolisk konferensanläggning i skepnad av åldrigt slott för internat och kick-off med fakultetsledning, då för att hålla doktorandfrågornas fana högt.

Kröp tillbaka till rummet nyss, en smula bladig, men inboxen är packad med pressmeddelandet från utbildningsdepartementet om regeringens forskningsatsning (fem olika personer har sänt mig det!), och visst är det intressant, och den som lever får se hur mkt som tillfaller humaniora:

"Forskning är en oundgänglig del av mänsklig kultur. Kunskapstillväxt och strävan efter förklaring har ett egenvärde. Förutsättningarna för forskning har också stor påverkan på Sveriges framtida möjligheter. Goda villkor för forskning öppnar för innovationer, bidrar till tillväxt och fördjupar kunskapen om omvärlden. Det betonar vikten av satsningar som fokuserar på forskning av hög kvalitet, som är innovativ och internationellt konkurrenskraftig.

Regeringens politik är framtidsinriktad. Forskningssatsningen är en del i en större
helhet som långsiktigt stärker Sverige som framgångsrik industri- och tjänstenation, men också som välfärdssamhälle."

Det vore nu lågt att göra narr av meningar av typen "...del av mänsklig kultur.", och att påpeka det repetetiva brukandet av "innova..." skulle i sanning vara ett lågvattenmärke. Istället gläds vi åt:

"Även humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning får ökade anslag."

Och avslutar med:

"Innovation viktigt tema
Innovation utgör ett viktigt tema i den kommande propositionen. Det tar sig uttryck dels i utformningen av ett antal nya former och instrument för det svenska forskningssystemet, dels genom att ett antal specifika innovationsfrågor av betydelse för näringslivets och samhällets utveckling behandlas."

peregrinatio

Igår var sista dagen i Göteborg, och det regnade hinkvis, som sig bör, samt var tryckande fuktigt, även det passade årstidens tradition. Var ganska lat under vistelsen(funderat på vad jag tycker om Joe Biden, å ena sidan någorlunda upplyst i s.k kvinnofrågor, å andra sidan the bankruptcy bill, sådant som vi som är besatta av den amerikanska lånekrisen vet för mycket om), och njutit av den fina staden och dess grönområden, samt fikat med the ones I left behind. Jag flyttade ganska abrupt och saknar alltjämt mycket hela paketet Göteborg. Vandrade runt på min forna instutition (förlåt alla som jag inte hann hälsa på, nästa gång!), hörde klackarna slå mot marmorn och parketten (I kontrast med min sunkiga plastmatta vid UU)och nöjt av magnolians andra blommning på innergården.

Fick höra en del skvaller om det ödesdigra beslutet att inte anta doktorander till hösten (vaddå återväxt), och då jag nog måste tiga still kan jag säga att studeranderepresentanterna är mina nya hjältar. Fick en del nya tankar om fakultetsgemensam antagning av doktorander, och oj, vad ni inte bryr er.

Jag hann även dricka Tokajer med vännen RE, som stack den magnifika (och relativt nyutkomna?) boken "Bernströms bestiarium : en djurens nordiska kulturhistoria" i min hand, än vackrare om man plockar av skyddsomslaget. Det är i princip en samling av djurtexter från uppslagsverket Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid (1956-1978), och ska tydligen vara mkt kompetent redigerat. Det enda misstaget som de tråkiga latinisterna kunde hitta (latinister är de absolut värsta partypoopers, bjud icke sådana på fest)var det typiska felet att referera till latinska böcker i deras genitivform, det mest typiska exemplet är Aeneidos (libri XII har oftast försvunnit)istället för Aeneis, jag tror det här var Rerum rusticarum (då har ofta libri tres liksom fallit bort) istället för Res rustica eller De re rustica.(Och visst var det ngt om Strabo också?)

Jag fick till slut aven se hans egna essä i DN, en alltför blygsam ung man det där, och kan förstås inte låta bli att länka, då det grundar sig i en latinsk text (och för att den är himla intressant):

"Sirma nedtecknade dessa ur minnet och översatte dem till svenska, från vilka Schefferus sedan utarbetade prosaversioner på latin att tillsammans med de samiska originalen tryckas i "Lapponia".
...

"Lapponia" gjorde stor succé i hela Europa efter att den publicerats i Frankfurt 1673. Mycket av uppmärksamheten och intresset berodde på den tidens exotistiska fantasier om den primitive men lycklige vilden. "Lapparna" var högsta mode och "Lapponia" spreds och översattes snabbt till engelska, franska, tyska och holländska (till svenska dock först 1956). Det dröjde heller inte länge förrän visorna började leva sitt eget liv, översättas och tryckas separat. De verkade till och med på sina håll kunna revidera de ursprungliga föreställningarna om folken i norr: "Vem kunde ha trott att det hos lapparna också skulle finnas en poetisk glöd i kärlekssaker?" kommenterade den tyske litteraturhistorikern D G Morhof 1682, uppenbarligen häpen över vad som tidigare ansetts för ett simpelt och råbarkat släkte."

Och när jag äntligen hittat essä-arkivet på DNs hemsida passar jag även på att leda er till denna om Bysans:


"En av Bysans viktigaste insatser var att förvalta det antika arvet. Skolutbildningen var väl utbyggd, och även flickor fick lära sig att läsa. Utbildningen var inte, som i Västeuropa, förbehållen blivande präster; alla med läshuvud bereddes plats. Trots att kristendomen så starkt genomsyrade statsbygget ansågs de antika klassikerna avgörande för alla typer av offentlig karriär, inklusive den kyrkliga. Eleverna förväntades lära sig både Iliaden och Odysséen utantill, precis som i grekiska skolor under den klassiska antiken. Det fanns heller inget avbrott i denna tradition, till skillnad från i Västeuropa där man under högmedeltiden bara läste enstaka latinska klassiker [?], som Ovidius, samt det lilla av exempelvis Aristoteles som förmedlades genom araberna."

maeror

Man är tyvärr lite sen i att rapportera de senaste nyheterna från NTNU och grekiskan där, dock lägger jag nu ut de epistlar som sänts ut via facebook-gruppen Klassiske språk NTNU.

Den 15 augusti sändes följande ut:

"Hej, det finns nu ett mycket fint tillbud för alla interesserade att ta ett minikurs i Sanskrit (och ett i grekiskt). Kurset är inte ett officiellt kurs då som känt vårat kära universitets ledelse inte stötter sådant. Men kurset kommer att börja relativt snart och gå fortlöpande tom 1. Oktober då vår professor lämnar oss till fördel för Cambridge där han ska gästföreläsa. Kurset går på grundläggande grammatik och devanagariskrift."


Den 16 augusti sändes följande, ett vidarebefodrat mail fårn en viss grek-professor, som redan fått se sitt ämne läggas ner:

Eftersom de var så många interesserade i kurset så svarar jag bara med en gemensam mail här ifrån.
"Til studenter interessert i innføring i sanskrit

Vi treffes første gang onsdagen 20. august kl. 15.15 på mitt kontor, rom 6430 på
Institutt for historie og klassisk.

Jeg kommer da til å fordele material og snakke litt om den indoeuropeiske språkfamiljen,om hva sanskrit er for noe, og om devanagari-skriften.
Deretter blir det sannsynligvis en gang per uke, ca 60 min. hver gang, frem til 1.
oktober.Spre gjerne dette videre til fler interesserte.

Så gresk: jeg er villig å gi en innføring også i gresk. Jeg foreslår at vi snakker om
formen for dette på onsdag. Den som bare er interessert i gresk er også hjertelig
velkommen da. Ellers går det fint å ringe eller skrive til meg."

Minns ni, iuvenes, att universiteten, de riktigt gamla och anrika, brukar sägas ha uppstått genom att intresserade av ett visst ämne gick ihop och gemensamt avlönade en lärare? Detta ovan är en tillbakagång till ett liknande system, med det viktiga undantaget att läraren i fråga gör det som universitetet i sanning bör betala utan ersättning.

(Igår var det förändring av text-traderande media med antydan om ny medeltid, idag det föränderliga universitetet med en antydan om en utplåning av allt som man kämpat att återupptäcka sedan medeltiden. Jag vill ju egentligen bara skriva om latin.)

Verba enim per oculos non per aures introducunt.

(Bild visad av professor Z, som lär vara en av de första avbildningar av en tryckpress (Lyon, 1499), och notera hur det nya mediet associeras med döden!)

Det eminenta projektet Ars Edendi har återigen dragit igång sin föreläsningserie för hösten och först ut var nu i torsdags, såsom tidigare nämnts, professor Jan M. Ziolkowski professor i medeltidslatin vid det av svenskar så omhuldade Harvarduniversitetet, med en föreläsning betitlad "From Script to Print, From Print to Bytes, and From Latin to the Vernacular".

Och vad omfattar då en sådan föreläsning? Ryms ett sådant tidsspann på drygt en timme? Både ja och nej, får väl svaret bli. Jag antecknade som en besatt och har två sidor med mitt sedvanliga hieroglyfiska kludd, samt ärn mer i marginalerna på den handout som distribuerades, men vet ändå knappt hur jag ska återge det hela. (Till att börja med hade jag feber och svettades och frös omvartannat på det där mysiga viset, vilket gav det hela en dörmsk aura, och hade verkligen anlänt med andan i halsen.) Nåväl, då det definitvit var en snabb genomgång av tradering av text och editionstekniker, samt attityder till det hela, var det snarare en avstamp till ett bredare problematiserande om text och dess framtid, inte bara i mitt smala område utan allmänt i detta föränderliga samhälle.

Han nämnde naturligtvis Marshall McLuhan, diskuterade fenomentet Kindle och vad den s.k e-boken kommer betyda för printmediet (kindle= antydan om bokbål? E-bok innebär instant gratification etc.), men var över lag inte särskilt konkret utan var snarare ett teoretiserande och ifrågasättande av editing (bl.a tog professor Z upp ett behov av att utbilda om vad editing innebär), editionsteknik, print och de olika media som nyttjas för sådant idag.

Däribland tog han upp just bloggande och internet, i editionssyfte förstås (att editioner skulle kunna vara uteslutande digitala och en ständig interaktiv diskussion skulle kunna ske, och hypertext är som alltid framtiden!), och även i undervisningssyfte (gjorde den universella iaktagelsen att kids today pysslar med mobiler och internet under lektionstid och är vana vid teknik av detta slag) samt ett ätt att få debatten och diskursen bland akademiker att ha snabbare respons, och tog upp en del exempel därpå. (En viss komik uppom då vissa i publiken verkligen ryckte till vid omnämnande av bloggar, något som jag tillskriver en mindre kulturskillnad mellan vårt lilla land där en blogg är en 14-åring i dagens outfit och det akademiska USA där en blogg kan vara något definitivt läsvärt och den akademiska debatten emellanåt sker på sådant vis.)

I just detta med elektroniska texter (och den evinnerliga hypertexten)tog han upp saker som stability of text versus mutability of the web, vilket fick en extra twist under den följande diskussionen då anonymitet i medletidstexter åter togs upp och aven snyggt konstaterades mot de kollektiva projekt (typ wikipedia) som finns på internet, och då det där med accountbility och sources, och slutade med en liten knorr om att Isidorus av Sevilla, Isidorus Hispalensis (som jag har personliga skäl att gilla då han bjuder på fina dativer för min forskning) rätterligen borde vara internets skyddshelgon, "a one man wikipedia, not to careful with his sources".

Nåväl, inte direkt en större mängd konkreta förslag, utan snarare en vision och en diskussion om vad framtiden bär i sitt sköte för skrift och filologi och ett milt, försiktigt call to arms för förändring och nytänk, med en vinkning åt bloggen som medium, vilket blir relevant senare denna torsdagsväll.

Minglet efteråt var yppeligt organiserat tack vare EC, med såväl snittar som bubbelvin, jag var mycket lycklig i mina svettfloder då jag som alltid i ars edendi-sammanhang pratade med fantastiskt fina människor, samt att jag till slut tog mod till mig att tränga mig fram till professor Ziolkowski och med darrande stämma ställa min ödesdigra fråga. Det är nämnligen så att denne nyligen utkommit med antologin The Virgilian Tradition: The First Fifteen Hundred Years, (som jag inte kunnat få tag i för min artikel om sortes vergilianae) vari det viktigaste om t.ex medeltida Vergilius-tradition finnes, och som säkerligen skulle kunnat ge mig ett bättre svar på om sortes v. fanns under medeltiden. Den vänlige professorn svarade att inte han heller funnit några belägg för deras existens under medeltiden, och erbjöd sig t.o.m att skicka mig de relevanta sidorna (då inköpsrutinerna vid mitt kära universitet maler som Guds kvarnar, dock med varierande resultat), och lyckligt lättad övergick jag då till att diskutera the pros and cons of Texas.

Nästa anhalt var Malte Perssons utgivningsfest för Edelkrantz , som var ytterst trevlig. Här kan man återigen ta sig en funderare runt bloggar, jag hade nämligen aldrig träffat festföremålet tidigare, har dock länge följt hans blogg och emellanåt korresponderat, jag var tvungen att be mannen i dörren att peka ut honom, och det var skoj att änligen ses i verkligheten (vad det nu innebär). Och för att stanna i bloggosvären, hade jag ett förvånande och underhållande återseende med Per Gudmundson, utterly ravishing i röd slipover. För att avsluta namedroppingen, så Malte var snäll nog att peka ut Lucas Svensson och jag kunde sålunda tränga mig på och uttrycka min långvariga beundran på mitt sedvanliga coola vis.

Jag försvann relativt tidigt, då tågtiderna styr en Uppsalabos stockholmska umgänge. Mitt emot mig på tåget hem satt två flickor, som under nervöst fnissande och samtal om sina minihundar packade upp de goodie-bags som de precis fått på Café-festen, till vilken de varit i egenskap av modebloggare, och i deras enerverande diskussioner om strategier och synergier vis-à-vis sina bloggar, slog framtiden emot mig som en våg, och jag rafsade ner "bloggarna må inte vara framtiden, men framtiden kommer vara bloggad" i min kalender, vilket jag, då febern försvunnit, inte har någon aning om vad det betyder.

imitatrix

Vi noterar att:

- italienska lokalpolitiker tycker en nöjespark med det antika Rom som tema vore en bra idé. "Möjliga attraktioner är enligt lokalpolitikerna iscensatta gladiatorspel eller möten med självaste Julius Ceasar." (Varför kan inte Caesar stavas korrekt? är det salladens fel?)


- ett Faustina d.ä-huvud i stort format hittats.


- Venanzio är åter från sommaruppehåll, med betraktelser om de provföreläsningar som f.n sker här på institutionen för en gästprofessur i grekiska, och där hittar ni även tiderna för föreläsningarna. (Har själv vare sig besökt eller engagerat mig särskilt mycket i detta pga tidsbrist, men instämmer i att det är högst intressant och viktigt. är även väldigt nyfiken på den nämnda RJ-konferensen, varför kände man inte till den?)


- jag aldrig kan läsa nog om Kristina:

"Crescimbeni skriver med övertygande inbillningskraft hur Kristinas gravurna är utmejslad med en relief som skall avspegla scener i den långa latinska hyllningsdikten från sekelskiftet 1700, Michael Capellaris ”Christinas sive Christina lustrata” (Om Kristinorna eller Kristinas försonings­resa)."


- Bryn Mawr Classical Review har äntligen skaffat sig en blogg, där man hittar senaste recensioner och kan kommenter, anonymt om så önskas!

initialis

Efter den stora födelsedagshelgen (tre kalas på raken)samlar man nya krafter och rensar lite i frågelådan:

"Jag skulle gärna vilja få "Himlen saknar en ängel" översatt till latin. Har letat efter detta länge men inte hittat någon som kunnat hjälpa mig! Hoppas på dig!"


Vi har tidigare, har jag för mig, redan diskuterat begrepp såsom ängel och himmel och hur dessa må översättas till latin i kristen kontext, då man väl får utgå fån ett sådan kontext här, och tar sålunda utan tvekan angelus som 'ängel' och caelum såsom 'himmel'. 'Sakna' är lite svårare, man slle kunna experimentera en smula med carere och egere, men jag tror ändå desiderare är att föredra, om inte annat som en hommage till en lägerkamrat vid nerd camp nu i somras som då jag frågat honom om han saknade sina barn just med hjälp av verbet carere, förnärmat svarade att han snarare desiderat dem.
Sålunda caelum angelum desiderat.

Innan vi går in på nästa tatueringsfråga, vill jag återigen uttrycka min besvikelse över att man så sällan får se resultatet av dessa översättningar, hittills har inte en enda frågvis vid senare tillfälle sänt mig en bild på det ehlt unika och världsspeciella verket. Som tröst finns Contrariwise: Literary Tattoos, som väl får sägas vara pretentiöst på en annan skala, men är mycket underhållande och ibland blir man faktiskt en smula imponerad, som Harriet the Spy-tatueringen. Annars verkar bl.a Shel Silverstein, de Saint-Exupéry, Vonnegut, Gandhi, Tolkien, Plath, samt, o horror, Ayn Rand (en inspirerad av Atlas shrugged! Ga!) vara flitiga inspiratörer.

Nåväl, nästa fråga, en som man gärna skulle se då den utförts:

"Det är så att jag ska göra en tatuering med en text.
"Idag är första dagen på resten av ditt liv"

Texten ska vara på latin men ordet LIV ska jag ha på engelska. Ordet liv ska vara inne i en stjärna sen ska resten av texten vara runt stjärna. Texten runt ska alltså vara på latin."

Spontant säger jag nog dies primus reliqui vitae hodie est, där dies primus är 'första dagen', reliqui vitae 'resten av livet' och hodie är 'idag', och 'ditt' har fallit bort, känns det väldigt vikrigt kan man peta in ett tibi.
Dock, det borde väl finnas ett snyggare sätt, en mindre ordagrann variant typ hodie initium vitae nascitur/oritur men då kan man inte ha liv i en stjärna.

partite

Den flitige Linnér har inte bara fått sin Herodotos-bok recenserad utan har även skrivit i SvD om forna tiders Olympiad, och blir något vass när det gäller dagens:

"Dagens olympiska spel, i vilken världsdel de än må ha ägt eller äger rum, skiljer sig radikalt från de antika bland annat däri att de inte inrymmer några andra kultiska komponenter än dyrkan av Mammon och, i vissa fall, förhärligandet av politiska potentater. Liknar dem gör de nog bara så till vida att de inte har någon reell fredsfrämjande betydelse. Nu i OS-tider orerar man visserligen gärna på arrangörshåll om deras förment viktiga roll i det hänseendet. Internationella olympiska kommittén har länge dagligen sänt en reklamfilm i tv som går ut på att desarmera just dess koppling till politiken. Detta låter dock tyvärr beklämmande ihåligt. OS i nazisternas Berlin 1936 och kommunisternas Moskva 1980 har lämnat bitter eftersmak, för att inte tala om morden på israeliska idrottare i München. Dagens kinesiska hyckleri kring en så vitalt väsentlig fråga som de mänskliga rättigheterna förmår inte dölja att förtrycket av oliktänkande inte minskat utan tvärtom väsentligt ökat på senaste tid. Ännu en gång äger de olympiska spelen rum i en brutal polisstat."

Recenserats har han gjorts i såväl DN som SvD (med meningen "...Thukydides. (Jag skriver så, Tukydides verkar så naket)."att förundras över), i den förstnämnda refereras det mkt till Kapuscinski och även Claes Lindskogs nyutgivna översättning avhandlas:

"Men kanske är det inte i första­ hand som renodlad historiker man bör läsa Herodotos? Kanske lika gärna som författare, samhällsanalytiker och skönskrivande "globalist"? Vår samtidsherodotos Kapuscinski (som själv bekämpade rigida genreindelningar) sade i en intervju för några år sedan att han såg Herodotos som "historiens förste­ reporter".

Uppenbarligen pågår det fortfarande heta interna strider huruvida Herodotos kan gälla som tillförlitlig historiker eller inte, och Linnér ägnar en betydande del av sin bok till att gå Herodotos i försvar.

Lyckligtvis tycks det som om Herodotos äntligen har framtiden för sig. Dagens tvärvetenskapliga trend inom humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning har öppnat upp för en bättre förståelse av Herodotos verk [sic!]. "Uppvärderingen av Herodotos på senare tid hänger samman med det nya sättet att bedöma vad som är politik och följaktligen vad politisk historia bör handla om", skriver Sture Linnér."

feles festiva

LOL-cats är förstås rysligt passé, men det illustrerar så tydligt dagens sinnestillstånd att jag inte kan motstå att lägga ut den (stulen från facebook-gruppen "Grad Students: they're Not Bad People, they Just Made Terrible Life Choices", ni börjar kanske förstå hur det varit senaste dagarna.)

Om jag lygggades hantera mitt prokrastinerande skulle jag var universums envåldshärskare vid det här laget, så mycket energi och tid lägger jag på det. Jag läser aldrig så mycket som när något måste slutföras (under senaste veckan; Born in the USA: How a Broken Maternity System Must Be Fixed To Put Women and Children First, The last professors, The Diana chronicles, en handfull svenska romaner (försöker bättra mig på den fronten) samt omläsning av alla Kate Fansler-deckare. Ga.

ad delubra venit, monstratas excitat aras

Jag har suttit senaste dagarna och mer eller mindre fruitlessly försökt omvandla mitt Tromsö-paper till en sammanhängande och genomtänkt artikel, men har istället ett fuskarbete som känns otillräckligt, men faktiskt får duga, jag måste tyvärr göra annat.

Jag har delgivit er diverse döda darlings, samt lite i allmänhet vad det gäller sortes virgilianae här, och det är med viss sorg jag lämnar detta fält för denna gång, då det kombinerar some of my favorite things, såsom Vergilius, historia och enorma mängder av läsande. I mitt sökande efter modernt nyttjande av sortes virgilianae har min läsning fått vandra vida, och här kommer ytterligare en berättelse om sortes, denna gång onte fiktiva, och som underbart nog utspelar sig mellan Ezra Pound och Cyril Connolly.

Jag tänker fräckt utgå från att alla vet vem good ol’ Ezra är, men förlåter kanske en viss okunnighet vad det gäller Connolly, jag inser att alla inte är fullt så besatta som jag är av den perioden av engelsk litteraturhistoria. Nåväl, snabbversionen är att han var en av de där genierna som aldrig riktigt producerade det där mästerverket som förväntades, gjorde sig dock en utmärkt karriär som kritiker och skribent. Han var vidare samtida med Evelyn Waugh, och de hade minsann sina duster, bl.a slaktade Waugh Connollys väldigt vergilianska The unquiet grave, utgiven under pseudonymen Palinurus. För mer mobbing av Connolly rekommenderas korrespondensen mellan Waugh och Nancy Mitford, vari de ofta gör sig lustiga över honom. (Connolly var dessutom busndis med Eric Blair, eller Orwell, som har börjat blogga! Jo faktiskt, hans dagböcker publiceras just nu i bloggform.)

Via "Virgil and the Moderns" kom jag till en av de samlingsvolymer av artiklar som Connolly gav ut, The evening colonnade, som i sanning var ett nöje i sig. Hemskt roligt att läsa hans recension av t.ex Nancy Mitfords "Voltaire in Love" och av Holroyds Stratchey biografi, och av MacCartys "The group" (där just sortes förekommer!), han kallar henne en docta puella som försöker vara Zola. Det finns även mycket om Fitzgerald, Proust och andra mer eller mindre kända författare, dock är det en sammanställning av diverse skrivet, så ett visst djup kan saknas.

Jag vill slutligen påpeka att man verkligen inte får glömma vilken klassiskt bildad man Connolly var, såsom många av hans epok hade han liksom levt med de latinska klassikerna sedan koltåldern och hade sålunda en annan närhet (immediacy) till dessa, som vi stackars individer idag knappast kan uppnå. Detta blir väldigt tydligt i förordet till "The evening colonnade", när han beskriver sökandet efter denna titel (hittar det till slut hos Pope)

”More thought revealed that I needed a poetic undertone, something which better illustrated my own attitude to life. I consulted the oracles
First the Romans: Lucretius, Horace, Virgil, Propertius. This really meant Dryden, for his translations from the first three are exciting in themselves. But Propertius is about love, Lucretius about sex and the fear of death, Virgil about farming. [en smula förenklat…]
…
All this had been a wonderful experience, in particular the rediscovery of Lucretius whose towering greatness and protective sympathy for humanity reminded me of Buddah’s. No one has written more wisely of love or death or man’s destiny than this lyric liberator, author to my mind of one of the loveliest lines in latin-


…umida saxa
Umida saxa, super viridi tillantia musco

(wet rocks- wet rocks, over green moss dripping down)”

Incidenten jag vill dela med er hittar man i en essä där han beskriver hur han besöker Pound i Italien på dennes åttiofjärde fördelsedag:

"I brought him a pocket Virgil as a birthday gift and suggested he open it at random and take a ”Sors Virgiliana.”
“Bello”, he said and showed me with his finger:


…Caesar dum magnus ad altum
Fulminat Euphraten bello…
Illo Virgilium me tempore dulcis alebat
Parthenope, studiis florentem ignobilis oti.


“while great Caesar was smiting the wide Euphrates with war,” I translated, “Soft naples was nourishing me, Virgil” – and then suddenly I stuck, unable to parse the rest. Pound waited, with mild blue eyes fixed on his Boswell. I skipped hastily and went on to the last linr, te patulae cecini sub tegmine fagi. “Singing of you, Tityrus, under the shade of a spreading beech.” (What in hell was patulae?) – Pound waited. Was he going to correct me? Why was I translating for him at all? It was a bad moment."


Dessa avslutande rader av Georgica handlar om hur Vergilius hänger runt i Neapel medan Caesar dundrar runt i världen och uppställer lagar, kanske inte det bästa, ur ren artighetsynpunkt, att peka på inför den p.g.a sina aktiviteter under andra världskriget tidvis inspärrade Pound. Men det är vansinnigt roligt.

I "Virgil and the Moderns", min inkörsport till denna epsiod, ligger sympatin hos Connolly och en bitter liten hämnd utverkas postumt på Waugh för dennes elaka recension, då det vasst påpekas att hans "Sword of honour"-trilogi sägs fullstänigt sakna en större kontext till en engelsk vergilianska tradition.
Det, iuvenes, är en lysande dissning.

qualis Pindarico spiritus ore tonat

Har fortfarande inte anmält min cykel såsom stulen, jag är försjunken i ngt slags förnekelsetillstånd, och dessutom förväntar jag mig finna den utanför dörren var gång jag går ut, då jag någonstans djupt inom mig tror att den ska hitta hem på egen hand. Efter sådant antropomorfiserande tänkande, två notiser:

- Den 21 augusti föreläser Jan Ziolkowski (professor i medeltidslatin vid Harvard och initiativtagare till Harvard Studies in Medieval Latin) om digital utgivning på det utmärkta editionsfilologiska projektet, ars edendi, vid SU, kl 17 ("samma lokal som Wilson i våras", det vill säga William-Olssonsalen, Geovetenskapens hus i Frescati, enligt min informant).

- Malte har gjort en ypperlig och olympiskt apostroferande recension av Björkesons översättning av Pindaros Olympiska och pythiska oden:

"Knappast någon har gjort så mycket som Ingvar Björkeson för att föra de antika klassikerna till nya läsare.
Man kan ibland invända att han är lite för bra på att göra klassikerna moderna. Ett alltför vardagligt tonfall kan få en att glömma att dikter som dessa snarast var motsatsen till vardag. Att de skrevs för ceremoniella tillfällen och av traditionella skäl på dialektblandningar som ingen egentligen talade.
Många Pindarosöversättningar tenderar att bli fulla av explosiva utrop; Björkesons skrider däremot lugnt och jämnt framåt. Vilket som är ”riktigast” är jag inte kompetent att avgöra. Det finns andra kortdistanslöpare som givit enskilda dikter av Pindaros större lyrisk kraft på svenska. Björkeson vinner däremot på långdistans."

Se även den följande diskussionen på Errata (trist om trycket är så dåligt som antyds).
Översättningen har även recenserats i DN (båda drar in Vilhelm Ekelund), med fler referenser till vår egne tid, men lika fast i sin beundran för Björkeson:

"Den som nu ger oss en Pindaros på svenska för det tjugo­första ­århundradet är - vem annars? - Ingvar Björkeson, känd för sina tolkningar av bland andra Dante, Vergilius och Homeros. Han gör full rättvisa åt den berömda pindariska yran som, brukar det sägas, inte var någon yra utan ett sorgfälligt kanaliserat flöde av bilder, sagosnuttar, besvärjelser och tänkespråk."

opificium

Några notiser och länkar att gotta sig med denna molnprydda dag (underbart, äntliken svalt inne på mitt sorgliga kontor!):

- Den obligatoriska olympiska UnderStreckaren inför det förestående jippot i Kina:

"Sådana inslag, accentuerade vid invignings- och avslutningsceremonierna, för tankarna till religion och gudstjänst; det är ingen tillfällighet att urfader de Coubertin på sin tid underströk denna aspekt väl vetande att de antika spelen hängde nära samman med den gudomliga världen."

- "teologie doktor Olof Andrén, 92 år gammal och en av Luthagens många pigga 90-åringar, fortfarande verksam som författare" är en otroligt rar herre och aktuell med en översättning från grekiskan av kyrkofadern Johannes Damaskenos "Tre tal till de heliga bildernas försvar". Recension i UNT.

- Ryktet säger att det är många studenter på höstens intro-kurs i latin. Hur ser det ut i resten av landet?

- Slutligen, då jag verkligen gillar såväl formuleringen som fenomenet; "Det sprider sig som ett virus i svenskbygderna, klassikerbloggandet", stjäl jag såväl denna mening som detta länktips från Fragmenta; Antiken by night. Där läggs det ut "en bok om sex, droger och dildos i den klassiska och inte så klassiska litteraturen."

Tumor cordis

Min cykel har blivit stulen(ibland har fellow classicist Boris Johnson en poäng), min artikel är icke existent and quite due, något luktar under min diskbänk och Solzhenitsyn har avlidit, sålunda bläddrar vi i Cancerkliniken, och hittar följande passage, som illustrerar hopplöshet, lögner, ansvar och den eviga nyttan av att kunna latin.

(Citerar ur pocketutgåva från 1969, en översättning gjord av Nicolas Bethell och David Burg, och ni får ursäkta engelskan, det är som sagt, det språk jag helst läser på på fritiden. På försättsbladet har jag skrivit att jag läste denna i St Petersburg, stirrandes ut på istäckt Neva, och att det var kallt. Salve DBD!)

Patienten Proshka, traktorförare, har blivit utskriven och tror att han sålunda är frisk, men innan han reser hem ber han en annan patient, Kostoglotov, gulag-fånge, att titta på det intyg han fått:

"Another certificate was for the information of the health department in his place of residence. On it was written: "Tumor cordis, casus inoperabilis".

"I don't understand." Proschka poked at it with his finger. "What does it say?"
"Just let me think." Kostoglotov screwed up his eyes. "Take it away, I can think better without it."
[...]

He [Kostoglotov] had never studied Latin properly, or any other foreign language for that matter, or any subject at all except topography for sergeants. But although he'd never missed a chance to scoff at education in general, he'd always used his eyes and ears to pick up the smallest thing that might broaden his own.[...]

In the camp too he cross-questioned the man who kept the records, a shy aging little man, a penpusher in the hospital department who was sometimes sent to fetch hot water as well. He turned out to be a teacher of classical philology and ancien literature at Leningrad University. Kostoglotov conceived the idea of taking latinlessons from him. For this they had to go out and walk up and down the camp area in the freezing weather, with no paper or paper to be had. The recordkeeper would sometimes take off his glove and write something in the snow wih his finger. (There was no self-interest in giving these lessons. It was just that for a brief time they made him feel like a human being. Kostoglotovwould have had nothing to pay him with anyway. But both nearly had to pay for it. The chief camp security officer sent for them separately and interrogated them, suspecting they were preparing an escape and drawing a map of the area in the snow. He never believed a word about the latin. The lessons had to stop.)

Kostoglotov remembered from these lessons that the word casus meant case and that in- was the negative prefix. Cor, cordis he also knew from the camp, and even if he hadn't, it would not have required great imagination to guess that the word "cardiogram" came from the same root.
And the word "tumor" he had met on every page of Pathological Anatomy, which he had borrowed from Zoya.
So it had not been very difficult to work out Proshka's diagnosis: "Tumor of the heart, case inoperable."

Kostoglotov bestämmer sig för att inte berätta för Proschka att han är döende, och denne åker hem lyckligt ovetande.

epistolium

Jag skulle vilja göra ungefär tusen inlägg dagligen som blott skulle bestå av den enda raden "det är varmt" med en varierande mängd a:n, dels för variation, dels för att antyda frustration och hetta, men besparar er det, och bjuder istället på något på närapå samma nivå.

Jag har svårt att jobbba dessa dagar, då mitt kontor vetter mot solen och ventilationen inte är på topp, och dessutom hela den där "synd-om-mig"-känslan, samt det faktum att det oftast är spökstadsöde här på institutionen, allt detta sammandaget bäddar för mycet dagdrömmeri och en del andra mer underlig prokrastinernade aktiviteter.

Någon enstaka kanske minns ett inlägg jag gjorde i april om ett i mitt tycke grovt översättningsfel i den senaste översättningen av Historia Augusta, av förlaget kallad Kejsarhistorier. Jag beslöt mig till slut i mitt överhettade tillstånd och allmäna livsleda att skriva till Wahlström & Widstrand med någon slags naiv förhoppning om att de skulle bli bekymrade över detta.

Följande missiv, en något mer artig variant av inlägget i april, sändes:

Hej!
Jag skriver till er allmänna mailadress då jag inte riktigt vet vem jag ska
kontakta om detta.
Det är nämligen så att jag nyligen bläddrade i er utgåva av Kejsarhistorier,
och vid ett snabbt ögonkast i Hadrianusbiografin fastnade vid följande,
stycke 16 (s 48 i min utgåva):

"Han älskade för övrigt att uttrycka sig i ålderdomlig stil och deltog med
sina tal i lärda meningsutbyten. Han föredrog för övrigt Cicero framför
Cato, Vergilius framför Ennius, Caelius framför Sallustius, och med samma
överlägsenhet gav han sina omdömen om Homeros och Platon."

Här hajade jag verkligen till, då var latinstudent vet att Cato är mer
arkaisk än Cicero, Ennius mer än Vergilius osv, men tänkte att ett så stort
misstag inte kunnat glida igenom i översättningen, och vände mig till den
latinska texten som i samtliga utgåvor lyder:

Ciceroni Catonem, Vergilio Ennium, Sallustio Caelium praetulit

Om jag inte misstar mig, så är konstruktionen alqd alci rei praeferre, det
vill säga att man föredra det som står i ackusativ (dvs de författarnamn som
slutar på -m i meningen) framför det som står i dativ (som slutar på -o
eller -i i denna mening). Det ska alltså vara helt omvänt!

Kontexten borde ha avslöjat att översättningen inte riktigt stämde, då det i
raden innan talas om Hadrianus förkärlek för ålderdomlig stil, och då följer
det logiskt och den latinska texten att han skulle föredra den gammalmodige
Cato framför Cicero, den arkaiske Ennius framför Vergilius, och den
arkaiserande Sallustius framför Caelius. Jag antar att jag inte är den
första som noterat detta.

Kommentaren är inte så hjälpsam i och med att Cato identifieras med orden "Julius
Caesars motståndare", vilket gör det en smula förvirrat, då det antagligen
är Cato Censorius eller d.ä, bl.a känd såsom just retoriker (ni vet han med
Ceterum/praeterea censeo Carthaginem esse delendam, för övrigt anser jag att
Kartago bör förstöras), som åsyftas här, och ska liksom vara ställd i
kontrast till Cicero. (Idag finns bara fragment kvar av Cato d.ä.) Det ska
alltså verkligen inte vara Cato den yngre, barnbarnsbarn till den ovan
nämnde och Caesars samtide, som jämförs med Cicero.

Likaså i den vergilianska jämförelsen, där hans arkaiske motpart beskrivs "Ennius.skrev
tragedier som är bevarade i fragment", vilket han absolut gjorde, men inte
riktigt är poängen här. Gissningsvis åsyftas att här ställa Aeneiden i
jämförelse till Ennius episka verk, Annales, som med sitt mytologiska och
patriotiska innehåll just kan utgöra en motpart till Vergilius stora arbete.

Jag har inte tittat mer i boken, detta kan vara den enda blundern, men
föreslår ändå kanske att en genomgång av texten görs om en ny upplaga
planeras. Mina frågor är sålunda; har andra noterat detta, och planeras det
en reviderad upplaga?

Det kanske vore bra att lägga ut en errata på er hemsida vad det gäller
detta stycke ovan, det är tråkigt om man inte kan lita på översättningen.

Vänligen,
...

Nu är det väldigt olyckligt och betydligt mindre roligt att jag inte får återge de svar jag fick, renhårig som jag är frågade jag nämligen (vilket vi kommer till) om jag fick citera verbatim, och sådant tillstånd gavs icke. Dock, det är inte förbjudet att återberätta vad som svarades!

Först fick jag svar att den redaktör som hade hand om boken i fråga var på semester och skulle återkomma, vilket denna person gjorde (nämner detta för att det ska bli tydligt att det inte var en stackars sommarvikarie som fick nöjet att svar på mina gnälliga epistlar). Då denne ordinarie återvänt fick jag ett mail vari det tackades tudenfaldt för mitt påpekande samt sades att ingen tidigare anmärkt på detta. Ett kort och koncist mail utan reflexioner om själva översättningen.

Jag var fortfarande för uttråkad för att arbeta och svarade sålunda:

Hej!
Tack för ditt svar (namnet är f.ö [mitt namn hade stavats fel i svarsmailet, kanske på skoj!]), och jag undrar även om ni inte
borde lägga ut en errata-lista på er hemsida då det är ett ganska allvarligt
fel, det gör ju faktiskt texten obegriplig, och kommentaren hjälper inte
direkt.

Det felet som jag hittade var ju blott slumpmässigt, jag har inte på något
sätt lusläst boken, men då ett sådant som ovan uppenbarligen sluppit igenom
eventuell granskning, kanske det vore lämpligt för er att ytterligare
kontrollera översättningen, så att man verkligen kan lita på de tolkningar
av texter som ni publicerar.

Vänligen,
...

P.S Skulle jag kunna få tillåtelse att eventuellt publicera ditt svar i en
text [tyckte text lät bättre än blogginlägg]om just översättningar? D.S

Aha! En publicerad text rörde upp något i botten av redaktörens själ, och jag fick snabbt frågan om var texten skulle publiceras, samt svaret att de inte har en errata-lista på hemsidan. Jag skulle kunna säga något elakt här, men gör inte det.

Jag svarade, utan att nämna bloggen (tycker det faktist fortfarande att det är lite pinsamt med "bloggande"), utan nämnde framförallt den föreläsning som jag börjat skissa på till en eventuell nästa Latinfestival, om nyttan och vådan av, samt kvalitén på (svenska) översättningar från klassiska språk:

Hejsan!

Jag vet inte riktigt än, det beror lite på vem som är intresserad. Det
skulle kunna bli en artikel eller kanske en föreläsning om kvalitén av
klassikeröversättningar och förlagens attityd till detsamma.

Det kanske vore läge med en errata-lista eller dylikt då texten, som sagt,
är mycket förvirrande i det nämnda stycket.

Tack för dina svar, och säg till om det är ok att jag citerar dig!

Vänligen,

Till detta fick jag ett korthugget svar om att min korrespondent inte önskade bli citerad.

Vad tjänar detta då till att lägga ut en korrespondens av detta slag, föruom att ge en gnutta legitimitet åt min lätt störda prokrastinering (ni borde se den brevväxling jag haft med wasaknäcke senaste veckorna, släng dig i väggen, Madame de Sévigné)?

Well, jag är mest förbluffad över att detta fel inte verkar bekymra mycket, och då jag absolut förstår varför en redaktör inte tänker ge sig in i en diskussion om översättningens eventuella brister, lojalitet mot översättaren är beundransvärt, är det lite tråkigt att en liknande omsorg inte ges till de s.k kunderna som faktiskt spenderat pengar på denna bok, i tron att den skulle ge en någorlunda korrekt (det kan ju faktiskt inte bli perfekt) tolkning av originaltexten. Jag oroas även av att jag tydligen är den enda kverulanten som haft påpekanden.
Korrespondensen var dessutom smårolig i sitt originalskick, men blev än roligare då tillstånd att återge den andra partens mail förvägrades, något som säkert även det tyder på något, jag låter var och en tolka in det som de känner för.

Hur ska man nu gå vidare med detta, ska detta bli en serie (arg latinist skriver sura brev till förlag/företag (à la överskattade Letters from a Nut) ska jag ta denna fråga ett steg längre och kräva pengarna tillbaka? Eller ska jag bara göra en folkbildande insats, sätta mig ner och gå igenom boken och föreslå ett gäng förbättringar inför en hypotetisk ny upplaga?
Eller ska jag bara lämna detta Black Hole of Calcutta till kontor, packa badklädrena och dra annorstädes?

calamitas linguae graecae

Än mer nyheter från Norge!
Man måste beundra deras engagemang, och vi andra får väl använda dem som förebild när besparingarna kommer till oss:

"Hej goda vänner, kan gladeligen meddela att jag precis hört den lilla MP3-filen som ska sändas på radion (förhoppningsvis redan imorgon men lite osäkert). Jag tycker den blev bra och Professor Kathrine Skretting kom själv med inrömmelser att NTNU både hadde VÄLDIGT god kompetans på grekiskt och att det inte var omöjligt att få upp grekiskt igen. I tillägg sa hon att de som ville ha grekiskt kunde medeltidigt lämna NTNU för att komma tillbaka för att fullföra graden efter att man tagit det nödvändiga ämnerna vid ett annat universitet. Vilket ju självklart är den renaste kapitulation ovanför sitt eget miljö. Detta kommer vi självklart att jobba vidare med.

Jag frågade journalisten om hon inte kunde fråga Skretting HUR mycket pengar NTNU hade sparat in på nedläggelsen av grekiskt, detta kunde inte besvaras, men det är för oss interessant att få tal på detta. Det är nämligen ganska god grund att tro att NTNU inte har tjänat märkvärdigt just på denna nedskärning/nerslaktning."

Ni hittar protestlistan, om ni ännu inte skrivit på den, här.