Quid crura?

Tempot är alltjämt löjligt högt, men vädret är vackert och maten fantastisk. Tiden delas lika mellan att att rusa runt och insupa, och att stå och gå runt muséer.

Det finns, såsom även den mest obevandrade förstår, antagligen tusentals muséer i Rom, och de flesta är antagligen väl värda besök. Kronan i juvelen är förstås Vatikanmuséet, ett giantiskt komplex med hisnande samlingar. Jag var där nu i lördags, och är visserligen imponerad över det storslagna, samt hur mycket folk det faktiskt går att klämma in i ett Sixstinskt kapell, men kan inte direkt påstå att det är särskilt välskött. Såsom i de flesta italienska muséer stängs avdelningar av lite hipp som happ, låt oss säga att du är i Neapel och vill se samlingen av romerskt måleri, för att bara gripa ett exempel ur luften, så är den avdelningen händelsevis stängd just den dagen, utan förvarning eller logik. Man hänvisas då till deras stora flådiga temporära specialutställning om Alma-fecking-Tadema et consortes. (It's enough to make you weep. Jag har svårt för den genren, blir fnittrig och generad över the awfulness.)

Nåväl, Vatikanmuséet. Ruskigt illa skyltat, vilket inte drabbade mig då jag var där med en expert, men det är synd om folk missar en del av de mer diskreta höjdpunkterna. En sådan är Scipionergraven, med en inskription som är ett prima exempel på tidigt latin och den arkaiska saturniska versen. (Alla som ens rört vid latinsk språkhistoria känner till sarkofagen i fråga.) Den står dock i en passage, mer eller mindre omärkt, men min medföljande expert släpade mig fram till den och begärde att jag skulle göra en impromptu uppvisning av vad jag lärt mig av språkhistorian, så det var bara att tolka och kommentera, emd en strid ström av turistgrupper strykandes förbi med sina paraplybeväpnade anförare.

När vi ändå talar om inskriptioner har en av resans höjdpunkter, ja en av årets höjdpunkter, varit det långa besöket på de epigrafiska samlingarna vid Museo Nazionale Romano. Här har vi ett välordnat museum, med en kort introduktion om vad epirafik är för något, samlingar ordande tematiskt där såväl inskriptionen som dess kontext och budskap lyftes fram. (Det man kan klaga på är att det emellanåt var en smula dålig belysning och att även om inskriptionen översattes eller på annat sätt återgavs var den ytterst sällan transkriberad i sin helhet.)

Då man så att säga började från början var det en enorm kick att live få se de tidiga inskriptionerna som ständigt nämns i läroböckerna (dock var en del i kopia, såsom den infamösa praenestefibulan och Cippus), och kan sålunda nu stolt berätta att jag rört vid Lapis Satricanus och beundrat textsnuttar såsom Castori Podlouquei /qurois.

Samlingarna är naturligtvis ruskigt omfattande, men som sagt, mycket välordnade. Det är fascinerande att se de olika gravinskrifterna över tid och hur de även omfattar samtliga samhällsklasser. En bra inblick i det romerska livet ges då yrkestitlar och familjekonstellationer ofta finnes i inskriptionen. Det är även hyggligt sentimentalt, ty vem kan undgå att röras av en liten sten till ett dödfött barn till frigivna föräldrar eller en sarkofag beställd av en sörjande moder till en 17-årig eques?

Muséet stannar dock inte vid det enkla uttolkandet utan påvisar även när en inskription av officiell och offentlig karaktär har ändrats, sålunda påvisandes att det ingår så mkt mer i en inskription än blott texten. (Fanns ett fint exempel på hur Agrippina minor plockats dsedan Nero gjort sig av med henne.)

Det är dock ändå de mer eller mindre vanliga människornas gravar som berör mest, inte bara aav den ovan nämnda sentimentaliteten, utan även för att det berättar om en svunnen tillvaro och nästan glömda individer som skriker att göra sig påminda.

Sedan är det förstås det rent originella hos vissa såsom t.ex Allia Potestas, som har ett atypiskt epitafium vari hon dels beskrivs såsom flitig och duktig, men forttsätter med sinnlig beskrivning av hennes kropp. Läs själv:

Hic Perusina sita est, qua non pretiosior ulla.
Femina de multis uix una aut altera uisas
edula. Seriola parua tam magna teneris.
Crudelis fati rector duraque Persiphone,
quid bona diripitis exuperantque mala?
Quaeritur a cunctis, iam respondere fatigor;
dant lacrimas, animi signa benigna sui.

Fortis, sancta, tenax, insons, fidissima custos,
munda domi, sat munda foras, notissima uolgo,
sola erat ut posset factis occurrere cunctis.
Exiguo sermone inreprehensa manebat.
Prima toro delapsa fuit, eadem ultima lecto
se tulit ad quietem positis ex ordine rebus, l
ana cui e manibus nuncquam sine caussa recessit,
obsequioque prior nulla moresque salubres.
Haec sibi non placuit, numquam sibi libera uisa.

candida, luminibus pulchris, aurata capillis,
et nitor in facie permansit eburneus illae,
qualem mortalem nullam habuisse ferunt.
Pectore et in niueo breuis illi forma papillae.
Quid crura? Atalantes status illi comicus ipse.
Anxia non mansit, sed corpore pulchra benigno,
leuia membra tulit, pilus illi quaesitus ubique.

Quod manibus duris fuerit, culpabere forsan:
nil illi placuit nisi quod per se sibi fecerat ipsa.
Nosse fuit nullum studium, sibi se satis esse putabat;
mansit et infamis, quia nil admiserat umquam.
Haec duo dum uixit iuuenes ita rexit amantes,
exemplo ut fierent similes Pyladisque et Orestae:
una domus capiebat eos unusque et spiritus illis.
post hanc nunc idem diuersi sibi quisque senescunt,
femina quod struxit talis, nunc puncta lacessunt.
Aspicite ad Troiam, quid femina fecerit olim!
sit precor hoc iustum exemplis in paruo grandibus uti.

Hos tibi dat uersus lacrimans sine fine patronus
muneris amissae, cui nuncquam es pectore adempta,
quae putat amissis munera grata dari,
nulla cui post te femina uisa proba est,
qui sine te uiuit, cernit sua funera uiuos.
Auro tuum nomen fert ille refertque lacerto,
qua retinere potest, auro conlata Potestas.
Quantumcumque tamen praeconia nostra ualebunt,
uersiculis uiues quandiucumque meis.
Effigiem pro te teneo solacia nostri,
quam colimus sancte sertaque multa datur,
cumque at te ueniam, mecum comitata sequetur.
Sed tamen infelix cui tam sollemnia mandem?
Si tamen extiterit, cui tantum credere possim,
hoc unum felix amissa te mihi forsan ero.
Ei mihi! uicisti: sors mea facta tua est.


Ids inte själv tolka, men bjuder dock på en engelsk översättning, lånad här:

To the gods of the dead, [the tomb] of Aulus' freedwoman, Allia Potestas.

Here lies a woman from Perugia. None was more precious than she in the world. One so diligent as she has never been seen before. Great as you were you are now held in a small urn. Cruel arbiter of fate, and harsh Persephone, why do you deprive us of good, and why does evil triumph, everyone asks. I am tired of answering. They give me their tears, tokens of their good will.

She was courageous, chaste, resolute, honest, a trustworthy guardian. Clean at home, also clean when she went out, famous among the populace. She alone could confront whatever happened. She would speak briefly and so was never reproached. She was first to rise from the bed, and last to return to her bed to rest after she had put each thing in its place. Her yarn never left her hands without good reason. Out of respect she yielded place to all; her habits were healthy. She was never self-satisfied, and never though of herself as a free woman.

Her skin was white, she had beautiful eyes, and her hair was gold? An ivory glow always shone from her face-no mortal (so they say) every possessed a face like it. The curve of her breasts was small on her snow-white bosom. And her legs? Such is the guise of Atalanta upon the stage.
In her anxiety she never stayed still, but moved her smooth limbs, beautiful with her generous body; she sought out every hair. Perhaps one may find fault with her hard hands. She was content with nothing but what she did for herself. There was never a topic she thought she knew well enough. She remained virtuous because she never committed any crime.

While she lived she so guided her two young lovers that they became like the example of Pylades and Orestes-one house would hold them both and one spirit. But now that she is dead, they will separate, and each is growing old by himself. Now instants damage what such a woman built up; look at Troy, to see what a woman once did. I pray that it be right to use such grand comparisons for this lesser event.

These verses for you your patron-whose tears never end-writes in tribute. You are lost, but never will be taken from his heart. These are the gifts he believes the lost will enjoy. After you no woman can seem good. A man who has lived without you has seen his own death while alive. He carries you name in gold back and forth on his arm, where he can keep it, possessing Potestas. As long as these published words of ours survive, so long will you live in these little verses of mine.

In your place I have only your image as solace; this we cherish with reverence and lavish with flowers. When I come with you, it follows in attendance. But to whom in my visiting can I trust a thing so venerable? If there ever is anyone to whom I can entrust it, I shall be fortunate in this alone now that I have lost you. But-woe is me-you have won the contest-my fate and yours are the same.

Jag stannade i timmar, även där med expertguidning, och rekommenderar muséet i fråga helhjärtat, ett underbart nördigt ställe med fåtaliga besökare, vacker innergård (med än fler inskriptioner och gravar samt kissekatter) långt från buller och larm.

Romae sum

Rom. Bristfällig och ickeexisternade italienska. Institutet för först gången. Röda lappar i facken vid utgång. Estetiskt, svenskt, solpaneler på taket. Filmiskt bibliotek. Prins Eugen. Espresso. Villa Borghese. Spanska trappen. Japaner, japaner, japaner. Vatikanen. Forum Romanum. Curia. Inskriptioner i överflöd. Espresso. Fontana di Trevi. Hånglande par. Negroni. Toksvulstigt schweiziskt institut. 3-rätters, runt 100 personer. James Bond-artad his mellan marmorfoayéer. Finska filologer, tyska arkeologer, ospecificerade belgare, franska konstnärer. Takterras. Hittar inte ut, åker till alla våningar. Dirigerar på latin förvirrad taxichaffis med nikotinfläckiga händer. Neapel! Alta velocita. Regn, regn, regn. Espresso. Bortsprungen portier. Orientale. Kyla. Värmesvampar. Melanzane. Pollo. Mer regn. Vackra italienska pocketböcker. Espresso. Tusentals paraplymän. Leta kakor åt K. Titta på sopberg. Universitetet. Filologi. Tesi di laurea. Dottoressa. Hamnen. Båtar. Capri. Regn. Dativ. Löfstedt. Modern filologi. Regn. Stort hotellrum. Svenska dialekter och accenter. Kyrkor. Bourbonergravar. Espresso. Macchiato-skum på näsa. Hotellobby. Germanist. Våta fötter. Alla italienska kvinnliga forskare have very, very nice pearls. Romanist. St Lucia kajen. Regn. Prosecco. Ikeas problem med camorran. Allt om tomater. ICA. Spaghetti alle vongole. Guddomligt vin. Hundbett. Oxford. Amerikanska södern. Baccalà. Svensk folkhälsa. Judiska författare. Kaka. Limoncello. Regn. Philip Roth diskussion i taxi. Italiensk talkshow. Väcks av duvor som kuttrar. Hermetiska ostförpackningar. Neapolitansk sophämtning! Föreläsning i typisk palazzo. Löjligt inspirerande, romance languages är grejen. Italienskor med illasittande byxor. Very nice pearls! Bedårande manchesterkavaj. 22-sidig handout. Hänger med i italienskan. Mörka toaletter. Sol! Universitet. Classic philology. Head og classics department. Hann inte se halsbandet. Häpnansväckande mozzarella. Arkeologiska muséet. Pompeij. Mynt. Ekivoka samlingar. Statyer, statyer, statyer. Caracallas termer. Kindpussar, farväl och kortbyte. Tåg. Åter Rom.

Och så ska det fortsätta i några dagar till...

Venite!

Nu finns det även en affisch! Om någon vill ha den mailad till sig, så sänd mig bums en rad!

Detta arrangemang är alltså tänkt som en repris av den festival som gick av stapeln i Lund i oktober, då först tänkt som en lågmäld protestaktion mot nedläggningen av latinet där, men då den donation som temporärt räddat latinet offentliggjorts blev det istället ett uppsluppet firande.

Festival hade även andra mål, som i sanning uppnåddes. Dessa var att främja populärvetenskapliga presentationer av såväl aktuell forskning som ständiga frågor, samt att ge ett forum för latinister att träffas och knyta kontakter. Tyvärr finns inte särskilt många tillfällen att träffas för framför allt de yngre studenterna och forskarna i latin, vilket leder till att området blir insulär och många goda idéer säkerligen går förlorade, då man inte har chans att dryfta sådana bland likasinnade utanför sitt eget universitet.

Eftersom festivalen i Lund blev så pass lyckad med god uppslutning från allmänheten trots den magra annonseringen (som mest 60 personer), fantastiska frivillig insatser från föreläsare och funktionärer, och en god rapportering i media (med en direktsändning av P1 Studio Ett såsom den största cloun), beslöts det hastigt att detsamma skulle göras om snarast. Tanken kläcktes då att latinfestivalen skulle hållas regelbundet, så ofta som en gång varje termin då omsättningen av studenter är hög eftersom latinet läses som enstaka kurs, och skulle cirkulera mellan de fyra lärosäten som har latin på både grund och forskarnivå. Och nu är det alltså Uppsalas tur!

Den 15 mars sker det, och det är en dag som består av föreläsningar och workshops, som avslutas med en tjusig trerättes middag å Uplands nation.

Vårt föreläsarschema börjar bli fullt, men om man vill är sista dagen att anmäla sig som föredragshållare är 28 februari. Alla bidrag med latinanknytning är välkomna, från både forskare så väl som studenter.

Föreläsningen skall vara 20 minuter lång + 10 minuter reserverade för frågor. Man anmäler sig genom att maila namn och föredragets titel till latinaperpetua@gmail.com. Glöm inte att säga till om man har tekniska önskemål!

Sista dagen att anmäla sig till middagen är 7 mars. Vi tänkte fira festivalens framgångar med en storslagen trerätterssittning helt i latinets tecken på Uplands nation. Alla är välkomna; föredragshållare, funktionärer, åhörare och hangarounds! Priset kommer att landa på 400 kronor (inklusive dryck) som betalas på plats, glöm inte att säga till om man har kostmässiga önskemål! (Samma adress som ovan!)

Se även den officiella bloggen; http://latinaperpetua.blogspot.com/

Sprid detta vidare!

longas condimus Iliadas

Under Odysseus är en blogg som, i s.k modern språkdräkt, återberättar Illiaden såsom Eurylochus dagbok.

Detta är helt enkelt lysande och faktiskt vansinnigt, samt återknyter till en lång tradition av att varje tidevarv gestaltar de eviga sagorna i sin form.

libri sunt multi

Hedengrens rea-katalog finns underbart nog på nätet, och några höjdpunkter i denna riktiga rea, den bästa rean, där för oss klassiskt intresserade och inbitna latinister (jag tar inte med sådant som redan nämnts nedan) är Atlas of Ancient Greece, Atlas of Medieval Europe, Oxford Dictionary of the Classical World, Alexander the Great in Fact and Fiction, The Classical Greeks, The Climax of Rome, Love, Sex and Tragedy:How the Ancient World Shapes Our Lives, Persian Fire, The First Poets-Lives of the Ancient Greek Poets, Kejsarhistorier, Antikens historier, Marathon, Hellenskt och romerskt, Suetonius Kejsarbiografier, Penelopiaden, Alexander den Store, och så Fagles Aeneid-översättning!

Slutligen reas även den ack så polyglotte Björkesons senaste (?) översättning; I skuggan av cypresser ut, dock kallas han i texten för Anders Björkeson. Skandal! Bör man mana till bojkott?

panis

Nästa gång du tuggar i dig din skogaholmslimpa, sänd då en tacksam tanke till romarna:

"–Skandinaver deltog i de romerska hjälptrupperna där bakning ingick som en del i vardagsrutinen. Vid hemkomsten tog de med sig nya föremål och idéer. Brödet kan ses som ett symtom på samhällsförändringen, säger Liselotte Bergström vid institutionen för arkeologi och antikens kultur på Stockholms universitet. Bröd har hittats vid romerska importföremål utmed handelsvägarna."

tramen

Glad Valentin på er alla, denna underbara dag!

Jag måste springa till tåget nu, så jag lämnar er med en Petrarca-dikt, som alltid i Björkesons lysande översätttning, som kanske kan användas till att uppvakta den kära nu i afton:

Välsignad vare dagen, månaden och året,
årstiden, veckan, timmen och minuten,
det sköna land, den plats där pilen, skjuten
från Amors båge, tillfogade såret
som jag i hjärtat bär - välsignad stunden
då han den ljuvliga plågan först mig gav
och gjorde mig till denna kvinnas slav,
av hennes sköna ögon evigt bunden.

Välsignade de gånger som jag ropat
min härskarinnas namn, av gråt förtärd,
och suckarna, begäret i var åder;
och mina blad välsignade som hopat
beröm åt henne, och min tankes värld
där hon allenast, ingen annan råder.

Libri muti magistri sunt

Prescis när jag förutsatt mig att göra ett inlägg om bokrean ser jag att Malte redan börjat plockat tips-russinen ur kakan, han rekommenderar bl.a Apuleius i Loebformat (visserligen blott första volymen, ett fult trick) samt en Juvenalis i detsamma, som verkar redan vara slut, båda dessa hos adlibris.

En snabb bläddring på adlibris (betydligt mer intressant sortiment) gör mig mest konfunderad över hur de systematiserar sina böcker, samt föder en undran över vem som köper den där fåniga spiritual litteraturen ('God wants you to be rich') samt varför den inköptes.

När dessa funderingar lagts till ro, finner jag att det fär finns att peka ut åtskilliga titlar som nämnts här eller bara verkar intressanta för latinare och klassiskat intresserade, och här följer en lång lista: Silvermasken av Englund, Mediterranean Anarchy, Interstate War, and the Rise of Rome, When Children Became People: The Birth of Childhood in Early Christianity,Inconsistency in Roman Epic: Studies in Catullus, Lucretius, Vergil, Ovid and Lucan, Renaissance Debates on Rhetoric, Egnatia : vägarna till Byzans, Mötet med döden i norrön medeltid, Roms vatten : från antiken till idag, Kejsare och generaler : Männen bakom Roms framgångar, Romarinnor och romare : livet i antiken, Grekisk gryning : om det hellenska kulturflödet genom tiderna, Pompeji bakom ruinerna, The Middle East Under Rome, Commentary on the Historia Apollonii Regis Tyri, ytterligare en Loeb, The Worth of Women: Wherein Is Clearly Revealed Their Nobility and Their Superiority to Men, Averroes (Ibn Rushd): Muslim Scholar, Philosopher, and Physician of the Twelfth Century, I döda språks sällskap : en bok om väldigt gamla språk, Argonautika, Det är för att jag har lärt mig av Homeros, Sånger av Theokritos, Medeltidens ABC, Drömmen om Atlantis : Olof Rudbecks jakt på en försvunnen värld.

Böckerna är oftast några kronor billigare om man hittar dem på bokus, men de är ju inte lika välsorterade och sålunda brukar jag välja att ge adlibris mina pengar. Dock, några titlar som inte finns i adlibris bokrea men hos bokus dito är Tiberius : Kejsare mot sin vilja, Teutoburgerskogen : slaget som stoppade Rom, Olympia och de antika spelen, Olaus Magnus bilder, Gladiatorer, och säkerligen en del annat.

Någon som vet när Hedengrens kommer med sin katalog?

O tempora, o mores

Jag bläddrade så smått i lundalatinaren Piltzs bok Tidsbilder (kanske har jag påminnts om att han närmar sig pensioneringen och kanske därför jag plockade upp den), som han anspråkslöst på försättsbladet kallar 'Sextionio anteckningar'. Det är en blandad kompott, med såväl skrivande av essä-typ som det mer kåserande.

Jag skulle beskriva boken som allvarlig och lågmäld, närapå korthuggen emellanåt, samt tydlig, klar och utan svulst och åthävor. Det finns en del som jag inte instämmer i, men jag gläds att någon ids diskutera svåra frågor och emellanåt yttra åsikter som inte kommer bli populära och som sannerligen ifrågasätter rådande tillstånd.

Den fina lilla anteckningen 'Allt låter bättre' på latin diskuterar en här på bloggen välkänd problematik, det där med översättande av fraser för allmänhetens räkning.
I am rather humbled av hans attityd gentemot detta, tjänstvillig och uppmuntrande, medan jag är en smula trött och tvär.

Nåväl, i denna text finns vackra fraser och han diskuterar det att folk ”vill…kodifiera en livsstil i stenstil”, och tar även upp några exempel på falska citat som finnes i omlopp, saker som utan grund tillskrivs t.ex Cicero, och på fullaste allvar används av viss massmedia (SvD?). Slutligen nämner han några av de som di lärde i lund tillverkat för hugade frågande:

”Klassiska institutionen i Lund tillverkar dagligen nya valspråk. Ett gäng brandsoldater vill vara i elden och är i sitt esse där: In igne esse. En stressad allvetare som alltid måste svara på sina lata medmänniskors frågor ville ha devisen ’jag vet inte, jag kan inte, jag har inte tid’ (Nescio, nequeo, neglego). Man förstår dn unga damen som ville veta hur man säger ’Kärleken har inga förhinder’ (Nescit amor tarda molimina). Ett älskande par valde ’Vi är vårt allt’ (Nos omnia nostra), ett oöverträffat uttryck för nutida cooconing. Andra beställer valspråk av typen ’Identitetens polaritet’, vilket är svårt att effektuera (Polaritas identitas?), eftersom man först måste höra en hel föreläsning om vad poängen i detta ord är, och det är inte säkert man har lust och tid.”

Han avslutar med att inbjuda folka att skaffa ett imponerande valspråk hos dem i Lund, och ber dem som betalning kanske tänka på Röda korset eller dylikt.

Jag blev upplyft av detta och känner mig nästan redo att mottaga frågor igen (visserligen har jag där inget val, men jag finner det återigen möjligt att eventuellt besvara dem utan att sända tillbaka mailat med de mest skriande brotten mot vårt språk prydligt rättade, skräckexemplet är den i övrigt säkerligen förtjusande individ som berättade att hon sökt en översättning på annat håll, dock "utan lycka", och jag är tämligen övertygad om att "utan framgång/resultat" var det som åtsyftades (förvirrad av 'without luck'), inte en glädjelös odyssé), och i sanning är det nästan sista meningen i citatet ovan , som lyfter mig mest, då det är skönt att höra att inte bara jag emellanåt har svårigheter med detta, och även viss frustration.

Dock ges inte heller här ngt bra svar på varför folk vill gadda in på latin, han nämner det typsika såsom att ”ett fornspråk står för kontinuitet och soliditet” och ”borgar för obrutna traditioner”. Jag vet inte om jag nöjer mig med det svaret, även om det säkert är en del av lösningen.

Kanske dock är bättre att skriva till Lund, de verkar snällare där än vad jag är.

Errare humanum est

Satir och parodi är, som vi alla vet, mycket svårt. Ibland ligger versionen i skrattspegeln alldeles för nära vekligheten, parodin troppar över från det burleskt sannfärdiga till fullkomligt sannolikt, och skrattet fastnar i halsen. Samtidigt är det väl på många vis det som är det mest träffande, och det som bäst hånar en företeelse, dock kan obhaget nästen bli för stort då man inser att personer och företeelser är löjeväckande parodier utan att det nämnvärt bekymrar någon. (Ett exempel är bl.a Dubaya-satir som sällan är rolig då de floskelfyllda, illogiska replikerna som då används låter alltför verkliga.)

Efter en sådan lätt ponderous inledning kommer en något lättviktig upplösning. Det är nämligen så att i vad som måste vara senaste nummret av den illustra publikationen Grönköpings veckoblad finns en ganska underbar artikel om huru en donation från "fru änkefru Pilzéns oegenyttiga stiftelse för jäst- och annan kultur" räddat de klassiska språken (eller som GKVB själv uttrycker det "de antikverade (obsoleta) språken") som strax dessförinnan lagts ner, med motiveringen att det var ett "bevis för marknadsanpassningen inom den högre utbildningen". Obehaget smyger sig på...

Veckobladet berättar även att i och med beslutet om avskaffande så ändrades devisan över aulan "Errare humanus est (Folk är dumma)" till Have a nice day!, då det ansågs "stå i bättre samklang med den nuvarande samtiden" (På sitt sätt betydligt mer rakryggat än LU som trots försök att dumpa latinet inte funderar över sin latinska devis.) Och än mer obehag, så jag ju genomlevt sigillstriderna vid GU...

Tänker inte citera mer från artikeln, finns ett och annat guldkorn till, utan manar er att läsa den på egen hand.

procrastinatio redux

Jag är fullkomligt medveten om att alla som är något sedan länge lämnat Facebook, att det är ute och passé, att det är en ond corporate machine som stjäl ens bilder och identitet, men jag älskar det i alla fall, inte så mycket för de stulna bilderna och alla applications (jag tackar alltid nej), utan för de trevliga uppdateringarna man får om folk, den fina gruppen Custodes Eruditionis, och dess procrastination-främjande mailsystem.

Att sitta och skicka små idiotiska meddelanden fram och tillbaka är precis vad man behöver då man egentligen ska läsa tyska böcker om syntax, italienska om inskriptioners grammatik eller spanska artiklar om kasusutveckling, en bra dag hoppar man mellan att läsa djupsinnigt och maila lättsinnigt, en dålig dag fastnar man någonstans mittemellan.

Gårdagen var en bra jobbdag, dock fanns ett facebook-utbyte med Lovisa om varför vi skulle blivit dåliga ingenjörer (det hade ngt med hår att göra), samt detta utbyte (kraftigt förkortat) med en doktorand (faktiskt inte i latin) som vi låter förbli anonym, om den stundande Latinfestivalen (och här kommer nu den lägsta sortens blogginlägg, då man återger interna roligheter):

Anon: P.S. Dock bör man kanske se till att alla lägger ifrån sig eventuella dolkar i dörren. D.S.

SDIL: Skriver på min att göra lista, 1. skaffa metalldetektor till lat.fest 2. Ignorera inte dröm-omen dagarna innan...

Anon: Kan vi inte trycka upp t-shirts med texten "Jag var med och mördade Caesar och allt jag fick var den här fåniga t-shirten?"

SDIL: Sure thing. Annars har alltid min dröm varit att starta ett helklassiskt innebandylag med en laguniform med texten ista quidem vis est på ryggen.

Anon: Den koolaste latinska devis jag annars känner till är "Ut omnia veniant." Jag har för mig att det var en av Royal Air Forces första flygdivisioner som anammade den. Now THAT´S what I call stil & klass!

Annan bra procrastination-aktiviteter är hämta kaffe, blogga, läsa filler, skriva att göra listor, lägga spindelharpan, surfa på antikvariatshemsidor, följa primärvalen i detalj och stirra tomt på väggen, om ni nu behövde några förslag, di flesta är hyggligt kreativa i detta avseende.

vis

Hur intressant verkar inte denna bok, The Murder of Regilla: A Case of Domestic Violence in Antiquity av Pomeroy (hon med Goddesses, Whores, Wives and Slaves)? Recension här:

"At the height of the Antonine age, the plutocrat, former Athenianarchon, and Roman consular Herodes Atticus, whose wife Regilla hadmiscarried and died in the eighth month of pregnancy, allegedly from a blow to the belly administered at her husband's order by his freedman Alcimedon for a trivial cause, was prosecuted for her murder by her brother Bradua, consul ordinarius of AD 160, either in that year or afterwards; whose speech proving not to the purpose, the defendant, denying the order and pointing to his public grief, was acquitted."

Eller här:

"Appia Annia Regilla Atilia Caucidia Tertulla was defined by others from birth, her extended name referencing the aristocratic status of her family in second century Rome. Her familiar name, Regilla, meant “Little Queen,” and represented the upper-class lineage she bore through her father, which linked her to the emperors Antoninus Pius and Marcus Aurelius. As a member of a well-to-do family, Regilla had a greater potential for fostering a legacy than most women of her era, and throughout her life undertook cultural and artistic projects which could have left a mark on the past. Unfortunately, a brutal and unconscionable crime allegedly perpetrated by the man with whom she shared her life removed her influence from the world, and further obscured her from view with a narrative of his own design. "

Gaudete Upsalienses!

I oktober förra året arrangerade kommittén Latina Perpetua landets första Latinfestival i Lund och nu har turen kommit till Uppsala, den här gången i stolt samarbete med Klassiska Föreningen på samma ort.

Festivalen kommer att hållas 15 mars 2008 10-16 i hus 16,

Humanistiskt centrum i Uppsala.

Vi upprepar fjolårets framgångskoncept med framträdanden i form av föreläsningar, diskussioner och workshops. Programmet är ännu inte spikat så har du, oavsett om du är namnkunnig forskare eller ivrig student, lust att delta så hör av dig!

Alla ämnen med latinanknytning är välkomna, tanken är att även programpunkterna, förutom att vara särdeles underhållande, skall spegla latinsets bredd och tidsmässiga spridning.Vi söker fortfarande funktionärer, böcker att lotta ut till festivalbesökarna och inte minst uppmärksamhet, så sprid gärna detta vidare!

Dagen kommer att avslutas med festligheter som alla är varmt välkomna att delta i!

Latina Perpetua är är en politiskt och religiöst obunden grupp som vill verka för att främja latinets fortlevnad i Sverige samt hävda att humaniora inte bara är oslagbart utan även underbart. Den är helt ideell vilket gör alla bidrag i form av funktionärshjäp och bokdonationer extra välkomna. Vi har därför heller inte möjlighet att ge ersättning för föredragen.

Venite omnes!

Kontakta bums latinaperpetua@gmail.com, eller kolla in oss på Facebook eller på bloggen http://latinaperpetua.blogspot.com/!

memento mori

Och vi gräver vidare i frågelådan, ytterligare en sådan där tatueringsfråga ( I totally don't get it), vari den frågande även ger oss en kort historik över vanitas-motiv:


"Det är just översättningen till en tatuering jag gärna vill ha hjälp med om du har tid. Det jag vill ha översatt är "Döden vinner alltid", en uppmaning om att ta vara på dagen, livet, min omgivning mm. Lite som det gamla hederliga "fånga dagen". Detta budskap och liknande budskap fanns med i tavlor på 1600-talet, som en påminnelse om att döden kan komma när som, så det är bäst att leva rätt."

Själva översättning här känns väl en smula som en cakewalk; Mors semper vincit eller kanske varianten Mors omnia vincit ('döden övervinner allt'), då detta är en något etablerad variant och dessutom en skiva av Solstice "one of the most innovative and influential Dutch metal bands".

Förlåt alla, men jag har lite overload av tatueringar på latin-frågor. Det kommer närapå dagligen till ens jobbmail från en intresserad allmänhet, och kommer med jämna mellanrum här till bloggen, och det är en rolig språklig övning att försöka knåpa ihop en översättning, och vidare tror jag stenhårt på tredje uppgiften, så jag gnäller verkligen inte över frågorna, utan vad som orsakar den mentala härdsmältan är att jag inte fattar varför.

Varför i hela fridens namn skaffa en tauering, en permanent märkning, på ett språk du inte förstår? I just can't wrap my mind around it. Det är som om jag skulle bestämma mig för att skaffa mig en dylik med kyrilliska bokstäver (f.ö. förutspår jag att ryska blir nästa stora tatueringspråk, de asiatiska språkens kulm är ju sedan länge sedan över, latinet kommer nog ebba ut inom kort, the sanskrit-thing never really caught on, och i och med att den ryska maffians estetik tränger sig på (vide 'Eastern Promises'), kommer snart obegripliga gaddningar på slaviska språk bli högsta mode. Bara en liten heads up till slavisterna borta på inst:en för moderna språk.)

Intressant nog är det sällan just de rent klassika sakerna som efterfrågas (vilket iofs kan ha sin naturliga förklaring, har man valt "gamla hederliga" Carpe Diem skriver man inte till jourhavande latinist för att fråga hur det böjs), utan man ska ha en egen fras, eller ngn oöversättlig engelsk ordlek översatt.

Återigen förlåt, är bara lite tatueringsutbränd. Tar gärna emot frågor, tycker som sagt det är kul, men kan jag kanske även få ett VARFÖR besvarat?

renovatio

Den kära Lovisa tipsade om denna artikel om nystarten för latinet vid Lunds universitet i Sydsvenskan (en tidning som jag har ett ngt ambivalent förhållande till, deras rapportering från Latinfestivalen var ju rent ut sagt felaktig):

"Kyrkohistoria, medeltidshistoria, antikens kultur- och samhällsliv och de romanska språken är exempel på ämnen som, enligt Cajsa Sjöberg, behöver latinet.

– Latinundervisning måste anpassas till dagens studenters behov. Vi ska kunna erbjuda små kurser för till exempel språkvetare och de olika historiska ämnena. På frågan varför man läser latin är svaret enkelt för universitetslektorn.

– Livet skulle vara bra fattigt om vi saknade kunskap om vårt förflutna. Det är i historiska källorna kunskapens finns och där är språket mycket ofta latin. I lektionssalen får vi liknande svar.

– Jag läser franska och då har jag stor hjälp av att kunna latin. Jag har alltid velat lära mig latin men det gick inte på den lilla skola jag gick. Nu är jag tacksam för att möjligheten finns i Lund igen, säger Hannah Driveklipp.
Hon är på sin andra lektion och har fått den första inblicken i ämnet.
– Det är bara så kul. Redan första lektionen fick jag ett begrepp om vad latin är.

David Börjesson läser teologi och är inriktad på kyrkohistoria.
– För de studierna behöver jag latinet. Jag funderar på att läsa grekiska och hebreiska också. När jag kom till Lund och fick veta att jag inte kunde läsa latin blev jag besviken. Desto gladare blev jag när det kom en donation som gjorde det möjligt för mig att nu sitta här. Det är jätteroligt och en utmaning att börja de här studierna.

I salen sitter också studenter från arkeologi och antikens kultur- och samhällsliv.
– Det är viktigt för studierna att kunna latin för att kunna ta del av källmaterialet, säger Sara Widengård. "

puritas

Surfar runt på en del engelska boksidor med antikvariskt innehåll i ett försök att hitta en och annan bok som är ur tryck men som känns absolut nödvändig att äga (eller om den finns i tryck är löjligt dyr, t.ex Baldi) och börjar tänka på en bok som jag hade någongång, som jag tror jag gav bort, det var ett nytryck av en engelsk guidebok från andra hälften av 1800-talet eller runt sekelskiftet till prostituerade i Paris, med beskrivning av dessa nattfjärilar och små omdömen om varje flicka samt information om hon har en påstridig mor eller kanske är dotter till någon annan professionell dam.

Denna dök upp i mina tankar då det fanns närapå obehagliga likheter mellan beskrivningarna i den ovan nämnda boken och de som lagts ut för att beskriva de saluförda böckerna, vem kan läsa en beskrivning som VERY TIGHT AND CLEAN (jorå, caps on av bokhandlaren) utan att associera till vikoriansk erotika?

Fick f.ö. tag i Baldi för runt 20 pund.

Erige te et deos duces sequere

Vissa dagar bör man egentligen stunta i att kliva upp ur sängen, såsom t.ex denna. Har haft en sådan där dag då man liksom aldrig vaknar, trots mängden kaffe och raska promenader, och disciplinen har legat på noll samtidigt som jag numer har ett index till min attgöra-lista. Att lägga sig under skrivbordet i fosterställning feels like a viable choice.

En av sakerna ssom varit på min lista en halv evighet är ngra bortglömda ting i frågelådan, och sålunda besvaras dessa frågor hä och i kort och koncis form:

Part of The Cure

Ett dåligt Robert Smith-skämt är det första som slår mig här, men vi drar raskt vidare till en överättning. Remedium eller curatio funkar väl i betydelsen bot, och del av funkar väl det enkla pars som och sålunda pars remedii är ett altenativ. Nu borde jag väl som allatid försöka bena ut vad som egentligen menas med 'part' här, är det en del (dvs en bit) eller är det någon som så att säga deltager i helandet, alltså delaktig i läkandet? Om detta sista är det istället particeps som bör användas, sålunda kanske particeps curationis.

Always Lead, Never Follow

Spontant säger jag semper duce, numquam sequere, och kommer faktiskt inte på ngt bättre efter att ha petat i mitt lexikon.

Så där, nu kan jag iaf säga att jag gjort ngt annat idag än att ha tuggat sönder min souvenir-penna från Erfurt.

Och hav förtröstan, övriga frågenärer, er dag kommer också!

hodie apud umbras fortasse cenabimus

I helgen hade 300-parodin 'Meet the Spartans' premiär i USA, och kritikerna verkar mest fundera över hur i hela friden någon kunda göra denna usla spoof. Det är svårt att driva med någor som själv närapå är en parodi. Den toppade dessutom the boxoffice denna helg, och slog sålunda Rambo!

Om vi bortser från att den verkar vara pinsamt usel, kan vi inte ändå försöka låtsas att det är ännu ett bevis på hur det klassiska än idag ständigt genomsyrar vår kultur och vardag?

quia pauper amavi

Då inflyttningen i det nya hemmet strax är fullständigt klar då allt hantverkarartat nu avslutats börjar det så smått återigen bli dags att sortera upp böckerna.

Det kommer ta sin lilla tid, då jag definitivt inte har håg till detta (någon som vill komma över på fredag för att dricka gin och hjälpa mig sortera? Man måste kunna alfabetet samt vara en smula dammtålig), men lite har jag lyckats rota i mina återupptäckta skatter, en av dessa är Pounds 'ABC of reading', som annars alltid är utlånad.

Den har så många underbara meningar (“Ignorant men of genius are constantly rediscovering ’laws’ of art which the academics had mislaid or hidden”, ”No teacher has ever failed from ignorance”) och fantastiskt texturval, och det ena mer tjusande påståendet efter det andra, samt en kärlek till språk som rör ens själ djupt. Jag skulle egentligen vilja citera hela boken för er här (i synnerhet de provencalska bitarna), men det klarar inte mina fingrar, så jag måste välja något, t.ex hans förklaring av böjningssystemet i de klassiska språken:

”Greek and Latin are inflected, that is, nouns, verbs and adjectives have little tags, or wagging tails, and the tags tell whether the noun is subject or predicate; they indicate that which acts and that which is acted upon, directly or indirectly, or that which is just standing around, in more or less casual relation, etc.”

(Pinkster behöver hur många kapitel för att uttrycka detsamma?)

Finns dessutom mer av den vackre Gavin Douglas, som citerades här tidigare och som Pound menar skriver Aeneiden bättre än Vergilius (och Homeros förstås, är alltid att föredra):

”I am no great shakes as a latinist, but I do read Latin for pleasure, and have read a good deal, and have possibly brought to light several qualities of Propertius’ writing, which te professional Latinists had ignored, and in such passages as this I get considerably more pleasure from the Bishop of Dunkeld than from the original highly cultured but non-seafaring author.”

laus commentatorum

Det är doktorspromovering i Uppsala idag, och detta märks så tydligt här på inst:en då herrarna paraderar runt i frackar med svarta västar (ofrivillig komik då de måste flärpa den kluvna stjärten för att så sig ner i kontorstolen) och förmiddagens handledning till stor del ägnades åt att beundra kära hndledarens tjusiga klänning. De öronbedövande salutskotten hördes vid lunchtid (the bane av åtskilliga hundägare) och akademin känner sig idag viktig.

Jag har varken tid eller ork att göra ett inlägg, utan förlitar mig istället på de fantastiska kommentatorer som jag har glädjen att emellanåt besökas av, och citerar ngra highlights:

Först och främst, i mitt diskuterande av Winckelmann-UnderStreckaren, fick Hippolytos (tror jag skrev b-uppsats i franska om Fedra) ett närapå förtjusande utbrott som bör läsas i sin helhet. A sample:

"Att han inte lyckas uppfatta att gruppen åtminstone återger en scen i en tragedi skriven mer än 400 före mästarens verk, kan man väl förlåta, men att han inte tycks kunna urskilja att grekisk kultur är äldre än romersk, måste väl ändå ses som inabsolvendum."

Och vad det gäller di plågade grodorna ger en anonym svaret på var dessa hittas, nämligen i Plinius d.ä. Den anonyma förmågan nämner även Batrachomyomachia, där visserligen inga gossar plågar.

Har dock ännu inte lokaliserat gossarna och pojkarna i jätttearbetet Naturalis historiae, ty arbetet håller mig hyggligt upptagen, men kan iaf säga er att det finns väldigt mycket grodor i Plinius. Ett exempel (som inte har med gossarna att göra) och ett användbart knep:

xxxii.49

Democritus quidem tradit, si quis extrahat ranae viventi linguam, nulla alia corporis parte adhaerente, ipsaque dimissa in aquam inponat supra cordis palpitationem mulieri dormienti, quaecumque interrogaverit, vera responsuram.

(ungefär: Demokritos säger oss förvisso att om man tar ut tungaen från en levande groda, och ingen annan del av kroppen följer med, och sedan denna släpps fri i vatten, lägger tungan på en sovande kvinnas bröst (över hjärtats slag), kommer hon svara sant på vadän man frågar)

Och chall, jag har för mig att det är p.g.a vätan som de kallas så.
Gabrielle, säg till om du vill ha fler sånger!

sine caudis

Jag ligger, som alltid, vansinnigt efter med frågelådan, och har nu även hand om en annan frågelåda även, så om du nyligen eller för pinsamt länge sedan sänt in en fråga till någondera, hav ändå någon slags förtröstan, jag ska göra ett försök att börja beta av dessa under veckan.

Ibland hittar man ändå bland alla dessa tatuerings och förlovningsringsfrågor något som griper en och driver en att bums söka svar, vi minns all uppsatsen om Schmitt.
En sådan var i sanning följande mail, där efter ett visst inledande smicker (vilket naturligtvis alltid ökar den hastighet varmed frågan behandlas) detta kommer:

”…nu har jag en fråga, som du kanske kan svara på enkelt som en plätt. jag vill minnas att detta är ett romerskt citat. kan du på stående fot bekräfta det?

”För skojs skull dödar pojkar grodor”, reflekterade en romersk tänkare, ”men grodorna dör på allvar.”

Det var inte ett citat som jag på ngt vis kände igen på rak arm, och då jag antog att det redan googlats det på svenska, skippade jag att göra det och började leta på latin. Groda är på latin rana, eller i diminutiv (dvs den förminskande formen, såsom ändelsen -ette på franska) ranunculus. Sökte lite hit och dit på google (har ingen Teubnerskiva (en skiva med alla klassiska latinska texter på) installerad ännu på min nya jobbdator, men man hittar det mesta på google faktiskt), och det jag kan komma fram till utan att ha djuplodad alltför mycket är att det som citeras inte alls är romerskt utan en latinsk översättning av en dikt av Erich Fried, österrikisk vänstervriden diktare med judisk bakgrund. ("Ericus Fried poeta, 1921 natus Vindobonae, 1938 cum Iudaeus esset, Londinium emigravit, 1988 ibidem mortuus est")

Översättningen till latin, som jag hittade på Nuntii latiniis bullentinboard, i en tråd om översättning av modernare poesi till latin, och är gjord av ngn som kallar sig Marcus Favonius Ursinus, lyder sålunda:

Minime festivum

Pueri
per iocum
lapidibus
petunt
ranas

Ranae
extra
iocum
pereunt

(Ungefär: Mindre roligt. Pojkar kastar sten på grodorna på skämt. Grodorna dör trots att det är på skämt.)

Har inte lyckats hitta den på tyska, och har inte letat särskilt mkt, men det finns säkerligen på nätet. Erich Fried kan ju ha skrivit denna dikt efter en klassisk förlaga men vet ju aldrig...

Det var alltså ungefär det svar som jag gav den frågande, jag sände det och frågade samtidigt var detta citat hittats och vem som tillskrev det en romersk tänkare, och fick så följande svar:

"Jag tror, men är inte 100, att jag läste det i Ebbe Vilborgs Latinska citat"

Och det var ju oroväcknade, att det setts där. Frågan ställs sålunda till allmänheten, är det någon som känner till detta om grodor och pojakr från en ngt mer klassisk källa? Eller någon som har Vilborgs bok vid handen och kan leta?

Och på tal om grodor på latin, låtom oss avsluta den grå måndagen med en smula munter allsång till den latinska översättningen av Små grodorna (glöm inte handrörelserna!):

Ranunculi ranunculi
Quam sunt ridiculi

Ranunculi ranunculi
Quam sunt ridiculi

Non aures, non aures
non caudas habent hi.

Non aures, non aures
non caudas habent hi.

II: Sub aqua, sub aqua qua, sub aqua qua qua qua :II

sub rosa

Fyra strålande evenemangstips:

- Nu på lördag är det disputation i latin här i U-a, 10 -12 i Geijersalen, Engelska parken, Humanistiskt centrum, Thunbergsvägen 3. Kan någon motstå en möjlighet att höra "Andreas Norrelius' Latin translation of Johan Kemper's Hebrew commentary on Matthew edited with introduction and philological commentary" försvaras? Ses där!

- Tvärvetenskapligt 1700-talseminarium om orientalisten Peringer den 23 januari.

- Författaren till Rosens Namn och Foucaults Pendel, den skäggige Umberto Eco framträder den 24 januari, kl 15.15 i aulan. Lär bli fullsatt, så var där i god tid.

- Och sist men inte minst, världens bästa förening, Klassiska Föreningen i Uppsala (den i Gbg är inte så illa heller) har möte den 30 januari, kl 18.30 (precis), sal 16-0043, Humansitiskt centrum (eller vad det heter) med en föreläsning om antika tänkare om den gängse gudsbilden, och påföljande lätt supé till självkostnadspris. Detta är utan tvivel januaris höjdpunkt, så tveka inte att komma!

annosus

Spenderade större dagen hemma för att vänta på hantverkare (som kom förbi och sade att de kommer nästa vecka, eventuellt, kanske, om Gud vill...) och hade tid att lyssna på partiledardebatten.

Är det någon annan än jag som noterade att Sahlin nyttjade latinet (verkar dock ha lånat frasen från reportaget), med den numera rätt så spridda frasen annus horribilis? Detta uttryck, syftandes på annus mirabilis, populariserades -92 av Elizabeth II, i ett försök att beskriva ett ngt omstörtande år för hennes familj, med skilsmässor och bränder. Sålunda, en snarare popkulturell än klassisk anspelning av Mona , språket till trots.

quod manum de tabula scirat

Då jag är enormt okoncentrerad av min ovana vid lugn och ro, samt av mängden språk som blandas i mitt huvud har jag verkligen lusläst tidningarnas nätupplagor idag, och har naturligtvis skaffat mig en mängd åsikter och insikter som inte ska ventileras här då de inte har så mkt med det klassiska att göra (dock, an aside, Sigge Eklund är underbar), förutom den lilla notis som dykt upp i bl.a SvD om att namnet på modellen på Mona Lisa avslöjats eller kanske snarare slutgiltigt bekräftats genom en marginalanteckning. Svenskan skriver med sedvanlig djuplodande kulturjournalistik att denna fanns i "en bok", men ger dock en bild på själva anteckningen, sålunda kan en uttråkad latinist meddela vad det är för "bok". Sidan som visas innehåller ett stycke från Ciceros brev, närmare bestämt Ad familiares , bok 1, brev IX, adresserat till Lentulus.

Och ja, detta har viss betydelse för nyheten och är intte bara sedvanligt pedanteri och prokrastination, ty om man tittar på det lilla vi kan se av margianlanteckningen, så börjar den med Apelles pictor, dvs Apelles målaren, (jag ser inte resten och tänker inte bemöda mig därom) och ska väl vara en kommentar till stycket mitt på sidan;

nunc, ut Apelles Veneris caput et summa pectoris politissima arte perfecit, reliquam partem corporis inchoatam reliquit, sic quidam homines... [och här börjar Cicero prata om sig själv igen]

which roughly translates:

nu, såsom Apelles slutförde Venus' huvud och överdel av bröstet med den mest utsökta konstfärdighet, och lämnade den övriga delen av kroppen blott påbörjad, på så sätt har vissa personer....

Sålunda har alltså denne Vespucci under sitt läsande av breven infogat en kommentar om vem Apelles var och då antagligen gjort en jämförelse med Leonardo.
Se hur mycket intressantare denna idiotnotis nu blev!

displosio

Slavar mig igenom en tjock bok på italienska, slår upp typ vartannat ord och lyckas efter ett tag komma in i rytmen och hitta någon förståelse, och ändå greppa de latinska exemplen, då plötsligt jag snubblar över ett längre citat på tyska med en fras på spanska instoppad. My head explodes.

Quidquid id est,timeo Danaos et dona ferentes

UnderStreckare i SvD om Winckelmann och nyklassicism, där jag fastnade för Laokoon referensen:

"Särskilt njutbart är det att ta del av hans många observationer och iakttagelser rörande enskilda konstverk, däribland marmorskulpturen ”Laokoon”, det vill säga den berömda hellenistiska skulpturgrupp som efter det att den återupptäcktes på 1500-talet gav upphov till mängder av inträngande analyser (se Carl-Johan Malmbergs understreckare ”Blakes Laokoon djärv förening av ord och bild”, 17/9 2007).

I sin tolkning av skulpturgruppen, som återger en dramatisk scen ur Vergilius ”Aeneiden” där prästen Laokoon och hans söner straffas av gudarna genom att kvävas av en enorm orm, gör Winckelmann en stor poäng av att Laokoon trots sin uppenbara smärta inte upphäver något skrik. Liksom hela skulpturgruppen kännetecknas den döende prästen i stället av ”en ädel enkelhet och en stilla storhet, såväl i hållning som i uttryck”. I själva verket fångar denna sedermera bevingade formulering det utmärkande draget i alla grekiska mästerverk om man får tro Winckelmann. ”På samma sätt som havets djup alltid förblir lugnt oavsett hur mycket ytan rasar, visar de grekiska figurernas uttryck i alla lidelser en stor och harmonisk själ.”

Laokoonskildringen i Aeneiden, that's some heavy shit.
Dock vill jag ändå undra här, och felet kan naturligtvis ligga hos Winckelmann och inte hos artikelförfattaren, om verkligen denna "hellenistiska skulpturgrupp' kan återge "en dramatsik scen ur Aeneiden". Det hellenistiska är för det första mycket mer förankrat i en grekisk språkmiljö, och eventuell litterär inspiration kom gissningsvis från en grekisk källa, om ens från en litterär. För det andra skevar det en del med dateringen om denna "hellenistiska skulpturgrupp" skulle återge en scen ur Aeneiden.

Detta episka verk var enligt traditionen ofärdigt vid Vergilius död, och sålunda kan man säga att dess releasedatum är runt 19 f.Kr (även om den redan cirkulerat dessförinnan, traditionen anger 29 -19 f.Kr som dess skapelseår), och den generösa dateringen av ovanämnda skulpturgrupp är (plockat från Wikipedia, skam att säga) att den skapats någon gång mellan 160-20 f.Kr.

Nåväl, Laokoons dödskamp, från II.201 och en bit framåt:

Laocoon, ductus Neptuno sorte sacerdos,
sollemnis taurum ingentem mactabat ad aras.
ecce autem gemini a Tenedo tranquilla per alta
(horresco referens) immensis orbibus angues
incumbunt pelago pariterque ad litora tendunt;
pectora quorum inter fluctus arrecta iubaeque
sanguineae superant undas, pars cetera pontum
pone legit sinuatque immensa volumine terga.
fit sonitus spumante salo; iamque arva tenebant
ardentisque oculos suffecti sanguine et igni
sibila lambebant linguis vibrantibus ora.
diffugimus visu exsangues. illi agmine certo
Laocoonta petunt; et primum parva duorum
corpora natorum serpens amplexus uterque
implicat et miseros morsu depascitur artus;
post ipsum auxilio subeuntem ac tela ferentem
corripiunt spirisque ligant ingentibus; et iam
bis medium amplexi, bis collo squamea circum
terga dati superant capite et cervicibus altis.
ille simul manibus tendit divellere nodos
perfusus sanie vittas atroque veneno,
clamores simul horrendos ad sidera tollit:
qualis mugitus, fugit cum saucius aram
taurus et incertam excussit cervice securim.
at gemini lapsu delubra ad summa dracones
effugiunt saevaeque petunt Tritonidis arcem,
sub pedibusque deae clipeique sub orbe teguntur.
tum vero tremefacta novus per pectora cunctis
insinuat pavor, et scelus expendisse merentem
Laocoonta ferunt, sacrum qui cuspide robur
laeserit et tergo sceleratam intorserit hastam.
ducendum ad sedes simulacrum orandaque divae
numina conclamant.

Björkeson är alltjämt nerpackad, så vi lånar Drydens vackra översättning (ytterligare en poet laureate, det är årets tema känns det som):

Laocoon, Neptune's priest by lot that year,
With solemn pomp then sacrific'd a steer;
When, dreadful to behold, from sea we spied
Two serpents, rank'd abreast, the seas divide,
And smoothly sweep along the swelling tide.
Their flaming crests above the waves they show;
Their bellies seem to burn the seas below;
Their speckled tails advance to steer their course,
And on the sounding shore the flying billows force.
And now the strand, and now the plain they held;
Their ardent eyes with bloody streaks were fill'd;
Their nimble tongues they brandish'd as they came,
And lick'd their hissing jaws, that sputter'd flame.
We fled amaz'd; their destin'd way they take,
And to Laocoon and his children make;
And first around the tender boys they wind,
Then with their sharpen'd fangs their limbs and bodies grind.
The wretched father, running to their aid
With pious haste, but vain, they next invade;
Twice round his waist their winding volumes roll'd;
And twice about his gasping throat they fold.
The priest thus doubly chok'd, their crests divide,
And tow'ring o'er his head in triumph ride.
With both his hands he labors at the knots;
His holy fillets the blue venom blots;
His roaring fills the flitting air around.
Thus, when an ox receives a glancing wound,
He breaks his bands, the fatal altar flies,
And with loud bellowings breaks the yielding skies.
Their tasks perform'd, the serpents quit their prey,
And to the tow'r of Pallas make their way:
Couch'd at her feet, they lie protected there
By her large buckler and protended spear.
Amazement seizes all; the gen'ral cry
Proclaims Laocoon justly doom'd to die,
Whose hand the will of Pallas had withstood,
And dared to violate the sacred wood.
All vote t' admit the steed, that vows be paid
And incense offer'd to th' offended maid.

codex et liber

Bå uppmaning av klok kollega vill jag informera om att ni i vår, om ni är i Uppsala eller omnejd, bör, om ert intresse för latinet är uppriktigt och sant, eller ni bara i allmänhet söker allmänbildning och upplysning, närvara vid, och jag citerar nu min kollega, "Prof. emerita MHs berömda paleografikurs".

Detta är, som jag säkerligen sagt tidigare, en helt fantstiskt kurs, antagligen något av det bästa man kan läsa vid UU. Inte bara praktiska övningar i läsande av diverse skrifter ingår, utan även en ovärdelig kulturhistorisk översikt av skrivande och böcker som alla med ett intresse för historia, idéhistoria, språk, litteratur usw, har god nytta av och kommer finna vansinnigt spännande. (Man får dessutom hänga runt på handskriftsavdelningen på Carolina och peta på tusenåriga manuskript.)

Professorn i fråga är som sagt emerita, och man vet aldrig om kursen ges igen, så detta kan vara sista tillfället att läsa Latinsk paleografi med kodikologi (vem kan motdtå ett ämne som bokhistoria?). Kursen drar ifgån den 10/3, enligt uppgift, återigen från kollegan, kan ännu folk klämmas in, och även sådana utan rätt behörighet may audit.

Schemat finner man här, och grip nu detta tillfälle som kanske aldrig kommer igen!

libri duo

Tanken är att skaffa mig normala rutiner, och verkligen börja dyka upp på mitt nya kontor varjae morgon och plocka i ordning det sista i den nya bostaden, men jisses, vad svårt. (Sista iordningställandet försvåras av diverse hantverkarproblem och avsaknad av en byrå.) Har dock varit där och ska göra ett allvarligt försök att få upp allt av bokochpärm-natur under helgen.

Istället för att uppfylla dessa hyggligt lågt ställda krav på mig själv läser jag julklappsböcker och beundrar Penguins Celebrations-serie, som alltid är det inte bara magnifigt tjusigt, men även läsvärt. (Ovan ser ni de två titlar som jag tror intresserar latinbloggsläsarna mest.) Jag är medveten om att Penguin nämns ofta här, ty det är svårt att hitta ett förlag som publicerar så mycket bra i så pass vackert och prisvärt format.

kalendae

En väntad UnderStreckare om vår kalender, av en antingen mycket förenklande eller ytterst naiv författare, då de uppräknade konungarna väl ändå måste se som mytiska (och en annan, roligare sådan):

"Många historiker menar att den första västliga kalendern härrör från Romulus, en av Roms grundare. Hans tideräkning utgick också från Roms grundläggning (ab urbe condita), år 753 f Kr. Han skapade ett år bestående av tio månvarv och som började i och med vårbruket. Fyra av månaderna fick ”riktiga” namn: Martius, Aprilis, Maius och Iunius, men därefter nöjde han sig med att numrera dem: femte sjätte, sjunde, åttonde, nionde och tionde månaden eller på latin: Quintilis, Sextilis, September, October, November samt December. Nyårsdagen var den förste mars.
Resten av året, cirka 70 dagar, mellan sista december och första mars, brydde man sig inte om att räkna upp i någon kalender. De var blanka dagar som inte fanns i någon almanacka. Hur man gjorde för att bestämma: ”I dag är det den första mars, i dag börjar det nya året”, vet jag inte. Andra historiker tvivlar på att det var så här. En senare kung, Numa Pompilius, fyllde tomrummet med två månader: Januarius och Februarius. Nu räckte inte detta; det blev ändå tio dagar för litet. Därför lade han vissa år till ytterligare en månad, kallad Mercedonius, som av någon anledning placerades mellan 23 och 24 februari. En efterträdare, Tarquinius Priscus, flyttade det datum då de högsta ämbetsmännen fick börja sina tjänstgöringsperioder från den 1 mars till den 1 januari, som också fick bli årets början. Denna ändring förklarar varför till exempel årets tolfte månad, december, har ett namn som betyder ”tionde månaden”."

Och ett tips från en trogen läsare, artikeln Poet med boll i blick, vari denna mening finnes, vilket tipsaren vill ska återges för att visa på fotbollspelares begåvning:

"Spelintelligens är kanske inte alltid lika med att man har hög IQ. Myten om att fotbollsspelare i allmänhet är korkade är seglivad.
[...]
–Frank Lampard i Chelsea hade högsta betyg i latin på gymnasienivå och Sócrates i det brasilianska VM-laget 1982 var utbildad läkare, konstaterar Musa Okwonga som tror att myten hålls vid liv på grund av avundsjuka."

vox omnibus una

Efter en sällan skådad utmattningskoma (mer om detta senare), återkommer jag här på skakiga ben med en typisk årsbästa-lista, då varje blogg med självaktning måste ha en sådan.

Det har återigen varit ett mycket omskakande år, precis som förra, och de största tingen är förstås att min tjänst flyttas över till UU, (och jag sålunda flyttade till Uppsala nu precis innan julen, att lämna Gbg gjorde ont, kommer mer om detta någon annan dag), och att latinet räddades i Lund (och påföljande Latinfestival!), samt några särdeles privata ting.

Och så, en typisk årsbästa lista:
Årets...

Versmått: hendecasyllabi

Bästa prosaförfattare: Ammianus Marcellinus

Bästa poet: Catullus

Älsklingar: JN Adams, Roger Wright, Mary Beard

Oumbärliga accessoar: Omeprazol, kofta

Mest förhatliga bok: Szantyr

Näst mest: A New Comparative Grammar of Greek and Latin

Bok jag trodde jag skulle avsky men inte gjorde: Pinksters Latin Syntax and Semantics

Tapethemsida: Engelska tapetmagasinet och Duro

Mest förhatliga språk: spanska

Dokusåpa: HFN, korkade mäklare, diverse tjänstetillsättningar

Dryck: rödvin, Hendrick's gin, kamomillthé

Tekniska innovation: Vergilius-generatorn

Okulära hjälpmedel: Att förutom läsglasögon, nu även ha terminalglasögon (dvs för att sitta vid datorn). Ja, jag släpar runt på 3 par.

Seminarieläsning: Cicero

Bästa seminarium: de i editionsfilologi

Ångest: Avhandlingen, bostadsmarknaden, hantverkare som inte ringer tillbaka

Julklapp:
-The letters of Ted Hughes- En liten höjdpunt i dessa, om man bortser från den i allmänhet lysande prosan, är ett brev från början av 60-talet, där TH redogör för sin plan att skapa en fiktiv rivaliserande poet vars material han själv naturligtvis ska stå för. De skulle publiceras i samma tidningar och denna kamp skulle slutligen kulminera på ngt vis. Denna något excentriska plan (han hade ju ngra jobbiga år därkring) sattes aldrig i verket, men han hade hittat på ett namn för sin figur, nämligen John Major! Visserligen inte ett helt ovanligt namn, men i mitt kalkonmätta och trötta tillstånd bildades genast tanken att den forne premiärministern kanske blott är en skapelse av THs fantasi, vilket jag avfärdade sanbbt då han saknar det djup och den svärta som en sådan ändå borde ha. (Kan dock utan problem föreställa mig Major såsom karaktär i en elak parodi av John Betjeman. Major kanske var ett fantasifoster frambringat i samarbete av två poet laureates för att stå för den ihåliga människa som Thatcherismen skapat såsom ideal? En helt fungerande arbetshypotes om jag må säga det själv.)
-The terrror dream- Jisses, vad bra, och ett måste för alla som växt upp med indianböcker!

Cocktailparty: HDR, Latinfestivalen, Latin i funktion-kursen, indiska restaurangen i Erfurt

Lyckligaste plats: Uppsala högar, Seahorse i Helsinki

Hudvård: Hope in a jar

Akademiledamöter: Jesper Svenbro för den nya boken, Kristina Lugn för klänningen vid högtidsammankomsten, Lars Forssell in memoriam.

Födelsedag: Linné

Glädjeämnen: emellanåt, mycket emellanåt, arbetet, och de otroliga människor som jag har äran att träffa och umgås med, diverse privata ting.

Sorger: flytt, att lämna mitt vackra kontor, min bristande disciplin och that whole death thing.

Vergiliusöversättning: Björkeson

Och håret, det är alltjämt mörkt.

Horrendum dictu

Var uppe hela natten och packade, är sålunda så trött att jag ser i kors och är lätt incoherent. Detta är inte helt optimalt, då jag ska idag munta 2 studenter, bråka med UB om böcker som de anser att jag har, avskedsluncha, hålla i mitt eget seminarium samt försöka vara lite social vid post-seminariet, och förstås, packa mer.

För att veta om det ens är ngn idé, eller om jag bara ska lägga mig under skrivbordet och sova, går vi naturligtvis till Vergilius-generatorn, din plats i cyberymden för sortes virgilianae! Jag får upp 4.455, which totally sucks. För att ge sammanhang (den givna versen är i fetstil):

Tum uero infelix fatis exterrita Dido
mortem orat; taedet caeli conuexa tueri.
quo magis inceptum peragat lucemque relinquat,
uidit, turicremis cum dona imponeret aris,
(horrendum dictu) latices nigrescere sacros
Fusaque in obscenum se uertere uina cruorem;

Min förtjusande Björkeson säger (pocketutgåvan av hans Aeniden verkar f.ö vara slut på förlaget, vilket kulturbrott att den inte är i tryck!):

Olycklig, slagen av skräck för sitt öde åkallar Dido
döden; himlens anblick har blivit henne förhatlig.
Än mer styrks hon i denna plan att överge ljuset
då hon till altarets bord, där rökelsen brinner, bär gåvor
fram och får se, o fasa! de heliga vätskorna svartna,
vinet till olycksbådande blod vid offret förvandlas.

Ja, det var ju jävligt uppmuntrande.

cave carnem

(Rubriken ovan är samma som Nuntii latini nyttjade vid rapporteringen om den svenska ica-köttfärsskandalen. Hyggligt göteborgskt!)

Jag hade egentligen tänkt göra mig lite lustig över min gradvisa tillvänjning till Uppsala, genom att tipsa om recensionen av Sture Linnérs senaste i UNT från i lördags, men då de är kassa på att lägga ut artiklar på nätet blir det intet med det.

Inte heller ska det skrivas så mycket mer om de vansinniga flyttbestyren (lasset går på fredag och inte mycket har stuvats ner) då ingen kan finna fler funderingar om att sortera böcker efter storlek, samt den förvånande upptäckten att jag ägen mer än hundra galgar (but why?), ens det minsta intressant.

Det blir en smula tyst här, tror jag, om inte jag händelsevis vid tillfälle dricker för mkt kaffe och plitar ihop ngt (såsom en rapport från disputationen i lördags, väl värd en sådan), men det får bero.
Istället föreslår jag att ni besöker andra svenska klassikerbloggar såsom Lovisa (med "julpimpad" blogg), Gabrielle, nykomlingen Drusilla, Artemis, eller Fragmenta praemoderna (som verkligen borde uppdatera oftare).

Varför finns inte fler svenska klassiker-bloggar? Har jag missat ett helt gäng? Det är ju en oftast mycket skrivande och formuleringsglad grupp, och gärna lite introvert, sålunda passar detta format utmärkt. Eller är det så att alla förutom jag insett att bloggar är såååå 2004 och gått vidare till nytt?

crocus

Då jag druckit glögg och känner mig allmänt varm och glad blir det bildblogg igag. Det är tydligen en urgammal tradition att doktoranderna bakar och fixar glögg åt övriga klassiker, så vi tappra bakade lussebullar långt in på natten. Ni ser resultatet överst. (AKS:arna lämnade sin glögg utan att ätit deras köpelussebullar och kom och stoppade i sig våra då ryktet om deras förträfflighet spritt sig)

Den andra uråldriga traditionen är att pryda Homeros en smula. Tomteluvan var i år spårlöst försvunnen, så han fick bli tärna. Så rätt i tiden med lite genderqueer.

För Luciasången på latin besöker ni istället Lovisa.

bonae voluntatis

Det är fortsatt total suspension of normality (alla normala rutiner och måsten upphävs, infaller vid tentapluggande, dödlinjer, flytt, förälskelse, naturkatastrofer och dödsfall) för mig då jag bor i en gigantisk röra av flyttkartonger, hyacinter, och Serbat böcker, kryssar mellan minst sju olika 'sortera ut/slänga' högar och av missriktad plikmedvetenhet ska baka lussekatter ikväll åt klassikerna vid inst:en. (Det lurades i mig då jag började här att det var tradition att doktoranderna ordnade ett lukulliskt luciafika.)

Nåväl, vad som gör att jag mer eller mindre härdar ut i detta kaos, och faktiskt emellanåt jobbar en smula är, förutom Wasabi sushi ett halvt kvarter bort, den enorma playlist med julmusik som ligger på datorn. T'is the season då man kan ständigt ha latin klingande i bakgrunden.

Denna finns i åtskilliga versioner:

Hodie Christus natus est,
hodie Salvator apparuit,
hodie in terra canunt Angeli,
lætantur Archangeli,
hodie exsultant justi,
dicentes:Gloria in excelsis Deo,
et in terra pax hominibus bonae voluntatis:
Alleluia.

Eller:

Resonet in laudibus cum jucundis plausibus,
Sion cum fidelibus, apparuit quem genuit
Maria.
Gaudete, Gaudete, Christus natus hodie.
Gaudete, gaudete ex Maria Virgine.

Och:

Omnis mundus jucundetur nato salvatore,
sonoris vocibus exultemus et laetemur hodie,
hodie, hodie, gaudete, gaudete.

Casta mater quem concepit Gabrielis ore.
Sinceris mentibus, Christus natus ex Maria, Virgine,
Virgine, Virgine, Gaudete, Gaudete.

Min absoluta favorit:

Adeste fideles, laeti triunfantes, venite, venite
in Bethlehem.
Natum videte Regem angelorum, venite
adoremus, venite adoremus, Dominum.

En grege relicto humiles ad cunas vocati
pastores aproperant. Et nos ovanti gradu
festinemus. Venite adoremus....

Aeterni Parentis splendorem aeternum
velatum sub carne videbimus, Deum infantem
pannis involutum, Venite adoremus....

Pro nobis egenum et foeno cubantem piis
foveamus amplexibus; sic nos amantem quis
nos redamaret? Venite adoremus.....


Annat att rekommendera i juletid för sitt latin (arr variationerna är oändliga) är Hodie nobis caelorum rex, Verbum caro factum est, Puer natus est nobis, A solis ortus cardine, Laetabundus och många många fler.
Texterna är oftast likartade och andemeningen är densamma, det kommer vanligtvis från medeltid och mässan, men mycket vackert är det.

migratio

Jag är verkligen dränkt och försänkt i flyttbestyr och hinner knappt sörja att detta är min näst sista vecka i min vackra hemstad. Detta är en mycket jobbig flytt, ty jag känner inte att jag "bott klart" här, och jag tycker mycket om min lägenhet (en i sanning toppmodren brf, med elektroniska nycklar och tvättstugebokning via nätet!).

Sedan är det det rent logistiskt ansträngande, hur packar man ner 4 miljarder böcker? Jag misstänker även att de förökar sig så snart jag vänder ryggen till, ty jag har fyllt oräknerliga lådor, och det är ändå ett smärre filialbibliotek som återstår. Dessutom hittar jag ständigt fler, volymer gömmer sig listigt i skafferi, städskåp och garderober, man hittar ngn liten lunta i byrålådan eller glömd under handukarna, eller inklämd mellan madrassen och väggen, och i ett fall innanför kuddfodralet. Det är som Fåglarna, fast med böcker.

Det är även ansträngande att ställa det nya hemmet i ordning, hantverkare är trevliga, men ack, vad man får jaga ibland. Vidare är det en pärs för en individ som i princip är helt ointresserad av heminredning att välja tapeter, och har man dessutom mitt neurotiska sinne letar man igen om alla tapetprover som finns, jag kan nu det mesta om tapetutbudet i Sverige, frågor välkomnas, så jag kan få nyttja denna meningslösa kompetens.

Jag flyttade inte för så länge sedan, så det är iaf hyggligt rensat, jag slänger ändå hårdhänt mycket sentimentala ting och behåller åtskilliga värdelösa. Jag avskyr att slutgiltigt lämna tillbaka de bibbla-böcker som jag anser mina (t.ex. The sea! The sea! The Shout of the Ten Thousand in the Modern Imagination och allt av Roger Wright). Så sorgligt.

Ett tips för att göra packandet a bit more bearable är att ladda ner och lyssna på debatten "Who were the greatest: the Romans or the Greeks?" från TLS medan man sorterar alla sina böcker i storleksordning.

pes porcelli

Jag är alltjämt hyggligt mätt och däst efter julbord igår med klassikerna. Naturligtvis var det på Sjömagasinet (de få gånger jag besökt den krogen har det alltid varit med latinare, it's kinda like our clubhouse). Highlights var grisfotsaladåb, nöjet av att ha obegräsat med ål, sillinläggningarna, mandelmusslor och när en anonym professor trugades i mer äggost av krögaren själv. Av den tunga mättnaden och på grund av det faktum att jag har 4 dagar till dödlinje blir det intet skrivet idag här, blott ett tips om den intelligenta recensionen av Kärlek & erotik i antikens Rom i DN:

"Ändå upplyser oss Ingemark mer om erotik i bemärkelsen sexuella praktiker än om kärlek i vidare mening. Det är kanske därför hans kapitel om äktenskapet framstår som särskilt intressant. Ömma känslor förekom. Livslång kärlek förekom, inte bara i de grekiskspråkiga romanerna utan - av gravinskriptioner att döma - bland människor av kött och blod."

princeps senatus

Då det återigen av okänd orsak är Gulag-kallt i mitt arbetsrum tänker jag sticka hem snarast, och nöjer mig med att påpeka att "Augustus. Roms förste kejsare" recenseras i SvD. Ännu en kejsarbiografi, det är trendigt:

"Det råder numera ingen brist på svenskspråkiga monografier om antikens stora män. Bara under de senaste åren har biografier om Alexander den store, Julius Caesar och Tiberius publicerats, och fler lär det bli. Det senaste tillskottet i biografifloran är Augustus. Roms förste kejsare, skriven av Anthony Everitt.
...
Boken har även andra problem. Den språkdräkt i vilken Augustus värld träder den svenske läsaren till mötes uppvisar diverse besynnerligheter. Det känns märkligt att lära känna armeniska och parthiska personer under deras egna (men hos oss aldrig använda) former, som Urûd och Dikran (i stället för Orodes och Tigranes), samtidigt som ordet ”germaner” ofta byts ut mot det helt anakronistiska ”tyskar”. Illustrationerna är dessutom trista och svartvita. Den livfulla texten hade förtjänat bättre."

Som alltid rekommenderar jag istället läsning av Robert Graves och Suetonius.

urbs aeterna

Tack vare ett tips från en läsare kan jag ge er detta viktiga inlägg i den amerikanska presidantvalsdebatten. Prestigefyllda NYTimes skriver nämligen på ledarplats:

[...]
None of the leading presidential candidates majored in Latin. Hillary Clinton studied political science at Wellesley, as did Barack Obama at Columbia. Rudy Giuliani had a minor brush with the language during four years of theology at Bishop Loughlin Memorial High School in Brooklyn when he toyed with becoming a priest. But then he went on to major in guess what? Political science.
[...]

Of the 7,000 books originally in Thomas Jefferson’s library, only a couple of dozen are still at Monticello. The rest were sold off by his descendants, and eventually bought back by the Library of Congress. The best-thumbed of those remaining — on a glassed-in shelf in Jefferson’s study — is a copy of Virgil’s “Aeneid.”
[...]

This pattern of Latin learning continued for more than 150 years. Of the 40 presidents since Jefferson, 31 have studied Latin, many at a high level. James Polk graduated from the University of North Carolina, in 1818, with top honors in math and classics. James Garfield taught Greek and Latin from 1856 to 1857 at what is now Hiram College in Ohio. Teddy Roosevelt studied classics at Harvard.

John F. Kennedy had Latin instruction at not one, but three prep schools. Richard Nixon showed a great aptitude for the language, coming second in the subject at Whittier High School in California in 1930. And George H. W. Bush, a Latin student at Phillips Academy in Andover, Mass., was a member of the fraternity Auctoritas, Unitas, Veritas (Authority, Unity, Truth).

A particular favorite for Bill Clinton during his four years of Latin at Hot Springs High School in Arkansas was Caesar’s “Gallic War.”

Following in his father’s footsteps, George W. Bush studied Latin at Phillips Academy (the school’s mottoes: “Non Sibi” or not for self, and “Finis Origine Pendet,” the end depends on the beginning)."

Texten finns naturligtvis även på latin.

(Det där med Nixon kinda blows my mind.) Kan inte påstå att detta på något vis påverkat mig, själv lutar jag åt Obama i dagläget, även om Hillary kan tänkas vara ett alternativ då hon är den enda av kandidaterna som korreponderat med en Mitford-syster. (vide Decca:The letters of Jessica Mitford)

Vinum fervefactum me iam taedet

Julen, iuvenes, står för dörren, och ni må tro att det finns veckor till godo, men så är inte fallet, utan den aftonen är här innan ni hinner blinka. Till julen/hannukka/festivus måste massor av presenter skänkas, och det kan vara ett helvete att hitta på gåvor, och sålunda bjuder latinbloggen här på ngra tips så ni slipper ge bok av typen Världens fulaste frisyrer/pojkar är minnsann pojkar/Tjejer gillar skor (eller vad nu dessa onda presentböcker heter) eller badkulor till omgivningen. (Vi försöker hålla oss böcker från Sverige, och alla dessa finns på din lokala nätboklåda, så man inte behöver ge sig ut på stan för att julhandla):

- Till någon som är intresserad att lära sig grunderna i latin är läroboken Fabula en bra present, i synnerhet för någon lite ynge som är nyfiken på språket.

- Tore Jansons Romare och Romarinnor passar vem som helst i familjen.

- Den stormiga och sjudande tonåringen förtjänar den senaste Catullus-översättningen. (Eller om ni vill få den stackars obekväma, hormonstinna att rodna rekommenderas Kärlek och erotik i antikens Rom, ty alla blyga pubertesvarelser gillar att mottaga gåvor med naket på ingör församlad familj.)

- Till ens jobbigt intellektuelle bror funkar Svenbros senaste utmärkt.

- Familjens feminist uppskattar säkert Letters of a learned lady, eller om man är riktigt frikostig Women Latin Poets.

- Till den där militärfanatikern som finns i de flesta familjer (Om den inte finnes ansluts en sådan inom kort genom äktenskap) är Adrian Goldsworthys Caesarbiografi ett säkert kort, eller varför inte något från Caesars egna penna, om han inte redan köpt dessa genom Pennan och Svärdet.

- Till kusinen och ekonom-studenten kan Konsten att få rätt: en handbok i talekonst vara en fullträf, man liksom smyger på med lite klassisk bildning. Författaren är ju "känd från tv".

- Vad som helst av Sture Linnér.

- Björkesons digra och fantastiska översättargärning ska inte förbigås, De homeriska hymnerna kommer säkerligen gillas av mödrar, ingen tackar väl nej till Dante, och Teokritos är en jultradition i klass med Kalle Anka.

- Till din Italienfrälsta farmor är väl den kära gästbloggerskan Annika Prytz Åbergs Neapel och Campania : historia, människor och kultur i Vesuvius skugga det sjävklara valet.

- För den historieintresserade är En bok om det svenska folkets minnesvärda exempel perfekt, i synnerhet om man gillar GIIA.

- Latindoktoranden i ditt liv behöver Kreousas skugga av Anders Cullhed.

Om ni nu själva är doktorander eller studenter är den festliga tid som är framför oss ansträngande, då den verkligen sliter på ekonomin. Förtvivla dock inte, utan ge bort pocketböcker, såväl uppskattat som billigt:

- Ola Wikanders I döda språks sällskap

- Ovidius finns i inte mindre än 3 pocketvarianter; Amores, ett urval av Metamorfoserna och en saftig liten gynnare med Kärlekskonsten (Ars amatoria), Botemedel mot kärlek (Remedia amoris), Ansiktsvård (Medicamina faciei), alla för under 40 kr styck.

- Tore Jansons Latin: kulturen, historien, språket

- Såväl Illiaden som Odyssén finns i svensk, tok-billig, pocket

- Thukydides Kriget mellan Sparta och Aten, i Linnérs översättning.

Vad finns det mer för bra julklappstips?
(Min önskelista fås på begäran)