Quid crura?

Tempot är alltjämt löjligt högt, men vädret är vackert och maten fantastisk. Tiden delas lika mellan att att rusa runt och insupa, och att stå och gå runt muséer.

Det finns, såsom även den mest obevandrade förstår, antagligen tusentals muséer i Rom, och de flesta är antagligen väl värda besök. Kronan i juvelen är förstås Vatikanmuséet, ett giantiskt komplex med hisnande samlingar. Jag var där nu i lördags, och är visserligen imponerad över det storslagna, samt hur mycket folk det faktiskt går att klämma in i ett Sixstinskt kapell, men kan inte direkt påstå att det är särskilt välskött. Såsom i de flesta italienska muséer stängs avdelningar av lite hipp som happ, låt oss säga att du är i Neapel och vill se samlingen av romerskt måleri, för att bara gripa ett exempel ur luften, så är den avdelningen händelsevis stängd just den dagen, utan förvarning eller logik. Man hänvisas då till deras stora flådiga temporära specialutställning om Alma-fecking-Tadema et consortes. (It's enough to make you weep. Jag har svårt för den genren, blir fnittrig och generad över the awfulness.)

Nåväl, Vatikanmuséet. Ruskigt illa skyltat, vilket inte drabbade mig då jag var där med en expert, men det är synd om folk missar en del av de mer diskreta höjdpunkterna. En sådan är Scipionergraven, med en inskription som är ett prima exempel på tidigt latin och den arkaiska saturniska versen. (Alla som ens rört vid latinsk språkhistoria känner till sarkofagen i fråga.) Den står dock i en passage, mer eller mindre omärkt, men min medföljande expert släpade mig fram till den och begärde att jag skulle göra en impromptu uppvisning av vad jag lärt mig av språkhistorian, så det var bara att tolka och kommentera, emd en strid ström av turistgrupper strykandes förbi med sina paraplybeväpnade anförare.

När vi ändå talar om inskriptioner har en av resans höjdpunkter, ja en av årets höjdpunkter, varit det långa besöket på de epigrafiska samlingarna vid Museo Nazionale Romano. Här har vi ett välordnat museum, med en kort introduktion om vad epirafik är för något, samlingar ordande tematiskt där såväl inskriptionen som dess kontext och budskap lyftes fram. (Det man kan klaga på är att det emellanåt var en smula dålig belysning och att även om inskriptionen översattes eller på annat sätt återgavs var den ytterst sällan transkriberad i sin helhet.)

Då man så att säga började från början var det en enorm kick att live få se de tidiga inskriptionerna som ständigt nämns i läroböckerna (dock var en del i kopia, såsom den infamösa praenestefibulan och Cippus), och kan sålunda nu stolt berätta att jag rört vid Lapis Satricanus och beundrat textsnuttar såsom Castori Podlouquei /qurois.

Samlingarna är naturligtvis ruskigt omfattande, men som sagt, mycket välordnade. Det är fascinerande att se de olika gravinskrifterna över tid och hur de även omfattar samtliga samhällsklasser. En bra inblick i det romerska livet ges då yrkestitlar och familjekonstellationer ofta finnes i inskriptionen. Det är även hyggligt sentimentalt, ty vem kan undgå att röras av en liten sten till ett dödfött barn till frigivna föräldrar eller en sarkofag beställd av en sörjande moder till en 17-årig eques?

Muséet stannar dock inte vid det enkla uttolkandet utan påvisar även när en inskription av officiell och offentlig karaktär har ändrats, sålunda påvisandes att det ingår så mkt mer i en inskription än blott texten. (Fanns ett fint exempel på hur Agrippina minor plockats dsedan Nero gjort sig av med henne.)

Det är dock ändå de mer eller mindre vanliga människornas gravar som berör mest, inte bara aav den ovan nämnda sentimentaliteten, utan även för att det berättar om en svunnen tillvaro och nästan glömda individer som skriker att göra sig påminda.

Sedan är det förstås det rent originella hos vissa såsom t.ex Allia Potestas, som har ett atypiskt epitafium vari hon dels beskrivs såsom flitig och duktig, men forttsätter med sinnlig beskrivning av hennes kropp. Läs själv:

Hic Perusina sita est, qua non pretiosior ulla.
Femina de multis uix una aut altera uisas
edula. Seriola parua tam magna teneris.
Crudelis fati rector duraque Persiphone,
quid bona diripitis exuperantque mala?
Quaeritur a cunctis, iam respondere fatigor;
dant lacrimas, animi signa benigna sui.

Fortis, sancta, tenax, insons, fidissima custos,
munda domi, sat munda foras, notissima uolgo,
sola erat ut posset factis occurrere cunctis.
Exiguo sermone inreprehensa manebat.
Prima toro delapsa fuit, eadem ultima lecto
se tulit ad quietem positis ex ordine rebus, l
ana cui e manibus nuncquam sine caussa recessit,
obsequioque prior nulla moresque salubres.
Haec sibi non placuit, numquam sibi libera uisa.

candida, luminibus pulchris, aurata capillis,
et nitor in facie permansit eburneus illae,
qualem mortalem nullam habuisse ferunt.
Pectore et in niueo breuis illi forma papillae.
Quid crura? Atalantes status illi comicus ipse.
Anxia non mansit, sed corpore pulchra benigno,
leuia membra tulit, pilus illi quaesitus ubique.

Quod manibus duris fuerit, culpabere forsan:
nil illi placuit nisi quod per se sibi fecerat ipsa.
Nosse fuit nullum studium, sibi se satis esse putabat;
mansit et infamis, quia nil admiserat umquam.
Haec duo dum uixit iuuenes ita rexit amantes,
exemplo ut fierent similes Pyladisque et Orestae:
una domus capiebat eos unusque et spiritus illis.
post hanc nunc idem diuersi sibi quisque senescunt,
femina quod struxit talis, nunc puncta lacessunt.
Aspicite ad Troiam, quid femina fecerit olim!
sit precor hoc iustum exemplis in paruo grandibus uti.

Hos tibi dat uersus lacrimans sine fine patronus
muneris amissae, cui nuncquam es pectore adempta,
quae putat amissis munera grata dari,
nulla cui post te femina uisa proba est,
qui sine te uiuit, cernit sua funera uiuos.
Auro tuum nomen fert ille refertque lacerto,
qua retinere potest, auro conlata Potestas.
Quantumcumque tamen praeconia nostra ualebunt,
uersiculis uiues quandiucumque meis.
Effigiem pro te teneo solacia nostri,
quam colimus sancte sertaque multa datur,
cumque at te ueniam, mecum comitata sequetur.
Sed tamen infelix cui tam sollemnia mandem?
Si tamen extiterit, cui tantum credere possim,
hoc unum felix amissa te mihi forsan ero.
Ei mihi! uicisti: sors mea facta tua est.


Ids inte själv tolka, men bjuder dock på en engelsk översättning, lånad här:

To the gods of the dead, [the tomb] of Aulus' freedwoman, Allia Potestas.

Here lies a woman from Perugia. None was more precious than she in the world. One so diligent as she has never been seen before. Great as you were you are now held in a small urn. Cruel arbiter of fate, and harsh Persephone, why do you deprive us of good, and why does evil triumph, everyone asks. I am tired of answering. They give me their tears, tokens of their good will.

She was courageous, chaste, resolute, honest, a trustworthy guardian. Clean at home, also clean when she went out, famous among the populace. She alone could confront whatever happened. She would speak briefly and so was never reproached. She was first to rise from the bed, and last to return to her bed to rest after she had put each thing in its place. Her yarn never left her hands without good reason. Out of respect she yielded place to all; her habits were healthy. She was never self-satisfied, and never though of herself as a free woman.

Her skin was white, she had beautiful eyes, and her hair was gold? An ivory glow always shone from her face-no mortal (so they say) every possessed a face like it. The curve of her breasts was small on her snow-white bosom. And her legs? Such is the guise of Atalanta upon the stage.
In her anxiety she never stayed still, but moved her smooth limbs, beautiful with her generous body; she sought out every hair. Perhaps one may find fault with her hard hands. She was content with nothing but what she did for herself. There was never a topic she thought she knew well enough. She remained virtuous because she never committed any crime.

While she lived she so guided her two young lovers that they became like the example of Pylades and Orestes-one house would hold them both and one spirit. But now that she is dead, they will separate, and each is growing old by himself. Now instants damage what such a woman built up; look at Troy, to see what a woman once did. I pray that it be right to use such grand comparisons for this lesser event.

These verses for you your patron-whose tears never end-writes in tribute. You are lost, but never will be taken from his heart. These are the gifts he believes the lost will enjoy. After you no woman can seem good. A man who has lived without you has seen his own death while alive. He carries you name in gold back and forth on his arm, where he can keep it, possessing Potestas. As long as these published words of ours survive, so long will you live in these little verses of mine.

In your place I have only your image as solace; this we cherish with reverence and lavish with flowers. When I come with you, it follows in attendance. But to whom in my visiting can I trust a thing so venerable? If there ever is anyone to whom I can entrust it, I shall be fortunate in this alone now that I have lost you. But-woe is me-you have won the contest-my fate and yours are the same.

Jag stannade i timmar, även där med expertguidning, och rekommenderar muséet i fråga helhjärtat, ett underbart nördigt ställe med fåtaliga besökare, vacker innergård (med än fler inskriptioner och gravar samt kissekatter) långt från buller och larm.