Lucanus

Då jag måste läsa på om den ovannämnde idag, måste även ni:

M. Annaeus Lucanus föddes den 3.dje november år 39 e.Kr. Hans fader var M. Annaeus Mela, broder till filosofen Seneca. han fick en dyr och fin utbildning, och var även vän med poeten Persius. Han begav sig på någon slags akademisk resa till Athen, men hemkallades därifrån av kejsar Nero. Denne kejsare överöste honom med titlar, Lucanus utnämndes till questor innan han hade åldern inne och även augur.

Lucanus lär ha debuterat som poet vid neronia-festivalen år 60. Sedan han publicerat en mängd verk som gått förlorade, utgav han de 3 första böckerna av sitt magnum opus; Pharsalia. Detta var hans eget namn på verket, det kallas även Belli Civilis Libri.
Dessa 10 böcker behandlar inbördeskriget mellan Pompeius och Caesar, fram till att Caesar, efter Pomepeius död, besöker Cleopatra i Egypten. Pharsalia är oavslutat, man har spekulerat i om det var tänkt att sträcka sig ända fram till mordet på Caesar. Det antas att det skulle bli 12 böcker, såsom Aeniden.
Källor och inspiration till detta verk kan a varit Asinius Pollio, Seneca och Ovidius. Han är för sin tid en personlig poet(Quintilianus kallar honom ardens och concitatus), han känner starkt för de händelser han beskriver, och låter sina åsikter lysa igenom. Han försändrade även epiken som genre, då han har gjort sig av med gudars ingripande och handlande, han tar istället upp naturvetenskap och geografi.

Nero blev svartsjuk, trots att det dedicerats till honom, och förbjöd honom att publicera ytterligare och att uppträda i domstolarna. Lucanus anslöt sig sålunda till den Pisonska sammansvärjningen mot kejsaren, men avslöjades och angav, innan han tvingades begå självmorg, sina medsvurna, däribland sin egen moder.

Lucanus var övertygad att hans verk skulle bli odödligt.
Quintilianus rekommenderar honom till retoriker snarare än poeter, Statius beundrar honom och Martialis påpekar att han alltjämt säljer bra. De senantika kristna tyckte om att läsa Lucanus, han hade ju, som sagt, rensat bort mycket av de antika gudrana ur berättarnarrativet, och hans hjältar utgjorde goda förebilder. Prudentius härmade honom i martyrskildringar.
Umder medeltiden var han en klassiker. Heloise (Abelards flicka) läser honom, Geoffrey of Monmouth citerar honom.
Dante rankar honam i klass med Homeros, Vergilius, Horatius och Ovidius, och många av Lucanus karaktärer dyker upp i Den gudomliga komedin. Såväl Tasso som Chaucer och Montainge beundrade Lucanus.
Marlowe överrsatte den första boken till engelska och Milton lånade från Pharsalia till Paradise Lost.
Voltaire kallade honom ett geni, men såväl Fredrik den store som Ludvig XIV ogillade honom. Shelley , Hölderlin och Baudelaire älskade Lucanus.
Och, som en fin slutkläm, under franska revolutinen var rad 4.579 ingraverad på nationalgardets klingor (datos, ne quisquam serviat, enses; ungefärlig översättnig- " svärd har givits för att ingen ska tjäna/slava", och jag tror jag har sett denna slogan nyttjas hos amerikanska vapenfanatiker)
Och nu rapas han upp på denna blogg, så visst är han odödlig.

Wikipedias sida:
http://en.wikipedia.org/wiki/Lucan_(poet)

Hans texter:
http://www.forumromanum.org/literature/lucanusx.html

Översättning av Pharsalia:
http://omacl.org/Pharsalia/

The right to bear arms (längst ner i första (lååånga) inlägget):
http://www.thehighroad.org/archive/index.php/t-18813.html