Hespere, qui caelo lucet iucundior ignis?

Då det varit bröllop, bröllop, bröllop nu i sommar, och då man alltid rådbråkat sitt latinska huvud för att hittta ngt att skriv i kortet/telegrammet/gästboken, kan vi kasta ett öga på de i sådana situationer så praktiska epithalamion.

Det är lite kortfattat en sk tillfällighetsdikt som författas till bröllop, och betyder i sin grekiska grundbetydelse ungefär 'av brudkammaren', de brukar alltså ha något köttigt innehåll.
Det kan som i Catullus 62 vara en växelsång mellan flickorna och pojkarna, vari gossarna längtar ivrigt till kammaren och flickorna sörjer det grymma i att ryckas från moderns famn, det kan vara mer rättframt berättande, typiskt är dock en blandning mellan det högstämda och en viss nudge,nudge-vink,vink-anda.

Om dikten är skriven för ett visst brudpar finnes oftast pris och lovord för deras personer och familjer, såsom t.ex i Catullus 61 (det har varit alldeles för lite Catullus här på senaste tiden, och Janzons översättning var nyss i botten på den kökenmödding jag kallar skrivbord), en målande besktivning av själva bröllopet, med slöja och facklor och det så typiska ropet o Hymen Hymenaee.

Jag ger sålunda ngra verset, valda för sin ekivoka natur, ur ovan nämnda 61 (en del av er känner igen dem ) och dedicerar dem till alla de nygifta och i synnerhet frk Dublar, eller numer fru Dublar:

iam licet venias, marite:
uxor in thalamo tibi est,
ore floridulo nitens,
alba parthenice velut
luteumve papauer.

at, marite, ita me iuvent
caelites, nihilo minus
pulcer es, neque te Venus
neglegit. sed abit dies:
perge, ne remorare.

non diu remoratus es:
iam uenis. bona te Venus
iuverit, quoniam palam
quod cupis cupis, et bonum
non abscondis amorem

....

Claudite ostia, virgines:
lusimus satis. at boni
coniuges, bene vivite et
munere assiduo ualentem
exercete iuventam.

Janzon översätter:

Nu du närme dig, ungersven!
bruden väntar dig i sitt gemak.
Skön hon skimrar i ungdomsglans,
lik en lilja så hvit och röd
som den glödande vallmon.

Dock-vid gudarne-fager är
du ej mindre, o ungersven!
dig det skönas gudinna ej
lottlös lemnat. Men dagen flyr:
dröj ej, Skynda, ja skynda!

Länge dröjde du ej, du står
redan här. Så må venus städs
bli dig huld, så du oförstäldt
dina känslor bekänt och kysk
kärlek icke förnekar.

Räkne sanden i öknen först
eller tindrande stjernors tal
den till samman, som ärnar att
tälja alla er bröllopsnatts
öfverlyckliga lekar.

...

Stängen dörrarna, tärnor! Slut
är vårt kväde. Ett lycka till
blott, I lyckliga unga tu!
Öfven träget i ömma värf
oförderfvade krafter!


Visst kan man påminnas om Höga visan?
Epithalamion levde kvar länge, såväl på latin som på folkspråk, vilade i perioder, och kom mycket starkt i och med barocken, blandningen av snusk och mytologi var liksom deras grej. än idag läses ju gäran små plitade verser på bröllop.
Några moderna författare till epitalamia är Donne och mkt senare e.e cummings, men den författare som ständigt förbinds med den genren är Spenser:

...
'Hymen, Io Hymen, Hymen,' they do shout,
That even to the heavens theyr shouting shrill
Doth reach, and all the firmament doth fill;
To which the people, standing all about,
As in approvance doe thereto applaud,
And loud advaunce her laud,
And evermore they 'Hymen, Hymen' sing,
That al the woods them answer, and theyr eccho ring.
....

Now ceasse, ye damsels, your delights forepast;
Enough is it that all the day was youres:
Now day is doen, and night is nighing fast:
Now bring the bryde into the brydall boures.
The night is come, now soone her disaray,
And in her bed her lay;
Lay her in lillies and in violets,
And silken courteins over her display,
And odourd sheetes, and Arras coverlets.
Behold how goodly my faire love does ly,
In proud humility!
...

stercoro

Jag skriver och skriver, raderar och deletar, så bloggandet blir lite eftersatt. Avhandlingen är ju tyvärr viktigare. (Frågelådan kommer åter, vill jag dock hälsa till den envisa Andrea som bett om översättning i flera kommentarer, men jag skulle uppskatta om du mailade frågan, så vi kan korrepondera om korrekt och passande formulering.)
Sålunda, det som är i mitt huvud och på mitt bord just nu:

- Latingrammatikor på mitt skrivbord just nu: Tidner, Menge, Ernout, Szantyr, Woodcock, Touratier, Pinkster, Sihler.

- Dök in för att kolla mitt fack och finner en person (som ska förbli oidentifierad) med limburken under näsan, utbristandes "Ooo, vad lim luktar gott!" Intervention, anyone?

- Jag orkar inte engagera mig i den senaste universitetsdebatten. En bra tumregel för att sålla i debatten är att ignorera allt som skrivs av tyckare vid namn Bo eller Göran.

- Den ståtliga magnolian på vår innergård verkar ha bestämt sig för en andra blomning. Härligt!

- Språktidningen är här. Jag är skeptisk, det verkar så käckt, liksom.

- Studenterna har börjat droppa in så smått. Ahh, the pitter-patter of little feet...

- Blir glad att någon uppmärksammar Karin Boyes brev. Läs dem, de är otroligt roande. Man får inter alia ta del av hennes grek-studier.

- På tal om brevsamlingar, finns det ngn svensk översättning av Plinii epistulae?

- Det är 15 dagar kvar till min födelsedag.

Calceus

Det kommer en strid ström av AKS-doktorander förbi mitt rum för att beundra mina sandaler. Ryktet om dessa bekväma, foträta, gladiatorartade fotbeklädnader spridde sig snabbt.

casus belli

Jag har grymt kastat ut den charmiga Lovisa, för att åter ensam gå runt och kackla här, och börjar min nya regim med ett litet mea culpa, då jag helt missade denna artikel i Sydsvenskan (det tål att sägas igen och igen, det är i sanning den enda tidningen i vårt avlånga land that cares a fig för humaniora och klassiska språk).

Motståndet lever i Lund, men jag undrar varför man inte hört talas om dessa och varför de inte försökt locka med åtmistone en eller två ungdomar:

"Egentligen är de får få för att anses utgöra en folksamling, men budskapet är klart: Fortsätt ge grundkurser i latin och klassisk grekiska på Lunds universitet – Skandalen är att universitetet lägger ner grundkurserna i latin och klassisk grekiska, säger Eva Hergens som är en av dem som driver frågan och som har skrivit till utbildningsminister Lars Leijonborg, fp.
...
Vilka är de då? De som träget, måndag efter måndag träffas för att belysa frågan om bildning från grunden. De är lärare, sjuksköterskor, översättare och teologer. – Latin är en grundpelare tillsammans med grekiskan för hela Europas kultur. Vårt rättstänkande vilar på den romerska rätten, de flesta språken härstammar från latin.
–Hur ska vi kunna utbilda medicinare, jurister, naturvetare, teologer och arkeologer om de inte ska kunna ta kurser i latin?, frågar sig Eva Hergens.
Hon är uppriktigt förbannad. Tycker att politiker och universitetsledning härskar genom att splittra. Att de sätter ett ämne mot ett annat. En kurs mot en annan, när det till syvende och sist handlar om vilja.
...
Picnic-klubben för latinets och den klassiska grekiskans bevarande träffas varje måndag kl 12 på Stortorget till och med oktober."

Kan inte någon gå dit och sedan rapportera?

(Ett namn bland picknickarna känns igen, nämligen Bengt Ellenberg, som ganska nyss omtalades av Lovisa.)

Valete omnes!

Nu, amici, är min praovecka här på latinbloggen slut och den förtjusande SDIL är tillbaka. Jag slutar härmed att dansa på bordet och drar mig tillbaka till min egen blogg, tackar för tålamodet och önskar er allt gott; kärlek, tulipaner och latin!

Vestra
Lovisa

Latin är inte bara underbart utan också oslagbart

Igår skrev jag om kärleken, idag ska vi prata om nödvändigheten. Som ni kanske har förstått älskar jag latinet, truly madly deeply, men jag har också aktivt bidragit till att lägga ner det. [Konstpaus]

Detta eftersom har suttit i styrelsen för område Humaniora och Teologi i Lund som fastslår områdets budget och därmed har jag beslutat att a-kursen i latin inte skall ges till hösten. Mycket har sagts om situationen i Lund, men jag skulle ändå vilja ge min bild av saken, även om SDIL redan har citerat mig på vissa punkter.

Naturligtvis var detta det svåraste möte jag någonsin suttit i, och jag hade tänkt över mina alternativ i förväg (som inte ens är mina, utan bör vara förankrade hos alla de studenter jag representerar). Att reservera sig hade inte varit konstruktivt utan bara fegt eftersom jag inte hade något alternativt förslag till finansiering och ett protokollsinlägg hade möjligtvis fått mig personligen att må bättre, men hade inte gjort någon skillnad. Istället yrkade jag och min studentrepresentantkollega in en att-sats om att området aktivt ska verka för att de klassiska språken skall finnas kvar vid fakulteterna, om än i annan form. Och det är jag fullt och fast övertygad om att de kommer att göra, om vi bara tänker efter lite, tänker om en smula och börjar samarbeta.

Ett problem med debatten om latinets vara eller icke vara i Lund är att den förs på så många olika håll och att ingen av parterna riktigt lyssnar på varandra. Att sitta i Områdesstyrelsen innebär att vara ekonomiskt ansvarig och som ekonomiskt ansvarig kan jag inte försvara att vi bedriver en utbildning som år efter år uppvisar ett minusresultat och som därmed bekostas av andra ämnen. Oavsett hur mycket jag än älskar latinet hjälper det inte att skriva kulturarv! till universitetsledningen när de vill se positiva siffror. Resonemanget i styrelsen är alltså strikt ekonomisk. Men naturligtvis måste vi fråga oss om vi kan bedriva någon historiserande forskning om tiden innan 1800-talet i något ämne utan latin och grekiska. Och naturligtvis blir, åtminstone mitt, svar; nej, det kan vi inte. De klassiska språken har ett egenvärde i sig, men är också oändligt viktiga som redskap inom all humanistisk forskning. Skulle någon kunna tänka sig en Shakespeareforskare inte kan engelska eller en expert på Goethe som inte talar tyska?

Men hur ska vi då få ihop allt det här; områdets ekonomiska krav och de klassiska språkens livsviktighet? Den springande punkten är studentunderlaget. För få studenter läser kurserna, och för få fortsätter att läsa mer än 10p. Inte för att språken inte lockar, för det gör de, det är svårt att komma på andra humanistiska ämnen som berör så många, men strukturen måste ses över. Är dagens höga förkunskapskrav rimliga? Hur kan man föra in en modern pedagogik? Vilken typ av studenter vill vi ha? Naturligtvis skall man inte förenkla det hela till inlärning av slitna sentenser, men man kanske skall anpassa sig till de förkunskaper dagens studenter har och bygga vidare på den grunden. Gör man det tror jag att man i slutändan kommer att ha utbildat minst lika kompetenta och kunniga människor.

Det finns även andra lösningar på problemet. Som framgick av debatten i Lund är latin ett ämne som berör många, betydligt fler röster höjdes för latinet än för det minst lika nedlagda ämnet språkteknologi. Men ibland kan jag inte låta bli att tänka att alla dessa smekningar av latinets ego i längden kostar mer än de smakar; jag tror att det är dags för latinet att börja betrakta sig som vilket annat språk som helst. Det går inte att vila på gamla lagrar i oändlighet, man måste kunna motivera sin nytta och nödvändighet.

Och här har ju latinet en fantastisk möjlighet! Det finns så många ämnen som skulle behöva inslag av just dessa språkkunskaper; historia, religion, teologi, filosofi, juridik, medicin, lingvistik och så vidare in perpetuum. Mitt eget ämne, antikhistoria, som bygger på studier av just antika källor, ställer inga förkunskapskrav på kunskaper i klassiska språk, vilket är, pardon my french, helt sjukt. (Därmed inte sagt att sådana kunskaper inte premieras, men det ställs som sagt inga krav på dem.) Om andra ämnen vågade kräva kunskaper i latin (såsom fallet är inom exempelvis den anglosaxiska världen) så skulle många fler studenter strömma till.

Så avslutningsvis säger jag: svälj den klassiska stoltheten, börja samarbeta med andra institutioner och lärosäten, se över pedagogiken, försök föra en ideologisk diskussion som tar hänsyn även till ekonomiska argument och sluta begråt marmorns åderfina blomma som långsamt vissnar ner, plantera om den istället.

Latinet och jag – a love story

Sommarens gästbloggare skrev båda om varför de började läsa latin och jag tänkte att även jag, så här lite i efterhand, skulle presentera mig på samma sätt. Latinet och jag var från början en trevande kärlekshistoria. Kanske borde jag ha sett tecknen tidigare; hur jag som liten läste Asterix mest för de latinska citatens skull (jag skrev ner dem i ett speciellt block), hur jag som fjortonåring för första gången läste Den hemliga historien som jag sedan dess har läst om och älskat som ingen annan bok, de första försöken till kunskap; navigare necesse est och nihil sub sole novum.

Men det skulle dröja ännu ett tag innan vi fick varandra. Jag läste inte latin på gymnasiet, men efter det första året på universitetet så kände jag att det var dags, vi kunde inte motstå varandra längre, the point of no return uppenbarade sig i form av en introduktionskurs om 10p. Men vår nyfunna kärlek stötte genast på förhinder; latinföreläsningarna krockade med dem i historia och jag tvingades ge min pågående C-kurs företräde. Istället läste jag in introduktionskursen själv under sommaren och tentade av den för att kunna börja på A-kursen följande höst. Två veckors hetsplugg är inte något jag rekommenderar, jag märkte tydligt hur mina böjningsmönster svajade betänkligt jämfört med mina kursares som hade ett par års gymnasiestudier bakom sig.

Någon klok människa sa en gång att under första terminen av latinstudier sliter man sitt hår, under den andra börjar det falla på plats och när man väl kommer till den tredje blir roligt och det ligger något i det. A-kursen var både fantastisk och fantastiskt jobbig. Det tog ett tag att inse att det inte fanns några genvägar, man kan inte välja bort att lära sig vissa former. Jag minns vårt första övningshäfte, ett femtio år gammalt skräckexemplar som byggde på principen ”studenten lär sig när studenten har fel” och som gick ut på att översätta autentiska meningar av Caesar och Cicero så korrekt som möjligt, och du behärskar inte guldålderslatin tre veckor in på en grundkurs. Men jag minns också känslan av för första gången läsa en latinsk text i original och crash boom bang flyttas två tusen år tillbaka i tiden bara sådär. Det blev tre terminers latinstudier och jag klarade dem mycket tack vare pepp och uppmuntran från lärare och Lina, kursare och amica optima med Buffy Bellatrix gaddat på benet apropå mitt tidigare inlägg, jag tycker att det är en av de bättre latinska tatueringarna, som förstår att ibland är det enda som hjälper mot Den Stora Latintröttheten för mycket kaffe och hysteriska skrattanfall. (Att skriva en latintenta handlar till 70 % om att peppa sig själv – man kan när som helst slå upp texterna man förväntas kunna för att testa om man kan dem, och tro mig, man kan aldrig översätta dem flytande. Men man måste våga tro att man kommer att klara det ändå när man sitter där naken utan sitt lexikon.) Och vi insåg båda att man inte måste vara en svartklädd streber på jakt efter en intellektuell identitet för att få lov att läsa latin.

Tre terminers studier blev det som sagt, innan jag gick tillbaka till mitt huvudämne antikhistoria. Men det känns som om resan bara har börjat; jag har aldrig förstått de som inte anser att man behöver kunna latin för att förstå den romerska historien, det är ju samma sak som att vara fysiker utan att kunna räkna? Jag har aldrig lärt mig så mycket antikhistoria som när jag läste latin, det var tre terminer av källstudier.

Och här är vi idag, jag och latinet. Vårt förhållande är intensivt, men aldrig tråkigt. Ganska ofta händer det att vi inte förstår varandra, att jag börjar svära och mumla tyst för mig själv latin is a language as dead as dead can be, first it killed the Romans, now it’s killing me, och måste ta en paus och kanske till och med vara med någon annan, som ett glossigt modemagasin som talar svenska, men sedan hittar vi alltid tillbaka till varandra och jag vet ingen som kan göra mig så lycklig. Känslan när en meningsbyggnad faller på plats likt en löst ekvation, hur en dammig bok kan innehålla en så levande text, möjligheten att ta del av tvåtusen år av tankar. Och allt annat som följer med kunskapen; disciplinen och hur mycket enklare det är att lära sig italienska om man händelsevis får för sig att börja tillbringa stora delar av sin tid i Rom.

Sometimes still confused, but on a higher level.

Och en tanke till

Ps. När jag letade i en av mina gamla pärmar efter Augustinus-citatet nedan hittade jag passagen (bok I:XIII, jag har ritat ett hjärta i marginalen) där han skriver om hur tråkig den första latinska grammatikundervisningen var, men hur han sedan insåg att den var nödvändig och han fortsätter beskriva hur han fängslades av, och älskade, Aeneiden och hur han begrät Didos öde och jag tänker att det var latinet som på allvar fick mig att förstå det där med kulturarv och rötter. För även om jag har läst historia och vet vad som en gång hände både på marken under mina fötter och vid Medelhavets stränder så har jag aldrig riktigt förstått den där intima samhörighetskänslan med det förflutna som vissa verkar hysa. Men för ett par år sedan då jag tentapluggade Aeneidens fjärde sång och började gråta vid mitt skrivbord för att Didos död var så sorglig och storslagen på samma gång, då kunde jag se den röda linjen mellan mig och alla andra som har läst samma passage, ända tillbaka till Augustinus (inga jämförelser i övrigt).

Sedan skriver Augustinus att han insåg att låta sig fängslas av Aeneas öde var samma sak som att vända sig bort från Gud och på den punkten skiljer vi oss åt, och man får akta sig så man inte snubblar på den röda tråden.

Och här är citatet

Confessor har helt rätt, såklart ska jag bjuda på citatet! Augustinus förtjänar alltid att återges och att återges på en mer prominent plats än i en kommentar.

Passagen är hämtad ur bok I:VIII:
Nonne ab infantia huc pergens veni in pueritiam? Vel potius ipsa in me venit et successit infantiae? Nec discessit illa: quo enim abiit? Et tamen iam non erat. non enim eram infans qui non farer, sed iam puer loquens eram. Et memini hoc, et unde loqui didiceram post adverti. Non enim docebant me maiores homines, praebentes mihi verba certo aliquo ordine doctrinae sicut paulo post litteras, sed ego ipse mente quam dedisti mihi, deus meus, cum gemitibus et vocibus variis et variis membrorum motibus edere vellem sensa cordis mei, ut voluntati pareretur, nec valerem quae volebam omnia nec quibus volebam omnibus.

Och i en hastig översättning (inte samma som den på SOL):
Lämnade jag inte på vägen hit spädbarnsåldern och kom till barndomen? Eller kom den inte till mig och följde på spädbarnsåldern? Den försvann inte – vad skulle den ha tagit vägen? Jag var det ju inte längre, jag var inte längre ett spädbarn som inte kunde tala, utan jag var en pojke som kunde tala. Det här minns jag, och varifrån jag lärde mig det kom jag på senare. De äldre människorna undervisade mig inte på så vis att de gav mig orden enligt någon speciell undervisningsordning, såsom de senare lärde mig bokstäverna, utan jag lärde mig själv med det förstånd som du givit mig min Gud, med jämmer och olika ljud ville jag få utlopp för mitt hjärtas åsikt så att man skulle lyda min vilja men jag fick inte som jag ville, inte hos alla jag ville.

Om man vill läsa mer Augustinus, och det är ju klart man vill, så rekommenderar jag den trevliga översättningen av Bengt Ellenberger som bland annat finns här och här och förhoppningsvis även på ett bibliotek nära dig.

Scripsi raptim,
Lovisa

Verba volant

Åh, jag kan inte riktigt släppa det här med latinets dubbelhet, utan slänger iväg ett inlägg till. För utanför ingången till Språk och litteraturcentrum vid Lunds Universitet står en skulptur av Kirsten Ortwed med det omdiskuterade citatet Verba volant, scripta manet. Jag följde stormen i det lundensiska vattenglaset med intresse, inte för att debatten egentligen sade mig så mycket om pluralformer eller om ett underförstått littera framför scripta utan för att den med all önskvärd tydlighet visade att latinet i det offentliga rummet inte primärt syftar till att säga oss något utan istället har förringats till enbart utsmyckning. För hade man råkat rista fel på svenska så hade man väl ändrat det tänker jag, och inte skrikit kulturskydd! konstverket lever! såsom man gjorde när det begav sig?

Så där kan man alltså stå, framför den stora språkinstitutionen, och känna sig lite nedslagen. Eller så kan man gå in i biblioteket och läsa citat av kända författare och inse att plötsligt betraktas latinet som relevant igen. För på de arkitekthippa betongväggarna har man samlat ett antal citat av bland andra Ludwig Wittgenstein, Virgina Woolf, Niklas Törnlund, Olaus Petri, Stanislaw Jerzy Lec, Charles Lamb, Noam Chomsky, Roman Jakobson, Augustinus och Quintilianus. (Erkänn att man blir nyfiken på hur urvalsprocessen gick till..?) Alla textutdragen rör språk och litteratur och jag förstår poängen med att de finns där. Citatet av Augustinus är hämtat ur Confessiones och handlar om hur barn lär sig tala. Så långt är jag fortfarande med. Det är bara det att citatet är på svenska medan alla andra författare är återgivna på sina respektive orginalspråk (inklusive Quintilianus på tredje våningen – poetas metri necessitas excusat står det mycket prydligt). Jag antar att tanken är att visa institutionens mångfald; svenska, engelska, tyska, franska, polska et cetera. Och eftersom jag vidare antar att översättningen inte är en ironisk kommentar till latinets just nu lite darriga ställning vid mitt beloved alma mater så måste det bero på att passagen är så tänkvärd att man inte vill att dess innebörd ska gå förlorad. Och plötsligt är latinet inte längre blott ett pynt och en piffig detalj utan helt enkelt det språk en stor författare en gång råkade formulera sig på. Och, trots att det är lite beklämmande att man inte litar på att någon skulle förstå den latinska texten, så känner jag mig genast lite gladare igen.

Forevah and evah in saecula saeculorum

Salvete omnes, mihi est nomen Lovisa och jag ska gästblogga här i en vecka då SDIL har gett sig iväg på en roadtrip. Latinbloggen är ett av mina favoritbokmärken och jag har med intresse följt bland annat de översättningsfrågor som har besvarats här på bloggen. Som en av få latinister i bekantskapskretsen har jag fått besvara precis samma typ av frågor; tatueringar har översatts (och trippelkollats med professorer som inte kan förstå varför dagens ungdom vill smycka sina kroppar med slika citat), slutklämmar på tal har formulerats och ordenssällskap har döpts (sa jag att jag läser i Lund?). Detta har jag gjort med glädje, men samtidigt har det fått mig att börja fundera över varför just latin är det språk som så många vänder sig till när något viktigt skall formuleras, uttryckas eller lovas.

Naturligtvis för att det är ett mycket lämpligt språk att formulera sig kärnfullt på, och många kärnfulla uttryck finns att tillgå, men också för att det ger en högtidlig och nästan lite upphöjd känsla. Jag antar att det är av samma skäl som en magiker inte utslungar sina besvärjelser på folkspråk.

Jag kan för er, amici, erkänna att jag som sextonårigt indieteen hade seriösa planer på att tatuera in vivamus atque amemus (på den tiden hade jag bara ett vagt begrepp om vad konjunktiv är), något som jag idag är djupt tacksam för att jag inte gjorde. För hur skulle jag kunna leva med en ofullständig versrad för evigt inbränd på min kropp, en tatuering som inte går att uttala korrekt!

Idag när jag är några år äldre och ett antal latinpoäng visare hade jag resonerat annorlunda. Inte bara hade jag avstått från en ofullständig vers, jag hade också tagit hänsyn till vilket verk citatet var hämtat ur, vem som har författat det och varför. Vidare hade det gärna fått innehålla en snygg allitteration eller en klämmig clausula. Och så måste jag tycka om dess ord. Vitaque mancipio nulli datur, omnibus usu exempelvis är en mening som gärna hade fått pryda min kropp - om det inte hade varit för det faktum att den inte innehåller en endaste ae-diftong och att –bus ändelsen inte är någon favorit.

Så här resonerar jag givetvis eftersom jag nu är obotligt latiniserad, för någon annan är det säkert det högtidliga och trollformelslika som är det viktiga. En vän till mig ville tatuera in det kinesiska tecknet för att leva och lämnade studion med tecknet för lägenhet prydligt gaddat på armen, men han är lika glad för det eftersom innebörden för honom alltid kommer att vara densamma. Det är bara det att jag själv hade känt mig så utelämnad att tatuera mig eller avge ringlöften på ett språk som jag inte själv behärskar och vars nyanser jag inte är förmögen att uppfatta. Det är nog därför mina översättningsförslag ofta krockar eftersom personen som har frågat mig kort och gott vill ha just en översättning och inte en utläggning om grammatik eller försök till förmedling hur jag har tänkt och hur språket fungerar jo, här jag har använt en gerundivumkonstruktion eftersom satsen implicit uttrycker något som bör göras, hur känns det för dig?

Med detta inlägg vill jag inte framstå som småsint eller sittandes på en hög häst, att vilja ha en snygg latinsk tatuering eller inskrift i sin bröllopsring utan att kunna göra en stilistisk analys av dess syntax är gott nog, ju mer latin i världen desto bättre. Men det sätter fingret på latinets två så olika sidor; levande språk för några få, högtidliga ord för så många fler. Frågan är bara om de tu någonsin kommer att få varandra?

Homeromastix

Snart blir det roadtripp med den nya stora tjocka Edith Wharton -biografin i bagaget (den behöver, allvarligt talat, närapå en egen väska), och sålunda känns denna recension av 'Victorian Women Writers and the Classics: The Feminine of Homer' från Bryn Mawr Reviews ruskigt intressant:

"The book opens with a quotation from George Eliot's The Mill on theFloss, in which is described heroine Maggie Tulliver's enchantment atthe exotic mysteries contained in her Latin Grammar. We are therebyintroduced to one of the recurrent themes of Hurst's investigation,that for many Victorian women writers knowledge of the classicallanguages was something arcane and aspirational. As Hurst illustrates,through biographical and fictional representations, initiation intothis form of secret men's business was hard-fought and often harshlyperceived, yet it was also integral to women's literary development.
...
Denied the educational opportunities conventionally afforded theirbrothers, girls who chose to study the classics were at least sparedthe myopia and drudgery of the masculine lesson. And what they mighthave lacked in the classroom drilling that ensured proficiency in Greekaccents and Latin quantities, they compensated for in theirreceptiveness to the meaning and beauty of what they were endeavouringto translate. Hurst argues, 'they did not experience the kind ofalienation from classical literature described by Byron, but could"feel", "relish", and "love" poetry.'
...
Hurst concludes with a brief discussion of Virginia Woolf's 1925 essay'On Not Knowing Greek'. The ignorance to which Woolf refers, sheexplains, is not an unfamiliarity with grammar and accents, but rathera desirable attitude of mind, a readiness to be alive to an alien,unrecoverable beauty: 'Not knowing the Greeks is not a gendered deprivation after all, but a limitation which can only be overcome byusing the imagination.' It is a lesson, Hurst indicates, which Woolflearnt from her Victorian predecessors, Elizabeth Barrett Browning,Sara Coleridge, and George Eliot."

Sole micantior

Då jag inte är helt färdig att släppa Rydberg ännu (har vinnlagt mig om att traska hans gata till och från kontoret de senaste dagarna), och då jag alltjämpt är lite brydd av min kära handledares frustande skratt då jag översatte tumidas...papillas såsom 'svullna bröst' istället för det kanske mer passande 'svällande bröst', och sålunda inte är redo att lägga Prudentius bakom mig. (Citatet är från Contra Symmachum II.38)

Den perfekta kompromissen finnes sålunda i att delge er ett smakprov av 'Fornkristna hymner; dikter av Prudentius', i tolkning av en Johan Bergman, som 1894 dedicerar sin översättning "åt minnet af Viktor Rydberg ägnas dessa blad från Krysantevs', Hermiones och Teodoros' dagar".

Förordet påpekar att en av J.O Wallins psalmer ('Nu tystne de klagande ljuden', dock från 1986 'Låt gråten och klagan få stillna', nr 623)är en översättning av Prudentius, visserligen i en mkt omstuvad variant.
I förordet till andra upplagan som jag har i handen (det verkar ha varit iaf tre upplagor, 1894, 1895 och slutligen 1916, då även den recenserades av M.P.N), talar Bergman om "[d]et allmäna bifall från kritikens sida och den glädjande uppmuntran från allmänhetens", men medger i en fotnot att "en esnstaka röst inom tidningspressen- en anonym anmälare i tidningen 'Vårt land', fortfarande så vidt kändt är utna någons instämmande- har av genomskinliga skäl högtidligen lyst boken i bann. Man finner stundom, att organ med angifvet kristligt program a priori misstycka, att skeptiker och agnostici på något sätt visa sin vördnad för kristendomen."
(Denne Bergman är överhuvudaget en fascinernade person, förutom att han var en aktiv filolog, och latinsk diktare (!), var han även "kämpe för absolut nykterhet i vårt land, och han har äfven representerat nykterhetssällskapen vid internationella utländska kongresser".)

Detta är hymn nr 5 från hans Cathemerinon som ni hittar text och engelsk översättning av här, och här hittar ni en jämförande studie av engelska översättningar av just poemet nedan.
precis som Wallin har jag trunkerat dikten, jag har begränsad kapacitet att knappa i översättningar:

Inventor rutili, dux bone, luminis,
qui certis vicibus tempora dividis,
merso sole chaos ingruit horridum,
lucem redde tuis Christe fidelibus.

Quamvis innumero sidere regiam
lunarique polum lampade pinxeris,
incussu silicis lumina nos tamen
monstras saxigeno semine quaerere:

Ne nesciret homo spem sibi luminis
in Christi solido corpore conditam,
qui dici stabilem se voluit petram,
nostris igniculis unde genus venit.

Pinguis quos olei rore madentibus
lychnis aut facibus pascimus aridis:
quin et fila favis scirpea floreis
presso melle prius conlita fingimus.

Vivax flamma viget, seu cava testula
sucum linteolo suggerit ebrio,
seu pinus piceam fert alimoniam,
seu ceram teretem stuppa calens bibit.

Nectar de liquido vertice fervidum
guttatim lacrimis stillat olentibus,
ambustum quoniam vis facit ignea
imbrem de madido flere cacumine.

Splendent ergo tuis muneribus, Pater,
flammis mobilibus scilicet atria,
absentemque diem lux agit aemula,
quam nox cum lacero victa fugit peplo.


Och nykterhetskämpen har tolkat på följande vis:

Du, som högt i det blå strålande ljusklot satt,
du, som ordning och lag tidernas skiften ger!
Solen sjunker, och allt svepes i kolsvart natt:
ljus, o kristus, om ljus troende skara ber.

Väl på himmelens borg stjärnor förutan slut
glimma, högt på dess hvalf brinner väl månens bloss.
Dock med sten emot sten ljuset locka ut,
doldt i klippornas famn, lärde din godhet oss.

Det skall minnas oss om hoppet, som aldrig brast,
att i Kristus det bor strålande evigt ljus,
han, som gifvit sig själf namn af en klippa fast:
därur stamma de små gnistor i jordens grus.

Nu från oljornas fett, rikt kring en veke hälldt,
nu i torrvedens spån, glänser en låga röd,
vax av blommor, omkring knippen af trådar smält,
löst från honungen, ger näring åt flammans glöd.

Lifligt fladdrar hon upp, när utaf oljors rus,
veken fylls ur en skål, eller, om bloss det är,
när af furornas harts näres ett torrvedsljus;
när den brinnande tråd smältande vax förtär.

Ut från flammande spets droppande nektar går,
ty det doftande vax löses i tårar opp;
varmt som ögonens regn prässas det, tår på tår,
genom lågornas kraft ned från mjuknad topp.

Sådin himmelska skänk se vi i våra hus
eld, som flammar på härd- lysa oss, fader blid,
dag, som svunnit, vi se härmas av tusen ljus,
natt med manteln i sär flykta ur ojämn strid.

cunctans

För ungefär två (kanske tre) somrar sedan upptäckte jag, som vanligt långt efter den övriga horden, sudoku, och blev snabbt beroende. Insomniaoffer letar ständigt efter nya ting att göra under de långa nätterna.

Sudoku är numer, tror jag, ngt omodernt, men jag tipsar ändå om dess variant med romerska siffror, ni hittar boken här.

Ytterligare en sak som jag var sen och efter i att ansluta mig till var förstås FaceBook (eller som min mater är övertygad om att det heter, FaceSpace). Där finns nu en grupp för svenska latinister eller blott latinintresserade, Custodes eruditionis. Do join.

Suum cuique

Ska vi tro honom?

"Anders Flodström vill vara en universitetskansler som hörs. Det första han kommer att driva opinion för är mer pengar till humaniora och samhällsvetenskap - de områden som har lägst ersättning per student.
- Studenter ska inte ha bara fem timmar lärarledd undervisning i veckan. Det har börjat föras en intressant diskussion om högre kvalitet i utbildningen, men den har inte varit tillräckligt kopplad till vad det kostar, säger han."

quod hodie exemplis tuemur, inter exempla erit

Jag tror jag väljer att intet säga om Bergmans bortgång, eller om Antonionis, eller Siegbahn, då så många andra kan och gör det bättre, dock vill jag stanna upp vid en i raden av de som gått bort under sommaren, nämligen poeten och akademieledamoten Lars Forssell.

Jag satt och bläddrade, ngn vecka efter dödsbudet, i Dagbrott; texter från trettiosju år i urval av Kerstin Forssell, från 1988, och ramlade på följande lilla essä, publicerad -81 i Expressen, och som helt enkelt måste läggas ut här (snälla Forsselianska dödsbo, stäm mig inte!), då den nyttjar antika förebilder på ett angenämt vis (än mer passande med tanke på att Claudius nyligen diskuterats på bloggen), hänvisar till giganten Rydberg, innehåller en pikant biografisk detalj och är ett underbart, om än nästan naivt tidsdokument, om hur det gick till att bemöta rasister förr:

Jag avlyssnar en debatt i radion- man borde alltid lyssna på radio och bara radio- som handlar om de rasistiska grupper, som under namn av nationellt forum och dylikt trängt sig in i närradion och där svänger sin vidriga svastika över våra invandrares mörka huvuden.
Jan-Erik Wikström tillfrågas och svarar som vanligt ingenting. Här står, menar han, lagen om yttrandefrihet på något vänster -eller snarare höger- vid sidan av lagen som förbjuder förföljelse av folkgrupp, och hur och om och när problemet skall lösas, det ville han inte yttra sig om, vilket i sig självt är ett ynkligt yttrande.

Bästa nationellt forum! Bästa herr Per Engdahl!
Ni minns alla TV-serier om Claudius, den romerska kejsaren som stammade svårt och släpade ena benet, i de gyllende Hitlertider som en gång var Edra en säker kandidat till gaskamrarna.
Han hade dock stundom en egenskap som skilde honom från Jan-Erik Wikström. Han kunde vara modig och tala, om också stammande, ur skägget.
Det hände sig, berättar Tacitus, under kejsar Claudius tid att de förnämsta invånarna i Galila [sic] Comata, som ägde romersk medborgarrätt och vilkas tungomål och bildning länge varit romerska, yrkade på sin rättighet att kunna utnämnas till statsämbetsmän i Rom.
Vad blev resultatet?
Förbittring, larm, gny, hat och hån!
Ty det förhöll sig så att inte bara riddare utan också gatpojkarna som råkade vara födda inom Roms murar ansåg sig förmer än de yppersta medborgarna i landsortstäderna. I själva verkat fanna en rangskala i Rom för de förtryckta folken, en rangskala som satte italerna främst, grekerna därnäst, gallerna sen och så vidare ner till egyptierna, som var rena fratet. Nu skakade romarna av ilska, som gamla filtar ur ett förnster, över att människor vilkas fäder varit barbarer och Tiberstadens bittraste fiender skulle få intränga i själva senaten och med bärandet av den purpurbrämade tågan förödmjuka Romulus' storartade ättlingar.
Ropet på blodet, stammens, folkets rätt genljöd den gången med samma styrka som hos somliga i våra dagar.
Då sammankallade Claudius senaten.
Stammande påpekade han att Rom icke var, eller någonsin varit, ett samhälle byggt på nationalitetens grund. Detta vore ren inbillning.
Han påminde om sitt eget sabinska ursprung, om Juliernas ursprung i Alba Longa och Porciernas Tusculum, han påminnde om ekver, herniker, etrusker, lukaner och så många andra folk som Rom underkuvat men som så småningom sammansmällt med Rom och nu levde som romare.
Ja, han visade att stater som Aten och Sparta gått under just för att de höll så strängt på blodets grundsats.
"Församlade fäder", slutade han sitt tal, "allt vad som nu uppskattas som urgammalt var en gång nytt; efter patriciska ämbetsmän kom plebejiska, efter dem latinska och efter dem ämbetsmän av andra italiska stammar. Och släpper vi in medborgarna i Gallia Comata i senaten kommer dessa att om några generationer kallas ädla romare och landets fäder. Av hävd, skall man kalla det, av hävd!"
Ungefär så talade kejsar Claudius, ty han var en vis och upplyst man. (och den litterärt kunnige vet redan att jag citerat det mesta från Viktor Rydbergs "Romerska kejsar i marmor"...)
Med kejsar Claudius vill jag nu undra vad invandrarnas belackare egentligen tänker göra med våra valloner?
Ut med De Geer, bort med de Besche, riv ner alla tavlor av Liljefors!
För att inte tala om alla djävlar som heter Wachtmeister! Är det ett namn!
Eller, ännu värre, dom där invandrarna Hamilton!
och vad ska vi göra med den där stroppige pomraren Povel Ramel?
Svara mig, någon, svara!
Vad ska vi överhuvud taget göra med denna hord av svartskallar och värre ändå?
Med vår drottning i spetsen! Med sina svartögda ungar...
Och hela klabbet Bernadotte?
Ryck upp er, Nationellt forum, och ge besked!
Min farmor var faktiskt syssling till general Ludendorff...
Skall jag omedelbart packa mitt lösöre och passera gränsen?
Dra åt helvete, satans rasister!
Ni är löjliga, enbart löjliga...
Kejsar Claudius ser er.

(Låt oss bara en still stund innan övriga kommentarer begrunda det djupt ironiska i att han lyfter fram just namnet Wachtmeister, mannen som kom att bli ett av den rumsrena och populistiska främlingsfientlighetens ansikten.)

Jag blir alltid själaglad när jag ser någon hänvisa till Viktor Rydberg, och i synnerhet till Romerska Dagar, som underligt nog inte är kurslitteratur längre, och till min förvåning ej heller ingår i vårt referensbibliotek. Jag tycker han skriver fantastiskt (min litteratursmak är, som bekant, en smula förlegad), och då Singoalla fyller 150 i år hoppas jag innerligt på en pocketupplaga (Sorgebarn!).
Jag passerar närapå var dag på väg till kontoret monumentet till Rydbergs minne, som ska föreställa den Siste Atenaren, och det är en bra början på dagen, en smula välsignelse från svunna tider (även om den ofta har en ölburk inpetad i handen av ngn glad chalmerist).

Nåväl, åter till det romerska. Forsell erkänner att han snott från Rydberg i stycket ovan, men hur mycket frågar vi oss naturligtvis. Närapå rubbet blir svaret, dock omformulerar han och moderniserar, så det är en slags parafras eller improvisation. Riffar, liksom. Scripsit Rydberg:

De förnämare invånarne i Gallia Comata, som ägde romersk medborgarrätt och vilkas tungomål och bildning länge varit romerska, påyrkade rättighet för sig att söka och kunna nämnas till statsämbeten i Rom.
Kravet väckte förbittring och häftigt motstånd ej endast bland mängden av senatorer och riddare, utan säkerligen även hos menige man i huvudstaden; ty i trots av alla ståndsindelningar och rangklasser ville ännu vid denna tid varje inom stadens murar född gatpojke gälla för mer än de ypperste medborgarne i landsortsstäderna, och det fanns i själva verket en av föreställningssättet upprätthållen, ehuru i statslivet icke tillämpad hierarkisk ordning mellan de under Rom lydande landen och folken, i vilken italerna intogo främsta rummet, grekerna andra, gallerna tredje och så vidare ned till egyptierna, som vanligen ställdes lägst.
Man frågade sig nu i Rom, om människor, vilkas fäder varit barbarer och Tiberstadens vådligaste fiender, skulle få intränga i själva senaten och med bärandet av den purpurbrämade togan förödmjuka Romulus’ ättlingar. Ropet på blodets, stammens, »folkernets» rätt genljöd den gången med samma styrka som i våra dagar.
Då sammankallade Klaudius senaten och höll för de gensträvigt lyssnande fäderna ett föredrag, som ville ådagalägga, att Rom icke var, ej heller någonsin hade varit vad de ville inbilla sig: ett samhälle byggt på nationalitetens grund. Han påminde om sin egen urgamla ätts sabinska ursprung, om Juliernas ättetal från Alba Longa och Porciernas från Tuskulum. Han påminde om ekver, herniker, etrusker och lukaner och så många andra folk, som Rom underkuvat, men för att genomtränga dem med romersk ande och bildning och sammansmälta dem till ett med sig. Nu buro ättlingarne av dessa stammar det romerska namnet och älskade i Rom sitt fädernesland. Han visade, att stater sådana som Aten och Sparta gått under, emedan de höllo för strängt på blodets grundsats, medan däremot Rom vann herradömet över världen, emedan det stred för sin odlings utbredning mer än för en viss folkstams övermakt.
»Församlade fäder,» så ändade han sitt tal, »allt vad nu uppskattas som urgammalt var en gång nytt: efter patriciske ämbetsmän kommo plebejiske, efter dem latinske, efter dem åter ämbetsmän av andra italiska stammar. Även detta skall vinna ålderns hävd, och vad vi nu försvara med föredömen ur hävderna skall en gång, även det, stå bland hävdernas föredömen.»

Rydberg snor naturligtvis friskt från Tacitus, om man tittar på bok 11 av Annales, 23-24:

A. Vitellio L. Vipstano consulibus cum de supplendo senatu agitaretur primoresque Galliae, quae Comata appellatur, foedera et civitatem Romanam pridem adsecuti, ius adipiscendorum in urbe honorum expeterent, multus ea super re variusque rumor. et studiis diversis apud principem certabatur adseverantium non adeo aegram Italiam ut senatum suppeditare urbi suae nequiret. suffecisse olim indigenas consanguineis populis nec paenitere veteris rei publicae. quin adhuc memorari exempla quae priscis moribus ad virtutem et gloriam Romana indoles prodiderit. an parum quod Veneti et Insubres curiam inruperint, nisi coetus alienigenarum velut captivitas inferatur? quem ultra honorem residuis nobilium, aut si quis pauper e Latio senator foret? oppleturos omnia divites illos, quorum avi proavique hostilium nationum duces exercitus nostros ferro vique ceciderint, divum Iulium apud Alesiam obsederint. recentia haec: quid si memoria eorum moreretur qui sub Capitolio et arce Romana manibus eorundem perissent satis: fruerentur sane vocabulo civitatis: insignia patrum, decora magistratuum ne vulgarent.

His atque talibus haud permotus princeps et statim contra disseruit et vocato senatu ita exorsus est: 'maiores mei, quorum antiquissimus Clausus origine Sabina simul in civitatem Romanam et in familias patriciorum adscitus est, hortantur uti paribus consiliis in re publica capessenda, transferendo huc quod usquam egregium fuerit. neque enim ignoro Iulios Alba, Coruncanios Camerio, Porcios Tusculo, et ne vetera scrutemur, Etruria Lucaniaque et omni Italia in senatum accitos, postremo ipsam ad Alpis promotam ut non modo singuli viritim, sed terrae, gentes in nomen nostrum coalescerent. tunc solida domi quies et adversos externa floruimus, cum Transpadani in civitatem recepti, cum specie deductarum per orbem terrae legionum additis provincialium validissimis fesso imperio subventum est. num paenitet Balbos ex Hispania nec rninus insignis viros e Gallia Narbonensi transivisse? manent posteri eorum nec amore in hanc patriam nobis concedunt. quid aliud exitio Lacedaemoniis et Atheniensibus fuit, quamquam armis pollerent, nisi quod victos pro alienigenis arcebant? at conditor nostri Romulus tantum sapientia valuit ut plerosque populos eodem die hostis, dein civis habuerit. advenae in nos regnaverunt: libertinorum filiis magistratus mandare non, ut plerique falluntur, repens, sed priori populo factitatum est. at cum Senonibus pugnavimus: scilicet Vulcsi et Aequi numquam adversam nobis aciem instruxere. capti a Gallis sumus: sed et Tuscis obsides dedimus et Samnitium iugum subiimus. ac tamen, si cuncta bella recenseas nullum breviore spatio quam adversus Gallos confectum: continua inde ac fida pax. iam moribus artibus adfinitatibus nostris mixti aurum et opes suas inferant potius quam separati habeant. omnia, patres conscripti, quae nunc vetustissima creduntur, nova fuere: plebeii magistratus post patricios, Latini post plebeios, ceterarum Italiae gentium post Latinos. inveterascet hoc quoque, et quod hodie exemplis tuemur, inter exempla erit.'

Vilket i engelsk översättning (tack till The Modern Library utgåvan från 42) bliver:

In the consulship of Aulus Vitellius and Lucius Vipstanus the question of filling up the Senate was discussed, and the chief men of Gallia Comata, as it was called, who had long possessed the rights of allies and of Roman citizens, sought the privilege of obtaining public offices at Rome. There was much talk of every kind on the subject, and it was argued before the emperor with vehement opposition. "Italy," it was asserted, "is not so feeble as to be unable to furnish its own capital with a senate. Once our native-born citizens sufficed for peoples of our own kin, and we are by no means dissatisfied with the Rome of the past. To this day we cite examples, which under our old customs the Roman character exhibited as to valour and renown. Is it a small thing that Veneti and Insubres have already burst into the Senate-house, unless a mob of foreigners, a troop of captives, so to say, is now forced upon us? What distinctions will be left for the remnants of our noble houses, or for any impoverished senators from Latium? Every place will be crowded with these millionaires, whose ancestors of the second and third generations at the head of hostile tribes destroyed our armies with fire and sword, and actually besieged the divine Julius at Alesia. These are recent memories. What if there were to rise up the remembrance of those who fell in Rome's citadel and at her altar by the hands of these same barbarians! Let them enjoy indeed the title of citizens, but let them not vulgarise the distinctions of the Senate and the honours of office."

These and like arguments failed to impress the emperor. He at once addressed himself to answer them, and thus harangued the assembled Senate. "My ancestors, the most ancient of whom was made at once a citizen and a noble of Rome, encourage me to govern by the same policy of transferring to this city all conspicuous merit, wherever found. And indeed I know, as facts, that the Julii came from Alba, the Coruncanii from Camerium, the Porcii from Tusculum, and not to inquire too minutely into the past, that new members have been brought into the Senate from Etruria and Lucania and the whole of Italy, that Italy itself was at last extended to the Alps, to the end that not only single persons but entire countries and tribes might be united under our name. We had unshaken peace at home; we prospered in all our foreign relations, in the days when Italy beyond the Po was admitted to share our citizenship, and when, enrolling in our ranks the most vigorous of the provincials, under colour of settling our legions throughout the world, we recruited our exhausted empire. Are we sorry that the Balbi came to us from Spain, and other men not less illustrious from Narbon Gaul? Their descendants are still among us, and do not yield to us in patriotism. "What was the ruin of Sparta and Athens, but this, that mighty as they were in war, they spurned from them as aliens those whom they had conquered? Our founder Romulus, on the other hand, was so wise that he fought as enemies and then hailed as fellow-citizens several nations on the very same day. Strangers have reigned over us. That freedmen's sons should be intrusted with public offices is not, as many wrongly think, a sudden innovation, but was a common practice in the old commonwealth. But, it will be said, we have fought with the Senones. I suppose then that the Volsci and Aequi never stood in array against us. Our city was taken by the Gauls. Well, we also gave hostages to the Etruscans, and passed under the yoke of the Samnites. On the whole, if you review all our wars, never has one been finished in a shorter time than that with the Gauls. Thenceforth they have preserved an unbroken and loyal peace. United as they now are with us by manners, education, and intermarriage, let them bring us their gold and their wealth rather than enjoy it in isolation. Everything, Senators, which we now hold to be of the highest antiquity, was once new. Plebeian magistrates came after patrician; Latin magistrates after plebeian; magistrates of other Italian peoples after Latin. This practice too will establish itself, and what we are this day justifying by precedents, will be itself a precedent."

Från Tacitus till Forssell, en rak linje genom seklerna...
R.I.P

perfidus ille orbi, quamvis non perfidus Deo

Så, nu är jag åter, iaf för ett kort tag. De förtjusande sommarvikarierna är nu utslängda (en stor applåd för dessa ungdomar! Vivant iuvenes!), och jag sitter med en smula prestationsångest; hur ska jag kunna mäta mig med deras ungdomliga spänst och frächör?

Nåväl, då jag verkligen försökt att inte hänga runt på nätet under min frånvaro, vill jag passa på och kommentera ngra av de inlägg som skrivits me absente:

- Vad det gäller Den Hemliga Historien läste även jag den i unga år, även om jag kanske var mer intresserad av snusket än språket. Har alltid varit en enkel själ. Jag kan dock för dem som älskar denna bok och vill läsa liknade rekommendera Special topics in calamity physics, en krets ungdomar och ett mystisk lärare, visserligen i highschool-miljö, men ändå. (Även den hysteriskt roliga The Basic Eight, föreslås för folk som gillar själupptagna ungdomar) För amerikanskt collegeliv kan man läsa den bombastiska och misogyna I am Charlotte Simmons (vissa bitar är lysande), den brilljanta om ngt åldrade The groves of the academe, eller varför inte Ravelstein om man vill ha just en exklusiv grupp beskriven?

- Cajsa är suverän, man kan inte säga annat.

- Även jag har skrivit om Winnie ille Pu, vilket ni hittar här.

- Vad det gäller Apocolocyntosis, så finns den faktiskt översatt till svenska, med titeln Förkurbitsningen .

- Jag under min frånvaro varit på en konferens i latinsk lingvistik (mer om det senare) och där inväntandes den sista Harry Potter-boken med en närapå febrig iver av de församlade forskarna.

Slutligen kan jag berätta att jag fick svar från Göran Skytte efter att ha skrivit till honom om mina tankar kring hans ledare. Han framförde då "Särskilt tack för dina milda tillrättavisningar / insiktsfulla upplysningar". Sicken raring!

Återigen tack till Artemis och Pingvinkvinnan!

Bland Pompejis ruiner syns solgula maskrosor

Precis som Pingvinkvinnan har också jag tyckt det varit trevligt att gästblogga här, även om jag inte heller hunnit med att skriva så många inlägg. Egentligen skapade jag min egen blogg enbart för att kunna gästblogga, och tänkte lägga ner den i samband med att SDIL kommer tillbaks från sin säkert mycket välförtjänta semester. Nu har jag emellertid ändrat mig, och behåller min bloggplats i cyberrymden. Ni är välkomna att kika in, alltså.
Jag funderar på hur jag skulle kunna avrunda det här sista gästinlägget; rimligtvis borde jag återknyta till latinet, detta kära språk med sina flertusenåriga anor, språket som letar sig som ett rött garnnystan genom historien, genom kungariken, kejsare, filosofer, botanister, bagare, vetenskapsmän, jurister, poeter, fattigjon och någonstans också genom dig och mig.
Av alla latintrådar jag skulle kunna nysta i, hittar jag bara för tillfället en sångtext, som innehåller namnet och staden Pompeji. Texten är skriven av Olle Adolphson och titeln är Trubbel. Sista versen börjar såhär:

Jag går omkring i mitt pompeji, bland ruiner
och jag trampar runt i resterna utav vårt liv
Men du skall aldrig ge mig pikar om sekiner
och aldrig skall du bli en annans tidsfördriv!
Nej, åt det gamla skall vi binda vackra kransar
och ta vårt liv och mina katter som de är.
Och trots all kärleksbrist och trasighet och fransar;
Dig skall jag älska livet ut, dig har jag kär!

När min bror och jag är hemma hos våra föräldrar brukar vi ofta sitta vid pianot och sjunga sånger som just den här, och vara liderliga och dramatiska i framförandet. Textförfattaren har sannerligen lyckats med en bra liknelse, mellan det Pompeji som blev ödelagt av ett vulkanutbrott 79 e.Kr och den kärleksruinerade personen som sjunger den här sången. Nog förstår man hennes, eller hans, smärta... Kanske är det en sådan känsla många latinvänner kommer uppleva nu i höst, när det plötsligt efter drygt 300 år inte längre är möjligt att vid Lunds universitet fördjupa sig i detta språk. Det känns som om en av de viktigaste grundpelarna till denna läroanstalt helt plötsligt, från att allra först ha varit som marmor, till att sedan långsamt vittra sönder, nu bara rasar ihop och får den akademiska grundplattan att börja svikta.
Mitt hopp och min tro är ändå att latin som ämne vid Lunds universitet kommer att komma tillbaka förr eller senare. Förhoppningsvis dröjer det inte så länge. Vi får hoppas att vi slipper uppleva att vi vandrar omkring i ett Pompeji, bland runier.

En fortsatt glad sommar i augusti önskar jag er; med kräftor, äpplen och varmare väder!
vestra Artemis

Valete

Jag tänkte bara tacka för mig och säga att det var hemskt roligt att gästblogga på Latinbloggen. Jag hoppas att ni som läst det med tyckte det var trevligt trots att jag inte hunnit skriva så mycket. Just nu har det mesta i min egen blogg handlat om hur utmattad jag blir av att jobba i en underbemannad (-bekvinnad?) hemtjänstgrupp i östra Blekinge. Mina tankar har varit full upptagna av tanter, gubbar, att hjälpa folk att lägga sig & stiga upp, bre mackor, köra runt med mat, duscha folk etc. Men häromdagen när jag som vanligt körde runt i den lilla bilen märkt "Karlskrona kommun" så kom jag plötsligt på att "advokat, det måste ju vara latin" Ad + vokat = Tillkallad? Hmm..." Väl hemma så kollade jag i min underbara etymologiska ordbok. Advocatus. Tillkallad. Aha! Jag blev så glad, tänk att det går att koppla bort tankarna från jobbet och klura på ord även under arbetstid! Visst, det var ett lätt ord att komma på, men det är faktiskt väldigt roligt att fortfarande vara på det där stadiet när nya ordupptäckter blir till aha-upplevelser. Jag antar att jag iallafall får trösta mig med det nu när A-kursen i latin är nerlagd i Lund och det inte går att fördjupa sig i knepigare språkliga latinmysterier där just nu.

Kom gärna och hälsa på i min blogg. Efter den 12 augusti så lovar jag att den inte ska handla så mycket om hemtjänsten. Då kanske jag till och med hinner läsa sidan 2 i Winnie ille Pu... Valete, omnes!

Skytteanum

Jag är hemskt ledsen att jag sticker in huvudet och stör de förtjusande sommarvikarierna, men det är en sådan mängd personer som sänt mig Göran Skyttes ledare i SvD (070721) om debaclet i Lund att jag måste länka dit, dels för att visa att jag faktiskt läser mina mail, dels för att vid en allmän, snabb och hastig blick på de blogglänkar som fanns, fann jag diskussionen "i bloggosvären" ganska korkad och osaklig. Man verkar inte riktigt kunna argumentera i sak, utan svävar ut i en mängd nyliberala irrfärder.

Det är glädjande att situationen i Lund inte är helt bortglömd, och Skytte ska ha en eloge som lyfter fram detta på ledarplats, samt faktiskt verkar bekymra sig för lärdomen i vårt land.

Nu är förvisso inte Skyttes ledare oantastlig, den är till att börja med till stor del ett hopplock av professor Piltz krönika i Sydsvenskan i november 2006, som alltjämt är mkt läsvärd.

Nåväl, scripsit:

"Myndigheterna vill avskaffa latin vid Lunds universitet. Och Malmö högskola startar nytt masterprogram i sexologi. Det är ett tecken i tiden. Ut med Ovidius och Julius Caesar, in med Malena Ivarsson och Katerina Janouch."

En smula raljant, n'est-ce pas?

Vidare skriver den gode Skytte lite vagt att det är "myndigheterna" som står bakom detta, vilket visserligen framkallar en mysig bild av ansiktslösa mörkermän som skrider runt och brutalt kastrerar vårt kulturella kapital, men som kanske inte stämmer helt överens med verkligheten. Som vi alla vet är sanningen något mer komplex, beslut av detta slag tas numer på fakultetsnivå, visserligen under ekonomiska påtrycknigar ovanifrån.

Slutligen använder sig Skytte av det lilla ordet "vill" i sin text ovan, vilket visar att han icke bläddrat i LUs kurskatalog för HT, där blott fortsättningskurser erbjuds, så denna vilja är snarare fait accompli.

Men jag gissar att han satt i sommarstugan med en tryckande dödlinje, och inte hade tid att på något vis kontrollera fakta eller fundera över hur komplicerad denna sak faktiskt är, utan lånade lite och hoppades att polemiken skulle dölja slarvet. (Det är ju, såsom vi sett tidigare i år, vis-à-vis latinet, lite av Svenskans grej att strunta i det faktuella.)

Dock, humanioran och dess kris tackar och bockar för all uppmärksamhet den kan få.

(Jag drar mig åter tillbaka in i skuggorna och återkommer i början av augusti, förlåt att jag störde)

Harrius Potter

Jag har aldrig läst Harry Potter. Egentligen skulle jag vilja ha gjort det; för allmänbildningens skull och för att böckerna faktiskt verkar vara spännande. En av mina latinkursare är överförtjust i denne trollkarl. Jag vet inte hur många gånger hon har läst första boken, men jag antar ett flertal. Senaste gången var det på latin. Jag trodde det var ett skämt när jag hörde det, men jo, iallafall den första boken finns på latin!
Jag förstår inte riktigt varför. Latin kan ju inte så värst många människor. Speciellt inte de som tillhör den trogna skaran Potter-fan (eller?). På något vis verkar "gamla" språk höra ihop med fantasy och mystik. Varför? Det skulle inte förvåna mig om även Sagan om Ringen finns översatt till latin.
Ibland tänker jag att det är det s.k "nördiga" som är den gemensamma nämnaren. Att om man är dödligt intresserad av andra världar, mystik etc, så finns det också ett stort intresse för "döda" språk; koder som ska knäckas (för att återgå till mitt första inlägg, från 5/7), någonting som är andra fördolt, men kan bli uppenbarat för den som vet sättet att träda in i denna andra värld.
Varför finns t.ex. Harry Potter på latin? Håller ni med om att det finns samband mellan fanasty och intresse för gamla språk? Det vore intressant att höra era synpunkter.
Min kursare har lånat ut sin Harry Potter-bok på latin till mig. Jag har fortfarande inte börjat läsa. Jag vet inte om jag ids. Kanske är det inte så svårt, kanske är det roligt. Men lite makabert. Eller?

vestra Artemis

Divus Claudius

Under några intensiva veckor i början av året befattade jag och mina kursare oss med Suetonius kejsarbiografi över kejsar Claudius. Jag tror det var bland det svåraste på hela B-kursen; här märker man sannerligen att latin är ett syntetiskt språk -varje mening är fullmatad med information. Bara jag nu slår upp boken (utgiven på Cambridge Greek and Latin Classics, mycket snygg för övrigt), känner jag hur något tungt faller över mina axlar; trots att jag stångades med den här texten och till slut förstod en hel del, känns de långa innehållsrika meningarna, sida upp och sida ner, som en halv omöjlighet.
Nu låter det ju onekligen som att jag avskyr Suetonius. Det gör jag inte riktigt. Men vad som hjälpte att komma igenom just den språkliga tyngden, var ändå själve Claudius, denne märklige, halte och stammande kejsare. Innan vi började med Divus Claudius (eller "DC", som vi kallade biografin, kanske i ett försök att få det att låta lättsamt och överkomligt), hade vi nämligen även läst en satir om Claudius, vilket gjorde att vi kunde närma oss denne kejsare på att mer lättsamt sätt; satiren Apocolocyntosis. (Ja, namnet på den här texten hade jag också svårt med att säga rätt de första gångerna. Det är grekiska och skulle ungefär betyda "pumpförvandlingen". Antagligen är det en skämtsam titel istället för "förgudning" - kejsar Claudius blev nämligen förklarad gud efter sin död, därav hans titel Divus (gudomlig). Vem författaren till denna satir är, är omtvistat, den har ibland tillskrivits Seneca. Hur som helst är det enda säkra att vi inte kan vara säkra på detta.)
Denna Apocolocyntosis (som vi i klassen för övrigt kallade "apoc" med engelskt uttal) är en väldigt lättsam sak, skriven enkelt, och med mycket, om än inte så snäll, humor. Jag fick en ganska skrattretande bild av kejsaren. Under samma tid såg vi på valda avsnitt ur BBC:s TV-serie "I, Claudius" ("Jag, Claudius"), som även gjorde det enklare att förstå alla turer kring den julisk-claudiska ätten och vilka intriger som föregicks.
Kejsar Claudius utsattes för mordförsök, och han dog troligen av förgiftning (av sin egen hustru Agrippina förmodligen). I DC berättar Suetonius att det var lavemang i maten, som gjorde att Claudius hela tiden var tvungen att spy, för att till slut dö. I Apoc berättas denna Claudius död vid middagsbordet lite mer vulgärt; de sista orden han säger innan han dör är där: "Vae me, puto, concacavi me",varpå författaren tillägger: quod an facerit, nescio; omnia certe concacavit. (Översättningen snor jag från Cambridge-utgåvan, det hela låter ännu mer skrattretande på engelska, tycker jag: "Oh dear, I think I've shit myself." I rather suspect he did. He certainly shat up everything else.) Jag minns att en av de äldre kursarna, en kvinna runt 70, fick läsa upp och översätta detta avsnitt. Ingen kunde låta bli att skratta. Det är inte just texter med innehåll som detta som man förväntar sig under en kurs i latin.
I DC berättas det att Claudius inte åtnjöt någon respekt trots sitt ämbete, och när han (som så ofta) kom för sent till middagarna, brukade man tvinga honom att halt som han var springa flera varv i matsalen, innan han fick sätta sig. Som om det inte var nog, satte de tofflor på hans händer när han efter maten hade somnat, med vilka han under sömnen sedan gned sig i ansiktet, allt under det att de andra kring bordet kastade dadlar på honom. Så klart att man kom att tycka synd om honom.. (Även om Claudius inte var särskilt mycket snällare och humanare än andra romerska kejsare; också han lät avrätta folk; till och med en av sina hustrur).
Jag kan varmt rekommendera fördjupning i romerska kejsares liv och leverne, och den största källan till detta är tvivelsutan just Suetonius Kejsarbiografier (ingår i W&W:s klassikerserie, rosa och svart omslag, översättning av Ingemar Lagertröm). Det är inte bara roligt att läsa om Claudius; det finns många smaskiga detaljer om andra kejsare också. Jag är säker på att Suetonius skulle jobbat på Se & Hör om han levt idag!
Jag vill även lägga ett gott ord för Apocolocyntosis. Den finns dock inte översatt till svenska. Cambridge Greek And Latin Classics har den däremot på engelska (med kommentarer). Annars tror jag att de som kan lite latin skulle kunna ta sig igenom den på originalspråket (med undantag kanske för vissa delar skrivna på vers som är lite speciella). Och om ni inte har lust att läsa alls, kanske DVD-boxen med "I, Caludius" vore något.

vestra Atremis

Winnie ille Pu

Hej, detta är Pingvinkvinnan igen. Jag glömde skriva det förra gången, men det står ju längst ner på varje inlägg vem som har skrivit det, ifall någon undrar vad det är för tok som varit framme i Latinbloggen. :)

När jag fyllde år för ett tag sedan så fick jag till min stora förtjusning (och förvåning) Winne ille Pu, alltså Nalle Puh på latin. Hittills har jag bara tagit mig igenom första sidan, vilket jag ger mitt sommarjobb skulden för. Det blir inte så mycket tid och ork över helt enkelt. Detta står i alla fall på första sidan (med reservation för mina stavfel):

1. Quo in capite nobis ostentantur Winnie ille Pu atque apes nonnullae et incipiunt fabulae

Ecce Eduardus ursus scalis nunc tump-tump-tump occipite gradus pulsante post Christophorum Robinum descendens. Est quod sciat unus et solus modus gradibus descendendi, nonnumquam autem sentit, etiam alterum modum exstare, dummodo pulsationibus desinere et eo modo meditari possit. Deinde censet alios modos non esse. En, nunc ipse in imo est, vobis ostentari paratus. Winnie ille Pu.

Nomen audiens primum, sicut vos dicturi estis, etiam ego dixi:
"Credidi eum puerum esse!"
"Ego quoque" dixit Christophorus Robinus.
"At non potes eum "Winnie" vocare!"
"Minime vero."
"Dixisti autem...."
"Est Winnie "ille" Pu. Num nescis, quid "ille" significet?"
"Scilicet nunc scio", cito subjunxi; et spero vos etiam scire, quia nullam nisi hanc explicationem accipetis.

Jag lyckades (med mina 10 p latin i bagaget) översätta ingressen (att vi blir presenterade för Nalle Puh och några bin, samt att berättelsen tar sin början) och det första stycket. Det gick att förstå stycket eftersom det beskrev ett händelseförlopp, hur Nalle Puh åker nerför trappan med huvudet före efter Christopher Robin och att han endast vet ett sätt att ta sig ner men att han känner på sig att det fanns något annat sätt, samt att vi blir presenterade för ovan nämnda nalle... Dessutom så syns det på bilden vad som händer i texten.

När jag sedan kom till dialogen så urartade översättningen totalt. Jag förstod varken vad som sades eller vem som sa vad. När jag till slut rotade fram den svenska översättningen hos mina föräldrar så blev jag inte mycket klokare för det, men har sedan förstått att de som talar i dialogen är författaren A.A. Milne och hans son, Christoper Robin.

I det andra stycket på latin så diskuterar de vad "ille" betyder och eftersom "ille" eller "the" inte finns på svenska så antar jag att översättaren har fått ta bort det stycket helt, alltså har jag inte kunnat tjuvkolla hur dialogen ska översättas. Det andra stycket på svenska börjar i den latinska versionen precis efter mitt knepiga stycke och därifrån verkar texterna stämma överens med varandra. Det är alltid intressant när översättare bara tar bort grejer de inte tycker passar in. I någon rysk text som jag jämförde med en svensk översättning hade översättaren lagt till några konstnärliga rader på eget bevåg!

Om någon har lust att översätta stycket som börjar med "Nomen" och slutar med "accipetis" så skulle jag bli jätteglad. Jag förstår ju ungefär vad som står där, men inte riktigt allt. Det finns så många superduktiga latinare, nu får ni visa vad ni går för! Är det inte häftigt, förresten, att de väljer att översätta Nalle Puh till latin? Jag har för mig att Lovisa berättade att det ska finnas seriealbum på latin. Tips på vad som finns och var det går att få tag på emottages tacksamt!

Nu ska jag ta en härlig promenad. Solen skiner och jag ska inte arbeta förrän i kväll. Ha det bra, alla!

Språkbefruktning

Jag tänkte ägna dagens inlägg åt att berätta min historia om hur jag till slut hamnade i en latinklass efter många om och men. Jag skulle egentligen ha läst humanistisk inriktning på samhällsprogrammet, men fick för mig att jag var för dålig på språk, eller snarare att jag inte skulle orka läsa så många språk i taget, så jag valde samhällsinriktningen till slut. Dessutom var samhällskunskapen väldigt intressant, så jag har inte ångrat mig. Jag läste dubbeltyska i stället (antagligen har jag glömt det mesta nu) och hälsade glatt på den gamle latinläraren, som jag tyckte verkade så sympatisk och lugn (till skillnad mot Frau Åkerman som var helt galen och neurotisk). Han kanske anade att jag egentligen borde ha gått på hans lektioner.

Hur som helst, gymnasiet tog slut, jag pluggade svenska och litteraturvetenskap, åkte transsibiriska järnvägen och fick för mig att jag skulle lära mig ryska. När jag väl hade kommit hem från Asien så flyttade jag till Malmö och började så småningom läsa ryska i Lund. Jag läste C-kursen i höstas och efter allt slit med detta speciella språk så orkade jag inte anmäla mig till D-kursen. Men språkstudierna hade ändå satt sina spår och jag var sugen på att ta tag i de där latinstudierna till slut, och samtidigt läsa klart ett par delkurser i ryska som jag kommit efter med. Det var mycket prat om den dåliga ekonomin vid Lunds universitet i höstas så när det bestämdes att latinet skulle läggas ner så beslutade jag mig för att verkligen läsa kursen. Sagt och gjort, en dag befann jag mig i ett stort klassrum som var fyllt till bristningsgränsen. Antingen så brukar introduktionskursen alltid dra mycket folk, eller så var det fler som tänkte som jag; "bäst att passa på medan tid är".

Vårterminen var väldigt, väldigt rolig. Vår lärare Cajsa lyckades entusiasmera hela klassen och tog hand om båda grupperna då den andra läraren blev varslad och inte behövde undervisa mer (om man har en fast tjänst så får man tydligen ägna uppsägningstiden åt att söka andra jobb). Mitt språksjälvförtroende kom tillbaka. Jag upptäckte att studierna i ryska hade gjort mig van vid att få ihop meningar och att förstå vad som syftar på vad i en mening, utan att tänka efter så mycket (i alla fall inte i början av terminen, det blev ju svårare efter ett tag). Båda språken har sex kasus, varav de fyra första är samma. Latinets femte kasus, ablativ, påminner i vissa sammanhang starkt om ryskans femte kasus, instrumentalis. Förutom att detta var praktiskt för mig, så var det roligt att nästan varje lektion bli varse fler ord på svenska som härstammade från latinet.

Även ryskan har lånat in ord från latinet. T ex. så heter han/hon ser "vidit" på ryska och "videt" på latin. Jag ger betyder "Ja daju" på ryska och "Do" på latin. Att ge heter "dat'" (med ett litet "j"-ljud på slutet) på ryska och "dare" på latin. "Dativ" kommer därifrån, detta kasus har ju med att ge att göra. Det finns såklart massvis med exempel på ord jag inte kan eller inte kommer på just nu, men kontentan av det hela är att man kan ha glädje av att ha läst andra språk (och då inte bara romanska) när man läser latin!

en hemlig historia

Har ni hört talas om Donna Tartts bok Den hemliga historien (The Secret History)? Ju mer jag funderar på varför jag började läsa latin på universitetet, desto tydligare blir det att det var just den boken som satte igång hela antik-karusellen.

Låt mig berätta lite utförligare om händelserna som ledde fram till klassiska studier: Jag tror att historien går så långt tillbaks som när jag läste Kitty-böcker på mellanstadiet. Hur älskade jag inte att läsa om denna sluga flicka som trotsade farorna och klurade ut de mest mystiska fall. Min önskan var att själv bli privatdetektiv; förfölja personer, anteckna dessas handlingar. Kanske låter det långsökt, men jag tror det var med dessa tankar i huvudet som min längtan efter språk växte fram. Den längtan handlade om att knäcka koder och kunna förstå saker som inga andra förstod. På högstadiet var jag bestämd med att det var det humanistiska programmet jag skulle gå på under gymnasiet, och jag skulle läsa italienska (just varför jag var så hängiven det språket just i den åldern har jag inte den blekaste om, trots ihärdiga efterspaningar i min hjärnas irrgångar). Väl på gymnasiet visade sig att det fanns möjlighet att läsa latin. Min mamma hade läst det på sin tid, och pratade om att hon visserligen bara var "halvklassiker"; "helklassiker" kunde man kalla sig om man även läste grekiska. Jag tror inte jag förstod vad det där med hel- och halv handlade om, men det lät lite spektakulärt och ovanligt. Så vad hände? Jo, jag valde till klassisk grekiska. Sista året på gymnasiet gick jag omkring i något slags högkulturellt rus; vi hade många intressanta lektioner i filosofi, historia och religion, men i grunden låg de där stora språken, likt stora marmorpelare, på vilka allting annat bars. En vidunderlig känsla!

Nu kommer jag till Den helmliga historiens roll i det hela: I grekiskgruppen var vi endast fem personer. Det var en nystartad kurs, läraren var en underbar galenpanna (som tidigare varit på väg att bli munk, men sadlat om till fru och sju barn). Vi kände oss speciella. Vår lärare tog oss med på exkursioner i tanken, till de gamla grekernas sätt att leva. Så fick jag en dag en bok i min hand av en kompis i kursen, boken av Tartt. Den handlade om en liten grupp på fem studenter vid ett universitet i USA som läser grekiska för en mycket speciell lärare. De fem skiljer sig från de övriga studenterna, både genom sitt utseende och sätt att vara. De lever ett dekadent liv, håller sig för sig själva, är lärda och intresserar sig i högsta grad för grekernas tankar och levnadssätt. I intrigen går sen något snett till följd av allt det här, och romanen är lite av en thriller på sätt och vis. Det var den här boken som fick upp mina ögon på riktigt för antiken! Plötligt var de gamla grekerna inte så gamla längre, utan några som kunde påverka moderna människor, till och med unga. Och de var långt ifrån tråkiga; de var spännande, mystiska ...och lite farliga. Allt som hörde till antiken blev för mig ett trollskt skimmer, en kod att knäcka, en gåta att lösa, ja, för mig blev det hela något slags mysterium, som bara kunde riktigt försås om man behärskade dessa gamla språk.

Det var gymnasiet. Efter studenten hände inget som hade med antiken att göra alls, jag reste, jobbade. Men så en dag, några år efter gymnasiet, kunde jag inte behärska mig längre; jag ville veta hur det förhöll sig med att studera grekiska på universitetet. Var det sådana där människor som i Den hemliga historien man kunde träffa på där? Var undervisningen sådär informell, åt man kanske små middagar med rött vin till på institutionen? Var det en sån där lite mystisk stämning i klassrummet? Jag ville veta; jag började läsa grekiska. Det är en historia för sig, men vad jag skulle berätta i det här inlägget var hur det kom sig att jag började plugga latin. Svaret är i mångt och mycket: eftersom jag hade läst grekiska. Och varför jag gjorde det har ni ju nyss läst om.

Fortfarande är jag på spaning, på jakt efter de gågna tiderna, efter en period i historien som trollbinder och lockar mig. Och nu är jag nog på rätt spår, för jag har ju nycklarna: språken!

vestra Artemis

Sommarvikarien talar

Pingvinkvinnan här!

Jag tänker börja mitt vikarierande här på Latinbloggen med att berätta en liten anekdot som utspelade sig på mitt sommarjobb, hemtjänsten på landet utanför Karlskrona, häromdagen. Jo, det finns en man där som vet att jag har läst en del ryska och när jag kom dit en dag så sa han "spasiba", alltså "tack" på ryska, till mig. Då berättade jag för honom att jag även har läst lite latin nu i vår. Nästa gång jag kom dit så sa han således "nemo saltat sobrius" vilket gjorde mig riktigt, riktigt glad. Han sitter där ute i sin stuga och har problem med talet, men intellektet är det inget fel på, och han hade klurat ut vad han skulle säga till mig när jag kom tillbaka för att hjälpa honom igen. Ibland är jobbet underbart. :)

Valete omnes

Nu, iuvenes, överlämnas bloggen formellt i händerna på de gästbloggare som ska underhålla er denna månad, medan jag tar välbehövd semester. (Finns dock på Carolina närmaste dagarna, sedvanlig plats, i mitten under klockan, eller i tidningsrummet vid TLS, om ngn är kaffesugen)

Den gemensamma nämnaren för dessa ypperliga gästbloggare är naturligtvis Lund, då det är en ort, ett trauma och ngt tänkvärt, och alla tre residerar i sagda stad.

En kort introduktion av di tre, de lär berätta mer själva:

Den proffsigaste av dessa är Pingvinkvinnan, som drivit egen blogg sedan januari, en utmärkt plats att söka sig till för ryska, latin och djurnyheter. Dessutom är hon stolt vinnaren av årets födelsedagstävling. Idel meriter. Bor i Lund.

Mårten får gästblogga för sin i det närmaste briljanta kommentar till detta inlägg. Han synes dessutom beläst och kunnig, samt bor i Lund.

Artemis har jag korresponderat en smula med, och finner henne välformulerad och rolig, och engagerad i latinets sak. Lundensare, så klart!

Njut av dessas inlägg, jag ska göra mitt bästa att inte titta förbi, då semestern ska ägnas åt att på ngt sätt återfinna mitt ekvilibrium.

Feliciter!

pumice expolitum

Jag har redan jublat över den kommande Catullusöversättningen av Janson och Harding, men då Malte återigen lyfter fram sina tolkningar, och en utmärkt diskussion följer i kommentarena (gå och läs!), som jag bara vill tillägga en sak till, innan någon lägger fram den där, det att passer skulle ha en ngt mer ekivok betydelse, jag citerar husguden Adams (världens roligaste bok; The Latin Sexual Vocabulary, s. 32f) för att i förbyggande syfte ta kål på den argumentationen:

"I am also unconvinced by the view that passer in Catull.cc.2-3 and passerem Catulli at Mart.11.6.16 were intended in a dubble meaning. Lines 6f. in Catull.3 (suamque norat/ipsam tam bene quam puella matrem) tell strongly against the presence of a double entendre in the poem. Verbs of knowing in latin could be used of carnal knowledge. If the rest of the poem is covertly sexual, norat too would have to be given an obscene sense. But if it were, the comparison quam puella matrem would become grotesquely innapropriate. That passero and passera in modern Italian are said to be capable of an obscene meaning is irrelevant to Catullus, unless it could be shown by late or Vulgar latin evidence that there was continuity in this respect between Republican Latin and modern Romance. The slang of modern languages is full of innovations."

De flesta som har hållt på med latin någon längre tid har gjort någon översättning av Catullus, det är en slags rite de passage.
Det får mig även att börja undra över hur länge vi hållit på att översätta Catullus i detta land. Vid en snabb, mkt hastig sökning verkar en avhandling från 1845, Catulli Epithalamium Pelei et Thetidos Suetice reditum vara det första på svenska, samt en annan om Catullus och Lesbia från 1859 då det antagligen finns översatta snuttar däri.
Den första svenska översättningen verkar ändå vara den förtjusande Janzon, vars utgivning påbörjades 1889. Blott ngt år senare, 1892, finner man en svensk översättning från Åbo, av en Ludvig Laurén. Albert Theodor Lysanders 'valda sånger af Catullus' utges postumt 1896, och därefter verkar catullusintresset ligga i dvala en tid. Risberg (mkt produktiv karl) ger ut en antologi, 'Catullus och Horatius i urval för gymnasier och till självstudium med inledning och förklaringar' vari Catullus uppenbarligen ingår, år 1922, som kommer i städigt nya upplagor in på 60-talet. Johan Adolf bruun publicerar 'Ur Catullus diktning; ett urval...' år 1941, och nästkommande tolkning är just Lindes (-58), som fått vara den gällande.

Man kan ta tillfället i akt att det även finns en bok från 1988 av Arvid Andrén, som jag visserligen aldrig sett, men som är ett urval av Catullus och Horatius med titeln 'Latinska dikter om kärlek, lidande och död : originaltexter och metriska översättningar'.

Nu gäller det bara att tygla sin iver till i höst, även om jag lär hålla fast vid Janzon.

pugilatus

Jag är trött; trött på mitt jobb, trött på det här förbaskade regnandet, trött på det mesta.
Det finns mkt jag vill skriva om, men ids liksom inte.

Muntras dock upp lite av artiklar av följande slag:

"Det är inte första gången i modern tid som Roms centurioner uppträder våldsamt. Hård konkurrens om turisterna mynnade 2003 ut i ett knytnävsslagsmål mellan de utklädda männen vid Colosseum."

I nästa vecka tar jag någon slags semester (sätter mig och deppar någonstans med ett gäng böcker om romanistik) och ni kommer då lämnas över i ngra eminenta gästbloggares händer, och dessa avslöjas just i nästa vecka.

Aqua

Jag är slut i huvudet, förvirrad, och har gått ner mig alltför djupt i romanistik-träsket. Utsikterna till avhandling är mkt, mkt dåliga.

Läs istället om Staffan Michelsons högintressanta bok 'Vatten' i DN:

"Om Staffan Michelsons bok "Vatten" kommit ut för tio år sedan hade den lätt kunnat glida förbi som ännu en trevlig kulturhistorisk bok, om också med en något kuriös inriktning. Författaren, miljöjurist med djupt intresse för klassisk kultur, har här förenat sitt livs två stora ämnen genom att undersöka just vattnet som tema i antikens kultur och lagstiftning.
Kultur - och juridik?
Till en början känns greppet väl pedagogiskt. Antikens filosofer i repris. Allt flyter och man kan inte stiga ner i en flod två gånger. Vattennymfer och vattengudar. Små faktarutor om grekiska myter, lagar och statsskick. Vackra bilder på gamla fontäner och akvedukter. Allt snyggt, belärande och välförpackat.
Men långsamt djupnar bilden, och den ter sig förbluffande aktuell.Ett av den berömde talaren Demosthenes stora juridiska anföranden var en plädering för en part i en vattentvist. En markägare hade skyddat sig mot en säsongsvis återkommande störtflod genom att bygga en barriär på sin sida av en väg. Vattnet hamnade i stället på intilliggande mark, och frågan var nu om grannen hade rätt till skadestånd för tilltaget.
...
Så byggdes samhället, och målet var hela tiden detsamma: att skydda gemensamma, vitala tillgångar mot exploatering och förorening, men också att ge var och en rätt till sitt. En vattenkälla ansågs tillhöra markinnehavaren, men redan den gamle Solon (tidigt 500-tal f Kr) som räknas som Europas äldste lagstiftare, stadgade att om en markägare inte fann vatten på sin mark hade han rätt att hämta för sin försörjning hos grannarna."

senatum consulere

Humöret är, så att säga inte på topp, regnet öser ner, jag har insett att jag egentligen vill hålla på med romanistik (damn you, Roger Wright), de böcker jag önskar beställa från UB benämns ständigt för det förhatliga ordet 'förkommen', magen krånglar och min finansiering knorrar.

On tha bright side, är det snart semester (då jag ska läsa massor av romanistik och skriva konferenspaper) och en särdeles rar papegoja har flyttat in i korridoren (det har flyttats runt mycket här i huset på senaste tiden, emellanåt har korridorena varit blockerade av möbler och flyttkartonger).

Med samma kluvna sinne närmar jag mig den motion som ngn anonym, men snäll kommentator länkade till här i kommentarerna. Det är alltså en skrivelse (Motion 2005/06:Ub495) som föreslår "att de klassiska språkens ställning bör säkras vid Göteborgs, Lunds, Uppsala och Stockholms universitet i enlighet med vad som anförs i motionen."
Detta var, som sagt, 2005, och visst känns det ironiskt när man betänker det s.k debaclet, och läser de vackra och utopiska ord som utför motionen:

"Verkligheten ger vid handen att klassiska språk är oundgängliga i den svenska akademiska utbildningen. Vid Uppsala, Lunds, Göteborgs och Stockholms universitet finns dessutom en internationellt erkänd och dokumenterat framstående akademisk tradition i de klassiska språken, men de har behandlats styvmoderligt på senare tid. För att kunna upprätthålla denna tradition och för att kunna vidmakthålla såväl en språklig avancerad kompetens med kontinuerlig doktorandutbildning och en godtagbar kunskap i språken bland t.ex. språkvetare och historiker i gemen bör det finnas en adekvat basbesättning för de två språken vid de klassiska institutionerna. Den bör vara en professor, en universitetslektor och en universitetsadjunkt. Detta är också den tjänsteuppsättning i latin och grekiska som Högskoleverket önskar sig och den bör vara likadan i Uppsala, Lund, Göteborg och Stockholm eftersom de fyra universiteten har samma uppdrag med grundutbildning och forskarutbildning.

Tidigare har det föreslagits en koncentration utöver detta med utbildning i klassiska språk i t.ex. Uppsala eller Stockholm och Göteborg eller Lund. Ett sådant beslut vore emellertid olyckligt i synnerhet för Göteborgs och Lunds del, eftersom erfarenheten visar att regional spridning är viktig när det gäller högskoleutbildning. Om latinet för exemplets skull skulle läggas ner i Göteborg och koncentreras till Lund, så skulle med all säkerhet studentantalet minska kraftigt, eftersom ytterst få skulle flytta från Göteborg till Lund för att läsa latin."

Tänk om den hade antagits!
Ambivalensen ligger kommer lite av att en av motionärerna (heter det så?) har i en annan riksdagsmotion ifrågasatt det där med evolutionen. Jaja, man kan inte alltid göra lika kloka saker som ovan.

Den anonyma kommentaren undrar även vad som kan hända nu när dessa faktiskt sitter i regeringställning. Visst vore det magnifikt och högeligen nödvändigt om den lades fram igen, men jag förmodar att den skulle avslås även nu, då den nuvarande regeringens inställning till studier och framförallt bildning och akademi visar sig med all önskvärd tydlighet i Littorins "examen".

ex decreto platonico

Från en intervju på Salon med Simon Blackburn, författaren till Plato's Republic:

"-You also say in the book that Plato might have looked down on Bush for a display like the flight suit on the aircraft carrier.

-Very much so, yes.

-Why is that?

-The danger he elaborates especially in Book 4 of "The Republic" and other places is the danger represented by the man of "thumos," or spirit. Now this is a military virtue, the kind of strutting warrior-hero. Plato thinks that the artists of his time elevate that figure. They make a cult of that kind of heroism. But in effect, that's worshipping brutality. It's not worshipping the right kind of human virtue, which is lodged in the philosopher, in the man of wisdom, not the man of brutal ability to cow other people. And when you see George Bush strutting about on the aircraft carrier, you've got exactly somebody who's plugging in to the cult of the brute, the cult of the powerful figure, who gets his own way by sticking his elbows out and kicking other people. And you're not likely to see a democratic politician going and consorting with academics. You're much more likely to see them standing on podiums, watching the troops go by. And Plato's against that. He thinks it's a very, very dangerous aspect of human nature and one that he would suppress in his ideal city. And so I always argue that's not a silly idea. We may be so attached to liberty that we don't follow him in suppressing it, but I think we should certainly follow him in recognizing that it's a dangerous kind of diet to feed people. "