Granarna nu uppe utanför Carolina! Yay!
Vidare, vad det gäller nedskärningarna skrev Lars Furuland en debattartikel i gårdagens UNT:
"Förvisso är problemen som hopat sig kring på Carolina mycket komplicerade. Vad jag kan tillföra diskussionen är några konkreta kommentarer ur mitt perspektiv som forskare vid biblioteket under femtio år.
Naturligtvis har forskarlivet förändrats under min tid. En stor fördel numera är att beställningar kan sändas in per E-post. Men man får erkänna att det förhållandet att nästan alla sitter hemma eller på tjänsterum och tittar in i sina datorburkar är en viktig orsak till att besökssiffrorna på Carolina sjunker. Men det finns fler orsaker. Biblioteksmiljön försämrades verkligen när beslut togs om att aktiva forskare med egna bord i läsesalarna inte längre fick ha den aktuella litteraturen framme på sina läsbord. Böckerna måste låsas in i skåp, vilket naturligtvis minskade Carolinas attraktionskraft, särskilt för doktoranderna. Dessa fick också allt oftare egna rum på institutionerna - en reform som nog kan ifrågasättas. I mina ögon blev det snarast ett steg mot ämnesisolering, medan 60-70-talens Carolina erbjöd goda möjligheter till tvärvetenskapliga kontakter även utanför den egna fakulteten."
...
"Det bör tilläggas att själva systemet för hur fakulteter och sektioner skall betala för Carolinas tjänster tycks vara felkonstruerat. Det inbjuder till käbbel mellan olika grupperingar inom universitetet och förefaller vara onödigt betungande rent administrativt. Pengarna borde tas fram ur gemensamma medel eftersom biblioteket är till för hela universitetet. Men att få fram en sådan ändring av ett övergripande system tar sin rundliga tid.
Vad som nu brådskande krävs är ordentliga konsekvensutredningar av vad stängningen av läsesalarna innebär för biblioteket och även vissa förändringar i själva Carolinamiljön.
Var och en som delar min inledningsvis framförda åsikt att vårt universitets rang i hög grad sammanhänger med universitetsbibliotekets beskaffenhet, bör nu gripa varje tillfälle som erbjuder sig att framföra sina åsikter. Dessutom utgör ju Carolina en ovärderlig del av själva staden Uppsala."
Wednesday, November 29, 2006
Sunday, November 26, 2006
cessatio
Då denna bloggs funktion sakta men säkert övergått från att berätta om den glädje som finns i de klassiska språken till att rapportera om humaniorans slutgiltiga nedmontering och död i vårt lilla land, så ska vi väl fortsätta med den deprimerande rapporteringen.
Det finns intet nytt på Carolinafronten, med den förestående stängningen av läsesalarna. Inget på Ergos hemsida, (UU:s studenttidning) och inget mer i rikspressen.
Idag, söndag finns dock en insändare i UNT av legenden Sigrid Kahle fil dr, där hon uppmanar universitetet att värna om Carolina. Hon ställer visserligen några kritiska och synnerligen relevanta frågor, ("Tar de alla referenser från nätet [jo, tyvärr]? Är studenterna för stressade för att slå i böcker?"), men avslutar med en god beskrivning av Carolina:
"Här finns en atmosfär full av lärdom och spänning, en levande humanistisk forskarmiljö där studenterna kan möta professorer och känna att de är del av en forskargemenskap!"
Man tycker att denna mötesplats för forskare av åtskilliga discipliner och ämnen i synnerhet borde omhuldas i dessa tagar då samarbete, tvärvetenskaplighet och ämnesblandade masters är vad universiteten skriker och dundrar om, men icke så. Tomma ord, tomma ord.
(Och kom inte och föreslå Karin Boye-bibl som något slags alternativ, alla som någonsin görsökt jobba där vet hur omöjligt det är, med sina undangömda läsesalar, bizarra öppettider, röriga layout, allmäna bullrighet och totala avsaknad av bekvämligheter. Man har t.ex ingen möjlighet att hänga av sig, och sålunda släpas ytterkläder runt inne i biblioteket, vilket vid dåligt väder kan vara otrevligt för alla.)
Den galenskap som härjar i Lund har jag inte hittat det senaste om på nätet, och jag har bara muntliga källor, det ska erkännas, men det är tillförlitliga sådana. (jag har för övrigt hittat ytterligare några länkar från början av november, här från Aftonbladet Malmö, här från SR i Malmö, och slutligen en snutt från den lundensiska studenttidningen Lundagård. Samtliga är lokalpress, det nådde som sagt inte nyheterna på riksplanet)
På tal om detta var det en trevlig UnderStreckare igår om Comenius' Orbis Sensualium Pictus:
"Comenius - namnet var latiniserat från Komensky - kom som sagt från Mähren, en del som nu är Tjeckien. I Herborn 1611-13 och i Heidelberg 1613-14 läste han bland annat didaktik, tidens astronomi och Paracelsus medicin och kom sedan att verka som präst, lärare och författare. Comenius var protestant och tillhörde en reformvänlig sekt kallad det böhmiska brödraskapet. I och med att Böhmen rekatoliserades tvingades han att fly, och från 1621 vistades han först i Leszno i Polen och mot slutet av
sitt liv i Amsterdam.
Comenius betraktade visserligen sig själv som i första hand teolog - med en litet speciell profil, som jag återkommer till - men det är framför allt som tänkare kring undervisning och som upphovsman till läroböcker eftervärlden har ägnat honom intresse.
Också Sverige nåddes av Comenius. Redan år 1642 hade han inviterats av riksrådets gigant Axel Oxenstierna och industrimannen Louis De Geer för att utarbeta en ny läroplan för det svenska skolväsendet, men det var först fyrtio år senare, 1682, som hans pedagogiska metoder på allvar kunde tas i bruk. Då utkom nämligen, genom biskopen i Åbo, den högt begåvade och bibliofile västmanlänningen Johannes Gezelius den äldres (1615-1690) försorg, den första svenska upplagan av Orbis Sensualium Pictus - Sinnevärlden i bilder. Denna klassrummets klassiker, vars första utgåva på latinska och tyska utgavs 1658, är troligen den mest spridda och tryckta läroboken i Europa efter medeltiden, och användes även i svenska skolor i mer än 100 år."
...
"Trots eller just tack vare blandningen av självförtroende och underligheter är Orbis högst roande läsning. Dels utvinner Comenius, låt vara oavsiktligt, i många avsnitt en sorts poesi i sak ("Sammanhängande saker mäter vi med alnmått, våta varor med kanna och torra saker med skäppa."), dels händer det att förmedlingsivern får en mer sällsam än saklig konkretion ("I förstorningsglaset ser en loppa ut som en liten gris."), och dels finns det något i största allmänhet friskt och upplivande att möta denna av omedelbarhet präglade, nära nog utopiska tillförsikt; den manar till ett slags basal upptäckaranda, eller att åtminstone i erinran söka kontakt med en ursprungligare förundran."
När man läser denna essä och ser hur denna lilla latinska bok har haft så brett inflytande, den har påverkat såväl filosofi som pedagogik, kan man inte låta bli att tänka på hur forskning om till exempel en dylik text och dess inflytande, snart inte längre kan bedrivas i Lund, då latinet försvunnit.
Det finns intet nytt på Carolinafronten, med den förestående stängningen av läsesalarna. Inget på Ergos hemsida, (UU:s studenttidning) och inget mer i rikspressen.
Idag, söndag finns dock en insändare i UNT av legenden Sigrid Kahle fil dr, där hon uppmanar universitetet att värna om Carolina. Hon ställer visserligen några kritiska och synnerligen relevanta frågor, ("Tar de alla referenser från nätet [jo, tyvärr]? Är studenterna för stressade för att slå i böcker?"), men avslutar med en god beskrivning av Carolina:
"Här finns en atmosfär full av lärdom och spänning, en levande humanistisk forskarmiljö där studenterna kan möta professorer och känna att de är del av en forskargemenskap!"
Man tycker att denna mötesplats för forskare av åtskilliga discipliner och ämnen i synnerhet borde omhuldas i dessa tagar då samarbete, tvärvetenskaplighet och ämnesblandade masters är vad universiteten skriker och dundrar om, men icke så. Tomma ord, tomma ord.
(Och kom inte och föreslå Karin Boye-bibl som något slags alternativ, alla som någonsin görsökt jobba där vet hur omöjligt det är, med sina undangömda läsesalar, bizarra öppettider, röriga layout, allmäna bullrighet och totala avsaknad av bekvämligheter. Man har t.ex ingen möjlighet att hänga av sig, och sålunda släpas ytterkläder runt inne i biblioteket, vilket vid dåligt väder kan vara otrevligt för alla.)
Den galenskap som härjar i Lund har jag inte hittat det senaste om på nätet, och jag har bara muntliga källor, det ska erkännas, men det är tillförlitliga sådana. (jag har för övrigt hittat ytterligare några länkar från början av november, här från Aftonbladet Malmö, här från SR i Malmö, och slutligen en snutt från den lundensiska studenttidningen Lundagård. Samtliga är lokalpress, det nådde som sagt inte nyheterna på riksplanet)
På tal om detta var det en trevlig UnderStreckare igår om Comenius' Orbis Sensualium Pictus:
"Comenius - namnet var latiniserat från Komensky - kom som sagt från Mähren, en del som nu är Tjeckien. I Herborn 1611-13 och i Heidelberg 1613-14 läste han bland annat didaktik, tidens astronomi och Paracelsus medicin och kom sedan att verka som präst, lärare och författare. Comenius var protestant och tillhörde en reformvänlig sekt kallad det böhmiska brödraskapet. I och med att Böhmen rekatoliserades tvingades han att fly, och från 1621 vistades han först i Leszno i Polen och mot slutet av
sitt liv i Amsterdam.
Comenius betraktade visserligen sig själv som i första hand teolog - med en litet speciell profil, som jag återkommer till - men det är framför allt som tänkare kring undervisning och som upphovsman till läroböcker eftervärlden har ägnat honom intresse.
Också Sverige nåddes av Comenius. Redan år 1642 hade han inviterats av riksrådets gigant Axel Oxenstierna och industrimannen Louis De Geer för att utarbeta en ny läroplan för det svenska skolväsendet, men det var först fyrtio år senare, 1682, som hans pedagogiska metoder på allvar kunde tas i bruk. Då utkom nämligen, genom biskopen i Åbo, den högt begåvade och bibliofile västmanlänningen Johannes Gezelius den äldres (1615-1690) försorg, den första svenska upplagan av Orbis Sensualium Pictus - Sinnevärlden i bilder. Denna klassrummets klassiker, vars första utgåva på latinska och tyska utgavs 1658, är troligen den mest spridda och tryckta läroboken i Europa efter medeltiden, och användes även i svenska skolor i mer än 100 år."
...
"Trots eller just tack vare blandningen av självförtroende och underligheter är Orbis högst roande läsning. Dels utvinner Comenius, låt vara oavsiktligt, i många avsnitt en sorts poesi i sak ("Sammanhängande saker mäter vi med alnmått, våta varor med kanna och torra saker med skäppa."), dels händer det att förmedlingsivern får en mer sällsam än saklig konkretion ("I förstorningsglaset ser en loppa ut som en liten gris."), och dels finns det något i största allmänhet friskt och upplivande att möta denna av omedelbarhet präglade, nära nog utopiska tillförsikt; den manar till ett slags basal upptäckaranda, eller att åtminstone i erinran söka kontakt med en ursprungligare förundran."
När man läser denna essä och ser hur denna lilla latinska bok har haft så brett inflytande, den har påverkat såväl filosofi som pedagogik, kan man inte låta bli att tänka på hur forskning om till exempel en dylik text och dess inflytande, snart inte längre kan bedrivas i Lund, då latinet försvunnit.
Friday, November 24, 2006
Clades
Undergång, förstörelse och medeltid, iuvenes.
Nu verkar det som att latinet försvinner i Lund. Första steget är att lägga ner grundutbildningen, forskarutbildningen finns kvar tills vidare.
Denna oförmåga att tänka långsiktigt, denna oförståelse för ämnets betydelse och denna tidsanda gör mig spyfärdig.
Nu verkar det som att latinet försvinner i Lund. Första steget är att lägga ner grundutbildningen, forskarutbildningen finns kvar tills vidare.
Denna oförmåga att tänka långsiktigt, denna oförståelse för ämnets betydelse och denna tidsanda gör mig spyfärdig.
Wednesday, November 22, 2006
Carolina mortua
Nu har även nyheten om stängningen av salar på Carolina (UUs univ.bibliotek) nått UNT (fortfarande inget på universitetes hemsida). Jag kan visserligen förstå att man kanske vill använda lokalerna mer effektivt, men hur ska böckerna bli tillgängliga? Man dödar ett ämne om man magasinerar deras böcker (vilket kanske är den hemliga planen om man ska vara lite paranoid). På hemsidan kallar de sig stolt för forskningsbibliotek, och då kan man bara inte slå igen salar. Det förpliktigar.
Vad man häpnar mest över är att konsekvenser och följder inte på något sätt utretts:
"Två forskarsalar på Carolina Rediviva ska tömmas på böcker. Salarna används för lite, och kostar för mycket för fakulteterna. Beslutet får kritik.
— Carolina är kronan i juvelen. Nu förstör man den, säger Gunilla Gren-Eklund, pensionerad professor i indologi.
Det är så där bibliotekstyst i sal B på Carolina Rediviva. Längs väggarna samsas lexikon och uppslagsverk på alla tänkbara språk som runskrift, hamitiska, och sanskrit. Just sanskrit är Gunilla Gren-Eklunds fält.
- Här har jag allt jag behöver, trådlöst bredband för datorn och ett fantastiskt referensbibliotek, säger hon, som är pensionerad professor, men forskar ändå.
Tidigare satt hon i den biblioteksnämnd som nu bestämt att de ska lämna salarna B och D på Carolina Rediviva.
- Jag blev alldeles tagen när jag hörde det. Att minska lokalkostymen något är acceptabelt, om konsekvenserna utretts först. Nu lämnar man allt, utan utredning. Det är förhastat, säger hon .
Carl Reinhold Bråkenhielm, professor i teologi och ordförande i den biblioteksnämnden, reserverade sig mot beslutet, just med motivet att konsekvenserna skulle ha utretts närmare."
Vad man häpnar mest över är att konsekvenser och följder inte på något sätt utretts:
"Två forskarsalar på Carolina Rediviva ska tömmas på böcker. Salarna används för lite, och kostar för mycket för fakulteterna. Beslutet får kritik.
— Carolina är kronan i juvelen. Nu förstör man den, säger Gunilla Gren-Eklund, pensionerad professor i indologi.
Det är så där bibliotekstyst i sal B på Carolina Rediviva. Längs väggarna samsas lexikon och uppslagsverk på alla tänkbara språk som runskrift, hamitiska, och sanskrit. Just sanskrit är Gunilla Gren-Eklunds fält.
- Här har jag allt jag behöver, trådlöst bredband för datorn och ett fantastiskt referensbibliotek, säger hon, som är pensionerad professor, men forskar ändå.
Tidigare satt hon i den biblioteksnämnd som nu bestämt att de ska lämna salarna B och D på Carolina Rediviva.
- Jag blev alldeles tagen när jag hörde det. Att minska lokalkostymen något är acceptabelt, om konsekvenserna utretts först. Nu lämnar man allt, utan utredning. Det är förhastat, säger hon .
Carl Reinhold Bråkenhielm, professor i teologi och ordförande i den biblioteksnämnden, reserverade sig mot beslutet, just med motivet att konsekvenserna skulle ha utretts närmare."
Tuesday, November 21, 2006
Vetule, stulte urse!
I helgen har jag för ovanlighetens skull, knappt jobbat alls, och detta är dels pga den uttröttande men magnifika lundaresan (mer om det senare), dels för att jag var på en otroligt rolig middag, ni vet då man skrattar så mycket att man är tvungen att stoppa servetten i munnen för att sluta pipa, och man är närapå blå i ansiktet, och kom inte hem förrän det ljusnade.
En av diskussionerna den kvällen gällde den latinska översättningen av Nalle Pu, en av mina ständiga favoritböcker. Det är ju en sådan bok som man antingen älskar eller hatar, t. ex Dorothy Parker ansåg att den fick henne att spy, men trots att jag ogärna går emot hennes åsiker, så lär jag nog aldrig sluta älska den.
Hur som haver, den latinska översättningen (smakprov här) är en mycket anrik sådan, och har dessutom en ruskigt intressant historia. Det var den ungerske läkare Alexander Lénárd som efter många spännade öden hanmnade i Brazilien ("Brasil looked big and green on the map. So I chose it.") och där, då hans läkarexamen inte gällde, undervisade i latin och i samband med detta översatte Nalle Pu till latin. Läs gärna här om hur han för första gången kom i kontakt med björnen, och nedan följer själva översättningshistorien:
"Sao Paulo has a public library. I read slowly and with infinite pleasure Horatius and Petronius, Apuletus and old Cicero, I had once considered so dull. Everyone of them willingly furnished words and phrases for Mr. Milnes zoo. After seven short years I was tempted to say that the translation was printable.
This view however was shared by but a few. Robert Graves, to whom I had sent a copy, replied in elegant Latin that he was going to use it teaching his two boys. An expert on teaching Latin and eminent member of tire Orbilian Society wrote: "children do not begin the study of Latin till they are 11 or 12, and certainly learn nothing about some of the constructions that you very properly use in your translation until they are 13 or 14 Years of age. For instance the accusative-and-infinitive and the Ablative Absolute are not used in our Latin teaching till the end of the pupils second year, the gerundive and gerundium not till the third year and some of your subjunctive uses not till the third or even the fourth. So at the time, when pupils would be expected to understand your Latin properly they would already have reached the age, when the subject matter would be of no interest to them". Publishers shared the latter view wholeheartedly.
By that time I loved the Bear so much, that I did, what hopeless poets do the world over: I decided to print the book upon my own expense. Translating an Inter-American Congress of Pathology I earned the money; the agents of the book sold me (for 3 cheap Guineas) the right to distribute it free of charge - a right which I thought to possess already - and a Hungarian printer set the type on the machines of an Italian daily in São Paulo. My friends accompanied my undertaking by explaining, what I should have better, done with the money. They widely disagreed in their suggestions, but agreed in one point: that nobody would ever read the book. Today, I deeply regret, I refused to bet upon it. I could not only buy the astronomical telescope, I am longing for, but could build a nice observatory too ...
Printer's ink has magic properties. The small, white-covered São Paulo edition with it's innumerable misprints and errors was well received the world over. Humanists from Australia asked for a copy, booksellers from Oxford for 50. At Christmas 1959 the great Sweden publishing house Svenska Bokförlaget published 2000 copies. Touching letters from Scandinavian latinists and 2000 more copies followed.
Now Methuen - who 2 years before had refused to run the risk - reconsidered his decision: Winnie got a sword and a helmet, and Piglet - vexillifer Porcellus - set out with him to conquer the world - or, at least the Republic of Humanists."
Här i min hand har jag faktiskt ett av de 2000 exemplar som Svenska Bokförlaget (en avdelning av Bonniers tror jag) tryckte såsom julgåvor år 1959. Jag har ärvt detta slitna exemplar i tjockt härligt papper och ordentliga röda rubriker av min farfar som väl måtte ha varit publicerad på just det förlaget, själva julkortet som medföljde är alltjämt prydligt instoppat. Jag har även ett vardagligt bruks-ex av Winnie ille Pu som jag fick i studentpresent(?). Det kan även ni skaffa er på adlibris.
Denna bok slog till slut, i synnerhet i den anglosaxiska världen, som man kan se i denna artikel från 1984:
"ALMOST a quarter-century after its original publication, ''Winnie Ille Pu,'' a Latin version of A. A. Milne's ''Winnie the Pooh,'' is back in the nation's bookstores. Now, as then, the book contains not a single page in English, yet that handicap did not prevent its becoming the only Latin book - and perhaps the only book in any foreign language - ever to become a New York Times best seller. Published in December 1960, it remained on the Times list for 20 weeks and sold 125,000 copies in 21 printings.
''Even Caesar never took a country as large as America in two months' time,'' commented The Christian Science Monitor.
Few books have ever enjoyed so friendly a reception. A New York Times writer (Lewis Nichols) called it ''the greatest book a dead language has ever known.'' The Chicago Tribune declared that ''it does more to attract interest in Latin than Cicero, Caesar and Virgil combined.'' Time, in a lead review shortly before Christmas, described it as ''a Latinist's delight, the very book that dozens of Americans, possibly even 50, have been waiting for.'' But it added, ''what better gift for the child who has everything?''
Within days, however, ''Winnie Ille Pu'' became virtually impossible to find. A week after publication, the Scribner Book Store posted a sold-out sign in its Fifth Avenue window, saying, ''Editione omne vendita non restant exempla libri de Winnie Ille Pu (latine).'' The publisher, E. P. Dutton, its stock exhausted, ran an ad illustrated with the book jacket drawing of Pooh attired as a Roman centurion, declaring, ''Mea Apologia Winnie Ille Pu.''
Ett helt otroligt levnadsöde hade denne ungrare, men hans namn verkar mest ha levt kvar för denna latinöversättning.(Tänk att korrespondera med Robert Graves på latin!) Dr Lénárd översatte även den tyska barnboksklassikern "Max und Moritz" till latin, och kanske en smula mer förvånande Francoise Sagans "Bonjour Tristesse", med den latinska titeln Tristitia Salve (vilken jag också har tack vare farfar, det måste ha varit ytterligare en julklapp från förlaget.)
Winnie ille fick även sin uppföljare översatt vid senare datum av annan individ, och nu på senare år har ju Harry Potter fått en latinsk översättning, och såväl Dr Seuss som Lewis Carroll har tolkats på latin. Dött språk? Jag säger som Thure Stenström; Pyttsan!
Vore detta förresten inte en väldigt trevlig kvällskurs att ge för hugade hobbylatinister, att tillsammans läsa Winnie ille Pu?
En av diskussionerna den kvällen gällde den latinska översättningen av Nalle Pu, en av mina ständiga favoritböcker. Det är ju en sådan bok som man antingen älskar eller hatar, t. ex Dorothy Parker ansåg att den fick henne att spy, men trots att jag ogärna går emot hennes åsiker, så lär jag nog aldrig sluta älska den.
Hur som haver, den latinska översättningen (smakprov här) är en mycket anrik sådan, och har dessutom en ruskigt intressant historia. Det var den ungerske läkare Alexander Lénárd som efter många spännade öden hanmnade i Brazilien ("Brasil looked big and green on the map. So I chose it.") och där, då hans läkarexamen inte gällde, undervisade i latin och i samband med detta översatte Nalle Pu till latin. Läs gärna här om hur han för första gången kom i kontakt med björnen, och nedan följer själva översättningshistorien:
"Sao Paulo has a public library. I read slowly and with infinite pleasure Horatius and Petronius, Apuletus and old Cicero, I had once considered so dull. Everyone of them willingly furnished words and phrases for Mr. Milnes zoo. After seven short years I was tempted to say that the translation was printable.
This view however was shared by but a few. Robert Graves, to whom I had sent a copy, replied in elegant Latin that he was going to use it teaching his two boys. An expert on teaching Latin and eminent member of tire Orbilian Society wrote: "children do not begin the study of Latin till they are 11 or 12, and certainly learn nothing about some of the constructions that you very properly use in your translation until they are 13 or 14 Years of age. For instance the accusative-and-infinitive and the Ablative Absolute are not used in our Latin teaching till the end of the pupils second year, the gerundive and gerundium not till the third year and some of your subjunctive uses not till the third or even the fourth. So at the time, when pupils would be expected to understand your Latin properly they would already have reached the age, when the subject matter would be of no interest to them". Publishers shared the latter view wholeheartedly.
By that time I loved the Bear so much, that I did, what hopeless poets do the world over: I decided to print the book upon my own expense. Translating an Inter-American Congress of Pathology I earned the money; the agents of the book sold me (for 3 cheap Guineas) the right to distribute it free of charge - a right which I thought to possess already - and a Hungarian printer set the type on the machines of an Italian daily in São Paulo. My friends accompanied my undertaking by explaining, what I should have better, done with the money. They widely disagreed in their suggestions, but agreed in one point: that nobody would ever read the book. Today, I deeply regret, I refused to bet upon it. I could not only buy the astronomical telescope, I am longing for, but could build a nice observatory too ...
Printer's ink has magic properties. The small, white-covered São Paulo edition with it's innumerable misprints and errors was well received the world over. Humanists from Australia asked for a copy, booksellers from Oxford for 50. At Christmas 1959 the great Sweden publishing house Svenska Bokförlaget published 2000 copies. Touching letters from Scandinavian latinists and 2000 more copies followed.
Now Methuen - who 2 years before had refused to run the risk - reconsidered his decision: Winnie got a sword and a helmet, and Piglet - vexillifer Porcellus - set out with him to conquer the world - or, at least the Republic of Humanists."
Här i min hand har jag faktiskt ett av de 2000 exemplar som Svenska Bokförlaget (en avdelning av Bonniers tror jag) tryckte såsom julgåvor år 1959. Jag har ärvt detta slitna exemplar i tjockt härligt papper och ordentliga röda rubriker av min farfar som väl måtte ha varit publicerad på just det förlaget, själva julkortet som medföljde är alltjämt prydligt instoppat. Jag har även ett vardagligt bruks-ex av Winnie ille Pu som jag fick i studentpresent(?). Det kan även ni skaffa er på adlibris.
Denna bok slog till slut, i synnerhet i den anglosaxiska världen, som man kan se i denna artikel från 1984:
"ALMOST a quarter-century after its original publication, ''Winnie Ille Pu,'' a Latin version of A. A. Milne's ''Winnie the Pooh,'' is back in the nation's bookstores. Now, as then, the book contains not a single page in English, yet that handicap did not prevent its becoming the only Latin book - and perhaps the only book in any foreign language - ever to become a New York Times best seller. Published in December 1960, it remained on the Times list for 20 weeks and sold 125,000 copies in 21 printings.
''Even Caesar never took a country as large as America in two months' time,'' commented The Christian Science Monitor.
Few books have ever enjoyed so friendly a reception. A New York Times writer (Lewis Nichols) called it ''the greatest book a dead language has ever known.'' The Chicago Tribune declared that ''it does more to attract interest in Latin than Cicero, Caesar and Virgil combined.'' Time, in a lead review shortly before Christmas, described it as ''a Latinist's delight, the very book that dozens of Americans, possibly even 50, have been waiting for.'' But it added, ''what better gift for the child who has everything?''
Within days, however, ''Winnie Ille Pu'' became virtually impossible to find. A week after publication, the Scribner Book Store posted a sold-out sign in its Fifth Avenue window, saying, ''Editione omne vendita non restant exempla libri de Winnie Ille Pu (latine).'' The publisher, E. P. Dutton, its stock exhausted, ran an ad illustrated with the book jacket drawing of Pooh attired as a Roman centurion, declaring, ''Mea Apologia Winnie Ille Pu.''
Ett helt otroligt levnadsöde hade denne ungrare, men hans namn verkar mest ha levt kvar för denna latinöversättning.(Tänk att korrespondera med Robert Graves på latin!) Dr Lénárd översatte även den tyska barnboksklassikern "Max und Moritz" till latin, och kanske en smula mer förvånande Francoise Sagans "Bonjour Tristesse", med den latinska titeln Tristitia Salve (vilken jag också har tack vare farfar, det måste ha varit ytterligare en julklapp från förlaget.)
Winnie ille fick även sin uppföljare översatt vid senare datum av annan individ, och nu på senare år har ju Harry Potter fått en latinsk översättning, och såväl Dr Seuss som Lewis Carroll har tolkats på latin. Dött språk? Jag säger som Thure Stenström; Pyttsan!
Vore detta förresten inte en väldigt trevlig kvällskurs att ge för hugade hobbylatinister, att tillsammans läsa Winnie ille Pu?
Monday, November 20, 2006
Strangulare
Ah, iuvenes, jag har så mycket skojigt att berätta, men det får vänta lite då det dagsaktuella som vanligt ligger över oss som ett ångestframkallande, klibbigt moln.
Pro primo, så finns det äntligen något i vår rikspress om de klassiska språkens situation i Lund, det är Bo Lindberg, professor i idé- och lärdomshistoria här i Gbg, som i fredags fått skriva ngt litet i SvD:
"Försvaret för de klassiska språken har lång tradition. Det har ofta förts i kulturpatetiska ordalag som nu känns nedslitna. Men huvudargumenten består. På de klassiska språken har de texter formulerats som blivit de intellektuella och andliga grundvalarna för den västerländska kulturen. Filosofins, dramats, diktens, politikens, retorikens, rättens och den kristna religionens grundtexter skrevs i antiken på grekiska eller latin, och sedan traderades och diskuterades innehållet i dessa texter på latin ända till 1700-talet. Latin var skolans språk ännu längre och spelade en roll som mentalt disciplineringsmedel och bildningsmärke långt in i 1900-talet.
...
Fakultet betyder förmåga, kapacitet. En humanistisk fakultet skall äga förmågan till kritisk reflektion över kulturarvet. De klassiska språken är en del av den förmågan. De gör inte bara grundläggande texter tillgängliga på ursprungsspråken. De hjälper också till att förstå hur antiken ideligen återanvänts och hur verkan av detta återbruk satt sina avtryck i språket och kulturen.
Alla humanister behöver inte de klassiska språken, men en humanistisk fakultet som inte har dem tillgängliga och ser till att de vidmakthålls är allvarligt försvagad. Att lägga de klassiska språken i malpåse är en olycklig symbolisk markering av att man ger upp det långa perspektivet på historien. Och även det internationella: de klassiska språken är
genuint europeiska, vilket är viktigt i EU-tider. Men det är lika viktigt i globaliseringens tidevarv, där den västerländska civilisationens ställning inte längre är självklar och behovet av reflektion över dess tradition och självbild växer."
Vackra och ständiga argument som dock ändå inte verkar nå fram.
Samma dag fanns även i SvD en betraktelse av Tomas Forser, professor i litt.vet i samma stad om framtidens forskare i humaniora, eller snarare frånvaron därav. Det är de sedvanliga skrämmande siffrorna:
"Vid Lunds universitet har man under två år inte haft medel tillräckligt för att utlysa något enda utbildningsbidrag i ämnet. För litteraturvetenskapliga institutionen i Stockholms säger prognosen att under närmast följande tre år kommer ingen ny antagning att kunna ske. Sett över riket som helhet är läget likartat. Inget, ett eller två
bidrag.
När jag går igenom handlingarna från de 14 70-talister som söker, blir jag övertygad om att några av dem är synnerligen lämpade som nya forskare. Ett par stycken ligger i mittfåran och har de forskningsideologiska konjunkturerna på sin sida. Andra har letat sig ut till ämnets ytterområden och vill muta in obeforskade fält.
I båda kategorierna finns där välbetänkta och realistiska projektbeskrivningar. Lika forskningsvärda som forskningsbara. Jag räknar till fem eller kanske sex starka kandidater i konkurrensen.
...
Där pågår en långsam kvävning av humaniora på våra universitet. En gång på 70-talet gav vi ut en bok som det blev mycket bråk och debatt kring. "Humaniora på undantag?" kallade vi den och vi satte ett frågetecken efter titelorden. Nu är det utropstecken som gäller.
I år kan vi för första gången på decennier konstatera att söktrycket på humanioras grundkurser över hela landet kraftigt minskar. Utbildningsplatserna är helt enkelt svåra att fylla. Inte så konstigt när dagens lösenord är "anställningsbarhet" och studielån är dyra. I kombination med kraftigt minskad nyrekrytering av doktorander sätts ett strypkoppel på de humanistisk-filosofiska studierna.
Detta sker i tider med återkommande försäkringar om att vi befinner oss i goda händer i en ljusnande framtid där "jobben" blir fler. Fan tro't."
När litteraturprofessorerna börjar svära i Svenskan har det gått för långt.
Slutligen nås jag av en mycket tråkig sak från den eviga ungdomens stad, om mitt älskade Carolina, (jag har tyvärr inte hittat artikeln på nätet, men den är från idag, publicerad i SvD, och är skriven av Thure Stenström), att Biblioteksnämnden för humaniora och teologi beslutat att forskarsalarna B och D ska slås igen. Dessa fakulteter har nämligen inte råd längre att betala lokalhyrorna. Även C-salen (där man alltid hittar mig på mina Uppsalabesök, strax under den stora klockan) ska på sikt stängas.
(Som vanligt hittar man intet i såväl lokalblaskan som på universitetets hemsida om detta.)
Jag är återigen målös, paff och förtvivlad, inte så mycket för egen del, som för vad som håller på att hända med universiteten i vårt land, och kan inte annat än instämma i orden som Stenström avrundar med:
"Skulle besluten förverkligas står Uppsala universitet inför en av sina värsta skandaler i mannaminne. Man skövlar tanklöst vad tidigare generationer mödosamt byggt upp, man trampar brutalt under fötterna vad som länge varit universitetets stolthet."
(Addendum 21/11: Nu kan man läsa Thure Stenströms Svenskan-artikel på nätet; voilà.)
Orkar vi ens bli upprörda i all denna hopplöshet och förtvivlan? Försök i alla fall, det vore än sorgligare om allt detta gick under utan att någon brydde sig.
O tempora, o mores...
Pro primo, så finns det äntligen något i vår rikspress om de klassiska språkens situation i Lund, det är Bo Lindberg, professor i idé- och lärdomshistoria här i Gbg, som i fredags fått skriva ngt litet i SvD:
"Försvaret för de klassiska språken har lång tradition. Det har ofta förts i kulturpatetiska ordalag som nu känns nedslitna. Men huvudargumenten består. På de klassiska språken har de texter formulerats som blivit de intellektuella och andliga grundvalarna för den västerländska kulturen. Filosofins, dramats, diktens, politikens, retorikens, rättens och den kristna religionens grundtexter skrevs i antiken på grekiska eller latin, och sedan traderades och diskuterades innehållet i dessa texter på latin ända till 1700-talet. Latin var skolans språk ännu längre och spelade en roll som mentalt disciplineringsmedel och bildningsmärke långt in i 1900-talet.
...
Fakultet betyder förmåga, kapacitet. En humanistisk fakultet skall äga förmågan till kritisk reflektion över kulturarvet. De klassiska språken är en del av den förmågan. De gör inte bara grundläggande texter tillgängliga på ursprungsspråken. De hjälper också till att förstå hur antiken ideligen återanvänts och hur verkan av detta återbruk satt sina avtryck i språket och kulturen.
Alla humanister behöver inte de klassiska språken, men en humanistisk fakultet som inte har dem tillgängliga och ser till att de vidmakthålls är allvarligt försvagad. Att lägga de klassiska språken i malpåse är en olycklig symbolisk markering av att man ger upp det långa perspektivet på historien. Och även det internationella: de klassiska språken är
genuint europeiska, vilket är viktigt i EU-tider. Men det är lika viktigt i globaliseringens tidevarv, där den västerländska civilisationens ställning inte längre är självklar och behovet av reflektion över dess tradition och självbild växer."
Vackra och ständiga argument som dock ändå inte verkar nå fram.
Samma dag fanns även i SvD en betraktelse av Tomas Forser, professor i litt.vet i samma stad om framtidens forskare i humaniora, eller snarare frånvaron därav. Det är de sedvanliga skrämmande siffrorna:
"Vid Lunds universitet har man under två år inte haft medel tillräckligt för att utlysa något enda utbildningsbidrag i ämnet. För litteraturvetenskapliga institutionen i Stockholms säger prognosen att under närmast följande tre år kommer ingen ny antagning att kunna ske. Sett över riket som helhet är läget likartat. Inget, ett eller två
bidrag.
När jag går igenom handlingarna från de 14 70-talister som söker, blir jag övertygad om att några av dem är synnerligen lämpade som nya forskare. Ett par stycken ligger i mittfåran och har de forskningsideologiska konjunkturerna på sin sida. Andra har letat sig ut till ämnets ytterområden och vill muta in obeforskade fält.
I båda kategorierna finns där välbetänkta och realistiska projektbeskrivningar. Lika forskningsvärda som forskningsbara. Jag räknar till fem eller kanske sex starka kandidater i konkurrensen.
...
Där pågår en långsam kvävning av humaniora på våra universitet. En gång på 70-talet gav vi ut en bok som det blev mycket bråk och debatt kring. "Humaniora på undantag?" kallade vi den och vi satte ett frågetecken efter titelorden. Nu är det utropstecken som gäller.
I år kan vi för första gången på decennier konstatera att söktrycket på humanioras grundkurser över hela landet kraftigt minskar. Utbildningsplatserna är helt enkelt svåra att fylla. Inte så konstigt när dagens lösenord är "anställningsbarhet" och studielån är dyra. I kombination med kraftigt minskad nyrekrytering av doktorander sätts ett strypkoppel på de humanistisk-filosofiska studierna.
Detta sker i tider med återkommande försäkringar om att vi befinner oss i goda händer i en ljusnande framtid där "jobben" blir fler. Fan tro't."
När litteraturprofessorerna börjar svära i Svenskan har det gått för långt.
Slutligen nås jag av en mycket tråkig sak från den eviga ungdomens stad, om mitt älskade Carolina, (jag har tyvärr inte hittat artikeln på nätet, men den är från idag, publicerad i SvD, och är skriven av Thure Stenström), att Biblioteksnämnden för humaniora och teologi beslutat att forskarsalarna B och D ska slås igen. Dessa fakulteter har nämligen inte råd längre att betala lokalhyrorna. Även C-salen (där man alltid hittar mig på mina Uppsalabesök, strax under den stora klockan) ska på sikt stängas.
(Som vanligt hittar man intet i såväl lokalblaskan som på universitetets hemsida om detta.)
Jag är återigen målös, paff och förtvivlad, inte så mycket för egen del, som för vad som håller på att hända med universiteten i vårt land, och kan inte annat än instämma i orden som Stenström avrundar med:
"Skulle besluten förverkligas står Uppsala universitet inför en av sina värsta skandaler i mannaminne. Man skövlar tanklöst vad tidigare generationer mödosamt byggt upp, man trampar brutalt under fötterna vad som länge varit universitetets stolthet."
(Addendum 21/11: Nu kan man läsa Thure Stenströms Svenskan-artikel på nätet; voilà.)
Orkar vi ens bli upprörda i all denna hopplöshet och förtvivlan? Försök i alla fall, det vore än sorgligare om allt detta gick under utan att någon brydde sig.
O tempora, o mores...
Thursday, November 16, 2006
Ad utrumque
Jag var igår på ytterligare ett sådant där doktorandhollaballoo, alltså någon slags introduktion för nya doktorander, och i och med att detta var första gången de ställde till med en dylik eftermiddag för nyantagna och to pad the numbers i guess, räknades även jag som ny, och fick sålunda bevista denna tillställnung.
Förutom en liten föreläsning om universitetets historia och struktur (makt- och infra-), informerades det även och synnerligen om hur GU verkligen kan hjälpa oss att skydda våra patent och att deras alldeles egna holdingbolag står redo att investera i VÅRA idéer. man kunde verkligen se rädslan i deras ögon för att nästa stora grej skulle utvecklas vid detta universitet och de skulle bli utan kakan.
Detta blev på det hela taget mycket komiskt, då de naturvetare och datagenier generellt sett är alltför upptagna för att sitta igenom en em av detta slag, utan publiken bestod mest av oss humanister och samhällsvetare, the sluts av the academia, som ju går på allt.
Vi serverades en mycket generös buffé i den ståtliga aulan (den är ju hur rolig som helst! "Vikinga"-utsmyckningen, den ruskiga väggmålnigen, stället är utan tvivel värt ett besök!), med levande musik som underhållning och bakgrund och jag hade mycket trevligt i mitt minglande med alla sociologer.
Dock, höjdpunkten var, att då Göteborgs Universitet byter logga och sigill i januari försöker de göra sig av med alla pryttlar, så vi lastades med ett obegränsat antal pennor och block, men framförallt slumpades de stora "guldpengar" av choklad som serverades till kaffet ut, då de ju bär det gamla sigillet. Jag fyllde mina djupa fickor vid hemgång och liknades senare av en kollega vid Pippi Långstrump då jag delade ut dessa "guldpengar" till höger och vänster.
Det gamla sigillet, som anses "grötigt" och omodernt, är från 1954, gå denna ärevördiga institution of higher learning blev ett universitet, och bär texten Universitas Regia Gothenburgiensis, vilket sedan typ 60-talet (?)varit en smula felaktig då det kungliga försvann vid den tiden.
Det nya sigillet (här ska dock påpekas att det första förslaget till ny logga förkastades såsom för modern och näringslivsaktig) ska tydligen påminna mycket om det gamla, dock i en mer renritad och mingre plottrig variant. Det ska bara vara en cirkel, och typsnittet en smula annorlunda, samt att texten nu ska vara Universitas Gothenburgiensis samt ett årtal 1891, vilket väl kan kallas lögnaktigt då det blott var högskolan som grundades då.
Det verkade dock vara lite omdiskuterat att behålla latinet i denna nya häftiga moderan logo, men det behölls, och detta har jag verbatim nedtecknat rrån den ena prorektorns (den längre) läppar; att latinet behölls av "pietetsskäl".
Vidare berättar personaltidningen:
"Diskussioner har förts om att ändra texten till svenska, men till slut har man valt att behålla latinet trots allt.
– Det är jag personligen mycket nöjd med, säger Eva Engstrand. Dels fungerar latin internationellt, dels handlar det om en tradition som tilltalar många, även mig."
Facinerande! Även om någon här är klok nog att påvisa den praktiska, interanationella aspekten så manifesterar sig latinet återigen som ett "magiskt" språk, och man kan väl hoppas att detta borgar för att man inte tänker lägga ner de klassiska språken här de närmaste åren, men med tanke på att ett universitet med Vergilius i sigillet (Lund, for those just joining us) kan tänka sig att slopa dem kanske man inte ska känna sig för säker. Jaja, det är i alla fall grammatiskt korrekt.
Förutom en liten föreläsning om universitetets historia och struktur (makt- och infra-), informerades det även och synnerligen om hur GU verkligen kan hjälpa oss att skydda våra patent och att deras alldeles egna holdingbolag står redo att investera i VÅRA idéer. man kunde verkligen se rädslan i deras ögon för att nästa stora grej skulle utvecklas vid detta universitet och de skulle bli utan kakan.
Detta blev på det hela taget mycket komiskt, då de naturvetare och datagenier generellt sett är alltför upptagna för att sitta igenom en em av detta slag, utan publiken bestod mest av oss humanister och samhällsvetare, the sluts av the academia, som ju går på allt.
Vi serverades en mycket generös buffé i den ståtliga aulan (den är ju hur rolig som helst! "Vikinga"-utsmyckningen, den ruskiga väggmålnigen, stället är utan tvivel värt ett besök!), med levande musik som underhållning och bakgrund och jag hade mycket trevligt i mitt minglande med alla sociologer.
Dock, höjdpunkten var, att då Göteborgs Universitet byter logga och sigill i januari försöker de göra sig av med alla pryttlar, så vi lastades med ett obegränsat antal pennor och block, men framförallt slumpades de stora "guldpengar" av choklad som serverades till kaffet ut, då de ju bär det gamla sigillet. Jag fyllde mina djupa fickor vid hemgång och liknades senare av en kollega vid Pippi Långstrump då jag delade ut dessa "guldpengar" till höger och vänster.
Det gamla sigillet, som anses "grötigt" och omodernt, är från 1954, gå denna ärevördiga institution of higher learning blev ett universitet, och bär texten Universitas Regia Gothenburgiensis, vilket sedan typ 60-talet (?)varit en smula felaktig då det kungliga försvann vid den tiden.
Det nya sigillet (här ska dock påpekas att det första förslaget till ny logga förkastades såsom för modern och näringslivsaktig) ska tydligen påminna mycket om det gamla, dock i en mer renritad och mingre plottrig variant. Det ska bara vara en cirkel, och typsnittet en smula annorlunda, samt att texten nu ska vara Universitas Gothenburgiensis samt ett årtal 1891, vilket väl kan kallas lögnaktigt då det blott var högskolan som grundades då.
Det verkade dock vara lite omdiskuterat att behålla latinet i denna nya häftiga moderan logo, men det behölls, och detta har jag verbatim nedtecknat rrån den ena prorektorns (den längre) läppar; att latinet behölls av "pietetsskäl".
Vidare berättar personaltidningen:
"Diskussioner har förts om att ändra texten till svenska, men till slut har man valt att behålla latinet trots allt.
– Det är jag personligen mycket nöjd med, säger Eva Engstrand. Dels fungerar latin internationellt, dels handlar det om en tradition som tilltalar många, även mig."
Facinerande! Även om någon här är klok nog att påvisa den praktiska, interanationella aspekten så manifesterar sig latinet återigen som ett "magiskt" språk, och man kan väl hoppas att detta borgar för att man inte tänker lägga ner de klassiska språken här de närmaste åren, men med tanke på att ett universitet med Vergilius i sigillet (Lund, for those just joining us) kan tänka sig att slopa dem kanske man inte ska känna sig för säker. Jaja, det är i alla fall grammatiskt korrekt.
Wednesday, November 15, 2006
Sic
Ja, jag har gått tillbaka och strukit ett och annat i det som jag skrivit om situationen i Lund. Jag kommer antagligen inte skriva så mycket mer om det heller då min självcensur hindrar mig.
Fundera istället över de fina ord som latinprofessorn Anders Piltz skrev i den stora humanioradebatten i DN härom hösten:
"Humaniora för ett rationellt och aldrig avslutat samtal om hur humanum, de mänskliga villkoren, ska tolkas. Det är tillåtet att framföra de vildaste hypoteser bara för att se om de håller för en utdragen kollegial prövning. Samtalet kräver dessa gnetiga humanistiska undersökningar, dessa tålamodsprövande fotnoter med exakta belägg för påståendena. Den grå metodexercisen har sin plats i ett mänskligt samhälle, som led i uppfostran till rigoröst tänkande, av respekt för sanningen, civilisationens grundval.
Några dagar före sin död satt Dag Hammarskjöld, själv docent i nationalekonomi, tillsammans med sina två närmaste medarbetare. Den ene av dem hade disputerat på kyskhetsbälten i norra Afrika, den andre på forngrekiska prepositioner. Deras uppgift var att mäkla fred i ett blodigt kaos.
Hade de lyckats bättre med en mer marknadsanpassad utbildning?"
Fundera istället över de fina ord som latinprofessorn Anders Piltz skrev i den stora humanioradebatten i DN härom hösten:
"Humaniora för ett rationellt och aldrig avslutat samtal om hur humanum, de mänskliga villkoren, ska tolkas. Det är tillåtet att framföra de vildaste hypoteser bara för att se om de håller för en utdragen kollegial prövning. Samtalet kräver dessa gnetiga humanistiska undersökningar, dessa tålamodsprövande fotnoter med exakta belägg för påståendena. Den grå metodexercisen har sin plats i ett mänskligt samhälle, som led i uppfostran till rigoröst tänkande, av respekt för sanningen, civilisationens grundval.
Några dagar före sin död satt Dag Hammarskjöld, själv docent i nationalekonomi, tillsammans med sina två närmaste medarbetare. Den ene av dem hade disputerat på kyskhetsbälten i norra Afrika, den andre på forngrekiska prepositioner. Deras uppgift var att mäkla fred i ett blodigt kaos.
Hade de lyckats bättre med en mer marknadsanpassad utbildning?"
Lingua Tertii Imperii
Böcker!
DN recenserar Jeanette Wintersons Tyngd:
"I det internationella projekt där trettio bokförlag över hela världen ger ut kända författares gestalning av en känd myt har turen kommit till David Grossman och Jeanette Winterson. De har båda valt just hjältemyter; i "Lejonhonung" synar Grossman Gamla testamentets berättelse om Simson i sömmarna, medan Winterson i "Tyngd" på ett mycket personligt sätt återberättar historien om Atlas och Herakles."
...
"På ett plan är Wintersons figurer just två arketypiska mansbilder: Atlas den tålmodigt bidande grubblaren, utåt orubblig men inåtvänt lyssnande; Herakles den obekymrade actionfiguren med kuken i ena handen och svärdet i den andra.
Men hon laddar dem också med helt andra och vidare innebörder, så som alltid är möjligt med levande myter: från geologins till kärlekens och konstens områden. Titelns "tyngd" handlar förstås om den oerhörda börda Atlas dignar under, och i poetiskt vetenskapliga termer frammanar Winterson den mörka massa som likt Atlas stabiliserar hela universum.
I ett mer mänskligt perspektiv är det snarast myten i sig, berättelsen, som upprätthåller Kosmos, den ordnade och begripliga världen. Hennes Atlas är därför också en bild av den uppmärksamma och berättande Författaren, vars motpol är den utlevande Herakles. Hon sätter dem i spel mot varann som två muntra och eftersinnande porträtt med, förstår man, valda drag av henne själv.
Mytprojektet har redan avsatt flera lyckade resultat. Det finns skäl att tro att särskilt Jeanette Wintersons egensinniga bok kommer att få ett liv även utanför den serie där den publicerats. Så pekar hon också på en väg ut ur det mytiska hjältemodets förbannelse. Ingen av kraftkarlarna i de två böckerna handlar ju utifrån en egen fri vilja, utan av gudarnas pålagda tvång. Det är ett hjältemod som mest liknar slaveri."
Och SvD Victor Klemperers LTI. Tredje rikets språk:
"Ett auktoritärt imperium vill varken ställa frågor eller förmedla kunskap, nedtecknad jargong är bokstäver som konfetti: den djupare meningen finns dold mellan eller under de i dubbel bemärkelse yrande raderna. När ett gruppspråk blir till folkspråk är det ute med demokrati och mångfald.
En sådan slutsats drar den tyske filologen Victor Klemperer (1880-1960) i sin märkliga närstudie LTI. Tredje rikets språk. Titelns initialbokstäver ska utläsas Lingua Tertii Imperii; latin är ett "dött" och därmed politiskt icke-manipulerbart språk.
Författaren noterar och exemplifierar hur naziepokens stålblanka idiom understundom genomsyrar även regimens skeptiker och mumlande kritiker. Det är som om tyskan i rasande takt gjordes urarva. En första, östtysk, upplaga av Klemperers skrift - som först nu föreligger på svenska - utkom redan 1947. Författaren ville omedelbart, medan järnet ännu glödde, reda ut begreppen och göra sam- och framtiden uppmärksam på hur tänkandet - så som det yttrar sig inte minst i talspråket - blivit infekterat av en målmedveten och rigoröst välorganiserad ondska."
DN recenserar Jeanette Wintersons Tyngd:
"I det internationella projekt där trettio bokförlag över hela världen ger ut kända författares gestalning av en känd myt har turen kommit till David Grossman och Jeanette Winterson. De har båda valt just hjältemyter; i "Lejonhonung" synar Grossman Gamla testamentets berättelse om Simson i sömmarna, medan Winterson i "Tyngd" på ett mycket personligt sätt återberättar historien om Atlas och Herakles."
...
"På ett plan är Wintersons figurer just två arketypiska mansbilder: Atlas den tålmodigt bidande grubblaren, utåt orubblig men inåtvänt lyssnande; Herakles den obekymrade actionfiguren med kuken i ena handen och svärdet i den andra.
Men hon laddar dem också med helt andra och vidare innebörder, så som alltid är möjligt med levande myter: från geologins till kärlekens och konstens områden. Titelns "tyngd" handlar förstås om den oerhörda börda Atlas dignar under, och i poetiskt vetenskapliga termer frammanar Winterson den mörka massa som likt Atlas stabiliserar hela universum.
I ett mer mänskligt perspektiv är det snarast myten i sig, berättelsen, som upprätthåller Kosmos, den ordnade och begripliga världen. Hennes Atlas är därför också en bild av den uppmärksamma och berättande Författaren, vars motpol är den utlevande Herakles. Hon sätter dem i spel mot varann som två muntra och eftersinnande porträtt med, förstår man, valda drag av henne själv.
Mytprojektet har redan avsatt flera lyckade resultat. Det finns skäl att tro att särskilt Jeanette Wintersons egensinniga bok kommer att få ett liv även utanför den serie där den publicerats. Så pekar hon också på en väg ut ur det mytiska hjältemodets förbannelse. Ingen av kraftkarlarna i de två böckerna handlar ju utifrån en egen fri vilja, utan av gudarnas pålagda tvång. Det är ett hjältemod som mest liknar slaveri."
Och SvD Victor Klemperers LTI. Tredje rikets språk:
"Ett auktoritärt imperium vill varken ställa frågor eller förmedla kunskap, nedtecknad jargong är bokstäver som konfetti: den djupare meningen finns dold mellan eller under de i dubbel bemärkelse yrande raderna. När ett gruppspråk blir till folkspråk är det ute med demokrati och mångfald.
En sådan slutsats drar den tyske filologen Victor Klemperer (1880-1960) i sin märkliga närstudie LTI. Tredje rikets språk. Titelns initialbokstäver ska utläsas Lingua Tertii Imperii; latin är ett "dött" och därmed politiskt icke-manipulerbart språk.
Författaren noterar och exemplifierar hur naziepokens stålblanka idiom understundom genomsyrar även regimens skeptiker och mumlande kritiker. Det är som om tyskan i rasande takt gjordes urarva. En första, östtysk, upplaga av Klemperers skrift - som först nu föreligger på svenska - utkom redan 1947. Författaren ville omedelbart, medan järnet ännu glödde, reda ut begreppen och göra sam- och framtiden uppmärksam på hur tänkandet - så som det yttrar sig inte minst i talspråket - blivit infekterat av en målmedveten och rigoröst välorganiserad ondska."
Tuesday, November 14, 2006
congeries
Ibland är livet en läskig gegga av synkroniteter.
Jag skrev ju häromdagen om Alfred Thomas Barton övesättning av Shakespeares sonetter till latin, och fick nu syn på en aldeles nylig artikel i Bryn Mawr Classical Review om just denna tolkning och en ny bok därom:
"Alfred Thomas Barton (1840 - 1912), a Fellow of Pembroke College, Cambridge, devoted many years to producing a quite elegant set of translations of the complete sonnets of Shakespeare into Latin hexameters and elegiac couplets. As a gesture of pietas, the year after his death John Harrower published the complete set at London, and (rather remarkably) ten years later the sales of Barton's poetry were sufficient to justify a reprint edition. In 2004 Barton's sonnets, in the form printed by Harrower, were published on the Web by Claude Pavur S. J. of St. Louis University. Hard on the heels of that electronic edition comes a new print one, by Ludwig Bernays (henceforth B.). B. pays Barton the compliment of a scientific edition, outfitted with a Vorwort of his own, a reproduction of Harrower's Praefatio, rather copious annotation, and a concluding essay on "Shakespeare in klassischem Gewande" by Markus Marti (text in both German and English)."
...
"Barton's translation work was clearly a labor of love, but some, perhaps, will ask whether all this effort was misplaced. To be sure, a certain historical context for Barton's translations was provided by the introduction of verse composition in examinations (requiring the translation of set passages) as part of the 1879 tripos reform at Cambridge, reflecting an increased interest in linguistic detail and stylistic imitation. Translations provide an excellent arena to pursue these pedagogical enthusiasms. So there is inevitably a donnish dimension to what he accomplished. But it would be wrong, I think, to dismiss his translations as mere academic exercises or some kind of esoteric puzzle-solving (an analogy suggested by a remark in Marti's essay). When conducted at Barton's level, such translation work is can assume the quality of an art-form, albeit a highly specialized one, in its own right, and so B. very properly regards this collection as a legitimate object for scholarly treatment."
Något till julstrumpan kanske!
Kan någon förresten förklara för mig varför tyskarna av tradition och hävd är så besatta av Shakespeare? Är det nationsbyggandet de avundas? Falstaff?
Vidare har ytterligare ett av jätteträden fallit i Lundagård. (Har blivit en ivrig läsare av Sydsvenskans nätupplaga av förklarliga skäl.)
Är det någon mer än jag som vill se detta som en symbolisk parallell till latinets situation i samma stad? Kom ihåg, lyktstolpe=upplysning, visdom, lärdom:
"Strax innan 10.00 i förmiddags föll ett träd i Lundagård. Bjässen lade sig utefter det öst-västliga huvudstråket, riktning mot Kyrkogatan i Lund. I fallet krossades en lyktstolpe."
Jag skrev ju häromdagen om Alfred Thomas Barton övesättning av Shakespeares sonetter till latin, och fick nu syn på en aldeles nylig artikel i Bryn Mawr Classical Review om just denna tolkning och en ny bok därom:
"Alfred Thomas Barton (1840 - 1912), a Fellow of Pembroke College, Cambridge, devoted many years to producing a quite elegant set of translations of the complete sonnets of Shakespeare into Latin hexameters and elegiac couplets. As a gesture of pietas, the year after his death John Harrower published the complete set at London, and (rather remarkably) ten years later the sales of Barton's poetry were sufficient to justify a reprint edition. In 2004 Barton's sonnets, in the form printed by Harrower, were published on the Web by Claude Pavur S. J. of St. Louis University. Hard on the heels of that electronic edition comes a new print one, by Ludwig Bernays (henceforth B.). B. pays Barton the compliment of a scientific edition, outfitted with a Vorwort of his own, a reproduction of Harrower's Praefatio, rather copious annotation, and a concluding essay on "Shakespeare in klassischem Gewande" by Markus Marti (text in both German and English)."
...
"Barton's translation work was clearly a labor of love, but some, perhaps, will ask whether all this effort was misplaced. To be sure, a certain historical context for Barton's translations was provided by the introduction of verse composition in examinations (requiring the translation of set passages) as part of the 1879 tripos reform at Cambridge, reflecting an increased interest in linguistic detail and stylistic imitation. Translations provide an excellent arena to pursue these pedagogical enthusiasms. So there is inevitably a donnish dimension to what he accomplished. But it would be wrong, I think, to dismiss his translations as mere academic exercises or some kind of esoteric puzzle-solving (an analogy suggested by a remark in Marti's essay). When conducted at Barton's level, such translation work is can assume the quality of an art-form, albeit a highly specialized one, in its own right, and so B. very properly regards this collection as a legitimate object for scholarly treatment."
Något till julstrumpan kanske!
Kan någon förresten förklara för mig varför tyskarna av tradition och hävd är så besatta av Shakespeare? Är det nationsbyggandet de avundas? Falstaff?
Vidare har ytterligare ett av jätteträden fallit i Lundagård. (Har blivit en ivrig läsare av Sydsvenskans nätupplaga av förklarliga skäl.)
Är det någon mer än jag som vill se detta som en symbolisk parallell till latinets situation i samma stad? Kom ihåg, lyktstolpe=upplysning, visdom, lärdom:
"Strax innan 10.00 i förmiddags föll ett träd i Lundagård. Bjässen lade sig utefter det öst-västliga huvudstråket, riktning mot Kyrkogatan i Lund. I fallet krossades en lyktstolpe."
Monday, November 13, 2006
Litterae scriptae
En viss Mårten skrev i kommentarerna till aeternitas om det skrytbygget i Lund som kanske till viss del bidragit till att utarma humanioran, SOL, Språk och Litteratur-centrum, och den infamösa inskriptionen i brons vid dess port. (jag har aldrig själv varit vid detta nybygge, coh kan inte hitta någon bild på nätet, så om någon lundensisk läsare skulle orka knäppa en bild på inskriptionen som nämns nedan och sända mig skulle jag vara mycket tacksam.)
SOL har nämligen som vanligt är för offentliga byggnader en del konst, och en del av dessa verk verkar vara specialgjorda för detta kunskapens och bildningens centrum.
Mycket passande mottages gäster på detta vis:
"Vid huvudingången möts besökaren till Språk- och litteraturcentrum av Kirsten Ortweds svartpatinerade bronsskulptur Syntax med ett citat från Horatius Ars poetica:
Multa renascentur quae iam cecidere cadentque
quae nunc sunt in honore vocabula, si volet usus,
quem penes arbitrium est et ius et norma loquendi.
(2.38)
(Många föråldrade ord skall återupplivas, och många,
som nu står högt i gunst, skall falla, om bruket så kräver,
vilket har bestämmanderätt och ger normen för språket.)
(citat och översättning hämtad från G. Bendz och N. Guterman
Latinska sentenser och citat, sid 178-179)"
Detta känns väl väldigt passande och tjusigt, och lär om några år, då de äntligen lyckats lägga ner latinet, vara väldigt ironiskt, och kan bli en slags valfärdsort för folk som vill minnas då Lund var ett riktigt universitet. (Eller är det snarare profetiskt, att då bruket (usus ) så övergett latinet ska även universitetet? Konspirationsteoretiker, start your engines!)
I biblioteket finns följande utsmyckning:
"På de tre våningsplanen i Bibliotekshuset består väggen söderut av en brandvägg i betong. I nedsänkningar i betongen har plexiglasskivor med textcitat av bl.a. Augustinus, Wittgenstein, Olaus Petri och Virginia Woolf monterats."
Detta måste vara en av de mest random grupperingar av människor jag någonsin sett. Vad har dessa personer gemensamt förutom att de alla är kolbaserade, skrivkunniga livsformer? Det är som en riktigt knepig rebus, eller "vem-ska-bort"-lek. (jag kommer nu tyvärr fundera på detta hela dagen.)
Och slutligen, såsom en efterlängtad coup de grâce, finnes den ökända och enligt vissa felaktiga inskriptionen, ett tidigt siande om den allmänna respekten för klassiska språk vid detta univerisitet:
"Vid Bibliotekshusets gavel mot Sölvegatan finns ytterligare en bronsskulptur av Kirsten Ortwed, Section, med texten:
"Verba volant. Scripta manet"
Denna korta variant av ”Verba dicta volant. Littera scripta manet”
(De talade orden flyger. Den skrivna bokstaven består.) har väckt en del diskussion."
Hur mycket älskar inte jag det korthuggna, diplomatiska erkännandet av problemet!
Detta har beskrivits såsom "a wonderful example of the mixture of pretentiousness and incompetence often seen at the arts department."
Tanken är att även den andra satsen ska stå i plural, att det är oftast mer en sak som är skriven, men som synes försvarar sig konst-sidan med att hänsyfta till en enda bokstav, littera scripta.
En snabb googling visar att båda finnes, jag tycker plural (manent)är mer korrekt och de bättre källorna verkar hålla med mig, singular (manet) finns mest i privata citatsamlingar och bloggtitlar.
Vi kan väl dock enas om att man ska vara mycket försiktig innan man ristar något i brons, och om det inte vore så sorgligt och ironiskt med tanke på humaniorans ansatthet i Lund, skulle vi kunna skratta oss sjuka.
(Jag skulle verkligen vilja ha en bild dock.)
SOL har nämligen som vanligt är för offentliga byggnader en del konst, och en del av dessa verk verkar vara specialgjorda för detta kunskapens och bildningens centrum.
Mycket passande mottages gäster på detta vis:
"Vid huvudingången möts besökaren till Språk- och litteraturcentrum av Kirsten Ortweds svartpatinerade bronsskulptur Syntax med ett citat från Horatius Ars poetica:
Multa renascentur quae iam cecidere cadentque
quae nunc sunt in honore vocabula, si volet usus,
quem penes arbitrium est et ius et norma loquendi.
(2.38)
(Många föråldrade ord skall återupplivas, och många,
som nu står högt i gunst, skall falla, om bruket så kräver,
vilket har bestämmanderätt och ger normen för språket.)
(citat och översättning hämtad från G. Bendz och N. Guterman
Latinska sentenser och citat, sid 178-179)"
Detta känns väl väldigt passande och tjusigt, och lär om några år, då de äntligen lyckats lägga ner latinet, vara väldigt ironiskt, och kan bli en slags valfärdsort för folk som vill minnas då Lund var ett riktigt universitet. (Eller är det snarare profetiskt, att då bruket (usus ) så övergett latinet ska även universitetet? Konspirationsteoretiker, start your engines!)
I biblioteket finns följande utsmyckning:
"På de tre våningsplanen i Bibliotekshuset består väggen söderut av en brandvägg i betong. I nedsänkningar i betongen har plexiglasskivor med textcitat av bl.a. Augustinus, Wittgenstein, Olaus Petri och Virginia Woolf monterats."
Detta måste vara en av de mest random grupperingar av människor jag någonsin sett. Vad har dessa personer gemensamt förutom att de alla är kolbaserade, skrivkunniga livsformer? Det är som en riktigt knepig rebus, eller "vem-ska-bort"-lek. (jag kommer nu tyvärr fundera på detta hela dagen.)
Och slutligen, såsom en efterlängtad coup de grâce, finnes den ökända och enligt vissa felaktiga inskriptionen, ett tidigt siande om den allmänna respekten för klassiska språk vid detta univerisitet:
"Vid Bibliotekshusets gavel mot Sölvegatan finns ytterligare en bronsskulptur av Kirsten Ortwed, Section, med texten:
"Verba volant. Scripta manet"
Denna korta variant av ”Verba dicta volant. Littera scripta manet”
(De talade orden flyger. Den skrivna bokstaven består.) har väckt en del diskussion."
Hur mycket älskar inte jag det korthuggna, diplomatiska erkännandet av problemet!
Detta har beskrivits såsom "a wonderful example of the mixture of pretentiousness and incompetence often seen at the arts department."
Tanken är att även den andra satsen ska stå i plural, att det är oftast mer en sak som är skriven, men som synes försvarar sig konst-sidan med att hänsyfta till en enda bokstav, littera scripta.
En snabb googling visar att båda finnes, jag tycker plural (manent)är mer korrekt och de bättre källorna verkar hålla med mig, singular (manet) finns mest i privata citatsamlingar och bloggtitlar.
Vi kan väl dock enas om att man ska vara mycket försiktig innan man ristar något i brons, och om det inte vore så sorgligt och ironiskt med tanke på humaniorans ansatthet i Lund, skulle vi kunna skratta oss sjuka.
(Jag skulle verkligen vilja ha en bild dock.)
Sunday, November 12, 2006
poetae mortui
Nästan klockan elva på aftonen igår den 11 november (elfte i elfte, för den mer trögfattade delen av publiken) ringde frater och reciterade hela Sassoons A letter home för att vi i högtidlig andakt skulle minnas de som en gång stupade i skyttegravarna (den ska helst läsas högt av en vagt onykter broder som fått sig en grogg för mycket under sin privata minnestund):
1
HERE I’m sitting in the gloom
Of my quiet attic room.
France goes rolling all around,
Fledged with forest May has crowned.
And I puff my pipe, calm-hearted,
Thinking how the fighting started,
Wondering when we’ll ever end it,
Back to Hell with Kaiser send it,
Gag the noise, pack up and go,
Clockwork soldiers in a row.
I’ve got better things to do
Than to waste my time on you.
2
Robert, when I drowse to-night,
Skirting lawns of sleep to chase
Shifting dreams in mazy light,
Somewhere then I’ll see your face
Turning back to bid me follow
Where I wag my arms and hollo,
Over hedges hasting after
Crooked smile and baffling laughter.
Running tireless, floating, leaping,
Down your web-hung woods and valleys,
Garden glooms and hornbeam alleys,
Where the glowworm stars are peeping,
Till I find you, quiet as stone
On a hill-top all alone,
Staring outward, gravely pondering
Jumbled leagues of hillock-wandering.
3
You and I have walked together
In the starving winter weather.
We’ve been glad because we knew
Time’s too short and friends are few.
We’ve been sad because we missed
One whose yellow head was kissed
By the gods, who thought about him
Till they couldn’t do without him.
Now he’s here again; I’ve seen
Soldier David dressed in green,
Standing in a wood that swings
To the madrigal he sings.
He’s come back, all mirth and glory,
Like the prince in fairy story.
Winter called him far away;
Blossoms bring him home with May.
4
Well, I know you’ll swear it’s true
That you found him decked in blue
Striding up through morning-land
With a cloud on either hand.
Out in Wales, you’ll say, he marches,
Arm in arm with oaks and larches;
Hides all night in hilly nooks,
Laughs at dawn in tumbling brooks.
Yet, it’s certain, here he teaches
Outpost-schemes to groups of beeches.
And I’m sure, as here I stand,
That he shines through every land,
That he sings in every place
Where we’re thinking of his face.
5
Robert, there’s a war in France;
Everywhere men bang and blunder,
Sweat and swear and worship Chance,
Creep and blink through cannon thunder.
Rifles crack and bullets flick,
Sing and hum like hornet-swarms.
Bones are smashed and buried quick.
Yet, through stunning battle storms,
All the while I watch the spark
Lit to guide me; for I know
Dreams will triumph, though the dark
Scowls above me where I go.
You can hear me; you can mingle
Radiant folly with my jingle.
War’s a joke for me and you
While we know such dreams are true!
Sassoon skrev denna 1916, det är ett slags versbrev till his fellow poet Robert Graves. Året därefter hade Sassoon insett att kriget var meningslöst, och gjorde en deklaration som bublicerades i tidningarna och även lästes upp i parlamentet, och denna förtjänar också att återges i sin helhet:
I am making this statement as an act of wilful defiance of military authority, because I believe that the war is being deliberately prolonged by those who have the power to end it.
I am a soldier, convinced that I am acting on behalf of soldiers. I believe that this war, upon which I entered as a war of defence and liberation, has now become a war of aggression and conquest. I believe that the purposes for which I and my fellow-soldiers entered upon this war should have been so clearly stated as to have made it impossible to change them, and that, had this been done, the objects which actuated us would now be attainable by negotiation.
I have seen and endured the sufferings of the troops, and I can no longer be a party to prolong these sufferings for ends which I believe to be evil and unjust.
I am not protesting against the conduct of the war, but against the political errors and insincerities for which the fighting men are being sacrificed.
On behalf of those who are suffering now I make this protest against the deception which is being practiced on them; also I believe that I may help to destroy the callous complacence with which the majority of those at home regard the continuance of agonies which they do not share, and which they have not sufficient imagination to realize."
(Hmmm, visst är det svårt att inte tänka på kriget i Irak?)
Det är knepigt att förklara för oss nutidsmänniskor hur farligt det var att uttrycka känslor av detta slag, man kunde bli skjuten om militärtribunalen dömde så, och Sassoons vänner, däribland Graves, lyckades få honom sänd till ett sinnessjukhus istället för att dras inför rätta. Tur var väl det, dels för hans egen överlevnad, dels för att han där träffade poeten Wilfred Owen, och blev dennes mentor. (Det ska påpekas att frater egentligen ringde för att höra om jag stulit hans The collected poems of Wilfred Owen, vilket jag i sanning INTE hade.)
And yes, they were totally gay.
Nåväl, Sassoon återvände till fronten då han satte ansvaret för sina mannar högre än sin avsky mot kriget (i mina ögon ungefär så modig man kan bli), och han överlevde även. Owen hade inte samma tur utan dödades i strid ungefär en vecka innan vapenstilleståndet.
Och vad har detta med latin att göra frågar ni? Inte mycket, iuvenes, förutom det faktum att alla de tre ovannämnda poeterna hade en god klassisk utbildning och säkerligen fuskade en del i latin (Graves, känd för åtskilliga översättningar från latinet och likaså författandet av 'Jag , Claudius', brukade fördriva tråkiga gudstjänster med att dikta på latin), samt att de leker en del med klassiska versmått och fraser, det mest kända exemplet på detta bör vara Owens Dulce et decorum est:
Bent double, like old beggars under sacks,
Knock-kneed, coughing like hags, we cursed through sludge,
Till on the haunting flares we turned our backs
And towards our distant rest began to trudge.
Men marched asleep. Many had lost their boots
But limped on, blood-shod. All went lame; all blind;
Drunk with fatigue; deaf even to the hoots
Of tired, outstripped Five-Nines that dropped behind.
Gas! Gas! Quick, boys!–An ecstasy of fumbling,
Fitting the clumsy helmets just in time;
But someone still was yelling out and stumbling
And flound'ring like a man in fire or lime...
Dim, through the misty panes and thick green light,
As under a green sea, I saw him drowning.
In all my dreams, before my helpless sight,
He plunges at me, guttering, choking, drowning.
If in some smothering dreams you too could pace
Behind the wagon that we flung him in,
And watch the white eyes writhing in his face,
His hanging face, like a devil's sick of sin;
If you could hear, at every jolt, the blood
Come gargling from the froth-corrupted lungs,
Obscene as cancer, bitter as the cud
Of vile, incurable sores on innocent tongues,–
My friend, you would not tell with such high zest
To children ardent for some desperate glory,
The old Lie: Dulce et decorum est
Pro patria mori.
Det finns hur mycket som helst att citera och berätta om dessa grabbar, men jag har ju tyvärr även ett riktigt jobb, som jag nu bör ägna min uppmärksamhet åt.
1
HERE I’m sitting in the gloom
Of my quiet attic room.
France goes rolling all around,
Fledged with forest May has crowned.
And I puff my pipe, calm-hearted,
Thinking how the fighting started,
Wondering when we’ll ever end it,
Back to Hell with Kaiser send it,
Gag the noise, pack up and go,
Clockwork soldiers in a row.
I’ve got better things to do
Than to waste my time on you.
2
Robert, when I drowse to-night,
Skirting lawns of sleep to chase
Shifting dreams in mazy light,
Somewhere then I’ll see your face
Turning back to bid me follow
Where I wag my arms and hollo,
Over hedges hasting after
Crooked smile and baffling laughter.
Running tireless, floating, leaping,
Down your web-hung woods and valleys,
Garden glooms and hornbeam alleys,
Where the glowworm stars are peeping,
Till I find you, quiet as stone
On a hill-top all alone,
Staring outward, gravely pondering
Jumbled leagues of hillock-wandering.
3
You and I have walked together
In the starving winter weather.
We’ve been glad because we knew
Time’s too short and friends are few.
We’ve been sad because we missed
One whose yellow head was kissed
By the gods, who thought about him
Till they couldn’t do without him.
Now he’s here again; I’ve seen
Soldier David dressed in green,
Standing in a wood that swings
To the madrigal he sings.
He’s come back, all mirth and glory,
Like the prince in fairy story.
Winter called him far away;
Blossoms bring him home with May.
4
Well, I know you’ll swear it’s true
That you found him decked in blue
Striding up through morning-land
With a cloud on either hand.
Out in Wales, you’ll say, he marches,
Arm in arm with oaks and larches;
Hides all night in hilly nooks,
Laughs at dawn in tumbling brooks.
Yet, it’s certain, here he teaches
Outpost-schemes to groups of beeches.
And I’m sure, as here I stand,
That he shines through every land,
That he sings in every place
Where we’re thinking of his face.
5
Robert, there’s a war in France;
Everywhere men bang and blunder,
Sweat and swear and worship Chance,
Creep and blink through cannon thunder.
Rifles crack and bullets flick,
Sing and hum like hornet-swarms.
Bones are smashed and buried quick.
Yet, through stunning battle storms,
All the while I watch the spark
Lit to guide me; for I know
Dreams will triumph, though the dark
Scowls above me where I go.
You can hear me; you can mingle
Radiant folly with my jingle.
War’s a joke for me and you
While we know such dreams are true!
Sassoon skrev denna 1916, det är ett slags versbrev till his fellow poet Robert Graves. Året därefter hade Sassoon insett att kriget var meningslöst, och gjorde en deklaration som bublicerades i tidningarna och även lästes upp i parlamentet, och denna förtjänar också att återges i sin helhet:
I am making this statement as an act of wilful defiance of military authority, because I believe that the war is being deliberately prolonged by those who have the power to end it.
I am a soldier, convinced that I am acting on behalf of soldiers. I believe that this war, upon which I entered as a war of defence and liberation, has now become a war of aggression and conquest. I believe that the purposes for which I and my fellow-soldiers entered upon this war should have been so clearly stated as to have made it impossible to change them, and that, had this been done, the objects which actuated us would now be attainable by negotiation.
I have seen and endured the sufferings of the troops, and I can no longer be a party to prolong these sufferings for ends which I believe to be evil and unjust.
I am not protesting against the conduct of the war, but against the political errors and insincerities for which the fighting men are being sacrificed.
On behalf of those who are suffering now I make this protest against the deception which is being practiced on them; also I believe that I may help to destroy the callous complacence with which the majority of those at home regard the continuance of agonies which they do not share, and which they have not sufficient imagination to realize."
(Hmmm, visst är det svårt att inte tänka på kriget i Irak?)
Det är knepigt att förklara för oss nutidsmänniskor hur farligt det var att uttrycka känslor av detta slag, man kunde bli skjuten om militärtribunalen dömde så, och Sassoons vänner, däribland Graves, lyckades få honom sänd till ett sinnessjukhus istället för att dras inför rätta. Tur var väl det, dels för hans egen överlevnad, dels för att han där träffade poeten Wilfred Owen, och blev dennes mentor. (Det ska påpekas att frater egentligen ringde för att höra om jag stulit hans The collected poems of Wilfred Owen, vilket jag i sanning INTE hade.)
And yes, they were totally gay.
Nåväl, Sassoon återvände till fronten då han satte ansvaret för sina mannar högre än sin avsky mot kriget (i mina ögon ungefär så modig man kan bli), och han överlevde även. Owen hade inte samma tur utan dödades i strid ungefär en vecka innan vapenstilleståndet.
Och vad har detta med latin att göra frågar ni? Inte mycket, iuvenes, förutom det faktum att alla de tre ovannämnda poeterna hade en god klassisk utbildning och säkerligen fuskade en del i latin (Graves, känd för åtskilliga översättningar från latinet och likaså författandet av 'Jag , Claudius', brukade fördriva tråkiga gudstjänster med att dikta på latin), samt att de leker en del med klassiska versmått och fraser, det mest kända exemplet på detta bör vara Owens Dulce et decorum est:
Bent double, like old beggars under sacks,
Knock-kneed, coughing like hags, we cursed through sludge,
Till on the haunting flares we turned our backs
And towards our distant rest began to trudge.
Men marched asleep. Many had lost their boots
But limped on, blood-shod. All went lame; all blind;
Drunk with fatigue; deaf even to the hoots
Of tired, outstripped Five-Nines that dropped behind.
Gas! Gas! Quick, boys!–An ecstasy of fumbling,
Fitting the clumsy helmets just in time;
But someone still was yelling out and stumbling
And flound'ring like a man in fire or lime...
Dim, through the misty panes and thick green light,
As under a green sea, I saw him drowning.
In all my dreams, before my helpless sight,
He plunges at me, guttering, choking, drowning.
If in some smothering dreams you too could pace
Behind the wagon that we flung him in,
And watch the white eyes writhing in his face,
His hanging face, like a devil's sick of sin;
If you could hear, at every jolt, the blood
Come gargling from the froth-corrupted lungs,
Obscene as cancer, bitter as the cud
Of vile, incurable sores on innocent tongues,–
My friend, you would not tell with such high zest
To children ardent for some desperate glory,
The old Lie: Dulce et decorum est
Pro patria mori.
Det finns hur mycket som helst att citera och berätta om dessa grabbar, men jag har ju tyvärr även ett riktigt jobb, som jag nu bör ägna min uppmärksamhet åt.
Saturday, November 11, 2006
Crinis Caesaris
Läsarfråga!
"Jag läste detta, mycket underhållande kåseri.
Det anges i texten att Ceasar skulle ha varit skallig. Då han
aldrig brukar avbildas på det viset undrar jag om det finns
något skäl att tro att han var det under den del av hans liv
det här handlar om."
Vi börjar med ett smakprov ur detta kåseri:
"In 59BC, Julius Caesar declared he was so shocked by the incursions of the dangerous Helvetii tribe into Gaul, and the suffering of the Gaulish peoples, that he had himself appointed 'protector of the Gauls'. By the time he'd finished protecting them, a million Gauls were dead, another million enslaved and Julius Caesar owned most of Gaul. Now I'm not suggesting there is any similarity between George W Bush's protection of the Iraqi people and Caesar's protection of the Gauls.
For a start, Julius Caesar, as we all know, was bald, whereas George W Bush has a fine head of hair.
In any case, George W Bush is not personally making huge amounts of money out of it. The money-making is all left in the capable hands of companies like CACI International, Blackwater Security and Haliburton.
It's true that Vice-President Dick Cheney's stock options in his old company, Haliburton, went up from $241,498 in 2004 to $8m in 2005 - that's an increase of 3,281 per cent.
But then Dick Cheney is bald.
The point I'm trying to make is that there is absolutely no comparison to be made between Julius Caesar's invasion of Gaul in 58-50BC and George Bush's invasion of Iraq.
I mean, Julius Caesar had the nerve to pretend that the Roman state was being threatened by what was going on in Gaul. He claimed he had to carry out a pre-emptive strike against the Helvetii in the interests of homeland security. In reality, his motives were political. He desperately needed a military victory to boost his standing in Rome and give him the necessary popular base to seize power."
Det blev långt, men jag är fortfarande i en lättare extas efter valet i USA, vilket (k) kan intyga då hon häromdagen fick bevittna min 'Donald "let's ruuuumble" Rumsfeldt-har-avgått'-dans. Stackars flicka.
Nåväl, Caesars skallighet var det. Jo, karln hade problem av det slaget och var ganska brydd över detta. om vi går till Suetonius Caesar-biografi hittar vi följande i slutet av XLV:
Circa corporis curam morosior, ut non solum tonderetur diligenter ac raderetur, sed velleretur etiam, ut quidam exprobraverunt, calvitii vero deformitatem iniquissime ferret saepe obtrectatorum iocis obnoxiam expertus. ideoque et deficientem capillum revocare a vertice adsueverat et ex omnibus decretis sibi a senatu populoque honoribus non aliud aut recepit aut usurpavit libentius quam ius laureae coronae perpetuo gestandae.
I mest älskade Robert Graves på intet sätt helt ordagranna översättning blir det:
He was something of a dandy, always keeping his head carefully trimmed and shaved; and has beesn accused of having certain other hairy parts of his body depilated with tweezers. His baldness was a disfigurement which his enemies harped upon, much to his exasperation; but he used to comb the thin stands of his hair forward from his poll, and of all the honours voted him by the Senate and the people, none pleased him so much as the privilege of wearing a laurel wreath on all occasions- he constantly took advantage of it.
Caesar blandade alltså de tre favorittekniker som bekymrat skalliga män nyttjar, han rakade, gjorde the comb-over (eller the comb-forward), samt dolde det med huvudbonad, i hans fall en lagerkrans.
Statyer skildrade säkerligen detta på ett smickrande vis, och visst har han oftast håret kammat framåt och även ofta med lagerkransen på.
"Jag läste detta, mycket underhållande kåseri.
Det anges i texten att Ceasar skulle ha varit skallig. Då han
aldrig brukar avbildas på det viset undrar jag om det finns
något skäl att tro att han var det under den del av hans liv
det här handlar om."
Vi börjar med ett smakprov ur detta kåseri:
"In 59BC, Julius Caesar declared he was so shocked by the incursions of the dangerous Helvetii tribe into Gaul, and the suffering of the Gaulish peoples, that he had himself appointed 'protector of the Gauls'. By the time he'd finished protecting them, a million Gauls were dead, another million enslaved and Julius Caesar owned most of Gaul. Now I'm not suggesting there is any similarity between George W Bush's protection of the Iraqi people and Caesar's protection of the Gauls.
For a start, Julius Caesar, as we all know, was bald, whereas George W Bush has a fine head of hair.
In any case, George W Bush is not personally making huge amounts of money out of it. The money-making is all left in the capable hands of companies like CACI International, Blackwater Security and Haliburton.
It's true that Vice-President Dick Cheney's stock options in his old company, Haliburton, went up from $241,498 in 2004 to $8m in 2005 - that's an increase of 3,281 per cent.
But then Dick Cheney is bald.
The point I'm trying to make is that there is absolutely no comparison to be made between Julius Caesar's invasion of Gaul in 58-50BC and George Bush's invasion of Iraq.
I mean, Julius Caesar had the nerve to pretend that the Roman state was being threatened by what was going on in Gaul. He claimed he had to carry out a pre-emptive strike against the Helvetii in the interests of homeland security. In reality, his motives were political. He desperately needed a military victory to boost his standing in Rome and give him the necessary popular base to seize power."
Det blev långt, men jag är fortfarande i en lättare extas efter valet i USA, vilket (k) kan intyga då hon häromdagen fick bevittna min 'Donald "let's ruuuumble" Rumsfeldt-har-avgått'-dans. Stackars flicka.
Nåväl, Caesars skallighet var det. Jo, karln hade problem av det slaget och var ganska brydd över detta. om vi går till Suetonius Caesar-biografi hittar vi följande i slutet av XLV:
Circa corporis curam morosior, ut non solum tonderetur diligenter ac raderetur, sed velleretur etiam, ut quidam exprobraverunt, calvitii vero deformitatem iniquissime ferret saepe obtrectatorum iocis obnoxiam expertus. ideoque et deficientem capillum revocare a vertice adsueverat et ex omnibus decretis sibi a senatu populoque honoribus non aliud aut recepit aut usurpavit libentius quam ius laureae coronae perpetuo gestandae.
I mest älskade Robert Graves på intet sätt helt ordagranna översättning blir det:
He was something of a dandy, always keeping his head carefully trimmed and shaved; and has beesn accused of having certain other hairy parts of his body depilated with tweezers. His baldness was a disfigurement which his enemies harped upon, much to his exasperation; but he used to comb the thin stands of his hair forward from his poll, and of all the honours voted him by the Senate and the people, none pleased him so much as the privilege of wearing a laurel wreath on all occasions- he constantly took advantage of it.
Caesar blandade alltså de tre favorittekniker som bekymrat skalliga män nyttjar, han rakade, gjorde the comb-over (eller the comb-forward), samt dolde det med huvudbonad, i hans fall en lagerkrans.
Statyer skildrade säkerligen detta på ett smickrande vis, och visst har han oftast håret kammat framåt och även ofta med lagerkransen på.
Friday, November 10, 2006
Aeternitas
På allmän begäran (jaja, en begäran) och av eget intresse bör jag väl säga något om den situationen som är i Lund. Jag vet inte mycket tyvärr, blott vad jag läst i Sydsvenskan, men humanisterna där har tröttnat på att de inte får de pengar som de borde, att dessa pengar fördelas på underliga vis, samt att det faktiskt finns rykten om att lägga ner klassisk språk som sådana.
Professor Anders Piltz har skrivit en lysande krönika från den 2 november till dess försvar från den 2 november som ni bör läsa i dess helhet (och skriva ut och hänga upp på varenda anslagstavla), men låt oss ändå citera några höjdpunkter:
"Så var det dags igen. Myndigheterna meddelar att bland andra ämnena latin och klassisk grekiska lever farligt vid Lunds universitet. Senast var det tal om att avskaffa latin och nygrekiska. Nu tänker man att den framgångsrika forskarutbildningen i klassiska språk kan bibehållas, medan grundutbildningen avskaffas.
Latin och klassisk grekiska är inga lätta ämnen. De kräver motivation, energi och grammatiska gymnasiekunskaper som inte är självklara längre. Skillnaden mellan subjekt och substantiv gick studenten förr hem och slog upp i smyg, om inte den saken var fullt klar. Nu måste vi starta på vad som för inte så länge sedan var gymnasienivå. Detta är ett enkelt konstaterande och inte mycket att göra åt."
...
"Latin och grekiska är två av lundauniversitetets äldsta ämnen. Fram till år 1800 bedrevs all högre undervisning på latin, och fram till sekelskiftet 1900 var latinkunskaper antagningsvillkor för alla studenter. Vid ett lärosäte som gärna kallar sig prestigeuniversitet måste det finnas åtminstone någon eller några personer som behärskar det som alla akademiker behärskade för hundra år sedan.
Men varifrån ska de tas, utan grundutbildning?
Och hur blir tvärvetenskapligheten? Måste konst- och litteraturvetare, arkeologer och teologer, idéhistoriker, jurister och medicinare i fortsättningen ringa till Uppsala, när de ska ha hjälp med sina tolkningsfrågor?"
Så enkelt och tydligt kan det läggas fram, en så viktig fråga.
Humanisterna i Lund verkar dock ha det en smula svårare än andra (vad vet jag, jag är knappast insatt i budgeten vid mitt eget universitet)och inför budgetbeslutet idag (?) har man sänt ut protestlistor:
"Grundutbildningen vid svenska högskolor finansieras av staten. Varje student har en ”prislapp”.
Sedan systemet skapades i början av 1990-talet har humanister, samhällsvetare och jurister haft lägst ersättning.
Deras 35 285 kronor per helårsstudent kan till exempel jämföras med naturvetarnas 83 479 kronor.
– Våra studenter träffar lärare i snitt fem timmar per vecka. På andra områden får de dubbelt eller tre gånger så mycket lärarledd tid, säger Martin Gustavsson, ordförande i humanistkåren.
För att göra saken värre gör Lunds universitet även en intern prioritering, där samhällsvetenskap, juridik och ekonomi indirekt ”sponsras” av humanistiska och teologiska fakulteten (HT).
alla all uppfattar humanisterna det så.
– Av de 35 285 kronor vi enligt regleringsbrevet ska få, når bara 31 400 fakulteten. Resten hålls inne och fördelas till andra ämnen, säger Elisabet Göransson, doktorand i latin och initiativtagare till namnlistorna."
Även dekanerna inom humaniora har protesterat i Sydsvenskan:
"Vi kommer förmodligen att klara de ekonomiska kraven även den här gången, men det kommer att ske till priset av nedskärningar i verksamheten som sänker kvaliteten ytterligare, som försämrar arbetsmiljön för lärare och studenter, skador som kommer att bli mycket svåra att reparera.
Och om sedan studenttillströmningen minskar ytterligare så har vi bara att planera för hur vi på ett så anständigt sätt som möjligt administrerar den totala avvecklingen."
Som synes ser det mörkt ut, även om Lunds rector magnificus verkar lova extra pengar just denna gång, så är detta ändå en trend som i sanning hotar att undergräva en stor del av humanioran i Sverige.
En intressant aspekt på det hela, som väl om något bekräftar fenomenet, är att vi bor i ett land där tidningarna skriver spaltmeter om lanseringen av vissa polyesterkläder på en billighetskedja, men inte ett knyst om detta, som faktiskt hotar att rasera hela det humanistiska fundamentet för alltid i vårt land (cue violins och högstämd recitation av "Det Eviga"...).
Professor Anders Piltz har skrivit en lysande krönika från den 2 november till dess försvar från den 2 november som ni bör läsa i dess helhet (och skriva ut och hänga upp på varenda anslagstavla), men låt oss ändå citera några höjdpunkter:
"Så var det dags igen. Myndigheterna meddelar att bland andra ämnena latin och klassisk grekiska lever farligt vid Lunds universitet. Senast var det tal om att avskaffa latin och nygrekiska. Nu tänker man att den framgångsrika forskarutbildningen i klassiska språk kan bibehållas, medan grundutbildningen avskaffas.
Latin och klassisk grekiska är inga lätta ämnen. De kräver motivation, energi och grammatiska gymnasiekunskaper som inte är självklara längre. Skillnaden mellan subjekt och substantiv gick studenten förr hem och slog upp i smyg, om inte den saken var fullt klar. Nu måste vi starta på vad som för inte så länge sedan var gymnasienivå. Detta är ett enkelt konstaterande och inte mycket att göra åt."
...
"Latin och grekiska är två av lundauniversitetets äldsta ämnen. Fram till år 1800 bedrevs all högre undervisning på latin, och fram till sekelskiftet 1900 var latinkunskaper antagningsvillkor för alla studenter. Vid ett lärosäte som gärna kallar sig prestigeuniversitet måste det finnas åtminstone någon eller några personer som behärskar det som alla akademiker behärskade för hundra år sedan.
Men varifrån ska de tas, utan grundutbildning?
Och hur blir tvärvetenskapligheten? Måste konst- och litteraturvetare, arkeologer och teologer, idéhistoriker, jurister och medicinare i fortsättningen ringa till Uppsala, när de ska ha hjälp med sina tolkningsfrågor?"
Så enkelt och tydligt kan det läggas fram, en så viktig fråga.
Humanisterna i Lund verkar dock ha det en smula svårare än andra (vad vet jag, jag är knappast insatt i budgeten vid mitt eget universitet)och inför budgetbeslutet idag (?) har man sänt ut protestlistor:
"Grundutbildningen vid svenska högskolor finansieras av staten. Varje student har en ”prislapp”.
Sedan systemet skapades i början av 1990-talet har humanister, samhällsvetare och jurister haft lägst ersättning.
Deras 35 285 kronor per helårsstudent kan till exempel jämföras med naturvetarnas 83 479 kronor.
– Våra studenter träffar lärare i snitt fem timmar per vecka. På andra områden får de dubbelt eller tre gånger så mycket lärarledd tid, säger Martin Gustavsson, ordförande i humanistkåren.
För att göra saken värre gör Lunds universitet även en intern prioritering, där samhällsvetenskap, juridik och ekonomi indirekt ”sponsras” av humanistiska och teologiska fakulteten (HT).
alla all uppfattar humanisterna det så.
– Av de 35 285 kronor vi enligt regleringsbrevet ska få, når bara 31 400 fakulteten. Resten hålls inne och fördelas till andra ämnen, säger Elisabet Göransson, doktorand i latin och initiativtagare till namnlistorna."
Även dekanerna inom humaniora har protesterat i Sydsvenskan:
"Vi kommer förmodligen att klara de ekonomiska kraven även den här gången, men det kommer att ske till priset av nedskärningar i verksamheten som sänker kvaliteten ytterligare, som försämrar arbetsmiljön för lärare och studenter, skador som kommer att bli mycket svåra att reparera.
Och om sedan studenttillströmningen minskar ytterligare så har vi bara att planera för hur vi på ett så anständigt sätt som möjligt administrerar den totala avvecklingen."
Som synes ser det mörkt ut, även om Lunds rector magnificus verkar lova extra pengar just denna gång, så är detta ändå en trend som i sanning hotar att undergräva en stor del av humanioran i Sverige.
En intressant aspekt på det hela, som väl om något bekräftar fenomenet, är att vi bor i ett land där tidningarna skriver spaltmeter om lanseringen av vissa polyesterkläder på en billighetskedja, men inte ett knyst om detta, som faktiskt hotar att rasera hela det humanistiska fundamentet för alltid i vårt land (cue violins och högstämd recitation av "Det Eviga"...).
Thursday, November 09, 2006
iuvenilia labra
Är fortfarande trött, och sålunda får ni nöja er med smakprov på en översättning av Shakespeares sonetter till latin (barden själv sägs ju inte ha haft särskilt mycket latin("small latin and less greek") men det må väl vara förlåtet)Nummer 18 i ordningen må väl vara mest känd:
Shall I compare thee to a summer's day?
Thou art more lovely and more temperate:
Rough winds do shake the darling buds of May,
And summer's lease hath all too short a date:
Sometime too hot the eye of heaven shines,
And often is his gold complexion dimm'd;
And every fair from fair sometime declines,
By chance or nature's changing course untrimm'd;
But thy eternal summer shall not fade
Nor lose possession of that fair thou owest;
Nor shall Death brag thou wander'st in his shade,
When in eternal lines to time thou growest:
So long as men can breathe or eyes can see,
So long lives this and this gives life to thee.
I översättning till latin, (gjord av en viss Alfred Thomas Barton och publicerad för första gången 1913, och som lagsts ut på nätet med motiveringen : 'Why the Sonnets of "Master Shake-speare" in Latin? For a better knowledge of both languages and for a better appreciation of the poetry as well. And perhaps because it is becoming clearer day by day that — the world wants Latin.') blir detta:
An similem aestivae pingam te, care, diei?
Haud ita fit constans, haud ita pulchra dies.
Flabra novas agitant, Maio sua gaudia, frondes,
Ac brevis aestivam continet hora moram.
Sol, oculus caeli, nimiis fervoribus ardet
Interdum, aut hebes est aureus ille color;
Pulchraque declinant a pulchro, forte caduca,
Aut quia naturae lex ita flectit iter.
At tibi perpetua est, indeclinabilis, aestas,
Deciderit nulla flos tuus iste die;
Mors nihil ipsa suis de te iactabit in umbris
Carmine in aeterno dum sine fine vires;
Donec homo spirabit enim poteritque videre,
Vivit in hoc vitae carmine causa tuae.
Likaså 116 har sina anhängare:
Let me not to the marriage of true minds
Admit impediments. Love is not love
Which alters when it alteration finds,
Or bends with the remover to remove:
O no! it is an ever-fixed mark
That looks on tempests and is never shaken;
It is the star to every wandering bark,
Whose worth's unknown, although his height be taken.
Love's not Time's fool, though rosy lips and cheeks
Within his bending sickle's compass come:
Love alters not with his brief hours and weeks,
But bears it out even to the edge of doom.
If this be error and upon me proved,
I never writ, nor no man ever loved.
Och denna ständiga bröllopsfavorit översätts:
Noluerim verum cordis cum corde fideli
Coniugia externas impediisse moras;
Non mutatur amor si quid mutabile rerum
Invenit, ad fluxam fluxus et ipse fidem.
O amor est constans, amor est immotus ut iras
Despiciens ponti non tremefacta Pharos;
Est homini, quod stella incertis alta carinis,
Vis superans captum, suspicienda tamen.
Nil patitur per tempus amor, iuvenilia labra
Dum metit ac roseas falx ea curva genas.
Mensium et horarum brevitates negligit ille,
Dum pereant fato cuncta, fidelis amor,
Quae fuerint unquam si falsa, in meque probata,
Non ego sum vates, nullus amavit homo.
Shall I compare thee to a summer's day?
Thou art more lovely and more temperate:
Rough winds do shake the darling buds of May,
And summer's lease hath all too short a date:
Sometime too hot the eye of heaven shines,
And often is his gold complexion dimm'd;
And every fair from fair sometime declines,
By chance or nature's changing course untrimm'd;
But thy eternal summer shall not fade
Nor lose possession of that fair thou owest;
Nor shall Death brag thou wander'st in his shade,
When in eternal lines to time thou growest:
So long as men can breathe or eyes can see,
So long lives this and this gives life to thee.
I översättning till latin, (gjord av en viss Alfred Thomas Barton och publicerad för första gången 1913, och som lagsts ut på nätet med motiveringen : 'Why the Sonnets of "Master Shake-speare" in Latin? For a better knowledge of both languages and for a better appreciation of the poetry as well. And perhaps because it is becoming clearer day by day that — the world wants Latin.') blir detta:
An similem aestivae pingam te, care, diei?
Haud ita fit constans, haud ita pulchra dies.
Flabra novas agitant, Maio sua gaudia, frondes,
Ac brevis aestivam continet hora moram.
Sol, oculus caeli, nimiis fervoribus ardet
Interdum, aut hebes est aureus ille color;
Pulchraque declinant a pulchro, forte caduca,
Aut quia naturae lex ita flectit iter.
At tibi perpetua est, indeclinabilis, aestas,
Deciderit nulla flos tuus iste die;
Mors nihil ipsa suis de te iactabit in umbris
Carmine in aeterno dum sine fine vires;
Donec homo spirabit enim poteritque videre,
Vivit in hoc vitae carmine causa tuae.
Likaså 116 har sina anhängare:
Let me not to the marriage of true minds
Admit impediments. Love is not love
Which alters when it alteration finds,
Or bends with the remover to remove:
O no! it is an ever-fixed mark
That looks on tempests and is never shaken;
It is the star to every wandering bark,
Whose worth's unknown, although his height be taken.
Love's not Time's fool, though rosy lips and cheeks
Within his bending sickle's compass come:
Love alters not with his brief hours and weeks,
But bears it out even to the edge of doom.
If this be error and upon me proved,
I never writ, nor no man ever loved.
Och denna ständiga bröllopsfavorit översätts:
Noluerim verum cordis cum corde fideli
Coniugia externas impediisse moras;
Non mutatur amor si quid mutabile rerum
Invenit, ad fluxam fluxus et ipse fidem.
O amor est constans, amor est immotus ut iras
Despiciens ponti non tremefacta Pharos;
Est homini, quod stella incertis alta carinis,
Vis superans captum, suspicienda tamen.
Nil patitur per tempus amor, iuvenilia labra
Dum metit ac roseas falx ea curva genas.
Mensium et horarum brevitates negligit ille,
Dum pereant fato cuncta, fidelis amor,
Quae fuerint unquam si falsa, in meque probata,
Non ego sum vates, nullus amavit homo.
Wednesday, November 08, 2006
semina
Betryckt av min pressande arbetsbörda, en rejäl sömnbrist efter den fantastiska helgen samt alla de nedskärningsrykten som surrar om klassiska språk (men vilka ljus i mörkret det finns!)kan jag inte sluta tänka på Vavilovs genbank.
(Jag vill minnas att jag läste anekdoten i fråga i någon halvkass deckare vid tillfälle, och trots viss googling har jag inte lyckats hitta en mer oberoende källa, men min egen privata rysslandskännare och kremlolog (hej DBD!) säger att den kan betraktas som sanning då man knappast kan hitta en St. Petersburgs-bo som kommer säga det motsatta.)
Nikolai Ivanovich Vavilov var en mycket framstående sovjetisk botanist och genetiker, han studerade även genetik utomlands, och var sålunda del av dess utveckling. som vi alla vet var dock den ledande vetenskapsmannen i Sovjet vid den tiden Lysenko, som ju helt enktelt inte trodde på genetik, och det gick sålunda inte så bra för den stavkars Vavilov, utan han fördömdes för "borgerlig pseudovetenskap" och ruttnade sinom tid bort i fängelse.
Ett otroligt tragiskt öde i sig, och likaså den säkerligen en metafor, men den lilla historia jag har i tanken figurerar han bara indirekt i. En av Vavilovs viktigaste insatser var nämligen att samla in en enorm mängd olika frön och få till stånd det som blev världens största samling av frön, karln var ju en duktig genetiker och ville se till att det fanns exemplar på de flesta plantor. Dessa fantastiska samlingar fick bestå trots att dess grundare råkat i onåd, och huvudkontoret samt den största samlingen huserade i staden som då kallades Leningrad.
Och så till anekdoten: den tyska belägringen av just det förutvarande Leningrad under andra världskriget är väl vida frejdad såsom ovanligt plågsam och hård för dess invånare, och dessas uthållighet och tuffhet under detsamma likaså. Denna belägring lever alltjämt kvar i minnet, de flesta gamla tanter har något att berätta därom och de minnesvårdar som finns är ofta smyckade med blommor. Det var en otroligt kall vinter, och en skriande brist på förnödenheter, och i de berättelser som man får höra så segnade folk ner på gatorna jämt och ständigt döda av svält och kyla.
Vavilov själv var inte i staden utan satt och svalt i något fängelse någonstans, men hans enorma samling frön var, som sagt, i staden. Ryktet om denna potentiella källa till föda hade spritt sig, så Vavilovs lärjungar, forskare som verkligen såg storheten i han projekt, barrikaderade sig med denna samling frön, och höll med vapen mobben borta. Dessa forskare svalt alla ihjäl, men rörde aldrig ett endaste frö, och samlingen bevarades intakt.
Sedelärande, n'est ce pas?
Jag vet inte, återigen som sagt, hur pass sant detta är, en av de få omnämnande jag kan hitta som talar för anektoden är "During the Second World War the department of leguminous crops was managed by N.R. Ivanov, who made a substantial contribution to preserving the collection during the seige of Leningrad." och denne Ivanov verkar inte ha överlevt kriget.
Sedan vet jag inte heller, då detta ska brukas som en dagsaktuell liknelse, om vi är forskarna som djärvt försvarar samlingen, eller forskarna som vägrar offra samlingen för att föda baaaarnen, eller om vi är själva fröna, som bör bevaras eller är värdelösa om de inte planteras, eller om man är mobben, eller kanske t.o.m tyskarna.
Jag är hopplöst insnärjd och vet faktiskt inte vad jag vill med denna lilla berättelse och måste dessutom springa på ett seminarium, så jag låter det vara så.
(Jag vill minnas att jag läste anekdoten i fråga i någon halvkass deckare vid tillfälle, och trots viss googling har jag inte lyckats hitta en mer oberoende källa, men min egen privata rysslandskännare och kremlolog (hej DBD!) säger att den kan betraktas som sanning då man knappast kan hitta en St. Petersburgs-bo som kommer säga det motsatta.)
Nikolai Ivanovich Vavilov var en mycket framstående sovjetisk botanist och genetiker, han studerade även genetik utomlands, och var sålunda del av dess utveckling. som vi alla vet var dock den ledande vetenskapsmannen i Sovjet vid den tiden Lysenko, som ju helt enktelt inte trodde på genetik, och det gick sålunda inte så bra för den stavkars Vavilov, utan han fördömdes för "borgerlig pseudovetenskap" och ruttnade sinom tid bort i fängelse.
Ett otroligt tragiskt öde i sig, och likaså den säkerligen en metafor, men den lilla historia jag har i tanken figurerar han bara indirekt i. En av Vavilovs viktigaste insatser var nämligen att samla in en enorm mängd olika frön och få till stånd det som blev världens största samling av frön, karln var ju en duktig genetiker och ville se till att det fanns exemplar på de flesta plantor. Dessa fantastiska samlingar fick bestå trots att dess grundare råkat i onåd, och huvudkontoret samt den största samlingen huserade i staden som då kallades Leningrad.
Och så till anekdoten: den tyska belägringen av just det förutvarande Leningrad under andra världskriget är väl vida frejdad såsom ovanligt plågsam och hård för dess invånare, och dessas uthållighet och tuffhet under detsamma likaså. Denna belägring lever alltjämt kvar i minnet, de flesta gamla tanter har något att berätta därom och de minnesvårdar som finns är ofta smyckade med blommor. Det var en otroligt kall vinter, och en skriande brist på förnödenheter, och i de berättelser som man får höra så segnade folk ner på gatorna jämt och ständigt döda av svält och kyla.
Vavilov själv var inte i staden utan satt och svalt i något fängelse någonstans, men hans enorma samling frön var, som sagt, i staden. Ryktet om denna potentiella källa till föda hade spritt sig, så Vavilovs lärjungar, forskare som verkligen såg storheten i han projekt, barrikaderade sig med denna samling frön, och höll med vapen mobben borta. Dessa forskare svalt alla ihjäl, men rörde aldrig ett endaste frö, och samlingen bevarades intakt.
Sedelärande, n'est ce pas?
Jag vet inte, återigen som sagt, hur pass sant detta är, en av de få omnämnande jag kan hitta som talar för anektoden är "During the Second World War the department of leguminous crops was managed by N.R. Ivanov, who made a substantial contribution to preserving the collection during the seige of Leningrad." och denne Ivanov verkar inte ha överlevt kriget.
Sedan vet jag inte heller, då detta ska brukas som en dagsaktuell liknelse, om vi är forskarna som djärvt försvarar samlingen, eller forskarna som vägrar offra samlingen för att föda baaaarnen, eller om vi är själva fröna, som bör bevaras eller är värdelösa om de inte planteras, eller om man är mobben, eller kanske t.o.m tyskarna.
Jag är hopplöst insnärjd och vet faktiskt inte vad jag vill med denna lilla berättelse och måste dessutom springa på ett seminarium, så jag låter det vara så.
Saturday, November 04, 2006
Praeceps
Vad man måste ta med sig om man plötslig, rashly och hastigt bestämmer sig för att åka till den eviga ungdomens stad för att gå på fest:
- Bradley's Arnold Latin Prose Composition ed. Sir James Mountford
- Svensk-latinsk ordbok
- Svart sammetsklänning
- Latinsk-svensk ordbok
- gamla goa' Tidner
- prydliga skor med klack
- Lundströms 'Att översätta till latin'
- Sanskrit-stenciler
- pärlhalsband
Vad som "glömdes":
- Menge
- Lewis & Short
- Aftonväska
- Comparative Indo-European Linguistics. An introduction.
- Bradley's Arnold Latin Prose Composition ed. Sir James Mountford
- Svensk-latinsk ordbok
- Svart sammetsklänning
- Latinsk-svensk ordbok
- gamla goa' Tidner
- prydliga skor med klack
- Lundströms 'Att översätta till latin'
- Sanskrit-stenciler
- pärlhalsband
Vad som "glömdes":
- Menge
- Lewis & Short
- Aftonväska
- Comparative Indo-European Linguistics. An introduction.
Thursday, November 02, 2006
caniculae
Det mest omdiskuterade dataspelet just nu har ett latinskt namn, SvD berättar:
"Till för ett par månader sedan gick Canis canem edit under namnet Bully. Men namnet ändrades till det mer obskyra latinska uttrycket (som betyder hund äter hund) efter att en amerikansk föräldraorganisation demonstrerat utanför Rockstars kontor mot ”mobbningsspelet” som de, utan att veta mer än titeln, förutspådde kommer att ödelägga deras skolor. Här hemma bojkottar Åhléns och Elgiganten spelet och i måndagens Expressen ägnades moralpaniken en helsida."
Ytterligare ett bevis på latinets "magiska" kraft.
"Till för ett par månader sedan gick Canis canem edit under namnet Bully. Men namnet ändrades till det mer obskyra latinska uttrycket (som betyder hund äter hund) efter att en amerikansk föräldraorganisation demonstrerat utanför Rockstars kontor mot ”mobbningsspelet” som de, utan att veta mer än titeln, förutspådde kommer att ödelägga deras skolor. Här hemma bojkottar Åhléns och Elgiganten spelet och i måndagens Expressen ägnades moralpaniken en helsida."
Ytterligare ett bevis på latinets "magiska" kraft.
Wednesday, November 01, 2006
Forsan et haec olim meminisse iuvabit
Jag tror det inte har undgått eventuella läsare att jag knappast är a-dyed-in-the-wool intellektuell, jag föredrar till exempel Vanity Fair framför Eranos, då jag ligger och dricker thé på soffan.
Men, förstår ni, iuvenes, även den färgglada, kändisdyrkande tidningen kan emellanåt väcka en klassicist ur den slummer hon försjunkit i vid alltför långvarigt stirrande på någon hopplöst kryptisk modeannons, ty tidningen är, trots att den alltså specialiserar sig på insmickrande filmstjärneartiklar, genomsyrad av en viss snobbism, man förutsätts känna till såväl Balzac som frk Hilton.
Sålunda med sin anspråkslösa elitism har de i den något magra boksidan har de på följande sätt uppmärksammat Robert Fagles översättning av Aeniden (notera den klatchiga rubriken):
Found in Translation
A generation may, without too many presumption, exprct its healty share of illustrious novelists, poets, playwrights and journalist. Great translators, however, do not always abound. Thankfully, we have Robert Fagles. When his translation of The Aenid is released by Viking this month, it will punctuate close to 50 years of passionate scholarship at Princeton, during which-aided by his "classical conscience", the renowned scholar Bernard Knox- he has brought Aeschylus, Sophocles, Homer (both epics), and now Virgil to modern readers. The intimidating shift from Greek to latin did not faze Fagles; he says it seemed "a natural progression", reflecting the arc of the works, "the move from Troy to Rome, from myth to history, from the timless to the timebound". having begun each day for nine years with Virgil, Fagles feels as though he is "in mourning for a lost friend". Though he modestly insists that he is only one of many to translate all three of the great epics of antiquity, his fans can't help but feel otherwise. The Greeks referred to Homer as "the poet". Since Fagles has already attracted a readership in the hundreds of thousands, our generation may well recognize him as "the translator".
Vid sidan av denna litta notis finns sedvanlig vackert ljussatt liten bild av den store Fagles, iförd ett par mycket välputsade, men ändå underliga bruna skor med spännen, och bildtexten är 'Greek to me'. Ha!
En artikel från då detta blott var ett work-in-progress, om hans irriterande pigga morgonvanor (personligen kan jag knappt kamma håret så tidigt):
" The muses love the morning," said Robert Fagles, a recently retired Comparative Literature professor, who rises at five every morning to work on his current project, a translation of Virgil's "Aenid." He drew his muse quote from Benjamin Franklin, appropriate for a man who looks for inspiration in human voices past and present as he crafts living speech from words of a dead tongue. Wherever he goes, Fagles said, the work of translation is "always in my mind."
Ytterligare en artikel från själva arbetet, om översättandet i sig, och återigen en liten påminnelse om att det aldrig är för sent att börja med de klassiska språken:
The struggle to be faithful to the original text, however, has to be matched with an ability to write. And Dr. Fagles, like all great translators, marries scholarship and art. "I have two sets of books," he said. "I have Virgil, the commentaries and the lexicon on one side, and I have modern poetry on the other. I read poets such as Robert Lowell, Derek Walcott, C. K. Williams, Paul Muldoon and Seamus Heaney. I look at how they use language."
Dr. Fagles, 70, taught literature at Princeton for 40 years and retired in 2002. "I read 'The Iliad' and 'The Odyssey' in translation as a student at Amherst," he said. "I loved them. I wanted to taste them in the original language."
He began, late in the game, to study Greek and Latin. He went on to get his doctorate at Yale in English, but admits to "smuggling in Greek on the side."
"If a work does not compel us," he said, quoting Yves Bonnefoy, the French poet and translator, "it is untranslatable.'' Dr. Fagles continued: "When Andromache in the Iliad laments the death of her husband, Hector, she foresees the future life of their son without a father. This moved me deeply. I lost my father when I was 14. The lines from Homer hit close to the bone."
Boken är vackert röd (och finns redan i en audioversion!), och det ska väl bli ett projekt att vid tillfälle läsa denna översättning.
Jag vill nu inte bli så där jobbigt svensk och börja med gnällig röst klämma ur mig "Att i Svääääärje skulle aaaaaldrig en ny latinöversättning uppmärksammas i en sådan där glassig tidskrift", ty även om det ligger förvisso en viss sanning i detta, så ska man inte glömma bort att många av de blänkande magasinen har iaf någon liten bokspalt, och att folk som ständigt framför sådana klagomål tenderar inte att vara särskilt roliga personer, samt att förlagen får i viss mån skylla sig själva att många vackra översättningar hamnar i skymundan och inte är ett dugg chica, då de ständigt ger dem så enbarmligt fula omslag (pocketutgåvan av Björkesons Propertiusöversättning ger mig rysningar, det ser ut som ett flickrum druckit för mycket och kräkts, Lucretiusutgåvan som kom till bokrean häromåret, den ser med skyddssomslaget ut som en lärobok för analys i flera variabler, och utan ser den bara billig ut).
Det är klart att man inte kan recensera dessa i livsstilsmagasin då de inte på något sätt förmedlar sin inre skönhet via inbindningen.
Man skulle tycka att samtliga förlag skulle inspireras av Vertigos delikata och deliciösa samlingsvolym av de grekiska tragedierna, som är stilfull nog att få ett eget uppslag i Elle interiör.
Men, förstår ni, iuvenes, även den färgglada, kändisdyrkande tidningen kan emellanåt väcka en klassicist ur den slummer hon försjunkit i vid alltför långvarigt stirrande på någon hopplöst kryptisk modeannons, ty tidningen är, trots att den alltså specialiserar sig på insmickrande filmstjärneartiklar, genomsyrad av en viss snobbism, man förutsätts känna till såväl Balzac som frk Hilton.
Sålunda med sin anspråkslösa elitism har de i den något magra boksidan har de på följande sätt uppmärksammat Robert Fagles översättning av Aeniden (notera den klatchiga rubriken):
Found in Translation
A generation may, without too many presumption, exprct its healty share of illustrious novelists, poets, playwrights and journalist. Great translators, however, do not always abound. Thankfully, we have Robert Fagles. When his translation of The Aenid is released by Viking this month, it will punctuate close to 50 years of passionate scholarship at Princeton, during which-aided by his "classical conscience", the renowned scholar Bernard Knox- he has brought Aeschylus, Sophocles, Homer (both epics), and now Virgil to modern readers. The intimidating shift from Greek to latin did not faze Fagles; he says it seemed "a natural progression", reflecting the arc of the works, "the move from Troy to Rome, from myth to history, from the timless to the timebound". having begun each day for nine years with Virgil, Fagles feels as though he is "in mourning for a lost friend". Though he modestly insists that he is only one of many to translate all three of the great epics of antiquity, his fans can't help but feel otherwise. The Greeks referred to Homer as "the poet". Since Fagles has already attracted a readership in the hundreds of thousands, our generation may well recognize him as "the translator".
Vid sidan av denna litta notis finns sedvanlig vackert ljussatt liten bild av den store Fagles, iförd ett par mycket välputsade, men ändå underliga bruna skor med spännen, och bildtexten är 'Greek to me'. Ha!
En artikel från då detta blott var ett work-in-progress, om hans irriterande pigga morgonvanor (personligen kan jag knappt kamma håret så tidigt):
" The muses love the morning," said Robert Fagles, a recently retired Comparative Literature professor, who rises at five every morning to work on his current project, a translation of Virgil's "Aenid." He drew his muse quote from Benjamin Franklin, appropriate for a man who looks for inspiration in human voices past and present as he crafts living speech from words of a dead tongue. Wherever he goes, Fagles said, the work of translation is "always in my mind."
Ytterligare en artikel från själva arbetet, om översättandet i sig, och återigen en liten påminnelse om att det aldrig är för sent att börja med de klassiska språken:
The struggle to be faithful to the original text, however, has to be matched with an ability to write. And Dr. Fagles, like all great translators, marries scholarship and art. "I have two sets of books," he said. "I have Virgil, the commentaries and the lexicon on one side, and I have modern poetry on the other. I read poets such as Robert Lowell, Derek Walcott, C. K. Williams, Paul Muldoon and Seamus Heaney. I look at how they use language."
Dr. Fagles, 70, taught literature at Princeton for 40 years and retired in 2002. "I read 'The Iliad' and 'The Odyssey' in translation as a student at Amherst," he said. "I loved them. I wanted to taste them in the original language."
He began, late in the game, to study Greek and Latin. He went on to get his doctorate at Yale in English, but admits to "smuggling in Greek on the side."
"If a work does not compel us," he said, quoting Yves Bonnefoy, the French poet and translator, "it is untranslatable.'' Dr. Fagles continued: "When Andromache in the Iliad laments the death of her husband, Hector, she foresees the future life of their son without a father. This moved me deeply. I lost my father when I was 14. The lines from Homer hit close to the bone."
Boken är vackert röd (och finns redan i en audioversion!), och det ska väl bli ett projekt att vid tillfälle läsa denna översättning.
Jag vill nu inte bli så där jobbigt svensk och börja med gnällig röst klämma ur mig "Att i Svääääärje skulle aaaaaldrig en ny latinöversättning uppmärksammas i en sådan där glassig tidskrift", ty även om det ligger förvisso en viss sanning i detta, så ska man inte glömma bort att många av de blänkande magasinen har iaf någon liten bokspalt, och att folk som ständigt framför sådana klagomål tenderar inte att vara särskilt roliga personer, samt att förlagen får i viss mån skylla sig själva att många vackra översättningar hamnar i skymundan och inte är ett dugg chica, då de ständigt ger dem så enbarmligt fula omslag (pocketutgåvan av Björkesons Propertiusöversättning ger mig rysningar, det ser ut som ett flickrum druckit för mycket och kräkts, Lucretiusutgåvan som kom till bokrean häromåret, den ser med skyddssomslaget ut som en lärobok för analys i flera variabler, och utan ser den bara billig ut).
Det är klart att man inte kan recensera dessa i livsstilsmagasin då de inte på något sätt förmedlar sin inre skönhet via inbindningen.
Man skulle tycka att samtliga förlag skulle inspireras av Vertigos delikata och deliciösa samlingsvolym av de grekiska tragedierna, som är stilfull nog att få ett eget uppslag i Elle interiör.
Subscribe to:
Posts (Atom)