På långfredagen skedde det slutgiltigt, min tjänst i Göteborg gick i graven och tre dagar senare uppstod jag som äkta Uppsala-doktorand med tjänst och allt. Det har frågats hur detta skedde, och då jag ibland inser att det inte bara är min mamma som läser det som skrivs här, kanske man ska säga några korta ord om hur det gick till.
En gång i tiden flyttade jag nämligen till Gbg för att påbörja doktorandstudier där under kära handledarens vingar, och det ska väl sägas redan här att min inte var en sådan där vanlig doktorandplats, utlyst med fakultetsmedel, utan jag knöts till k.hs projekt och finansierades då sålunda därigenom. Jag slog ner en och annan rot i Göteborg, trivdes och engagerade mig en del i GU, satt i beredningar och nämnder. Helt plötsligt fick dock k.h professorsstolen i latin vid UU, något som blev klart i början av sommaren.
Då jag, som sagt, inte var betald av själva universitetet, utan av Vitterhetsakademien genom min handledare, skulle min tjänst flyttas över till UU då mitt kontrakt löpte ut, vilket så skedde långfredagen. Jag började dock sitta i Uppsala redan efter jul, flytten skedde strax innan, och blev antagen som doktorand redan den 1 mars.
Detta är den enkla och prydliga varianten av denna historia, jag skulle kunna gräva ner mig i de vansinniga och brådstörtade flyttbestyren, allt de långa och segdragna administrativa tjafs jag fick genomlida, som jag emellanåt började tro var någon slags otäck mara, jag har dock nu definitivt lärt mig att man ska få allt skriftligt.
Sista tiden i Gbg var rätt så hemskt, med halvhjärtade försök att skriva avhandling och administrativa strider dagtid, och flyttpackande nattetid (hade fullkomligt uppriktiga tankar emellanåt på att bara sätta eld på alltihopa), och jag var även ganska sorgsen, då jag inte riktigt kände för att lämna staden ännu, vilket ökades av alla hej-då-tillställningar som man drog runt på. Mina medarbetare var dock fantastiska, det ska understrykas, och jag saknar många av dem mycket.
Det var sålunda med litet darr i bröstet jag i torsdags återvände till Sveriges bästsida, men det var så vant, tryggt och lyckligt när jag äntligen steg av tåget, och bättre blev det ty jag hann med både ett Klassiska föreningen möte och den baluns som jag var ditrest för, nämligen en viss pedagogisk pristagares pensioneringspartaj.(I sanning ett perfekt tillfälle att återse de flesta som man lämnat.) Jag ville vara med och tacka av denne superpedagog, då han varit ett ypperligt stöd i det att jag undervisade, samt mycket underhållande och rolig, och en av de mest generösa värdar jag upplevt, en gästfrihet nästan utan like.
Om festen bör jag inte säga så mycket, förutom vissa fakta, såsom att jag har nog aldrig sett så mycket skaldjur på en och samma gång, och att kräftor kunde vara så stora var för mig en nyhet, ty den var livad. Jag har bilder, men de är verkligen inte menade för offentligheten.
Dock bjuder jag på den punschvisa, som olim översatts till latin av festföremålet själv, och framfördes vackert i en improviserad kör, bestående av ett och annat tungt akademiskt namn. Följer nedan, rekonstruerad efter bästa förmåga, och det ska tydligen vara en översättning av Nya punschvisan, från spexet Sven Duva, anno 1965:
Quid dat vires, quid pectus tibi?
Heus, heus basileus
Quinarius potus medullas leniens
Iucundus suavis, iucundus suavis
Laetificat et ebrifacit. Heus!
Fit ut renoveris cum hunc biberis
Heus, heus basileus!
Et iam renovatus et bibere cupis
Iucundus suavis, iucundus suavis
Laetificat et ebrifacit. Heus!
Monday, March 31, 2008
Friday, March 28, 2008
ebriosa acina ebriosioris
Sitter på café i Gbg och äter gudomlig chokladkaka (om detta vore en riktig blogg skulle nu en bild på kakan i fråga följa), och rättfärdigar jobbskolk med mailkoll, men klämmer in lite slösurfande. Bland fynden kan nämnas denna UnderStreckare i SvD:
"James låter förstå att alltsammans för hans del började med Tacitus, den romerska historikern som inte bara genomskådade politikers benägenhet att försköna verklighet – ”De skapar en öken och kallar den fred”, skrev han – utan också var kanske den första att ge en röst åt det oskyldiga lidandet. Han beskriver hur inte bara Tiberius före detta favorit Sejanus själv blir avrättad utan hur också hans purunga dotter förs bort för att dödas – och hur hon våldtas först, eftersom jungfrur var okränkbara. Och medan hon fortfarande är okunnig om vidden av de fasor som förestår låter han henne utbrista: ”Vad har jag gjort? Vart för ni mig?” Hennes röst förebådar Förintelsens röster och röster från kriget i det forna Jugoslavien, röster som fångats upp av bland andra litteraturvetaren, författaren och journalisten Dubravbka Ugresic, född 1949 och därmed en av de yngsta gästerna på kalaset."
Antiken, irrelevant?
Om inte annat bildar den en utmärkt fond för dektektivromaner. Recension i DN av Steven Saylors senaste:
"Steven Saylor är nästan absurt hemmastadd i antikens Rom; han skriver in matvanor och seder i berättelsen, tyger och slavförhållanden, minsta gränd och sunkigaste lönnkrog. Gordianus pimplar vin en sen natt med en allt fullare Catullus, poeten som ju var grymt förälskad i - jovisst, i just den där Clodia. Fast han kallade henne Lesbia i dikterna."
Och ikväll är det fest. Mer om det senare.
"James låter förstå att alltsammans för hans del började med Tacitus, den romerska historikern som inte bara genomskådade politikers benägenhet att försköna verklighet – ”De skapar en öken och kallar den fred”, skrev han – utan också var kanske den första att ge en röst åt det oskyldiga lidandet. Han beskriver hur inte bara Tiberius före detta favorit Sejanus själv blir avrättad utan hur också hans purunga dotter förs bort för att dödas – och hur hon våldtas först, eftersom jungfrur var okränkbara. Och medan hon fortfarande är okunnig om vidden av de fasor som förestår låter han henne utbrista: ”Vad har jag gjort? Vart för ni mig?” Hennes röst förebådar Förintelsens röster och röster från kriget i det forna Jugoslavien, röster som fångats upp av bland andra litteraturvetaren, författaren och journalisten Dubravbka Ugresic, född 1949 och därmed en av de yngsta gästerna på kalaset."
Antiken, irrelevant?
Om inte annat bildar den en utmärkt fond för dektektivromaner. Recension i DN av Steven Saylors senaste:
"Steven Saylor är nästan absurt hemmastadd i antikens Rom; han skriver in matvanor och seder i berättelsen, tyger och slavförhållanden, minsta gränd och sunkigaste lönnkrog. Gordianus pimplar vin en sen natt med en allt fullare Catullus, poeten som ju var grymt förälskad i - jovisst, i just den där Clodia. Fast han kallade henne Lesbia i dikterna."
Och ikväll är det fest. Mer om det senare.
Wednesday, March 26, 2008
Faciuntne intellegendo ut nil intellegant?
Jag lyckades häromdagen faktiskt hämta ut paketet med den enormt tjusiga festskriften till Anders Piltz, och till dem som inte förstår varför detta är en prestation så vill jag bara säga att den tobakshandel som är mitt s.k ”postkontor” har de absolut sämsta öppettider i universum, och vidare är service som sådan inte riktigt deras grej.
Nåväl, det är en vacker bok (mycket bokdrägglande här just nu) med guld och bronsfärger på omslag och första uppslag, och inuti är den så utformad att tankarna ska dra, på eget bevåg, åt et medeltida manuskript, med rödfärgade rubriker, sidorna indelade i spalter, och marginalhänvisningar. (Har dock redan hört klagomål på att det röda är svårt att kopiera och att sidorna är lite för glansiga för anteckningar.) Tabula gratulatoria är som en mindre orts telefonkatalog i sitt omfång och en vacker akvarell avbildar den nyblivne emeritus som i mitt tycke väl fångar den person som jag tydligt minns brast ut i skratt och avfärdade en riktigt felaktig översättning på b-nivå med orden "Tell that to the marines…".
Det hela inleds som sig bör med en så ”grundlärd professor” som festföremål, med ett förord av Lunds egen rektor, som ju senast nämndes här för ngra dagar sedan i samband med festivalen, och undra om inte de då nämnda stormarna återspeglas här, ty maken till avslagen hyllning får man leta efter. Inte vidare skriven heller, uttrycket ”starka profiler” förekommer två gånger i den halvsideslånga texten, och man börjar undra om det inte är kodord för troublemaker.
En av osakerna till att jag äntligen orkade ta mig till mitt ondskefulla postutlämningställe var att en viss emerita tipsade mig i lunchrummet häromdagen om att något av det bästa med hela boken var den sista noten i en Uppsalaprofessors bidrag, och man blev naturligtvis mycket nyfiken och in light av förordet, undrar man vad Bexell tyckt. Artikeln om just en svunnen lundaprfessor avslutas sålunda:
”…av betydande intresse, precis som större delen av den rika svenska latinlitteraturen, som i våra bibliotek och arkiv väntar på att upptäckas och lyftas fram i ljuset.”
Och den meningen märks med not 70, som i sin tur lyder:
”Det är intessant och anmärknigsvärt att högsta ledningen för just Lunds universitet år 2006 fattade beslut om att lägg ned verksamheten vid klassiska institutionen, avskaffa latinstudiet vid rikets näst äldsta universitet och därmed- rimligtvis helt medvetet- omöjliggöra ett kvalificerat studium av äldre epokers historia. Ad Academiam Carolinam evertendam sobrii accesserunt. Det är väl inte troligt att åtgärden kan kompenseras genom studiet av parapsykologi.”
Snitsigt och träffande, även om det inte var hörsta ledningen för universitet som de facto tog beslutet.
Det finns ett något mildare skott i ett bidrag som handlar om tidigmodern textåtervinning, som inleds med det i denna situation närapå polemiska:
”Att säga att latinet är nyckeln till vår historia är ingen överdrift. En överväldigande del av alla texter som vi har bevarade i arkiv och bibliotek från äldre tider är skriven på latin. […]Det finns en rik skatt av latinska texter, såväl ”litterära” som ”icke-litterära”, som på olika sätt kan bli föremål för forskning.”
Det finns sålunda dolda stridsbuskap (eller kanske inte så dolda) utspridda. (En viss grekprofessor har blott sin norska titel, wonder why. Annars är personpresentationerna djupt fascinerande, tänk att ha undervisat vid afrikanska universitet!)
Även om man bortser från dessa, finns det mycket underbart och förtjusande i festskriften, några av mina favoriter so far är t.ex. om de icke-katolska gravarna i Rom, bibliska blomster (med purknande bilder), Gudasöners vara eller icke vara, en om latinlärare i litteraturen med vackra Svenbrocitat, en underbar skildring av triumfen och en i sanning ur-rar om Nalle Puh och hans översättningar. Och hur kan man inte fastna för en artikel som avslutas med uppmaningen:
”Alla tips om könshårsavlägsnandets ursprung mottages med tacksamhet av artikelförfattaren”
Avslutningsvis bör det enda bidraget författat på latin nämnas, och det är naturligtvis prof.em. Bergh som formulerar sig så. Han tar tillfället i akt att diskutera sin egen kommande Terentiusöversättning (ser fram emot den!), samt avslutar med en lyckönskan till jubilaren som nog samtliga kan instämma i:
Libertate sapienter utere et cura ut valeas!
Nåväl, det är en vacker bok (mycket bokdrägglande här just nu) med guld och bronsfärger på omslag och första uppslag, och inuti är den så utformad att tankarna ska dra, på eget bevåg, åt et medeltida manuskript, med rödfärgade rubriker, sidorna indelade i spalter, och marginalhänvisningar. (Har dock redan hört klagomål på att det röda är svårt att kopiera och att sidorna är lite för glansiga för anteckningar.) Tabula gratulatoria är som en mindre orts telefonkatalog i sitt omfång och en vacker akvarell avbildar den nyblivne emeritus som i mitt tycke väl fångar den person som jag tydligt minns brast ut i skratt och avfärdade en riktigt felaktig översättning på b-nivå med orden "Tell that to the marines…".
Det hela inleds som sig bör med en så ”grundlärd professor” som festföremål, med ett förord av Lunds egen rektor, som ju senast nämndes här för ngra dagar sedan i samband med festivalen, och undra om inte de då nämnda stormarna återspeglas här, ty maken till avslagen hyllning får man leta efter. Inte vidare skriven heller, uttrycket ”starka profiler” förekommer två gånger i den halvsideslånga texten, och man börjar undra om det inte är kodord för troublemaker.
En av osakerna till att jag äntligen orkade ta mig till mitt ondskefulla postutlämningställe var att en viss emerita tipsade mig i lunchrummet häromdagen om att något av det bästa med hela boken var den sista noten i en Uppsalaprofessors bidrag, och man blev naturligtvis mycket nyfiken och in light av förordet, undrar man vad Bexell tyckt. Artikeln om just en svunnen lundaprfessor avslutas sålunda:
”…av betydande intresse, precis som större delen av den rika svenska latinlitteraturen, som i våra bibliotek och arkiv väntar på att upptäckas och lyftas fram i ljuset.”
Och den meningen märks med not 70, som i sin tur lyder:
”Det är intessant och anmärknigsvärt att högsta ledningen för just Lunds universitet år 2006 fattade beslut om att lägg ned verksamheten vid klassiska institutionen, avskaffa latinstudiet vid rikets näst äldsta universitet och därmed- rimligtvis helt medvetet- omöjliggöra ett kvalificerat studium av äldre epokers historia. Ad Academiam Carolinam evertendam sobrii accesserunt. Det är väl inte troligt att åtgärden kan kompenseras genom studiet av parapsykologi.”
Snitsigt och träffande, även om det inte var hörsta ledningen för universitet som de facto tog beslutet.
Det finns ett något mildare skott i ett bidrag som handlar om tidigmodern textåtervinning, som inleds med det i denna situation närapå polemiska:
”Att säga att latinet är nyckeln till vår historia är ingen överdrift. En överväldigande del av alla texter som vi har bevarade i arkiv och bibliotek från äldre tider är skriven på latin. […]Det finns en rik skatt av latinska texter, såväl ”litterära” som ”icke-litterära”, som på olika sätt kan bli föremål för forskning.”
Det finns sålunda dolda stridsbuskap (eller kanske inte så dolda) utspridda. (En viss grekprofessor har blott sin norska titel, wonder why. Annars är personpresentationerna djupt fascinerande, tänk att ha undervisat vid afrikanska universitet!)
Även om man bortser från dessa, finns det mycket underbart och förtjusande i festskriften, några av mina favoriter so far är t.ex. om de icke-katolska gravarna i Rom, bibliska blomster (med purknande bilder), Gudasöners vara eller icke vara, en om latinlärare i litteraturen med vackra Svenbrocitat, en underbar skildring av triumfen och en i sanning ur-rar om Nalle Puh och hans översättningar. Och hur kan man inte fastna för en artikel som avslutas med uppmaningen:
”Alla tips om könshårsavlägsnandets ursprung mottages med tacksamhet av artikelförfattaren”
Avslutningsvis bör det enda bidraget författat på latin nämnas, och det är naturligtvis prof.em. Bergh som formulerar sig så. Han tar tillfället i akt att diskutera sin egen kommande Terentiusöversättning (ser fram emot den!), samt avslutar med en lyckönskan till jubilaren som nog samtliga kan instämma i:
Libertate sapienter utere et cura ut valeas!
Tuesday, March 25, 2008
libris me delecto
Då den illustra och lysande paleografikursen här vid UU tydligen har god uppslutning och då gamla skrifter är något av det ljuvligaste som finns, tipsar jag om detta som finns anslaget i vår korridor, inte så mycket för att man ska söka utan mer för att drömma bort en smula tid genom att läsa den pornografiska kursplanen:
The London Palaeography Summer School 2008
Monday 23 June
Dr Marigold Norbye (University College London) Introduction to Latin Palaeography
Dr Jenny Stratford (Institute of Historical Research and Royal Holloway University of London) Books of Hours
Tuesday 24 June
Dr Debby Banham (Birkbeck College and University of Cambridge) Anglo-Saxon Palaeography
Ms Mura Ghosh (Senate House Library) Electronic Resources for Manuscript Studies half day - am
Professor Charles Burnett (Warburg Institute) Western Scientific Manuscripts half day - pm
Wednesday 25 June
Professor David d'Avray (University College London) Papal Diplomatic
Ms Patricia Lovett (Calligraphy and Lettering Arts Society) How manuscripts were made
Thursday 26 June
Dr Dorothea McEwan and Dr des Claudia Wedepohl (Warburg Institute) German Palaeography
John Mellors and Anne Parsons Manuscript book making in Ethiopia: the survival of ancient techniques
För den som inte vill åka till London men ändå vill bli bättre, kan man kika på Palaeography: a practical online tutorial hos British national archives. (Finns även en latinkurs)
För lite bokporr eller bara ha sällskap med likasinnande sensualister i allmänhet kan man bege sig till den myriad av bokbloggar som finns, t.ex Bibliophile Bullpen, Booktrout, Lux mentis, Bibliodyssey, Bookn3rd, och de än mer perversa, såsom Confessions of a Bookplate Junkie.
The London Palaeography Summer School 2008
Monday 23 June
Dr Marigold Norbye (University College London) Introduction to Latin Palaeography
Dr Jenny Stratford (Institute of Historical Research and Royal Holloway University of London) Books of Hours
Tuesday 24 June
Dr Debby Banham (Birkbeck College and University of Cambridge) Anglo-Saxon Palaeography
Ms Mura Ghosh (Senate House Library) Electronic Resources for Manuscript Studies half day - am
Professor Charles Burnett (Warburg Institute) Western Scientific Manuscripts half day - pm
Wednesday 25 June
Professor David d'Avray (University College London) Papal Diplomatic
Ms Patricia Lovett (Calligraphy and Lettering Arts Society) How manuscripts were made
Thursday 26 June
Dr Dorothea McEwan and Dr des Claudia Wedepohl (Warburg Institute) German Palaeography
John Mellors and Anne Parsons Manuscript book making in Ethiopia: the survival of ancient techniques
För den som inte vill åka till London men ändå vill bli bättre, kan man kika på Palaeography: a practical online tutorial hos British national archives. (Finns även en latinkurs)
För lite bokporr eller bara ha sällskap med likasinnande sensualister i allmänhet kan man bege sig till den myriad av bokbloggar som finns, t.ex Bibliophile Bullpen, Booktrout, Lux mentis, Bibliodyssey, Bookn3rd, och de än mer perversa, såsom Confessions of a Bookplate Junkie.
Friday, March 21, 2008
particeps gloriae
Långfredag med ett smakprov Abelard.
Det sägs att det var hans Heloise som övertalade honom att skriva dessa hymner till det kloster där hon var abedissa:
Solus ad victimam procedis, Domine,
morti te offerens quam venis tollere:
quid nos miserrimi possumus dicere
qui quae commisimus scimus te luere?
Nostra sung, Domine, nostra sunt crimina:
quid tua criminum facis supplicia?
quibus sic compati fac nostra pectora,
ut vel compassio digna sit venia.
Nox ista flebilis praesensque triduum
quod demorabitur fletus sit verperum,
donec laetitiae mane gratissimum
surgente Domino sit maestis redditum.
Tu tibi compati sic fac nos, Domine,
tuae participes ut simus gloriae;
sic praesens triduum in luctu ducere,
ut risum tribuas paschalis gratiae.
Och såsom förra året bjuds det på översättning av Helen Waddell, på intet sätt ordagrann och en smula fri (som man hittar i den utmärkta Penguin-pocketen Mediaeval Latin Lyrics), men poetisk och stämningsfull (annan finns här):
Alone to sacrifice thou goest, Lord,
Giving thyself to death whom thou has slain.
For us thy wretched folk is any word,
Who know that for our sins this is thy pain?
For they are ours, O lord, our deeds, our deeds,
Why must thou suffer tourture for our sin?
let our hearts suffer for thy passion, Lord,
That sheer compassion may thy mercy win.
This is that night of tears, the three days' space,
Sorrow abiding of the eventide,
Until the day break with the risen Christ,
And hearts that sorrowed shall be satisfied.
So may our hearts have pity on thee, Lord,
That they may sharers of thy glory be:
Heavy with weeping may the three days pass,
To win the laughter of thine Easter day.
Det sägs att det var hans Heloise som övertalade honom att skriva dessa hymner till det kloster där hon var abedissa:
Solus ad victimam procedis, Domine,
morti te offerens quam venis tollere:
quid nos miserrimi possumus dicere
qui quae commisimus scimus te luere?
Nostra sung, Domine, nostra sunt crimina:
quid tua criminum facis supplicia?
quibus sic compati fac nostra pectora,
ut vel compassio digna sit venia.
Nox ista flebilis praesensque triduum
quod demorabitur fletus sit verperum,
donec laetitiae mane gratissimum
surgente Domino sit maestis redditum.
Tu tibi compati sic fac nos, Domine,
tuae participes ut simus gloriae;
sic praesens triduum in luctu ducere,
ut risum tribuas paschalis gratiae.
Och såsom förra året bjuds det på översättning av Helen Waddell, på intet sätt ordagrann och en smula fri (som man hittar i den utmärkta Penguin-pocketen Mediaeval Latin Lyrics), men poetisk och stämningsfull (annan finns här):
Alone to sacrifice thou goest, Lord,
Giving thyself to death whom thou has slain.
For us thy wretched folk is any word,
Who know that for our sins this is thy pain?
For they are ours, O lord, our deeds, our deeds,
Why must thou suffer tourture for our sin?
let our hearts suffer for thy passion, Lord,
That sheer compassion may thy mercy win.
This is that night of tears, the three days' space,
Sorrow abiding of the eventide,
Until the day break with the risen Christ,
And hearts that sorrowed shall be satisfied.
So may our hearts have pity on thee, Lord,
That they may sharers of thy glory be:
Heavy with weeping may the three days pass,
To win the laughter of thine Easter day.
Thursday, March 20, 2008
tu quid meruisti miser ut hoc spectes?
Googlandes "tatueringar+latin" i hopp om att äntligen få något litet svar om varför detta är så populärt snubblade jag över en gammal krönika vari det berättas att en viss Paulo Roberto har "[d]en latinska ramsan ”Virtus: Pulchra vulnera, contemptus mortis, amor laudis” inristad på ena armen. Det ska föreställa gladiatorernas valspråk och den ungefärlig översättningen lyder: ”Manliga dygder: Vackra sår, dödsförakt, äregirighet.”
Jag vet inte mycket om denne man, han är tydligen något slags populärkulturellt fenomen, men jag är så generad å hans vägnar att jag nästan gömmer mig under skrivbordet. Mitt enda hopp är att krönikören återgivit det felaktigt, annars tror jag knappt att jag står ut. Det verkar dock inte så, i den intervju som inspirerade krönikarens litania, citeras det igen.
Min genans grundar sig i det ohistoriska förhållningsättet och den klumpiga översättningen. (Om han nödvändigtvis vill att det sk betyda "(manliga) dygder" vore virtutes att föredra.) Vidare är jag nästan sjukligt nyfiken på varifrån han fått detta.
Källan till dessa ord borde, så vitt jag kan utröna, vara Plinius den yngres Panegyricus Trajani, ett lovtal till kejsar Trajanus, prisandes hans dygder och gärningar, vari det berättas att Trajanus bjudit på spel, som, för att parafrasera latinet nedan, varken var vekt eller slappt, och som ej heller förvekligade eller krossade mäns sinnen, utan eggade till tjusiga sår och förakt för döden, då även i slavars och brottslingar själar älskande av ära och önskan att segra kunde skönjas. I original alltså:
XXXIII. 1
Visum est spectaculum inde non enerve, nec fluxum, nec quod animos virorum molliret et frangeret, sed quod ad pulchra vulnera contemptumque mortis accenderet: cum in servorum etiam noxiorumque corporibus amor laudis et cupido victoriae cerneretur.
Och var står det här att detta var gladiatorernas valspråk? Plinius tillskriver visserligen vissa av dessa ting till de kämpande i arenan, men märk väl att han säger att amor laudis et cupido victoriae ÄVEN finns hos dessa, det är alltså inte utmärkande, utan snarare överraskande.
Gladiatorspel ska alltså inspirera till dessa dygder, men de är på intet vis gladiatorernas egna. Gladiatorspel sägs ha haft en slags pedagogisk funktion, förutom sitt rena underhållningsvärde, att visa upp mod och skicklighet, och inspirera till virtus, som ansågs essentiellt för det romerska imperiet, och då dess friborna män och armé, inte de förslavade gladiatorerna, som blott var expendable examples.
(Jag rekommenderar i högsta grad läsning av Entertainment and violence in Ancient Rome, en suverän liten bok, som jag starkt inspirerats av och lånat från här. En slags sammanfattning här. Är absolut ingen expert på detta, kritik mottages tacksamt.)
Sålunda, de dygder som ibland listas såsom gladiatorenas, har inget med dem att göra, utan är de militäriska dito. (Vissserligen kunde virtus hos gladiatorer prisas, bl.a så hos Martialis, som, enligt boken ovan, även skiljer sig från övriga antika skildrare av gladiatorspel då han inte verkar dela det allmänna föraktet för gladiatores.)
Det finns modern vaneföreställning om att gladiatorer var någon slags idrottsmän, medan man nog snarare kunde likna dem vid dokusåpadeltagare med påföljande avrättning.
Det verkar finnas många halvsanningar i omlopp om gladiatorer, kikar man runt lite på nätet är det rikligt med information, men ytterst sällan med angivna källor, och emellanåt hyggligt fri i sin tolkning. ta t.ex den "gladiatorsed" som dyker upp här och var, sacramentum gladiatorium, verkar vara helt grundad på ett Petroniusställe (Petr. 117), och då jag inte tvivlar på att det är en på något vis autentisk fras, satiriker gillar ju att vrida på det etablerade, måste jag ändå spontant ifrågasätta (utan att ha kikat i ngn kommentar) om den var så allmän som man vill få oss att tro.
Det hela utspelar sig efter det kända gästabudet och diverse andra omvälvningar, antihjältarna (varav berättaren sägs vara en tidigare gladiator) har precis lidit skeppsbrott, och ska låtsas vara slavar till en i sällskapet, och för att lögnen skulle säkert bestå bland dem, svär de en ed, att brännas, bindas, pryglas och dödas med svärd, och vadän annat som befalls:
Itaque ut duraret inter omnes tutum mendacium, in verba Eumolpi sacramentum iuravimus: uri, vinciri, verberari ferroque necari, et quicquid aliud Eumolpus iussisset.
Denna passage har alltså fått gälla som den autentiska gladiatorseden och återges då som Uri, vinciri, verberari, ferroque necari patior (rekommenderas inte att googla, man hamnar på underliga ställen), och om den gode Roberto skulle vilja ha något som faktiskt nästan kunde vara autentiskt och uttalats av gladiatorer, skulle jag föreslå detta istället för den halvbakta och genanta Plinius-avarten.
Frågan varifrån han hämtat orden till sin tatuering härjar fortfarande i mitt sinne.
Dock verkar han inte ha haft någon större kontakt med det klassika ty i den ovan nämnda intervjun får han oemotsagt av la Hagen påstå:
– Vad min intellektualitet beträffar så är väl ordet intellektuell gammalgrekiska för att kunna läsa mellan raderna. Det kan jag betydligt bättre än många som betraktar sig som intellektuella.
It's a very cheap shot att göra sig lustig över detta ovan, så jag undviker det, utan använder det istället som ett indicium för att någon mer pålitlig källa kanske inte tillfrågats inför tatueringen, vilket är tråkigt ty nu är han fast med en ganska pinsam sådan.
Jag vet inte mycket om denne man, han är tydligen något slags populärkulturellt fenomen, men jag är så generad å hans vägnar att jag nästan gömmer mig under skrivbordet. Mitt enda hopp är att krönikören återgivit det felaktigt, annars tror jag knappt att jag står ut. Det verkar dock inte så, i den intervju som inspirerade krönikarens litania, citeras det igen.
Min genans grundar sig i det ohistoriska förhållningsättet och den klumpiga översättningen. (Om han nödvändigtvis vill att det sk betyda "(manliga) dygder" vore virtutes att föredra.) Vidare är jag nästan sjukligt nyfiken på varifrån han fått detta.
Källan till dessa ord borde, så vitt jag kan utröna, vara Plinius den yngres Panegyricus Trajani, ett lovtal till kejsar Trajanus, prisandes hans dygder och gärningar, vari det berättas att Trajanus bjudit på spel, som, för att parafrasera latinet nedan, varken var vekt eller slappt, och som ej heller förvekligade eller krossade mäns sinnen, utan eggade till tjusiga sår och förakt för döden, då även i slavars och brottslingar själar älskande av ära och önskan att segra kunde skönjas. I original alltså:
XXXIII. 1
Visum est spectaculum inde non enerve, nec fluxum, nec quod animos virorum molliret et frangeret, sed quod ad pulchra vulnera contemptumque mortis accenderet: cum in servorum etiam noxiorumque corporibus amor laudis et cupido victoriae cerneretur.
Och var står det här att detta var gladiatorernas valspråk? Plinius tillskriver visserligen vissa av dessa ting till de kämpande i arenan, men märk väl att han säger att amor laudis et cupido victoriae ÄVEN finns hos dessa, det är alltså inte utmärkande, utan snarare överraskande.
Gladiatorspel ska alltså inspirera till dessa dygder, men de är på intet vis gladiatorernas egna. Gladiatorspel sägs ha haft en slags pedagogisk funktion, förutom sitt rena underhållningsvärde, att visa upp mod och skicklighet, och inspirera till virtus, som ansågs essentiellt för det romerska imperiet, och då dess friborna män och armé, inte de förslavade gladiatorerna, som blott var expendable examples.
(Jag rekommenderar i högsta grad läsning av Entertainment and violence in Ancient Rome, en suverän liten bok, som jag starkt inspirerats av och lånat från här. En slags sammanfattning här. Är absolut ingen expert på detta, kritik mottages tacksamt.)
Sålunda, de dygder som ibland listas såsom gladiatorenas, har inget med dem att göra, utan är de militäriska dito. (Vissserligen kunde virtus hos gladiatorer prisas, bl.a så hos Martialis, som, enligt boken ovan, även skiljer sig från övriga antika skildrare av gladiatorspel då han inte verkar dela det allmänna föraktet för gladiatores.)
Det finns modern vaneföreställning om att gladiatorer var någon slags idrottsmän, medan man nog snarare kunde likna dem vid dokusåpadeltagare med påföljande avrättning.
Det verkar finnas många halvsanningar i omlopp om gladiatorer, kikar man runt lite på nätet är det rikligt med information, men ytterst sällan med angivna källor, och emellanåt hyggligt fri i sin tolkning. ta t.ex den "gladiatorsed" som dyker upp här och var, sacramentum gladiatorium, verkar vara helt grundad på ett Petroniusställe (Petr. 117), och då jag inte tvivlar på att det är en på något vis autentisk fras, satiriker gillar ju att vrida på det etablerade, måste jag ändå spontant ifrågasätta (utan att ha kikat i ngn kommentar) om den var så allmän som man vill få oss att tro.
Det hela utspelar sig efter det kända gästabudet och diverse andra omvälvningar, antihjältarna (varav berättaren sägs vara en tidigare gladiator) har precis lidit skeppsbrott, och ska låtsas vara slavar till en i sällskapet, och för att lögnen skulle säkert bestå bland dem, svär de en ed, att brännas, bindas, pryglas och dödas med svärd, och vadän annat som befalls:
Itaque ut duraret inter omnes tutum mendacium, in verba Eumolpi sacramentum iuravimus: uri, vinciri, verberari ferroque necari, et quicquid aliud Eumolpus iussisset.
Denna passage har alltså fått gälla som den autentiska gladiatorseden och återges då som Uri, vinciri, verberari, ferroque necari patior (rekommenderas inte att googla, man hamnar på underliga ställen), och om den gode Roberto skulle vilja ha något som faktiskt nästan kunde vara autentiskt och uttalats av gladiatorer, skulle jag föreslå detta istället för den halvbakta och genanta Plinius-avarten.
Frågan varifrån han hämtat orden till sin tatuering härjar fortfarande i mitt sinne.
Dock verkar han inte ha haft någon större kontakt med det klassika ty i den ovan nämnda intervjun får han oemotsagt av la Hagen påstå:
– Vad min intellektualitet beträffar så är väl ordet intellektuell gammalgrekiska för att kunna läsa mellan raderna. Det kan jag betydligt bättre än många som betraktar sig som intellektuella.
It's a very cheap shot att göra sig lustig över detta ovan, så jag undviker det, utan använder det istället som ett indicium för att någon mer pålitlig källa kanske inte tillfrågats inför tatueringen, vilket är tråkigt ty nu är han fast med en ganska pinsam sådan.
Tuesday, March 18, 2008
animis natum inventumque poema iuvandis
Jag ska vid tillfälle sammanfatta latinfestivalen, men bekymrar mig just nu mer för avhandling, rörig våning (en nedriven gardinstång och en fallen krokrad, aldrig mer latinister på efterfest!), samt det faktum att min röst har varit wobblig sedan festivalen. Istället föreslår jag att ni kikar på
- Den grekiske kamraten, som scoopat mig rejält i fråga om Ivar Harrie:
"Men eftersom Harrie samtidigt såg det humanistiska kulturarvet som frisinnets främsta förutsättning, var han – till skillnad från Tingsten – beredd att kämpa för de klassiska språkens, kristendomskunskapens och den äldre historiens plats på skolschemat"
- Parakletos, Mohamed Omars senaste finns nu äntligen ute! 120 pix på adlibris. Café Exposé skriver:
"Fragmenten har en sällsamt episk lyskraft. Här kan man finna en förtätad stämning, vilken påminner om den fascination och förundran man som barn kunde uppleva inför den grekiska mytologin i Hjältar och monster på himlavalvet. Skillnaden är att denna gång är “sagan” på riktigt…"
- På Isonomia kan man läsa en utmärkt recension och sammanfattning av The Fall of Rome and the End of Civilization.
- SvD, som recenserat Julius Caesar. Mannen, soldaten, tyrannen, och gjort det till en studie av biografins författare och caesarlitteraturen som sådan:
"Bland vår historieskrivnings lysande personligheter är nog Julius Caesar den som strålar starkast. Det har skrivits åtskilliga hyllmeter om honom och han har givit upphov till dramer som fortfarande spelas. Redan under antiken var han omsusad och dess historiker ägnade honom uppmärksamhet i biografiska porträtt. På senare år har väl intresset avtagit, mycket på grund av att undervisningen i antikens historia i våra skolor och vid våra högskolor och universitet är skral. [Undervisningen, min käre Arvidsson, är på intet sätt skral, dock är finansieringen usel, prioriteringen sorglig och intresset bristande då det sällan lyfts fram hur viktigt det faktiskt är.]"
- Sic permanet deformitas mundi. Inte klasssiskt, väl?
- Ingen (möjligtvis undantaget min bror) säger "I love the smell of napalm in the morning" så ofta som jag, och senast jag kollade var jag XX i min kromosomuppsättning.
- Den grekiske kamraten, som scoopat mig rejält i fråga om Ivar Harrie:
"Men eftersom Harrie samtidigt såg det humanistiska kulturarvet som frisinnets främsta förutsättning, var han – till skillnad från Tingsten – beredd att kämpa för de klassiska språkens, kristendomskunskapens och den äldre historiens plats på skolschemat"
- Parakletos, Mohamed Omars senaste finns nu äntligen ute! 120 pix på adlibris. Café Exposé skriver:
"Fragmenten har en sällsamt episk lyskraft. Här kan man finna en förtätad stämning, vilken påminner om den fascination och förundran man som barn kunde uppleva inför den grekiska mytologin i Hjältar och monster på himlavalvet. Skillnaden är att denna gång är “sagan” på riktigt…"
- På Isonomia kan man läsa en utmärkt recension och sammanfattning av The Fall of Rome and the End of Civilization.
- SvD, som recenserat Julius Caesar. Mannen, soldaten, tyrannen, och gjort det till en studie av biografins författare och caesarlitteraturen som sådan:
"Bland vår historieskrivnings lysande personligheter är nog Julius Caesar den som strålar starkast. Det har skrivits åtskilliga hyllmeter om honom och han har givit upphov till dramer som fortfarande spelas. Redan under antiken var han omsusad och dess historiker ägnade honom uppmärksamhet i biografiska porträtt. På senare år har väl intresset avtagit, mycket på grund av att undervisningen i antikens historia i våra skolor och vid våra högskolor och universitet är skral. [Undervisningen, min käre Arvidsson, är på intet sätt skral, dock är finansieringen usel, prioriteringen sorglig och intresset bristande då det sällan lyfts fram hur viktigt det faktiskt är.]"
- Sic permanet deformitas mundi. Inte klasssiskt, väl?
- Ingen (möjligtvis undantaget min bror) säger "I love the smell of napalm in the morning" så ofta som jag, och senast jag kollade var jag XX i min kromosomuppsättning.
Monday, March 17, 2008
arae
UnderStreckare från i söndags (läste den över brunch med ett gäng latinfestival-survivors) om arkeologi och nationalism i Grekland:
"I Grekland handlar det om kulturarvets betydelse för den nationella identiteten. Parthenon har odlats som nationalsymbol alltsedan grekiska frihetskriget (1821–33), som avslutade 350 år av osmanskt styre i Aten. Redan under antiken var tempelbygget laddat med symboliskt gods: bildprogrammet har tolkats som allegori över grekernas frihetskamp mot perserna och atenarnas överlägsenhet gentemot andra folk.
Pergamonaltaret å andra sidan byggdes av en härskardynasti i ett kungarike på Mindre Asiens kust som var helt influerat av grekisk kultur. I motivvalet på skulpturfriserna avbildas den grekiska gudavärlden och myterna och i det konstnärliga uttrycket alluderas konstant till Parthenon i Aten. För den nygrundade turkiska nationen under Kemal Ataturk kunde förstås inte den grekiska kulturen bli ett arv att identifiera sig med. För den kemalistiska nationalstaten, som starkt betonar turkiskheten som nationell identitet, har följaktligen frågan om de grekiska konstskatterna i förskingringen inte fått samma framskjutna position som i Grekland
[...]
Hamilakis hävdar att nationalism är vardaglig, den produceras hela tiden: det handlar om att varje dag gå på gator som bär namn efter grekiska slagfält, att läsa tidningarnas rubriker och dess retoriska språk, om reklam, om valet av maskotar till de olympiska spelen 2004. Han visar att nationalismen i Grekland inte är en toppstyrd företeelse med diktat uppifrån utan också verkar underifrån och att den hela tiden konstrueras från bägge håll. Detta är inte enbart negativt, menar författaren, utan det skapar också en fruktbar dialog. De nationella ideologierna ger bränsle till motstånd och ett intressant debattklimat. Den i Grekland så viktiga turismen är inte bara en fråga om ekonomi utan också om nationell identitet och här blir museerna särskilt viktiga som förmedlare av en självbild och som forum för debatt."
"I Grekland handlar det om kulturarvets betydelse för den nationella identiteten. Parthenon har odlats som nationalsymbol alltsedan grekiska frihetskriget (1821–33), som avslutade 350 år av osmanskt styre i Aten. Redan under antiken var tempelbygget laddat med symboliskt gods: bildprogrammet har tolkats som allegori över grekernas frihetskamp mot perserna och atenarnas överlägsenhet gentemot andra folk.
Pergamonaltaret å andra sidan byggdes av en härskardynasti i ett kungarike på Mindre Asiens kust som var helt influerat av grekisk kultur. I motivvalet på skulpturfriserna avbildas den grekiska gudavärlden och myterna och i det konstnärliga uttrycket alluderas konstant till Parthenon i Aten. För den nygrundade turkiska nationen under Kemal Ataturk kunde förstås inte den grekiska kulturen bli ett arv att identifiera sig med. För den kemalistiska nationalstaten, som starkt betonar turkiskheten som nationell identitet, har följaktligen frågan om de grekiska konstskatterna i förskingringen inte fått samma framskjutna position som i Grekland
[...]
Hamilakis hävdar att nationalism är vardaglig, den produceras hela tiden: det handlar om att varje dag gå på gator som bär namn efter grekiska slagfält, att läsa tidningarnas rubriker och dess retoriska språk, om reklam, om valet av maskotar till de olympiska spelen 2004. Han visar att nationalismen i Grekland inte är en toppstyrd företeelse med diktat uppifrån utan också verkar underifrån och att den hela tiden konstrueras från bägge håll. Detta är inte enbart negativt, menar författaren, utan det skapar också en fruktbar dialog. De nationella ideologierna ger bränsle till motstånd och ett intressant debattklimat. Den i Grekland så viktiga turismen är inte bara en fråga om ekonomi utan också om nationell identitet och här blir museerna särskilt viktiga som förmedlare av en självbild och som forum för debatt."
Sunday, March 16, 2008
princeps
Något för utmattad för att berätta om lördagen, utan bjuder istället på en sång som kan användas såväl som att högtidhålla schlagerfestival som latinfestival:
ACTIUM (Hilary Walters)
[Waterloo]
Babae! ad Actium Antonius en effugit,
vere! sic ego quoque fato destinatus obii.
hoc volumen historiae
identidem iteratum'st.
Actium - debellavisti me fortiter.
Actium - semper t' amabo per saecula.
Actium - nulla occasio fugae mi.
Actium - tecum mansuro fataliter.
Actium - tandem ad Actium adveni.
Babae! resistere temptabam tibi frustra
vere! quid faciam? sub iugo mi eundem erit nunc.
mihi recusandum non est
me puto victorem victus
ACTIUM (Hilary Walters)
[Waterloo]
Babae! ad Actium Antonius en effugit,
vere! sic ego quoque fato destinatus obii.
hoc volumen historiae
identidem iteratum'st.
Actium - debellavisti me fortiter.
Actium - semper t' amabo per saecula.
Actium - nulla occasio fugae mi.
Actium - tecum mansuro fataliter.
Actium - tandem ad Actium adveni.
Babae! resistere temptabam tibi frustra
vere! quid faciam? sub iugo mi eundem erit nunc.
mihi recusandum non est
me puto victorem victus
Saturday, March 15, 2008
memento
Idag är det den gloriösa Latinfestivalen, anländ snarast i horder!
Och för att vi inte ska glömma varför den första festivalen drogs igång, och minnas vad som kan ske på ett anrikt universitet som säger sig värna om kultur och språk, samt lyfta fram grekiskan som ofta glöms bort, citerar jag här en anonym lundaakademiker (jag har sagt det förut, något av det bästa med "bloggande" är den korrespondens man får), som efter att ha avhandlat latinets situation fortsätter:
"Då är situationen betydligt värre för ämnet klassisk grekiska. Där beslutade ledningen att säga upp en hel professorstjänst, som dessutom var den enda lärostolsprofessuren (d v s ej befordrad lektor som de övriga professorstjänsterna) inom de klassiska språken i Lund. (Innehavaren valde dock att dessförinnan självmant säga upp sig.) Kvar är endast en halv professorstjänst. Att man säger upp en lärostolsprofessor av besparingsskäl måste vara unikt i Lunds universitets historia, och att det dessutom sker i ett av de ämnen som har funnits sedan universitetet grundades (1666) är en skandal utan dess like.
Och inte nog med det: en kort tid därefter utlyste man forskartjänster i andra ämnen som engelska och spanska. Nu fanns det plötsligt pengar. I ett internationellt perspektiv brukar professurerna i de klassiska språken ofta räknas som de mest prestigefyllda vid universiteten, och då sänder det naturligtvis dåliga signaler att Lunds universtitet hanterar dessa tjänster så lättvindigt. Vilken utländsk forskare vågar tacka ja till en professur i vilket ämne som helst vid Lunds universitet, om ledningen t o m väljer att avskeda en professor i klassisk grekiska endast av besparingsskäl?
Rektor Göran Bexell är professor i teologi och det är för mig en gåta att han inte ens verkar bekymra sig över att han kommer att gå till historien som den som i stort sett lade ned klassisk grekiska vid Lunds universitet. Jag hade hellre avgått från rektorsposten än medverkat till något sådant. "
Kom sålunda idag och visa att de klassiska språken har ett brett stöd!
Och för att vi inte ska glömma varför den första festivalen drogs igång, och minnas vad som kan ske på ett anrikt universitet som säger sig värna om kultur och språk, samt lyfta fram grekiskan som ofta glöms bort, citerar jag här en anonym lundaakademiker (jag har sagt det förut, något av det bästa med "bloggande" är den korrespondens man får), som efter att ha avhandlat latinets situation fortsätter:
"Då är situationen betydligt värre för ämnet klassisk grekiska. Där beslutade ledningen att säga upp en hel professorstjänst, som dessutom var den enda lärostolsprofessuren (d v s ej befordrad lektor som de övriga professorstjänsterna) inom de klassiska språken i Lund. (Innehavaren valde dock att dessförinnan självmant säga upp sig.) Kvar är endast en halv professorstjänst. Att man säger upp en lärostolsprofessor av besparingsskäl måste vara unikt i Lunds universitets historia, och att det dessutom sker i ett av de ämnen som har funnits sedan universitetet grundades (1666) är en skandal utan dess like.
Och inte nog med det: en kort tid därefter utlyste man forskartjänster i andra ämnen som engelska och spanska. Nu fanns det plötsligt pengar. I ett internationellt perspektiv brukar professurerna i de klassiska språken ofta räknas som de mest prestigefyllda vid universiteten, och då sänder det naturligtvis dåliga signaler att Lunds universtitet hanterar dessa tjänster så lättvindigt. Vilken utländsk forskare vågar tacka ja till en professur i vilket ämne som helst vid Lunds universitet, om ledningen t o m väljer att avskeda en professor i klassisk grekiska endast av besparingsskäl?
Rektor Göran Bexell är professor i teologi och det är för mig en gåta att han inte ens verkar bekymra sig över att han kommer att gå till historien som den som i stort sett lade ned klassisk grekiska vid Lunds universitet. Jag hade hellre avgått från rektorsposten än medverkat till något sådant. "
Kom sålunda idag och visa att de klassiska språken har ett brett stöd!
Friday, March 14, 2008
armilla
Ytterligare ett skäl att komma på festivalen!
Jennie på JennDesign har förbarmat sig över Latinfestivalen och skänkt ett av sina vackra armband med latinsk inskription till att delas ut till en slumpvis besökare. Snoka gärna runt på hemsidan, där finns mycket eftertraktansvärt, bl.a en otrolig tiara.
Vi fick kontakt då hon skrev hit och bad om hjälp med en översättning, men då jag av princip inte hjälper företag utan ersättning, kom vi överrens om att jag skulle hjälpa henne mot en donation till festivalen. (Jag passade naturligtvis även på att köpa ett, med en inskription som jag själv valt.)
Tusen tack för den generösa donationen!
heraclea
Jag är vansinnigt svag för Theodor Kallifatides:
"Ordens valörer är extremt viktiga för honom - kanske mer än för andra svenska författare. Använder de ett slängigt uttryck kan de hävda att det var ett medvetet val. Det är en utväg som inte existerar för den författare som inte fötts in i språket.
- Det är också mycket intressant att se hur språken skiljer sig från varandra på de små sätten. Jag skulle skriva om en Scen där två vänner sitter på en restaurang och småpratar. På svenska står det då "sorlet kring dem tilltog". Det gick inte att skriva över på grekiska. På grekiska restauranger pratar man högt, man gormar - men ordet sorl existerar inte."
"Ordens valörer är extremt viktiga för honom - kanske mer än för andra svenska författare. Använder de ett slängigt uttryck kan de hävda att det var ett medvetet val. Det är en utväg som inte existerar för den författare som inte fötts in i språket.
- Det är också mycket intressant att se hur språken skiljer sig från varandra på de små sätten. Jag skulle skriva om en Scen där två vänner sitter på en restaurang och småpratar. På svenska står det då "sorlet kring dem tilltog". Det gick inte att skriva över på grekiska. På grekiska restauranger pratar man högt, man gormar - men ordet sorl existerar inte."
Thursday, March 13, 2008
quanto tu optimus omnium patronus
Jag har sedan början av veckan en mycket trevlig houseguest,besökandes i den eviga ungdomens stad för Carolinas rika skatter, som i sanning är en gäst och inneboende av det bästa slaget, som medför en ypperlig värdinnegåva i form av ”Fest på spår: Menyer ur järnvägens historia” (ngt komplicerade recept, men o så tjusig), samt frikostigt lånar ut sina medhavda TLS.
Har liksom aldrig tid att pallra mig iväg till den storslagna tidskriftsläsesalen för sådan indulgence längre, är för upptagen med att dricka kaffe och slösurfa, så det var i sanning ett kärt återseende. Det kommer väl aldrig finnas ngt av denna kaliber i vårt rike, dessa lysande recensioner och dispyter, den underfundiga humorn och den glädje som var nummer ger finner man icke på annan plats.
Kikar man in på hemsidan, kan man skumma artikeln "Airing the Classics", om BBC Radio och dess långvariga framlyftande av de klassiska språken, och på senare tid har de:
"The most recent BBC investment in classical literature is a major Radio 3 series entitled Greek and Latin Voices, in which a single classical author is discussed each week, in four fifteen-minute talks, by four different speakers – academics, critics and creative writers. Homer and Horace were featured in December; Thucydides and Augustine (a nice addition to the usual classical canon) are having their turn this month; Euripides and Tacitus will follow in March; with Sappho, Juvenal, Cicero, Plato, Virgil and Herodotus to come later in the year. "
Sveriges radio, take notes!
Nåväl, det exemplar som jag förlängde frukosten i timtal med imorse hade inte bara en lång artikel om papyrusfynd och eventuella Simonides dikter, utan även masor av Nurejev, litt.vet i mängder, Indo-european poetry and myth, en notis om Virginia Woolf och fotboll (Robert Graves är inblandad) samt en nätt liten recension skriven av Mary Beard (ständigt detta skägg) av någon ny roman, Counting the stars, som såsom så många andra försökt, att i romanform berätta kärlekshistorian mellan Catullus och ”Lesbia”.
Tydligen lyckas den lika bra som är brukligt i denna närapå egen genre (Catullusfantasier, se kapitlet "The afterlife of Lesbia" i Wisemans finfina Catullus and his world, den första kom tydligen redan 1707; The Adventures of Catullus and History of his Amours with Lesbia, och hur underbar är inte den titeln, känner att den har serietidningspotential), då det synes mest vara ett ansträngt sammanfogande av dikterna, inte en strof får tydligen utelämnas.
En ganska trevlig bok med Catullus-appearance, som dock faller något utanför den ovanämda genren, är Thornton Wilders The Ides of March (även Wiseman gillar den), passande då detta ju är nu på lördag, som av en slump sammanträffande med latinfestivalen, en bok som visserligen inte är historiskt korrekt, men stämningsfull och synnerligen välskriven, och vi som gillar brevromaner glädjs. Läs hellre den.
Och vi avslutar med Catullus kryptiska Caesardikt, 93, som gett upphov till en myriad olika kommentatorstolkningar:
Nil nimium studeo, Caesar, tibi velle placere,
nec scire utrum sis albus an ater homo
Har liksom aldrig tid att pallra mig iväg till den storslagna tidskriftsläsesalen för sådan indulgence längre, är för upptagen med att dricka kaffe och slösurfa, så det var i sanning ett kärt återseende. Det kommer väl aldrig finnas ngt av denna kaliber i vårt rike, dessa lysande recensioner och dispyter, den underfundiga humorn och den glädje som var nummer ger finner man icke på annan plats.
Kikar man in på hemsidan, kan man skumma artikeln "Airing the Classics", om BBC Radio och dess långvariga framlyftande av de klassiska språken, och på senare tid har de:
"The most recent BBC investment in classical literature is a major Radio 3 series entitled Greek and Latin Voices, in which a single classical author is discussed each week, in four fifteen-minute talks, by four different speakers – academics, critics and creative writers. Homer and Horace were featured in December; Thucydides and Augustine (a nice addition to the usual classical canon) are having their turn this month; Euripides and Tacitus will follow in March; with Sappho, Juvenal, Cicero, Plato, Virgil and Herodotus to come later in the year. "
Sveriges radio, take notes!
Nåväl, det exemplar som jag förlängde frukosten i timtal med imorse hade inte bara en lång artikel om papyrusfynd och eventuella Simonides dikter, utan även masor av Nurejev, litt.vet i mängder, Indo-european poetry and myth, en notis om Virginia Woolf och fotboll (Robert Graves är inblandad) samt en nätt liten recension skriven av Mary Beard (ständigt detta skägg) av någon ny roman, Counting the stars, som såsom så många andra försökt, att i romanform berätta kärlekshistorian mellan Catullus och ”Lesbia”.
Tydligen lyckas den lika bra som är brukligt i denna närapå egen genre (Catullusfantasier, se kapitlet "The afterlife of Lesbia" i Wisemans finfina Catullus and his world, den första kom tydligen redan 1707; The Adventures of Catullus and History of his Amours with Lesbia, och hur underbar är inte den titeln, känner att den har serietidningspotential), då det synes mest vara ett ansträngt sammanfogande av dikterna, inte en strof får tydligen utelämnas.
En ganska trevlig bok med Catullus-appearance, som dock faller något utanför den ovanämda genren, är Thornton Wilders The Ides of March (även Wiseman gillar den), passande då detta ju är nu på lördag, som av en slump sammanträffande med latinfestivalen, en bok som visserligen inte är historiskt korrekt, men stämningsfull och synnerligen välskriven, och vi som gillar brevromaner glädjs. Läs hellre den.
Och vi avslutar med Catullus kryptiska Caesardikt, 93, som gett upphov till en myriad olika kommentatorstolkningar:
Nil nimium studeo, Caesar, tibi velle placere,
nec scire utrum sis albus an ater homo
Monday, March 10, 2008
Pro cuius amore in eius eloquio nec mihi parco
Måndagssur av åtskilliga orsaker, såsom oro inför den späckade veckan och harm över att ha rankats högre än jag förtjänade i rangordning. DN hjälper till genom ytterligare en av sina verbatim 'översatta' och obildat framställda notiser:
"Bland de mest uppseendeväckande verken som ska ställas ut märks bland andra den första boken som skrevs på engelska, Gregory the Greats "Pastoral care" från 890 efkr, och fyra exemplar av Magna Carta, skrivna på 1200-talet. "
Om "Gregory the great" skrev denna på engelska ska jag bums säga upp mig och gå på knä till Canossa, livnärandes mig blott genom att upp äta min hatt.
Jag måste erkänna att jag inte riktigt förstår vad det är för fel på den etablerade svenska beteckningen på den påven, Gregorius den Store. Eller kommer DN hädanefter omtala Alexander såsom "Alexander the great", Karl den store såsom Charlemagne (mais pourquoi pas!), Livius såsom "Livy"?
"Bland de mest uppseendeväckande verken som ska ställas ut märks bland andra den första boken som skrevs på engelska, Gregory the Greats "Pastoral care" från 890 efkr, och fyra exemplar av Magna Carta, skrivna på 1200-talet. "
Om "Gregory the great" skrev denna på engelska ska jag bums säga upp mig och gå på knä till Canossa, livnärandes mig blott genom att upp äta min hatt.
Jag måste erkänna att jag inte riktigt förstår vad det är för fel på den etablerade svenska beteckningen på den påven, Gregorius den Store. Eller kommer DN hädanefter omtala Alexander såsom "Alexander the great", Karl den store såsom Charlemagne (mais pourquoi pas!), Livius såsom "Livy"?
Sunday, March 09, 2008
variatio delectat
Ack, det blir bara magrare och mer tunnsått med inlägg här, men det är väl priset för att det faktiskt skrivs en del på avhandlingen i dessa dagar. Så fort jag kör fast och återigen börjar drömma om underliga alternativa karriärer eller bara en huvudstupa flykt till Polen, kommer det längre, prokrastinerande inlägg, je vous promis.
I väntan på sådant finns förstås den grekiske vännen, men även annat av intresse på nätet:
- Jag kommer nog faktiskt åsidosätta min sedvanliga motvilja att läsa om "jobbet" (dvs antiken) i den skönlitterära genren när Ola och Örjan Wikanders roman utkommer. Verkar den inte lockande?
"Det är berättelsen om hur en judisk frihetskämpe och en romersk poet tillsammans tvingas bege sig rakt in i farornas centrum, för att rädda hemligheter som skulle kunna kasta hela det romerska riket i krig. Det är historien om två ganska ovilliga hjältar, som sist av allt borde vilja umgås med varandra. Boken utspelar sig långt från de klassiska romarromanernas höga miljöer, och huvudpersonerna är inga kejsare, konungar eller soldater. Istället är det en historia om hur några mindre ståtliga individer blir tvungna att med list, uppfinningsrikedom och ett visst mått av humor ta sig genom de mer eller mindre vansinniga situationer som de oroliga tiderna försätter dem i. Från att ha varit en fredlig diktare och en envist antiromersk upprorsmakare får Tucca och Jechiel - poeten och cirkelmakaren - finna sig i att bli agenter i Octavias hemliga tjänst. "
- Den nye akademieledamoten synes rar i SvD:
"– Man måste inte vara anhängare av vissa värden eller slåss för en litteraturkanon. Det viktigaste är att vi har kvar en grundläggande vilja att offra en del av våra liv för att något ska bli riktigt bra. Just den hängivenheten saknar jag mer än något annat idag."
- Bloggen "stuffwhitepeoplelike" has my number:
"Being in graduate school satisfies many white requirements for happiness. They can believe they are helping the world, complain that the government/university doesn’t support them enough, claim they are poor, feel as though are getting smarter, act superior to other people, enjoy perpetual three day weekends, and sleep in every day of the week!"
- Camilla tipsar om boken Latin Love Lessons och även Ten Latin Love Paintings från just den boken i samband med Alla hjärtans. Mary Beard skriver om den:
"She is also trying to claim the Latin love poets back from academics like me. I have some sympathy with this project. Every year, even now, hundreds of 18-year-olds come up to university, enthralled by the passionate verses of Catullus, Propertius and Ovid, and by the tales of love, bliss, deceit, betrayal and rejection that they recount. And every year we knock that enthusiasm out of them. These poems, we explain, are learned desk jobs, not the outpourings of the white heat of passion. They are not so much about real life "love", as about "love" as a metaphor for writing, or for the discursive practices of personal subjectivity (sic). As for the women, half of them did not even exist - they were literary constructs. At best they were sex-in-the-head."
- På tal om Camillor, är mina sortes för veckan inte helt ointressanta, men förbryllande, ty jag har inge direkt strid eller konfrontation planerad. Fick upp 11.685, och ni bjuds som alltid på Björkesons översättning:
hunc illa exceptum (neque enim labor agmine uerso)
traicit et super haec inimico pectore fatur:
'siluis te, Tyrrhene, feras agitare putasti?
aduenit qui uestra dies muliebribus armis
uerba redargueret. nomen tamen haud leue patrum
manibus hoc referes, telo cecidisse Camillae.'
Honom hinner hon fatt (det var lätt, ty kamraterna flydde),
ränner sitt spjut igenom hans kropp, medan vredgad hon talar:
"Tror du dig jaga skogen djur, tyrrheniske vilde?
dagen är kommen nu som med kvinnovapen skall tysta
allt ert tomma skryt. Men låt fädernas maner få veta
den ej föraktliga ära du vann, då Camilla dig fällde."
- ...och på tal om den förtjusande Björkeson (för att fortsätta associationskedjan) finner jag det enormt tråkigt att N&K verkar gå mer och mer från den behändiga pocketutgivningen av hans böcker till hardbackformatet. Dyra och inte så behändiga, samt en trist markering att klassiker är till för att pryda bokyllor, inte att släpas runt i botten på handväskor, eller i innerfickor på slitna kavajer och läsas lite varstans. Hans Vergilius-översättning verkar fallit ur tryck, Dante och baudelaire finns inte längre i pocket. O tempora...
- Nu när dollarn är toklåg, varför inte köpa den där snygga "Grad School: It seemed better than getting a real job"- t-tröjan? Någon dag, då detta verkligen blivit en fotoblogg, ska ni få se min.
- Emin Tengström, i gruden latinist och senare professor i humanekologi (latin förbereter en för typ vad som helst!) T.ex afrikanska språk) har sin bok På spaning efter en europeisk identitet : det antika Rom, den europeiska unionens historiska fundament på adlibris bokrea för blott 69 pix.
- Latinfestivalen närmar sig! Glöm inte att det är ni därute som avgör om den blir lyckad eller ej, genom att just bevista den stora dagen. Hoppas så att få se er där!
I väntan på sådant finns förstås den grekiske vännen, men även annat av intresse på nätet:
- Jag kommer nog faktiskt åsidosätta min sedvanliga motvilja att läsa om "jobbet" (dvs antiken) i den skönlitterära genren när Ola och Örjan Wikanders roman utkommer. Verkar den inte lockande?
"Det är berättelsen om hur en judisk frihetskämpe och en romersk poet tillsammans tvingas bege sig rakt in i farornas centrum, för att rädda hemligheter som skulle kunna kasta hela det romerska riket i krig. Det är historien om två ganska ovilliga hjältar, som sist av allt borde vilja umgås med varandra. Boken utspelar sig långt från de klassiska romarromanernas höga miljöer, och huvudpersonerna är inga kejsare, konungar eller soldater. Istället är det en historia om hur några mindre ståtliga individer blir tvungna att med list, uppfinningsrikedom och ett visst mått av humor ta sig genom de mer eller mindre vansinniga situationer som de oroliga tiderna försätter dem i. Från att ha varit en fredlig diktare och en envist antiromersk upprorsmakare får Tucca och Jechiel - poeten och cirkelmakaren - finna sig i att bli agenter i Octavias hemliga tjänst. "
- Den nye akademieledamoten synes rar i SvD:
"– Man måste inte vara anhängare av vissa värden eller slåss för en litteraturkanon. Det viktigaste är att vi har kvar en grundläggande vilja att offra en del av våra liv för att något ska bli riktigt bra. Just den hängivenheten saknar jag mer än något annat idag."
- Bloggen "stuffwhitepeoplelike" has my number:
"Being in graduate school satisfies many white requirements for happiness. They can believe they are helping the world, complain that the government/university doesn’t support them enough, claim they are poor, feel as though are getting smarter, act superior to other people, enjoy perpetual three day weekends, and sleep in every day of the week!"
- Camilla tipsar om boken Latin Love Lessons och även Ten Latin Love Paintings från just den boken i samband med Alla hjärtans. Mary Beard skriver om den:
"She is also trying to claim the Latin love poets back from academics like me. I have some sympathy with this project. Every year, even now, hundreds of 18-year-olds come up to university, enthralled by the passionate verses of Catullus, Propertius and Ovid, and by the tales of love, bliss, deceit, betrayal and rejection that they recount. And every year we knock that enthusiasm out of them. These poems, we explain, are learned desk jobs, not the outpourings of the white heat of passion. They are not so much about real life "love", as about "love" as a metaphor for writing, or for the discursive practices of personal subjectivity (sic). As for the women, half of them did not even exist - they were literary constructs. At best they were sex-in-the-head."
- På tal om Camillor, är mina sortes för veckan inte helt ointressanta, men förbryllande, ty jag har inge direkt strid eller konfrontation planerad. Fick upp 11.685, och ni bjuds som alltid på Björkesons översättning:
hunc illa exceptum (neque enim labor agmine uerso)
traicit et super haec inimico pectore fatur:
'siluis te, Tyrrhene, feras agitare putasti?
aduenit qui uestra dies muliebribus armis
uerba redargueret. nomen tamen haud leue patrum
manibus hoc referes, telo cecidisse Camillae.'
Honom hinner hon fatt (det var lätt, ty kamraterna flydde),
ränner sitt spjut igenom hans kropp, medan vredgad hon talar:
"Tror du dig jaga skogen djur, tyrrheniske vilde?
dagen är kommen nu som med kvinnovapen skall tysta
allt ert tomma skryt. Men låt fädernas maner få veta
den ej föraktliga ära du vann, då Camilla dig fällde."
- ...och på tal om den förtjusande Björkeson (för att fortsätta associationskedjan) finner jag det enormt tråkigt att N&K verkar gå mer och mer från den behändiga pocketutgivningen av hans böcker till hardbackformatet. Dyra och inte så behändiga, samt en trist markering att klassiker är till för att pryda bokyllor, inte att släpas runt i botten på handväskor, eller i innerfickor på slitna kavajer och läsas lite varstans. Hans Vergilius-översättning verkar fallit ur tryck, Dante och baudelaire finns inte längre i pocket. O tempora...
- Nu när dollarn är toklåg, varför inte köpa den där snygga "Grad School: It seemed better than getting a real job"- t-tröjan? Någon dag, då detta verkligen blivit en fotoblogg, ska ni få se min.
- Emin Tengström, i gruden latinist och senare professor i humanekologi (latin förbereter en för typ vad som helst!) T.ex afrikanska språk) har sin bok På spaning efter en europeisk identitet : det antika Rom, den europeiska unionens historiska fundament på adlibris bokrea för blott 69 pix.
- Latinfestivalen närmar sig! Glöm inte att det är ni därute som avgör om den blir lyckad eller ej, genom att just bevista den stora dagen. Hoppas så att få se er där!
Thursday, March 06, 2008
triennis
Jag är övertygad om att det nu väntats ivrigt på den traditionella födelsedagstävlingen, ty häromdagen firade bloggen, patetiskt nog, sitt 3-års jubileum, och som vanligt lottas det ut en prima bok.Denna ser ni här brevid, det är en myckt snygg och illustrerad utgåva av den bästa av alla Suetonius-översättningar, id est den av Robert Graves.
Låt er inte skrämmas av den läskiga Alma-Tadema bilden som misspryder omslaget, innuti är det epigrafiska illustrationer och artefakter från de respektive kejsarnas epoker är återgivna. Det är dock, måste väl i ärlighetens namn tilläggas, ingen s.k. glansig coffee table book, utan snarare en stor pocket. (Innehåller även ett förord av Michael Grant, som jag lustigt nog ägnade lunchen åt att åhöra dissning utav. Hmm, dålig satslösning.)
Varför just denna, förutom av hejdlös Graves-dyrkan och Penguin-perversion? Jo, jag hittade den nämligen häromdagen på hedengrens fina bokrea (en riktig bokrea, såsom de borde vara) och kunde inte låta bli att hemföra den, men finner sedan vid hemkomsten att det finns åtskilliga av Graves Suetonius-översättningar redan i de nyinköpta bokhyllorna, och bör sålunda göra mig av med den enligt den klassiska principen "sist in, först ut".
Innan vi går vidare till själva utdelandet av denna, vill jag upprepa orden från förra årets f-dag, att bloggandet (detta genanta ord) är en ovärdelig hjälp för mig att fokusera, är en ganska spattig person, och det är alltjämt mest därför jag gör det.
Jag tor fortfarande inte att jag är anonym, det är lätt att lista ut vem som ligger bakom.
(Det är faktiskt en relaterad och i sig väldigt intressant fråga, det akademiska bloggandet, något som intensivt debatteras i den engelskspråkiga bloggosvären (som, lucky them, består av annat än modebloggar och småaktig polemik), och consequently behovet att som akademiker vara anonym för att inte behöva utöva den tråkiga självcensuren och sålunda kunna kritisera sitt ämne och den rådande strukturen, såväl nationellt som lokalt. Det svenska universitetsystemet bör i högsta grad diskuteras mer allmänt och bland gräsrötterna själva, och varför då inte på nätet, ty så fort det dyker upp i media synes det alltid falla sönder i "det-var-bättre-förr" och "regionalpolitik och nivellering".)
Självcensuren består alltjämt även den, som sagt där ovan, finns det en hel del jag skulle vilja säga om rådande system, men är inte så dum att jag gör det på offentlig plats.
Och efter det närapå verbatim upprepandet från förra året, lånas ytterligare ett grepp från tvåårsfirandet, nämligen det skojiga!
Latinfestivalen var i sanning en höjdare (kom och gör årets, i U-a, till en än större succé!), alla de underbara och älskliga gästbloggare som fått härja här gör mitt hjärta till äppelmos var gång jag tänker på dem, de vackra böcker som jag emellanåt fått mottaga lyckliggör mig offantligt, då mer för omtanken än för det rent materiella, de vänskaper som uppstått via bloggar och förstås alla trevliga mail och kommentarer som ni, kära läsare, hedrar mig med.
Ytterligare en enormt lyckobringande tingest är att det nu finns en motsvarighet för grecister! Jag försöker täcka in det klassiska som sådant, men min grekiska är, allvarligt talat, inte direkt lysande, och det är sålunda med största glädje och lättnad jag kan presentera latinbloggens anförvant i öster! Namnet kan enligt upphovsmnnen eventuellt ändras, men just nu kallas denna mycket färska knopp på de svenska klassikerbloggarnas kvist för 'Bland de dödliga växlar ju segern'. Passing of the torch, typ.
Tandem et finalement, det som ni läst igenom stycket för, nämligen den sedvanliga födelsedagstävlingen! Reglerna är påminner om förra årets, man skriver man antingen i kommentarena eller sänder ett mail där man berättar hur man hittade hit.
(Vinnaren, som väljs i början nästa vecka, måste vara villig att vid vinst avslöja adress för mig (full diskretion utlovas), och tidigare vinnare är tyvärr diskade.)
Ska nu hem och grunna om det är värt att satsa på ett 4:e år eller om det då börjar bli väldigt sorgligt, bloggande lär ju vara passé.
Wednesday, March 05, 2008
uberrime
När jag återvände till mitt skrivbord fann jag till min fasa att institutionens latinfrågelåda hade sett en icke tidigare skådad anstormning and was bursting at the seams, med frågor och fundering som det åligger mig att besvara.
Låt mig först och främst poängtera att det för mig är en stor skillnad mellan de frågor jag får hit och de jag får till jobbet, de jag får hit har jag det fria valet att ignorera if I so choose, vilket lite filosofiskt ger mig friheten att besvara dem, de som dock jag, eller snarare den officiella frågelådan, får såsom plikt och ansvar, de skär i min själ, dessutom måste jag vara mer korrekt och får inte ironisera, då jag så att säga skriver i tjänsten.
När jag öppnade institutionens lilla låda igår var det runt ett dussin frågor att besvara, och då de knappast en och en skulle drivit mig till avgrundens rand, utan då snarare varit ett trevligt pussel, gjorde denna massa såsom massa mig hispig. Jag ska erkänna att jag författade en lång och mkt hätsk diatrib ca halvvägs igenom besvarandet, insåg dock att den var för elak för att lägga ut här, och jag inte direkt kom med något nytt, utan vad jag sade var det gamla vanliga, den eviga frågan varför man vill tatuera sig latine (Magi? Beckham? Kort och koncist? Polska maffian?), samt varför en alarmerande stor majoritet av de frågande inte kan stava till tatuering (”tattuering” avlett av tattare?) . Stavar själv inte något vidare, så gör mig ogärna lustig över sådant, men om man ska göra ett sådant ingrepp, borde man inte ha kollat stavningen?
Dessutom är det emellanåt så fruktansvärt intimt. Folk skriver via sin jobbmail och ber om översättningar av de mest häpnadsväckande och krigiska saker, knappast passande för en medelålders projektledare på ett kompetensutvecklingsföretag i bruksort. Det är en smula naivt att använda sin arbetssignatur, det är inte direkt så att vi har någon tystnadsplikt och jag tror faktiskt mailen till universitetets lilla frågelåda är offentlig handling. En ovälkommen inblick i synnerligen privat själsliv.
Som jag tusen gånger tidigare perplext utbrustit, jag fattar inte.
Nåväl, från de tråkiga professionella plikterna, till latinbloggens egen låda, där jag som sagt kan välja att svara:
"Min relation till latin är ganska obefintlig, men har ändå en liten fråga. Hoppas du kan svara på den =). Vad heter "Det ordnar sig" på latin?"
Vilborg har faktiskt just det uttrycket översatt i sin fina lilla ordbok, och ger det då som res bene se habebunt, dock är jag inte så förtjust i den formuleringen. Såsom the don Mary Beard diskuterat är det ju andemeningen som eftersträvas och ett uttryck som ”det ordnar sig” är väl mer eller mindre ekvivalent till ”det fixar sig/löser sig”. Om man just griper i svansen på ”löser” kan man få fram solvitur, mer eller mindre ordagrant ”det löser sig” och har en trevlig parallell i det fina uttrycket solvitur ambulando.
Nästa fråga, som hittat hit via Internet:
"Jag försöker febrilt komma på vad frasen "Vid din sida" eller "By
your side" blir på latin. Hur översätter man detta? Vore snällt om du ville hjälpa mig.
Jag hittar ingen som kan översätta detta så jag vänder mig till
dig. Hittade dig via din blogg på internet."
Här kommer frågan om yrkesstolthet in i bilden, man kan översätta ordagrant slänga ihop ’vid’ plus något lämpligt böjt uttryck för ’din sida’. Ett sådant uttryck blir dock sällan snyggt eller klassiskt, men allvarligt talat bryr sig sällan ens korrespondenter om detta, de vill bara att det ska vara på ’latin’.
Dock tar det emot att göra så, så jag sätter mig ner och funderar på hur man ska kunna uttrycka detta snyggt. Jag skulle föreslå att den frågande ovan skulle nyttja frasen lateri tuo adhaereo- 'jag står vid din sida' eller möjligtvis en variant därpå; lateri tuo adsum.
Det där med yrkestolthet aktualiseras återigen i nästa fråga, då man återigen vill ha ’latin’:
”Vi i vår studentförening ska göra en ny logga och vi har kommit fram till att vi vill ha en fras på latin med i loggan.Jag undrar vad"Familjen är viktigast"eller kanske"Familjen framför allt"Ja, något med familjen och att vi alltid trotjänar föreningen. Jag tänkte då höra med dig (jag såg din blogg om latin) om du kunde hjälpa mig att kunna komma på en relativt kort fras som är slagkraftig.”
Jag har tidigare diskuterat svårigheten i att översätta ’familj’, och citerar sålunda mig själv, härifrån (vilket den gode Horace E i sin lilla Komet anser vara höjden av torftighet):
"Vad som gör dock gör detta till en utmaning är ordet 'familj'. Vad den frågande antagligen menar här är sin omedelbara familj; hustru och barn, vilket blir synnerligen svåröversatt på latin. Den s.k kärnfamiljen är en fullständigt modern konstruktion, och jag skrattar alltid på mig då den framhålls som den solida grunden för vår civilisation, då den faktiskt är ett relativt nytt påfund. Jag är varken historiker eller sociolog, men kan säga detta i egenskap av filolog, då våra tidiga språk just saknar ett begrepp för det vi idag kallar familj. (Därmed inte sagt att jag på ngt vis ogillar kärnfamiljen, jag tycker det är en trevlig liten konstruktion, men att framhålla den som ngt slags naturligt, givet ur-tillstånd är bara idiotiskt.)
Stepping of the soapbox, så kvarstår ändå problemet med att översätta 'familj' i denna moderna mening till gott latin. Glosan familia, varifrån (uppenbarligen) vårt laddade ord kommer, är snarare ett hushåll, inbegripandes tjänstefolk, slavar och husgeråd.
Det kan även dra åt 'släktgren' och 'skara, trupp', men den där omhuldade mammapappabarn-sammasättningen kan det inte riktigt beteckna. Vissa ordböcker föreslår domus som en översättning, ordagrant 'hus, bostad', men som gärna drar åt 'hushåll, husfolk, familj', men även här skulle nog au-pair-flickan och labradoren och farmor och polskan som städar kunna inkluderas. Domesticus lyfts fram som ett alternativ, men det känns snarare som en beteckning på en honorary familjemedlem, eller en trotjänare, utan vilken man inte vet vad man skulle kunna ta sig tiiiill."
Samma sak är det med familiares, det är snarare vänner och personal.
Den tidigare korrespondenten vartill detta ovan skrevs som svar back in the day menade just sin familj, sin hustru och deras barn, och då kunde det smidigt ersättas med mei ’de mina’, men här är man verkligen ute efter det moderna konstruerade begreppet familj och då är jag faktiskt helt konfys huru det ska översättas. Kanske med familia nova, familia hodierna, den nya/moderna familjen? Hur gör Vatikanen?
Jag hoppas att denna korrespondent förstår svårigheten i begreppet och inte bara nöjer sig med att här använda ’latin’.
Låt mig först och främst poängtera att det för mig är en stor skillnad mellan de frågor jag får hit och de jag får till jobbet, de jag får hit har jag det fria valet att ignorera if I so choose, vilket lite filosofiskt ger mig friheten att besvara dem, de som dock jag, eller snarare den officiella frågelådan, får såsom plikt och ansvar, de skär i min själ, dessutom måste jag vara mer korrekt och får inte ironisera, då jag så att säga skriver i tjänsten.
När jag öppnade institutionens lilla låda igår var det runt ett dussin frågor att besvara, och då de knappast en och en skulle drivit mig till avgrundens rand, utan då snarare varit ett trevligt pussel, gjorde denna massa såsom massa mig hispig. Jag ska erkänna att jag författade en lång och mkt hätsk diatrib ca halvvägs igenom besvarandet, insåg dock att den var för elak för att lägga ut här, och jag inte direkt kom med något nytt, utan vad jag sade var det gamla vanliga, den eviga frågan varför man vill tatuera sig latine (Magi? Beckham? Kort och koncist? Polska maffian?), samt varför en alarmerande stor majoritet av de frågande inte kan stava till tatuering (”tattuering” avlett av tattare?) . Stavar själv inte något vidare, så gör mig ogärna lustig över sådant, men om man ska göra ett sådant ingrepp, borde man inte ha kollat stavningen?
Dessutom är det emellanåt så fruktansvärt intimt. Folk skriver via sin jobbmail och ber om översättningar av de mest häpnadsväckande och krigiska saker, knappast passande för en medelålders projektledare på ett kompetensutvecklingsföretag i bruksort. Det är en smula naivt att använda sin arbetssignatur, det är inte direkt så att vi har någon tystnadsplikt och jag tror faktiskt mailen till universitetets lilla frågelåda är offentlig handling. En ovälkommen inblick i synnerligen privat själsliv.
Som jag tusen gånger tidigare perplext utbrustit, jag fattar inte.
Nåväl, från de tråkiga professionella plikterna, till latinbloggens egen låda, där jag som sagt kan välja att svara:
"Min relation till latin är ganska obefintlig, men har ändå en liten fråga. Hoppas du kan svara på den =). Vad heter "Det ordnar sig" på latin?"
Vilborg har faktiskt just det uttrycket översatt i sin fina lilla ordbok, och ger det då som res bene se habebunt, dock är jag inte så förtjust i den formuleringen. Såsom the don Mary Beard diskuterat är det ju andemeningen som eftersträvas och ett uttryck som ”det ordnar sig” är väl mer eller mindre ekvivalent till ”det fixar sig/löser sig”. Om man just griper i svansen på ”löser” kan man få fram solvitur, mer eller mindre ordagrant ”det löser sig” och har en trevlig parallell i det fina uttrycket solvitur ambulando.
Nästa fråga, som hittat hit via Internet:
"Jag försöker febrilt komma på vad frasen "Vid din sida" eller "By
your side" blir på latin. Hur översätter man detta? Vore snällt om du ville hjälpa mig.
Jag hittar ingen som kan översätta detta så jag vänder mig till
dig. Hittade dig via din blogg på internet."
Här kommer frågan om yrkesstolthet in i bilden, man kan översätta ordagrant slänga ihop ’vid’ plus något lämpligt böjt uttryck för ’din sida’. Ett sådant uttryck blir dock sällan snyggt eller klassiskt, men allvarligt talat bryr sig sällan ens korrespondenter om detta, de vill bara att det ska vara på ’latin’.
Dock tar det emot att göra så, så jag sätter mig ner och funderar på hur man ska kunna uttrycka detta snyggt. Jag skulle föreslå att den frågande ovan skulle nyttja frasen lateri tuo adhaereo- 'jag står vid din sida' eller möjligtvis en variant därpå; lateri tuo adsum.
Det där med yrkestolthet aktualiseras återigen i nästa fråga, då man återigen vill ha ’latin’:
”Vi i vår studentförening ska göra en ny logga och vi har kommit fram till att vi vill ha en fras på latin med i loggan.Jag undrar vad"Familjen är viktigast"eller kanske"Familjen framför allt"Ja, något med familjen och att vi alltid trotjänar föreningen. Jag tänkte då höra med dig (jag såg din blogg om latin) om du kunde hjälpa mig att kunna komma på en relativt kort fras som är slagkraftig.”
Jag har tidigare diskuterat svårigheten i att översätta ’familj’, och citerar sålunda mig själv, härifrån (vilket den gode Horace E i sin lilla Komet anser vara höjden av torftighet):
"Vad som gör dock gör detta till en utmaning är ordet 'familj'. Vad den frågande antagligen menar här är sin omedelbara familj; hustru och barn, vilket blir synnerligen svåröversatt på latin. Den s.k kärnfamiljen är en fullständigt modern konstruktion, och jag skrattar alltid på mig då den framhålls som den solida grunden för vår civilisation, då den faktiskt är ett relativt nytt påfund. Jag är varken historiker eller sociolog, men kan säga detta i egenskap av filolog, då våra tidiga språk just saknar ett begrepp för det vi idag kallar familj. (Därmed inte sagt att jag på ngt vis ogillar kärnfamiljen, jag tycker det är en trevlig liten konstruktion, men att framhålla den som ngt slags naturligt, givet ur-tillstånd är bara idiotiskt.)
Stepping of the soapbox, så kvarstår ändå problemet med att översätta 'familj' i denna moderna mening till gott latin. Glosan familia, varifrån (uppenbarligen) vårt laddade ord kommer, är snarare ett hushåll, inbegripandes tjänstefolk, slavar och husgeråd.
Det kan även dra åt 'släktgren' och 'skara, trupp', men den där omhuldade mammapappabarn-sammasättningen kan det inte riktigt beteckna. Vissa ordböcker föreslår domus som en översättning, ordagrant 'hus, bostad', men som gärna drar åt 'hushåll, husfolk, familj', men även här skulle nog au-pair-flickan och labradoren och farmor och polskan som städar kunna inkluderas. Domesticus lyfts fram som ett alternativ, men det känns snarare som en beteckning på en honorary familjemedlem, eller en trotjänare, utan vilken man inte vet vad man skulle kunna ta sig tiiiill."
Samma sak är det med familiares, det är snarare vänner och personal.
Den tidigare korrespondenten vartill detta ovan skrevs som svar back in the day menade just sin familj, sin hustru och deras barn, och då kunde det smidigt ersättas med mei ’de mina’, men här är man verkligen ute efter det moderna konstruerade begreppet familj och då är jag faktiskt helt konfys huru det ska översättas. Kanske med familia nova, familia hodierna, den nya/moderna familjen? Hur gör Vatikanen?
Jag hoppas att denna korrespondent förstår svårigheten i begreppet och inte bara nöjer sig med att här använda ’latin’.
Tuesday, March 04, 2008
Venite omnes!
Program för latinfestivalen i Uppsala den 15 mars 2008
Hus 16, Humanistiskt centrum i Uppsala (Thunbergsv. 3 L)
10.00 Introduktion: Vad är en latinfestival?
10.30 ”Et tu, Brute!”- Vad sade Caesar egentligen?
Moa Ekbom, doktorand i latin vid Uppsala Universitet
11.00 ”Quidquid latine dicitur, altum videtur” - barnböcker i latinsk översättning
Elin Andersson, doktorand i latin vid Stockholms Universitet
11.30 Paus – Enkelt fika erbjuds
11.45 Skollatin - Latinet i den svenska skolan från medeltiden till och med 1700-talet
Axel Hörstedt, latinlärare vid Tibble gymnasium
12.15 Latinet i gymnasieskolan idag. Vad säger läroplanen?
12.30 Klassiska pretentioner och pretentioner på klassiska
Martin Nyblom, fil.kand. i historia vid Lunds Universitet
13.00 Paus – Enkelt fika erbjuds
13.15 ”Est”- inte bara en verbform?
Erik Bohlin, doktorand i latin vid Göteborgs Universitet
13.45 Information om latinet vid Uppsala universitet
Gerd Haverling, professor i latin vid Uppsala universitet
14.00 The exile of Ovid, a personal elegy
Anna Paradiso Laurin, PhD Greek and Latin Philology, University of Bari
14.30 Paus – Enkelt fika erbjuds
14.45 En stjärna förunderligt klar – Om himlafenomen i samband med Caesars apoteos
Lovisa Brännstedt, fil.mag. i Antikens kultur och samhällsliv vid Lunds universitet
15.15 I.N.P.C.D.A. och andra långsökta litterära referenser
Ragnar Hedlund, doktorand i Antikens kultur och samhällsliv vid Uppsala universitet
15.45 Avslutning med information om Klassiska Föreningen i Uppsala
samt lotteri. Plaudite!
Med reservation för eventuella ändringar
Hus 16, Humanistiskt centrum i Uppsala (Thunbergsv. 3 L)
10.00 Introduktion: Vad är en latinfestival?
10.30 ”Et tu, Brute!”- Vad sade Caesar egentligen?
Moa Ekbom, doktorand i latin vid Uppsala Universitet
11.00 ”Quidquid latine dicitur, altum videtur” - barnböcker i latinsk översättning
Elin Andersson, doktorand i latin vid Stockholms Universitet
11.30 Paus – Enkelt fika erbjuds
11.45 Skollatin - Latinet i den svenska skolan från medeltiden till och med 1700-talet
Axel Hörstedt, latinlärare vid Tibble gymnasium
12.15 Latinet i gymnasieskolan idag. Vad säger läroplanen?
12.30 Klassiska pretentioner och pretentioner på klassiska
Martin Nyblom, fil.kand. i historia vid Lunds Universitet
13.00 Paus – Enkelt fika erbjuds
13.15 ”Est”- inte bara en verbform?
Erik Bohlin, doktorand i latin vid Göteborgs Universitet
13.45 Information om latinet vid Uppsala universitet
Gerd Haverling, professor i latin vid Uppsala universitet
14.00 The exile of Ovid, a personal elegy
Anna Paradiso Laurin, PhD Greek and Latin Philology, University of Bari
14.30 Paus – Enkelt fika erbjuds
14.45 En stjärna förunderligt klar – Om himlafenomen i samband med Caesars apoteos
Lovisa Brännstedt, fil.mag. i Antikens kultur och samhällsliv vid Lunds universitet
15.15 I.N.P.C.D.A. och andra långsökta litterära referenser
Ragnar Hedlund, doktorand i Antikens kultur och samhällsliv vid Uppsala universitet
15.45 Avslutning med information om Klassiska Föreningen i Uppsala
samt lotteri. Plaudite!
Med reservation för eventuella ändringar
Subscribe to:
Posts (Atom)
