matronaliter

Sent, sentomsider har rapporteringen från Brennersymposiet i augusti äntligen realiserats (idag är jag i kursiv, dels för att de långa texterna ska få framträda och vara lättlästa, dels för att det avspeglar hur jag känner idag, typografiskt svajig), det har tagit sin tid, men nedan förljer en sammanfattning av en av organisatörerna, och ger några trevliga och informativa glimtar:

I år är 350 år sedan Sophia Elisabet Brenner föddes. Hon är det tidigmoderna Sveriges första kvinnliga författare "av betydelse", som det sagts. Åtminstone är hon den första kvinnliga författare som delvis försörjde sig på sitt författarskap och som fick statlig författarpension. Brenner var tillfällesdiktare, lärd kvinna och brevskrivare. Hon var verksam som poet under mer än femtio år och var den lärda kvinna som Sverige kunde visa upp som en motsvarighet till till exempel den holländska Anna Maria van Schurmann. Hon diktade på flera språk och var en flitig brevskrivare. Latin var viktigt för denna lärda Sappho, som i år alltså jubilerar.
Latinisterna Arne Jönsson och Elisabet Göransson samverkade i slutet av 1990-talet med litteraturvetaren Valborg Lindgärde i ett tvärvetenskapligt HSFR-projekt med Brenner i fokus, som syftade bl a till utgivning av hennes dikter och brev. Tidigare i år har Lindgärde och Göransson byggt en utställning om och kring det material som finns på Lunds universitetsbibliotek med anknytning till Brenner, som visats i dess entréhall, och den 26-28 september ägnades Brenner också ett symposium på Språk- och litteraturcentrum i Lund. Lagom till symposiet kom första delen av Brenners samlade dikter ut i Svenska Vitterhetssamfundets skriftserie (utg. av Lindgärde). Liksom Brennerprojektet blev jubileumssymposiet i hög grad tvärvetenskapligt. Tre dagar ägnade sig forskare från elva olika humanistiska discipliner åt att belysa henne på olika sätt. Det säger oss något om Sophia Brenner att det idag krävs ett forskaruppbåd av musikvetare, konstvetare, litteraturvetare, latinister, nordister, romanister, germanister, idéhistoriker, trädgårdshistoriker och bok- och bilioteksvetare för att ge en fullödig bild av henne som lärd kvinna och författare. Alla hade de mycket att tillföra till symposiet, som präglades av en öppen atmosfär och livliga och givande diskussioner.

Onsdagen den 26 augusti såg programmet ut som följer: Efter inledande anföranden av Sven Strömqvist och Lynn Åkesson (vicerektor LU resp. dekan för humaniora och teologi) och Petra Söderlund (huvudredaktör vid Svenska Vitterhetssamfundet) inledde författaren och litteraturvetaren Carina Burman raden av föredrag genom att tala om "Bilden av Brenner". Sångerskan Signe Lind framförde, ackompanjerad av Jonas Lundblad på cembalo, musik av Johan Helmich Roman, bland annat en av de Brennerdikter han tonsatt (En ädelmodig själ). Musikforskaren Eva Helenius höll därefter ett föredrag om Roman och några av hans textförfattare (bl a Brenner) och sist ut för dagen var trädgårdshistorikern Kjell Lundquist med föredraget "Mexikansk blomsterexplosion i Uppland år 1708 - nysvensk kulturhistoria i Sophia Elisabet och Elias Brenners händer. Om den blommande hundraåriga amerikanska aloen på Noor".

Det späckade torsdagsprogrammet inleddes i ottan (0815!) av uppsaliensiske latinprofessorn Hans Helander: "Brenner och den latinska diktningen i senkarolinsk tid". Nordisten, professorn Lars Wollin från Åbo Akademi, äntrade därefter talarstolen och föreläste om Brenner i svensk språkhistoria - Pionjär, traditionalist eller särling? (Wollin menade, om jag inte alldeles minns fel, att Brenner inte var någon språkpionjär men däremot en modernist). Stina Hansson, professor i litteraturvetenskap i Göteborg och forskare vid Svenska Akademien, talade om "Bröllopsdiktaren Brenner - genreförnyare och tidig gravgrävare" - fantastiskt föredrag! - idéhistorikern Erland Sellberg filosoferade över kön, dygd och moral och hans kollega Kristiina Savin över den naturliga Empfindtligheten. Känslorna och världens ordning hos Brenner. Litteraturvetaren Anders Cullhed föreläste om barock feminism hos Brenner och Sor Juana, Walter Haas från Universität Freiburg om Brenners tyska språk, latinprofessorn Arne Jönsson om Brenner som språkpatriot och romanisten Verner Egerland om Brenner och petrarkismen. Egerland kunde visa att Brenner i sin begränsade produktion av italienska dikter var nyskapande på samma sätt som samtida italienska poeter.

Från 0815 till 1100 på fredag förmiddag fick vi så konstvetares och konservatorers syn på Brenner och hennes man, miniatyrmålaren (och numismatikern) Elias Brenner genom Nationalmuseums tidigare och nuvarande forskningschefer Görel Cavalli-Björkman resp. Karin Sidén samt Cecilia Rönnerstam, målerikonservator och forskare på Nationalmuseum. Marianne Alenius redogjorde för bilden av Brenner i Danmark, Mats Malm talade intresseväckande om Brenner och det nordiska - bland annat om hur vi kan se hur Brenner pekar framåt i sin diktning. Jag själv talade om Brenner och den tidigmoderna brevretoriken. Bokhistorikern Anna Perälä från Svenska litteratursällskapet i Finland belyste Brenners samlade dikter från sitt perspektiv, Daniel Möller gav en litteraturvetares inblick i Brenner som djurgravdiktare och Valborg Lindgärde avslutade med en utblick över Brenners eftermäle.

Med denna stora variation av ämnen och innehåll gav symposiet åtminstone mig som deltagare och medarrangör nya perspektiv på Brenner.

Vidare var det inte total medieskugga över denna fantastiska happening, utan den förträffliga Sydsvenskan hade en fin reflexion av Maria Küchen (med den superba lokaltidningsrubriken "Barocken brenner till"):

Under symposiet användes Brenners tid och verk av klassicister, idéhistoriker, litteraturvetare, språkforskare och andra som en prisma genom vilket mycket bröts: svenska språkets utveckling, latinets ställning i vårt land, begreppet ”dygd” genom tiderna för att ta några få exempel. Och genus stod självklart i centrum, poeten var ju kvinna.

Samtida genusteoretiker kan frestas projicera sina tankar om könet som konstruktion både på Brenner och hennes tid: Båda formulerade med konsekvens idén att själen inte är hon eller han. Edith Södergrans Vierge moderne ekar förstås genast i föreläsningssalens associationsrymd, men riktigt så lineära är sällan idékopplingarna mellan tider och mentala rum.

Sophia Elisabeth Brenner som diktare förblir ett barn av sin tid, en tid som på vissa sätt kan ha varit öppnare än de som skulle följa. Kanske var exempelvis formuleringsprivilegiet på 1600-talet en klassfråga mer än en könsfråga – poeten kunde gott vara kvinna men knappast en kvinna av folket. Därmed inte sagt att det drällde av Brenners likar i vårt land under barocken. Hon skrev på fem språk, stod i centrum av sin tids intellektuella och litterära liv och formulerade en lika tidig som tydlig feminism. Hon var, kort sagt, unik.

mutatis mutandis

Några notiser att börja veckan med:

- Såg i helgen den satiriska filmen Myglaren av Jan Myrdal, opch i det extramaterial som nu var och varannan DVD besitter, berättades det att detta var den första svenska långfilm gjord för TV. Annat som han hittade i bonusfilerna (som alla i princip bestod av text) var en liten kåsering (från FiB) av Myrdal själv runt denna films eftermäle, vari han framhöll stolt att ordet "mygel" gick att finnas i Ebbe Vilborgs Svensk-latinska ordbok; occultae machinationes:

"Ordvalet - mygla, myglaren - var också det ett viktigt verktyg för att medvetandegöra publiken. Ordet skulle fungera politiskt med själva ljudbilden. Medeltidssvenskans möghla, myghla och isländskans mygla om möglande bröd; de norrländska varianterna kring mök, skit; det tyskt rotvälska mogeln, fuska, spela falskt, som i tysk - och därmed svensk - militärslang under fyrtiotalet blivit till att lite slirigt fixa.

Efter denna film har begreppen mygel och myglare blivit så normalt svenskt språkbruk att Norstedts Svensk-latinska ordbok av Ebbe Vilborg, Stockholm 2001 kan ger den korrekta latinska översättningen som:
mygel.occultae machinationes (-um) fpl (femininum pluralis)."

Detta skulle vara ett bevis på filmens genomslagskraft, och jag fann det enormt charmigt, ty antingen så har ha ett intresse för latinet vilket alltid är rart, eller så bläddrar han igenom alla nyutkomna svenska ordböcker för att söka denna bekräftelse, vilket också är lite sött.

- I USA är det denna vecka Banned Books Week. Vi sänder en tanke, och funderar över vilka av de latinska och grekiska verken som skulle kunna ligga illa till i utrensningar av detta slag.

- En god vän sände mig denna fina insändare i The Times:

"Sir, If you examine the pictures of the Anglo-Saxon hoard from Staffordshire (report, Sept 25), you will note that the Latin inscription on one of the objects reads “surge domine disepentur inimici tui et fugent qui oderunt te a facie tua”, which should read “surge domine et dissipentur inimici tui et fugiant qui oderunt te a facie tua”.

This is taken from Numbers 10:35, “may they who hate Thee flee from Thy face”, fugiant being the third person plural present active subjunctive of fugio, “flee”. Fugent, however, is third person plural present active subjunctive of fugo, “put to flight, rout, cause to flee”, thus altering the meaning of the phrase considerably, to “let they who hate Thee rout” — the object is lacking, so we might fill in “Thee” or “us” or “Thine army” in place of “from Thy face”. Thus the Christians from whom this was putatively plundered by pagans were, through their incorrect grammar, asking for it. This only goes to show the danger posed by poor Latinity, as King Alfred recognised only too well.

As our Government threatens further cuts in education and the elimination of so-called pointless studies, this small piece of bent metal should stand in our minds as a grim warning."

- Slutligen, ett evenmangstips (det var ett tag sedan). I ljuvliga Göteborg händer följande imorgon, Tisdag den 29 september kl 18.00:

ANNA HOLST BLENNOW
”DÄR ANTIKEN HÅLLES TILL SALU”
Fil dr Anna Holst Blennow forskar om latinska inskriptioner vid Institutionen för språk och litteraturer, Göteborgs universitet. I sin föreläsning berättar hon om minnen i Röhsska museets samlingar från professor Vilhelm Lundströms och Göteborgs högskolas studieresa till Rom 1909. I samband med föreläsningen öppnas en mindre utställning på plan 3 med föremål ur museets samlingar från det antika Rom.
Föreläsningen ges i samarbete med Röhsska Konstslöjdmuseets Vänner.

Otio exultas nimiumque gestis

I Thentes bokblogg hittar vi följande:

"För själv satte jag mig förstås under ett sagobokssusande träd vid Avenyn och läste Catullus i viss förstämmning.

Det rör sig om den pocketutgåva från i år som går under titeln Catullus. Dikter om kärlek och hat (2007) och som är översatt av Gunnar Harding och Tore Janson.

Jag blev ganska besviken, för jag hade sett fram emot att få gissla mig med frasen: "Lättingslivet vållar dig ve, Catullus" .

Men i den alldeles säkert korrekta översättning som återfinnes i ovan nämnda titel blir det:
"Sysslolöshet blir ditt fördärv, Catullus".

Vad är det för jävla uh! i det?
Ingen kan rimligen ta till sitt hjärta en fras som tycks citerad från en latinutbildad kanslist på Arbetsförmedlingen.

Härmed annullerar jag den korrekta och grammatiskt riktiga översättningen till förmån för den mer minnesvärda som ändå frambringar samma poäng.

Men nu måste jag i sanningens namn tillfoga en wtf. Jag är inte helt säker på varifrån tolkningen "Lättingslivet vållar dig ve, Catullus" kommer. Jag får återkomma till detta när - och om - jag återvänt från mässan."

Någon har redan varit där och påpekat att det torde vara Janzons fantastiska översättning som åtsyftas, och det gör mig överlycklig att denna Catullustolkare och latinbloggsfavorit är känd för fler. (Övriga översättare står sig också ganska slätt, inte heller Linde har en särskilt smaklig tolkning: Lugn och ro Catullus, är farligt för dig/...)

De strofer som åtsyftas är naturligvis de som emellanåt läggs till den kända Ille mi par esse deo videtur, en Sapfo-tolkning (diskuterad bl.a här tidigare), och emellanåt får vara helt självständig, och lyder på latin och sedan i Janzons klingande översättning sålunda:

Otium, Catulle, tibi molestum est.
Otio exultas nimiumque gestis.
Otium et reges prius et beatas
perdidit urbes

Lättlingslifvet vållar dig ve, catullus,
övfer höfvan svärmisk och yr det gör dig.
Lättlingslif storkonungar förr och rika
städer har störtat

vivitur parvo bene

Då jakten på kaffet idag gått dåligt, och den på sammanhängande tid för forsking om än ännu sämre, resnar vi slött ur det sista ur frågelådan, och hoppas det dröjer ett tag innan nästa bunt trillat in för dissektion och eventuell tolkning av de inälvor som då spiller ut ur. Nåväl:

"hej
nu har ju dagen kommit då det ska tatueras!

jag har precis förlorat min hund
och jag tänker hedra honom med en tatuering! en text
och då hittade jag dej!

hade tänkt mej något i stilen
/alltid vid min sida/ i mitt hjärta:
en dag:
en dag ses vi igen:

Sen kommer frågan om en familje tatuering oxå i tex
älskade:
tills döden skiljer oss åt:
min syster:
älskade syster:
till er som älskas högre än skyarna:
ingen kommer ihåg en fegis:

Jag förstår att inte allt går att översättas! men något så när!!!
latin det böjs ju olika mot för svenskan!
ha en bra dag"

Först läste jag första raden väl hastigt och fick det till "jag har precis förlorat min hund och då hittade jag dej!" vilket gjorde mig en smula orolig, men sedan fick jag viss rätsida på frågorna.
Man kan översätta "alltid vid min sida/ i mitt hjärta:" som semper ad latus meum,och för varianten med hjärta semper in corde meo.
Jag blir inte klok på alla dessa kolon mellan uttrycken, (är det en form av interpunktion, eller specificerar de varandra på något vis?) men "en dag:" kunde översättas una dies, alltså då en enda viss specifik dag, men det är svårt att säga utan sammanhand och ett mystifierande skiljetecken.
"en dag ses vi igen:" försöker jag översätta med quodam die denuo nobis occurremus, vilket jag gärna mottager åsikt på, de bitska läsarna kanske har förslag.
Fär "tills döden skiljer oss åt" skulle jag istället förelå det mycket tjusiga och beprövade Nemo nisi mors, man kan gå till Domkyrkan här i Uppsala någon solig dag och se det innefattat och glänsande av strålar i glasfönster, med typsnitt som säkerligen går att låna till tatuering.

Därefter vandrar vi återigen i snåskogen av konstiga kolon; min syster översätts Soror mea och älskade dito Soror carissima. "Till er som älskas högre än skyarna" kan kanske tolkas som dilectissimis altius quam caelum, vilket ser totalt kasst ut, då jag inte tror metaforen riktigt låter sig översättas till latin, men det kanske inte bekymrar och "ingen minns en fegis" blir nog snyggast på detta vis Ignavus nemini memorabilis.

Som synes är kaffet slut, men vi försöker någon fråga till:

"Jag undrar om du skulle vilja översätta några ord från svenska till latin åt mig ?
Tack på förhand /

Lycka
Styrka
Vänskap
Syster"

Jag berömdes visserligen i kommentarerna för min vägran att vara för hlälpsam igår, och det uppsakttar jag, men dock är jag nog en curlinglatinist. Sålunda, en liten lista, som kanske är isamma ordning som orden efterfrågades, men det får man bara reda på om man tar tag i en ordbok:
gaudium
Vis
Amicitia
soror

Sammanbrottet är nära, men jag kämpar på:

"Hej!
Hittade till din blogg via en länk från en lärare i latin som jag varit i kontakt med. Jag
vill översätta verben "skratta, älska, lev" och tänkte höra om du skulle kunna hjälpa mig.
Orden ska tatueras, vilken är anledningen till att det måste bli rätt översatt. Måste man tänka på genus,
ändelser, böjning mm?
Tack på förhand!"

Jag tänker utgå, helt fräckt och självsvåldigt, att det ska vara i det vi som pysslar med språk till vardags kallar imperativ, även om det blott efterfrågas verben, och det kanske kan vara infinitiv (även om "lev", som för övrigt även är valutan i Bulgarien, avslöjar att det nog är den befallande varianten som söks), but going out on a limb, så säger jag ride för "skratta", ama för "älska", och vive såsom häromdagen för "lev". Vad det gäller ändelser och böjning så står verben nu i imperativ singular, man uppmanar alltså bara en person.

En sista, och en slags favorit i repris:

"Vad jag förstått är att du kan latin. Jag skulle behöva en översättning, som jag skulle vara väldigt tacksam över om du kunde besvara. :)

Jag vill gärna veta vad "Min familj är för evigt" heter på latin. Tack på förhand!"

Jag har diskuterat åtskilliga gånger om begreppet "familj" här på bloggen, och hur man ska översätta det, och att det tar mig emot att använda familia när folk syftar på vad som vissa ideologer skulle kalla kärnfamiljen, som visserligen är förtjusande, men knappast var ett begrepp som romarna hade kunskap om.

Jag brukar då föreslå att man använde ”de mina” alltså mei, vilket leder oss till nästa problem här, vad som egentligen menas med för evigt.
Är minnet av dem för evigt, älskar man dem för evigt, eller är de några av de utvalda odödliga, och vi borde alla nynna på Highlander-temat? Jag vet inte riktigt hur jag ska tolka det, men om man gör någon slags ordagrann sådan så kunde man säga mei aeterni sunt, eller kanske mei in aeternum, "de mina för evigt", men jag är som sagt osäker på vad som egentligen ska uttryckas.

Må det nu dröja tills lådan fylles igen!

inveniam

I mitt liv pågår en ständig jakt på tre ting, nästa kopp kaffe (koffeinberoendet är svårt, trots en del perioder av cold turkey, och jag dricker inte automatkaffe), nästa nöjesläsning (jag får, som tidigare nämnt, panik om jag inte har något att läsa), och sammanhängande block av tid till forskning (sällsynt, tyvärr), och nu när jag har såväl kaffe (gjort min mors nymalda bönor och serverat som sig bör i en gammal Önos-burk) som väntande litteratur, nyttjar jag ändå de obokade timmarna för att börja peta i frågelådan, återigen lyftandes prokrastinations-beteendet till helt nya nivåer.

Frågelådean, trots sitt utlysta sommaruppehåll har ändå mottagit en och annan liten elektronisk epistel, och genom att rensa ut dem så förklaras väl lådan öppen igen för säsongen. Vi griper oss an innehållet som omfattar åtskilliga klassiker, så det blir mer eller mindre en greatest hits kavalkad, med spännande hantering av svenska språket från de högt ärade korrepspondenterna och impertinens å min sida:


"Tjenare!
Jag skulle bli jätte glad om jag fick svar på några frågor som jag har.
Det första är en text på latin som jag funderar på att tatuera, men jag vet inte om det betyder det jag har fått fram?? texten är den här.. Disce a heri, viva pro hodie, spera pro cras. och det skulle betyda följande. Ta lärdom från igår, lev livet idag, ha hoppet för imorgon. Kan det stämma???

Sen har jag två frågor till, skulle gärna vilja veta vad Älskade mor blir på latin och sen vad Älskade far blir. Hoppas man kanske kan få hjälp med det."

Nej, nej och åter nej när det gäller Disce a heri, viva pro hodie, spera pro cras, som mig synes vara verk av en sådan där automatiserad översättningsgenerator. Heri, cras och hodie är så kallade adverb, och kan sålunda inte knåpas ihop med prepositioner såsom här. En hastigt påkommen översättning, men kanske inte så överdrivet estetisk variant skulle kunna vara Disce ab hesterno die, vive hodie, spera in crastinum.

Vive hodie är jag hyggligt bombsäker på, då man hittar det hos Martialis; Sera nimis vita est crastina: vive hodie, (typ: morgondagens liv är alltför sent, lev idag!), vad det gäller hesterno så finns det, visserligen i något annan lydelse, i en av mina favoritdikter av Catullus, (Hesterno Licini die otiosi multum lusimus in meis tabellis…), och att jag inte kan sluta med att för mig själv sjunga ”heeeesterno” till melodin av "Yesterday" (och visst har någon översatt den till latin upptäcker jag nu).

Dock, ju mer jag sjunger (och tänker), ju mer ogillar jag det, utan funderar om man kanske inte ska ha nåtot i stil med ”det förflutna”, så jag inte går i samma fälla av det extremt ordagranna, vilket vi alla vet är det som befriar tolkningar från all mening på det språk som de överflyttats till; så kanske disce praeteritis. Så kanske, kanske, och är inte helt nöjd med detta, disce praeteritis, vive hodie, spera in crastinum. Ingen poesi eller rytm i det, men det verkar ingen bry sig om.
Jag skulle nog, om man får helt omformulera, men det brukar aldrig vara populärt, ty man vill att ett verb ska motsvaras av ett verb etc, ty det må inte finnas några skillnader mellan språken, försöka med en formulering av stilen Vive hodie, perite hesterni in spe crastini, eller något, men i och med att kaffet kallnar och försvinner så tappar jag sugen.

Men, iuvenes, lita för helskotta inte på översättningsmaskiner, de vill bara en sak (eller lita inte på anonyma nätkällor overhuvudtaget, typ även denna). Vilket naturligtvis är att tolka absolut ordagrant, och språk motsvarar inte varandra på det sättet, det är liksom grejen, att de utvecklats åt olika håll.

Och "älskade mor" det motsvaras enkelt av mater carissima, medans detsamma för pappa blir pater carissimus.

Så, lämnandes, ytterligare en sådan där non-answer answer går vi vidare till ett mycket trevligt brev:

"Jag kan inte beskriva hur lycklig jag blev när jag fann din blogg. Om du är den doktorand i latin du utger dig för att vara skulle jag bli otroligt glad ifall du kunde hjälpa mig med följande dilemma...

Jag älskar latin, men har aldrig studerat det, varför jag blev tveksam när jag fann ett citat jag hemskt gärna ville göra en tatuering av. Citatet (som jag förövrigt läst myntades av härföraren Hannibal då han skulle korsa Alperna med sina elefanter) lyder "Aut viam inveniam aut faciam" och ska betyda något i stil med "Antingen finner jag vägen, eller skapar den", men då jag inte har några kunskaper i latin kan jag inte avgöra om det är korrekt eller inte. Eftersom jag vill göra saker ordentligt sökte jag detta citat både på internet och i böcker på bibliotek, men problemet var att jag nästan enbart fann citatet på engelska, relativt oseriösa hemsidor, och ingenting om detta i boken jag lånade (iofs en gammal utgåva från 60-talet, men Hannibal är väl äldre än så?!). Stämmer citatet grammatiskt, och är översättningen verkligen den ovan? Du har säkert fått liknande frågor många gånger tidigare, men jag skulle verkligen bli väldigt tacksam om du ville ta dig tid att hjälpa till."

Så, mina vänner ska en slipsten dras! Ska man nu nödvändigtvis ha en tatuering på latin ska man göra som ovan, man hittar ett äkta citat, och man letar källor i böcker och slutligen skriver man till en oseriös latindoktorand för slutgiltigt spikande. (Jag är typ vad jag utger mig för att vara, förutom att jag är snyggare och längre i verkligheten.)

Just Aut viam inveniam aut faciam verkar inte finnas i den latinska litteraturen, säger mina sökningar på Brepolis, och inte finns det något hos Livius av detta slag. Jag kan faktiskt inte hitta varifrån själva frasen och attribueringen härrör, vad jag dock vet tack vare wikipedia, att det finns liknande i Senecas dramer, och då i något annan kontext (t.ex si remanet furor,/ pater, recede: mortis inveniam viam), och det motsvarande finner man just hos seneca, fast i tredje person; inveniet viam, aut faciet, men var man skapade just detta efterfrågade citat och när det tillskrevs Hannibal är en gåta. Om jag frå gissa skulle min hypotes vara att det lagts i munnen på Hannibal av någon käck läroboksförfattare, som kunde sin Seneca på 1500- eller 1600-talet.

Hursomhaver, verkar frasen ha fått ett eget rikligt liv, med nyttjande såsom motto av skolor och bataljoner, samt dyker upp dessförinnan i målningar och hos Pope. Sålunda, även om proveniensen är okänd (någon som vet?) kan den utan tvivel användas som tatuering, det är korrekt.

En sista fråga, innan vi går in i halvtid, resten får komma i veckan:

"Jag undrar om du vet ordet "religion" ursprungliga betydelse?

Tack på förhand!"

Ja, det vet jag, men jag tycker du ska slå upp det i ett etymologiskt lexikon (fråga på biblioteket) och sedan kanske i ett latinlexikon, som förhoppningsvis finns på bibblan.
Lycka till!

voluntas discendi

När jag sentomsider (sitter gärna hemma på förmiddagana, mer effektivt) anlände till min lilla arbetsplats (och detta är inget gullifiernade diminutiviserande, skrivborden är löjligt små, för att man ska kunna klämma in tre av oss) det bortre hörnet av doktorandrummet hade någon lämnat där en ertikel ur dagens UNT 8ännu ej på nätet), där den önskan som vår (relativt) nye minister har, att läsa latin på universitetsnivå, rapporteras stort i helsidan om hans Uppsalabesök. (Latinbloggen kunde ju berätta om detta redan i somras, och har återigen scoopat traditionella gammelmedia.) han svarar nämlien på frågan "ämne jag helst skulle vilja läsa vid UU" sålunda: "latin, läste det på gymnasiet och tycker att det är fascinerande."
(meningarna vvar delade runt fikabordet om vad som kunde tolkas utav detta, man blir lätt högskolepolitisk kremlolog i dessa förvirrande dagar; en del menade att han blott gör sig till, andra att det finns en fin bilbningsuppsåt i detta, andra att det var det mest oförargliga ämne hans rådgivare kunde komma på, och vad det kan avslöva om varthän det barka, det är en gåta. (Är det förresten "Konsumtionsutbildning"?)

Dessvärre är det det trevligaste och för den delen rakaste svaret i hela intervjun, han slingrar sig helt från frågan om finansiering av humaniora, och ber att få återkomma i flera frågor, och är i allmänhet undvikande, man må säga att det är tråkigt att det inte finns bättre koll. Önskan att "öka högskolornas frihet" får mig att rysa en smula, då autonomiutredningen, som den ser ut just nu, inte är någon stor favorit hos mig.
Länk kommer! Addendum: Och här är den.

Raptissime

Möten, undervisning, solsken och förkylning dominerar, och sålunda blott några notiser:

- Ingen har väl missat att det är idag som Dan Browns nya atrocity släpps? Citatet nedan från boken, funnet i NYT, gav kanske något hopp, eller förtvivlan:

"Actually, Katherine, it’s not gibberish.’ His eyes brightened again with the thrill of discovery. ‘It’s ... Latin.’"

- Fredagens UnderStreckare visar på vikten av språkkunskaper:

"Uppdraget att lokalisera det antika templet var på intet sätt enkelt. I sitt sökande utgick Wood från beskrivningar gjorda av antika författare som Pausanias, Strabo och Filostratos vilka hade besökt Efesos och skildrat stadens och närområdets topografi och monument. 1867 påträffades i anslutning till den antika teatern i Efesos en ovanligt lång, fragmentariskt bevarad, inskrift känd som ”Vibius Salutaris inskrift”, som talade om silver- och bronsstatyetter vilka bars upp i procession till gudinnan Artemis. Inskriften, som var ett gott komplement till de antika beskrivningarna, gav en förträfflig ledtråd då den beskrev den processionsväg som gick från templet till teatern genom den så kallade magnesiska porten. Wood var med rätta exalterad över fyndet och förvissad om att han, om han bara hittade porten, skulle finna även den stenlagda väg som ledde till templet. Sent samma år kom porten och vägen fram, medan resterna av den mur som omgärdade helgedomsområdet påträffades i maj 1869. Övertygad om att han nu var templet på spåren köpte Wood, å British Museums vägnar, den mark på vilken Artemision förmodades ligga och inledde ett intensivt sökande efter templet. Under sex meter sand skymtade på nyårsafton 1869 tempelruinerna fram."

- Konversationsgruppen i latin har förresten återuppstått. Intresserade må höra av sig!

- På senaste tiden, à propos de trista nedskärningarna av gymnasiebildningen i Uppsala, har två mycket fina kommentarer mottagits här, och jag vill lyfta upp dem synligt, ty dessa är de sanna hjältarna i kampen för det klassiska:

"Bästa sättet att hålla latinet levande på ett gymnasium är nog att hålla fanan högt, ösa ut och odla kunskap, samt vårda en god relation till eleverna. Utan nöjda elever på kurserna får man inga nya.

Lyckligtvis är det inte så svårt att få eleverna att inse att kunskaper som "adjektivet rättar sig efter sitt substantiviska huvudord ifråga om genus, numerus och kasus", "Italiam figuram caligae habet" och sankta Birgittas kloserbygge faktiskt är oumbärliga för en bildad person. Och den insikten gör varje nöjd latinelev till en ambassadör för språket. Just nu har därför förra läsårets elever värvat elva nya till detta år - och måtte det fortgå så.

Jag skulle bara vilja blåsa liv i intresset för grekiska igen. Det är länge sedan vi hade det.

Collega quidam Nericiensis"

Och på tal om att TBS nu har latingrupp:

"Bra jobbat av ekonomerna! Hälsningar från Gislaved där jag har både A och B kursen även om elevantalet är mycket begränsat."

Mottager gärna fler rapporter!

Arrestando ipsum qui pecuniam recepit

Då det varit så mycket om deklinationen av de klassiska språken (dock med en och annan ljusglimt), vänder vi istället blicken mot fördelarna, och då inte det där tjafset om bildning, kulturkapital och evighet, utan de rent krasst ekonomiska. Det är nämligen återigen den tid på året då UUs stipendieutlysning kommit, och som alltid finnes det stora saftiga korinter i penningakakan för klassikerna att peta ut med sina solkiga om än belevade fingrar.

Utlysningen hittar ni här, och låt mig för nybörjarna tips om Tranér som förgyllde min studietid, som numer har denna ganska välvilliga utlysning:

"Två stipendier i första hand till sökande som går sista året i gymnasiet om vederbörande författar 200 verser latinsk poesi per termin samt förbinder sig att efter avslutad gymnasieutbildning påbörja studier i latinska språket vid Uppsala universitet. Företräde för sökande vid gymnasium i Linköping respektive Kalmar. Finns inga sökande enligt ovanstående kungörs stipendium till studerande vid Uppsala universitet, som studerar latin med företräde för den som särskilt studerar latinsk poesi samt för den som tillhör Östgöta eller Kalmar nation."

men som i den stipendiehandbok från 1970 som jag hittade i bokhyllan häromdagen krävde att:

" [...] villkor för stip.s behållande vid univ. att författa minst 200 elegiska latinska vers varje termin."

Man kan undra när det kravet försvann, och om de uppbärande stipendiaterna idag skulle orka fullgöra det kravet.

Medicinare som pysslat med latin bör titta på af Acrels, och Sernskjöld verkar ha massor av pengar i år, och Stiernecreutz verkar dela ut ett för varje fakultet, så där finns nog allt att hämta, och var vänliga att använda dem just till att fortsätta med de klassiska studierna!

ex his elucet

Jag har äntligen börjat undervisa och nu när det satt igång, när planering avslutats, så kanske det blir en smula tid till annat, t.ex att uppdatera sig om gymnasietlatinets tillsånd här i Uppsala. Ni minns väl vad som skett, helt plötsligt visade det sig att det inte skulle finnas latin på gymnasienivå i lärdomstaden Uppsa.a, de gamla arika gymnasierna, såsom Katedralskolan tyckte inte intresse fanns. inte bara den lokala tidningen uppmärksammade detta först på debatt och insändarplats, och det landade till slut på ledarplats i SvD. UNT har fortsatt bevaka frågan, först med en artikel om det närbelägna Forsmakssskola, som inte bara erbjuder latin, utan där läser tydligen 25% av eleverna språket ! (Se där, kära Uppsalaskolor, problemet ligger nog inte hos eleverna utan en bristande enthusiasm och förståelse från ledningen):

"Britt Pudas, som undervisar i latin på skolan berättar att kursen ursprungligen kom till på initiativ av en av eleverna. Det var för ungefär 15 år sedan och intresset har hållit i sig.
- Det första året var det massvis med elever. Jag trodde nästan inte det var sant. Men vi har aldrig haft under femton elever något år, berättar hon.
Under höstterminen handlar det om en lokal kurs med "allmänbildande stuk" som Britt Pudas uttrycker det. Hon poängterar gärna kopplingar till andra språk och latinets betydelse i dagens moderna Sverige.
- Latinet är inte ett dött språk. Jag försöker visa hur språket lever i dag och var vi träffar på det. Man kan böja ihjäl sig och göra latin hur tråkigt som helst men målet är inte att de ska läsa en tung text av Caesar utan det ska vara allmänorienterande.
Under vårterminen brukar alltid en mindre grupp elever gå vidare och läsa Latin A som fortsättningskurs.
Varför latinet lockar naturvetarna på Forsmarks skola kan Britt Pudas bara gissa.
- De är väldigt intresserade och det här är något annat än matte, kemi och fysik. Vi har ganska nyfikna elever som valt en lite annorlunda skola. Man ska inte underskatta ungdomarnas vilja att lära sig."

Det följdes nästa dag av en ledare som mer eller mindre upprepar artikeln, och även visar att han inte direkt är insatt i frågan:


"Samtidigt är det allt färre som läser latin på universitetet. Det är lätt att se det minskade intresset för latin som en ond cirkel. När allt färre läser latin på gymnasiet, blir allt färre behöriga till universitetskurser i latin. Och när färre läser latin på universitet, utbildas färre latinlärare som kan inspirera nya elever att sätta tänderna i historiens lingua franca."

Kära ledarskribent, det är bara Uppsala som har förkunskapskrav för latinstudier bland våra högskolor, sålunda är du antingen omedveten om detta eller är av den sorten att intet finnes utanför den eviga ungdomens stad. Dock, om vi ska hålla oss innnanför de uppsaliensiska gränserna, och acceptera axiomet att dracones sunt därutanför, så haver UU faktiskt en introduktionskurs på halvfart som gör studenten behörig till latin på A-nivå. Denna intro-kurs har för övrigt mer än 50 studenter i höst! (Sidofråga; kan Karon kalla?)

Slutligen, och då har vi sparat det bästa till sist, så finns en latinlärare som vägrar låta ämnet go gently into that good night. Jajamän, iuvenes, latinet har återvänt till Uppsala, till Thoren Business School, tack vare en enda persons insatser:

"Det är läraren Axel Hörstedt som lyckats få ihop en mindre grupp elever som börjar läsa latin i dagarna.
- När jag fick veta att det inte skulle bli något på Katedralskolan kände jag att vi borde göra något. Reaktionen har varit bra både från skolledning och elever. Även ekonomer kan ha nytta av latin och det är viktigt att en stad som Uppsala har latinundervisning, berättar han."

Visst är det fascinerande att man genom en eldjäl kan få ihop en grupp på ett ekonomiinriktat gymnasium, medan tja, t.ex Katedralskolan, som profilerar sig såsom internationellt och språkligt inriktad, säger sig ha svårigheter med detta. Luktar fisk!

scribendum est

Äntligen är det slut, och jag må säga att det ska vara bra starka skäl för att jag ska åka till Frankrike igen på konferens igen. Visserligen har det varit väldigt trevligt, jag har även hört en mängd intressanta föredrag, informerat mig vilka av våra framstånde filologer som har alkoholproblem, ätit en hel del fantastisk mat och njutit av den sista sommarsnutten, men jag, som den enormt trista och tråkiga skandinav jag ändå är, har tröttnat på att ingenting sker i tid, allt drar över, information ständigt saknas, och att organisationen emellanåt fallerar det grövsta.

Ta häromaftonen, då konferensdeltagarna skulle ges rundvandring på det lokala arkeologiska museumet och därefter cocktail dinatoire, och utan att gå in på trista detaljer om 80-åriga filoger som släpades upp och ner för trappor, så kan man säga att det hela började två timmar försenat, varefter det närapå utbröt slagsmål vid snittarna, och det var svårt att njuta av det faktum att man fick glida runt bland himmelska originalmosaiker med champagne i näven. Även sydlänningarna, som ju ska vara toleranta och flexibla, tvärt emot vi trångsynta norbor, var frustrerade och upploppsbenägna.

Vi noterar vidare att fransmännen inte skanderar när vers läses i föreläsningar, utan framförs såsom prosa på "franska", och jag har minst en handout där exemplen som hänvisas till ges blott i fransk översättning utan tillstymmelse till latin, och deras presentationer präglas av, låt oss säga, en annan retorisk tradition; mycket verba, och lite res. (Det kanske inte är så illa med latinet i Sverige ändå.) Inte heller problematiseras det någonsin att franska får dominera helt och fullt, att all info är på det språket, vilket stänger ute en del av universum, trots att konferensen kallar sig internationell (jag klagar inte över detta, det funkar bra, men en viss insikt om att detta inte är utan problem kanske vore önskvärt, ty annars brikar det vara föremål för en viss organisatörsångest och ibland arga utspel från deltagare).

Jag bör återkomma till en hel del, såsom editionsprinciper, latinskt snusk (Cum loquor una mihi peccatur littera: nam te/ pe-dico.), merovinger, Antologia Latina, si rem/seriem, debatten kring om det klassiska latinet faktiskt funnits (infekterad!), mycket annat och i synnerhet Roger Wrigts fantastiska föreläsning om berberna och den muslimska invasionens påverkan på latinet i Spanien, och det hypotetiska Afro-Romance, och proto-Afro-Romance, vilket dock får vänta en smula.

sine qua non

Egentligen är det konferensrapportering som var tänkt, men då jag sitter med en hyggligt fluktuerande uppkoppling här i Lyon (and am a bit squiffy) och inte vill att någon ska missa detta från ledarsidan i SvD, skrivet av den oförliknelige Per Gudmundson (där på hans blogg tar debatten om latinet snabbt en underlig vändning i kommentarerna), så får hyllningar Wright, Banniard och obegränsat med gåslever vänta medan följande klistras in, för omväxlings skull i sin helhet, ty inte en rad (eller strof) bör missas:

"Sudda sudda sudda sudda medeltidslatin
Sudda sudda sudda sudda medeltidslatin
Cicero skall uttalas med k
Caesar han skall uttalas just så
44 år före Kristus (Kristus!)
Sudda sudda medeltidslatin

Tillhör du dem som över huvud taget ser några komiska poänger i ovanstående visa, tillkommen vid en nattsexa i Lund? Då tillhör du också ett utdöende släkte.
I Uppsala finns det från i höst ingen gymnasieskola som erbjuder undervisning i latin. I Uppsala, alltså. Lärdomens stad.
På högre nivå är det lika skraltigt. Universiteten har i de flesta fallen skrotat förkunskapskraven vid intagningen till grundkursen. Vid Lunds universitet har latin­undervisningen tillfälligt räddats genom en donation från Thora Ohlssons stiftelse, som finansierar en lektorstjänst.
Men är det då ett problem om ungarna hellre väljer att gå på hockeygymnasium än att läsa ett språk som ingen lägre talar? Vi lever väl ändå på 2000-talet?
Ja. Syftet med kunskaper i latin är nämligen inte enbart att skriva mer eller mindre spirituella snapsvisor, även om just det på intet sätt ska föraktas.

Hans Helander, professor emeritus i latin, förklarade saken i Upsala Nya Tidning (3/8).
– Från medeltidens slut till början av 1800-talet dominerade latinet inom vetenskap, litteratur och politisk debatt. Utan kunskap om de skriftliga latinska källorna kan man inte bedriva vettig historisk forskning om den perioden.
Inget ont om Herman Lindqvist eller Carl Grimberg. Men utan ­latin är det till Hermans historia som det Svenska folkets underbara öden förpassas. Verklig kunskap om vår historia blir helt enkelt omöjlig.
Utställningen Figurationer, som ännu pågår på Edsviks konsthall, har genom klassicistiskt måleri framkallat hård diskussion (den 1 september blir det dessutom en summerande debatt på själva konsthallen). De retrogardistiska konstnärerna har exempelvis beskyllts för att torgföra naziestetik.
Frågan borde i stället gälla vad vi går miste om när vi suddar ut kunskapen att utöva historiska uttryck. I de flesta andra konstformer ses bevarande och kontinuitet som något positivt. Ingen kallar Romateatern reaktionär för de årliga Shakespeareuppsättningarna. Tvärtom är det självklart att vi inte kan förstå dramatik alls utan att ständigt ha klassikerna levande. Den som tycker att svenska konsthögskolor borde kunna klämma fram åtminstone någon målare som kan tävla med en genomsnittlig holländare på 1600-talet riskerar däremot att kallas nazist.
Det är mycket sorgligt. Visst finns ännu några latinstudenter, och visst finns konstnärer som söker bevara kunskaperna. Men ibland får man intrycket att vi försöker framkalla en kollektiv minnesförlust."

En av mina absoluta favoritkommentatorer har redan uttalat sig om texten med följande ord, något nedan:

"Jag gillar att han drar resonemanget lite längre än "bara" latin. Samtidigt skulle det vara kul att återigen dra upp att kemiavhandlingar före 1930 var på tyska (i Uppsala). Det är ju det där med att kunna flera språk för att kunna vara "forskare".... Tänk om det kunde bli lite mer uppskattat - det här med folk som kan "utdöda språk" som vi baserar så mycket av vår historia på. Det är lite som att doktorera på gustavianskt hovliv och inte kunna franska. Ska man låta någon annan översätta breven då eller?"

Och jag kan inte annat än instämma, och om jag må snäva till diskussonen igen, så är en av de första saker man gör på latinkonferenser att utbyta skräckhistorier, och även om jag inte vågar dra de svenska exempel som är min cocktailkonversation (självcensur; ett honnörsord och en riktlinje på latinbloggen!), så är det så att precis det som chall skämtsamt föreslår som är verklighet. Favoritexemplet från denna konferens är en fransk antikaravhandling som behandlar synen på ägande i bukolisk diktning, men samtliga dikter har studerats i översättning och possessiv i den franska varianten har setts som dagens sanning även om motsvarighet i latinet saknas. Smärtsamt, och visst visar det något om hur innehav skildras i fransk tolkning av vissa latinska dikter, men det var ju inte riktigt syftet.

Det skrämmer mig mycket att vi "suddar" bort vårt förflutna och ett levande förhållningsätt till inte bara det s.k nylatinet som har så mycket av svensk och internationell historia och lärdomshistoria i sig, utan även till det antika ,och dess tradition och reception, den obegripliga tomhet som vi inom kort kommer blicka tillbaka i då vi tappat förmågan att urskilja komplexiteten och linjerna är inte bara farlig utan även hjärtskärande då man utan sammanhang står ensam och dum.

Tack Per!