ambitio

Idag och imorgon (fram till 20.00) är sista chansen att rösta i Uppsala Universitets kårval. De flesta brukar ha en hyggligt ljum inställning till denna demokratiövning, men i år tycker jag faktiskt att ni ska leta reda på ert kårleg och klicka er in här (online-röstning!), då det lilla enfrågepartiet Rädda Carolina bestämt sig för att delta i hopp om att någon fokus ska hamna på de så eftersatta och försummade biblioteksfrågorna vid UU.

Rädda Carolina (där jag, in the interest of full disclosure, för de som inte greppat det, är grundande medlem) har en enkel blogg här, för den som vill veta mer. (Och själv har jag ju ett flertal gånger gjort klart var jag står i frågan.)

Ett missnöjesparti av detta slag kan nog inte ändra på mycket, men det är i högsta grad dags att man börjar markera mot universitetets förvånansvärt slapphänta behandling av biblioteksfrågor (betänk t.ex hur UU ständigt vill, vill, vill jämföra sig med toppuniversitet av typen Harvard och Oxford, men inte har ett enda biblio som är öppet efter nio, medan universitet av den andra sorten oftast har något som är öppet 24 h om dygnet, eller iaf till midnatt, och gärna ser sina biblio om en stolthet och något att skryta med, istället för något som bör byggas om till "faculty club"), ty den som tiger samtycker.

Rösta på RC och känn dig nöjd resten av veckan!

cum qua et conuiuia in primam lucem saepe protraxit

När jag i söndags såg "nyheten" om att nu var minsann Kleopatras grav hittad, undrade jag i mitt stilla sinne vilken svensk dagstidning som skulle vara korkad nog att först rapportera denna "nyhet", och min undran är nu över, ty DN får denna gång vara det tragiskt tydliga beviset på att webb-redaktörerna (anonymt i DNs fall) ser det där med källkritik, kritiskt tänkande eller överhuvudtaget sådant som jag i min naivité trodde var liksom grejen för journalistik, vara lyxprodukter som inte has råd med i det ekonomiska läget. (Och så snart efter Arsinöe-debaclet!)

DN skriver följande:

"Arkeologer upptäckte i veckan en kyrkogård i närheten av templet innehållande förgyllda mumier, det kan betyda att kungligheter är nedgrävda vid templet, skriver nyhetsbyrån Reuters.
- Det här vara det viktigaste fyndet som upptäckts under 2000-talet, sade Zahi Hawass, egyptisk chefsarkeolog, till journalister som var på platsen under söndagen.
Forskarna har också hittat mynt med Kleopatra på, samt en byst av drottningen. Utgrävningarna, som pågått i tre år, görs av arkeologer från Egypten och Dominikanska republiken. I templet, som heter Taposiris Magna, tror forskarna att Kleopatra kan finnas i de djupare schakten, skriver BBC. Man har också funnit en mask som kan tillhöra Kleopatras älskare Marcus Antonius."

Notera hur de har namngett sin källa, nämligen Reuters som har en något okritisk men ändå skeptisk variant (även BBC är skeptiska, men det verkar inte ha ingett någon tvekan hos DNs expert i arkeologi!), och om man tittar på den storyn hos t.ex AP kan man snabbt notera att den nyhetsbyrån definitivt har sina dubier:

"Zahi Hawass showed off the ancient treasures to journalists during a tour of a 2,000-year-old temple to the god Osiris, where they were found. He believes the site near the Mediterranean Sea contains the tomb of the doomed lovers that has been shrouded in mystery for so long.
[...]
Hawass' claim is the latest spectacular announcement by the archaeologist, who continues to capitalize on the world's fascination with ancient Egypt. He regularly unveils discoveries that are often met with skepticism and bemusement by Egyptologists abroad.
In the past, archaeologists have not always backed Hawass' more enthusiastic claims and suggested a degree of caution is sometimes warranted."

Det är alltså mer eller mindre en liten reklamblitz för egyptisk arkeologiturism som DN svalt med hull och hår, och det finns i nuläget inget som egenligen stödjer att detta skulle var Kleopatras grav. Professor Hawass tendens till överdrift, och genialitet när det gäller PR var faktiskt föremål för en artikel i NYT denna helg, och får väl utgöra de avslutande orden; riktig tidning (Med källkritik!!!1!) mot låtsastidning:

"There are scientists who say he is too concerned with self-promotion and is often loose with facts. There are Egyptian antiquities workers who complain that he takes credit for their accomplishments. But his penchant for drama and his virtual monopoly over Egypt’s unrivaled ancient riches have earned him an international following and helped Egypt sell itself to tourists at a time when tourism dollars are increasingly scarce.
...
Dr. Hawass was standing inside a recently unearthed death chamber that had been carved out of the ground about 4,300 years ago for a pharaoh’s mother. At least, that was what he theorized. When the ruins do not reveal a detail, Dr. Hawass often tries to fill in the blanks, spinning stories based on his vast knowledge of Egyptian history — and his showman’s desire to attract the biggest crowd. "

in controversiis

Det pågår visst paradigmskifte och kris bakom kulisserna här på latinbloggen, och vi återkommer då en eller annan sak blivit ordnad eller bortglömd.

Surrexit Christus sol verus

Det blir inget särskilt påskfirande här på latinbloggen, vi säger ett rungande Glad Påsk, och lämnar sedan den helgen därhän, visserligen firats ordentligt med såväl kyrkliga aktiviteter som äggjakt (i institutets trädgård, synes ovan) och alkohol, men vi har en mängd viktiga notiser att ta itu med, och beger oss nästan omedlbart till detta påskägg av diverselänkar och random info.

Dock, först och främst, ett stort tack till gästbloggaren Servus Medicus, som underhöll kort och utan introduktion (övertalades i sista stund) under min konferensvecka. Jag har länge velat ha något om det medicinska latinet, då det är där som de flesta träffar på det döda språket, och gläds sålunda ofantligen åt att den förhoppningen nu besannats.

Därefter, vill jag bara säga att det kommer mer om CILL i Innsbruck, men inte nu. Kan dock berätta att nästa CILL, som infaller 2011, kommer gå av stapeln i Uppsala, antagligen den andra veckan i juni. Mark your calendars!

- Jag börjar med en länk som jag snott från Läsdagboken, nämligen en lista på författaren Lindsay Davis' 10 favoritfaktaböcker om Rom:

"I have nine shelves of Roman books. For this selection I've left out learning Latin, the classics and guidebooks to individual sites, and I have also had to leave out specialisms – glass, gardens, cookery, law ... These are ten that are scholarly but user-friendly. They are all books I have enjoyed, all influenced my love of ancient Rome and most of them are in regular use for my work."

- Jag minns ine om jag nämnt att arkeologiska kursen nu är i full gång här på institutet, så vi har 5 stycken lysande studenter från olika svenska universitet som gör spännande utflykter och sliter i biblioteket. En av dessa har en blogg med fina bilder och en och annan reflexion:
http://ancientandold.blogspot.com/

- En liten konferenslitteratur; jag var faktiskt, skäms jag att erkänna, nära att var morgon i Innsbruck ta bild på "dagens konferensoutfit" och posta (det skulle vara ett internskämt mest för mig och ChW), men då man får så konstiga läsare då man nyttjar ordet "outfit" (whoops, once again!), struntar vi i det och rekommenderar istället bloggen academichic, en söt sak:

"As feminist scholars, we were also forced to reconcile the perceived-superficiality of our interest in style with our academic commitment to questioning gender and class essentialisms.
[...]
This won’t be our dissertation, but it might keep us sane in the mean time. With this project we hope to inspire other academics to embrace their love of clothes, to create unique and beautiful outfits, and to engage in a metadialogue about the art, literature, and garments that can move us all."

- Ting och Tankar diagnostiserar: Akademensis.

- Jag planerar att titta förbi konferensen Romans and Romantics Conference, på Norska Institutet här i veckan, de har tyvärr ingen hemsida, men programmet är mycket intressant, och allt norrmännen gör blir ju bra.

- På tal om Norge, så har Trondheims Klassisk Studentforening en föreläsning och workshop den 27 april med temat "Tragedi och komedi -teatrets socio-politiska roll i antikken". De fixar alltid underbara tillställningar!

- Och på tal om andra institut här i Rom, måste jag säga att det är trist at vara gammal och trött med alla de ständiga fester som pågår. Jag önskar att jag varit pigg nog att hänga på till Brittiska häromdagen och spelat fotboll till tre på morgonen. Ah youth!

- Min ständiga idol Eherenreich har en tyvärr sann historia om satir som slagit bakut, en ypperlig metafor för det Bushianska humorlösa samhället. Hur hamnade vi här?

- Mina amerikanska släktingar sänder mig emellanåt sådant som de hittar i sina lokala blaskor om latin etc (de fick jus se firsthand hur hjärntvättad jag var efter två veckors Latin camp, jag kunde bara svara ita och minime på tilltal), och nu senast denna charmiga sak, som förstås även bekymrar då det blivit så sällsynt i de offentliga skolorna:

"But teachers and students say that where Latin is taught, devotion and sacrifice can be found.
Lehman’s students gather five mornings a week for 7 a.m. classes. Despite the hour, they exhibit enthusiasm and energy."

Jag kan inte annat än instämma, under min tid som latinlärare erbjöd jag till slut, efter frustration med skolledningen, "guerillalatin", alltså lektioner utanför skoltid och utan löfte om betyg i ämnet (lyckades i vissa fall få det tillgodoräknat dock) och tro mig, intresset fanns.

- UnderStreckare om Dante, som förstås citerar Björkeson (jag är något putt över att förlaget inte längre har hans översättning av Den Gudomliga Komedin i tryck såsom pocket, blott i hardback, och sådant orkar ingen släpa på), och diskuterar klassikerfrågan:

"Blir, för att nu hopa frågorna, en bok dubbad till klassiker blott under premissen att ”generation efter generation återfinner sig i den”? Kan det inte vid närmare påseende istället vara tvärtom – att det är avståndet, differenserna, mellan läsaren och verket som är det väsentliga? Att klassikern inte erbjuder oss några speglar, utan snarare fungerar som medelbart identifikationsled, som skänker perspektiv på läsaren och hans eller hennes tid? Att klassikern bjuder oss att skåda oss själva i relation till något annat, något svunnet? Klassikern: ett svar – formulerat som en fråga?"

- Glöm inte söka kurser i latin och grekiska till hösten! Sista dag är 15 april!

Ars longa, vita brevis

Ars longa, vita brevis
Om vi får tro Adam Smith (och varför skulle vi i dessa tider inte lita på mannen bakom teorin om den självreglerande kapitalismen?) så är alla professioner i själva verket konspirationer mot resten av mänskligheten.* Viktigt blir då att kunna kommunicera i kod, säg via någon form av jargon. Följaktligen får vi de fikonspråk som dominerar olika yrkeskårers kommunikation, där praktiskt orienterad och användbar terminologi blandas upp med traditionella uttryck och försök att låta viktig eller allvetande. Kan man förklara sövningen som fås av opium med dess dormativa egenskaper(mina ursäkter till Molière, en man som visste mycket om läkare och sjukdomar) kan man imponera på åtminstone de utan latinkunskaper, trots att man inte förklarar något.

Det finns naturligtvis ett värde i ett internationellt gångbart exakt språkbruk med precist definierade termer som möjliggör obehindrad kommunikation. Mycket, men inte allt, av det språkbruk som används kommer från latinet och grekiskan. Mycket inom nyare områden, såsom virologi eller molekylär cellbiologi, använder sig istället av det moderna internationella språket, förkortningar (Även om klassiska språkrötter kan spåras även där, ta t.ex. Human Imunodeficency Virus (HIV) eller Janus Kinase (JAK- ett kinas är ett katalysatorprotein), men vilket språkbruk gäller inte det?). Faktum kvarstår att det inte är latin vi talar utan ett fackspråk med många termer hämtat från latinet. Anledningen till denna massiva stöld är allt från ett faktiskt vetenskapligt arv, tradition, bakåtkompabilitet/QWERTY-syndrom till humanistiska pretentioner och det nämnda behovet av kunskapsmonopol.

Att det faktiskt finns ett arv även utanför det tekniska kan illustreras av det ofta använda uttrycket ”en rar fågel” alt en ”en ovanlig fågel”. Detta sägs när en ovanlig diagnos föreslås eller bevisas (det är precis som på House, jag lovar!) och förekommer i dagligt tal. Ursprungsuttrycket är ”rara avis” hämtat från Juvenalus Satirer, där den fullständiga frasen är ”rara avis in terris nigroque simillima cycno”, ”en ovanlig fågel på jorden och mycket som en svart svan”, där den sista delen tycks betyda ickeexisterande . Det faktum att svarta svanar, som ingen romare någonsin sett, faktiskt finns på andra ställen på jorden illustrerar dels bristerna med induktiva resonemang , dels det faktum att diagnospanoramat skiftar beroende på var du befinner dig i världen.

Det vetenskapliga arvet från antiken är, inom medicinen som andra områden, inte oemotsagt. Observationer och praktiska tips kan än idag vara användbara, medan de underliggande teorierna ter sig något världsfrånvända. Galenos fras ”rubor, tubor, calor, dolor”, ”rodnad, svullnad, värme, smärta”, som beskriver inflammationens kännetecken används än idag som inlärningsstöd. Hans fyrsaftslära å andra sidan, som gett oss de fyra personlighetstyperna (melankolisk, kolerisk, sangvinisk och flegmatisk, efter den svarta gallan, den (gula) gallan, blodet och slemmet) är inte lika kliniskt användbar sedan blodtappning slutat vara acceptabelt för patienterna och är inte helt i linje med de senaste forskningsresultaten.

Finns det då något annat vi kan lära oss av antikens medicinare? Den hippokratiska eden används än idag som etiskt rättesnöre (även om den inte krävs eller används i större utsträckning i Sverige, vårt handlande här styrs i stället av den något mer prosaiska Hälso- och Sjukvårdslagen). Eden har dessutom vissa brister; främst kanske förbudet mot abort och vissa former av kirurgi, och även det mot eutanasi är omdiskuterat idag. Hippokrates(som enligt Aristoteles, i en typiskt småsint formulering, beskrivs som stor enbart som läkare, ej som människa) uttryckte sig(i den mån de Hippokratiska texterna faktiskt härstammar från honom och inte bara tillskrivs honom) naturligtvis ursprungligen på grekiska, men är mest känd i sin latinska översättning. Även hos Hippokrates finns en del som kan anses tvivelaktigt utifrån dagens kunskapsläge (t.ex. ”En havande kvinna har, om hon bär på en gosse, mera färg, om hon bär på en flicka, mindre färg”), men även flera praktiska sentenser som än idag kan vara till nytta.

Titeln till detta inlägg är ett sådant och användes ursprungligen för att beskriven läkekonsten, även om det har generaliserats till att gälla alla hantverk. I sin helhet är uttrycket en fantastisk sammanfattning av känslan, desperationen, man får som nattjour på en akutmottagning första gången: ”vita brevis, ars longa, occasio praeceps, experientia fallax, judicium difficile”. ”Livet är kort, konsten lång, tillfället flyktigt, erfarenheten bedräglig, omdömet svårt”; ”jag har inte hunnit lära mig det här, det är så mycket att kunna, jag måste göra något nu, är det här det jag tror det är, tänk om jag har fel?”. Inte konstigt att vi inom professionen blir tvungna att vända oss till varandra för stöd, börjar prata på ett sätt som kan vara svårt för utomstående att förstå och kanske ibland faller tillbaka på ord vi knappt förstår för att täcka upp våra brister?

*Det är en överdrift och kanske en förvrängning av Adam Smiths åsikter i båda fall; mina ursäkter även till honom.

Servus Medicus

Som en enkel tjänare av Aesculapius, Hygiea och Panacea har undertecknad ombetts bidra med ett perspektiv på latin som inte belysts på denna plats tidigare, nämligen det medicinska. I detta inlägg tänkte jag prata lite om användingsområden och för att i en uppföljare senare ta upp några berömda citat samt diskuterar i vilken mån det är latin och i vilken mån det bara är fikonspråk.

”Ingen yrkesgrupp i vårt samhälle - bortsett från latinlärarnas – rör sig i sin dagliga gärning med ens tillnärmelsevis så mycket latin som läkarna.” Så inleds Latin för Medicinare (andra upplagan, 1952), en bok som f.ö. bland sina latinska texter innehåller Gaudeamus Igitur(Dagens visa 9 februari 2003). Författaren ignorerar här uppenbarligen forskare i klassiska språk, och kanske fler, men har väl rätt i att latin används flitigt, han påstår t.o.m. att ”Här kan man om någonsin tala om ett ’levande latin’”. Frågan är dock om detta var sant ens 1952; författaren ondgör sig över att latinkunskaper inte har krävts för tillträde till läkarutbildningen sedan 1907.

Har man sett ”ER” har man hört ”Stat!”, skrikas. Det är kort för statim (omedelbart); tyvärr förekommer detta inte så vitt jag vet i svensk sjukvård, här tar vi status(tillstånd på latin; undersöker patienten) och anamnes(hör patientens berättelse; från grekiskan) i lugn och ro istället(En annan skillnad är att vi inte ska skrika ”Clear” inför elstöten vid hjärtlungräddning, det som lärs ut är istället ”Undan! Jag defibrillerar”). Fraser som används flitigt är dock ”Cave!”(varnar för allergier eller annat farligt) och ”Sic!”(som i andra områden när man menar vad man säger; särskilt användbart på recept så apoteket ger det menar avsett till patienten och inte ringer upp och dubbelkollar).

Mest används det medicinska latinet dock som teknisk terminologi, särskilt i anatomi och patologi där latin och latiniserad grekiska än idag ger oss namnen. Tumreglen där är att friska ting såsom organ, muskler och ben har latinska namn, sjukdomar har oftast namn som kommer från grekiskan. Jag överlåter till läsaren att bedöma huruvida det avspeglar något av de två språkens natur. Därför får du en salpingit i din tuba, en cystit i din vesica urinara eller en pneumoni i din pulmo. Precis som de flesta språkliga(och biologiska) regler finns dock undantag; muskler såsom psoas med namn från grekiskan och många sjukdomar som bildas av latinska sammansättningar; lägg till -it till ett organs namn och du har en inflammation där!

Helt korrekt blir det använda sällan; böjningar och uttal varierar och skulle nog inte alltid anses helt grammatiskt korrekt respektive rent. Ovan nämnda verk försvarar det medicinska latinet mot ”förklenande omdömen”, något ”kökslatin” är det inte. Uttalet skall, enligt gällande regler, vara av medeltida snitt snarare än klassiskt och även de (latiniserat) grekiska orden skall uttalas enligt samma riktlinjer. Efter att ha läst latin på gymnasiet gav detta mig lite problem; med vissa organ blir det väldigt svårt att förstå varandra(T.ex. Caecum(, en del av tjocktarmen, blir antingen kajkum eller säkum, beroende på tidsålder; detta gav mig nästan underkänt på en munta). Än idag håller jag dock troget fast vid det antika uttalet; var det gott nog åt Caesars fältskärar är det gott nog för mig.

Mycket av terminologin ses redan i Cornelius Celsus verk De Medicina från första århundradet efter kristus. För övrigt var han källan till Paracelsus val av namn, vilket är intressant i detta sammanhang då han var en av de första som skrev och föreläste på ett annat språk än latinom medicin. En internationell standardisering av termerna kom dock först 1895 i och med Nomina Anatomica, numera Termonologica Anatomica, efter tuffa interna konflikter bland anatomikerna, och dess uppföljare, där den senaste varianten publicerade 1998. Lokala traditioner gör dock än idag skillnad, särskilt där namnbyten har försökts. Magsäcken kallas än idag ofta ventrikel i kliniska sammanhang snarare än gaster, trots att detta används i undervisning och atlas(vissa kan ses på nätet). Namnbytet kom till stånd då ventrikel används för flera olika håligheter utöver magsäcken; bland annat de vätskefyllda hålrummen i hjärnan och hjärtats kammare. Gaster ansågs mindre förvirrande, men vanans makt är för stark; ett vanligt problem inom medicinen, och kanske även andra områden?

Oenipons

Jag är alltså på CILL i Innsbruck denna vecka, vilket förklarar tystnaden i dagaran, först med förberedelser och paperångest, därefter fullödigt konferensande.

Denna häppening i den latinska lingvistikens tecken inträffar varannat år (häromåret var det Erfurt), och detta är den andra jag närvarar vid, och den första som jag föreläst vid. Jag hade turen att få prata på förmidddagen den första dagen, vilket gjorde att jag därefter kunde slappna av en del, den tiden hade också den fördelen att alla inte anlänt ännu, så det finns i alla fall en del personer här som alltjämt är av uppfattningen att jag inte är helt hopplös.

Det finns många charmiga aspekter med denna konferens, det bästa är naturligtvis Innsbruck självt, vilken pittoresk stad och vilka löjligt majestätiska berg därkring! Man hisnar var gång man tittar ut genom fönstret (det verkar finnas en tanke bakom att de förlagt sessionerna i förnsterlösa lokaler). Vidare är det de kära återseenden man får uppleva, man träffar på gamla konferensbekanta och uppdaterar sig, mest uppskattat var nog de underbara tjeker som jag lärde känna under senast CILL, som återigen tog mig i sitt hägn och förklarade deras pågånde regeringskris och förestående reform av utbildningsystemet.
Det raraste är ändå att latinet här på CILL faktiskt alltjämt får fungera som lingua franca och neutralt kommunikationsmedel, då språkbredden är enorm, men överlappen få förutom just i fråga om latin. Hemsidan, som ni kanske noterat, är helt på latin, den mesta av vår information ges på latin, invigningstalet och välkomsthälsning från rektor och dekan var på latin, och den guidade runddtur vi fick häromdagen i gamla stan var helt på latin, framförd av en ung historieenthusiast, som fick åtskilliga förbipasserande att stanna till och lyssna med sitt register.

Jag lär antagligen rapportera mer, men vill bara nämna den heldagsworkshop om datorlingvistik och latin som jag suttit med på, mycket lärorikt (insåg, att då jag ständigt använder de datoriserade sökmaskinerna, jag kanske bör förstå hur de fungerar, "magi" funkar inte riktigt i längden som förklaring), där en av de vackraste stunder var att en av datorlingvistikens fäder, fader Roberto Busa, höll en föreläsning om sitt liv och arbete, med de finaste bilder, ofta av honom själv i talar sammarbetandes med IBM-nissar. Med tanke på att han är född 1913 (95 år, han avslutade sitt tal med Moriturus vos saluto) borde det faktum att han orkade och tog sig fram för egen maskin var beundransvärt, men han stannade hela dagen och deltog även kort i mottagningen på kvällen (förbundslandet Tyrolen bjöd oss illustra gäster på vin och snittar).

Slutligen, låt oss alla sända en tanke till de som drabbats av jorbävningen i Italien. Det har sagts mig att svenska institutet inte fått någon skråma, om någon ville veta det.

dies haud ita multa intercesserunt, cum

Just det, kungabesöket. Enligt Svenskan uppskattades institutet särskilt:

"Kungen talade också om hur kungaparet är ”väl förtrogna med Italien”, och under statsbesöket särskilt uppskattat svenska Rom-institutet som bedriver undervisning i arkeologi och utgrävningar. Institutet grundades 1925 på initiativ av kungens farfar Gustav VI Adolf.
- Där hjälper ny datateknik och tredimensionella bilder till att förklara för människor som inte är väl förtrogna med arkeologi. Det är lika svårt varje gång jag reser in i Rom att försöka skapa en bild av vad som hänt, sade kungen och tillade ”jag minns hur jag kom till Rom tillsammans med min farfar 1968 och visades runt bland olika arkeologiska perioder”. "

Hursomhelst, vi har ju så smått börjat hämta oss från det, the great reminder är den alltjämt mycket nya och fräscha gräsmattan framför institutet, de blommor som är utplacerade lite varstans, sakta vissnandes och övriga små kosmetiska ingrepp som lyser färggrant. Vi frågar oss om det bara var en dröm, ett töcken som sänkte sig temporärt över vårt hem, eller var de faktiskt här? Trampade de vår mark, såg de vårt bibliotek?

Som tur är finns inte bara indicierna ovan, och bildbevis, utan i mitt fall en ruskigt nerspilld klänning som vittnar om den händelserika dagen. Det var en dag av förväntan, det hela skulle ske först vid fem, så vi vandrade nerviga kring, i synnerhet vi som saknade våra biblio-plats, då det, som den största och tjusigaste lokalen omvandlats till auditorium. Vill minnas att vi var några som drog ut och drack kaffe, och sålunda missade polishundar och annan uppståndelse. (Carabinieri skötte det hela väldigt laid-back, dagen innan hoppade de på en viss stipendiat och frågade ut henne om besöktes program etc, hade liksom inte en tanke på att faktiskt leta reda på ansvarig. Denna stipendiat, by the way, cracked like an egg under polisernas utfrågning.)

På de styva, vita inbjudningskort vi fått stod det skrivet att det skulle ta sin början vid 17, och att man på traditionellt manér skulle vara sittandes i salen minst en kvart dessförinnan. Vi institutsinvånare, uppklädda till tänderna (snyggast outfit går till AW, påpekas att hon hade mina skor på sig), var där i god tid, vi är ju inte bara svenskar utan även väldigt nyfikna av oss. Det droppade in folk från övriga institut, likaså uppsvidade, italienare affilierade med studiet av antiken, ex-pat svenskar av typen blondering och stelt leende, men flertal stolar var tomma, då nästan en tredjedel var reserverade för the Royal party. Så, där satt vi, och vi väntade och väntade och väntade, det hade nämligen skett förseningar i programmet. I min rad lyckades vi bli ganska fnittriga, bl.a. av det faktum att ingen av oss hade klocka (eller om man hade, så fungerade den ej), vilket säkert säger något om humanioras tillstånd. Minister Lars L hade redan anlänt och kikade emellanåt i smyg in i salen, ville väl inte sätta sig där för allmän beskådan allena, gav till slut upp att låtsas vara osynlig och satte sig på första bänk med näsan i broschyren om institutet. (A word about the chairs, det var våra fina biblio-stolar, de som vi sitter i var dag, som användes till den första raden, den av honnörskaraktär, och det uppstod viss dispyt därefter vem som skulle få vilken till sitt skrivbord, de där di kungliga suttit var naturligtvis högt i kurs, och ingen ville sadlas med minister Ls; bad luck, you know.)

Äntligen, efter vår väntan inträdde kungaparet med ca 40 minuters försening, båda brunbrända, drottningen i någon slags knallorange dräkt och med ett entourage på åtskilliga individer (bl.a fru Bildt, en militär med raggig nacke och halva ambassadpersonalen). Institutets direktör höll ett inledningsanförande om institutet, med fina bilder på gamle kungen och annat skoj, och berättade om den enorma renovering som varit senaste året. Därefter tog professor Broccoli vid, en riktigt arkeologisk höjdare, som höll sitt på italienska, vilket var underbart ty det gav en tillfälle att se en simultantolk in action, en skäggig herre som satt lutad fram mellan kung och drottning. Vacker, som alltid då italienska akademiker talar, och en lång utläggning om poeten Ulf Nilsson.

Slutligen var det dags för den mest genomövade presentationen, presentationen av via Tiburtina-projektet och dess visualiseringar. Eller, jag vet inte om det var den mest genomövade, det är dock den vars repetitioner jag hört mest om, då de två doktoranderna som höll i den gärna berättade om de missöden som skedde vid inövandet. Det är t.ex mycket enkelt att blanda ihop ”archaeologist” och ”alcoholist” när man presenterar sig själv i en så pressad situation, att det slutligen fick bytas ut mot ”scholar of archaeology”, för att inte dra vanära över hela den akademiska kåren inför kungligheter och högskoleminister. Det gick utmärkt, kan jag berätta, otroligt snygg och informativ presentation.

Låt mig sticka in med att så fort det släcktes ner i salen för denna presentation drog en försvarlig del av italienarna fram sina mobiler och fipplade, bl.a den store Broccoli, ett intressant kulturellt fenomen. De kanske alla live-twittrade kungabesöket? (Vi var för övrigt strängeligen förbjudna att fotografera, men en av våra egna lyckades få en fantastisk bild i smyg på kung och direktör, där de såg härligt intima ut. Kvällstidningar, hör av er!)

Deras majestäter och excellenser lämnade så salen, roligast var de som försökte hänga på det uttåget för att verka knutna till hedersgästerna. Dagens huvudpersoner drog sig tillbaka och några utvalda fördes dit för att konversera (vad jag lyckats utröna så ställde kungen intresserade arkeologiska frågor, och en viss utbildningsminister frågade de ditkommenderade doktoranderna hur länge de hade kvar och annat impertinent, som att fråga en dam d’un certain âge om hennes ålder, eller än värre, vikt), vi övriga ålades att sitta kvar för att inte vara i vägen och för att inte det skulle rusas mot snittar och bubbel på ovärdigt vis.

Slutligen släpptes vi ut på gården för mingel, dricka och fantastisk plockmat; högar av den godaste parmesan, jordgubbar på spett, gudomliga små salta snittar, som senare följdes av pyttiga bedårande minidesserter, tänk dig kastanjestora sachertårtor, fluffiga petitchouer som stora hagelkorn och triamisuer i dockskåpsformat. Kungaparet et consortes visades runt i det nya bokmagasinet, gjorde ett litet stopp vid detta cocktailparty (tror inte de åt och drack något, min journalistiska ådra hade helt försvunnit vid det här laget, sprang mest efter brickan med snittar) och vinkade sedan vänligt (mest drottningen, som fått åtskilliga anhängare, ”hon utstrålar en sådan värme…”) åt oss alla vid återvändandet till bilen. Jag har för mig att de hade svarsmiddag el dylikt den kvällen, och vi fick se vår kära direktör svida upp sig i galastass och försvinna iväg, medan vi, med vad-är-väl-en-bal-på-slottet-attityd, tömde de sista flaskorna på den nyskrubbade gården. (Av gästerna gick finnarna, föga förvånande, sist.)

Vi som fick stanna hemma hade et visst behov av urladdning efter den anspänning som legat över institutet den senaste tiden, och drog ut på stan. Vi drar en glömskans slöja över den aftonen, men ett litet tips är att vid barrundor av detta slag bära en klänning i liknande nyans som dina Negroni, så när du slutligen börjar spilla, skadar det inte tyget nämnvärt eller permanent.

quorum pars magna fui

För att fortsätta prata facebookande (efterson Sundström själv, eller iaf någon som sade sig vara denna, faktiskt kommenterade på förra inlägget, och jag då blev alldeles svag i knäna, I'm such a fan), bjuder jag härmed på ett fantastiskt återberättande av Aeneiden i FB-format, proveniens okänd, som har dykt upp här och var på nätet. (Finns även som Hamlet och Stolthet och Fördom.)
Jag vet att "the screengrab" är kass och liten, se här i fullständigt format, och ja, den är kronologiskt omvänd.

Annars prokrastinerar jag vilt i fråga om paper och återkommer om kungabesök.

necesse est scribere

Den stora dagen är här, och det bullras och slamras i hela huset, jag har själv gömt mig i min kungliga lägenhet, dels för att håll mig ur vägen, dels för att undkomma tråkningarna för att jag redan är uppklädd (insåg att jag inte skulle orka byta kläder under dagen). Fick höra om felsägningarna på genrepet, ska se om jag kan utverka tillstånd att återge dem.

Rymde dock iväg för kaffe en kort stund, och kan berätta att alla instituten här på via Omero har smyckat sig och hissat flaggorna, de vanligtvis ganska sunkiga små gräsplättarna längs vägen rensade och piffade och fick även bevittna bortbogsering av bilar som inte lytt de forhållningsorder som anslagits för dagen. Jag föreställer mig ngra väldigt arga bilägare.

Har suttit de senast dagarna med ett paper, som väl inte är så knepigt i sig, men vad som varit det jobbiga har varit min fullkomliga oförmåga att ta tag i det, jag har nog aldrig varit så okoncentrerad. Kärnan i detta är väl som vanligt att det faktiskt är svårt och kräver att man arbetar och under en sådan process blir man hyggligt medveten om sina egna brister, vilket inte är särskilt kul. Har även insett att jag typ måste skriva mer, bättre och, ja, bara faktiskt få ner något på papper överhuvudtaget om det någonsin ska bli en avhandling. Hur i hela friden gör man? (Retorisk fråga, och mycket självömkande, sorry 'bout that.)

Vidare har jag just nu ruttnat lite på latin, det händer ibland, one usually bounces back, men det gör det svårt att driva en latinblogg.

Titta istället på, while I try to get my mojo back, på bloggen om Pompeiiana, ett amerikanskt nyhetsbrev (eller fanzine) som fanns mellan 1973-2003 med latinpyssel, artiklar och annat skoj, eller konstatera att även den fantastiska Gun-Britt Sundström facebookar när hon borde jobba (jag är ingen fan av DN-bok, notera just bok, inte litteratur, men gillade iaf denna lilla författerintervju. Notera även att de inte har essäer längre utan "kulturdebatt", och för övrigt är det hög tid för en litt.vet.studie i författares facebookande), att Venanzio är på Fondation Hardt (vill dit!), att Natalie Dee är roligt (se bild ovan), att Köln-situationen gör mig gråtfärdig, och att Malte läser Cicero.

scribere

Det är strålande sol ute och precis lagom vindar och värme, men här sitter jag och stirrar på datorn, sliter med the most hated paper, det var dödlinje i söndags, och jag vet inte riktigt än vad det ens handlar om, och det känns så där härligt hopplöst, ni vet, det stadiet då man förtvivlar över allt i tillvaron.

Jag föreslår att ni beger er bort till SvD och läser denna UnderStreckare om diverse moderna Odysseus-skildrare:

"I en spännande essä utvecklas hur katabasismotivet hos den grekiske filmaren Theo Angelopoulos kopplas till exilen, onekligen ett av 1900-talets mest centrala öden och teman. Hans ”Odysseus blick” spelades in 1994. Huvudpersonen är en grekisk filmare som efter lång exil i USA gör en strapatsfylld rundresa på Balkan under krigets kaotiska slutskede. Filmen berättar två historier vilka tillsammans ringar in det gångna seklet: utvecklandet av den rörliga bilden och filmkonstens tillblivelse samt det evigt återkommande kriget. Slutscenerna i det förödda Sarajevo, där man dansar och sjunger på gatorna när dimman ligger tät eftersom den hindrar krypskyttarna att utföra sitt djävulska värv, är något av det starkare man kan se.

Angelopoulos version av Odysseusberättelsen kan föra tanken till svensk litteraturs mest berömda Homerosadaptation, Eyvind Johnsons efterkrigsroman ”Strändernas svall” (som dock inte omtalas i denna antologi). Den är också ett exempel på en existentialistiskt orienterad tolkning: den ensamme mannen som försöker ta sig hem efter ett katastrofalt krig, plågad av minnen och skuld. Hur ska han någonsin kunna komma hem? Vad är ”hem”? Odysseuskaraktären blir hos Johnson en symbol för mänskligheten vid en civilisatorisk nollpunkt, och samtidigt en sinnligt utmejslad individ i kamp med övermäktiga krafter; historiens eller naturens. "

rex

På förekommen anledning så ska jag bekräfta att, ja, institutet får besök av den svenske kungen och drottningen nu på tisdag, i samband med statsbesök i Italien, och vansinnet har slagit klorna i såväl hus som invånare. Det har fejats och fixats på ett intensivt vis, framsidan har fått ny gräsmatta, blommor har satts lite överallt, terassen och gården skurats, elementen i hallen målats om, och golven bonats glashala.

Vad det gäller individerna, har "outfits" provats och diskuterats, skor varit i omlopp för lån och matchning, och snittarna provätits. (Efter vilket det beslutades att de ska vara mindre och att mängden majonäs ska minskas på vissa.)

Jag har, förvånande nog, även jag ryckts med en smula, vilket är överraskande inte så mycket pga mina politiska övertygelser, som den irritation som många av oss upplever just nu i det att vi måste tömma våra biblio-bord, då den stora bibliotekssalen så sakteliga omvandlas till auditorium, för den festliga presentation som di församlade gästerna, höga som låga, ska beskåda.

Det är intressant, ty jag förstår för första gången i mitt liv något det som mina rojalistiska vänner känner gentemot kungahuset, och då kanske inte så mycket genom det förestående besöket, utan den ständiga kungliga närvaro i mitt liv, som jag tror en nutida svenska kanske bara kan uppleva i det militära, eller i bizarrt fosterländskt sällskap. Jag lever närapå som en 1800-tals människa med tanke på den allomfattande och benevolenta kraft som det kungliga just nu utgör i mitt liv.

För det första, så är jag som doktorand finansierad av Kungliga Vitterhetsakademien, they pay the bills, och det med stor generositet. Detta kungl. har jag kunnat bortse från, eller faktiskt inte ens skänkt en tanke, men i och med vistelsen på institutet har livets ställts lite på ända och det kungliga trätt in rejält i mitt republikanska liv. Min tid här är t.ex delvis finansierad genom stiftelser som administreras av Kungl. Vitt.aka, och närvaron av det kungliga är stark. (Vad jag menar med det "kungliga" är en bra fråga, det är inte nödvändigtvis kungen eller hovet, utan snarare traditionen och myten, kontinuiteten kanske.)

Svenska institutet grundades 1925, "på initiativ av bl.a. kronprins Gustaf Adolf, som blev styrelsens förste ordförande", och efter några kringvandrande år fick man sitt eget hus 1939 (denna Tengbom-ritade fristad!), och då med Prins Eugen som ordförande i inredningskommittén, med ett Malmsten- och Milles-dominerat resultat, och en variant av prinsens "Molnet" i bibblan. Kungen beskyddar vänföreningen, och jag möts var morgon av hans ansikte i form av att stiligt fotografiskt porträtt, samt att jag huserar i det som kallas Kronprinslägenheten (ja, mamma, bilder kommer!) här på institutet. Den är naturligtvis uppkallad efter den sedemera titulerade Gustaf VI Adolf, som med sitt arkeologiska intresse gärna besökte Rom. Institutet är späckat med referenser till denne mecenat, som fotografier tagna i fält, affischer från utställningar som han inspirerat (se ovan), och anekdoter i omlopp.

.

Alltså, jag förstår nu vissa sidor i rojalismen, i synnerhet som dess försvarare alltid brukar erkänna framemot småtimmarna att deras grunder är till största delen känslomässiga (en kamrat beskrev det som "känslan man har på julafton"), och då "kungl." har blivit närapå oreserverat förknippat med positiva ting för mig, ser jag mycket fram emot det kungliga besöket, och lär applådera åtskilligt och uppskattande.

(Dock tycker jag fortfarande det är galet att ha statschef som ett ärvt ämbete. Crazy!)

filia minor Ptolomaei regis vacuam possessionem regni sperans

Kleopatra är ständigt på tapeten, men kanske aningen mer än vanligt just denna vecka då det rapporteras i vår okritiska media att lämningarna av dennas syster, Arsinoë hittats.

I Svd rapporteras (jag börjar helt på allvar tro att de s.k "vetenskapliga" nyheterna sköts av en vagt engelskkunnig bonobo-apa, men jag bör väl erkänna att det bara är en hypotes) nämligen följande:

"Forskare har nu hittat kvarlevor från hennes syster, prinsessan Arsinoe som tros ha dött 41 f Kr, som visar på att hennes mamma hade ett "afrikanskt" skelett, skriver BBC News.
...
– Att Arsinoe hade en afrikansk mor är en verklig sensation vilket leder till nya insikter om Kleopatras familj och relationen mellan systrarna Kleopatra och Arsinoe.
Historien om systrarna är mytomspunnen och delvis våldsam. Den präglas av rivaliteten mellan den maktfulla [sic! Addendum: Får nog ta tillbaka detta sic, då ordet finns i SAOB: MAKT-FULL. särsk. (i vitter stil) till 7: som gör ett storslaget in­tryck, mäktig. Ett maktfullt och äkta diktarord. ] drottningen och hennes syster prinsessan, och många tror att Kleopatra lejde sin älskare Marcus Antonius att mörda Arsinoe. "

Ja, det låter ju väldigt spännande, vad gnäller den sedvanligt griniga latinbloggaren över egentligen?

Jo, om vi börjar rota en smula i detta påstående (något som tog ca 2 minuter), finner vi ur-artikeln i the Times, vari vi kan läsa ytterligare ting (man måste liksom läsa hela texten om man ska göra ett korrekt referat!), såsom hur man identifierade graven:

"The institute’s breakthrough came about after it set out to examine Thür’s belief that an octagonal tomb in the remains of the Roman city of Ephesus contained the body of Arsinöe.
According to Roman texts the city, in what is now Turkey, is where Arsinöe was banished after being defeated in a power struggle against Cleopatra and her then lover, Julius Caesar. "

Samt att man visserligen har skelettet, men huvudet är sedan länge försvunnet, och att den söta bild som visas här och var som Arsinoës ansikte återskapats efter notiser gjorda på 20-talet:

"The distinctive tomb was first opened in 1926 by archeologists who found a sarcophagus inside containing a skeleton. They removed the skull, which was examined and measured; but it was lost in the upheaval of the second world war.
...
Caroline Wilkinson, a forensic anthropologist, reconstructed the missing skull based on measurements taken in the 1920s. Using computer technology it was possible to create a facial impression of what Arsinöe might have looked like.
“It has got this long head shape,” said Wilkinson. “That’s something you see quite frequently in ancient Egyptians and black Africans. It could suggest a mixture of ancestry.” "

Vansinnigt spekulativt, och även om myten säger att detta ska vara egyptiskans gravplats har de inget som helst belägg för detta (det saknas t.ex inskriptioner etc.) utan stödjer sig på gissningar av detta slag:

"After using carbon dating, which dated the skeleton from 200BC-20BC, Kanz, who had examined more than 500 other skeletons taken from the ruins of Ephesus, found Thür’s theory gained credibility.
He said he was certain the bones were female and placed the age of the woman at 15-18. Although Arsinöe’s date of birth is not known, she was certainly younger than Cleopatra, who was about 27 at the time of her sister’s demise.
The lack of any sign of illness or malnutrition also indicated a sudden death, said Kanz. Evidence of the skeleton’s north African ethnicity provided the final clue."

Vi lämnar hela diskussionen om vad Kleopatra och familj må ha haft för rasliga karaktäristika, det är invecklat och det säger ofta mer om tiden då rönen presenteras än om Ptolemaierna, och konstaterar att en av åra största dagstidningar sväljer ungefär vad som helst, och att detta är en "stunt" för en strax kommande BBC-dokumentär, snarare än en ny upptäckt.

(Ytterligare addendum: Mary Beard har redan slaktat storyn!)

consortes

Jag vill utöva en smula kamratlighet i bloggosvären och intranätet, och sålunda visa er på diverse utmärkta inlägg som jag verkligen inte kan tävla med, samt ge en och annan nätresurs:



- Först och främst, jag är väldigt sen i att länka till följande inlägg hos ypperliga Ting och Tankar om det akademiska bloggandet, och damen i fråga har även försökt sprida kunskapen om nätet och den tredje uppgiften:



"En sak som jag tryckte mycket på i min framställning är att bloggar inte är en monolog eller ett digitalt publiceringsverktyg i första hand - det är en dialog med ett större nätverk där man via sin egen blogg ändå har lite kontroll över vad man vill diskutera och hur mycket. Det finns många anledningar till att starta en blogg, bra såväl som dåliga och de flesta av oss som sätter igång har en hel del förvirrade idéer om varför. För mig var det dels ett behov att bryta min isolering, både rumsligt och ämnesmässigt, och dels en önskan om att hitta tillbaka till det roliga med att skriva, där inte varje mening behövde vara så ämlans briljant och referensunderbyggd - och på svenska dessutom, ett språk jag började tappa bort. En av de trevligaste upptäckterna med bloggen som jag inte alls hade förutsett, var hur roligt det var att få kommentarer, mothugg, frågor, funderingar och kritik. Att någon faktiskt visade ett intresse för det man själv var intresserad av! Tro mig, efter åratal av den akademiska självspäkning som försiggår inom många nivåer av humaniora så behöver man få lite bekräftelse på att det man håller på med faktiskt berör andra också."



Kunde inte ha sagt det bättre själv. Det pratas även om kollektiva forskarbloggar i inlägget, vilket jag tycker helt stödjer min idé om att redovisa de svar som ges allmänheten på deras diverse latinfrågor i någon slags hemsiide/blogg-format.



- I T&T diskuteras även granskningen av antiken-ämnet, vilket likaså Lovisa gör:



"Naturligtvis är det svårt som student att kunna tillgodogöra sig ämnets hela bredd och leva upp till Martin P. Nilssons totalitetsideal, något som kanske inte ens är önskvärt. Men om man nu ska ha en historisk del av ämnet måste man ju rimligtivs kunna läsa det historiska källmaterialet. Det ser inte riktigt bra ut när det i en magisteruppsats citeras antika källtexter på engelska skriver högskoleverket och tycks ha stulit min standardreplik rakt av."



- Minerva skriver om slutet på en epok, hur antikmuseet i Lund upphört att existera och samlingarna flyttas. Jag hade själv den stora förmånen att läsa på klassiska institutionen i Lund då den var inhyst i just Antikmuseet, så det smärtar mig att den miljön försvinner, och det var särskilt härligt att som student ha nyckel där och vid hemgång efter nattarbete i biblioteket se månskenet studsa på de runda gudaarmarna):

"I samband med museets nedläggning har en skrift och en film utkommit. För mig känns det värdefullt att ha dessa dokument. Klassiska institutionen eller “Classicum”, där samlingen inhystes, var som ett andra hem för mig när jag var latin- och grekstudent. Det var en svåröverträffad miljö att vistas i. Vilken atmosfär! Huset är så vackert och skulpturerna gjorde sig verkligen bra där."

- Man kan nu läsa Harm Pinksters Latin Syntax and Semantics (som är svår att få tag i) på nätet!

- Jag har en fantastisk kollega, som enligt ryktet även hon strax kommer få uppmärksamhet för sin nätnärvaro, och i ett försök att scoopa Språktidningen ger jag er länken till var runstensfantast och petrofils egen guldgruva, en sida som lyckas kombinera det fornsvenska och Top-model: Rune: work it!

- Slutligen, så kom idag regeringens propostion "Forskarutbildning med profilering och kvalitet". Kan läsas här. Återkommer eventuellt med kommentar.

sacra tori coitusque novos

Jag senaste dagarna färdats Rom-Gbg-Uppsala, därav längre frånvaro och försöker nu varva ner en aning genom att rensa ut den evinnerliga frågelådan.

En kortare reserapport låter sålunda: Disputationen i Göteborg, min första anhalt, var förunderlig, och festen lysande, hoppas detta inte blir den sista latinaren att disputera vid GU.Här i U-a blev jag bums vid ankomst till institutionen ombedd att stå bokbord och försöka locka vilsna gymnasister (som under de åren ägnat sig åt spanska och japaaaaanska på sin lilla friskola) att läsa klassiska språk. Jag tror inte jag gjorde ett överdrivet bra jobb.

Nåväl, till frågelådan, som består av en och annan klassiker, samt en hel del snusk.

Vår första korrespondent frågar:


Jag undrar vad översättningen ; följ ditt hjärta, är på latin?
tack

Jag vill minnas att detta redan besvarats vid något tillfälle, och aha!, det har det minsann:

” […] översatt rakt upp och ner (samt rättstavat) blir det Cor tuum sequere.
När jag googlade det (den sökmaskinen är oumbärlig) fick jag upp en konkurrerande frågespalt där det istället föreslogt Vive natura duce, alltså lev enligt din natur, vilket jag må säga inte är så dumt.”

Och så någon som inte får svar i tid, pauverina!
Då det ju som alla vet är en maskin som svara på frågorna, en maskin som inte behöver tack eller annan feedback på sina översättningar, utan bara en helautomatisk, själlös, gnisslande apparat, så skyller jag på teknikkrångel vad det gäller sent svar:

"Jag skall tatuera mig imorrn och det skall stå citius, alius, fortius sen vill jag lägga till vackare så att det blir snabbre, högre, starkare, vackrare.
Har fått fram att vackrare (adjektiv) heter pulchra stämmer det?

Tusen tack för snabbt svar!"

För det första verkar du inte ha den olympiska treenigheten helt rättstavad; det ska inte vara citius, alius, fortius (en snabb googling visar att denna felaktighet är vida spridd, jag önskar att jag kunde känna skadeglädje över de många felaktiga tatueringar som säkerligen uppstått, men pga mitt ordningssinne bringar mig detta blott fasa) utan Citius, Altius, Fortius. Så går det när man litar på det man hittar på nätet.

Nåväl, om nu ”vackrare” ska läggas till Citius, Altius, Fortius, så ska det inte vara ett adjektiv, om man vill att det ska passa in med övriga ord i ramsan, då dessa nämligen är adverb. Tänker vara så fräck att jag förutsätter att den frågande här blott har blandat ihop begreppen och vill ha ett adverb där i slutet, very presumptive, och föreslå pulchrius.

Nästa:

"Har fått ett tips om dig och din blogg och drar nu ännu en chansning i mitt sökande efter hjälp att översätta.
Har jagat en översättning på nedan nämnda meningar:

I min själ ska mina älskade överleva. I min själ kommer dem jag älskar överleva. Min själ är spegeln av dem jag älskar. Min själ är en spegel av dem jag älskar.
Jag kan tänka mig att en exakt översättning är klurig, men en ungefärlig sitter lika fint.

Skulle vara oerhört tacksam om du har möjlighet att hjälpa mig eller om du vet någon jag kan vända mig till..."

Mina älskade översätts väl lämpligen med carissimi mei, och "överleva" är lite knepigt, jag skulle hellre bara ha ”leva”, och kanske i presens, vivunt (futurum kan väl funka; vivent) och själ är animus, alltså mei in animo vivunt, "mina älskade lever i min själ". På nästa variant säger jag spontant in animo quos amo vivunt.

Vad det gäller varianterna med ”spegel” så är det lilla problemet att det på latin brukar vara speculum, ett ord som har en helt annan laddning för de flesta kvinnor.
Men ett förslag för både "Min själ är spegeln av dem jag älskar" och "Min själ är en spegel av dem jag älskar" (då latinet inte använder sig generellt sett av obestämd artikel) skulle kanske vara animus meus speculum meorum est (är trött idag, så kom gärna med förslag), ”min själ är de minas spegel”.
Det slår mig dock, menar den frågande verkligen spegel? Är det inte spegelbild som egentligen åsyftas? Det beror väl lite på hur man använder ordet spegel, men om man nu menar att ens själ är en spegling, en spegelbild, en avbild av dem man älskar (otymplig svenska), är det imago speculi som ska nyttjas.

Vi återkommer i denna översättning och går vidare till snusket, som inramas av smicker, alltid ett klokt grepp:

Nu när jag ser att du är en kvinna, jag blir jätteskraj!
Jag har velat fråga dig som kille om en sak och då du är en snäll och söt tjej!
[…]
Jag blev så förtjust i din hemsida och det är bara killar som matar maskinen och du är så klok. att du citerar Petrarca "Det är den lärdes plikt att med sin lärdom tjäna också andra...."
Så jag den dumma outbildade har valspråken (som en kung) och självklart på latin, som jag alltid slänger fram vid frågan: om dig själv?

Cogito ergo sum - Coito ergo sum

Liksom om jag skulle vilja tatuera det på pannan (hatar tatueringar och några mynt att prägla på kan inte komma ifråga) min fråga alltså om jag stavar det rätt? om min tanke är rätt uttryckt? om det är fint latin? om det är sånt som inte ens Rabelais använder?
Jag bönfaller ditt humana jag att att upplysa mig, den kunskapshungrade konstnären, vars välde står och faller med sitt valspråk, valspråket som bör bli mänsklighetens och då måste det vara rätt!

Tyvärr är det, om jag nu förstått rätt, jag gissar att det är något verb till coitus som söks, inte helt rätt och alternativet är lite tråkigare, verbet som coitus (”samlag” för er som uppfostrats väldigt skyddat eller inte orkar ta er till en ordbok) är avlett ifrån blir i första person singular presens indikativ (alltså den form du söker) coeo, definitivt tråkigare och med en ganska bred betydelse, det betyder egentligen rätt och slätt ”gå samman”, och i förlängning ”samlas, närma sig , förena sig, bilda helhet” och då förstås även ”ha samlag”.

Dock, duger Coeo ergo sum? Är det snuskigt nog? Cubo och concumbo är alternativ, men ska gärna konstrueras tillsammans med det man tänkt ligga med, och de riktigt grova, såsom futuo börjar inte på c, och kanske känns lite för vulgära.

Den sista fågan inleds med orden ”Jag hoppas att du inte är på ditt pryda humör i dag” och då personen i fråga vill att dess latinska devis ska vara någorlunda unik och inte ”vara spritt för allmän kännedom”, ger jag blott det som efterfrågas på äran och hjältarnas språk, och ni kan roa er med att gissa hur det översattes (pluspoäng till den som känner till den svenska källan) :
"R-nka k-k är det enda som jag får".

Jag var visst på mitt pryda humör idag.

reveni

Vi är så tillbaka i det svenska vanliga bloggandet igen, efter att ha strykt "proffs-bloggare" från listan av yrkesmöjligheter att utforska.

Medan denna plats i etern upptogs av engelska och dataspel och hånande av norskt kaffe har det förstås skett en del i Rom, det största får väl sägas vara att jag äntligen skaffat mig passerkort på the American Academy in Rome.
Det har tagit sin lilla tid, då det verkligen ligger fullkomligt off för det svenska institutet (tar en timme att ta sig dit), och orsaken till detta lär vara att dess benefaktör, J.P Morgan, ville lägga det där just för att kunna se ner på fransmännen.
Nåväl, underbart flådigt hus, med egen kaffebar, hisnande utsikt över Rom (och amerikanske ambassadören vid den Heliga Stolens krocket-plan), trevlig och social lunch att delta i om man så önskar och ett vidunderligt bibliotek. Typisk Oxbridge-imitation med mörkt trä, ett överflöd av brons-byster och galna lampetter, men lär tillbringa en hel del tid där.
Det enda tråkiga är de rigorösa säkerhetsbestämmelser som finns, som alltid införda post 9/11, med speciella passerkort med foto, ett batteri av säkerhetskameror, och inga grupper av utsocknes större än fem personer på institutet samtidigt. Man blir så dyster.

För att bli gladare igen kommer det som borde kommit under veckan, i den ständiga notisformen:

- FokusRom har heldag igen den 21 mars! Platsen är denna gång Lund, och programmet högintressant. (Men varför bara i Pdf? Ni får färre träffar på google, och är redan ganska svårhittade.) Önskar att jag kunde närvara!

- Skrattet får sitt i en UnderStreckare:

"Det stora antika premiärskrattet – det ”homeriska löjet” som man brukar kalla den kollektiva munterhet som gudarna i Olympen och grekerna framför Troja emellanåt hemföll åt – var inte ett vänligt skratt, det hade alltid ett offer. "

- I Uppsala hålls en det under våren en unik föreläsningserie: Theodore Markopoulos, Marie Curie-forskare i bysantinologi, kommer under vårterminen 2009 att hålla en föreläsningsserie om hellenistisk och medeltida grekisk syntax. Föreläsningarna hålls på engelska. De är i första hand tänkta för doktorander och C/D-studenter i grekiska och bysantinologi men är öppna för alla intresserade. Föreläsningsserien löper över sex onsdagar kl 16.15 med början den 25 februari. Lokal: seminarierum 9-3068.

- För att stanna i Uppsala, så gör där ÖG nation ansats att starta en språkpub, där alla som vill öva och dela med sig av sina språkkunskaper träffas. Detta är tänkt som ett utbyte av språkkunskaper och kan vara en möjlighet för studenterna vid moderna språk och lingvistik att få träffa personer som har det språk som de studerar som modersmål. Språkpuben/Language pub är öppet för alla (som har kårleg då detta hålls på nationen under kvällstid)som vill utbyta språkkunskaper med svenska och internationella studenter. Första datumet är den 11 mars, med start kl 19:00 på Östgöta Nation (Trädgårdsgatan 15).

- I Göteborg sker på lördag vad som jag tycker är den viktigaste disputationen i latin i år (ttela, väldens bästa tidning håller med mig och gav disputanden en halvsida), kl 10 på arkeologen. Ses där!

finis ludorum

And so the coverage, or rather one reception, of the conference Greek and Roman Games in the computer age ends.
Here is a small guide for following the whole thing chronologically:

Day one, session one
Day one, session two
Day one session three I
Day one session three II
Day one session four
Interlude
Comment by Tegularius
Day two session one and part of two
Day two session two and three
Andrew Reinhard’s guest entry about his paper
My talk at Trondheim Klassisk studentforening

In other places:
Andrew's blog at eclassics
Local media

And now we return to our regular Swedish programming…

ludi latini

The image above is of the best dedicated, Latin-language game we can find, a bit of freeware from Hungry Frog Software. It is a step above "Hangman" where students arbitrarily guess at letters until they find a combination that works, revealing a Latin word or phrase. It goes beyond traditional find-a-word puzzles where students circle combinations of letters that form a Latin word matching one in a list of terms to discover. The game pictured above uses animation, graphics, color, and allows the student to zap "birds" out of the sky with a . . . um . . . factory, scoring points for hitting birds that are labeled "is", the English translation for the tiny Latin word in the lower-right corner, "est". Sadly, this game fails as both fun and instructional because the word is divorced from any kind of context; the student is not informed or quizzed on its conjugation; the game only quizzes a handful of words; it's not really fun to play and has little replay value.

As the Director of eLearning for Bolchazy-Carducci Publishers, it's my job either to find or create interesting digital aides for Latin and Greek students and teachers. As an avid gamer (and a bad Latin student -- I did get better in graduate school), I have always been interested in how we can use games to teach Classical languages. Learning via gaming is not a new concept, and universities like Carnegie Mellon and the Massachusetts Institute of Technology have long-term projects committed to creating games and gaming platforms for education. The problem, best articulated by Professor Henry Jenkins of M.I.T.'s Games to Teach project, is:

"Move beyond the current state of edutainment products which combine the entertainment value of a bad lecture with the educational value of a bad game."

This is indeed the Holy Grail: make a game that is fun to play that teaches you something without it seeming to be, well, teaching you something. So how do we do this for Latin?

1) We use existing games that were never intended as Latin instructional tools. There are plenty of games that use Latin to add a bit of mystery or intelligence to make gameplay more interesting or believable: the Final Fantasy series, the Harry Potter series, games from Blizzard Entertainment like Warcraft, Starcraft, and World of Warcraft.

There are also games set in Rome that do provide some real Latin during gameplay. The best of these is Rome: Total War which can be modified (or "modded") with the application of the freely available Rome: Total Realism patch with Latin audio. Now you can hear the generals order their troops around in Latin. The 2006 game, Glory of the Roman Empire, was produced with a Latin-language option out of the box, although many might laugh at the heavily Italianate pronunciation used in the game.

We can take these games one step further, especially in the case of MMOs (massively multiplayer online role-playing games) like World of Warcraft. I run a Latin-language guild, Carpe Praedam, on the U.S. server for Feathermoon where the intent is to run student-teacher diads where the student helps the teacher play and the teacher helps the student with Latin. When used in raids, instances (dungeons), and PvP (player vs. player), this is a great way to practice the use of the active, the imperative, not to mention prepositions and vocabulary specific to armed conflict.

With World of Warcraft and other games, it is also possible to create machinima where students can record Latin dialogues as they happen in-game, handing in the movie files for extra credit or as end-of-term projects. There are dozens of examples of these student-created films on my eClassics site.


2) We can create games from the ground up that focus on teaching/reviewing Latin without foresaking a quality gameplay experience. As I said at the beginning of this post, I was a poor Latin student. I was not wired for learning Latin via grammar charts and repetition (I thrived under a reading approach, however). I have also always been a person who learns best by doing. And I have an addictive personality, which is probably more than the readership wanted to know.

Now, if I can make a game that combines addictive gameplay (i.e. must... get... to... next... level... before... sunrise....) with Latin reading, then great! So, as a work in progress for 2009, I am working with a small team of Latin teachers and programmers to create what is tentatively being called "LatinQuest!". It merges the addictive qualities of completing quests for gold and gear (made popular by World of Warcraft and, to a more funny extent, Kingdom of Loathing), with a graded approach to Latin learning. Easy quests at the beginning of the game feature "easy" Latin (first declension nouns, very basic vocabulary, etc.), while harder quests later in the game feature more "difficult" Latin (periphrastics, anyone?). The player learns as s/he plays. the games supplements what they are learning in class, but gives them a fun way to test what they know. We'll see how development progresses on our first 100 quests. My goal is to allow Latin teachers to submit quests to put into the game once the students demonstrate mastery of the Latin learned in 1st- and 2nd-year. This keeps the Latin content new and fresh, and keeps students (and hopefully some teachers) playing.

My goal with Latin and computer games is not to replace traditional textbooks, but to supplement them with contemporary material for "born-digital" students. Modern languages are already successfully exploiting iPods, iPhones, Nintendo DS, Macs, and PCs for teaching and review in a fun way. I want to do the same for Latin:


Apologies for such a long post! Let me finish by thanking Moa Ekbom for her kind invitation to me to post here regarding the topic of my presentation at the recent Greek and Roman Games in the Computer Age conference. I would be happy to continue a dialogue on the topic of Latin via gaming either here or over on eClassics or via email at areinhard at bolchazy dot com.

Andrew Reinhard
Director of eLearning
Bolchazy-Carducci Publishers
(writing from his home office in Phoenix, Arizona, USA)

de finibus bonorum

The final instalment in the story of my Trondheim adventure, is the talk I was invited to give by the radical student organisation Trondheim Klassisk studentforening, at their wonderful Klassisk aften (classical evenings or rather evening of classicists), a informal lecture series open to the public. (I’m very impressed with their organisational skills.)

The evenings are usually held at the incredibly cosy and delightful antiquarian bookshop Bybroen antikvariat. The same place regularly hosts philosophical evenings, where Arne Naess used to appear, a tough act to follow. (This post is mostly pictures, blurry pictures, my camera wasn’t cooperating, and I seem to have deleted some by accident, there is no photo left of the incredible fireplace. Better ones here.)

As always when I give a talk I am astounded, humbled and thrilled by the fact that people actually come, and this was possibly the best audience I’ve had in my life, they were receptive, intelligent and they thought I was funny, or at least polite enough to laugh at my jokes. My talk wasn’t all that impressive, I tried to describe what as happened with classical languages in Sweden (and to some extent Norway) the last few years, what impact “activism” might have on these recent developments, what such activism entails, and make some dreamy suggestions for the strengthening and enhancement of the position and study of classical languages. (I did have some notes, but promptly lost half of them.)

The best part of the evening was the gathering afterwards, with a spontaneous and delicious dinner and ample drink. The students presented me with an excellent bottle of red wine, which I naturally opened immediately, and to be able to share a glass and discuss the serious matter of the future of the humanities with these marvellous people it truly something I will always treasure. (A special shout out to the young lady with the great American accent and to all the philosophers.) We were joined later in the evening by the two of the hosts of the conference, who later on were nice enough to walk me back to the hotel, as it was once again an icy and spirit-laden night, and I got almost three hours of sleep before flying back to Rome.

I can never give enough thanks to Trondheim Klassisk studentforening, Bybroen antikvariat, the stupendous audience, Andrew for moral support and for listening to the pee-in-cup story, for all questions, and to the man behind it all, Magnus Eriksson, you are a wonder.

educatores

The two last papers, separated by lunch, had a more educational slant.
The first of these, presented by indefatigable Andrew Reinhard, I am fortunate enough not to have to recap, as he has kindly consented to do a guest entry with some of the facts from his presnetation. He is not only the director of eclassics (affiliated with Bolchazy-Carducci), which has a huge wealth of web-resources and in general is an excellent forum for people interested in the classical languages (you should really join, even if the layout is a little messy; it's similar to FB, and I’ll totally be your friend), but also does a great Scottish brogue.

The second, directly after lunch, in some was a dangerous slot, as you are full and sated, was a presentation of VRoma, and the work behind it. VRoma is a, to quote their own text, “a community of scholars, both teachers and students, who create online resources for teaching about the Latin language and ancient Roman culture”, and is mainly a teaching resource, situated in a virtual simulation of the ancient city of Rome circa 150 AD.

The presentation was at times very technical with explanations of the programming, which sadly is impossible for me to relate or even follow, but the simulation seems interesting, and if I was still teaching high school I would probably use it (even if this too feels a little messy at times, wonderful pictures however, se above), especially since “it” speaks Latin!

The conference then reached its end, and there was the usual separation anxiety that is common when you’ve had such intense days together. There will probably be a volume of proceedings, however, how to publish so varied papers was subject to discussion, it was suggested that it be done as a Cdrom (someone noted that it might be outdated soon) or perhaps even online, as much of the material was virtual and should come with plenty of pictures and links.

I cannot thank the organizers enough for inviting me and letting me participate in this groundbreaking conference, and also while allowing me to for a few days call myself a professional blogger (why one would want to do that is something to think about), doing something so unconventional as having their conference blogged, which fits nicely into the theme of the conference, classics in the computer age.

(There will be one more installment, about my talk that night at the students’ association, but this concludes the conference.)

genus ludorum

I will admit to a certain sluggishness the next morning (see microbrewery), but was revived and fortified by the breakfast, apparently voted the best breakfast buffet in Norway (there is a joke in there, somewhere), and then it was back to the university, which is situated slightly outside of town, making it necessary to go there by buss.

We were in a different building on this second and final day of the conference, and getting there provided some unintentional hilarity. Picture the scene, a gaggle (a parliament? A brood? A grumble? A pride?) of academics, poised to scale the small hill leading to the entrance of the building, and realizing that it was completely covered in the most slippery of ice. Half turned back and found another path, some of us were stuck halfway and had to be pulled to safety (thanks to the kind bearded student who came to my rescue). Comedy at its finest.

Settled in the new auditorium, the first paper of the day once again dealt with strategy games of the roman variety; Entertainment and empire. A critical Engagement with Roman themed strategy games. AG, an archaeologist by training, recited some statistics about demographics, economy etc, especially regarding the aging of the game-players, it isn’t something you outgrow, and the high female percentage of these.

We were given a brief historical overview of the numerous games that deal with classical and/or roman culture (Caesar form 1992 is an early example), and I’ll skip most of the technical jargon (turn based?) as it sounds ridiculous when I try to sound conversant with that terminology.

Age of empires, both 1 and 2 were mentioned (the original games focused on Egypt, Babylon, Greece, and Japan, Rome was added in expansion, and the later roman empire also features in AoE 2), these having historical notes in the manual and screens, but using pseudo-historical ages. The game combines resource gathering and warfare.
The next game mentioned was The Praetorians, a much more a straight up war-game with limited resource aspects, focused on 58-45 BC. There are three civilisations; Roman, barbarian, Egyptian, with some religious/magical plays used by non-roman armies, the Romans are, of course, rational, but the Egyptians have priests who can cast spells.

Next, Rome: Total war was discussed (“a turn based game with strategic and tactical levels”), where religion doses play a role. Total war is an interesting title, as it is not so much war as governing with resource. Finally, Legion arena, a relatively recent war game with limited role-playing elements was mentioned, that was endorsed by history channel (which makes us recall the previous session and their catch 22), but despite this it was pronounced “tedious” by our lecturer.

This introduction was obviously tailored to the needs of people like me, who have little experience of games, so that we could follow the reasoning and conclusions.
In studying the key themes of the Roman Empire in games, violence and conflict naturally stand out, with the games repeated emphasis on warfare and conquest, and little sense of the cultural context of violence. Also a theme of civilisation versus barbarism emerges, with limited cultural differentiation, except in very broad stereotypes (this led to a discussion of the accents used in the games, and the “American”-looking Romans and the often dusky “baddies”), and as regards to time and space, there is a very arbitrary mixture of timescales and periodicity, and the landscape exists for urban exploitation. Furthermore, only leaders and soldiers are differentiated, with all games are from the generals’ point of view (well…).

There was also some points made about games in classrooms, and games and the military, and the usual call for reception study, but what really captivated me was the existence of Rome: Total realism, which is a reimagining of the game Rome: Total war, that strives for accuracy, in not only historical timescales, but also in the uniforms and language.
-

Our next speaker, LIP, presented the paper "Warfare in Computer Games: Problems and Possibilities", and basically called for an increase and accuracy of siege warfare in computer games. There is today apparently few such scenarios in the virtual worlds, and we all agreed, after his persuasive arguments that more catapults and sieges would be awesome.
He outlined the uses and documentations of catapults, and in general the history of siege warfare, and introduced me to the trebuchet, which was love at first sight.

The presentation, with several pictures and maps was excellent, but I really can’t recap the history of the catapult here, he did it way better and I advise you all to read his dissertation when it is published.

In hurrying past the catapults and trebuchets, I not only for once have a shot at brevity, but also reach our last presentation that directly has to do with computer games. JHF presented a paper that raised plenty of very interesting questions. His paper “Studies of Rome: Prospects for Research in Ancient History after ‘Gaming’”, basically started with him asking; Can games influence future research topics? As the games set in antiquity probably is one of the most important media for experiencing the past there will be consequences of games for future research.

After discussing some theories on games and learning, some definitions on the concept of history in these virtual scenarios were made. It could be said that history in games is masculine (or “masculine” if you wish) with a focus on war and economy, stereotypically male things, and systematic etc.
For this paper he had conducted some interviews with his students on their experience of playing Roman-themed games. Unfortunately, he had only been able to find male students who were willing to admit to playing these games, the females claimed not to, or at least didn’t admit having indulged.
Findings included that the players enjoyed being a roman commander and that realism was not all that important, but some felt that realism is better, (the above mentioned modified version of Rome: Total war was appreciated), and to the question of what one could learn form the games several had mentioned the uniforms and equipment, and to some extent the timeline, and such things as the cursus honorum. (As some of the students that had participated in the study were in the audience, there were some charming giggles during the presentation, and the row where a majority of them had gathered looked wonderfully self-conscious during certain statements.) In answering the question what they had not learned, these smart kids mentioned that you did not learn much about culture or women, and that more specific facts, such as pertaining to individual emperors were not offered by the games.

As we see there definitely seems to exist self-awareness and critical interpretation regarding the games. However, it was suggested that the portrayal of history and Romans might lead to such possible turns in research interests as a factual oriented history with a materialist conception of history, and the aforementioned “masculinisation” of history. (The end of social and cultural history?!)

I loved this paper, as it tried to discern what kind of impact the games might directly have on the humanities and on the reception of antiquity (it is of course hard to separate such influence from the similar impulses of other pop-culture, for example Rome), as all these factors have a crucial role in shaping cultural memory and understanding of history. In teaching Latin or anything related to antiquity one encounters constantly references to games and other modern media from the students, and I believe one must be aware of their influence and the reception of antiquity that they create. Despite the claims that 40 % of game players these days are female, there seems to be a majority of males involved in the Roman games, and I do wonder about this. It is a recruiting ground for studies in history and classics, does it change perception of antiquity and how should we classicists approach the games and their impact? Plenty of questions to study further were raised, and I do hope to see more of this. The presentation also was one of the few to discuss the invisible women on the games, and the causes and effects of this, there is definitely more here to study. (The conference was, of course, quite male-dominated, which goes to show.)

There surprisingly (or not so surprisingly considering the audience) seemed to be a consensus that games were in no way generally harmful in simplifying and outlining alternative and false scenarios. As someone said, which ties in neatly to the first session of the conference, contrafactual history has been there since Herodotus, and playing and engaging in contrafactual history can give greater appreciation for what actually happened.

The conference isn’t over, there is still the learning and educational aspects to be presented, but the purely game-related presentations have passed, and while I still don’t feel any itch to play, I have gained a greater respect and understanding for the games and this area of reception studies, and believe them to be essential for our field and too important to leave to the studies of media and gaming, classicists and archaeologists must claim parts of this territory and approach the media from their unique perspective.