Wednesday, February 04, 2009

non est disputandum

Jag halkade på följande artikel om forskarutbildning i humaniora i vårt stora broderland i väster, och även om förutsättningarna är väsentligt skilda mellan detta land och det andra, större finns några väldigt träffande poänger.

Jag vet att jag gnällt förut om bristen på vad jag i brist på bättre terminologi kallar placement-information (dvs vad händer med folk efter examen) vad det gäller forskarutbildning (i synnerhet i humaniora) och att jag tycker att de mastersprogram som lanseras ska vara skyldiga att redovisa sådan statistik, och detta mycket för att krasst se hur effektiv och nödvändig forskarskolan/mastersprogramet är, det kostar ju en massa pengar, och visar det sig att samtliga disputerade/graduerade blir spärrvakter, bör kanske utbildningen ses över, även om di forna studenterna tyckte det var underbart, så är det kanske inte vare sig privat eller samhällsekonomiskt riktigt hållbart, och placement-statistik kunde då även bidra till att forma forskarskolan/mastersutbildningen till något som gav skills (för att prata som en rollspelare) som ledde till anställning.
Nej, forskning och dito utbildningar ska naturligtvis inte helt gå i arbetsmarknadens ledband, snarare bör denna informeras om vilken enorm resurs folk med doktorshatt eller masterskeps i t.ex humaniora är, så att dessa utbildningar ger utdelning inte bara for the happy few som lyckas få en anställning/projekt inom akademin, och så att man kan få ett bredare rekryteringsunderlag (eller ett rekryteringsunderalg över huvud taget!) såväl till masters som doktorerande, om man med sin ypperliga placement-statistik och genom sitt samarbete med den "civila" arbetsmarknaden kan visa att man får jobb. (Här bör även en lite attityd-justering komma till stånd, det bör inte uppfattas som ett nederlag att inte stanna i elfenbenstornet (minns temadagen då hälfen stack då det blev tal om "vanliga" jobb), och alla som mastrar/disputerar ska inte fortsätta där, nålsöga etc.) Kom igen, universiteten!

Nåväl (mitt kaffeberoende är åter in full force, damn that lovely italian coffee, och jag blir ganska rambling av det), titeln på artikeln är Graduate School in the Humanities: Just Don't Go, så ni kanske förstår hur resten kommer låta:

"What almost no prospective graduate students can understand is the extent to which doctoral education in the humanities socializes idealistic, naïve, and psychologically vulnerable people into a profession with a very clear set of values. It teaches them that life outside of academe means failure, which explains the large numbers of graduates who labor for decades as adjuncts, just so they can stay on the periphery of academe.
...
It's hard to tell young people that universities recognize that their idealism and energy — and lack of information — are an exploitable resource. For universities, the impact of graduate programs on the lives of those students is an acceptable externality, like dumping toxins into a river. If you cannot find a tenure-track position, your university will no longer court you; it will pretend you do not exist and will act as if your unemployability is entirely your fault. It will make you feel ashamed, and you will probably just disappear, convinced it's right rather than that the game was rigged from the beginning."

Information, det är det som är lösningen här, samt någon slags inriktning på anställningsbarhet, i synnerhet när det gäller mastersprogramen där folk ju oftast måste ta studielån och någon valuta bör de väl få för de skulderna. Som sagt, det är annorlunda i Sverige, men vissa mekanismer känns igen.

Och visst känner jag igen mig i det som beskrivs som orsaker till att man doktorerar ( i mitt fall får man även lägga till en förlamande fantasilöshet, jag hade liksom inte kapacitet att komma på ngt annat):

"They can't find a position anywhere that uses the skills on which they most prided themselves in college. They are forced to learn about new things that don't interest them nearly as much. No one is impressed by their knowledge of Jane Austen."

(Artikelförfattaren har tidigare skrivit en liknande artikel (den debatten rasar ständigt), samt även den fnissiga Is Grad school a cult?)

På något sätt dras min irrande tankekedja till dagens SvD om köpta professorstitlar (vilket knappast är ett stort problem i humaniora), något som togs upp i den intressanta men bizarrt och hattigt skrivna Tomhetens Triumf, och väl ändå inte förvånar någon:

"Insynen i systemet är dessutom minimal. Det finns inga centrala register över antalet adjungerade professorer, vilka de är och vem som betalar. Ingen kontroll förekommer av hur reglerna tillämpas. Varje högskola sköter denna verksamhet för sig själv, men bara ett fåtal redovisar de adjungerade professorerna på sina hemsidor. Ingen rapporteringsskyldighet föreligger.
...
Ofta tappar de adjungerade professorerna själva och universiteten bort prefixet och vederbörande kallas enbart professor. Det sker på hemsidor, i pressmed- delanden, i kontakter med samhället utanför, i marknadsföring och vid andra framträdanden. En del fortsätter att använda professorstiteln även efter avslutad adjungering."

1 comment:

Tusca said...

'And the rest is Silence?' Vad händer nu ? Jultomten och skägget and all that. Tusentals ömmande tår?

Nej stop! Lätt att raljera om man själv är på andra sidan konkurrens-skranket, men visst tar du modigt upp , inklusive länkar, högintressant och eldfängt stoff.
Tragiskt också! 'La condition humaine', så nesligt knussligt, kan inte i längden gå med på, att 70-80 % av en årskurs unga ligger över imaginärt genomsnitt, utvalda.. (=sv. högsk/univ. affärsidé)