ea tempestate

So, 'tis the season, sådan är säsongen, det lackar mot något slags sommarlov eller i alla fall frånvaro av studenter eller hemresa från Rom, och det är den tid då stipendiebesked ramlar in, eller inte gör det. Facebookuppdateringarna från fellow scholars tell sad tales, eller bjuder på glada nyheter. Det där med stip etc är en känslig fråga för doktorander and their ilk, mycket förstås för att det ger ytterligare finansiering resor, utlandsvistelser und so w, men även tror jag för att det dger en smula uppmuntran och validering under de långa mörka åren, där många inte får någon beröm eller feedback från överheten, det kan vara snålt med sådant. (Och det är väl bra at kunna känna sig bekräftad en smula, även om man ska komma ihåg att att även stip-utdelningar kan vara ganska random, det hänger som alltid en del på tur.) Det lutar nu åt, tack vare besked om viss finansiering att det blir USA för mig i vår, men allt är inte helt klart, så det beror alltjämt, men jäklar, värmen från såväl denna bekräftelse (trots det där om tur) som vinet gör gott.

Det börjar ju ochså sakteliga dra ihop sig för hemgång, repatriering om man kan säga så, för min del, några veckor återstår, men det är upplopp, hemresor diskuteras utförligt och paniken stiger över a) saker jag bör hinna med och b) hur jag ska få hem allt i min resväska. Det kommer även finnas en svår återanpassiningsperiod, jag har vant mig vid det lätta onyktra vansinne som är institutsliv och borde väl egentligen få vara på ngt enklare half-way hous en kortare tid. Hur ska jag kunna vänja mig vid att inte längre bo i ett mindre universitetsbiblio? Menar ni att jag inte längre kommer ha ett omfattande tidskriftsarkiv hemmavid? Och måste jag böraj anstränga mig socialt? O fasa, nu har det varit så att om socialiseringstarmen pockat har man blott satt sig på balkongen med en flaska vin och vips har man folk runt sig som är villig att dela den i sommarnatten, mendan man tittar på änderna som käbblar i Milles-fontänen. Och man finner fina inbjudningar i sitt fack, som trillar dit utan orsak, och alltid är det något upptåg på gång; äventyret hittar liksom en.

Nåväl, i onsdags var det dags för en av de underliga occasions som spontant trillar in i ens liv här, the opening av spazio aperti, en blandad konstutställning på den gräddtårta som kallas Rumänska institutet, där konstnärliga stipendiater från alla håll och kanter ställer ut, vi svenskar var representerade förstås men tre små ypperliga verk, vilket jag inte lägger ut här, ty jag vill mest framhålla det bizarra. Vi börjar dock med lite bra konst:



Det fanns som sagt mycket som var bra, man möttes av några fabulous nudes när man trädde in (varpå man även fick syn på den dam som utgjorde en installation genom att sitta i fontänen och se deppig ut). Förutom det fanns mycket annat rent mindboggling, eller bara trist:

Det chockerande är ju numer konventionellt, och det har gått i stå en smule med kropsvätskor, ty vem blir längre upprörd eller ens berörd av fejkat mensblod?

Detta om än mystifierande, var välkommet i den varma sommarnatten, dessa svartklädda damer delar ut grå vaniljglass, the meaning eludes me, men upskattat!

File under: de är inte kloka de där rumänerna:

Hela upplevelsen blev extra snurrig för mig då jag var något baldig och ébrietée efter ett post-sem och saftig fördrink, till slut blev den flimrande videokonsten, Jesusavbilderna i technicolor och de levande installationerna för mycket, och jag lyckades ta mig upp på det avspärrade taket, med en fyllbults självsäkerhet, och satt där, tills koncepterna återvänt, vinkandes på danska filologer och tänkte på att jag strax lämnar denna utsikt.