solvitur acris hiems grata vice veris

Strålande sol och riktig värme har varit gåvan från ovan idag, campus är ett myller av shorts och flip-flops, som ungdomarna alltsom oftast kombinerar med någon sorts tröja på vilket någon sorts affiliering med Penn State uttrycks. Dety kan vara universitetets fullständiga namn, en förkortning, eller lejonet, dessutom finns det en viss tröja för var atletisk gren, för varje förening etc. Det är för mig egentligen obegripligt varför man måste ha en tröja med sitt universitets namn på sig när man är på plats vid just det universitetet. Är det om man skulle glömma var man är? ("What, this isn't Yale??? Arrhghgh!") är det för att alla ska se likadana ut, alltså något slags uniforms-tänk? Är det på något vis en statusmarkering, även om man blott har uni-namnet, och även om det borde vara solklart att man är inskriven där genom sin blotta närvaro? (Har ett Tom Wolfe-citat jag egentligen vill peta in här, men hittar det inte online.)

Annat som synes är t-tröjor som inväntar St Patric's day (det stora fylleslaget State Patty's day har redan vairt, med slogans såsom "black out or get out", eller "if you're not wasted, the day is"). Det är en annan sak som mystifierar mig, den amerikanska besattheten av den irländska helgdagen. Är det Kennedys fel?
Hursomhaver, mitt bibblio-fik erbjuder en Irish Mocha, för att högtidhålla det hela (och ni trodde nationaldagsbakelsen eller prinsessbröllopsmazarinerna var lågvattenmärken!), och jag vill inte veta vad en sådan dryck består av. (Är överlag emot att man fipplar med kaffe med annat än eventuell mjölk.)

Vi noterar i övrigt att:

- Det fanns mycket färre minnesramsor på svenska för inlärning av latinsk grammatik än vad man skulle kunna tro. Man tycker det borde ha funnits ytterligare några, då det inmängts i åtskilliga scholares genom seklen. Intressant, och ett värdigt uppsatsämne.

- Maja Lundgren beskriver sin senaste roman såsom "menippeisk satir", det är iaf så det kallas i SvD. Det verkar dock råda viss förvirring om vad det är, där definieras det som "en blandning av vers och prosa från antiken." Förutom syftningsfelet är det väl en duglig beskrivning, då det verkar omdebatterat vad det egentligen är, vilket en snabb googling visar. Författaren själv säger kortfattat "en antik genre som inbegriper satir och vers".

Jag skummade en smula på nätet och noterar att jag inte hittar några grekiska exempel, förutom förstås Menippus själv, var verk dock är försvunna, och enligt vissa är det enda "äkta" bevarade antika sägs vara Apokolokyntosis, ni minns, förpumpningen av Claudius. Blir inte klok på heller om det faktiskt fanns som begrepp under antiken (sitter i sängen och skriver detta, tänker inte bege mig till biblioteket för att ta reda på det här, trots nattöppet). Det hela verkar vara svårt att sätta fingret på, förutom just det där att banda poesi och prosa. Gillar dock följande definition, tydligen hämtad från Menippean Satire Reconsidered; "a kind of satire that uses at least two different languages, genres, tones, or cultural or historical periods to combat a false and threatening orthodoxy", samt "a genre for serious people who see serious trouble and want to do something about it".

- Via Salon, i ett blogginlägg om spintriae med fraser såsom "numismatic fellatio" (en närapå dadaistisk ordammansättning) leds man till såväl bilder på mynten (en av de prydligaste ovan) som paper om detsamma:

"First, there is no one-to-one correspondence between obverse scenes and reverse numerals, as would be expected if the latter signified ‘prices’. The suggestion (Bahn and Tidy 1999, 15, relying on the evidence of a careful enquiry among prostitutes by an unnamed ‘coin specialist from Warsaw’) that the numerals on the reverse might bear some relationship, in the sense of prices, to the acts depicted on the obverse of these objects is appealing, but loses much of its force when examples are considered where the same obverse motif is found associated with different reverse numerals"

vitae summa brevis

Det är med förväntan som jag ser fram emot att den har veckan ska vara över och slut, det har nämligen varit en riktigt usel sådan. Paralyserande panik över avhandling, en total kollaps av struktur i den gegga jag försöker skiva, och något slags rekord i prokrastinering; sålunda inväntas den omstart som en måndag innebär ivrigt.
Det att "spring break" rått under veckan, och campus varit hyggligt tomt (only the evil feral squirrels roam), samt att biblioteket haft inskränkta öppettider, bidrar säkerligen till detta horribla tillstånd i vilket jag hamnat.
Jag ser fram emot att ha föreläsningar att gå på igen. Jag har inte bara saknat den struktur de ger, utan även de små underfundiga ramsor som studenterna emellanåt delar med sig; typiska minnesknep för att behärska den latinska grammatiken. Min absoluta favorit, som är extra underbar då den har två varianter, lyder:

After si, nisi, num and ne, "ali-" takes a holiday

eller

After si, nisi, num and ne, all the "alis" go away

Märk hur ne uttalas "nay" (eller som "nej" på gotländska), en del av charmen i denna ramsa, vilket illustreras med de påföljande rimmen.

Annat som jag träffat på i klassrummet här är, återigen på rim:

Dic, duc, fac and fer should have an "e" but it isn't there!

Det finns många fler på engelska, men när jag fick frågan om motsvarande på svenska kunde jag inte komma något, förutom Wallin-dikten, vilket väl inte är riktigt samma sak:

Jag i Falu skola gått,
Hic, Haec, hoc!

Det latinet har jag förstått,
Minns det noch.

Hic det är vår hedersvärd,
Haec hans fru,
Hoc det glas, som av en lärd höjes nu.

Hic är kvick och Haec är täck, därför ock
tömmer jag för hic och haec hela hoc!

Är det så att jag blivit för insnöad i latinet, och inte längre ens kan påminna mig minnesregel (oh!), eller är det dåligt med hjälpmedel av detta slag i svenskan? Det borde väl finnas en rik skatt även på svenska, med tanke på hur länge latinet var ett obligatorium. Någon som spontant kan klämma fram en sådan?

De Origine

Äsch, har en bunt länkar till, sålunda ytterligare en länkdump:

- Årets bok har släppts: Hecatompolis Suionum : Svenskarnas hundra städer av stormaktstidens egne Olof Hermelin, och denna utgivning ar i sanning ett samarbetsprojekt:

"Den latinska texten har rekonstruerats från den svårlästa handskriften av professorerna Bengt E. Thomasson och Hans Helander. Professor Tore Wretö har översatt dikterna till svenska och författat en introduktion till verket. Hans Helander har dessutom skrivit en kommentar som belyser Hecatompolis inspirationskällor och plats i den samtida litteraturen."

Det hela har sin upprinnelse i en tidningsartikel, vilket man kan läsa om man kan läsa i en gammal SvD:

"I en intervju i SvD för snart två och ett halvt år sedan berättade den pensionerade litteraturprofessorn Tore Wretö om sin översättning av en fransk 1700-talsskrift. Det var ett kraftprov, inte minst med tanke på att Tore Wretö är blind sedan början av 1990-talet, och han hade inga planer på några nya projekt.
Men så fick han en idé. Han kände till en handskrift på latin från 1600-talet, en diktsvit med titeln Hecatompolis Suionum skriven av en viss Olof Hermelin. Dikterna, som är avfattade på det antika versmåttet elegiskt distikon, är 101 till antalet, och handlar om lika många städer i det stormaktstida Sverige."

Vi som varit i Enköping måste ifrågasätta sanningshalten i Hermelins skrift:

"Några riktiga stadsporträtt kan man knappast tala om, sanningen att säga lägger Hermelin ofta mer krut på att skildra omgivningarna än själva staden. Ta till exempel Enköping, som faktiskt inte beskrivs med ett ord, men som enligt skalden är belägen i en trakt av elyseisk skönhet, där blomstergudinnan Flora strövar i lunderna, najader leker i sprittande böljor, och fruktbarhetsgudinnan Ceres dansar över odlingsmarken.
– Ja, Enköping dryper verkligen av paradisvisioner, säger Tore Wretö.
– Hermelin ägnar sig ju genomgående åt skönmålningar. Några oår förekommer ingenstans. De enda mörka sidorna är den förstörelse som har drabbat en del städer genom brand och krig. Han var mycket politiskt korrekt."

- En annan bok som verkar intressant är Draksådd. Den grekiska tragedin som politiskt tänkande som tydligen ska komma senare i vår.

- Ytterligare en utmärkt artikel i autonomi-frågan, från doktorandperspektiv, denna gång i Västerbottens-Kuriren:

"För att garantera forskarutbildningens och de enskilda doktorandernas rättssäkerhet är det viktigt att det övergripande ansvaret för kvalitet och uppföljning, liksom principiellt viktiga beslut, inte kan överföras till enskilda beslutsfattare. Likaså är det viktigt att ansvar och beslut inte organisatoriskt läggs allt för nära den enskilde doktoranden.

Om doktoranden blir mer beroende av sina handledares gunst för att kunna fullfölja sin utbildning äventyras just den frihet i forskningen som regeringen säger sig vilja stärka"

Och så ett blogginlägg om hur den debatten formats av uppdelningen i Väst och Öst-Rom:

"Som bekant var romarriket inte ett utan två, öst och väst. Ägandeförhållanden under romarrikets glansdagar och senare feodalismens effekter på människor såg olika ut i de olika delarna av riket. Det märks inte minst i dagens debatt om autonomisering av institutioner för den högre utbildningen."

Et quid quaeque ferat regio et quid quaeque recuset

Tystnaden har ekat här, och jag ber om ursäkt för det.
Jag har varit på semester, och min tilltänkte gästbloggare fick annat på sitt bord i sista sekunden. Jag kunde väl ha försökt göra någon uppdatering, men har en känsla av att jag inte var lämplig till det while bar crawling in Brooklyn.

Detta har hänt:

- SvD har upptäckt den svenska översättningen av De re rustica (vi visste om det i november 2008), och låter Linnér (på gång med Pindaros!) anmäla den i en trevlig UnderStreckare, inledd med citerande av Georgica:

"Varför Vergilius kommer i tankarna är därför att han står som en av förebilderna för Lucius Junius Moderatus Columella, född i Gades (Cadiz). Denne skrev under 60-talet eKr en lantbrukslära, ”De re rustica”, en av de mest omfångsrika fackböcker som bevarats från antiken. Han lärde sig lantbruk av sin farbror, som var godsägare i södra Spanien, men kom att ägna sig åt denna näringsgren även på andra håll, främst i mellersta Italien. Columella förfogade också över ett omfattande bibliotek, innehållande de viktigaste agrikulturella skrifterna, och ägde god överblick över tidigare författares verk.

Länge tjänstgjorde han som officer. När han med majors rang lämnade armén fick han ett generöst avgångsvederlag från romerska staten och därtill jord att bruka, enligt principen att den som har en ko att mjölka har inte tid att göra revolution, för att citera Hans Furuhagen. Därmed kunde han tillämpa det lantbrukskunnande han inhämtat i unga år av sin farbror och skriva den sorts handledning som många av hans gamla officerskamrater i motsvarande situation säkerligen behövde: hur man bör tänka på tillgång till vatten, goda kommunikationer och lämpligt klimat när man väljer mark, hur och var man skall plantera växter, hur man bäst behandlar slavarna och så vidare. Verket kopierades och spreds snabbt."

- Ny Teknik, en på många sätt fantastisk tidning, får väl här sägas ha scoopat SvD, med en artikel om översättningen redan i höstas, dock med lite annan inriktning:

"Till skillnad mot sina föregångare är Columella helt på det klara med gödselns betydelse för att åkrarna ska ge riklig avkastning. Den bästa gödseln, säger han, är fågelspillning. Därefter kommer svingödsel och mänskliga fekalier. Sämre är får-, get- och kospillning. Han talar också om vikten av att kompostera allt vegetabiliskt avfall och använda kompostjorden i grönsaksodlingen. För det är i trädgården som han trivs som bäst."

- Likaså UNT var tidiga, och lät en av de medverkande Janken Myrdal själv presentera boken:

"Böckerna färdigställdes på 60-talet e.Kr. Columella var då en erfaren jordbrukare. Han citerar flitigt ur den övriga agrarlitteraturen, men mycket av det han skriver är baserat i praktisk kunskap och eget experimenterande med olika metoder. Detta är förmodligen också en av de viktigaste förklaringarna till att den sedan kunde bli så populär. Det är en praktiker som talar. Påfallande sällan hänvisar Columella till skrock och vidskepelse, även om det givetvis förkommer. Han kunde inte ställa sig utanför sin tids föreställningar.

En fråga som står i centrum för några av de vetenskapliga artiklarna handlar om det romerska jordbrukets, och egentligen hela ekonomins, karaktär. Det är en fråga som har diskuterats ivrigt av antikforskarna under ett halvt sekel. Den kan formulera på följande sätt: Var den romerska ekonomin efterbliven och hämmad av slaveriet eller var den romerska ekonomin dynamisk och kraftfull?

[...]

Det avslutande kapitlet i den vetenskapliga kommentaren handlar om livsmedelshantering. Ulrica Söderlind och Sven Lindgren visar att det i hög grad är en kokbok för vegetarianer och att mycket av texten upptas av konserveringsråd. Hela De re rustica är njutbar läsning, eftersom Columella vinnlade sig om språket, men här blir det nästan nöjesläsning. Man får lust att försöka själv.
Ett recept handlar om att lägga päron i ett lerkärl fyllt med russinvin eller druvmust och försluta väl. Ett annat om regnvatten som kokas ihop till en fjärdedel och sedan sötas med en bestämd mängd honung. Oliver kan mogna i saltlake, men därefter skall man fylla amforan med druvmust och vinäger."

- DN har istället recenserat Mary Beards "Pompeji", och inget ont om fellow grad student Lindström och namne, men liknelsen känns inte helt rätt:

"I boken ”Pompeji. Livet i en romersk stad” försöker den brittiska antikforskaren Mary Beard bringa reda i många av de sägner och faktoider som florerat kring staden genom århundradena. Beard är en bitsk och underhållande popularisator, en engelsk motsvarighet till Fredrik Lindström om man så vill, även om hennes sätt att granska och diskutera arkeologiska fynd på ett medryckande sätt snarast för tankarna till Fredrik Lindströms namne, den svenske forskaren Jonathan Lindström och hans bok ”Bronsåldersmordet” från förra året."

- Slutligtn, den autonomi- och kvalitetsutvärderingsdebatt som emellanåt det varit fullkomlig och bekymrande stiltje i, har blåst upp, med visst underhållningsvärde.
Man måste ändå haja till när kanslern i frågan om det kommande förslaget på kvalitetsproposition säger"Det är en viktig debatt, jag hade inte heller haft något emot en kompromiss kring vårt förslag, men amatörismen och lekmannamässigheten i departementets agerande är något annat." Man kan se ytterligare på SULFs hemsida, en intervju med nämnde kansler:

"Vad är det då som skiljer HSV-förslaget och departementets?
– Departementet anser att granskning av utbildningars kvalitet strider mot autonomireformen, man vill istället ha studenternas resultat som mått.
– Det hör helt enkelt ihop med olika uppfattningar om vilket kunskapssamhälle vi vill ha. Istället för utbildning som en del av samhällets infrastruktur betonar departementet marknadsorientering."

På samma hemsida hittar man förbundets synpunkter med följande i fetstil: "Departementets förslag är olämpligt, olyckligt, otydligt och delvis obegripligt".
Tyvärr saknas återigen tid för min del att fördjupa mig ytterligare, men rekommenderad läsning i autonomifrågan är detta från UNT, samt Pers Blogg.

Vore det dock inte underbart om utbildning, forskning (och den magiska och oftast bortglömda länken däremellan, forskarutbildningen) och dess framtid faktiskt blev valfråga? Att det ansågs vara av vikt? Att man diskuterade om det inte är där jobben och välfärden kommer skapas?
So not holding my breath, though.

vincit omnia

Jag försöker mig på immersion i det amerikanska, och har föresatsen att undvika det mesta av svenska medier, men emellanåt trillar man dit. Något som väckte visst intresse är den rapportering som varit om den poesibok som var tänkt att sammanställas till det kungliga bröllopet i sommar, men inte kommer bli av. Jag erkänner att jag tycker det är lite trist, då hela genren av epithalamium är skoj, och än mer så ju högre samhällsskikt den riktar sig till.

Claudianus skrev en sådan då den unge kejsar Honorius äktade dottern till Stilicho (en ytterst fascinerande gestalt, han lät bl.a. bränna de Sibyllinska böckerna), och visst är det synd att ingen sätter sig ner och författar något av denna kaliber vid vigslar av vikt. Man kan förresten återanvända stycken härur, om Liljevalchs nu ändå vill smycka allén med dikt:

Adstitit et blande Mariam Cytherea salutat:
"salve sidereae prole augusta Serenae,
magnorum suboles regum parituraque reges.
te propter Paphias sedes Cyprumque reliqui,
te propter libuit tantos explere labores
et tantum transnare maris, ne vilior ultra
privatos paterere lares neu tempore longo
dilatos iuvenis nutriret Honorius ignes.
accipe fortunam generis, diadema resume,
quod tribuas natis, et in haec penetralia rursus,
unde parens progressa, redi. fac nulla subesse
vincula cognatae: quamvis aliena fuisses
principibus, regnum poteras hoc ore mereri.
quae propior sceptris facies? qui dignior aula
vultus erit? non labra rosae, non colla pruinae,
non crines aequant violae, non lumina flammae.
quam iuncti leviter sese discrimine confert
umbra supercilii! miscet quam iusta pudorem
temperies nimio nec sanguine candor abundat!
p262 Aurorae vincis digitos umerosque Dianae;
ipsam iam superas matrem. si Bacchus amator
dotali potuit caelum signare corona,
cur nullis virgo redimitur pulchrior astris?
iam tibi molitur stellantia serta Bootes
inque decus Mariae iam sidera parturit aether.
i, digno nectenda viro tantique per orbem
consors imperii! iam te venerabitur Hister;
nomen adorabunt populi; iam Rhenus et Albis
serviet; in medios ibis regina Sygambros.
quid numerem gentes Atlanteosque recessus
Oceani? toto pariter donabere mundo."

I Loeb-tolkning från 1922:

"Venus stood and addressed Maria with these gentle words: "All hail! revered daughter of divine Serena, scion of great kings and destined to be the mother of kings. For thy sake have I left my home in Paphos' isle and Cyprus; for thy sake was I pleased to face so many labours and cross so many seas lest thou shouldst continue to live a private life little befitting thy true worth and lest young Honorius should still feed in his heart the flame of unrequited love. Take the rank thy birth demands, resume the crown to bequeath it to thy children and re-enter the palace whence thy mother sprang. E'en though no ties of blood united thee to the royal house, though thou wert in no way related thereto, yet would thy beauty render thee worthy of a kingdom. What face could rather win a sceptre? What countenance better adorn a palace? Redder than roses thy lips, whiter than the hoar-frost thy neck, cowslips are not more yellow than thine hair, fire not more bright than thine eyes. With how fine an interspace do the delicate eyebrows meet upon thy forehead! How just the blend that makes thy blush, thy fairness not o'ermantled with too much red! Pinker thy fingers than Aurora's, firmer thy shoulders than Diana's; even thy mother dost thou surpass. If Bacchus, Ariadne's lover, could transform his mistress' garland into a constellation how comes it that a more beauteous maid has no crown of stars? Even now Boötes is weaving for thee a starry crown, even now heaven brings new stars to birth to do thee honour. Go, mate with one who is worthy of thee and share with him an empire co-extensive with the world. Ister now shall do thee homage; all nations shall adore thy name. Now Rhine and Elbe shall be thy slaves; thou shalt be queen among the Sygambri. Why should I number the peoples and the Atlantic's distant shores? The whole world alike shall be thy dowry."

Haec scripsi, de omnibus quae me vel delectant vel angunt

Jag ska inte säga mer om snön, det börjar bli uttjatat, men får jag bara säga att när vi hade "snow-days" här vid PSU häromveckan, dvs att lektioner och föreläsningar inställdes då vädret öst ner snö och stormvindar, så behöll uni-bibblio ordinare öppetider då det är en "essential service", typ brandkår och polis. Min kärlek bara växer.

Vi länkdumpar lite, jag har en avhandling att skriva:

-Den stora boksnackisen på denna sidan Atlanten är för närvarande The Lost Books of the Odyssey:

"Mason’s conceit, explained in a brief preface, is that his novel is a translation of a pre-Homeric papyrus comprising “44 concise variations on Odysseus’ story that omit stock epic formulae in favor of honing a single trope or image down to an extreme of clarity.”

Författaren gjorde sitt bästa att lansera den första tryckningen av romanen, men det är först nu i ny och något omarbetad utgåva som den slagit, trots tidigare stunts:

"Hoping to call attention to the book, Mr. Mason sent it to some reviewers wrapped in high-grade paper, with the opening stanzas of “The Odyssey” in calligraphy, and to others, including The New York Times Book Review, inside a custom-made miniature wooden Trojan horse. He assumes that it helped him land a favorable review in The Los Angeles Times early in 2008, “but that didn’t lead to anything, to my disappointment,” he said."

- Venanzio tar steget mot inredningsblogg, skriver om Josef Frank.

- Under hösten, då jag hedrade fakultetsnämnden med min närvaro, hade diskussionen om genusmärkning av fakulteten dragit igång. Jag var mycket skeptisk, framförallt då jag hört från kollegor vid universitet där det genomförts att det var fullkomligt meningslöst, men även för att det ur doktorandsynpunkt (en grupp vars intressen jag var satt att bevaka) inte var den mest bärnnande frågan (och det viktigaste ur "genussynpunkt" för doktorander, vill jag påstå, är anställning från dag ett och transparens i antagningsprocess, allt annat är underordnat), samt en viss misstro för kosmetiska projekt av detta slag (som sagt, anställning; de konkreta förbättringarna är få).
Jag har dock dragit på att säga något, det är en infekterad fråga, och jag, såsom inbiten feminist, vet att det finns en hel del att göra vad det gäller läroplaner och strukturer vid UU, men detta är inte rätt sätt.
Hursomhaver, Tore Frängsmyr har skrivit om det i SvD, och jag noterar att även han stört sig på det taffliga språket i handlingarna.

- Känner ett visst behov av att få tag i Axess nr 1/2010, då Elin Grelsson tydligen skriver om bildning däri, och verkar mycket intressant:

"Jag tror istället att det som vi refererat till som bildning och det bildningsideal som skapats under det senaste århundradet, kommer att alltmer lämna universitetet. Det är inte längre en fråga om akademiska poäng i första hand, utan snarare ett kollektivt och fragmentariskt utbyte av tankar. Vilket inte gör att bildningsidealet dör ut, utan snarare blir mer vitalt än på länge."

- Bokrean närmar sig, och då jag snabbt ögnade genom utbudet, konstaterade att de typ finns en (1) bok jag med gott samvete kan rekommendera, nämligen Romarinnor och Romare, 19 pix, hos adlibris. (Jag gillar Hedengrens attityd i år: "I år finns det varken tryckt katalog eller någon möjlighet att beställa på nätet. Kom in och överraskas! ")

- På tal om den nätboklådan, kan jag nu dö lycklig, mitt korta omnämnande av Antiken by Night citeras där, även om bloggen framstår som något debil: "essäerna är vansinnigt underhållande och har en del väldigt snygg filologi (Latinbloggen)".
Jag misstänker att det är plockat från Gläntas egen hemsida, där citatet syns i en längre och något intelligentare variant, och jag uppskattar förtroendet, men vet inte om jag är redo för the blurb-business.

Amor volat undique

Oh, alla hjärtans dag!
Såsom en av de få som faktiskt gillar den dagen uppskattas den lätta hysteri som härjat runt campus de senaste dagarna, med utdelning av rosor i bibblio, fraternities and sororities som fixar kort till soldiers serving overseas och såväl kakor som smörgåsar i hjärtform. Jag var nära att återigen slänga upp en Catullus-dikt, och kanske lite länkar till framföranden av Catulli carmina, men när jag började leta efter det, slog det mig att i Carmina Burana finns gott om Valentins-lämpliga sånger:

Si puer cum puellula
moraretur in cellula,
felix coniunctio.
Amore succrescente,
pariter e medio
propulso procul taedio,
fit ludus ineffabilis
membris, lacertis, labiis.

Heteronormativt, men rart.
För att få med dagens rosor:

Veni, veni, venias,
ne me mori facias,
hyrca, hyrce, nazara;
trilirivos.

Pulchra tibi facies,
oculorum acies,
capillorum series;
o quam clara species!

Rosa rubicundior,
Lilio candidior,
omnibus formosior;
semper in te glorior!

Difficile est saturam non scribere

I helgen var det årsmöte för Klassikerförbundet, men de tär väldigt få rapporter därom i omlopp på nätet. (Såväl Minerva som Lovisa skrev innan mötet, och det är blott Nugae som givit något stoff.) En sådan tystnad väcker nyfikenhet; vad hände egentligen? Slagsmål? Nudity?

Skämt åsido, jag har förstått att de var otroligt trevligt, och att musiken var särskilt bejublad.
Förbundet hade även tagit initiativ till presentation vid mötet av den lilla skara svenska klassikerbloggar som nu härjar i den vildvuxna bloggosvären. De tre ovannämnda damerna presenterade sitt, och my darling Lovisa var vänlig nog att föredra det som jag plitade ihop under stor skrivkramp (det var ett knepigt ämne att skriva om). Följer här, med vissa strykningar, och jag försökte besvara vissa frågor som givits, därav upplägget:

"Det första man naturligtvis måste göra vid ett tillfälle av detta slag är att tacka de fantastiska arrangörerna som bjudit in just bloggare, tusen tack.

Det andra, vilket faller in just då man ska börja prata om latinbloggen är att som alltid påpeka att den är den äldsta av klassikerbloggarna i Sverige, originalet, fons et origo till den klassiska bloggexplosion som skakar landet i dess grundvalar.

Jag vet inte varför jag började blogga, någonstans var det nog en fascination för detta då relativt nya medium, men jag tror den isolering och ensamhet som man ofta känner i och med filologiska studier, i synnerhet när man kommer upp på högre nivåer, och kursen oftast är att man får en lista på läsning och en tentatid är det som fick mig till det. Jag kan inte påstå att jag aktivt sökte läsare, jag lade in mig i en tidig variant a v bloggportalen, men det var ungefär det jag gjorde, och bestämde mig för att min målgrupp var mamma.

Att min blogg ändock tog fart visar att det fanns ett behov och intresse, och att någon slags informationskanal saknades för intresserade klassiker. Bloggen är till sitt format utmärkt för informationsspridning då tanken är att man ska uppdatera hyggligt ofta, man gärna ska länka och kommentera andra, och sålunda får man ett flöde och utbyte. Detta hade helt saknats, och gör till viss del alltjämt det, det är fortfarande framförallt informella kanaler som sprider information inom akademien och skola.

Under omvälvningarna i Lund var faktiskt latinbloggen en viktig informationskanal för många, det fanns ytterst lite info på andra ställen (om man nu inte var en regelbunden läsare av Sydsvenskan).

Klassiker-bloggarna fyller alltså ett behov, tillfredställer en skriande brist, och det inte bara i fråga om information, utan även i fråga om gemenskap. Man är ju ofta isolerad, och detta är ett utmärkt sätt att nå ut, hitta likasinnade och få en kontext. Bloggaren fyller även ett behov av att driva en akademisk debatt, även om de flesta av oss bedriver hård självcensur (vi är unga och vill ha en framtid i branschen), och det vore bra om den kunde få bli något friare.

Vi täcker även upp där de så kallade kultursidorna numer brister, ta till exempel den fascinerande diskussion om översättaren och översättarens filologiska ansvar som rasade i kommentarerna på Grekbloggen, eller min egen upptäckt av den alarmerande felöversättningen i Kejsarhistoria och det utgivande förlagets bristande intresse av detta.

Det viktigaste och mest givande har ändå varit det sociala. Lovisa, som möjligtvis läser upp detta, vi träffades allt, som hon själv uttrycker det, på nätet, en Internet-romans, i allra högsta grad, men även om hon är en av de bästa som jag träffat på så vis, är hon inte den enda. Det finns många jag vill ropa tack och uppskattning till, och då inte bara andra bloggare utan folk som mailat. Jag har lunchat, fikat, och festat med folk jag träffat via bloggen, och det har alltid varit fantastiskt.

[...]

Det berömda Internet-hat som det pratas så mycket om har jag aldrig märkt av, ett eller annat underligare mail har man allt fått, de spydigheter och nedlåtande kommentarer jag fått för bloggande har alltid skett IRL, in real life, och det vid kaffebord från kollegor. Trist, men så är det. Det är väl i viss mån därför jag har en pseudo (numer väldigt pseudo) anonymitet såsom skribent, jag har svårt att stå för den i akademiska sammanhang. Pseudonymen tillkom dock från början inte av det skälet, utan mest för att undvika googlande ex och nyfikna presumtiva pojkvänner.

Jag har inte särskilt höga tankar om mig själv såsom bloggare. Jag är definitivt inte den i vår snäva lilla klassikerkrets som skriver bäst, eller är bildmässigt tjusigast (Minerva!), är mest bloggig i fråga om uppdateringar (hej Lovisa). Inte heller är jag den mest akademiska eller klassiska här är det är Venazio och saligen avsomnade fragmenta som delar på prispallen. Jag fortsätter dock, och det mycket för att det är en av de få saker som har hjälpt mig komma igång med skrivande av avhandling, att få skriva något annat, lättsinnigare och eget, först. Dessutom skulle min mamma bli besviken om jag slutade.

Jag tackar återigen Klassikerförbundet för denna inbjudan. Jag hoppas att de i framtiden ökar på sin egen internet-närvaro, gärna med en blogg, behovet av information och gemenskap är stort, och helt nödvändiga för våra ämnens fortsatta överlevnad i dessa hårda tider. Gråt inte, organisera!"

hoc opus, hic labor est

Igår var det Super Bowl Sunday, slutspel i National Football League, alltså finalen i vad vi svenskar kallar amerikansk fotboll. Det är inte så mycket sporten som är central denna söndag som maten, affärerna bunkrar upp med specialiteter långt innan, samt reklamen; reklampauserna under detta evenemang är de dyraste på hela året, och är givna konversationsämnen.

Fotboll (tänker inte kalla det "amerikansk") är stort här vid Penn State, och då inte pro-varianten som i söndags, utan här är det förstås universitetets eget lag, Nittany Lions, som står i centrum. De ska tydligen vara framgångsrika, jag begriper mig inte riktigt på detta, men jag ser hur detta dominerar campus (ett flertal kollegor har gratulerat mig till att ha missat fotbollssäsongen). Vad jag dock vet något om, och imponeras storligen av, är deras coach, Joe Paterno. Han är en legend i sportsammanhang (collegesport är enormt viktigt vid många amerikanska universitet, duktiga coacher har ofta större prominens (och högre lön) än rektorn, då universitets varumärke sägs vinna mycket genom atletiska framgångar och sålunda höja status och gagna fundraising), och visserligen är det beundransvärt att han alltjämt vid 83 års ålder fortfarande är aktiv som coach, men det är inte därför.

Paterno är nämligen aktivt och uppriktigt intresserad av såväl utbildning som bildning, ser till att hans spelare håller medelbetygen i truppen på hög nivå, och har donerat avsevärda summor till universitetet under årens lopp. Det bibliotek jag pulsar genom snön (fasligt mycket snö här, otroliga snöstormar) till närapå dagligen bär numer även hans namn (det tillhör inte vanligheterna att man döper en flygel av biblioteket efter en coach), då han aktivt drev fram bibliotekets utbyggnad. Han är även upprättat en rejäl stiftelse för bokinköp (ofta i de kallsika ämnena), och var och var annan bok jag slår upp har följande lilla ruta:



Paterno lär även vara en entusiastisk latinist (han har "an abiding love of Virgil"), har tydligen följt de flesta kurser i sådana ämnen. Det har berättats för mig, att för ca 20 år sedan, då man i sedvanlig besparingsiver ville eliminera de klassiska språken vid detta universitet, denne coach förklarade att han inte tänkte stanna vid Penn State om så skedde, då han ansåg att de är nödvändiga för ett universitet av rang. Man ville inte förlora sin vitfrejdade coach och de ämnena bevarades.
Paterno talar ofta i intervjuer om sitt intresse för bildning, och i en av dessa, The Classical Teacher (men klippt härifrån), kan man läsa följande (very Knute Rockne):

"At the beginning of my senior year, this austere big brother of a priest-to-be led me to Virgil. Father Bermingham told me that Virgil was the greatest of the Roman poets, that he lived just three or four decades before Christ, and that he is known mostly for his epic poem, the Aeneid. Father Bermingham asked if I’d like to read it with him. I did.

“What I had in mind,” he said, “was reading it together in the original Latin.”
“In Latin? A poem as long as a book?”
“Yes.” The book was on his desk, more than four hundred pages thick. As a schoolkid, I always had the attitude about any challenge, hey, if it’s difficult, let’s do it. That made it more fun.
“But if it’s in Latin,” I asked uncertainly, “will we be able to cover all that?”
“What’s important,” he said, “is not how much we cover. It’s not how much we do but the excellence of what we do.”
Excellence. The way he pronounced that word made it shine with a golden light. I’ll never forget the majestic ring of the opening lines and of how we approximated them in modern English:

Arma virumque cano, Troiae qui primus ab oris …
Of arms and the man I sing……….

Aeneas is not a grandstanding superstar. He is, above all, a Trojan and a Roman. His first commitment is not to himself, for he is bugged constantly by the reminder, the fatum, “You must be a man for others.” He lives his life not for “me” and “I,” but for “us” and “we.” Aeneas is the ultimate team man. A hero of Aeneas’ kind does not wear his name on the back of his uniform. He doesn’t wear “Nittany Lions” on his helmet to claim star credit for touchdowns and tackles that were enabled by everybody doing his job. For Virgil’s kind of hero, the score belongs to the team"

Har jag sagt hur bra jag trivs här?

Causa latet, vis est notissima

Jag fortsätter att fascineras av myllret på campus och environger, och undrar över saker som varför alla de tjusiga flickorna ständigt bär mjukisbyxor instoppade i Uggs, eller vad knitivsm egentligen är, om det bästa kaffet finns hos Webster's, Irving's eller biblio-fiket.
Trivs, dricker mycket kaffe och försöker jobba, så vi tar några notiser:

- Ars edendi har kört igång igen, och har en föreläsning 11 februari, 17-18, William-Olssonsalen, SU (även ett seminarium samma morgon, mer information här):

"A challenge for the editors of Medieval Latin Texts:*
Do written sermons represent an accurate documentation for research on preaching during the Middle Ages?
Preaching is a performance. In this sense the most accurate documentation on such events,
their circumstances and their impact, is found in chronicles and sometimes in legends
which tell the life of saints.
However, many texts and many collections of sermons have also been preserved in
manuscripts, mainly from the XIIIth century on. What attention do they deserve?
In what sense all these different forms of what we call a “sermon” are faithful
testimonies of the activity of preaching during this period? And how to make the right choices in case of an editorial project?"

- Vergiliusgeneratorn fungerar igen! Vergilinatorns återkomst får gärna hyllas i kommentarerna, såsom tack till dess konstruktör.

- Om man tittar in på Ola Wikanders blogg får man en bra sammanställning av de recensioner som hans nya bok fått. Han tipsar även om sin kommande kurs!

- För den som vill praktisera ytterligare FB-aktivism, så kan man gå med i gruppen för att rädda the Paleography program at King's College, London

- Än bättre i fråga om ställningstagande och aktivism, gå och läs Lovisas träffande synpunkter om den nya studieplanen i historia. Vad jag tror vi alla reagerar på är att man mer eller mindre väljer bort antik och medeltid, vilket förvånar mig mycket, inte bara för att det där med "kunskapsskola" blir rent parodiskt, utan även för att jag hade någon slags illusion om att det numer skulle fostras någon slags europeisk enighet, men detta är i princip, då man förbigår ursprung, bakgrund och rötter, att säga åt fanders med Europatanken (jag har fått lova att dra ner på frekvensen av mitt användande av det anglosaxiska f-ordet, men ni kan tänka er vad jag ville skriva) och förståelsen därav. Kunde utveckla ytterligare, men har slut på kaffe i koppen.

- Slutligen, en UnderStreckare om Pygmalion, skulpturer och sådant:

"Den emblematiska skildringen av hur en skulptur får liv, och av de erotiska och konstnärliga implikationerna av en sådan förvandling, är berättelsen om den cypriotiske bildhuggaren Pygmalion och hans skulptur av en ung kvinna, senare känd under namnet Galatea. Det är i tionde boken av Ovidius ”Metamorfoser”, författad vid tiden för Kristi födelse, som den mest kända versionen återfinns. Ovidius beskriver hur skulptören mycket konstfärdigt av ett stycke elfenben framställer en flicka skönare än någon född till kvinna. Pygmalion blir förälskad i sin egen skapelse och han smeker och kysser den, ger den gåvor och klär på den. Han ber till Venus att hon skall skänka honom en hustru liknande elfenbensstatyetten, en bön som gudinnan uppfyller, ty Pygmalion finner snart inte bara att skulpturen (vilken nu har antagit mänskliga proportioner) mjuknar under hans händer, utan även att den mun han kysser inte längre är en imitation"

ut rediit, simulacra suae petit ille puellae
incumbensque toro dedit oscula: visa tepere est;
admovet os iterum, manibus quoque pectora temptat:
temptatum mollescit ebur positoque rigore
subsidit digitis ceditque, ut Hymettia sole
cera remollescit tractataque pollice multas
flectitur in facies ipsoque fit utilis usu.
dum stupet et dubie gaudet fallique veretur,
rursus amans rursusque manu sua vota retractat.
corpus erat! saliunt temptatae pollice venae.
tum vero Paphius plenissima concipit heros
verba, quibus Veneri grates agat, oraque tandem
ore suo non falsa premit, dataque oscula virgo
sensit et erubuit timidumque ad lumina lumen
attollens pariter cum caelo vidit amantem

Moribus antiquis Res stat Romana virisque

I fredags hade Klassiska Föreningen i Göteborg sitt sista möte någonsin, föreningen är nu saligen avsomnad, och mötet var tydligen mycket trevligt, berättar de rapporter som inkommit, såsom en informatör beskriver det; "i stolt givakt ner för ättestupan".

Den formella biten, själva nedläggningen, gick helt smärtfritt, berättar samma källa och tillägger att den sista ordföranden är ett "lysande föredöme i hur man på ett milt, avslappnat och lågmält sätt hanterar ett möte som ordförande".
Efter förhandlingarna var det fördrink i form av bubbel till brunnsmusik (Brunnsgångarne) som högeligen uppskattades av deltagarna, och i vimlet syntes prominenta personer såsom Bo Lindberg, Bengt E Thomasson, Emin Tengström, Göran Malmeström, ett dussin professorer av olika slag, samt flera andra långvariga medlemmar. (Ni vet alla att min hemliga, eller inte så hemliga dröm, är att driva en vimmelblogg om akademiska evenemang, helt i ton av tidig Vecko-journalen, och jag skulle gärna brodera lite mer här, dock vet jag ytterst lite om klädsel och vem som eskorterad vem vid detta tillfälle, så det får lämnas därhän.)

Sittningen startade därefter, och medan den italiensk buffén och vinet inmundigades gavs några tillbakablickar på föreningens grundare samt historia. Ordföranden höll ett intressant kåseri om föreningens grundare, Vilhelm Lundström, en ständig medlem talade om föreningens historia, och den nuvarande latinprofessorn vid GU delade med sig av några fina anekdoter från sin tid som ung student i föreningen.

Kvällen, och det sista mötet, på föreningens 91:sta år (grundad 1919), blev enligt alla deltagande otroligt lyckad och, som ordföranden sade, hade man inte lagt ner föreningen hade man aldrig fått uppleva en så trevlig afton!

Det ovannämnda kåseriet om legenden Lundström har latinbloggen lyckats få tag i (eller kanske snarare; författaren föll för våra böner och sände vänligen texten) och bjuder härmed på, i något ändrat skick, så att ni nästan kan känna att ni var där, samt lära er om ett fascinerande stycke svensk vetenskapshistoria:

”Drömmare, siare, klassisk filolog, politiker, patriot, professor, resenär, nationalist, publicist, romantiker, fredsivrare…” Vilhelm Lundström, grundare av Klassiska föreningen i Göteborg – vem var han?

Denna mångsidiga och märkliga person föddes i Sigtuna 1869 – den s k Lundströmska gården, där han växte upp, tillhör idag Sigtuna museum, på vars hemsida man kan läsa att ”för [Lundström] var barndomshemmet i Sigtuna den bästa platsen på jorden, möjligtvis undantagandes Rom.” Lundström studerade i Uppsala och disputerade 1893 på en avhandling om Statius Silvae (”Quaestiones Papinianae”) och blev sedan docent i Uppsala.

Lundström var oerhört initiativrik och driftig: otaliga projekt – tidskrifter, föreningar och annat – påbörjades av honom. Han var inte bara filolog, utan även politiker på högerflanken (han satt i riksdagen en period), och tidningsman – han skrev flitigt för flera tidningar i en karaktäristisk kåserande spirituell form. Innan han 1907 tillträdde professuren i latin vid Göteborgs högskola hade han faktiskt kommit till Göteborg redan 1901 som huvudredaktör för den konservativa Göteborgs Aftonblad.

Här ett smakprov av en mycket Lundströmsk betraktelse från Rom i juli 1899: ”Småmynten, de utländska och de föråldrade, vålla särskildt främlingen i Italien många små förtretligheter, då endast de af kon. Italien eller republ. S. Marino utgifna äro lagliga. Vid vexling söka särskildt kyparne att preja på främlingen dylika underhaltiga slantar. Ger kypare många sådana, bör man naturligen protestera; ger han blott så många, som passa till drickspengar, får han dessa tillbaka. Den blick af aktning och respekt han då skänker är obeskriflig, och från den stunden har du i hans ögon italiensk medborgarrätt.”

Tidigt började Lundström resa till Italien – nästan årligen från början av 1890-talet och fram till första världskriget. Hans stora pionjärinsats kom 1909 då han tog med åtta latinstudenter till Rom på den första antikhistoriska/arkeologiska Rom-kursen på högskolenivå i Sverige. Två månader vistades de i den eviga staden, och Lundström genomförde ensam ett mycket krävande undervisningsprogram med seminarier, exkursioner och demonstrationer.

På den svenska filolog och historikermötet i Göteborg 1912 tillsattes en kommitté i syfte att verka för en regelbundet återkommande kurs av detta slag – i förlängningen debatterade man också behovet av ett svenskt forskningsinstitut i Rom. Men så kom världskriget emellan, och det var först i mitten av 1920-talet som Svenska institutet i Rom grundades med kronprins Gustav Adolf som främste tillskyndare. Den förste föreståndaren, Axel Boëthius, lyfte ofta fram Lundström som Institutets andlige upphovsman, och skapade institutets arkeologiska kurs till stor del baserad på Lundströms kursupplägg. På ett vykort från Rom skriver Boëthius till Lundström 1927: ”Efter att ha demonstrerat Pantheon och Agrippas thermer sänder jag min helt och entusiastiskt följde ledare hjärtligaste tack och hälsning.”

Lundström grundade som sagt flera tidskrifter – den mest centrala för filologer är förstås Eranos, men man kan också nämna Sverige-Italien, organ för Svensk-Italienska föreningen, där Lundström också varit inblandad i grundandet. Han skrev dikter (av ganska ordinär klass) och kåserisamlingar kring antika och historiska ämnen – gärna på svenskhetens tema. Svenskheten var nämligen vid sidan av antiken och filologin Lundströms andra stora intresse, och naturligtvis höll han sig framme vid grundandet även av Riksföreningen för svenskhetens bevarande i utlandet (nuv. Riksföreningen för Sverigekontakt). Finland var honom också kärt – därifrån härstammade hustrun Enni.

Lundström var en ihärdig igångsättare av projekt. Ofta hade han inte tid och kraft att genomföra eller avsluta vad han påbörjat. Men med sin idealism och entusiasm lämnade han ett rikt avtryck i svenskt kultur- och vetenskapsliv.

cum gemitu

- Som den pingvinhora (hmm, det lät lite snuskigare än tänkt) jag är, är det med stor glädje jag noterar att det finns ytterligare volymer i serien av tyginbundna klassiker, och tänker då i synnerhet på denna utgåva av Odyssén, än så länge exklusivt för Waterstone, men det verkar som, om man söker på ISBN-nr på andra nätboklådor, att de kommer släppas allmänt i mars, skulle man nu vilja ha någon av dem.

- Det verkar vara något vajsing med Vergiliusgeneratorn, och sålunda föreslår jag istället bibliomancy.org för den undrande, där man kan spå sig i ett flertal böcker, dock bara på engelska, inte i original.

- Det händer mycket spännande på Medelhavsmuseet i vår, jag förslår att samtliga tittar på deras program. Några höjdpunkter synes mig serien om Idén om Rom vara, och deras föreläsningar om Medea angriper denna myt på vitt skilda vis, t.ex hur Ovidius såg henne.

- Jag har slutat längta och trängta efter den kommande Clash of the Titans ("Titans will clash!") då jag har den enorma turen att ha ramlat över den helt nya serien Spartacus: Blood and Sand.
Romersk "dekadens", konstiga accenter, splatter och John Hannah! Nytt avsnitt i afton!

- Länge, mycket länge har det stått på min att-göra-lista "drick minst halv flaska vin och ta itu med frågelådan, den förhatliga frågenlådan", men då alkohollagstiftningen i Pennsylvania is bordering on the bizarre (öl och vin säljes, t.ex, i varsin separat butik) har jag inte fått tag i tänkta flaska och kan sålunda inte öppna den filen. Men jag måste förr eller senare göra det, det inngår i min samhällstjänst, och om det inte görs kan det gå fruktansvärt illa. Titta in här för att få de läskigaste farhågor besannade, ni finner en latindoktorand på samma sida Atlanten som undertecknad, som även han har tröttnat på frågorna, och letat reda på några fruktansvärda tatueringar med "latinsk" text. Vi förstår varandra:

"I just keep picturing this person walking about with some Latin scrawl on his skin, accosted by friends and strangers, "Hey dude, what's your tat say?" He'll snort in derision, already accustomed to the question and ready, albeit grudgingly, to enlighten the unwashed masses. "It says Be Real. In Latin." The interrogator will nod sagely. "That's deep, man."

arma amens capio

Det här är ett hiskeligt jobbigt inlägg att skriva, då jag måste bli personlig, samt även bjuda på en del väldigt taffligt författande (mycket är klippt från en usel ansökan som jag skrev i väldig, olycklig hast), men jag tror det kanske är dags att förklara en del av de mer mystiska antydningar som skett senaste halvåret eller så. Det är inte direkt så att jag tror att min bloggpublik (blublik? Hej mamma!) egentligen bryr sig (och dessutom känner majoriteten mig personligen (som sagt, salve mater!) och redan är införstådda), men mail har inkommit med fråga om vad jag egentligen sysslar med och jag får väl försöka ge någon översikt.

Jag bytte alltså i våras, efter innerlig självrannsakan, ämne för min avhandling, och det mycket drastiskt, det forna har mycket litet med det nya att göra. Jag tänker inte gå in på orsaker, det var dock inte ett beslut som togs lättvindigt, och innebar en viss omdisponering av självbild, trodde aldrig jag skulle vara "den där doktoranden" (the flake, the failure, den oansvariga, kvarnstenen runt institutionens blida nacke osv.), men nu är jag det.

Och vad skriver jag om nu då? Jag tror ni nästan kan gissa, jag har återvänt till min stora kärlek sortes vergilianae, om vilket det bloggats om ett flertal tillfällen, och det har till och med konstruerats en enkel generator för de av er som ville prova själva.

Sortes vergilianae är alltså en välkänd form av sortilegium, att spå via ett slumpmässigt val av lotter texter eller dylikt, och då här i texter från just Vergilius. Begreppet dyker ofta upp i handböcker och kommentarer. Man hittar det även i populärvetenskap (såsom den förhatliga "En historia om läsning") samt i skönlitteratur, och det antyds ofta att det är en obruten tradition från antiken till våra dagar. Detta, som jag själv i början tyckte verkade som en otroligt charmig idé, är nog en myt.

Jag tänker mig därför min avhandling som den första monografiska studien av sortes vergilianae, och tanken är att någon slags diakronisk definition av detta begrepp att kommer attges, och i och med detta tydligt beskriva vad sortes vergilianae egentligen är, likaså dess uppkomst och eftermäle, och slutligen skissera deras senare historia och reception.

Vad det gäller faktiska instanser under antiken finns det bara som begrepp i Historia Augusta, och det är även den enda text vi känner till där Vergiliusverser nyttjas såsom framtidsutsägelser. Vergilius citeras ofta i Historia Augusta, och denne poet brukas även ett flertal gånger i något slags förebådande syfte. Det är egentligen blott vid två tillfällen som fenomenet pekas ut såsom sortes vergilianae (eller sortes vergilii), det mer kända begreppet hittar man i Hadrianus’ vita, då spådomen i form av Aeneiden-verser excidit, alltså ”skakad fram”, möjligtvis ur en urna eller dylikt (Hadr.2.8), och inte plockad ur en bok.

Den andra instansen, med vergili sortibus, är något mer komplicerad, då ingen som helst metod finns beskriven eller ens antydd, det är närapå snarare en kommentar på den blivande kejsarens uppfostran, då Alexander Severus vänder sin håg från filosofi och musik till mer statsmannamässiga sysslor (Alex.14.5) med de kända verserna excudent alii spirantis mollius aera…

Förutom dessa två tillfällen finns det ett flertal andra där Vergiliusverser utgör profetior i Historia Augusta, och som av hävd brukar nämnas när man diskuterar sortes vergilianae, även om de inte explicit benämns på detta vis. Dessa avsnitt kommer naturligtvis också diskuteras i min avhandling, men jag ids inte räkna upp dem här. (jag lämnar även därhän just nu om källkritik, tempel, sibyllor och andra faktorer som ska redas ut.)

Min avhandling skall omfatta en filologisk kommentar av de ovan nämnda styckena, då det egentligen inte finns en fullständig och utförlig kommentar till Historia Augusta, och dessa passager har sålunda inte betraktats tillsammans på utförligt vis. Förutom denna filologiska kommentar kommer det även förstås att finnas en diskussion rörande Vergilius (och i synnerhet Aeneidens) roll och ställning i en omvälvande tid med åtskilliga religionsstrider. De litterära sammanhang som detta blir relevant i kommer även att kartläggas. Verserna från Aeneiden följ även upp och deras ytterliga användning beaktas, såsom vilken resonans just dessa verser må ha haft under senantiken.

Vidare, vare sig man tror att något slags profetiskt användande av Vergilius skett under antiken är ytterligare en aspekt att beakta vad för influenser och impulser som kan ha lett fram till antingen det faktiska användandet eller uppdiktandet av ett sådant användande. För att tydligt kunna visa detta kommer den tidiga kristna traditionen av sortes biblicae och sortes sanctorum att sättas i sitt sammanhang, vilket även leder till en översikt över de judiska traditionerna av bokmagi. Särskild vikt kommer också att fästas vid de belagda grekiska traditionerna av sortes homericae, i fråga om spridning och metod. Religiös kontext kommer studeras utförligt, på vilket vis striderna mellan den tidiga kristna traditionen och de hedniska parterna avspeglas i detta siande.

Den andra delen av min avhandling kommer att bestå av den senare traditionen och receptionen av sortes vergilianae. Som nämnt ovan, majoriteten av handböcker antyder att det är en obruten tradition, och det är intressant hur dessa missuppfattningar uppstått. Mina preliminära studier visar t.ex. att det inte finns något belägg alls för att det ska ha praktiserats eller ens förekommit under medeltiden, trots den reverens som han då åtnjöt såsom magiker och profet.
På grund av tidsbegränsning och allmänna krav på genomförbarhet finns det inte möjlighet att plöja samtliga renässansverk och påföljande litterära verk för att hitta instanser av sortes vergilianae, men en överblick kommer göras, och i synnerhet av verk som behandlar Historia Augusta.
Berömda beskrivningarna och anspelningarna kommer att tas up och kontextualiseras, såsom den långa utvikningen av Rabelais i tredje boken om Gargantua and Pantagruel, eller den påstått sanna incidenten då Karl den I av England sägs ah förutspått sin egen död med Vergilius hjälp. Likaså kommer än senare beskrivningar som hos Walpole och de Quincey analyseras för sitt receptionshistoria, likaså de kommentarer och verk som behandlar dessa passager från Historia Augusta. Då tidigare kommentarer av Historia Augusta och analyser av fenomenet kommer granskas för att få reda på tidigare uppfattningar, får arbetet även en filologihistorisk aspekt, vilket är vetenskapshistoriskt intressant. (Bland de första kommentatorerna finner man stora namn såsom Salmasius och Casaubon.)
En kortare översikt av nyttjandet av sortes vergilianae i moden litteratur kommer att avsluta del två av avhandlingen, med nedslag i så vitt skilda författare som R.L. Stevenson, Mary McCarthy och John Ashbery. Målet är alltså inte att vara den fullständiga studien av receptionen av sortes vergilianae i modern tid, utan snarare en skiss av traditionen och dess förvirrade rötter, samt nyttjande ända in i våra dagar.

Ja, så är det, och hur arbetet fortskrider kan ni följa här, om så önskas.

habere

Flaggorna har vajat på halv stång här i flera dagar nu, och överallt på campus är donationsuppmaningar. Jag hälsar fortfarande på alltför mycket människor, och de ny intrycken är många, men ska väl så sakteliga börja hitta rutiner för arbete och produktivitet
Man har fått höra än mer om den akademiska krisen i USA, om hur högre utbildning ska se ut i framtiden, vad den ska ha för betydlese och relevan, och fråstås mer plraktiska frågor som jobb åt studenter och anställningar inom akademien. Man kan notera att i åtskilliga omdaningar får just de klassiska språken stryka med, såsom NYT rapporterar:

"Michigan State University is doing away with American studies and classics, after years of declining enrollments in those majors.
...
“There’s no immediate impact, that’s the problem,” says John J. Neuhauser, the president of St. Michael’s College, a liberal arts school in Vermont. “The humanities tend to educate people much farther out. They’re looking for an impact that lasts over decades, not just when you’re 22.”


Skulle vilja ägna mer tid åt att skriva om och diskutera detta, i synnerhet med avseende på paralleller med hemlandet, men you know, avhandlingen...

- Lustigt nog har min värd här dragit till Sverige, och ni kan höra honom föreläsa torsdagen den 21 januari, kl 14, i 16-0043; "To have or to be? The expression of possession in the Italic languages."
Rekommenderas verkligen inte bara för att han en charmfull föreläsare, utan för att han en gigant i sitt fält, och ni vill väl kunna säga att ni var där:

Philip Baldi är professor i lingvistik och klassiska språk vid Penn State University, Pennsylvania, USA. Baldis omfattande vetenskapliga produktion handlar om historisk lingvistik, jämförande indoeuropeisk språkforskning och latinsk lingvistik. På dessa områden har han författat flera uppskattade läroböcker och handböcker, bl.a. An Introduction to the Indo-European Languages, Linguistic Change and Reconstruction Methodology och The Foundations of Latin . I det sistnämnda verket ägnade han sig framför allt åt latinets utveckling från den äldre indoeuropeiskan så som denna kan studeras med hjälp av det äldre latinets fonologi och morfologi. I det ambitiösa samarbetsprojektet New Perspectives on Historical Latin Syntax, som han leder tillsammans med Pierluigi Cuzzolin, Bergamo, har han även tagit itu med syntaxen och dess utveckling från de äldsta dokumenten till antikens slut omkr. 600 ; den första av fyra volymer publicerades på Mouton de Gruyter i juni 2009.

- Ytterligare ett stort namn härjar i Uppsala denna vecka, och ni bör inte heller missa att höra Harm Pinkster tala över ämnet "Problems in the description of relative clauses in Latin", vilket är roligare än det låter. På onsdag, 20 januari kl. 17.30, i 16-0043.

Leges sine moribus vanae

Jag har flyttat, bytt kontinent, korsat atlant, växlat medborgarskap och språk, patriam reliquit etc., etc., och ska nu i cirka 4-5 månader framöver husera I delstaten Pennsylvania, närmare bestämt såsom visiting scholar vid Penn State. Låt er inte luras att tro att jag sitter i en storstad såsom Philadelphia och jäser, nej, Penn State är ett äkta land-grant universitet, och när det då skulle byggas i mitten av 1800-talet, tog man helt sonika en linjal och drog ett streck från vardera hörn och där linjerna korsade, byggde man delstatens stolthet. Det är sålunda, såsom en professor här förklarade för mig, "in the middle of f-cking nowhere".

Jag kan inte säga annat än att det passar mig ypperligt, jag måste, måste nu komma igång med skrivandet, och lantlig isolering hjälper säkerligen, och än mer behjälpligt är det fantastiska bibliotek som det håller sig med. Det ska få sitt eget inlägg, men låt mig bara kort säga att de har det mesta jag behöver (och detta är inte ett universitet som har någon som helst fokus på latin, man kan t.ex inte doktorera i det här), det jag inte hittar här lovar de att fixa inom max 3 arbetsdagar (inte testat detta ännu, visserligen), och jag har gjort åtskilliga underbara fynd redan i de öppna samlingarna. Sicken kontrast, UU!

Jag har blivit rörande väl mottagen, givits privilegier av alla de slag, beretts skrivbord och nycklar, och då jag vet att en del finner den amerikanska vänligheten tillgjord, så finner jag den fantastisk. Det erbjöds mig att följa två kurser, den ena i lingvistik och den andra just i latin. Jag har hunnit gå på de första föreläsningarna och har inte bara fått en hel del pedagogiska uppslag, utan förstås även lärt mig en del. Latinkursen är en hel termins läsning av Horatius med en beundransvärd filolog med receptionshistoria som intresse, som ansvarig. Det är lustigt, då denne Horatius nog är en av de kanoniska diktare som jag kan absolut sämst. När läsning av denna förelåg på högre nivå och i doktorandkurserna lyckades jag förhandla bort stora sjok av denne i utbyte mot mer Vergilius, Catullus, och Lucretius.

Nåväl, i torsdags ägnades hela lektionen, med pedagogisk briljans av professorn, då nivåskillnaden i kunskap var sto bland studenterna, åt den där gamla slagdängan 1.11 från hans Oden, ni vet med det förbaskade carpe diem-dikten:

Tu ne quaesieris (scire nefas) quem mihi, quem tibi
finem di dederint, Leuconoe, nec Babylonios
temptaris numeros. Vt melius quicquid erit pati!
Seu pluris hiemes seu tribuit Iuppiter ultimam,
quae nunc oppositis debilitat pumicibus mare
Tyrrhenum, sapias, uina liques et spatio breui
spem longam reseces. Dum loquimur, fugerit inuida
aetas: carpe diem, quam minimum credula postero.

Låtom oss strunta i omdiskuterad interpunktion och filosofiska strömningar häri,som diskuterades, ty den stora behållningen var att introduceras till Kiplings trevliga tolkning (en vidunderlig poet, och strunta i överciterade "If"), som visserligen missar vin-metaforen, men är desto ärtigare:

To Lucy

Lucy, do not look ahead: we shall be a long time dead.
Take whatever you can see: And incidentally, take me.

noctivagus

Jag skänktes, mycket generöst, boken ovan, Antiken by Night, av dess författare, och då det varit en av jullovets roligare läsupplevelser, inte bara för att man kunnat svara på frågan "vad läser du om" till de där som irriteras av att man alltid sitter med näsan i en bok, med frasen "inomäktenskapligt analsex", ska jag säga något kort om den.

Även om den säger sig handla om "sex, droger och dildos" är det inte det som fastnar och grunnas över sedan man forsat geom den nätta lilla volymen, utan det är det försök till diskussion om de klassiska språkens roll, ställning och legitimitet i dagens Sverige som man inte kan släppa sedan. Missförstå mig rätt, de tre essären är vansinnigt underhållande och har en del väldigt snygg filologi, sålunda läsvärda i sig själva, men jag hoppas verkligen att de ansatser som man hittar här i att problematisera ämnet och dess framtid får efterspel och inte bara, såsom är brukligt, tigs till döds. Författaren erkänner villigt att det varit syftet: "Men ytterst har syftet varit att säga något om oss själva, inte minst om dem som bevärdigats med antikskapande bygglov. Om mitt eget inte hade gått ut hade jag nog aldrig skrivit denna bok.", vilket väl får sägas vara en intressant bekännelse.

Egentligen skulle jag bara vilja citera vissa bitar samt hela efterordet, vilket väl kan innebära vissa copyright-problem, och ni bör istället köpa boken, dock låt mig plocka ett litet urval från texten.

Tidigt i texten framställs läget idag, och jag tror få kan ha något emot denna beskrivning:

"Både antiken och antikforskningen lever under ett konstant hot, som är betydligt mer allvarligt än bristen på forskningspengar: hotet att falla offer för sin egen status. Särskilt påtagligt är detta hot just i Sverige, där ideologikritiken av antikvetenskapen alltjämt är underutvecklad. Resultatet har förstås blivit att ”antiken”, som kunde ha tjänat som brännpunkt för kritiskt självutforskande reflektion, förvisas och degraderas, till frågesportlande och till kulturell kosmetika."

Och vidare, i efterordet:

"Att intresset [för antiken] inte bara består, utan dessutom skjuter i höjden med mer eller mindre ojämna mellanrum är helt naturligt. Vi har i vår västerländska kultur gjort massiva investeringar i antiken- alltsedan antiken. Härur hämtar vi vårt identitetsskapande barnbidrag och vår kulturella pensionsfond. Och mot detta har jag aldrig haft något att invända. Antiken är- liksom antikvetenskapen – stenrik på tillfällen och möjligheter att på betryggande avstånd utforska oss själva.
Men det är en rikedom som inte sällan förslösas, med förvånande lättvindighet både i valet av antika artefakter och i våra sätt att behandla dem. På många håll finns fortfarande en okritisk vurm inför såväl de antika källorna som inför de människor som tror sig ha bemästrat dem. På många sätt är den antikvetenskapliga professionen här i sverige fortfarande inskränkt och provinsiell.
[...]

Den okritiska vurmen, som alltså motsätter sig varje försök att distansera de antika grekerna från oss själva, kommer inte bara av att många filologer verkligen älskar sina studieobjekt, och att de håller dem och de spår de lämnat efter sig för det högsta som människan åstadkommit i kulturellt hänseende. Den har också sin grund i den klassiska filologins traditionella roll som förmedlare och väktare av detta vårt högsta ”kulturarv”. Naturligt nog. Inskränktheten, i sig ett antikt arv, accelererade paradoxalt nog i och med filologins ibland rent desperata försök att skaffa sig ett vetenskapligt alibi inom humanvetenskapernas allt mer tilltagande professionalisering och specialisering."

Det finns så oändligt mycket att dryfta, och det behövs att vi i branschen börjar fundera och ifrågasätta, och på så sätt är denna bok mycket välkommen. Dock, det är synd att boken inte är en mer renodlad stridsskrift, det övriga materialet är givande, och jag förstår hur det anknyter till själva diskussionen, ty det blir nästan lite torftigt i det omtalade efterordet. Man känner dessutom att författaren har betydligt mer att säga, och vare sig detta tigande beror på
en visserligen lovvärd intention att vara kortfattad eller självcensur, vill man gärna som läsare faktiskt ha mer.

Tankarna går till Lönnroths "Litteraturforskningens dilemma" och jag undrar om det kanske skulle varit ett bra format för de frågor som väcks i Antiken by night, då en genomgång strukturerad på sådant vis skulle gagna fortsatt debatt (och en lika ärtig författarbild ökat försäljningssiffrorna), även om den säkerligen skulle väcka mer anstöt.


" Vurmen och inskränktheten är en negativ och förödande kombination, för såväl vetenskapens första som tredje uppgift. Utan respektlös nyfikenhet riskerar såväl forskning som popularisering att bli både förutsägbar och menlös."

quorum diversae partes iunctura in unum coactae

Man slits mellan kylan, förkylningen, och förlamningen inför avresan, och kan sålunda inte tänka sammanhängande, utan bjuder blott på några notiser:

- De som fortfarande har något kvar i fråga om jullov bör palla sig iväg till Medelhavsmuseet och se deras utställning om Medea från Georgien innan den förvinner:

"De grekiska myterna om Jason och Medea, om argonautertåget och det gyllene skinnet, ger anslaget i den nya utställningen på Medelhavsmuseet. Med stöd av Svenska institutet visar museet omkring 150 föremål, huvudsakligen från de två årtusendena före Kristus. De flesta ingår i en internationell vandringsutställning och några hör till Georgiens främsta arkeologiska klenoder"

- Vad det gäller det kommande filmåret så är det väl Clash of the Titans som vi klassiker väntar ivrigast på.
Det kan bli hur kul som helst:

"Born of a god but raised as a man, Perseus (Sam Worthington) is helpless to save his family from Hades (Ralph Fiennes), vengeful god of the underworld. With nothing left to lose, Perseus volunteers to lead a dangerous mission to defeat Hades before he can seize power from Zeus (Liam Neeson) and unleash hell on earth. Leading a daring band of warriors, Perseus sets off on a perilous journey deep into forbidden worlds. Battling unholy demons and fearsome beasts, he will only survive if he can accept his power as a god, defy his fate and create his own destiny"

- För den understimulerade rekommenderas även Vetenskapsradion: Historia, där man hittar reportage om t.ex romerska slagfält.

- Hoppas att många förresten noterat Rönnells antikvariats nystartade bokblogg.

- Kalendern fylls så sakteliga då terminen strax börjar, och ytterligare en anteckning kan då kanske vara provföreläsningarna här i Uppsala för professuren i grekiska, särskilt bysantinsk grekiska som äger rum fredagen den 15 januari 2010 8.30-11-35 i Geijersalen.
De sökande föreläser över ämnet ”Recent advances and new perspectives in
Greek and Byzantine studies”

8.30-9.00 Federica Ciccolella
9.05-9.35 Ingela Nilsson

Kaffepaus

10.00-10.30 Horst Schneider
10.35-11.05 Denis Searby

Någon får gärna berätta hur det gick.