O tempora, o mores

Jag bläddrade så smått i lundalatinaren Piltzs bok Tidsbilder (kanske har jag påminnts om att han närmar sig pensioneringen och kanske därför jag plockade upp den), som han anspråkslöst på försättsbladet kallar 'Sextionio anteckningar'. Det är en blandad kompott, med såväl skrivande av essä-typ som det mer kåserande.

Jag skulle beskriva boken som allvarlig och lågmäld, närapå korthuggen emellanåt, samt tydlig, klar och utan svulst och åthävor. Det finns en del som jag inte instämmer i, men jag gläds att någon ids diskutera svåra frågor och emellanåt yttra åsikter som inte kommer bli populära och som sannerligen ifrågasätter rådande tillstånd.

Den fina lilla anteckningen 'Allt låter bättre' på latin diskuterar en här på bloggen välkänd problematik, det där med översättande av fraser för allmänhetens räkning.
I am rather humbled av hans attityd gentemot detta, tjänstvillig och uppmuntrande, medan jag är en smula trött och tvär.

Nåväl, i denna text finns vackra fraser och han diskuterar det att folk ”vill…kodifiera en livsstil i stenstil”, och tar även upp några exempel på falska citat som finnes i omlopp, saker som utan grund tillskrivs t.ex Cicero, och på fullaste allvar används av viss massmedia (SvD?). Slutligen nämner han några av de som di lärde i lund tillverkat för hugade frågande:

”Klassiska institutionen i Lund tillverkar dagligen nya valspråk. Ett gäng brandsoldater vill vara i elden och är i sitt esse där: In igne esse. En stressad allvetare som alltid måste svara på sina lata medmänniskors frågor ville ha devisen ’jag vet inte, jag kan inte, jag har inte tid’ (Nescio, nequeo, neglego). Man förstår dn unga damen som ville veta hur man säger ’Kärleken har inga förhinder’ (Nescit amor tarda molimina). Ett älskande par valde ’Vi är vårt allt’ (Nos omnia nostra), ett oöverträffat uttryck för nutida cooconing. Andra beställer valspråk av typen ’Identitetens polaritet’, vilket är svårt att effektuera (Polaritas identitas?), eftersom man först måste höra en hel föreläsning om vad poängen i detta ord är, och det är inte säkert man har lust och tid.”

Han avslutar med att inbjuda folka att skaffa ett imponerande valspråk hos dem i Lund, och ber dem som betalning kanske tänka på Röda korset eller dylikt.

Jag blev upplyft av detta och känner mig nästan redo att mottaga frågor igen (visserligen har jag där inget val, men jag finner det återigen möjligt att eventuellt besvara dem utan att sända tillbaka mailat med de mest skriande brotten mot vårt språk prydligt rättade, skräckexemplet är den i övrigt säkerligen förtjusande individ som berättade att hon sökt en översättning på annat håll, dock "utan lycka", och jag är tämligen övertygad om att "utan framgång/resultat" var det som åtsyftades (förvirrad av 'without luck'), inte en glädjelös odyssé), och i sanning är det nästan sista meningen i citatet ovan , som lyfter mig mest, då det är skönt att höra att inte bara jag emellanåt har svårigheter med detta, och även viss frustration.

Dock ges inte heller här ngt bra svar på varför folk vill gadda in på latin, han nämner det typsika såsom att ”ett fornspråk står för kontinuitet och soliditet” och ”borgar för obrutna traditioner”. Jag vet inte om jag nöjer mig med det svaret, även om det säkert är en del av lösningen.

Kanske dock är bättre att skriva till Lund, de verkar snällare där än vad jag är.